"Between 11 September 2001 and 31 March 2010, 237 individuals have been convicted of terrorism-related offences, including murder, illegal possession of firearms and explosives offences. 1,834 people have been arrested under the Terrorism Act during this period. As of 31 March 2010, 102 prisoners were classified as terrorists, 73 per cent of whom were UK nationals. For more statistical information on the operation of police powers under the Terrorism Act, see the Home Office Statistical Bulletin of 28 October 2010."Jag har nått den punkt i livet då jag inser att man måste se sanningen i vitögat. Man kan inte misstänkliggöra underrättelsetjänsternas arbete. Tvärtom. Och ändå måste man behålla en kritisk blick, en förmåga att se igenom sådant som kan gagna särintressen i den västerländska sfären. Sist och slutligen handlar det om en kamp mot krafter som vill förslava människor. Den kraft som finns i islamismen ska inte underskattas. De brittiska exemplen är viktiga nog att fundera på.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 12 april 2013
MI5 och kampen mot islamistisk terror
Det händer inte så sällan att man ser människor förneka eller förringa hotet från islamistisk terror. De flesta tycks ju misslyckas, säger dessa människor, blinkar med ena ögat och tillägger att det kunde indikera att det egentligen inte finns ett hot. Då brukar jag skicka en tacksamhetens tanke till de säkerhetspolitiska organisationer som numera tycks ha en bra, men långt ifrån tillräckligt bra, koll på terrorcellerna. Idag fick jag en lista på sådant som brittiska MI5 lyckats hantera av vikt. Ni finner hela listan här. Från den sjunde juli 2005 och framåt kan man studera de olika terrordåden och de dåd som avslöjades som konspirationer och ledde till att de inblandade kunde gripas.
torsdag 11 april 2013
WJC möts i Budapest i solidaritet med landets judar
![]() |
| Ungerska gardet på marsch |
Och så vaknar förstås Ungerns judehatare. Prästen och Jobbik-aktivisten Lorant Hegedus Jr. har lovat att arrangera ett “folkligt anti-bolsjevikiskt och anti-sionistiskt möte” den 4 maj. Hegedus manar WJC att fördöma vad han kallar “den judisk-bolsjevikiska, anti-kristna och anti-ungerska terrorn och sina egna ledare åren 1919-1945”.
Mötet som Hegedus planerar betraktas som hämnd för att det planerade arrangemanget den 21 april då bland annat motorcykelgäng skulle köra genom Budapest under parollen “Give Gas”.
Det bör påpekas att Hegedus har en lång och smutsig väg bakom sig och att han spelat en avgörande roll för både Ungerska gardets och Jobbiks skapande. Han har tidigare arrangerat vad han kallar "protester mot Israels försök att ockupera Ungern."
"Vi och bara vi är det utvalda folket" sa Lorant Hegedus Jr vid en Jobbikmanifestation 2011.
Här finner man en fördjupande text i ämnet, skriven av Ervin Rosenberg.
Flyktingbloggen - flykt från verkligheten
![]() |
| Flyktingbloggens signaturbild |
"Flyktingbloggen är en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik."Min första tanke är: vad är "en mänsklig flyktingpolitik"? Jag har varit med i den här svängen tillräckligt länge för att våga ställa en sådan fråga. Jag arbetade i många år för att bistå flyktingar, jag tog mig personligen an en chilensk flyktingfamilj där en av familjens döttrar i praktiken blev min fosterdotter (och som jag fortfarande, många år senare, betraktar som en familjemedlem, liksom hennes två döttrar, av vilka den äldsta också är min guddotter), jag var på 1980-talet initiativtagare till organisationen Författare för flyktingar... med mera, med mera. Jag skäms alltså inte när jag uttalar mig i dessa frågor. Men jag har också lärt mig många läxor under åren, allt ifrån hopdiktade historier och rena bedrägerier till händelser av mer oskyldigt slag som ändå i grunden förändrat min syn på hela det flyktingindustriella komplex som numera har vävt samman kriminella ligor och goda människor i en och samma grupp där den ena inte längre känner igen den andra (eller rakare uttryckt: där de kriminella som tjänar miljarder lyckas dupera godhjärtade människor, år ut och år in).
Det är min bestämda uppfattning att de människor som arbetar med Flyktingbloggen som plattform tillhör just det segment som aldrig, oavsett vad, blir nöjda eller tillfredsställda. För dem duger det inte att Sverige per capita idag är världens fjärde största flyktingmottagare. För dem duger och räcker det inte att Sverige ensamt tagit emot flest irakiska flyktingar i världen, betydligt fler än USA (som initierade kriget som skapade flyktingarna och som idag genom sitt stöd till de syriska islamisterna skapar ännu en gigantisk flyktingström). Oavsett hur många som får PUT i Sverige kommer de alltid att yla om att vårt land för en "omänsklig flyktingpolitik". Varför gör de så? Det är svårt att svara på, men jag tror att den halvt religiösa flyktingretoriken är gräns- och ramlös. Den förmår inte ta till sig hur realiteterna ser ut, varken ekonomiskt, kulturellt eller politiskt. Den lever på sin egen naivitet och tror att Sverige, trots ekonomisk kris, stor arbetslöshet och groteska FAS3-förolämpningar mot utstämplade och extremt fattiga medborgare, kan stå med vidöppen dörr mot resten av världen. Om Sverige hade fri invandring skulle de ändå klaga. Sverige har en flyktingpolitik som är orealistisk, dum och verklighetsfrämmande. Men den uppfattas av Flyktingbloggen och dess anhängare som raka motsatsen. Som om allt vore möjligt och inget kunde diskuteras. Det är oerhört svenskt och därför minst lika korkat. Och jag undrar om inte den bild de valt som "huvud" för bloggen också säger mycket om deras världsbild. Det är inte i huvudsak svarta människor som söker asyl i Sverige, även om nu somalierna är en stor grupp. Istället är det framför allt araber (palestinier, irakier, syrier) och afghaner. Men alltjämt kommer det människor från Balkan, varken svarta eller gula, som vi sjöng i söndagsskolan, utan européer som du och jag. Ack, måste man bygga sig en somalisk hydda för att få vara med i leken? Hur vore det med lite jord mellan tårna istället?
