söndag 21 april 2013

Marie-Hélène Lafon: Annonsen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius)

Öppnar en helt ny bok från Elisabeth Grates bokförlag. Känner den där förväntan man gör inför hennes böcker. Och jag blir inte besviken. Jag ser två framträdande kvaliteter med den här romanen. Det är nämligen inte bara berättelsen i sig jag fascineras av. Det är språket, det är sättet att berätta. Marie-Hélène Lafons prosa är lyrisk, tät, vindlande lätt. Hennes långa meningars text, ibland utan skiljetecken, tycks skriven som i vatten, fångad i ett mycket kort ögonblick när den just uppenbarat sig.

De två centrala gestalterna är Annette, där i Bailleul i norra Frankrike och Paul på gården i Fridières, i södra Frankrike. Drygt tio år och många mil skiljer dem åt. Han går mot femtio, hon mot fyrtio. Det är hon som svarar på hans annons, hon som alltid förälskat sig i förlorarna, de män som hon tyckt kunde behöva hennes omsorger, ”de hjälplösa, de från födseln vanlottade, de som alltid skulle lida brist, de barnhems- och fosterhemsplacerade, pojkar om vilka man visste att deras fäder satt i fängelse i andra änden av Frankrike”, Annette, den ensamstående modern och Paul, slitvargen som delar liv med morbröder och en syster, som lever i ett familjehushåll i två våningar där både spänningarna och de ordlösa vardagsrutinerna formar dem, det är dessa två som Marie-Hélène Lafon berättar om, två människor som trots att de omges av andra, ändå lever i den existentiella ensamheten. Hon åker till honom, hon fäster sig vid hans händer och hans kropp som är lantbrukarens. ”Lära sig leva med inbegrep allt…” Han ville ha henne hos sig. Hon ville lära sig allt om honom, vara där med honom, i hans arbete, i hans händer.

Foto: Jean-Luc Paillé
 Det är berättelsen i sig. Den är gripande. Skulle jag sammanfatta den skulle jag säga att den är just exemplet som behövs, exemplet på att också de där människorna som tror att de ska leva ensamma resten av livet när drömmarna om kärleken, närheten, tvåsamheten dunstat bort, och att de finner den där de minst anar det. För Paul är det också den gnagande oron att han ska bli den siste som brukar gårdens mark, att ingen ska kunna ta över den, ”Fridières skulle läggas ner, det var ordet han använde; fallet skulle läggas ner, som de sa på tevenyheterna om vissa brottmål. Länge kände Paul hur denna längtan rasade inom honom, under skinnet, den fåfänga längtan efter att bilda familj, bära frukt, efter att barn skulle finnas där, växa upp i huset och ute på gårdsplanen, leka där, skratta, ha tråkigt, ge sig av, komma tillbaka.” Den berättelsen är gripande. Det andra är språket, metoden, attityden. Marie-Hélène Lafon skriver en prosa som inte är det minsta ordinär, utan tvärtom originell och personlig och som jag genast flyter med i, därför att den tycks ha en inre melodi, nästan en sådan man kan gnola till.

Marie-Hélène Lafon är född 1962 och uppvuxen på en bondgård i Cantal. Det förvånar ju inte. Hon skriver om de dagliga sysslorna utifrån en livserfarenhet, en förvärvad kunskap. Att hon 2012 tilldelades Prix du Style för ”den stilistiska kvalitén” i sin senaste roman ter sig väldigt logiskt, eftersom det är just den som slår en så starkt. Hon bor sedan 1980 i Paris, där hon undervisar i klassiska språk. Med åtta romaner bakom sig är Annonsen den med vilken hon introduceras på svenska. Det kan man bara vara tacksam för. Det här är litteratur som vill läsaren något väsentligt, men det är inte ett budskap som ska hamras in utan en bild av människors villkor och vedermödor och hur kärleken och omsorgen smyger sig på – inte beräknande utan av nödvändighet. Man vill gärna se dem framför sig, Annette och Paul och de andra som befolkar romanen.

