onsdag 27 mars 2013

SDL kastar masken

Idag kastar SDL masken. På Facebook-sidan har de idag lagt ut denna bild. Läs gärna kommentarerna också. Detta är extremt tydligt exempel på vad det är för människor (om de är fler än en) som står bakom. Man kan inte nog uttrycka sitt ogillande. Och jag noterar, föga förvånad, att de som tycker att vapenromantiken är ok också saknar grundläggande kunskaper i svenska språket. Se t.ex. kommentaren av Johan Aryan Sjöholm nedan.
Uppdatering: SDL har nu tagit bort bilden. Men bara det faktum att de lade ut den skvallrar om hur tankar och idéer ser ut hos människorna där. Vålds- och vapenromantiken talar alltid ett tydligt språk, oavsett var den kommer ifrån. Kanske den rentav indikerar hur framtiden ser ut? Jag tror det.
Swedish Defence League

Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism - förord till ny bok

Denna text utgör ett preliminärt förord till den bok jag kommer att ge ut framåt hösten. Bokens arbetstitel är Islam mellan moskén och makten, och den kommer att behandla de frågorna både ur svenskt och internationellt perspektiv.

Stalinboulevarden i Tirana 1978. Den totalitära statens folk- och fordonstomma stadsideal. Foto: TN

Det är en stor fördel att med egna ögon ha sett förvandlingen av några konkreta muslimska miljöer. Jag reste på Västbanken strax före och under den första intifadan i mitten och slutet av 1980-talet. Vid två tillfällen besökte jag al- Makassedsjukhuset, där de unga stenkastande pojkarna hamnar efter att ha skadats av militärens gummikulor. Och jag reste i Libyen under två veckor 1983. Man kan tala om att det i dessa miljöer framför allt pågick sekulära processer. Överste Kaddafi ville ersätta moskéns makt med politikens. Han var en sekulär ledare men hade förstås också inspirationsrötter i ökenkulturen och islam. Det kan man säga att de palestinska ledarna också hade. Deras PLO var i första hand en sekulär organisation och det skulle dröja ett tag till innan Arafat började tala i islamska termer. Någon Allah fanns inte i hans glödande frihetstal eller på presskonferenserna. Han menade att han talade för alla palestinier, oavsett om de var kristna eller muslimer, sekulära eller något fjärde. Om någon ideologisk underton kunde skönjas var den snarare präglad av öststatskommunismen och ett luddigt socialistiskt ideal. Idealen hade förmodligen också ett samband med det stöd som PLO hade från Sovjet och Kina. I den första intifadans stenkastande pojkgäng hörde man inte ropet Allahu Akbar. Islamiseringen hade ännu inte tagit över Västbankens ungdomar. Det skulle den komma att göra, och i sådan omfattning att livet blev odrägligt för såväl kristna som sekulära palestinier. I Gaza utvecklades motsättningarna till regelrätt inbördeskrig då Hamas angrep de kvarvarande Fatah-styrkorna. I juni 2007 rapporterade Arne Lapidus bland annat i GP:
”Det råder fullt krig mellan organiserade styrkor i Gaza. Hamas följer en målmedveten strategi för att steg för steg ta över Fatahs fästen. Islamisternas styrkor inledde i går kväll en stor-offensiv med artilleri mot tre av Fatahs stora baser i Gaza stad. Dessförinnan hade Hamas tagit kontroll över den viktiga huvudvägen genom Gaza. Efter att ha drivit bort Fatah från norra delen av kustremsan, angrep Hamas motståndarnas ställningar i söder. Där föll staden Khan Younis sedan en våldsam explosion totalförstört ett högkvarter som tillhörde president Mahmoud Abbas officiella säkerhetsstyrkor, det vill säga Fatah.”
Ingen hade kunnat drömma om de kristna palestiniernas massflykt. Under de svåra åren skulle den visa sig i all sin tragik, samtidigt som den palestinska myndighetens sekulära ledare mördades av Hamas-styrkorna.