Det jag skriver har varken med hudfärg eller "ras" att göra. Det har att göra med vad som är realistiskt för ett litet land som Sverige. Hittills har såväl socialdemokratin som alliansen visat att de saknar ett perspektiv som sätter svenskarnas arbete, skatter och behov i relation till de nyanländas intag och konsumtion av skattemedel (fri bostad, sjuk- och tandvård, skola, livsmedels- och prylkonsumtion etc.). Det är förstås en grotesk politik i ett land som vårt, där nu ålderdomshemmen, daghemmen, sjukhusen och andra institutioner aldrig ens skulle våga drömma om en personaltäthet som den man har på hemmen för "ensamkommande". Jag tror att just dessa konkreta och mycket påtagliga problem kommer att fälla alliansen i nästa val och att SD kommer att ta ett stort kliv framåt. Att de gör det beror inte på att SD-politikerna skulle vara ovanligt skickliga och duktiga, eller att människor är insatta i och älskar deras politiska program, utan just på att alliansen och andra partier i riksdagen fortsätter att vandra utmed det Golgata som gör att landets befolkning alltmer tappar förtroende för det de gör. Det är som om ingen tidigare hört talas om "proteströster". Alliansen är just nu SD:s främsta sympatisörs-raggare. Nästa riksdagsval blir en indikation på hur det står till. Jag är allt annat än optimist men betraktar med sympati varje form av protest från det man förr kallade "folkdjupet". Eller som min tandläkare säger. "Var så god och skölj."
onsdag 10 april 2013
Mitt i det arabiska igen. I musiken, litteraturen och stadskärnan hemmavid
![]() |
| Maya Haddi i The Yuval Ron Ensemble |
”Slutet närmade sig även om vi inte visste om det än och vi var fortfarande tvungna att bevittna ytterligare några av tyrannens osmakliga spektakel. Ben Alis tal hade knappt tagit slut förrän hans anhängare var ute på avenyn och tutade och klappade händer (…) Dagen därpå gick vi tillsammans med Fatma och Karim till Muhammed Ali-torget där det skulle hållas en demonstration mot regimen. Jag återsåg många välbekanta ansikten: samma demonstranter, samma aktivister från olika intresseföreningar, samma förkämpar för mänskliga rättigheter. Men jag förstod att något hade förändrats när poliserna till min stora förvåning lät oss passera utan att ställa den obligatoriska frågan ’Vart är ni på väg?’ och utan att svara oss med samma njet: ’Nej, dit får ni inte gå!’ Ett hundratal personer skanderade ’Ner med Ben Alis regim!’ En halvtimme senare hade folkmassan vuxit sig enorm och vi började röra oss mot stadens huvudstråk. Folkmassan svällde för varje sekund.”Så kunde "den arabiska våren" te sig i det skedet. Vi vet alla att det inte blev som de frihetstörstande människorna drömde om. Inte heller i Tunisien, där den ende oppositionspolitikern att tala om, Chokri Belaid, mördades vid sitt hem den 6 februari i år.
"Juden raus" i Budapest
Ja, Berlintidningen kan idag rapportera om vad som sker på ett ungerskt universitet. Under rubriken "Juden raus" in Budapest berättar die tageszeitung om att en dekal med texten ”Judar, universitet tillhör oss och inte er” sätts upp och sprids på Eötvös-Loránduniversitetet i Budapest. Judehatet i "intellektuell" tappning är ingen nyhet, tvärtom har många europeiska universitet också i modern tid mobbat, avskedat och/eller förföljt respektive lärosätes judiska professorer. Också i Sverige finns det exempel på "intellektuellas" krav på stopp för "judeimporten" då förintelsen förvisso ännu inte påbörjats men befann sig bara några år framåt i tiden som den fullbordade katastrofen. Nyheten är förstås ytterst oroväckande, men den är inte det minsta överraskande. Tvärtom följer den på en lång serie av liknande incidenter i Ungern.
"Juden, die Universität gehört uns, nicht euch" - Aufkleber mit diesem Slogan fanden sich Mitte März auf den Namensschildern der Büros mehrerer Professoren der Eötvös-Loránd-Universität in Budapest. Zynisch gezeichnet war die von völkischer Aggression triefende Attacke mit "Grüßen von den ungarischen Studierenden". Eine der Betroffenen ist die emeritierte Philosophieprofessorin Ágnes Heller, die mit ihren 83 Jahren nur mehr gelegentlich ihre Kollegen besuchen kommt. Ágnes Heller ist nicht irgendwer: die Holocaust-Überlebende und international renommierte Philosophin lehrte jahrelang am Hannah Arendt Center der New School for Social Research in New York, sie kann auf eine lange Liste von Publikationen in mehreren Sprachen verweisen und wurde mit einer stattlichen Anzahl von internationalen Auszeichnungen überhäuft."
tisdag 9 april 2013
Kriget, tv-showen, satiren och tryckfriheten
När en polsk tidning, Uwazem Rze, nu använder Angela Merkel som dödslägerfånge på omslaget ställer jag mig själv några frågor. För det första: i yttrande- och tryckfrihetens namn anser jag det helt i sin ordning. Frågan blir förstås om jag därmed anser att allt är det? Svaret är enkelt: det finns satir/humor som är obegripligt plump, så där är kanske ändå inte allt i sin ordning. Men jag skulle inte ropa på censur, och det är en stor skillnad.