*

Och en helt annan sak: idag söndag har Kristianstadsbladet lagt ut hela reportaget om Hugo på nätet. Vill ni läsa det så finns det här.  Idag har också Kvällsposten i Malmö publicerat ett stort reportage med samma bildmaterial. Men texten är mer upplysande om själva sjukdomssyndromet. 


Fnissförtjust eller ställd inför nedrigheten. Tankar om Thomas Bernhard

Det finns en läsning av Thomas Bernhard som alltid tangerar den fnittriga förtjusning som småborgaren känner inför det svarta och udda. På samma sätt som han upphöjer den alkoholiserade diktaren och hans skenbara frihet, gör han med Bernhard det som är en våt dröm för varje ängslig löneslav, han försöker följa med ner i det svarta, i vantrivseln och föraktet för det samhälle som premierar strebern och trampar på de redan nedtrampade.

Orhan Pamuk skriver i sin till svenska översatta bok, Andra färger, om Bernhard:

”Vad var det hos Bernhard som muntrade upp mig i min förtvivlan? Kanske en känsla av uppgivenhet. En moral som manade mig att inte vänta mig för mycket av livet… Eller snarare än en moral en uppriktig vrede som uppmanade mig att vara trogen mig själv och mina traditioner.” (ur essän Att läsa Thomas Bernhard i en hopplös tid).

Det är inte en kliché att säga att det egna livet kan släppa in lite av det mest grundläggande ljus vid läsningen av det mörka. Bernhard är inte den förste författare att läsa för att uppnå det, men han är kanske den som förmår ge det starkaste resultatet.

All min läsning av Thomas Bernhard har bekräftat och förstärkt min egen känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss känna igen.

Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem.

Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien.

Man kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många. Inte minst till svenska är han rikt översatt, och Skogshuggning är, som jag ser det, utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard (originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet.

Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen, uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt förakt. Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och lämna platsen.

I våningen bor makarna Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens Vildanden. Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den döda väninnan.

Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att ”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik, författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande lik, som levande, ännu levande konstlik”. I våningen där man sedan samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras bjudning som en tom uppvisning.

Bland gästerna finns författarinnan Jeannie Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de kommer att sitta mitt emot Bernhard vid måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur, vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande ministerierna”.

I detta utfall mot två kollegor som en gång betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.

(Kursiveringarna i citaten är Thomas Bernhards)

Bilden scannad från Thomas Bernhard, Photographien von Erika Schmied, Residenz Verlag, Wien 2006.

lördag 20 april 2013

Från Haväng - allt och inget nytt

Varje gång jag kommer till Haväng, just där Verkeån rinner ut i havet, har ett nytt flöde dragit fram. Idag var ån mycket bredare än den brukar vara och i blånaden öppnade sig tre separata utflöden mot Östersjön. Havängskusten är aldrig densamma, den förändras som all natur och bjuder på nya överraskningar. Idag lyste solen starkt, men den försvann med jämna mellanrum bakom täta, mörka moln.

De uråldriga träden står med knotigheten nedkörd i sandmarkerna. Allt som krossas i stormar ligger kvar i markerna. Naturreservatets långsamhet smittar av sig också på tankarna. Och medan jag strövar där utmed kusten ser jag mest ner i marken.

Stenarna - små eller mycket små - lyser emot mig med olika färger och former. Jag tar dem aldrig med hem. De ska ligga där de ligger. Och inte ens det är beständigt. Nästa gång har en storm eller ett ösregn flyttat dem i den mjuka sandkanten. Haväng idag var just vad jag ville att det skulle vara; en stilla, nästan människotom plats som värmdes upp av de första riktiga vårstrålarna.

På väg över stenstrandens rikedom med händerna på ryggen och blicken neråtriktad. Snart kallade kaffe och vila och jag återvände upp mot strandskogen.

Foto: Astrid Nydahl

Snart landar Hugo i Boston!

Kristianstadsbladet har idag ett större reportage om Hugo, hans sjukdom Alströms syndrom och om syskon och föräldrar inför USA-resan. Syskonen Ebba och Hannes är oroliga eftersom de ska landa i Boston, men eftersom de inte reser förrän den sjunde maj lugnar det säkert ner sig. Hugo kommer för första gången i sitt liv att träffa andra barn med samma sjukdom. Det gör att han står inför sitt livs resa.