I Albanien hade jag under ett antal resor och senare en längre vistelse 1978 sett hur en regim aktivt och med hårda metoder fördrev varje form av religiös tro och makt från landet. Moskéerna byggdes om till utställningslokaler, lager, ateljéer för bildkonstnärer – och kyrkorna som tillhört såväl katolska som ortodoxa församlingar blev sporthallar. Jag besökte en sådan i norra Albanien, en mycket stor katolsk kyrka, som byggts om till arena för olika bollsporter. Så hade också Albanien i grundlagen förkunnat att landet var världens första ateistiska stat. Så såg i alla fall den officiella bilden ut. Som i andra totalitära stater fanns det en avgrundsdjup skillnad mellan propagandan och det tillåtna å ena sidan, och de tankar och resonemang som fanns i det fördolda och privata å den andra. Att människor vårdat sitt arv framgår alltid av de förändringarna som kommer när den totalitära statsapparatens alla organ krackelerar och faller sönder. Den första tiden av frihet ter sig skenbar eftersom det i den uppkomna anarkin mest blir en frihet för de starka och driftiga. I Albanien var det inget undantag. Inbördeskrig hotade. Men så småningom började nya strukturer etableras och något som kunde likna en ny nationell ordning föddes. Vad var det som hände när Enver Hoxhas stalinistiska diktatur hade fallit och balkankrigen på nytt svept fram över också de albanska territorierna i Albanien och Kosova? Liknande frågor kan vi ställa om det som naivt kom att kallas ”den arabiska våren”: Vad var det som sedan hände, efter att islamisk väckelse svept över den arabiska världen? Hur kunde envåldshärskare och sekulära despotier så snabbt förvandlas till djupt splittrade nationer där islamismen – både från Muslimska brödraskapets sida och från de ännu radikalare och ofta al Qaida-lierade salafistiska och wahhabitiska krafterna – steg för steg kom att ta över makten. I skrivande stund pågår fortfarande den syriska katastrofen. Ett helt land har skjutits och bombats sönder och samman i maktkampen mellan det sekulära och det wahhabitiska.

Jag tror att förståelsen av och kunskapen om dessa förändringar måste vara en grundsten för en djupare insikt om varför islam så genomgripande förändrat sociala, politiska och sociala strukturer och varför så stora folkmassor hellre återgår till en urgammal ordning baserad på sharialagar än stannar kvar i de sekulära despotierna, oavsett om de styrts av enskilda tyranner som Hoxha, Kaddafi och Arafat, eller om de som på Västbanken och i Gaza haft antingen Fatah eller Hamas som vardagens förvaltare. Det är ju inga mirakel som ägt rum. Inte heller några revolutioner, trots att ”den arabiska våren” länge framställdes som just sådana. Istället tror jag att man måste tala om en långsam process som i ett kritiskt skede av historien tar ett stort kvalitativt språng, där politiken ersätts av religionen och moskén därför blir viktigare än folkvalda parlament. Oavsett vad de enskilda despoterna sagt i sin starkt centraliserade maktorgan så har det under ytan funnits en annan kultur.

Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. För mer kunskap om denna period kan man läsa i min bok Kulturen vid stupet om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna).

Man ska komma ihåg att dessa unika handlingar genomfördes före etablerandet av den kommunistiska diktaturen och att besa, trots att det inte är direkt knutet till islam, kunde tillämpas på ett mellanmänskligt plan av stor betydelse. Besa har som begrepp och handlande överlevt både utländska ockupanter och Enver Hoxhas stalinism. Det är i dagens sekulära albanska miljöer av lika stor betydelse. Men jag skulle vilja säga att islamismen inte fått de framgångar där som den fått i Bosnien eller Libyen.

Etablerandet av sekteristiska moskéer är ett stort problem på Balkan av idag, och väcker oroliga frågor hos de sekulära medborgarna. Mot bakgrund av att islamismen är en importerad ideologi är den förstås lika farlig där som i vår del av Europa. Dess benägenhet att använda våld i konfliktsituationer understryker farans karaktär. Tillspetsat kan man säga att det instabila tillståndet av vare sig krig eller fred i de forna jugoslaviska republikerna mycket väl kan återgå i väpnade konflikter, och då vet vi förstås inte vilken roll islamisterna kommer att spela.

