måndag 8 april 2013

Margaret Thatcher är död

En passage i Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultans bok A God Who Hates är särskilt minnesvärd. Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. Idag dog Thatcher och världens alla professorer, politiker och journalister gör försök att sammanfatta hennes livsgärning. Man kan dessutom konstatera att det var Labour som drev på den katastrofala multikulti-religionen, ur vilken Storbritannien knappast kommer att återhämta sig, därför att den sittande regeringen - trots vackra ord om motsatsen - bestämt sig för att fortsätta i Blairs fotspår.

Vad jag själv tycker är förvisso ointressant, men jag kan säga att jag varken ansluter mig till den New Labour -”vänster” som ägnat så mycket kraft i så många år åt att demonisera henne (eftersom Tony Blairs regeringstid i själva verket tog britterna ännu ett steg längre ner mot helvetet) eller de anhängare som gör henne till en Gudinna. Istället kan man väl ställa ett antal frågor om den europeiska utvecklingen, t.ex. huruvida gruvnäringen skulle ha överlevt utan Thatcher eller om andra europeiska länders industriella avveckling skett alldeles oavsett vilket politiskt parti eller vilka koalitioner som än styrt. Det som kallas "Marknaden" (med stort M) är den verkliga kraften i utvecklingen och den sopar bort både människor och livsstilar utan minsta hänsyn till vem som sitter i parlament eller kommunala församlingar. Det som beslutas i bankstyrelsernas slutna rum eller i andra mäktiga organ har idag förstås en avgjort mycket större betydelse än det som vi tror oss främja i fria val.

I Standpoint Magazine skriver idag Nigel Lawson en längre text, som jag här bara saxar några meningar ur.
"An unholy mixture of trade union power (beer and sandwiches in Downing Street) and trade union anarchy (the winter of discontent of 1978-79, with bodies unburied, rubbish on the streets and hospitals in chaos) had once again raised the question, first asked during the 1974 miners' strike, of whether a chronically strike-prone Britain had become ungovernable. The country was viewed with pity abroad and mired in an all-pervasive defeatism at home. It was a dismal and daunting time. This was the national crisis from which sprang, in the words of Andrew Marr (no closet Tory), in his History of Modern Britain, "the most extraordinary and nation-changing premiership of modern British history". What was the nature of that premiership? What were its achievements? And has the world changed so much over the past 30 years that its values and its analysis are no longer relevant?"
I Guardian skriver Michael White:
"Though she lacked the great queen's personal popularity and defter political skills, Thatcher's sheer willpower and courage sustained her ascendancy over male rivals for a turbulent 11 and a half years. It was the longest premiership since 1812-27 and the most formidable since Churchill in his wartime prime. More than the exercise of political power at a time when Britain's fortunes had reached a postwar low in the winter of industrial discontent of 1978-79, "Thatcherism" changed the way Britons viewed politics and economics, as well as the way the country was regarded around the world. As a result, the "Iron Lady" was more admired abroad than at home, where even many of those who voted Conservative recoiled from her apparent lack of compassion for those whose lives and careers were disrupted by her policies. Her frequent assertion that "there is no alternative" to the economic medicine she administered to a reluctant country is disputed to this day."
Brittisk press över hela det politiska fältet är mycket läsvärd med anledning av hennes död, därför att den också visar hur famlandet, i brist på en strategi för framtiden präglar tillbakablickarna, utan att kanske dra några väsentliga lärdomar av det man ser. Backspegeln är nödvändig men den kan aldrig ersätta framrutan på ett fordon som man tänker köra framåt. 


Måndag

"Mitt i all ångest och galenskap: det lugn som plötsligt infinner sig vid tanken på att man har varit ett foster."

(E.M. Cioran, ur Om olägenheten i att vara född, översättning av Lasse Söderberg)


Foto: A. Nydahl


söndag 7 april 2013

Trettioprocentig ökning av antisemitiska incidenter (inkl. våld och vandalism) under 2012


The European Jewish Congress rapporterar om en globalt växande trend av antisemitiska incidenter under 2012. Rapporten publicerades på söndagen i samarbete med Tel Avivs universitet.
"It appears that rather than the Toulouse attacks being a shock to the system, they had the opposite effect and perhaps allowed terrorist groups in Europe to become more emboldened,” EJC President Moshe Kantor said at an anti-Semitism press conference Sunday at Tel Aviv University, pointing to attempted terror attacks across the continent against Jewish targets."
Ändå är det Ungern som står i fokus, när rapporten läggs fram, eftersom det är just där som
"a correlation was observed between the political strengthening of extreme right parties and the high level of anti-Semitic manifestations, including incidents of violence and vandalism."
Efter att ha diskuterat den allvarliga utvecklingen i Grekland och Ukraina säger man:
"Tel Aviv University said Sunday that 686 attacks were recorded in 34 countries, ranging from physical violence to vandalism of synagogues and cemeteries, compared to 526 in 2011."
EJC vänder sig nu till Europeiska Unionens parlamentstalman Martin Schulz och ber om hjälp. Jag är inte så säker på att hjälp någonstans står att finna, men så här heter det:
"calling on him to initiate parliamentary hearings and provide an official and regular monitoring of developments around these issues."
Men om en sådan önskan uppfylls så kanske den kan ha effekt.