Ännu en gång vill jag rikta ett varmt tack till alla mina läsare som bidragit i insamlingen för Hugos resa. Här nedan berättar Malin om insamlingen: 
"Hugo sitter bara några centimeter från dataskärmen, för att titta på ”Angry birds”. Han har tre procents syn, men den försvagas gradvis. Om några år är den helt förlorad. Just därför har hans föräldrar Malin och Olle Asplund kämpat för att han och hela familjen ska komma iväg till den internationella konferensen om Alströms syndrom i maj. Synskadades riksförbund har bidragit med 40 000 kronor. Dessutom har 36 privatpersoner skänkt drygt 32 000 kronor via Facebook. – Någon har skickat pengar från Wien, någon annan skickade 700 norska kronor i ett brev. Någon har satt in 50 kronor, någon annan 4 000 kronor, säger Malin som är glad och rörd över omtanken. Samtidigt fortsätter insamlingen, eftersom resan kommer att kosta över 120 000 kronor. Blir det pengar över skänker Malin och Olle dem till forskning kring Alströms syndrom."
Det har också för mig som morfar och far varit gripande att följa denna process. Från mina blogg- och bokläsare har det inkommit bidrag från, förutom orter från norr till söder i Sverige förstås, Österrike, Portugal, Spanien, Finland och Norge. Tack alla!





fredag 19 april 2013

Boston och Tjetjenien, några tankar.

Putin och Kadyrov. Två aktörer som kastar en skugga över Boston.
Självklart måste man i lugn och ro analysera all information när dramat i Boston är över. Men just nu är det viktigaste kanske att se en rimlig bakgrund. Med den i åtanke tror jag inte att den unge tjetjenen överlämnar sig frivilligt. Stupar han i eldstrid blir han självklart en folkhjälte hemma i Kaukasus.

Även om man inte kan veta den konkreta bakgrunden till Bostondådet så kan man rent allmänt konstatera att såväl islamister som separatister i Kaukasus menar att USA och västvärlden vägrat stödja dem gentemot den ryska – särskilt den putinska – politiken som inneburit allt från krig till “säkerhetsstyrkornas” mordkampanjer, både i den tjetjenska huvudstaden Grozny, och på landsbygden där så mycket kan ske långt från mediakameror. De rapporter som ofta kom från Tjetjenien var signerade Anna Politkovskaja, och hon fick betala med sitt liv för det.

Nu kommer det färre rapporter från uttalat Kremlkritiska människor, men mycket säger ändå att det bakom den lokale despoten Ramzan Kadyrovs putsade yta med kasinon, lyxlägenheter och gigantiska, nyuppförda moskéer under hans kontroll, finns en terror mot varje avvikande röst. Människorna därborta hade kanske hoppats på stöd från Europa och USA. Det har de inte fått. Tvärtom har Kreml haft fria händer att själva och i samarbete med marionetterna driva vilken sorts våldspolitik de vill. Många små folk har under många år hoppats att "väst" skulle ingripa till deras försvar. Vi vet att ungrarna väntade förgäves 1956. Vi vet att andra väntat förgäves. När det idag meddelades att Serbien och Kosova upprättar diplomatiska förbindelser var det resultatet av långa, sega och till synes hopplösa förhandlingar under EU:s ledning. Men de gav resultat. Om tjetjenerna hoppas på något liknande har de förstås gjort det utan minsta förankring i verkligheten. Ryssarna har fria händer i sina smårepubliker. Det har vi sett alltsedan de försökte bryta sig loss efter kommunismens fall. Några lyckades. Balterna lyckades. Några andra asiatiska republiker, men Kaukasus släpper Kreml aldrig. Det vet man i Vita huset och i hela den europeiska kretsen. Också det är ju i sig en tragedi eftersom det eldar på islamismens aggressivitet mot väst. Precis som i arabvärlden och i Afghanistan.