Kaddafi i Benghazi 1983. Foto: TN


Libyen är i många avseenden ett särfall. Med en unikt lång maktperiod kunde Kaddafi etablera helt nya strukturer som splittrade inflytelserika stammar och skapade nya lojaliteter från basen upp till toppen. Kaddafi var, precis som Hoxha, känd för sin skoningslöshet gentemot de människor som visade minsta lilla tecken på illojalitet. Tortyrkamrarna och avrättningsplatserna var lika viktiga som infrastrukturen och socialpolitiken för Kaddafi. Men trycket från islam växte också mot honom. Han började få problem med rekryter från al Qaida som öppet utmanade hans makt. Några av de viktigaste figurerna spärrade han in, och i ett sista desperat försök att blidka oppositionen under inbördeskriget släppte han dem igen. Det var ett minst sagt misslyckat försök, eftersom wahhabiterna både med stöd av NATO och det saudiska kungahuset då bättre kunde organisera sin krigsinsats och snabbare gå mot Kaddafiregimens fall och sin egen seger. 

Libyen hade flera fördelar av Kaddafis regim. För det första drev han en nationalistisk oljepolitik. De gigantiska inkomsterna blev till nytta för folket. Jag såg med egna ögon hur det ambitiösa sociala programmet såg ut. Sjukhus, tandkliniker och andra hälsovårdande institutioner var av högsta kvalitet, byggda med importerad kunskap och expertis. Infrastrukturen likadant; de libyska motorvägarna byggdes av svenska företag och höll hög klass. Det växte fram en välmående medelklass som bodde i egna hus och körde egna bilar. Kaddafis utrikespolitik underminerade dock denna sociala och ekonomiska stabilitet och det var där moskéernas inflytande och makt kom att väckas till liv igen. Ingen kunde öppet kritisera regimen men i viskningarna spreds missnöjet och en förlitan på att islam skulle vara räddningen. Resten är historia. Libyen fick inte någon verklig frihet. Oljekällorna är i hög grad i de stora multinationella företagens händer, regimen i Tripoli saknar kontroll över hela landet och de wahhabitiska krafterna utnyttjar dödläget för att flytta fram sina positioner. Det råder ingen tvekan om att de kommer att ha stora framgångar efterhand som kaos och våld får libyerna att tröttna på det väststödda nya styret.

tisdag 26 mars 2013

Nej. Inte av mig. Aldrig

"Vänsterns" version av yttrandefrihet tål inte frisk luft. Foto i Malmö i lördags: Roger Sahlström
Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter och försäkrar omgivningen att det är demokrati och yttrandefrihet de vill ha. Jag läser en diktsamling. Det behövs bara några få ord ur den för att sammanfatta:

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -
storkna av mina fyrradiga stentavlor,
jag erkänner aldrig några av era anspråk

Ur dikten Demonstration av Les Murray, Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs förlag, översättning och efterord: Stewe Claeson, Jonas Ellerström, Lars-Håkan Svensson)


måndag 25 mars 2013

För nattvakna



För att njuta av musiken måste man avaktivera textningen som är både grovt felaktigt och irriterande. Gör det och låt sedan dessa legendarer tränga in i natten, de har mycket av värde att berätta och sjunga om.

Judiska brödgåvor inför Pesach

Vid Klagomuren, Jerusalem. Foto: T.N.
1984 besökte jag bosättningen Ofra på Västbanken. Jag har starka minnen därifrån. Samtalen. Dofterna, synintrycken. Serietecknaren, en handikappad mycket kort man, som gjorde bosättarnas egen version av Stålmannen som serietidning. De mycket små, men vackra bostäderna. Den amerikansk-judiska kvinnan som var vår värd och som garanterade att de inte hade minsta problem med sina palestinska grannar. Jag skrev om bosättningen i en av mina böcker från resor i Israel/Palestina. Idag skriver Times of Israel om en gest från bosättarnas sida som kanske kan indikera att de menar vad de säger, även om jag inte är helt säker på vilken effekt det har. Inför den judiska påsken, Pesach, gör de följande:
"Israeli settlers distributed hundreds of loaves of bread to needy Palestinians on Monday, combining the religious edict of discarding leavened bread ahead of Passover and sending a message of peace to their Palestinian neighbors.
For the third year in a row, members of the Eretz Shalom movement — inspired by the late Rabbi Menachem Froman — collected food products forbidden for consumption on Passover in six distribution points across the West Bank and distributed them to nearby Palestinian communities as part of an initiative called “goodbye to Chametz” (unleavened bread)."
Det sägs vara tredje året i rad man ägnar sig åt denna "goodwill"-politik.Tidningen har talat med en palestinier som tagit emot brödgåvan:
"Shawkat Abu-Ras, 36, a peace activist and resident of the Palestinian village of Sawiyah, 48 kilometers (29 miles) north of Jerusalem, received the bread from Fried and distributed it among the needy families of his village. He told The Times of Israel that he hoped such initiatives would improve relations between Jews and Arabs. “Enough blood has been spilled between our peoples,” Abu-Ras said. “We should donate our blood instead to the sick in hospitals. We should give our blood with love.”
Det finns förstås många judar och palestinier som vill gå en annan väg än konfrontationens och krigets. Jag undrar om inte den senaste månadens händelser, som bland annat inkluderar president Obamas besök, har givit dessa människor en liten smula råg i ryggen. För alldeles lätt är det inte att hitta ljuspunkterna i denna världens svåraste konflikt. Brödgåvor har ju också en besynnerligt stark symbolisk sida.



