lördag 27 april 2013

Carrington - kärlek i och bortom erotiken

Christopher Hamptons film Carrington från 1995 har nu äntligen släppts på dvd. Jag har väntat i arton år på att få stiga in i och bosätta mig i den berättelsen, bland de människorna i dessa landskap på nytt.

Minnet av den första gången jag såg den var levande och starkt. Så brukar det vara med film av hög kvalitet. Den dröjer sig kvar, som ett minne lagrat långt bak men lätt att ta fram igen.

Här gör Emma Thomson en tidig och mycket övertygande roll som Dora Carrington (1893 - 1932) och Jonathan Pryce som den homosexuella författaren och konstnären Lytton Strachey (1880-1932), mest känd för boken Eminent Victorians som också spelar en roll i filmen. De båda var framträdande medlemmar av Bloomsbury-gruppen som bestod av konstnärer, filosofer, författare och andra intellektuella. De konstnärer och författare vi till vardags mest förknippar med gruppen är förstås Virginia Woolf, Vanessa Bell och kanske just Strachey.

Dora de Houghton Carrington (29 mars 1893 – 11 mars 1932)
Det hela blir alldeles konsekvent och självklart mot slutet. Att Carrington skjuter sig själv tolkar jag inte som ett tragiskt självmord. Hon hade levt ett rikt och förvisso stormigt liv med många olika män, men hennes ankare i tillvaron var trots allt Strachey. När han dog - han betraktade sig som en mycket gammal och skröplig människa vid 36 års ålder - hade också hennes liv tagit slut. Det skulle inte bara meningslöst att fortsätta det - det skulle ha varit ett ickeliv och en daglig plåga.

Verklighetens kvinna bakom rollfiguren var Dora de Houghton Carrington. Här ser ni hennes fina porträttmålning av E.M. Forster, som målades 1924-1925.

Det som fängslar mig så med den här filmen är att den gör något som är ytterst ovanligt i litteraturen och filmen (den bygger ju på Michael Holroyds biografi över Strachey). Den gör kärleken mellan en homosexuell man och en heterosexuell kvinna trovärdig. Deras kärlek och gemensamma liv ter sig betydligt vackrare och eftersträvansvärt än alla de "kärleksrelationer" hon har med andra män. Där finns egentligen bara det vi till vardags möter i svartsjuka, prestationskrav och ojämlikhet på ett basalt plan. Första gången de två sover tillsamman - i sked - för hon ner sin hand och smeker honom till orgasm. Han gör förmodligen detsamma med henne, men det uttalas aldrig. Det finns en fysisk kontakt dem emellan även om den inte är markant. Därför är de också generösa gentemot varandra och hindrar inte andra - män och kvinnor - att komma in i deras liv, också i erotiskt avseende. Både Carrington och Strachey säger ju att de inte är särskilt mycket lagda för svartsjuka. I den stabila grunden möts de och man förstår att det enda Strachey ångrar på dödsbädden är att han inte gifte sig med henne. 




Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)

”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.”

Orden skrevs för nittio år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Ändå är det inte motsättningen mellan de politiskt aktiva nationalisterna och de messianska gudsväntarna som är det centrala i Roths bok, även om den kastar en skugga över allt han har att berätta. Det centrala kan istället sägas vara den bild av östjuden som skapades i väst, både bland judar och andra. Exiljuden Roth berättar om östjuden, detta vandrande hot som betraktades som smutsigt, obildat, blottställt och därför oönskat, också i den assimilerade judenheten i länder som Tyskland och Frankrike. Han har en förmåga att ställa alla begrepp på huvudet när han visar hur starkt det historiska bandet är mellan väst och öst, och hur han rent faktiskt menar att begreppen är en aning falska, eftersom det som på 1920-talet betecknades som öst, bara tio år tidigare hade varit väst, i och med de nya gränsdragningar som första världskriget orsakat:
”Vem är ’västjude’? Är det han som kan påvisa att hans anfäder var i den lyckliga situationen att de aldrig måste undfly de västeuropeiska respektive tyska pogromerna under medeltiden och senare? Är en jude från Breslau, som under lång tid hette Wroclaw och var en polsk stad, mer västjude än en från Krakau (Kraków) som än idag är polskt? Är han vars far inte längre kan minnas hur det ser ut i Posen (Poznan) eller i Lemberg (Lviv, Lwów) redan en västjude? Nästan alla judar var en gång västjudar, innan de kom till Polen och Ryssland. Och alla judar var en gång ’östjudar’ , innan en del av dem blev västjudiska.”