För det andra: finns det en bortre gräns för denna acceptabla satir? Jag vet inte. Men rent allmänt brukar jag svara att gränsen för all yttrande- och tryckfrihet går vid uppmaningen eller uppviglingen till våld. Jag godtar inte att man triggar andra människor att vandalisera, våldta, misshandla eller döda. Det är självklart fenomen som man inte kan tillåta sig att trycka/sprida eller visa.
Publikationen ifråga säger: "Historieförfalskning: hur tyskarna gjorde sig själva till andra världskrigets offer." Det har jag svårt att förstå innebörden av. På vilket sätt har "tyskarna" gjort det? Vilka tyskar? Hela folket, tv-bolaget eller Angela Merkels regering. Det som sägs ha utlöst den här "fejden" ska vara en tysk tv-serie som en polsk diplomat i Tyskland tyckt illa om. Skälet skulle enligt uppgift vara att man i nämnda serie visar antisemitiska polacker. Och så rullar den på, den mediala showen. Hur vore det om man sakligt diskuterade den tyska skulden gentemot Polen och hur polacker av mer seriöst slag diskuterar den? Jag tror att det skulle leda framåt, medan showen gör det motsatta. Men det ska den naturligtvis ändå få göra. Jag tycker att bilden på Merkel är lika motbjudande som de bilder grekiska och cypriotiska demonstranter burit omkring på där de jämför henne med Hitler. Men det spelar ingen roll. Friheten att framställa och visa dem är självklar. Liksom friheten att hårt kritisera dem. Den samtida tysklandshetsen är för övrigt också mycket motbjudande och leder inte till något gott.Vi ser förresten inte särskilt ofta Putin klädd i Gulagfångkläder, franska ledare framställda som arabmördare, italienare som krigshetsare eller britter som kolonialherrar. Men med tyska ledare, inte minst Merkel, tycks det mesta vara helt inom ramen för den politiska korrektheten.
Till sist: lite lustigt är det ändåatt hon framställs som lägerfånge. Hade logiken fungerat bättre skulle hon förstås ha varit en lägervakt med piska i höger hand.
För det andra: finns det en bortre gräns för denna acceptabla satir? Jag vet inte. Men rent allmänt brukar jag svara att gränsen för all yttrande- och tryckfrihet går vid uppmaningen eller uppviglingen till våld. Jag godtar inte att man triggar andra människor att vandalisera, våldta, misshandla eller döda. Det är självklart fenomen som man inte kan tillåta sig att trycka/sprida eller visa.
Publikationen ifråga säger: "Historieförfalskning: hur tyskarna gjorde sig själva till andra världskrigets offer." Det har jag svårt att förstå innebörden av. På vilket sätt har "tyskarna" gjort det? Vilka tyskar? Hela folket, tv-bolaget eller Angela Merkels regering. Det som sägs ha utlöst den här "fejden" ska vara en tysk tv-serie som en polsk diplomat i Tyskland tyckt illa om. Skälet skulle enligt uppgift vara att man i nämnda serie visar antisemitiska polacker. Och så rullar den på, den mediala showen. Hur vore det om man sakligt diskuterade den tyska skulden gentemot Polen och hur polacker av mer seriöst slag diskuterar den? Jag tror att det skulle leda framåt, medan showen gör det motsatta. Men det ska den naturligtvis ändå få göra. Jag tycker att bilden på Merkel är lika motbjudande som de bilder grekiska och cypriotiska demonstranter burit omkring på där de jämför henne med Hitler. Men det spelar ingen roll. Friheten att framställa och visa dem är självklar. Liksom friheten att hårt kritisera dem. Den samtida tysklandshetsen är för övrigt också mycket motbjudande och leder inte till något gott.Vi ser förresten inte särskilt ofta Putin klädd i Gulagfångkläder, franska ledare framställda som arabmördare, italienare som krigshetsare eller britter som kolonialherrar. Men med tyska ledare, inte minst Merkel, tycks det mesta vara helt inom ramen för den politiska korrektheten.
Till sist: lite lustigt är det ändåatt hon framställs som lägerfånge. Hade logiken fungerat bättre skulle hon förstås ha varit en lägervakt med piska i höger hand.