Ännu en runda om SDL och vänstern i Malmö

"Antifascismen" som medieperformance. Malmö i lördags. Foto: Roger Sahlström
Lars Vilks kommenterar det jag skrev om SDL och vänsterpöbeln i Malmö. Hans infallsvinklar är ytterst fruktbara och kan fungera som plattform för en ny och betydligt intressantare diskussion:
"Mest säljbara är demonstrationer där det uppstår våld och sammanstötningar. SDL är en helt marginell organisation som inte har några förutsättningar att bli någon maktfaktor."
Och
"Men det som är intressant med det svenska fenomenet är att en obetydlig organisation kan skapa identitet och uppmärksamhet genom att demonstrera: Ett tjugotal demonstranter mot upp emot tusen motdemonstranter. Antirasisterna springer på alla bollar och lika osvikligt som Pavlovs hundar kommer en mindre grupp av våldsbejakande frihetskämpar att överskrida yttrandefrihetens spelregler. SDL lyckas med detta enkla knep att marknadsföra sig och dessutom inkassera sympativinster. Demonstrationen som medieperformance fungerar ännu som ett taktiskt instrument."
"Vänster" och "höger" i metamorfosen hönster. Foto: Roger Sahlström
Är det alltså så att den mediala uppmärksamheten blir själva "händelsen", medan problemdiskussionen - islamiseringen - helt försvinner? Ja, jag tror att det är så. Och för varje ny hårdrockvideo och för varje nytt vulgärinlägg på SDL-sidan bidrar de aktivt till att den försvinner. Vem orkar diskutera svåra sociala problem när man kan skrika invektiv till varandra, ackompanjerad av en eller annan sorts brölande rockmusik? Inte jag i alla fall. Lägger därför Lars Vilks ord på minnet:
"Demonstrationen som medieperformance fungerar ännu som ett taktiskt instrument."

söndag 24 mars 2013

Helgmödor om grekiska gryningar/skymningar

 I helgen har jag skrivit en större artikel om den grekiska nynazistiska organisationen Gyllene gryning. Det har jag gjort på uppdrag av den nya tidningen Dispatch International. Jag tog på mig detta jobb just för att jag menar att det är så oerhört viktigt att granska och kritiskt skriva om dessa nya extrema rörelser. Ett av argumenten för mig är att visa på de viktiga skillnader som finns mellan olika nationalistiska rörelser. Som alla läsare av min blogg och mina böcker vet så är jag inte nationalist. Rakt tvärtom. Men jag blir irriterad när man blandar samman Dansk Folkeparti med ungerska Jobbik, eller SD med Gyllene gryning. Om man gör det visar man att man egentligen inte förstått hur olika dessa partier och rörelser är. Där några av dem har sina rötter i nationalsocialismen och fascismen och andra har sina rötter i en eller annan politisk missnöjesrörelse finns det en grundläggande skiljelinje.

Min granskning av Gyllene gryning kommer förstås så småningom också att publiceras här i bloggen. Jag inbillar mig att mer än en läsare kommer att förvånas över det jag funnit. Själv trodde jag inte att en renodlat nazistisk rörelse - med en stor mängd sociala och kulturella sidoaktiviteter - skulle vara möjlig i dagens Europa. Men så blev det. Och den växer. Från 2012 års valresultat på 7% av väljarnas röster befinner man sig nu mellan 12 och 14%. Det bådar inte gott och det finns all anledning att diskutera vad det handlar om. Det tänker jag göra, både nu och framöver.