Boston, Tjetjenien och Beslan

Med anledning av den dramatiska utvecklingen i Boston under fredagsdygnet, och det tjetjenska spår man funnit lägger jag idag ut en repris av recensionen av Erika Fatlands bok om Beslandramat 2004. Om inte annat kan det tjäna som en försiktig bakgrundsteckning. Det finns all anledning att senare återkomma till det som just nu sker. Men det kräver mycket fakta och eftertanke. Så vitt jag vet är det första gången som den tjetjenska jihadismen slår till i USA, och eftersom det finns mycket som talar för att tjetjenerna är besvikna på att väst inte givit dem stöd gentemot Moskva och den ryska statsterrorismen kan det kanske också vara inledning på ett nytt inslag i den globala islamismen. Till det återkommer jag senare, här nu repristexten:

Fakta låter sig lätt redovisas. Den 1 september 2004 stormades Skola nummer 1 i Beslan, som just skulle fira Kunskapens dag och börja höstterminen, av en större grupp terrorister (de kan ha varit så många som 72). Fler än tusen barn, föräldrar, lärare och andra togs som gisslan. På tredje dagen, den 3 september, bröt helvetet ut och 186 barn och 147 vuxna dog i det drama som avslutade gisslantagandet. Terroristerna hade ett enda krav, att Ryssland lämnade Tjetjenien. Ett sådant krav, framför ögonen på en gisslan av barn och vuxna, kunde naturligtvis inte uppfyllas. Putins makt över den upproriska republiken varken lät eller låter sig störas av de islamistiska rebellerna. Tvärtom stärks den när Putin nu åter är president.

Men när man redovisat fakta vill man gå närmare in i detaljerna och söka svar på alla de svåra frågorna. Norska författaren och socialantropologen Erika Fatland, född 1983, har gjort ett imponerade arbete med sin bok Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell). Hon har ställt frågorna, gång på gång och till många människor. Hon har bott i Beslan i två längre perioder, lärt känna människor, redovisar samtalen och alla de grymma och fasansfulla detaljerna, men bjuder också läsaren på en längre, avslutande analys som försöker presentera en annan bild av förloppet än den officiella. Redan det gör starkt intryck. Boken är ett bra exempel på hur seriös och noggrann journalistik kan bedrivas idag, bara de praktiska och ekonomiska förutsättningarna finns där.

Nå, alla dessa människor samlades alltså i skolans nyrenoverade idrottshall. De fick varken äta, dricka eller gå på toaletten, varför förhållandena snabbt blev outhärdligt svåra. Man drack sin egen urin, hallen stank av avföring och barn somnade in i medvetslöshet. Terroristerna behandlade dem med maximal grymhet. Redan på första dagen sköts de flesta männen och kastades ut för att ligga och ruttna i den drygt 40-gradiga solen.

Fatland pratar framför allt med Beslans kvinnor om det som hänt. Männen drar sig undan. Mycket snart inser hon att hela det lilla samhället befinner sig i ett tillstånd av djupaste, förlamande sorg och chock, ingen talar högt, inga lekande barn syns utomhus och på kyrkogården sitter människor dagarna i ända hos sina barn eller barnbarn. Beslans döda är hela tiden närvarande. Massakern ägde rum just vid något av det viktigaste i en rysk skola, terminsstarten då också mycket fattiga människor skrapar ihop till nya kläder åt
barnen. Den vackra högtiden avbröts av gevärseld och grymma kommandon från de ingusjiska och tjetjenska terroristerna. Små barn fick se föräldrar skjutas inne i skolbyggnaden. Skriken och gråten upphörde aldrig. De tre dygnen blev, också för de efterlevande, en mardröm vars sår alltjämt ligger öppna, blödande.

Erika Fatland lyckas med det svåraste av allt, att ge mig som läsare en möjlighet till medkänsla, eftersom offren här stiger fram med namn och personliga drag. De berättande är överlevande, efterlevande, men i grund och botten lika illa däran som de allra svårast sårade och de dödade. Beslan är ett samhälle där de levande hela tiden umgås med sina döda. Och som om det inte vore nog, har det fasansfulla dådet också splittrat människorna i rykten, förtal och lögner.