Olof Palme som litteraturkritiker.

”Jag förstod att du inte var fullt ut lika jävla inskränkt som alla andra svenska författare.” (Olof Palme om PO Enquist - citerat i DN idag).

Detta passade så bra att citera idag när Bernur skriver i ämnet. Nog tror jag mer på Bernurs version av Non Serviam än på den av Enquists valda partistrategin. Å andra sidan har det under väldigt lång tid funnits ett sådant segment i den svenska litteraturvärlden. Att verka "i skydd" av en partivänster som man också trodde sig kunna "påverka inifrån" - så löd ju ofta argumentet. Undrar vad Enquist, Ehnmark och andra fått till i socialdemokratin respektive VPK då det begav sig?


Adrienne Rich: The Tourist and the Town

Adrienne Rich som ung. Bilden härifrån.
För BTJ:s räkning läser jag en kommande roman av Michelle de Kretser: Questions of Travel (som utges i maj av Little, Brown and Company), och fann där ett citat som förbryllade mig: To work and suffer is to be at home. All else is scenery… från Adrienne Rich “The tourist and the Town”. Vem denna Rich var hade jag inte en aning om, så jag fick googla och fann då hela den dikt citatet är hämtat från.

 The Tourist and the Town

Those clarities detached us, gave us form,
Made us like architecture.  Now no more
Bemused by local mist, our edges blurred,
We knew where we began and ended.  There
We were the companile and the dome
Alive and separate in that bell-struck air,
Climate whose light reformed our random line,
Edged our intent and sharpened our desire.
Could it always be so: a week of sunlight,
Walks with a guidebook picking out our way
Through verbs and ruins, yet finding after all
The promised vista, once! - The light has changed
Before we can make it ours.  We have no choice
We are only tourists under that blue sky,
Reading the posters on the station wall:
Come, take a walking-trip through happiness.
There is a mystery that floats between
The tourist and the town.  Imagination
Estranges it from her.  She need not suffer
Or die here.  It is none of her affair,
Its calm heroic vistas make no claim.
Her bargains with disaster have been sealed
In another country.  Here she goes untouched,
And this is alienation.  Only sometimes,
In certain towns she opens certain letters
Forwarded on from bitter origins,
That send her walking, sick and haunted, through
Mysterious and ordinary streets
That are no more than streets to walk and walk --
And then the tourist and the town are one.
To walk and suffer is to be at home.
All else is scenery: the Rathaus fountain,
The skaters in the sunset on the lake
At Salzberg, or emerging after snow,
The singular clear stars of Castellane.
To work and suffer is to come to know
The angles of a room, light in a square,
As convalescents learn the face of one
Who has watched beside them.  Yours now, every street.
The noonday swarm across the bridge, the bells
Bruising the air above the crowded roofs,
The avenue of chestnut trees, the road
To the post-office.  Once upon a time
All these for you were fiction.  Now, made free
You live among them.  Your breath is on this air,
And you are theirs and of their mystery.

 Från Adrienne Rich: "The Diamond Cutters"

Adrienne Cecile Rich (May 16, 1929 – March 27, 2012)