Nittonhundratalets första halva hade en strategiskt beräknande och ”klok” antisemitism. Genom att spela på klyftan mellan öst och väst kunde man vända västjudarna mot östjudarna för att senare slå till och mörda båda grupperna.

Joseph Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

I ett senare avsnitt berättar Roth om amerikafararna, ”de modigaste” och de som ”med tungt hjärta” gav avkall ”på sin familj och med lätt hjärta på sitt fädernesland.” Till denna kategori räknar han också alla de som av släktingar i Amerika fick löfte om båtbiljetter och som år efter år fick höra att de ”far till Amerika” men ändå aldrig kom iväg.

Bokens märkligaste kapitel är det sista, som är en lovsång till den unga sovjetstaten. Roth menar att antisemitismen där utrotats, men han är ändå skeptisk till att man ska kunna göra arbetare och bönder av judarna. Skepsisen lyser igenom när han säger att sovjetstaten vill lösa den judiska frågan med en kombination av teoretisk ofelbarhet och ”ädel och ren idealism”. Roth medger i efterordet att judarnas situation i Sovjetunionen ”sannolikt har förändrats”. Därför är det desto viktigare att läsa den inledning till en planerad upplaga 1937, då så mycket hunnit hända i hela Europa, där man nu tydligt ser ”den tarvliga, men begripliga hållningen hos en hotad småborgare”, det är rentav fråga om ”antisemitiska instinkter som rentav Tysklands judar visar när de vill visa sig som ”äkta tyskar”. De som har vett att fly är människor som ”har glömt att vara judar; de börjar så smått lära sig judeexistensen”. De vill inte glömma sin tyskhet och blir därför ”som sniglar, som samtidigt bär två hus på ryggen.”Alldeles mot slutet ställer Roth en uppfordrande fråga till det Europa som anser det vara en plikt att sprida ”europeisk-kristen moral” till jordens alla hörn. ”Varför inte i Europa?” frågar han och fortsätter att beklaga att inget europeiskt broderfolk tycks intresserat av att stoppa det som händer i Tyskland. Principen om icke-inblandning medförde att Hitlers regim kunde iscensätta det största och mest effektiva folkmordet någonsin. Den pessimism som Roth visar mot slutet av sin essä skulle visa sig alltför försiktig.

chaluzim(chalutzim) = en person som reste till dåtidens Palestina och dagens Israel för att plantera träd eller bosätta sig för att gagna landets utveckling.



fredag 26 april 2013

Till frågan om "islamofobin"

