fredag 22 mars 2013

Tommy Möller & Margit Silberstein: En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år (Bonniers).

Det var Mona Sahlin som fällde de smått profetiska orden till Håkan Juholt i mars 2011: ”Du har ingen aning om vad som väntar dig”. Så här två år senare kan man konstatera att om Juholt haft en aning skulle han väl ha flytt omedelbart och inte ens tänkt tanken att han skulle leda socialdemokraternas sargade parti. 10 månader senare, den 21 januari 2012 skulle Juholt förstå hela vidden av hennes ord. Det var dagen då han avgick efter att ha varit partiordförande den för socialdemokratin historiskt kortaste tiden.

Professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, och inrikespolitiske kommentatorn vid SVT:s Aktuellt, Margit Silberstein, har tillsammans skrivit boken om sossarnas svarta år. Det är en både intressant och skrämmande läsning. Här får vi i en lyckad kombination av Möllers analyser och Silbersteins rappa journalistik en text som skapar en bild som är föga smickrande för den högre politiken. Där står man redo att hugga sina vänner i ryggen. Det hade förmodligen inte Håkan Juholt väntat sig när han steg in på scenen efter att ha varit en relativt anonym riksdagsman med försvarsfrågor som sin specialitet.

Allt hade ställts på sin spets för socialdemokratin efter det svidande valnederlaget 2010. Valresultatet var det sämsta som partiet gjort sedan rösträtten infördes i Sverige, 30,66%. Mona Sahlins försök att nå makten i en allians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – av kritikerna kallat ”den rödgröna röran” – misslyckades totalt. Hon stod som en förlorare där på valkvällen och hennes ”Det är inte över än, det är nu det börjar”-tal ekade tomt och fyllt av meningslös retorik. Hur skulle partiet agera, hur skulle Mona Sahlin agera? Hon fick partiledningens förtroende att fortsätta – med det olyckssaliga ord som tillades: ”nu”. Det innebar konkret att mattan kunde dras undan när som helst. Och det gjorde den. Sahlin meddelade sin avgång och huggsexan om partiledarposten var i full gång.

Möller och Silberstein redovisar initierat och spännande vad som hände bakom kulisserna. Det är sannerligen ingen vacker bild de ger av partiet som strör orden ”solidaritet”, ”jämlikhet” och ”rättvisa” omkring sig. Där uppe i toppen är det de starka armbågarna, talangen för intriger och de rätta förbindelserna som avgör. Solidaritet är sannerligen inte det första man tänker på. En särskilt viktig roll verkar en av nederlag förbittrad Pär Nuder ha spelat – han som efteråt av Håkan Juholt skulle komma att beskrivas som den enda riktigt pålitliga kamraten, en klippa och en trygghet. Många tycks ha trott att det var Nuder som skulle ta över partiledarposten. Så blev det som bekant inte.

Hela skildringen av hur Juholt lyfts in från skuggorna är fascinerande. Men det är med berättelsen om hans tio månader som partiledare, som går från spänning till drama av hög kvalitet. Juholt beskrivs med stor saklighet. Det behövs inga ironiska elakheter eller svepande omdömen – en saklig berättelse lyckas bättre i avsikten att framställa katastrofen i hela dess vidd.

Hur började det? Jo, med Juholts installationstal på s-kongressen i mars 2011. Ledamöterna jublar. Här har de hittat en riktig ”vänstersosse” som kan leda partiet tillbaka till rötterna. Juholt har spenderbyxorna på. Löftena är många och de är omfattande. Metaforerna blir omtalade: ”Den som står i värmande solsken ska hålla ut paraplyet till den som står i ösregn” säger Juholt och drar ner applåder.  Sverige är ett ”land som håller på att gå sönder” – ingen kan säga emot honom. Han beskriver att land sargat av privatiseringar och utförsäljningar, där man gör stora privata vinster i vården och skolan, där ”hundratusentals barn som lever i fattigdom” blivit resultatet. Men så lämnar han ibland manus. Varje gång det sker ”tillkom ytterligare några miljarder” kommenterade en gammal partiveteran. Juholts löften var många och dyra, men inte ett ord sa han om hur de skulle betalas.

Så kommer då ”affärerna” på rad. Det är som om allt Juholt gjort i det förflutna och säger i nuet fäller ännu en bit förtroende för honom. Först är det sambons förskingring och Juholts egna hyresbetalningar, sedan är det budgetmotionen med den bortlyfta a-kassan. Ännu lite senare är det Sveriges Libyen-insats och inte att förglömma Juholts påstående i riksdagen att alliansregeringen skulle ha gjort upp med Sverigedemokraterna 2008 – två år innan partiet ens valts in! ”Håkan Juholt går inte ur askan i elden. Han rör sig i ett eldhav” kommenterar Silberstein.