Översta bilden är Gyllene grynings partisymbol, som sägs vara en meander, symbolen för evig rörelse, hämtad ur den grekiska mytologin. Strax bakom den syns det keltiska korset som dessvärre blivit en symbol för internationell extremism. David Dukes amerikanska nazirörelse använder den i kombination med texten "White Power". Den nedre bilden visar en symbol som finns avbildad i partiets sociala program. Den får i alla fall mig att tänka på bilder man sett ur den italienska fascismens historia, där de manliga, starka armarna möts över ett vapen.




Söndag förmiddag vid havet

Tidigt på förmiddagen stod jag vid Östersjökusten med kaffe. Längs hela strandlinjen fanns den hårt packade issörjan och inne i strandskogen låg snön alltjämt täckande. Utmed stranden flanerade människor sakta. I horisonten såg jag den del av Österlen som mynnar ut vid Stenshuvud.

Vaknade alldeles för tidigt idag av en sångfras, bevarad långt bak i minnet: "Hav o hav/ Vida hav/ För min son tillbaka" och kunde höra Arjas röst från samarbetet med Mikis Theodorakis. Lars Forssell skrev de fina svenska texterna. Men hur jag än letar hittar jag inte den sången på Youtube. Men jag låter den fortsätta sjunga inne i mig, särskilt nu efter utflykten.



Mitt minne spelade mig ett spratt. Den sången sjöngs av Lena Granhagen. Och den svenska texttolkningen stod Cornelis och Theodor Kallifatides för.

I eftermiddag börjar jag arbeta med ett stycke "undersökande journalistik" (nåja, den är varken det ena eller det andra, men den gräver fram lite saker som i alla fall inte jag själv var mer bekant med än rent media-ytligt).

fredag 22 mars 2013

Lyle H. Rossiter, Jr. The Liberal Mind. The Psychological Causes of Political Madness. Free World Books

Lyle H. Rossiter, Jr. är en amerikansk rättspsykiatriker, verksam i Chicago. Han har skrivit boken The Liberal Mind, the Psychological Causes of Political Madness, som man utan tvekan kan kalla för ett ambitiöst försök att göra en heltäckande analys av det som han själv kallar “den moderna, liberala agendan och dess destruktiva effekt på friheten.” Boken kan ytligt sett tas för att vara en doktorsavhandling, så systematisk och metodiskt korrekt är den, men man upptäcker ganska snart att den förenar stor akademisk kunskap med en öppen och lättillgänglig stil.

För att alls förstå vad det är för sorts bok vill jag ge en liten provkarta på de ämnen den behandlar. Men först av allt vill jag citera vad bokens baksidestext lovar läsaren:
”Boken är den första systematiska analysen av den politiska galenskap som nu hotar att förstöra västvärldens största framgång: den amerikanska drömmen om en civiliserad frihet.”
För att göra det diskuterar författaren såväl människans natur som hennes egenskaper som förälder och barn. Han visar övertygande att hon inte alltid lyckas förena ideal och drömmar med en kärv verklighet. I bokens avgjort intressantaste avsnitt – det andra av tre – diskuterar han frihetens och individualitetens villkor i relation till det kollektiva, det sociala. Jag ska närmare komma in på detta avsnitt. I tredje avsnittet – vart och ett är cirka 100-150 sidor långt – tar han upp ett hett ämne, rättigheter kontra skyldigheter. Inte minst i massmigrationens tid är ämnet aktuellt i varje västland. Inte minst här i Sverige lever vi i en kultur där ”rätten” basuneras ut dagligen. Kanske är det på den här punkten som liberalismen visar sin verkliga svaghet. Rossiter menar ju att liberalismen är så verklighetsfrämmande att den aktivt bidrar till västerlandets förfall. Människor som friskrivit sig själva från alla plikter bidrar aktivt till denna katastrofala utveckling.