lördag 6 april 2013

Problem i brittiska skolor - och utanför dem

Skolklass på konstrunda i Walsall. Foto: Thomas Nydahl
Den brittiska skolans förfall är ett ofta återkommande tema i landets press. Jag tog själv upp det i min bok Black Country. Bland de mer skarpögda skildrarna av en förlorad generation finns förstås Theodore Dalrymple. Det som sker i skolan är förstås en spegel av det som socialt och kulturellt glider ner mot avgrunden. Idag snappar jag upp vad Paul Weston skriver (och går sedan in på den helt akuta situationen som den beskrivs i Birmingham Post):
"Imagine the scene. You are sitting on a bus with nineteen fellow adults at 4pm during school term time. Your journey is suddenly interrupted by the noisy arrival of nine teenage products of our utopian/ dystopian comprehensive schooling system. They shriek, they swear and they spit. They eat crisps and throw the empty packets to the floor, drink coke and allow the subsequently discarded cans to roll up and down the aisle and between your feet.
One of them, a fifteen-year-old called Wayne turns up his ghetto blaster as a girl, covered in cheap gold jewellery, her hair scraped back, decorative rings adorning various parts of her overweight, multi-pierced anatomy grinds herself into his lap, her lipsticked mouth a knowing grin, her mascarad eyes aflutter. She is fourteen years old. She knows all about sex: hetero, bi and gay varieties, she learned that at primary school. She goes by the name of Shazza and lost her virginity to Wayne’s brother Dwayne at the age of twelve."
Det är utanför skolan som Weston möter dessa tonåringar. När de borde ha varit i skolan förstås. Min skildring av fenomenet finns här. I den texten skriver jag:
"När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?
I en rapport i Birmingham Post den 5 april, från en lärarkonferens, skriver journalisten under rubriken  "Klassrummet kan snabbt bli ett slagfält":
"Birmingham teacher Maria Hesson spoke out against unruly behaviour as it was revealed one in seven teachers had been attacked by a pupil. Her warning came as she addressed thousands of teachers at the Birmingham-based NASUWT union’s annual conference in Bournemouth. The results of a survey released to coincide with the conference found more than one in five teachers had been threatened by their students – with one in seven suffering actual violence. About 12,000 teachers from across the UK responded to the questionnaire, which also found 85 per cent of teachers had been subjected to verbal abuse by a pupil in the past year. More than a third of those questioned said they had also experienced abuse from a parent or carer."
Det är ett ansenligt antal lärare som både hotas och fysiskt misshandlas.
"Two years ago, it emerged that 150 pupils a day were being sent home for bad behaviour in West Midland schools. Government data revealed 578 children were expelled and more than 28,000 were suspended from the region’s classrooms during the 2009-10 school year. Reasons for exclusions included physical or verbal abuse towards teachers and fellow classmates, bullying and drink and drugs."
När jag läser detta sista kan jag inte låta bli att tänka, att det är dessa barn och tonåringar man möter på engelska bussar - på skoltid. Sådana problem har vi väl inte i Sverige - eller?

*

DN berättar idag om en ny brittisk undersökning som på sociologers vis vill dela in befolkningen i "sju klasser – från elit till så kallat prekariat, en grupp dit bland andra långtidsarbetslösa räknas". Prekariat är för mig en ny term men nog har man haft lika stor nytta av begrepp som lumpen- eller trasproletariat. Jag menar själv att den nya väldiga överklass som skapats i Europa och som kanske just i England är så påtaglig, ligger i gränslandet mellan fattigaste fattiga och trasproletariatet. Här kan man läsa hela undersökningsresultatet.



Edward Abbey: Desert Solitaire - a season in the Wilderness


Min gamle vän Per Helge är en kännare av nordamerikansk poesi och filosofi. Hans vandringar i litteraturen och rent fysiska färder i geografin, från kust till kust, har skänkt honom ett överdåd av litterära skatter att ta med hem till Sverige. Per letar upp det som finns ute i det stora landet, det som för det mesta inte funnit vägen till den postmoderna kultureliten i New York eller Stockholm, och framför allt inte till lastpallsstaplarna på varuhusen i Europa.

Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau (som ni kan läsa om hos Bernur)  - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Edward Abbey i egenskap av skogvaktare - här i brandutkikstornet.
Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar (klicka på bilden och läs direkt ur boken), där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.

Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

Den 22 mars 1988 skriver han:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”


Fragment av polska minnen


Det var 1980-tal. Polen lydde under krigslagar. Läget var minst sagt svårt. Något ville man bidra med, inte bara vackra ord. Resan med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket blöjor och sprättade upp det.

Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.

Bilderna är från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.

Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.

fredag 5 april 2013

... jag ändå fått ensamheten kär

På juldagen 1943 skriver Dietrich Bonhoeffer i sin cell i Tegelfängelset:
“Jag hämtar nästan oavbrutet näring av ditt besök (…) det var verkligen en ‘necessitas’! Det finns en andlig hunger efter att få tala ut, som är långt plågsammare än den kroppsliga… Med få ord och antydningar har vi nu berört och klarat upp hela frågekomplexet. Den fina inställning på varandras våglängd som vi förvärvat genom årslång och inte alltid friktionsfri övning, får vi aldrig mer mista. Det är en otrolig vinning och en ovanlig hjälp. Vad har vi inte hunnit med att beröra och få veta av varandra på 1,5 timme! Tack för att du utverkade och genomdrev detta! De andra här har velat göra julen så trivsam som möjligt för mig, men jag är ändå glad, så snart jag får vara för mig själv; jag undrar över detta och frågar mig ofta, hur jag skulle kunna finna mig tillrätta bland människor igen (…) Trots allt jag måste avstå från har jag ändå fått ensamheten kär. Med glädje talar jag med en eller två personer, men varje större anhopning av människor och framförallt allt slags kallprat och struntprat inger mig avsky.”
Dietrich Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset (Verbum, översättning av Ingemar Lindstam).
Den 9 april 1945 avrättades Bonhoeffer. Han var en av dem som “under inga omständigheter fick överleva”. Breven i boken är ställda till föräldrarna, vännen Eberhard Bethge, och hans fästmö. Gestapo lyckades aldrig upptäcka hans brev när han satt fängslad i Tegel. De fanns kvar i dolda utrymmen när kriget tog slut och de publicerades 1951. Sedan dess har de översatts och lästs i många länder och betytt mycket både som rapporter om det nazistiska tyranniet och hur en människa överlever med rak rygg i dess våld. Breven till fästmön publicerades långt senare i en separat volym.

Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.



Kosova mellan serbisk dominans och nationellt oberoende. Om James Pettifers banbrytande arbete om tiden mellan 1948 och 2001


James Pettifer: The Kosova Liberation Army. Underground War to Balkan Insurgency, 1948-2001 (Hurst & Company, London).

I denna artikel kommer ni att möta en stavning på en nation som ni kanske inte sett så ofta. Här i Sverige har vi vant oss vid stavningen Kosovo med ett o på slutet, därför att det var så den albanska provinsen i delrepubliken Serbien stavades under den jugoslaviska tiden. Albanerna har hela tiden själva hävdat en annan stavning, med ett a på slutet, vilket är den internationella stavning som korrekt återger Republikens Kosovas namn (på albanska stavas den Republika e Kosovës).

Artikeln kommer att behandla det som albanerna i Kosova själva ser som sin avgörande frihetskamp, som ledde till att de kunde separeras från Serbien. Det krig de utkämpade under slutet av 1990-talet, vilket ledde fram till den erkända oberoende republiken Kosova 2008, står därför i fokus för denna text. Jag menar att vi har något viktigt att lära av det som hände där och då.

Boken är skriven av James Pettifer, professor som undervisar i Balkanhistoria på St Cross College vid Oxfords universitet. Som gästprofessor har han arbetat både vid olika brittiska universitet samt i Thessaloniki, Grekland och vid Princeton-universitetet i USA. Han betraktas som en auktoritet i ämnen som berör såväl grekiska som albanska frågor. Han har utgivit böcker om Albanien (tillsammans med Miranda Vickers), Makedonien i relation till Grekland och om Kosova. Han är född 1949 i engelska Hereford.

James Pettifers nya bok är unik i det avseendet att ingen tidigare på engelska skrivit den politiska och militära berättelsen om Kosovas moderna historia som de två inblandade folken – serberna och albanerna – ägnat många hyllmeter åt under årens gång. Boken är dessutom så omfattande att den ger en bild av en femtioårig utveckling som i grunden skakade efterkrigstidens Balkan. Efter det jugoslaviska sammanbrottet – med Daytonavtalet som förbluffande nog helt bortsåg från den albanska frågan – var tiden mogen för den grupp Kosova-albaner i opposition som både underjordiskt i hemlandet och utomlands runtom i Europa att skrida till handling. Från små välorganiserade celler skulle de ta steget fullt ut, beväpna sig och påbörja ett gerillakrig mot de federala jugoslaviska (serbiska) styrkorna som placerats ut i provinsen och som stod för en omfattande repression mot de etniska albanerna. De kallas i boken för insurgents (rebeller).

Albanerna är ett folk som underkastades ottomanskt styre under århundradena. Det innebar också en omfattande islamisering av dem, trots att de haft en kristen bakgrund. I modern tid är de kända för att aldrig godta utländska ockupanter. Det gäller både i provinsen Kosova och i den självständiga nationen Albanien. Denna rebelliska läggning har efter turkarna också italienare, tyskar, serber och andra fått känna på. I sin självmedvetna historia blickar albanerna ofta tillbaka på historiska hjältar som Skanderbeg (1405-1468), mest känd för kampen mot det ottomanska imperiet.

Pettifer understryker att den Kosova-albanska frihetsrörelsen aldrig formulerade sin kamp utifrån islam eller med islamiska termer. Den anslöt till traditionen och formulerades som en nationell frigörelsesträvan. Det är viktigt att påpeka eftersom dagens styre i Kosova redan från dag ett visade att de förstår sprängkraften i islam, bland annat genom att förbjuda skolflickor att använda slöja. Så i det huvudsakligen muslimska Kosova har man genomfört en reform som vi här i Sverige förmodligen aldrig kommer att se!

I officiell historieskrivning möter vi ofta påståendet att andra världskriget avslutades 1945. För greker och albaner stämmer inte det. Tvärtom övergick striderna i båda länderna i inbördeskrigsliknande, långvariga processer. För marskalk Tito var det principiellt viktigt att slå ner de albanska upproren och säkerställa den sydslaviska federationens enhet. Upproren i Kosova mellan 1945 och 1947 slogs ner och i vissa delar av provinsen upprätthölls ett de facto undantagstillstånd med militärlagar. I Drenica-regionen betraktade man sig som sin tids Sparta och för alla pojkar väntade en framtid i krig mot den serbiska dominansen. Vissa albanska historiker hävdar idag att upproret aldrig tog slut, utan likt en skogsbrand låg och pyrde för att blossa upp när som helst. Mycket riktigt behövde centralmakten i Belgrad återinföra krigslagar 1989 då upproret bröt fram igen. Det innebar bland annat att man satte in paramilitära styrkor, antiterror-styrkor och särskild antirebell-styrkor i provinsen. Pettifer säger att alla dessa tre stod för stora övergrepp på de mänskliga rättigheterna.