När så förtroendet är slut inleds den avslutande, segdragna akten. VU-möten hålls utan Juholt. Förtroende uttalas trots att man just beslutat motsatsen. Partiets representanter står dagligen inför medias frågor och blåljuger. Juholt turnerar land och rike runt på sin ”förlåt-resa”, han möter entusiastiska lokalavdelningar och förväxlar deras varma mottagande med den allmänna opinionen. Hans sista stund närmar sig.

Efter VU-mötet den 20 januari 2012 tar sig Juholt ut bakvägen och media matas med ännu en förtroendelögn. Redan dagen därpå spricker den, då Juholt kallar till presskonferens i Oskarshamn. Juholt meddelar där att han inte ”vill stå i vägen” för den ”nystart som Sverige och partiet behöver”. Orden är Pär Nuders. Juholt uttalar dem som om de vore hans egna.

Boken avslutas med ett kort kapitel där Margit Silberstein intervjuar Juholt. Hon konstaterar att han pendlar mellan bitterhet och ”en önskan att förmedla bilden av sig själv som storsint och förstående i förhållande till dem han ser som sina fiender.”

Hans avslutande ord kan illustrera hur lite lärdom katastrofen inneburit:
”Andelen sakfel var inte större än hos mina företrädare. Men toleransen för mina misstag var mycket lägre.”
Så ser det ut, där uppe på toppen. Boken är så intressant att den kan läsas som en saklig studie av ett fenomen som varje människa borde studera och lära sig av – inte minst när man står inför parlamentsval.


Denna artikel publicerades i Dispatch International, torsdagen den 21 mars.

torsdag 21 mars 2013

Från folkhem till... avsnitt sex

Ett förlorat folkhem kommer aldrig tillbaka. Sverige som nation är idag bara ”ett ställe där folk bor” – och alla som bor där tycks definieras som ”svenskar”. Längre bort från folkhemmet kunde vi inte komma. Jag ska i detta avsnitt av artikelserien försöka teckna bilden av vad vi fick istället för folkhem, nationell identitet och kulturell gemenskap som svenskar.

Det första och kanske viktigaste var att vi fick se islams definitiva etablering i landet. Moskéerna gick från enstaka undantag till regel. Vi blev mer eller mindre tagna på sängen av denna förändring. Några fiffiga gossar i Malmö anade vart vinden blåste, så redan i början av 1980-talet grundade de Islamic Center. Det var då en liten möteslokal med islamisk litteratur i centrala Malmö. De säger att de drömt om en moské sedan 1960-talet. Gossarna var etniska albaner från Kosovo och Makedonien. Från deras möteslokal skulle pengar samlas in. De var mycket framgångsrika. Pengarna räckte till det grundläggande bygget av Malmös stora moské bakom Rosengård och till en och annan Mercedes till entreprenörerna själva. Bygget stod klart 1983 och var enligt uppgift Skandinaviens första. Men det blev en rumphuggen moské som saknade det mesta som ägarna ville ha.

Byggfirman hade vägrat lägga på koppartaket efter utebliven betalning för andra jobb. Minareten kunde inte byggas. Så de tiggde mer pengar, både av Libyen och av Saudiarabien. Det hela slutade med att Libyen och Kaddafi genom The World Islamic Call Society (WICS) köpte hela anläggningen. En av initiativtagarna heter Bejzat Becirov (ännu idag vd för verksamheten) och han hade inga invändningar mot det nya ägarskapet och hävdade på fullt allvar att oberoendet var säkrat.

Också idag, 2013, är det The World Islamic Call Society (ironiskt en gång av nyhetsbyrån Reuters kallade för ”Kaddafis missionärer”) som äger moské, skola, kontor… allt som det stora vita byggnadskomplexet rymmer. ”När moskén stod färdig fanns det endast några tusen muslimer i Malmö. I dagens läge har antalet stigit 45 000”, uppger man på sin hemsida. De är förmodligen betydligt fler.

De etniska motsättningarna i Sverige är inte bara en realitet, de har tilltagit år från år. Det är inte alls något märkligt. När svenska ungdomar rånas på stan av invandrarkillar som egentligen mest av allt vill visa sin makt när de tar mobiler, pengar och annat vid rånen, och det är det de kallar ”att knacka svennar”. Hur skulle det land se ut där detta hände, och motsättningarna inte ökade? Det vore ett fantasiland. Bortom realiteterna. Detta våld har på senare år tagit sig allt grövre uttryck. Unga kvinnor våldtas som vore de värdelösa ickemänniskor. Det finns i övergreppen ingenting som har med sexualitet att göra. De är rena makt- och förakthandlingar. Också rånens brutalitet växer. Vi ser det dagligen. Rånarna nöjer sig inte med att ta vad de vill ha, de förnedrar och misshandlar sina offer. Den senaste händelsen jag själv läste om pågick i nästan en halv timme, då fyra 15-åringar hade slagit ner en man i Malmö.