På en gågata i Birmingham. Foto: Thomas Nydahl
Jag vill återvända till förmiddagens ämne och tala lite om "islamofobin":
"Fobi är något man har för ting man uppfattar med sinnena, som en läskig spindel i badkaret eller höga höjder. Så snart en part i en debatt anklagar den andra för att vara fobisk, är det som att säga att motståndet inte är grundad i sakliga argument utan i känslor som är passivt triggade av ett föremål. Men det är inte så vi förhåller oss till religioner eller begrepp överhuvudtaget. Det är ett billigt retoriskt knep som sänker hela diskussionen om religion och religiösa föreställningar i Sverige"
Så skriver Josef Edebol, doktorand i teologi i Svenska Dagbladet. Hans artikel har självklart väckt stort intresse och på nätet finns det åsikter över hela det politiska fältet om den. Det som jag tycker är allra viktigast med Edebols artikel är att han går till grunden med begreppen, som ovan, när han först och främst reder ut vad som kännetecknar en fobi. Anklagelsen om "islamofobi" är inte olik den taktik som Gulags arkitekter i Sovjetunionen använda: människor med misshagliga åsikter spärrade man helt enkelt in efter att man dårförklarat dem. Edebol går in på de politiska aspekterna:
"Om det skulle visa sig att en individs religiösa åskådning är kompatibel med ett partis politiska vision är det jackpot utifrån partiets perspektiv sett, för religiös övertygelse är en drivkraft till starkt personligt engagemang av alla slag. Det vill religiösa ofta påpeka, och vi har rätt. Men gillar man den delen måste man också se och acceptera det omvända; religiösa övertygelser kan också vara en drivkraft i en riktning som är motsatt ett partis politiska vision, eller samhällets värderingar i allmänhet. Att påpeka det, när det är tydligt, har inte det minsta med fobi att göra"
Således visar han att kritiken av en bestämd religion ingenting har med den obefogade rädslan, med fobin, att göra. Tvärtom är den rationellt grundad och den formas och uttalas av en förnuftsstyrd människa. Förnuftet är hjärnans redskap och ingenting annat. Visserligen kan hjärnans signalsystem också orsaka psykisk sjukdom eller - just det, fobier. Men man ska inte blanda samman de två sakerna. I hela mitt vuxna liv har jag formats av uppväxten i en frireligiös kristen miljö. Självklart har det, i kombination med mina erfarenheter av svensk sektvänster åren 1970-1980, varit grundläggande erfarenheter för min syn på islam och islamism. Ingenting kunde vara mig mer främmande än att tiga om denna syn. Den blev självklar redan när fatwan - dödsdomen! - mot Salman Rushdie kom. Den blev starkare av det jag lärde mig på Selly Oak Colleges vårterminen 1998 i Birmingham. Och 11 september-terrorn gjorde den till en mycket stark övertygelse om vad som var rätt och fel i dessa frågor.
"Att kalla folk islamofoba är inte att bemöta det argument som man faktiskt betros med, utan det är att resignera inför det och visa sig vara oförmögen att svara, i bästa fall. Islamofobi är, om ordet alls måste användas, fördomar som gör att man inte kan eller vill förstå muslimska uppfattningar i allmänhet eller i en individ. Men när man väl har förstått uppfattningar, muslimska eller vilka som helst, står det var och en fritt att diskutera dem, avvisa eller anta dem – det är inte fobiskt utan ett tecken på att man överhuvudtaget förstår poängen med att någon yttrade dem i första hand."
Jag är överens om det mesta i Edebols artikel. Men jag är inte överens om att man alls behöver använda begreppet. "Islamofobi" är ett ord myntat av Irans Ayatollah Khomeini och han visste precis vad han gjorde. Med det trolleribegreppet visste han att man kunde vända en hel nations opinionsbildning mot varje form av islam- eller islamismkritik. Så gick det i Sverige. Jag är rädd att det kommer att fortsätta vara så under mycket lång tid framöver.

Per Svenssons ord inifrån den extrema pressvärmen

Det är på den här låga nivån han argumenterar, Bonnierkoncernens främste politiske polis, Per Svensson. Sittande på sina höga hästar som välbetald, nej överbetald, kolumnist på Sydsvenskan tror han sig kunna se i en bakåtvänd glaskula. Ja, vi hade en del med varandra att göra på den tiden då allting tycktes så enkelt och självklart. Per Svensson sitter fast där. Var skulle han annars sitta fast? Läs hans drapa och förundras. Det gör jag.
"Thomas Nydahl har levt ett långt och hängivet litterärt liv. Han debuterade som författare redan på 1970-talet och har sedan dess givit ut oräkneliga volymer: romaner, diktsamlingar, essäer. Under lång tid skrev han litteraturkritik i Kvällsposten samtidigt som han under knappa villkor drev tidskriften/förlaget Studiekamraten.Vi har haft en del med varandra att göra under åren. Numera tycks jag dock ligga högt på hans hatlista. Sådant händer och är normalt sett inget att skriva om. Men jag misstänker att Nydahl ser mig som representant för något, och då blir det intressantare. ”Bonnierkoncernens politiska polis”, fnyser Nydahl på den blogg han driver. Nydahl, som startade sitt eget politiska liv i den neostalinistiska 70-talsvänstern, tycks i dag ha gått hela varvet runt. Han medarbetar nu i den islamofobiska tidningen Dispatch International. Det är sorgligt, men inte ologiskt. Har man en gång upplevt det aggressiva utanförskapets varma gemenskap kan möjligheten att få uppleva den på nytt kännas frestande. Att inom SD-retorikens gränser erövra Albanien åter? Tja, det kräver nog sin författare ..."
Det komiska är att det han läser av mig i Dispatch lika gärna kunde ha varit publicerat i en svensk morgontidning (minus kritiken av islamismen och multikulti-påbuden) - t.ex. inom Bonnierkoncernen. Jag skriver ju mest om litteratur i Dispatch, fullständigt harmlöst och grundat i min starkaste övertygelse alltsedan slutet av 1970-talet: att stå emot alla totalitära idéer, oavsett vilken ism de draperat sig i, från fascism och kommunism till islamism. Hans sista "komiska" gliring om Albanien visar att han inte ens noterat att jag, till skillnad från andra gamla vänstermänniskor, fortsätter att skriva om och analysera utvecklingen i det lilla Balkanlandet. Utöver det har han missat att jag i mitt författarskap, alltsedan Äntligen ensam (Janus förlag, 1987) trivts bäst ute i kylan, med så få "journalister" och kvasi-intellektuella som möjligt i mitt sällskap. Det gör jag alltjämt.