1999 ingrep NATO i kriget. Vi minns alla hur det såg ut i tv-sändningarna. En massflykt ägde rum och Makedonien fick ta emot mycket stora folkmassor som placerades i provisoriska flyktingläger varifrån de sedan genom FN:s försorg ”portionerades ut” i olika europeiska länder. Sverige fick som bekant ta emot många Kosova-albaner detta år. Den 17 juni 1999 åkte jag själv till två småländska orter, Markaryd och Timsfors, tillsammans med några albanska ungdomar, för att träffa flyktingarna. Jag skulle göra ett reportage om deras första tid på flykt. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vid ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.

Det året fanns det bland svenskarna en sympati för dessa albaner. Den sympatin har nog i stort sett försvunnit, eftersom kriminella albaner kastat en mörk skugga över dem alla. Eftersom jag känner yrkesarbetande och hederliga albaner här i Skåne vet jag också vilket stort problem det är för dem.

Efter NATOs ingripande, både i luftangreppen och sedan man satt in marktrupper från KFOR i juli 1999, trodde många att kriget definitivt var slut. Istället skulle det visa sig att de västliga trupperna inte hade en aning om vad den albanska frihetsrörelsen stod för, eller ens vem de var. Hur skulle en demilitarisering gå till, vem skulle leda landet?

Frågorna var många, svaren få. På engelska kallas rörelsen i boken KLA (Kosova Liberation Army). Men under kriget lärde vi här i Sverige känna den som UÇK (på albanska: Ushtria Çlirimtare e Kosovës). Denna gerilla hade ett blandat rykte.

Också för människor som stödde den albanska strävan bort från serbisk dominans fanns det en misstanke om att den kunde vara en “serbisk uppfinning”. De första militära operationerna drabbade främst civila och bidrog till misstänksamheten. Också det faktum att ingen hade hört talas om den reste många frågor. Ju fler rapporter det kom från markkriget, desto bättre blev dock gerillans anseende och den fick konturer när enskilda albaner – män och kvinnor – steg fram och gav den ett ansikte.

Efter kriget kom sedan nya albanska uppror, såväl i Preshevo-dalen år 2000, som i Makedonien 2001. Det fanns en stor rädsla för att kriget skulle blossa upp i full styrka igen.

Hela denna historia skriver James Pettifer med stor kännedom om förhållandena. Kunskapen om språken, kulturen och historien gör att han kan använda primärkällor för sina studier. Hans litteraturförteckningar vittnar också om vilket stort arbete som ligger bakom denna sakliga, balanserade och fascinerande bok. För alla som oroar sig för Europas framtid borde den vara obligatorisk läsning.



torsdag 4 april 2013

»Fuck er moral« FEMEN-rörelsen har nu också arabiska aktivister

FEMEN-rörelsen har nu också arabiska aktivister och de gör likadant överallt: protesterar mot islamismen och sharialagarna med texter på sina egna nakna överkroppar. Här i Paris, vilket Snaphanen rapporterade om igår. Vill ni se alla bilderna går ni förstås in hos honom. Mot islamismen sätter FEMEN vad de kallar "titslamism". Det är svårt att motstå deras oräddhet och samtidigt den avväpnande charm med vilken de vågar sätta sig upp mot minst sagt totalitära krafter. Från Snaphanen lånar jag följande rapport från Paris.

*

Parisfarere kender Den Store Moske i Paris i Rue Georges- Desplas, 5 arondissement, om ikke andet for dens gode tyrkiske bad. Jeg hører at TV 2 netop samtidigt har en udsendelse om Femen, men den kan vi TV-fri jo ikke se. Kvindefrigørelsen under islam bliver ikke noget te-selskab. Tøserne mod gerontofascisterne – jeg holder med tøserne. De får brug for al den hjælp udefra, de kan få. Det er ellers først torsdag, det er Topløs Jihad dag.
Tunisian FEMEN activist Meriam burned a salafist flag in front of the Grande Mosquée de Paris today at 4PM as a symbol of women’s fight against wild religious extremism. The Arab sextremist gave a sign of women’s stand-off to those who kill and rape in the name of Allah. The recent call of Tunisian salafists to stone Tunisian activist Amina was the last step before a big women riot. As bright as the fire of the salafist flag that was burning, the Women’s revolution against wild traditions of Islamism will start. Women of Morocco, Algeria, Tunisia, Libya, Egypt, Iran, Iraq, Syria, Jordan, Saudi Arabia, Oman, Bahrain, EMENA, Afghanistan, Turkey, Pakistan and Indonesia, you will change the planet with your courage! The one who was oppressed will become free, the one who was weak will become strong. Our bodies belong to us only! Islamism is strong in front of the oppressed but islamism is weak in front of the rebellion of our free bodies! Our breasts are more dangerous then their stones!
femen 11

Snaphanen torsdag:

Femen har protesteret mod islam og den 19-årige Aminas forsvinden fire steder i dag: I Paris var demonstrationen planlagt foran den tunesiske ambassade, det blev forhindret så den måtte holdes ved metrostationen St. Francis Xavier. I Berlin foran moskéen i Wilmdersdrof. I Bryssel demonstrerede de foran den store moské, i Kiev ligeledes foran moskeen.