I avsnitt två slår han fast att det inte är någon tillfällighet att det amerikanska samhället har blivit alltmer irrationellt i takt med att den liberala agendan har fått ökat inflytande. De två fenomenen hänger samman. En förståelse av liberalismens dynamik, säger författaren, blir en förståelse av varför de viktigaste principerna för det amerikanska samhället, individualismen och frihetsförespråkandet, håller på att försvinna. Dessa principer fostrade amerikanerna i en anda som kunde stå tyranni och kollektivism emot. Men den andan överlevde inte den moderna liberalismens attacker. Utifrån dessa teser går Rossiter in på den konkreta nutiden och dess konflikt mellan individ och samhälle. Vilket ansvar har individen i en demokrati? Kan han göra anspråk på rättigheter utan att i motsvarande grad svara på förpliktelser samhället har på honom? De frågorna är avgörande för en politisk framtid där ens en smula demokrati och frihet finns kvar.

Men Rossiter ser inte att utvecklingen gått åt det håller, tvärtom. Han framhåller att den liberala maktagendan vridit alla naturliga plikter ur händerna på medborgarna och förfrämligat dem från det samhälle de lever i. Allt – från daghem, skolor och arbetsplatser till ålderdomshem – har hamnat i kategorin ”någon annan”. Själv behöver man inte ta ansvar eller känna att en plikt åligger en, allt ordnas av ”någon annan”.  Det har i sin tur, säger författaren, lett till en ”confiscatory taxation”, d.v.s. en skattepolitik som går långt bortom det som vore rimligt. Att han använder ett så starkt uttryck kan kanske förvåna en svensk läsare, men budskapet tar man sannerligen inte fel på.

I ett efterföljande avsnitt börjar han med att citera den engelske historikern och politikern Edward Gibbon (1737-1794) som skrev att skillnaden mellan den civiliserade människan och ”vilden” är mycket liten. Men det är just den lilla skillnaden som får den avgörande stora betydelsen. Gibbons ord används för ett resonemang där Rossiter listar exempel på hur förfallet i de stora nationerna, också i USA, ser ut: ökad laglöshet, en förlorad personlig ekonomisk disciplin och egen återhållsamhet, ökad byråkrati, utbildningens förfall, förlorad respekt för traditionen, ökad materialism och omoral, samt devalvering av själva det mänskliga värdet. Det är en förkrossande lista som förstås varje europé också kan känna igen sig i. Ja, man skulle rent av kunna fylla i varje sådan punkt med konkreta exempel från sitt eget land, sin egen stad. Detta social, kulturella och politiska förfall har vi – dessvärre – gemensamt.

Så kommer författaren in på ett konkret område som kanske är särskilt känsligt, det som handlar om den brant stigande skilsmässofrekvensen, ensamförälderns status och konsekvenserna för såväl individuellt som kollektivt liv. Rossiter menar att den amerikanska välfärdspolitiken på området är katastrofal. För att en ensam mamma ska få bidrag måste hon uppfylla två krav: hon får inte jobba och hon får inte ha gift sig med en man som har jobb.

Utifrån dessa principer har en omfattande ny amerikansk underklass vuxit fram. Denna klass saknar varje motivation och är olycksbådande för framtiden. Varför skulle man jobba när man blir tillsagd att inte göra det, och dessutom belönas med löpande bidrag? När den sociala strukturen bryter samman får vi bedrägerier, våld och stölder i skolorna, självmord och mord. När 30% av alla barn föds utanför äktenskapet blir förutsättningarna inte goda.

Rossiter säger att det egentligen inte behövs några avancerade akademiska studier för att förstå vart USA är på väg. Och så citerar han en amerikansk affärsman, James R. Cook, som skrivit att man anar en dyster framtid bara av att vistas i de nedskräpade stadskärnorna och vid anblicken av människors bisarra beteenden, i överkonsumtionen, spelandet, knarkandet, den obildade underhållningen. Ja, Cook går ännu längre och slår fast att vi lever i ”excessernas tidevarv” och slutsatsen är inte nådig: ”Den mest välmående nationen i världen har blivit den mest dysfunktionella”. Kanske bör man påpeka att Cooks text publicerades redan 1995.
Och Rossiters egen sociala analys sätter sig som spikar runt en fixeringsbild av västerlandets undergång och den politiska och ekonomiska överhetens tjänare: ”Moderna intellektuella tjänar dem på samma sätt som prästerna gjorde i det förflutna genom att rättfärdiga regeringspolitiken med kollektivismens ordklyverier.”

Denna artikel är publicerad i Dispatch International, torsdag 21 mars.