Svenssons egen retorik har, trots lönen han får, sina uppenbara brister. Den som "gått varvet runt" har rimligen kommit tillbaka till startpunkten. Logiken säger mig att jag då idag borde ha varit en "neostalinistisk" aktivist. Nej, jag har inte gått hela varvet runt, jag har valt en helt annan riktning att gå i. I fjol utgav jag min bok Black Country. Den har Sydsvenskans kulturredaktion, liksom de flesta andra, valt att tiga ihjäl. Säkert på Svenssons rekommendation. Vad skulle man annars ha åsiktspoliser till?

En viktig detalj att kommentera är att Svensson insinuerar någonting "representativt" när jag skriver att han är just Bonnierkoncernens främste åsiktspolis. Han insinuerar att det skulle handla om någon diffus form av antijudiskhet. Men där begår han ett stort fel. Mina ord är en konkret beskrivning av konkreta fakta, eftersom det hela tiden varit inom den koncernen han sparkats och sparkat sig själv uppåt, i sidled och ännu mera uppåt, från tidning till tidning, alltid tjänstvillig, alltid redo för en ny löneförhandling. Det är så man blir "senior columnist" inom de stora mediaföretagen. Det vet Svensson och jag tycker att han ska skämmas som insinuerar det han gör.Varje läsare av mina böcker och min blogg vet var jag står i relation till de judiska ämnena och i relation till Israel. Min senaste artikel för Dispatch handlar för övrigt om det judiska upproret i Warszawas getto. När den trycks där kommer den förstås här i bloggen med.

För övrigt hade jag gärna velat se var i Dispatch "islamofobin" finns. För en kritisk analys råder jag Svensson att läsa denna kloka artikel. Och så hade jag velat se var min egen "retorik" stämmer överens med ovan nämnda politiska partis. Men det lär jag inte få se. Åsiktspoliserna är inte kända för saklighet. Men de är kända för så mycket annat, så det räcker väl, och blir över. 

Tror banne mig att man behöver en dos Lissabon:



Detta är också Europa

Den som öppnar min blogg denna fredag ska slippa de tråkiga, mörka, våldsamma och nedslående nyheterna. För några timmar i alla fall. Den här vackra bilden, full av liv och ömhet, fick jag av Lennart R. tagen i Italien. Detta är också Europa, samma av kriser plågade och bekymrade Europa som annars, men visat från en vinkel vi ofta glömmer bort. Herregud, det är ett halvt liv sedan man var ung och kåt (men längtan efter närhet och ömhet och kärlek är väl annars det som man mest associerar till här). Bilden får mig ändå att minnas hur vuxenlivet en gång tedde sig de tidiga åren, då när den varma, pulserande och blodfyllda kärleken levde i en och barnen snart skulle komma. Numera är barnen mer än vuxna och barnbarnen är många och allt större, men det är inget hinder för en påminnelse. Njut de två italienarna några timmar. Tids nog är jag tillbaka med den vanliga kosten.


torsdag 25 april 2013

George Orwell: What is Fascism?