Der er selvfølgelig stærkt delte meninger. Feminister i arabverdenen er ganske fjendtligt stemt over for FEMEN, men hele meningen med en demonstration er, at nogen lægger mærke til den – og det gør de mildt sagt, endda i en tid hvor gadedemonstrationer helt har mistet den effekt, de engang havde, – så må man sige at FEMEN rammer lige i plet. Jeg får at vide, de har en russisk rigmand i ryggen (hvem der havde det). Han må have et godt reklamebureau.

Bliver dette rapporteret i svenske medier? Nja, ikke ét ord siden de demonstrerede foran Peterskirken den 13. marts. Islam trumfer feminisme, islam trumfer endda HBTQ i Sverige. Bliver en bøsse myrdet i Malmø af muslimer fordi han er bøsse, – og det blev Daniel Nordström i 2008 – er det størst mulige tavshed, og man er en ‘facist’, når man påpeger hykleriet. Andre indvandreres bøssemord i Sverige er blevet ved de behjertede forsøg. OK, lad os så være stolte fascister, der oprøres over mord på homoseksuelle, jøder og ulydige kvinder! – April 4: Topless Jihad Day: Femen Declare War On Islam In Wake Of Amina Tyler Storm, – ‘Our Tits Are Deadlier Than Your Stones’, Femen activists stage topless protests across Europe in support of Arab women’s rights

femen 5

Gyllene Gryning - vad står de för, vad vill de?

Partisymbolen, se information längst ner i texten.
I svensk diskussion om nationalistiska partier och grupperingar finns det ofta en tendens att generalisera och därmed förlora blicken för de väsentliga skillnader i ideologi och politisk praktik som annars vore uppenbara. Om man säger att ungerska Jobbik (med ideologiska rötter i den antisemitiska Pilkorsrörelsen) och Dansk Folkeparti tillhör samma politiska krets har man inte bara missförstått, man bidrar dessutom till en begreppsförvirring. På samma sätt bidrar Henrik Arnstad till förvirringen när han säger att Sverigedemokraterna är ”ett neofascistiskt parti” (DN 15/11-2012). Kan man inte se skillnad på fascismens grundläggande karaktäristika och den numera tämligen pragmatiska, sverigedemokratiska politiken, som bland annat lett till många uteslutningar av partiaktivister som har alltför intima relationer med andra länders nationalistkretsar, är jag rädd att något haltar i analysen. Även nyanser och skiljande ideologiska särdrag är viktiga att notera när man vill förstå  den pågående radikaliseringen av nationalistiska krafter, såväl inrikespolitiskt i Sverige som i ett större, europeiskt perspektiv.

I Grekland går nu ett nationalistiskt parti starkt framåt. Men det är inte vilken nationalism som helst de står för. Gyllene gryning kallar sig själva för nationalsocialister. Och när jag synar partiets ideologiska grund och dess politiska praktik ser jag att de skiljer sig radikalt från alla andra nationella rörelser i Europa. Inte ens med det extrema Jobbik i Ungern eller med partier som BNP i England och NPD i Tyskland tycks de ha särskilt mycket mer gemensamt än rötterna i nationalsocialism och antisemitism.

Vem är det då som skapat och arbetat för ett nazistiskt parti i Grekland? Det sägs att hela den mänskliga kraften för partiet fanns hos övervintrande extremister ur polisens och militärens led från Juntatiden (1967-1974). Partiet grundades redan 1985 av Nikolas Michaloliakos och andra avhoppare från Nationella politiska unionen (som var en gammal juntapolitikers parti). 1993 registrerades partiet hos valmyndigheten och efter framgångar i lokalval, bland annat i Aten, fick Gyllene gryning sitt stora genombrott i riksdagsvalet 2012, med 7% av rösterna och 18 riksdagsplatser. I senare opinionsmätningar växer partiet ytterligare, till mellan 12 och 14%.

Inför valet 2012 rapporterades det flitigt också i svensk press. Partiaktivisterna i högkvarteret beskrevs som stora, kraftiga män med rakade huvuden. I Svenska Dagbladet citerades en av dem för att ha sagt: ”Vårt jobb är att rensa upp.” Det var med sådana klara och tydliga besked som partiet profilerade sig, och det kunde säkert inte missförstås av någon. De gick till val på frågor som hade med invandring, kriminalitet, fattigdom och arbetslöshet att göra. Självklart kom den ekonomiska kollapsen i centrum.