Uppdatering: här finns nu en mycket viktig och informativ text utifrån det faktum att de två bröderna är från Tjetjenien:
"The news out of Boston is coming fast, and some of it will certainly turn out to be inaccurate. Right now, two men are believed to be the perpetrators of the Boston Marathon terrorist attack on April 15, 2013 that killed three and injured over a hundred. The brothers, Tamerlan Tsarnaev (26) and his brother Dzokhar (19), are both residents of Boston and have been for some years. Reporting indicates that they are originally from Chechnya, a restive, Muslim-dominated region of Russia. Are they simply disgruntled young men? Chechen jihadists? On a mission for al-Qaeda? No one knows for certain, though it is clear that they maintain links with their family’s homeland, posting on Russian social media sites. Reports indicate that at least Tamerlan, who was killed in a shootout with Boston police overnight, may indeed have embraced extremist Islamist ideology, and the younger Tsarnaev posted links to Islamist and Chechen independence sites on his webpage. More details are to come, but in the meantime, some answers from AEI’s lead Russia scholar, Leon Aron.
Q: Are you surprised to hear that the attackers in Boston are allegedly from Chechnya?
Aron: No, I’m not surprised. Islamic radicals have been very active in Chechnya since the early 2000s, when the Chechen independence movement truly radicalized into a fundamentalist movement. Since then, there have been several large attacks in Russia, such as the Beslan school siege in 2004 and the Nord Ost theater attack in 2002. Several Chechens were sent to Guantanamo. Although there has been some pacification of Chechnya under Ramzan Kadyrov (the Kremlin-backed Chechen strongman), it hasn’t been fully subjugated to Moscow.
Q: The two Boston marathon attackers are reportedly the children of Chechen immigrants and they have both lived in the US for quite some time. Does that make sense?
Aron: It doesn’t surprise me. There is a pattern here that includes 9/11 and the London tube terrorist attacks; the 9/11 planning was done in Hamburg. There is ample precedent for the radicalization of the children of immigrants, as well as members of assimilated families.


torsdag 18 april 2013

David Goodhart: The British Dream. Successes and failures of post-war immigration (Atlantic Books, april 2013)

Han grundade tidskriften Prospect 1995, han är direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i Storbritannien. Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i de stora brittiska tidningarna, som Guardian och The Times.  Hans namn är David Goodhart och har just publicerat en bok som skakat om den brittiska offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden ”Successes and failures of post-war immigration”.  En islamkritisk debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens problem, med orden:
”The mental resemblance of modern day left liberals with foolish children is routinely observed on a daily basis, and quite magnificently so in the instance of one David Goodhart, a left liberal who has only recently become aware that flooding Britain with inassimilable Third Worlders might turn out to be just as dangerous for an entire country as an unguarded electric socket is to a child.”
Läser man boken kommer man snart till slutsatsen att Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar sig en problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter. Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.

The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992. Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.

Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna.

Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med engelsmännen själva.

Vad är då grundproblemet med massinvandringen. Goodhart svarar klart och tydligt:
”Storbritannien har haft för mycket av den, för snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.” 
Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.

Med introducerandet av multikulturen har England sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig. Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och svenskar varit tabubelagt:
”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ”
Människor behöver känna sig värdefulla och efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen gör varken det ena eller det andra, konkluderar Goodhart.

I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its Spots” gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt utmärker Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger Goodhart, det finns heller ingen explicit nationellt omfattande multikultur-politik. De två omständigheterna må hänga samman, men min egen syn på fenomenet är att ett utmärkande drag är just att man kan fylla det med vilket innehåll man vill, bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det handlar alltjämt mer om en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair sammanfattade med orden ”The right to be different, the duty to integrate”.  Goodhart själv har en bättre sammanfattning, då han säger att multikulturen oftast presenterar sig med storslagna liberala uttalande från människor som vet väldigt lite om vad som händer i verkligheten.

En mycket viktig aspekt är det faktum att religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som ”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”

Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att ta till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de flesta britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som hände.

Jag vill påstå att The British Dream är en bok som fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.



onsdag 17 april 2013

Grandios översättning

I DN skriver man idag vad Bostonbomberna var laddade med:
"Samtidigt visade FBI för första gången bilder av de detonerade sprängladdningarna. Där syntes bland annat ett kretskort från ett batteri, fragment av kullager och naglar, och möjligen resterna av en tryckkokare."