Inledningsorden till George Orwell: What is Fascism? (TRIBUNE 1944)

“Of all the unanswered questions of our time, perhaps the most important is: ‘What is Fascism?’One of the social survey organizations in America recently asked this question of a hundred different people, and got answers ranging from ‘pure democracy’ to ‘pure diabolism’. In this country if you ask the average thinking person to define Fascism, he usually answers by pointing to the German and Italian régimes. But this is very unsatisfactory, because even the major Fascist states differ from one another a good deal in structure and ideology.”

Tack till Karl Malghult för tipset. Hela artikeln finns här.

Fjordman svarar på hetsartiklarna

Fjordman, någonstans i Danmark, april 2013. Foto: Steen Raaschou
Peder Jensen, alias Fjordman, porträtteras i en ny bok som just kommit ut i Norge. Boken har vållat en veritabel storm i norska massmedier och Jensen har kallats “Den vänliga fascisten” och en mängd annat.

Om en vecka, torsdagen den 2 maj, kommer min stora artikel om boken att läggas ut här i bloggen.

Jag vill idag att ni ska bekanta er med Jensens egna argument. Han har idag publicerat sin krönika i norska Aftenposten och danska Snaphanen. I krönikan skriver han bland annat:
"Aftenposten publiserte 17. april 2013 ved en "feil" et stort bilde av meg på toppen av forsiden i papirutgaven med påstanden om at jeg blir støttet av "høyreekstreme" i USA. Med slike krigsoverskrifter skulle man nesten tro at jeg sitter nede i en bunker og planlegger å invadere Polen helt på egen hånd, mens jeg slår mine motstandere i hodet med islamofobiske tekster til de overgir seg. Men så hadde jeg bare mottatt et stipend fra en konservativ tenketank som var så hemmelig at jeg helt åpent hadde annonsert dette selv tidligere. Aftenposten beklaget heldigvis raskt denne "feilen", som visstnok hadde skjedd ved et uhell. Jeg er personlig usikker på hvordan slike uhell oppstår. Kanskje snubler noen i en blyant og søler kaffe på en datamaskin, slik at denne helt tilfeldig publiserer et stort bilde av en bestemt person på forsiden ved siden av ordet "høyreekstrem". Ved nok et uhell distribueres denne forsiden deretter til utsalg over hele landet. Det ironiske er at den samme avisen tidligere har kritisert uavhengige nettsider for å publisere påstander som ikke kan dokumenteres."
Och här ett annat citat ur artikeln:
"Påstandene om at de som er kritiske til islam er "høyreekstreme" samsvarer godt med det Aftenpostens sjefredaktør Hilde Haugsgjerd sa som vitne om påstått pressesensur under rettssaken mot Anders Behring Breivik. Hun gikk da langt i å sette likhetstegn mellom "ytre høyre" og islamkritiske holdninger.
Dette er ikke riktig. For eksempel er en av Europas mest kjente kritikere av problemer knyttet til muslimsk innvandring, Thilo Sarrazin, medlem av tyske SPD, det norske Arbeiderpartiets sosialdemokratiske søsterparti.
Jeg er personlig sterkt skeptisk til om islam kan reformeres, men den kristne reformasjonen tok mange generasjoner og var til dels ganske blodig da den sto på. Dersom islam ikke kan reformeres vil dette skape alvorlige og langvarige konflikter i europeiske byer. Men sannheten er at dersom islam mot all formodning kan reformeres vil dette sannsynligvis også skape alvorlige og langvarige konflikter i vestlige byer siden vi nå importerer islamsk kultur hit. I Norge har Profetens Ummah hyllet de jihadistiske terroristene fra Boston."

Här kan man läsa hela texten.

PS: Av misstag publicerade jag tidigare idag recensionen av War and Democracy. Den artikeln kommer tillbaka i bloggen vid ett senare tillfälle.


onsdag 24 april 2013

Reaktionär opinionsyttring

Kvinna i pakistanska Sparkhill, Birmingham. Foto: TN
Det kommer oroväckande nyheter från Birmingham. En social och politisk kraft som man inte ska underskatta har i dagarna samlat 25.000 pakistanska muslimer (nåja, många hade rest dit från andra delar av England och från andra europeiska länder) för att kräva rejäla inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. Vi känner igen argumenten: "Yttrandefriheten är något bra, men att kränka islam är inte yttrandefrihet" (Speakers said that freedom of speech was a cherished value but abusing Islam is not freedom of speech). Jag bävar inför den dagen då parlamenten i väst faktiskt gör som de säger, för då är det slut med det fria ordet, så som vi känner och praktiserar det.