Men Gyllene gryning är inte bara ett politiskt parti. Det är också och framför allt ett omfattande socialt nätverk i partiets händer. De arrangerar bland annat:

#Mat- och klädesutdelning över hela landet.

#Medicinsk hjälp för greker som är för fattiga för att själva kunna köpa medicinen.

#Blodbank för greker, för att ”det är vår plikt att skydda den grekiska rasen.”

#Sjukhushjälp i Saloniki. Partiet bistår greker från hela landet om det behöver fri sjukhusvård.

#Juridisk hjälp ger man till behövande greker.

#Arbetslöshetshjälp. Varje arbetssökande grek kan komma till partiet, så förmedlar de kontakt med arbetsgivare som “söker en grekisk själ och vill bidra till räddningen av fosterlandet.”

#Egen milis. Den bildades för att ”skydda grekerna. Deras uppgift är att patrullera kvarter som polisen negligerar”. Den här punkten är svårtolkad men handlar förmodligen om socialt problemfyllda kvarter dit polisen ogärna åker.

#Vit kvinnofront. Syftar till att förena ”de starka grekiska kvinnorna”. Arbetar med allt ifrån föreläsningar och seminarier om bröstcancer, ”kvinnans plikter och plats i samhället”, samt ”gratis självförsvarskurser”.

# Egen miljörörelse. “Vårt land är det heligaste som skänkts oss av våra förfäder”. ”Gröna avdelningen” deltar i allt från frivilligt brandkårsarbete till arbete ”mot allt som hotar Greklands skönhet”.
Gyllene grynings partimän (+ 2 kvinnor) i grekiska parlamentet.

# Arbetsfront. Arbetsfrontens uppgift är att “ställa till rätta alla problem som uppkommer i vardagen.” Partiet riktar här främst kritik mot privatiseringarna och utförsäljningen av allmän egendom.

I stora drag är det så här partiets verksamhetsgrenar ser ut. Jag citerar ganska utförligt eftersom jag tror att de kan vara den verkliga nyckeln till partiets popularitet. Och jag tänker tillbaka på hur Hamas anseende växte i palestiniernas ögon för att denna islamistiska rörelse också ägnade mycket kraft åt socialt arbete, både handgripligt med mat- och klädhjälp och ideologiskt med att knyta människor samman. Extremismen hölls i bakgrunden fram till maktövertagandet då det blev uppenbart också för omvärlden vad Hamas stod och står för. Jag kan tänka mig att Gyllene grynings agerande har en liknande bakgrund. Man får i sammanhanget inte glömma bort att alla de sociala aktiviteterna endast är till för etniska greker. Minoriteter i landet, liksom alla slags invandrare – oavsett vilka de är – kan inte begagna sig av partiets praktiska hjälpverksamheter.

Partiet säger att de står för “den verkliga socialismen”. Den heter nationalsocialism och sägs passa de grekiska arbetarna bättre än vänstern, som de betraktar som både nationens och arbetarklassens förrädare. Förräderiet består, säger de, i att man låtit Greklands arbetsplatser ”invaderas av främlingar” vilket endast tjänar kapitalisterna. Den ekonomiska kollapsen innebar att ”den internationalistiska myten smälte samman”.
Men för att distansera sig från vänsterns retorik säger de ”Fienden är inte en klassfiende, han är en nationell fiende.” Vänstern kommer aldrig att ”förstå hur det känns för en grekisk arbetare att förlora sitt jobb och se sin familj svälta”. Och så kommer förstås den kläm man egentligen bara väntat på:
”Det är den nationalsocialistiska rörelsen som har öppnat sina armar för att skydda arbetarna från den antinationella och antiarbetarklass- politik som förs av zionisterna.”
På ett till synes enkelt och smidigt sätt får man i denna programtext läsaren att tänka att det nog trots allt är ”judarna” som ligger bakom Greklands problem. Logiken är urgammal: en ”jude” är en ”bankir” vars girighet driver arbetarklassen ut i nöd och fattigdom, och den tycks fungera också i dagens Grekland. Den senaste akuta krisen på Cypern används förstås också av Gyllene gryning som exempel på hur grekernas liv förstörs av andra länder. Men partiet riktar också blicken mot den egna nationens maktelit. De vill störta såväl de politiska ledarna som de offentliganställda som plundrat och stulit. De påpekar att en parlamentsledamot tjänar 8.000 euro i månaden, men att riksdagsmännen i själva verket, när alla förmåner är inräknade kan få så mycket som 20.000 euro i månaden (enligt Gyllene grynings egna uppgifter). Ledamöterna från det egna partiet tar ut en tiondel av denna summa som egen lön och skänker resten till partiets sociala aktiviteter. En sådan gest har traditionellt förknippats med vänsterpolitiker, men eftersom hela den politiska eliten i Grekland, från vänster till höger, är ekonomiskt korrumperad kan Gyllene gryning ta poäng också på detta.