Förbjudna ord och frihetens villkor
![]() |
| Den onämnbara |
“Gay marriage”
“Illegal immigrant”
“Islamist”
Om jag säger att det här beslutet ter sig märkvärdigt så underdriver jag. Jag tycker att det luktar Orwellsk språkpolis lång väg. Varför ska en nyhetsbyrå förbjuda sina medarbetare att skriva tre ord som i engelskan torde vara minst sagt frekventa? Enda skälet jag kan komma på är att också i dem ingjuta känslan av att man tillhör en inte bara marginaliserad utan också socialt, politiskt och kulturellt stämplad del av befolkningen. Det vill säga den del där man talar och skriver fritt och öppet om samtidsfrågor. På vilket sätt skulle ett "gay marriage" vara olämpligt som ord? Vad ska det heta istället? Varför ordet "islamism" är det förstår jag ännu mindre eftersom det idag är ett vedertaget begrepp som betyder politisk islam. Så här skriver Frontpage Magazine idag:
"Islamist refers to an organization which believes in imposing Islamic law on a society. This is also known as Islam. While such organizations can function non-violently, so can many Communist and Nazi parties until they come to power. The daily violence in Egypt reminds us that there is no such thing as the non-violent imposition of a system that disenfranchises a sizable portion of the population and destroys the civil rights of all the rest. The AP’s linguistic attack is meant to distinguish between political Islamists and armed Islamists; but if Islamist refers to the goal of making Islam into the political and legal system of a country, what basis is there for distinguishing between the two?"Man skriver vidare att AP:s beslut innebär en språklig devalvering som utifrån ett avsiktligt och medvetet spår leder fram till okunskap och att man i nyhetsberättelser därför kommer att tvingas sudda ut den kontext som ett fenomen existerar i. Att rapportera om islamistisk terror utan att få använda i-ordet måste bli en grotesk uppvisning i självcensur och medvetet fördummande.
Komiskt i sammanhanget är att AP tidigare beslutat att "illegal immigrant" var det absolut bästa ordet för att beskriva vilka människor det handlade om, och så här skrev DN om det:
"På AP har diskussionerna om uttrycket gått fram och tillbaka. Så sent som i oktober förra året beslutade nyhetsbyrån att ”illegal immigrant” var det mest lämpliga uttrycket för att beskriva att någon vistades i ett land utan tillstånd."Det jag vill komma åt är inte huruvida sådana begrepp bör användas, utan det faktum att AP förbjuder sina medarbetare att använda dem. Detta blir därför ännu ett bevis på hur omöjligt det är att arbeta för och underordna sig mediavärlden. Att vara en texternas slav är detsamma som att erkänna att man själv saknar såväl tanke- som läsförmåga. Fri är i någon mening bara den som står utanför åsiktsindustrin, oavsett om det handlar om tv, radio eller press.
Idyllens bedräglighet
Det är sommar, året är 1991. Jag befinner mig med familjen på Södra Bruket utanför Södra Möckleby på Öland. Där hade vi vårt sommarparadis i ett hyrt hus, år efter år. Barnen var små eller halvstora då. Som vuxna återvänder de dit med sina barn. Som åldrande människa har jag själv, så snart chansen givits mig, åkt dit med A. Vi har suttit insnöade där med levande ljus och sett stormen svepa in från Kalmarsund. Vi har legat på gräsmattan och läst, vecka efter vecka. När jag ser den här gamla bilden framstår den som just paradisisk. Men den småljuger, för det där var svåra år som ledde fram till skilsmässa året därpå. Jag hade bestämt mig för att leva ensamliv. Köpte det gamla stationshuset i Sätaröd där jag drev mitt förlag. Hade barnen hos mig när de ville. Träffade väldigt få människor utanför förlagsverksamheten. De där åren gav jag ut 60 titlar - allt ifrån poesidebutanter till ärrade fackboksförfattare - och sex nummer årligen av tidskriften Studiekamraten (som jag köpt loss från Bibliotekstjänst för en krona), den som sedan blev Ariel, och numera, sedan den i slutet av 1990-talet togs över av min äldste son, som Kritiker. Det var intensiva år av hårt arbete. 1994 träffade jag A. som jag flyttade samman med 1996, och resten är, som man säger, historia. Jag ville mest av allt påminna mig själv om idyllens bedräglighet, just i dessa dagar då det mesta ter sig som, om inte bedrägliga idyller, så i alla fall som brustna illusioner och mörka horisonter.
Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986
Förlaget presenterar boken så här: "Den 4 april 2012, när Andrej Tarkovskij skulle ha fyllt 80 år, hedrar förlaget den ryske filmskaparens minne genom utgivning av hans samlade dagböcker Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 som för första gången publiceras i svensk översättning.
Från april 1970 till sin bortgång i december 1986 - under perioder av både direkt och indirekt yrkesförbud i Sovjet och i italiensk, svensk och fransk exil på 1980-talet - samlade Tarkovskij sina tankar och upplevelser i en serie dagböcker som han benämnde "Martyrologion".
Dagböckerna har under flera decennier rönt stor uppmärksamhet internationellt, och det inom en bred läsekrets - dels för att Tarkovskijs tankar om film alltid kopplas till litteratur och bildkonst, till religion, samhälle och samtid, dels för att böckerna ger en unik inblick i hur det var att leva och verka som (film)konstnär i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talet samt de kulturkrockar som Tarkovskijs exilår medförde.
Martyrologion är en volym för alla som intresserar sig för såväl Tarkovskijs egna filmer som den tid och de villkor han verkade i. Dessutom rymmer dagböckerna spännande ingångar till både ryska klassiker (t ex Gogol, Pusjkin, Dostojevskij, Tolstoj) och andra samtida filmkonstnärer - Fellini, Kurosawa, Antonioni och Bergman, för att bara nämna några av namnen i Tarkovskijs bekantskapskrets"
måndag 8 april 2013
Hurt. Till en älskad människa
Vi har lyssnat till den här sången många gånger och omständigheterna har gjort att jag måste ta fram den igen. Det finns, mitt i smärtan, en mildrande effekt i att sätta ord på den. Johnny Cash hade inte lång tid kvar när han spelade in den. Men den blir här en del av själva livsvandringen.