"BIRMINGHAM: Up to 25,000 British Pakistani men, women and children from across the UK gathered in Aston Park here to express their love for Hazrat Muhammad (peace be upon him) and to call on the British government to introduce legislation that bars Islamophobes from insulting Islam under the garb of the freedom of speech (...) Hazrat Peer Alauddin Siddiqui, who is a renowned Sufi scholar, told Geo News: “Thousands have come together to show peacefully to the western world that the production and promotion of a recent film insulting Prophet Muhammad (PBUH) has caused hurt to Muslims all over the world. We are a peaceful community and we will do everything to protect peace and respect for all on equal basis. It’s not fair that some people insult Islam everyday and preach hatred through their actions and words but the lack of legislation encourages such elements. We want to tell our government that we welcome debate and constructive criticism of our religion but insults are unacceptable and inflammatory language is contributing to the rise of extremism amongst youth in western countries where youth mistakenly believe that the West hates Islam and Muslims.

Som ni ser av ordvalen så är hela kränkthets-industrin samlad. 

Du kan läsa hela artikeln - hämtad från en pakistansk tidning (jodå, de bevakar nog sina intressen långt hemifrån, men brittisk press, också lokalpressen i Birmingham tycks ha tigit om manifestationen)  - om du klickar på denna länk.

Mobiliseringen av den här sortens reaktionära massor sker parallellt med en ny våg av islamistiska terrorattentat - eller planer på sådana - i USA, Kanada, Spanien, Frankrike och... ja, vi får se.

Det finns också all anledning att se det här nya avsnittet av BBC:s Panorama som handlar om shariadomstolarnas praktik i landet (ett ämne som jag också berör i min bok Black Country, se till exempel här):




Lars Vilks: Spartips. 34 tips för konstnärer, kommuner, vissa obemedlade samt underbetalda


Detta är en bok för alla oss fattiglappar, oavsett om vi är fattiga av börd, utförsäkrade, intvingade på FAS3-program, sjukpensionärer eller nyblivna folkpensionärer med minibeloppen, det vill jag lova efter att ha läst den från pärm till pärm.

Lars Vilks bok innehåller "34 tuschteckningar som visar olika förslag till hur mindre bemedlade, exempelvis kommuner och konstnärer, kan sänka sina kostnader. Varje teckning åtföljs av en kort beskrivning av hur sparåtgärder kan genomföras och vilken kostnadsminskning den leder till." Smaka bara på den insinuanta parbildningen av "kommuner och konstnärer" - det är så att man här anar en fristående och radikal nationalekonom i farten.

Nu vore inte boken den bok den är, om någon annan än Lars Vilks skrivit den. För humorn känner man genast igen. Det är inga gapskratt den föder. Tvärtom är det den milda, anarkistiska ironin som resulterar i leenden och hummanden under läsningen. Ändå ska man vara helt på det klara med att detta är en bok som har djupt allvarliga, sociala och kulturella problem, som utgångspunkt. Vilks skriver:
"Utvägen för konstnären, ur denna avsevärda svårighet, är alltså att sänka livskvaliteten och leva sparsamt. Alla handlingar, från de största till de minsta, som konstnären utför må därför omgärdas med minsta möjliga kostnader. Då han dessutom av nödvändighet må fortsätta att skapa konst skall varje åtgärd kunna inlemmas i konsten."
Nå, frågar sig vän av ordning, varför nu detta? Motivet är enkelt: Lars Vilks fick blixtbesök av kronofogden i december 2001:
"De kom i gryningen. Och hemlighetsmakeriet var stort. Operationen lyckades och Omfalos kunde på den stora kranbåtens däck i triumf hemföras som byte. Den av fogden utförda aktiviteten var naturligtvis kostsam. Räkningen på 100.000:- anlände från kronofogden till konstnär Vilks."
Där finns förklaringen. Googla på Vilks och Omfalos för vidare information i sakfrågan.