Bevisar inte det att en större grupp måste ligga bakom? En ensam terrorist har högst tjugo naglar, fotnaglarna inräknade, så de kunde ju inte ha ställt till så stor skada. Jag rekommenderar DN att köpa in ett lexikon till Katarina Lagerwall. Där hade hon fått veta vilken annan betydelse ordet nail har:
"spik; söm, dubb"
Hade utlovat bloggtystnad men kunde inte låta bli. Förlåt.DN har redan rättat men det var roligt så länge det varade.

tisdag 16 april 2013

24 timmars paus

Nej, det regnar inte nu, men det är en väldigt vacker pausbild. Foto: Astrid Nydahl
Klockan går mot midnatt.

Nästa gång det händer något här i bloggen är klockan 00.00 till torsdagen, då min recension av The British Dream läggs ut.

Ibland finns det starka skäl för pauser i bloggen. Onsdagens långa paus har ett sådant starkt skäl.

Men som ni vet, varje vecka kommer glassbilen tutande i villakvarteren och varje vecka får man läsa nya artiklar här i bloggen. Och jag lovar er att det är tur att glassbilen inte kommer lika ofta som artiklarna här.

Nu 24 timmars paus. Vi ses på torsdag, den 18 april 2013.


Några tankar om Bostonbomberna

Skulle just släcka för nattsömnen igår när jag kikade på BBC-nyheterna. De sände då, förstås, direkt från Boston och jag blev sittande länge. Har idag försök följa olika analytiker och både inhemska och utländska kommentatorer.

När det nu i eftermiddag blev möjligt hos Svenska Dagbladet ställde jag en fråga till Lars Nicander från Försvarshögskolan:

Min fråga: Har bomberna "signaturer" som gör att de t.ex. kan jämföras med Oklahomabombarens eller andra människor av samma kaliber?

Lars Nicander, terrorexpert: Ja, en skicklig desarmerare kan i många fall läsa ut mycket av konstruktionen och delarna, samt om det är något mer avancerat sprängmedel. Är det enklare laddning är det paradoxalt nog svårare.

Svaret från Nicander var det förväntade och jag började tänka ett varv till. En sak som kom fram redan i natt var att den vita röken vid båda explosionerna var vit, och att det indikerar bomber av "enklare" slag utan sprängdeg. Så brukar inte al Qaida-anknuten terrorism se ut. Däremot har man pekat på en rad sådana attentat i USA, som Timothy James McVeigh förödande bomb i Oklahoma City (som krävde 168 människoliv, varav 19 barn, och 650 personer skadades). Minns också hur jag reagerade på Breiviks bomb i Oslo. Eftersom Norge var med i luftkriget mot Libyen och Breiviks bomb allvarligt skadade det norska oljeministeriet var min första tanke att det kunde ha ett samband. När sedan massakern på Utøya blev känd förändrades förstås allt. Det ska därför bli mycket intressant att följa utredningen i Boston. Och under tiden finns det inte minsta skäl till spekulationer. Att ställa frågor måste man dock göra, både till andra och till sig själv. Vi lever i en tidsepok av intensiv terroraktivitet, den kommer från många olika håll och den har olika bakgrund och motivation, men den dödar och lemlästar med samma sakliga likgiltighet. Det är just det som är terrorns ändamål och det som gör den så motbjudande och skakande.


Torrevieja, Europa 2013

Idag vill jag visa er en bildsvit från Torrevieja i vår. Bilderna är tagna av Lennart R. De behöver inte mycket till kommentar. Har dock fällt in små citat från turismens värld som kanske kan tydliggöra något. Kanske kunde man bara säga att bilderna visar på olika överlevnadsstrategier (och utmattningstecken) när allt gått förlorat.

"Torrevieja erbjuder en lång rad spännande möjligheter när det gäller shopping. Det finns omkring 2500 affärer med bl.a. mode, möbler och heminredning, textil, skinn och skor, elektronik och presenter liksom mäklarföretag och garden centers." (ur Reseguiden).