I såväl programmatiska texter som utåtriktad propaganda argumenterar Gyllene gryning utifrån ras-teorin, eftersom de hävdar att ”ett folk” alltid har sitt ursprung i ”en ras” och att denna utgör fundamentet för ”en nation”.

Jag vill avsluta med några ord hämtade ur en av partiets programtexter. Jag tycker att den är uppenbart influerad av det tidiga 1900-talets nazism:
”Den dag Himlen, Jorden och Havet väntar på ska snart komma, dagen som ett desperat Folk väntat på, ett fattigt men stolt Folk, dagen då miljoner nationalistiska krigare kommer att stå inför Ledaren, med en övertygelse som brinner starkare än Elden. Då kommer ingen kraft i universum kunna hejda vår strävan efter den Sociala Nationalistiska Revolutionen!!”.
Exakt så ser den ut, med versaler och dubbla, avslutande utropstecken. För mig är det en text som ekar kusligt av det förflutnas erfarenheter. Och just därför är det så viktigt att kunna analysera och särskilja olika nationellt sinnade rörelser i Europa. Gyllene gryning utgör ett exempel på hur det kan komma att se ut när en rörelse nått en extrem ytterposition och därtill vunnit ett inflytande i det egna landet.

*


Not: Partisymbolen (se bild överst i bloggposten) tolkas av många som en moderniserad form av hakkors, men det finns de som hävdar att det är en meander, en symbol för ”det eviga flödet” hämtat från den grekiska mytologin. Se t.ex. här. ”Golden Dawn is a far-right Greek political party led by Nikolaos Michaloliakos. The seven per cent of the vote that Golden Dawn won on the national elections of 6 May 2012 gave the party 21 seats in the Greek Parliament. Its logo is not a Nazi symbol but a traditional Greek meander. A meander is a decorative border constructed from a continuous line, shaped into a repeated motif. Meander recalls the twisting and turning path of the Maeander River in Asia Minor. The pattern also appears on the quintessential New York City paper coffee cup, the Anthora. They were among the most important symbols in ancient Greece, and they symbolized infinity and unity.”

onsdag 3 april 2013

Bangladesh - skärpt ton mot frihetliga åsikter

Först skulle jag vilja visa er denna artikel om vad som händer så kallade "ateistiska" bloggare i Bangladesh:

"Bangladesh police have arrested three atheist bloggers for allegedly defaming Islam and the Prophet Mohammed, police said Tuesday, amid calls from religious fundamentalists for an Internet crackdown. The arrest of the three, who were paraded in handcuffs at a news conference, followed pressure from Islamists who have organised a march from all over the country to the capital to demand the death penalty for atheist bloggers."
Men det är inte nog med det. Man förbereder nu att ändra straffsatserna för de människor som gör sig skyldiga till "kränkningar", till exempel av profeten. Nuvarande maximistraff är två års fängelse eller böter. Förslaget är att det ska bli dödsstraff för blasfemibrott. Tidningen jag läser det i tillåter inte kopiering av texter, inte ens ett litet citat. Men klicka på länken ovan för att läsa hela den skrämmande artikeln.

Snaran dras åt för islamkritikerna, också i de länder där icke-muslimer utsätts för den islamistiska förföljelsen. Det är skrämmande - och lärorikt.

Tack till Joakim F. för tipset



Intressant om Arnstads bok

Mussolini som kitsch. Foto: Lennart R.
I Aftonbladet tar sig idag Fredrik Persson-Lahusen an Arnstads fascismbok. Bland annat finner jag dessa aspekter mycket viktiga:
"Försöken att identifiera idéer i tal och texter är få. Särskilt svårförståeligt är att Arnstad ­inte fördjupar sig i den tyska rörelsen och dess omfångsrika material. Därmed ­riskerar han också att bekräfta den icke-ideologiska bild han vill bestrida.
Det är för övrigt en förlust att Arnstad i stort bortser från tysk forskning, både om tredje riket och om fascismen i stort. Den tyske historikern Wolfgang ­Wippermanns verk om den världsvida fascismen – vilket visar att man kan ­diskutera fascistiska inslag i politisk ­islam utan att använda det belastade ­begreppet ”islamofascism” – förbigås med tystnad.
Med tanke på sina anspråk arbetar Arnstad för ensidigt med anglosaxisk litteratur. Avsaknaden av en klar definition förvärras av att Arnstad inte använder analytiska jämförelser mer. Vad betyder det att Moskvas och Manhattans skyskrapor liknar ”fascismens arkitektur”?
Att det existentiella omfamnandet av kriget, tvärtemot vad Arnstad påstår, inte var unikt; att Thomas Mann och många andra konservativa tänkare gjorde just det samma? Det blir därtill slarvigare ju längre fram i tiden Arnstad kommer."
Exemplet med skyskraporna pekar på något säreget i hans bok. Man undrar om sådana saker diskuterats med en lektör på förlaget. I mina ögon ter de sig minst sagt kufiska.