Några exempel på Vilks spartips. Han utgår från ett av sina två valspråk. Det lyder "Allt är en fördel" och för den tvehågsne kan man bara anföra vad Vilks menar kan vara en fördel i situationer som denna:

Att laga byxben med gåvotråd och skruvmejsel. Att bli en luvplockare. Att utsträcka sitt levnadslopp. Att skapa lågpriskonst. Att bli vattenbärare för att få hem sitt varmvatten. Att sänka sitt innertak. Att surra glasögonbågarna då de blivit trasiga.

Det finns många råd, det ena handgripligare än det andra, och man bör också noga studera summeringen, där konstnären upplyser att "ett uppskattat totalt värde av de ovan angivna sparmetoderna är 30. 320:-/år." För den intresserade kan jag också nämna att Bokförlaget Nya Doxa i Nora stod för utgivningen år 2004. Antikvariskt kan man alldeles säkert hitta boken. Hos sparsamma handelsmän.


tisdag 23 april 2013

Erbjudande. Hela trilogin säljs samlad


Jag presenterar ikväll ett erbjudande som endast gäller för bloggens läsare. Det kommer att finnas under en mycket begränsad tid, högst en månad eller fram till den dag en eller flera av titlarna i erbjudandet sålt slut.

Jag säljer hela den trilogi jag publicerat genom bloggen samlad till ett totalt pris av 350:- inklusive frakt. Normalpriset för de enskilda titlarna är: Kulturen vid stupet 200:-, Sextio år senare 150:- och Black Country 250:- (vilket alltså innebär ett normalpris samlat på 600:-). Du beställer paketet (bindande beställning) genom att sända mig ett mail på thomas.nydahl@gmail.com så svarar jag med besked om hur du ska gå tillväga.

Kulturen vid stupet, essäer och reflektioner utkom hösten 2011.

"Kulturen vid stupet heter Thomas Nydahls nya essäbok som han själv låtit trycka i ett vackert band och distribuerar via sin blogg. Jag hör till hans bloggs många trogna besökare och finner där en stilist med alltid läsvärda reflektioner kring liv, litteratur, musik och kulturkritik. Att jag dessutom i hög grad delar hans litterära valfrändskaper gör honom förstås inte mindre intressant. Bland annat den östeuropeiska, eller i bredare mening den centraleuropeiska, litteraturen ligger honom varmt om hjärtat, och den upptar mycket riktigt en viktig del av boken."

Så skrev Einar Jakobsson i sin blogg Rapsodi

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen utkom vårvintern 2012.

"Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initerade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska)."

Så skrev Björn Kohlström i sin blogg Bernur.

Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands (Om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter) utkom hösten 2012.

"Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?"

Så skrev Lars Vilks på sin hemsida Vilks.net


Mitt i en brottsvåg

Ekenabben vid Hammarsjön, alldeles i närheten av vårt hem. Foto: AN
I mina trakter reser nu de mobila rån- och inbrottsgängen runt. Deras aktivitet är stor och polisen har hittills inte gripit någon. Igår sökte de av min bit av byn med hund och letade gärningsmän på varenda liten grusväg. Lite senare på dagen upptäckte vi kraftiga brytmärken på vår ytterdörr och idag uppmanades jag att göra en polisanmälan. Inom mindre än en halvtimme kom en patrull ut här. Två vänliga och förtjusande kvinnliga poliser. Det jag lärde mig? Att polisen är bättre än sitt rykte i situationer som denna. Jag blev bemött med respekt och de tog inbrottsförsöket på största allvar. De försäkrade att det är deras ambition att alltid åka ut på den här typen av händelser.