"Butikerna säljer både kända och okända märken. Det säljs importerade varor lika mycket som egna av mode, design samt elektronik. Prisskillnaden är märkbar när du handlar produkter som hus- och hemartiklar, presenter och tyg i alla former. Kvalitet och garanti är det som väger tyngst i relationen kvalitet/pris. Marknaden för heminredning och mode är den mest omfattande i staden." (ur Reseguiden).

"I Torrevieja finns två köpcentra. Ett ligger mitt inne i staden på gatorna runt Saluhallen. Det andra finner du på vägen in till Torrevieja, på väg CV-90. Där finns både ett köpcentrum, Las Habaneras, som har affärer av alla sorter, kända  modebutiker etc., och det stora varuhuset Carrefour. Möjligheten att kunna vandra fritt i det öppna köpcentret uppskattas av många.  Å andra sidan finns de små specialbutikerna inne i centrum av staden." (ur Reseguiden).


måndag 15 april 2013

Det dånar i den portugisiska kratern

Lissabon. Foto: Lennart R.
Att det kokar och dånar bland människor i Portugal är förstås ingen nyhet. Så varför skriva om det? Jag tänker varje dag på de människor i södra Europa som nu förlorar det mesta. Också bostäder. Självklart anställningar som försvinner. Livsstilar som måste brytas och ersättas av något (ny-)gammalt. Nog är det många gamla portugiser som känner igen sig. När jag besökte landet första gången var fattigdomen mycket påtaglig i Lissabon. Men det hade börjat hända saker, och i och med EU-medlemskapet förändrades saker och ting snabbt. Infrastrukturen genomgick en gigantisk upprustning, hus började renoveras, människor fick mer pengar i plånboken.

Nu rapporterar The Telegraphs Harriet Alexander från Lissabon:
"The Camões college in central Lisbon should be the epitome of an elite educational establishment. Portugal's oldest and most prestigious academy, its alumni include some of the country's most illustrious figures – among them head of the European Commission, José Manuel Barroso.Yet the century-old building is surrounded by knee-high weeds and overgrown grasses. Windows are broken, shutters hang off their hinges, and damp patches creep across the ceilings. The once-great school, like much of Portugal, is crumbling under the weight of three years of austerity measures."
Jag är själv övertygad om att det i varje sådan situation finns människor som kommer undan. Som har bankmedel och andra ägodelar säkrade, så som ryssarna på Cypern visade sig ha det. Men nog är det ett illavarslande tecken när en viktig institution som den ovan förfaller.
"In the corridors of the Camões college, with their chipped tiles and overpopulated classrooms, the staff are wondering how they can cope with the further slashing of their budget, on top of what the European Commission say were already some of the toughest education cuts in the EU."
Oavsett läget i stort är skoputsarna en institution i Lissabon. Foto: Lennart R.
Men det är inte bara utbildningen som drabbades. Också livets själva startpunkt får en släng av den beska medicinen:
"In the centre of the city the Dr Alfredo da Costa maternity clinic – known locally as Mac – will close its palatial doors in the next few weeks, after 80 years of bringing most of Lisbon's inhabitants into the world. Hundreds of ribbons have been tied to the wrought iron fence surrounding the hospital, with messages such as "Three generations born in Mac," and "Mac is life, keep it alive." To cut costs, the doctors and nurses will be relocated to other clinics – despite the facilities being recognised as among the best in the city."
Många av Lissabons vackra husfasader hade förfallit före 1974. Med EU-inträdet påbörjades renoveringarna. Måtte de nu få förbli så fina som denna. Foto: Lennart R.
Nog finns det anledning att följa utvecklingen i Portugal (och det övriga Europa förstås) - mitt hjärta bankar särskilt för Lissabon och dess fantastiska kulturarv. Det är staden där jag föll handlöst ner i en relation som varat i dryga trettio år, en relation byggd i hög grad på känslor och inre stämningslägen, men också på konkreta möten med människor. Jag tänker ofta på dem. Som Carlos do Carmo som här sjunger sin hyllning till stadsmänniskan, Um Homem na Cidade.