Margaret Thatcher är död
En passage i Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultans bok A God Who Hates är särskilt minnesvärd. Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. Idag dog Thatcher och världens alla professorer, politiker och journalister gör försök att sammanfatta hennes livsgärning. Man kan dessutom konstatera att det var Labour som drev på den katastrofala multikulti-religionen, ur vilken Storbritannien knappast kommer att återhämta sig, därför att den sittande regeringen - trots vackra ord om motsatsen - bestämt sig för att fortsätta i Blairs fotspår.
Vad jag själv tycker är förvisso ointressant, men jag kan säga att jag varken ansluter mig till den New Labour -”vänster” som ägnat så mycket kraft i så många år åt att demonisera henne (eftersom Tony Blairs regeringstid i själva verket tog britterna ännu ett steg längre ner mot helvetet) eller de anhängare som gör henne till en Gudinna. Istället kan man väl ställa ett antal frågor om den europeiska utvecklingen, t.ex. huruvida gruvnäringen skulle ha överlevt utan Thatcher eller om andra europeiska länders industriella avveckling skett alldeles oavsett vilket politiskt parti eller vilka koalitioner som än styrt. Det som kallas "Marknaden" (med stort M) är den verkliga kraften i utvecklingen och den sopar bort både människor och livsstilar utan minsta hänsyn till vem som sitter i parlament eller kommunala församlingar. Det som beslutas i bankstyrelsernas slutna rum eller i andra mäktiga organ har idag förstås en avgjort mycket större betydelse än det som vi tror oss främja i fria val.
I Standpoint Magazine skriver idag Nigel Lawson en längre text, som jag här bara saxar några meningar ur.
Vad jag själv tycker är förvisso ointressant, men jag kan säga att jag varken ansluter mig till den New Labour -”vänster” som ägnat så mycket kraft i så många år åt att demonisera henne (eftersom Tony Blairs regeringstid i själva verket tog britterna ännu ett steg längre ner mot helvetet) eller de anhängare som gör henne till en Gudinna. Istället kan man väl ställa ett antal frågor om den europeiska utvecklingen, t.ex. huruvida gruvnäringen skulle ha överlevt utan Thatcher eller om andra europeiska länders industriella avveckling skett alldeles oavsett vilket politiskt parti eller vilka koalitioner som än styrt. Det som kallas "Marknaden" (med stort M) är den verkliga kraften i utvecklingen och den sopar bort både människor och livsstilar utan minsta hänsyn till vem som sitter i parlament eller kommunala församlingar. Det som beslutas i bankstyrelsernas slutna rum eller i andra mäktiga organ har idag förstås en avgjort mycket större betydelse än det som vi tror oss främja i fria val.
I Standpoint Magazine skriver idag Nigel Lawson en längre text, som jag här bara saxar några meningar ur.
"An unholy mixture of trade union power (beer and sandwiches in Downing Street) and trade union anarchy (the winter of discontent of 1978-79, with bodies unburied, rubbish on the streets and hospitals in chaos) had once again raised the question, first asked during the 1974 miners' strike, of whether a chronically strike-prone Britain had become ungovernable. The country was viewed with pity abroad and mired in an all-pervasive defeatism at home. It was a dismal and daunting time. This was the national crisis from which sprang, in the words of Andrew Marr (no closet Tory), in his History of Modern Britain, "the most extraordinary and nation-changing premiership of modern British history". What was the nature of that premiership? What were its achievements? And has the world changed so much over the past 30 years that its values and its analysis are no longer relevant?"I Guardian skriver Michael White:
"Though she lacked the great queen's personal popularity and defter political skills, Thatcher's sheer willpower and courage sustained her ascendancy over male rivals for a turbulent 11 and a half years. It was the longest premiership since 1812-27 and the most formidable since Churchill in his wartime prime. More than the exercise of political power at a time when Britain's fortunes had reached a postwar low in the winter of industrial discontent of 1978-79, "Thatcherism" changed the way Britons viewed politics and economics, as well as the way the country was regarded around the world. As a result, the "Iron Lady" was more admired abroad than at home, where even many of those who voted Conservative recoiled from her apparent lack of compassion for those whose lives and careers were disrupted by her policies. Her frequent assertion that "there is no alternative" to the economic medicine she administered to a reluctant country is disputed to this day."Brittisk press över hela det politiska fältet är mycket läsvärd med anledning av hennes död, därför att den också visar hur famlandet, i brist på en strategi för framtiden präglar tillbakablickarna, utan att kanske dra några väsentliga lärdomar av det man ser. Backspegeln är nödvändig men den kan aldrig ersätta framrutan på ett fordon som man tänker köra framåt.
Måndag
söndag 7 april 2013
Trettioprocentig ökning av antisemitiska incidenter (inkl. våld och vandalism) under 2012
The European Jewish Congress rapporterar om en globalt växande trend av antisemitiska incidenter under 2012. Rapporten publicerades på söndagen i samarbete med Tel Avivs universitet.
"It appears that rather than the Toulouse attacks being a shock to the system, they had the opposite effect and perhaps allowed terrorist groups in Europe to become more emboldened,” EJC President Moshe Kantor said at an anti-Semitism press conference Sunday at Tel Aviv University, pointing to attempted terror attacks across the continent against Jewish targets."Ändå är det Ungern som står i fokus, när rapporten läggs fram, eftersom det är just där som
"a correlation was observed between the political strengthening of extreme right parties and the high level of anti-Semitic manifestations, including incidents of violence and vandalism."Efter att ha diskuterat den allvarliga utvecklingen i Grekland och Ukraina säger man:
"Tel Aviv University said Sunday that 686 attacks were recorded in 34 countries, ranging from physical violence to vandalism of synagogues and cemeteries, compared to 526 in 2011."EJC vänder sig nu till Europeiska Unionens parlamentstalman Martin Schulz och ber om hjälp. Jag är inte så säker på att hjälp någonstans står att finna, men så här heter det:
"calling on him to initiate parliamentary hearings and provide an official and regular monitoring of developments around these issues."Men om en sådan önskan uppfylls så kanske den kan ha effekt.