Det känns oroligt att veta att man nästan fick besök inomhus av dessa kriminella gäng, kanske natten till igår, och jag lyssnar lite extra noga på eventuella ljud från hallen. Men poliserna menade att det är föga troligt att de kommer tillbaka just till den här byn, de betar av samhälle efter samhälle här i Skåne innan de återvänder med färjorna till Baltikum, Polen eller Tyskland med välfyllda bilar. Fri rörlighet och öppna gränser är honnörsorden. Efter alla förtvivlade gamla människor jag sett här i trakten, sedan de rånats utanför banken eller i sina hem, och efter helgens alla skimmade bankautomater i centrum frågar jag mig ändå om det finns en gräns där människor tröttnar på situationen. Senaste opinionsundersökningen ger SD 16% här i Skåne. Också jag, som aldrig skulle lägga en röst på ett nationalistiskt parti, förstår varför människor kan tänka sig att göra det. Men vi ger oss inte. Vi är inte skit.


Motivbilden

En första glimt av Bostonbombarnas motivbild ska alltså ha varit ”att försvara islam från angrepp”. Det läser jag i dagens DN. Inte är jag förvånad, tvärtom, men om det nu ändå visar sig att man lyckas få fram uppgifter från den överlevande yngre brodern kommer kanske också bilden att klarna helt och visa islamistkrigarnas hela motiv och världsbild. Idag skriver man också att den äldre brodern är misstänkt för trippelmord på tioårsdagen av 11 september.

Nå, själv befinner jag mig i Simen Sætres bok Fjordman som visar upp en människa som bestämt sig för att inte passivt se på. Det är mer än intressant om jag så säger. Det ger mig många nya infallsvinklar, om än inte så många nya informationer i sak. En anteckning jag gjort till recensionen av boken:
"Boken om Fjordman ter sig inte skriven för att bevisa en tes (och ändå kommer några att tolka den så). Trots att den innehåller kritiska ord och ironiska vändningar om hans texter så tycks den öppen i sitt anslag, den är vare sig konspiratorisk eller avsiktligt placerad i en politiskt korrekt kontext. Sitt läsvärde har den i en attityd som man möjligen kunde kalla sökande. Författaren anstränger sig att ta reda på fakta. Han läser och ställer frågor. Han rentav reser i Fjordmans spår för att se samma miljöer – också i Mellanöstern och New York – och ställa frågor till människor som delat hans erfarenhet, som på Amerikanska universitetet i Kairo. Han deltar i konferensen med Pamela Geller och hennes krets den 11 september 2012 i New York (där han också bjuder på några frejdiga ögonblicksbilder av EDL-ledaren Tommy Robinsson och konstnären Lars Vilks)."
Återkommer onsdag.

måndag 22 april 2013

Tystnad råder. Läsning pågår

Sedan i förmiddags läser jag Simen Sætres bok om Fjordman. Den utkom i Norge i förra veckan och jag fick den med posten idag. Boken handlar både om signaturen Fjordman och mannen bakom den, Peder Nøstvold Jensen. Jag antar att den främsta motivationen för författaren - i alla fall till en början - var det faktum att massmördaren Breivik i sitt beryktade "manifest" inte bara citerade utan hade snott hela essäer av Fjordman, vilket ju ledde till att Jensen hamnade i en situation där han gjordes till en hel nations hatobjekt. Han tvingades - eller kände sig tvingad - att lämna Norge. Nu har han i viss mån bidragit till att boken blivit verklighet. Han har känt en viss tillit till författaren och har både svarat på mailfrågor och mött honom. Jag läser för fullt och ser att detta är en mycket angelägen bok. Återkommer förstås med recension. Men just nu bara tystnad och läsning.


Mikael Enckell: Perspektiv från andra sidan (Söderströms, Helsingfors)

Det finns i hela Mikael Enckells författarskap en tråd som ibland är en tunn, tunn guldtråd och ibland en pulserande hjärteröd tråd som färgar allt det andra i texterna. Den tråden, hur tunn eller tjock den än är, kan sägas prägla hans nya bok. Tråden är judendomen. Vi kan kalla det för ett judiskt kulturarv, eller en världsbild som präglats av denna urgamla tradition. Och det viktiga i sammanhanget är att Enckell bär denna tradition med sig som icke-jude. Han är inte den förste att göra det, men han gör det med ovanlig stil och skärpa. Här är det inte fråga om några banala ”min bästa vän är jude”-bekännelser, utan faktiskt och i högsta grad ett levande och utvecklande förvaltande.

Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.

Mikael Enckell talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.

Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.

Enckells bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.