söndag 14 april 2013

Svenskans"nya" kultursidor - dödbakad sufflé

Ett uppslag i lördagstidningen. Som förut. Ingen skillnad vad jag kan se.
Har ni sett en dödbakad sufflé någon gång? Jag tänkte den tanken när jag denna helg läst Svenska Dagbladets "nya" kultursidor och söndagsmagasin om "kultur& samtid". Man har ju slagit på de riktigt stora pukorna och blåst i de allra största trumpeterna inför detta. Svenskan har gjort sig av med sina bästa kritiker och kvar fanns ett sjunkande skepp när Daniel Sandström värvades från Sydsvenskan (där han mest utmärkt sig som kulturredaktören som blev chefredaktör och tillsammans med Bonnierkoncernens politiske polis Per Svensson styrde Vi älskar Malmö-kampanjerna). Jag tror nu inte att Sandström gjort vare sig till eller ifrån, det mesta låg färdigt när han tillträdde tjänsten. Men nu har Svenskan fått just den försiktige och ängslige general de behöver på kultursidorna, en man som aldrig kommer att publicera några kontroversiella texter eller initiera några viktiga samtidsdebatter. Alla kommer att sitta lugnt i båten (och gör de inte det så får de göra de gamla fina kritikerna sällskap i kylan). Att kultursidorna placerats längst bak i del ett säger också mig något. Sporten och ekonomin får egen färgad del. Skådespel för folket, så klart, vem missar en match eller ett börstips (att jag själv saknar intresse för båda delarna är förstås ointressant, men finns det läsekrets nog för ekonomisidorna undrar jag och kan inte låta bli att tänka den hädiska tanken att landets fattiga litteratörer nog inte ens har råd att köpa lösnummer av tidningen). Oavsett var kultursidorna finns eller funnits är det förstås innehållet som fäller avgörandet. Och när jag ser det är jag tacksam att ha Times Literary Supplement en gång i veckan och en handfull bloggare som skriver initierat om litteratur och kultur.

Ett uppslag i SvD Kultur. Ett kultur & samtidsmagasin från Svenska Dagbladet 14 april 2013.
Söndagsmagasinet ger genast en känsla av svensk veckotidning. Här är det personporträtt med helsidesbilder och "rappa" texter. Samtidens livsstilsmagasin i högsta grad. Som gamla Månadsjournalen. Inredning, tygtips, medelklasspynt för landets löneelit, tröst för de alltjämt troende. Massor med annonser, också på helsidor. Plotter och mastodontreportage om Ruben Östlund och en kortare variant med Livia Millhagen. Högläsning i New York - en mycket gammal nyhet om man säger så. Kritik, jodå några sidor om Karin Boye, Javier Marías och några till. Därefter ett massivt block annonser och korsord. Ja, så ser detta "nya" ut. Kultursidesskåpmat om du frågar mig. Så här har Svenskan, DN, Sydsvenskan och andra sett ut under en längre period. De har inte mer att erbjuda. Det är uppblåst till maximal storlek men det sjunker snabbt ihop och rinner ut över de mediala kakformarna. Dripp, dropp... säger det vid fikabordet.

Hade jag väntat mig något annat? Naturligtvis inte. Men jag ville se det med egna ögon. Nu har jag sett det och gör inte om misstaget.

Israel minns och sörjer

Foto: TN
Idag inleds Remembrance Day i Israel klockan 16.00 lokal tid. Israel minns och sörjer sina 23,085 stupade - män och kvinnor som försvarat landet i krig och gränsstrider. Till dessa läggs också terrorns offer, 2,493 män, kvinnor och barn som mördats mitt i sina vardagsliv. Under det gångna året lades ytterligare 92 personer till listan av stupade. Klockan 20.00 ljuder sirenerna över hela Israel. Då avstannar allt i tystnad. Jag har själv upplevt det vid ett par tillfällen och kan intyga att så sker. Det är ett gripande ögonblick av eftertanke.

När jag nu ger mig iväg till friare vidder tar jag med mig denna eftertanke. Vi har privilegiet att leva i ett land där människor inte stupat på länge i försvar av gränser och nation. För Israels folk är det inte så. Och ingenting talar för att det ska bli så på länge än. Framtiden är mörk. Därför denna påminnelse.