Olof Palme som litteraturkritiker.
”Jag förstod att du inte var fullt ut lika jävla inskränkt som alla andra svenska författare.” (Olof Palme om PO Enquist - citerat i DN idag).
Detta passade så bra att citera idag när Bernur skriver i ämnet. Nog tror jag mer på Bernurs version av Non Serviam än på den av Enquists valda partistrategin. Å andra sidan har det under väldigt lång tid funnits ett sådant segment i den svenska litteraturvärlden. Att verka "i skydd" av en partivänster som man också trodde sig kunna "påverka inifrån" - så löd ju ofta argumentet. Undrar vad Enquist, Ehnmark och andra fått till i socialdemokratin respektive VPK då det begav sig?
Detta passade så bra att citera idag när Bernur skriver i ämnet. Nog tror jag mer på Bernurs version av Non Serviam än på den av Enquists valda partistrategin. Å andra sidan har det under väldigt lång tid funnits ett sådant segment i den svenska litteraturvärlden. Att verka "i skydd" av en partivänster som man också trodde sig kunna "påverka inifrån" - så löd ju ofta argumentet. Undrar vad Enquist, Ehnmark och andra fått till i socialdemokratin respektive VPK då det begav sig?
Adrienne Rich: The Tourist and the Town
![]() |
| Adrienne Rich som ung. Bilden härifrån. |
The Tourist and the Town
Those clarities detached us, gave us form,
Made us like architecture. Now no more
Bemused by local mist, our edges blurred,
We knew where we began and ended. There
We were the companile and the dome
Alive and separate in that bell-struck air,
Climate whose light reformed our random line,
Edged our intent and sharpened our desire.
Could it always be so: a week of sunlight,
Walks with a guidebook picking out our way
Through verbs and ruins, yet finding after all
The promised vista, once! - The light has changed
Before we can make it ours. We have no choice
We are only tourists under that blue sky,
Reading the posters on the station wall:
Come, take a walking-trip through happiness.
There is a mystery that floats between
The tourist and the town. Imagination
Estranges it from her. She need not suffer
Or die here. It is none of her affair,
Its calm heroic vistas make no claim.
Her bargains with disaster have been sealed
In another country. Here she goes untouched,
And this is alienation. Only sometimes,
In certain towns she opens certain letters
Forwarded on from bitter origins,
That send her walking, sick and haunted, through
Mysterious and ordinary streets
That are no more than streets to walk and walk --
And then the tourist and the town are one.
To walk and suffer is to be at home.
All else is scenery: the Rathaus fountain,
The skaters in the sunset on the lake
At Salzberg, or emerging after snow,
The singular clear stars of Castellane.
To work and suffer is to come to know
The angles of a room, light in a square,
As convalescents learn the face of one
Who has watched beside them. Yours now, every street.
The noonday swarm across the bridge, the bells
Bruising the air above the crowded roofs,
The avenue of chestnut trees, the road
To the post-office. Once upon a time
All these for you were fiction. Now, made free
You live among them. Your breath is on this air,
And you are theirs and of their mystery.
Från Adrienne Rich: "The Diamond Cutters"
Adrienne Cecile Rich (May 16, 1929 – March 27, 2012)
lördag 6 april 2013
Problem i brittiska skolor - och utanför dem
![]() |
| Skolklass på konstrunda i Walsall. Foto: Thomas Nydahl |
"Imagine the scene. You are sitting on a bus with nineteen fellow adults at 4pm during school term time. Your journey is suddenly interrupted by the noisy arrival of nine teenage products of our utopian/ dystopian comprehensive schooling system. They shriek, they swear and they spit. They eat crisps and throw the empty packets to the floor, drink coke and allow the subsequently discarded cans to roll up and down the aisle and between your feet.
One of them, a fifteen-year-old called Wayne turns up his ghetto blaster as a girl, covered in cheap gold jewellery, her hair scraped back, decorative rings adorning various parts of her overweight, multi-pierced anatomy grinds herself into his lap, her lipsticked mouth a knowing grin, her mascarad eyes aflutter. She is fourteen years old. She knows all about sex: hetero, bi and gay varieties, she learned that at primary school. She goes by the name of Shazza and lost her virginity to Wayne’s brother Dwayne at the age of twelve."Det är utanför skolan som Weston möter dessa tonåringar. När de borde ha varit i skolan förstås. Min skildring av fenomenet finns här. I den texten skriver jag:
"När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?I en rapport i Birmingham Post den 5 april, från en lärarkonferens, skriver journalisten under rubriken "Klassrummet kan snabbt bli ett slagfält":
"Birmingham teacher Maria Hesson spoke out against unruly behaviour as it was revealed one in seven teachers had been attacked by a pupil. Her warning came as she addressed thousands of teachers at the Birmingham-based NASUWT union’s annual conference in Bournemouth. The results of a survey released to coincide with the conference found more than one in five teachers had been threatened by their students – with one in seven suffering actual violence. About 12,000 teachers from across the UK responded to the questionnaire, which also found 85 per cent of teachers had been subjected to verbal abuse by a pupil in the past year. More than a third of those questioned said they had also experienced abuse from a parent or carer."Det är ett ansenligt antal lärare som både hotas och fysiskt misshandlas.
"Two years ago, it emerged that 150 pupils a day were being sent home for bad behaviour in West Midland schools. Government data revealed 578 children were expelled and more than 28,000 were suspended from the region’s classrooms during the 2009-10 school year. Reasons for exclusions included physical or verbal abuse towards teachers and fellow classmates, bullying and drink and drugs."När jag läser detta sista kan jag inte låta bli att tänka, att det är dessa barn och tonåringar man möter på engelska bussar - på skoltid. Sådana problem har vi väl inte i Sverige - eller?
*
DN berättar idag om en ny brittisk undersökning som på sociologers vis vill dela in befolkningen i "sju klasser – från elit till så kallat prekariat, en grupp dit bland andra långtidsarbetslösa räknas". Prekariat är för mig en ny term men nog har man haft lika stor nytta av begrepp som lumpen- eller trasproletariat. Jag menar själv att den nya väldiga överklass som skapats i Europa och som kanske just i England är så påtaglig, ligger i gränslandet mellan fattigaste fattiga och trasproletariatet. Här kan man läsa hela undersökningsresultatet.
Edward Abbey: Desert Solitaire - a season in the Wilderness
Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.
Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.
Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau (som ni kan läsa om hos Bernur) - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.
![]() |
| Edward Abbey i egenskap av skogvaktare - här i brandutkikstornet. |
Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes
När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.
Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.
“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”
Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:
“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”
När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:
“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”
Fragment av polska minnen
Det var 1980-tal. Polen lydde under krigslagar. Läget var minst sagt svårt. Något ville man bidra med, inte bara vackra ord. Resan
med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var
gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i
kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad
militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket
blöjor och sprättade upp det.
Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.
Bilderna är från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.
Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.
fredag 5 april 2013
... jag ändå fått ensamheten kär
På juldagen 1943 skriver Dietrich Bonhoeffer i sin cell i Tegelfängelset:
Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.
“Jag hämtar nästan oavbrutet näring av ditt besök (…) det var verkligen en ‘necessitas’! Det finns en andlig hunger efter att få tala ut, som är långt plågsammare än den kroppsliga… Med få ord och antydningar har vi nu berört och klarat upp hela frågekomplexet. Den fina inställning på varandras våglängd som vi förvärvat genom årslång och inte alltid friktionsfri övning, får vi aldrig mer mista. Det är en otrolig vinning och en ovanlig hjälp. Vad har vi inte hunnit med att beröra och få veta av varandra på 1,5 timme! Tack för att du utverkade och genomdrev detta! De andra här har velat göra julen så trivsam som möjligt för mig, men jag är ändå glad, så snart jag får vara för mig själv; jag undrar över detta och frågar mig ofta, hur jag skulle kunna finna mig tillrätta bland människor igen (…) Trots allt jag måste avstå från har jag ändå fått ensamheten kär. Med glädje talar jag med en eller två personer, men varje större anhopning av människor och framförallt allt slags kallprat och struntprat inger mig avsky.”
Dietrich Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset (Verbum, översättning av Ingemar Lindstam).Den 9 april 1945 avrättades Bonhoeffer. Han var en av dem som “under inga omständigheter fick överleva”. Breven i boken är ställda till föräldrarna, vännen Eberhard Bethge, och hans fästmö. Gestapo lyckades aldrig upptäcka hans brev när han satt fängslad i Tegel. De fanns kvar i dolda utrymmen när kriget tog slut och de publicerades 1951. Sedan dess har de översatts och lästs i många länder och betytt mycket både som rapporter om det nazistiska tyranniet och hur en människa överlever med rak rygg i dess våld. Breven till fästmön publicerades långt senare i en separat volym.
Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.
Kosova mellan serbisk dominans och nationellt oberoende. Om James Pettifers banbrytande arbete om tiden mellan 1948 och 2001
James Pettifer: The Kosova Liberation Army. Underground War to Balkan Insurgency, 1948-2001 (Hurst & Company, London).
I denna artikel kommer ni att möta en stavning på en nation som ni kanske inte sett så ofta. Här i Sverige har vi vant oss vid stavningen Kosovo med ett o på slutet, därför att det var så den albanska provinsen i delrepubliken Serbien stavades under den jugoslaviska tiden. Albanerna har hela tiden själva hävdat en annan stavning, med ett a på slutet, vilket är den internationella stavning som korrekt återger Republikens Kosovas namn (på albanska stavas den Republika e Kosovës).
Artikeln kommer att behandla det som albanerna i Kosova själva ser som sin avgörande frihetskamp, som ledde till att de kunde separeras från Serbien. Det krig de utkämpade under slutet av 1990-talet, vilket ledde fram till den erkända oberoende republiken Kosova 2008, står därför i fokus för denna text. Jag menar att vi har något viktigt att lära av det som hände där och då.
Boken är skriven av James Pettifer, professor som undervisar i Balkanhistoria på St Cross College vid Oxfords universitet. Som gästprofessor har han arbetat både vid olika brittiska universitet samt i Thessaloniki, Grekland och vid Princeton-universitetet i USA. Han betraktas som en auktoritet i ämnen som berör såväl grekiska som albanska frågor. Han har utgivit böcker om Albanien (tillsammans med Miranda Vickers), Makedonien i relation till Grekland och om Kosova. Han är född 1949 i engelska Hereford.
James Pettifers nya bok är unik i det avseendet att ingen tidigare på engelska skrivit den politiska och militära berättelsen om Kosovas moderna historia som de två inblandade folken – serberna och albanerna – ägnat många hyllmeter åt under årens gång. Boken är dessutom så omfattande att den ger en bild av en femtioårig utveckling som i grunden skakade efterkrigstidens Balkan. Efter det jugoslaviska sammanbrottet – med Daytonavtalet som förbluffande nog helt bortsåg från den albanska frågan – var tiden mogen för den grupp Kosova-albaner i opposition som både underjordiskt i hemlandet och utomlands runtom i Europa att skrida till handling. Från små välorganiserade celler skulle de ta steget fullt ut, beväpna sig och påbörja ett gerillakrig mot de federala jugoslaviska (serbiska) styrkorna som placerats ut i provinsen och som stod för en omfattande repression mot de etniska albanerna. De kallas i boken för insurgents (rebeller).
Albanerna är ett folk som underkastades ottomanskt styre under århundradena. Det innebar också en omfattande islamisering av dem, trots att de haft en kristen bakgrund. I modern tid är de kända för att aldrig godta utländska ockupanter. Det gäller både i provinsen Kosova och i den självständiga nationen Albanien. Denna rebelliska läggning har efter turkarna också italienare, tyskar, serber och andra fått känna på. I sin självmedvetna historia blickar albanerna ofta tillbaka på historiska hjältar som Skanderbeg (1405-1468), mest känd för kampen mot det ottomanska imperiet.
Pettifer understryker att den Kosova-albanska frihetsrörelsen aldrig formulerade sin kamp utifrån islam eller med islamiska termer. Den anslöt till traditionen och formulerades som en nationell frigörelsesträvan. Det är viktigt att påpeka eftersom dagens styre i Kosova redan från dag ett visade att de förstår sprängkraften i islam, bland annat genom att förbjuda skolflickor att använda slöja. Så i det huvudsakligen muslimska Kosova har man genomfört en reform som vi här i Sverige förmodligen aldrig kommer att se!
I officiell historieskrivning möter vi ofta påståendet att andra världskriget avslutades 1945. För greker och albaner stämmer inte det. Tvärtom övergick striderna i båda länderna i inbördeskrigsliknande, långvariga processer. För marskalk Tito var det principiellt viktigt att slå ner de albanska upproren och säkerställa den sydslaviska federationens enhet. Upproren i Kosova mellan 1945 och 1947 slogs ner och i vissa delar av provinsen upprätthölls ett de facto undantagstillstånd med militärlagar. I Drenica-regionen betraktade man sig som sin tids Sparta och för alla pojkar väntade en framtid i krig mot den serbiska dominansen. Vissa albanska historiker hävdar idag att upproret aldrig tog slut, utan likt en skogsbrand låg och pyrde för att blossa upp när som helst. Mycket riktigt behövde centralmakten i Belgrad återinföra krigslagar 1989 då upproret bröt fram igen. Det innebar bland annat att man satte in paramilitära styrkor, antiterror-styrkor och särskild antirebell-styrkor i provinsen. Pettifer säger att alla dessa tre stod för stora övergrepp på de mänskliga rättigheterna.
1999 ingrep NATO i kriget. Vi minns alla hur det såg ut i tv-sändningarna. En massflykt ägde rum och Makedonien fick ta emot mycket stora folkmassor som placerades i provisoriska flyktingläger varifrån de sedan genom FN:s försorg ”portionerades ut” i olika europeiska länder. Sverige fick som bekant ta emot många Kosova-albaner detta år. Den 17 juni 1999 åkte jag själv till två småländska orter, Markaryd och Timsfors, tillsammans med några albanska ungdomar, för att träffa flyktingarna. Jag skulle göra ett reportage om deras första tid på flykt. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vid ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.
Det året fanns det bland svenskarna en sympati för dessa albaner. Den sympatin har nog i stort sett försvunnit, eftersom kriminella albaner kastat en mörk skugga över dem alla. Eftersom jag känner yrkesarbetande och hederliga albaner här i Skåne vet jag också vilket stort problem det är för dem.
Efter NATOs ingripande, både i luftangreppen och sedan man satt in marktrupper från KFOR i juli 1999, trodde många att kriget definitivt var slut. Istället skulle det visa sig att de västliga trupperna inte hade en aning om vad den albanska frihetsrörelsen stod för, eller ens vem de var. Hur skulle en demilitarisering gå till, vem skulle leda landet?
Frågorna var många, svaren få. På engelska kallas rörelsen i boken KLA (Kosova Liberation Army). Men under kriget lärde vi här i Sverige känna den som UÇK (på albanska: Ushtria Çlirimtare e Kosovës). Denna gerilla hade ett blandat rykte.
Också för människor som stödde den albanska strävan bort från serbisk dominans fanns det en misstanke om att den kunde vara en “serbisk uppfinning”. De första militära operationerna drabbade främst civila och bidrog till misstänksamheten. Också det faktum att ingen hade hört talas om den reste många frågor. Ju fler rapporter det kom från markkriget, desto bättre blev dock gerillans anseende och den fick konturer när enskilda albaner – män och kvinnor – steg fram och gav den ett ansikte.
Efter kriget kom sedan nya albanska uppror, såväl i Preshevo-dalen år 2000, som i Makedonien 2001. Det fanns en stor rädsla för att kriget skulle blossa upp i full styrka igen.
Hela denna historia skriver James Pettifer med stor kännedom om förhållandena. Kunskapen om språken, kulturen och historien gör att han kan använda primärkällor för sina studier. Hans litteraturförteckningar vittnar också om vilket stort arbete som ligger bakom denna sakliga, balanserade och fascinerande bok. För alla som oroar sig för Europas framtid borde den vara obligatorisk läsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)