Parallellt med denna utveckling ser vi hur en smygande katastrof närmare sig de unga generationerna, de som föddes mellan 1980 och 1990. Efter avslutade studier får de varken ett jobb eller en egen bostad. Många unga män med skäggstubb, liksom unga kvinnor redo för ett eget familjeliv, bor kvar hemma hos föräldrarna.  Hur ska de hitta en bostad med överkomlig hyra? Det gör de inte. Lediga bostäder tas in i Migrationsverkets kalkyler och bidrar till en ännu större segregation.

Också i småstäder kan en hel stadsdel domineras av tämligen nyanlända människor från Somalia, Afghanistan, Irak eller Syrien. Det handlar om en nationell katastrof både vad angår bostäder och jobb. Utbildningsvägen ter sig vara den enda rimliga för människor som inte godtar utvecklingen, men den är ändå ingen garanti för anställning.

Visstidsanställningarna, vikariaten och andra metoder för att slippa ge människor fast jobb ingår i de nya marknadsstrategier som uppvisas just i ett djupt splittrat och polariserat samhälle, där företagsägarna kan välja och vraka och de arbetslösa får ta vad som bjuds. Skillnaden mellan 1975 och 2013 är avgrundsdjup, som om vi talade om två olika sociala system och nationer.

Hela den offentliga sektorn går på knäna. Sjukhus stängs, vårdcentraler läggs ner, ålderdomshem sätts på svältkur medan bostadstillgången för flyktingar ökar.

Personaltätheten på ”hem för ensamkommande” skulle få vilken dagisfröken eller sjuksköterska som helst att rodna av avund. Hur har vi råd med detta samtidigt som vi dagligen får höra att statskassan, landstingen och kommunernas kassor sinar och ”sparandet” är prioritet nummer ett?  Varför gäller sparkraven varken invandring, flyktingmottagandet eller ”familje-sammanföringar”? Reinfeldt svar är att ”en trasig värld” behöver oss. Det är så cyniskt att man baxnar. Som om Sverige vore hela världens socialbyrå.

UNHCR uppger att flyktingströmmen in i Sverige fram till 2003 från Iran bestod av 40 407 personer och från Irak 49 461. Katastrofen hade då bara inletts. Irakkriget hade knappt börjat.

Migrationsverket säger vidare, att det slogs ett riktigt invandringsrekord 2006 då människor som fått avvisningsbeslut men gömt sig fick stanna. Det handlade om ”drygt 30 000 personer, som tidigare fått avvisningsbeslut, prövades enligt den tillfälliga lagen, varav drygt 8000 var sådana som hållit sig gömda i landet.

Barnfamiljer beviljades i stor utsträckning uppehållstillstånd liksom personer från länder dit det inte var möjligt att genomföra avvisningar med tvång. Sammanlagt fick 56 procent av alla som prövades permanenta eller tidsbegränsade uppehållstillstånd. De många uppehållstillstånden enligt den tillfälliga lagen bidrog starkt till att invandringen till Sverige blev rekordstor under 2006. Ca 96 800 personer invandrade och det var den största invandringen någonsin i Sveriges historia.”

När Utlänningsnämnden lades ner 2006 och ersattes av tre migrationsdomstolar och en Migrationsöverdomstol förändrade det ingenting av läget. Människor visste genom flyktingsmugglare och maffiaorganisationer att Sverige var det bästa landet i världen. Här kunde man få allt. Och det fick man. Priset skulle bli oerhört högt för Sverige och svenskarna.

Denna artikel publicerades i Dispatch International den 21 mars.



Året har 16 måneder

 När den danske poeten Henrik Nordbrandt utkommer med en ny bok, poesi eller prosa, är den alltid lika välkommen. Jag håller honom för att vara en av samtidens verkligt stora. Poet är han i första hand. Men hans prosaböcker är också synnerligen läsvärda. Det kan jag dessvärre inte säga om den intervjubok som nu utkommit: Jens Winthers Året har 16 månader, som består av samtal med Nordbrandt. Boken är illustrerad med svartvita fotografier av den danske fotografen Krass Clement. Det är symptomatiskt för boken att det som blir riktigt läsvärt är de Nordbrandt-dikter som ligger mellan intervjuavdelningarna. Men dem har jag ju redan läst. I Nordbrandts diktsamlingar. 
Jag blev så besviken på den här boken, därför att den mycket snart blir förstrött pratande över en kopp kaffe, och sällan kommer in på intressanta aspekter på Nordbrandts liv och verk. Jag citerar därför ur en dansk recension som jag just fått: 
"Nordbrandt skælder danskerne ud for at være dumme. I passager af bogen er han selv så pæredansk, at det gør ondt. Krig kan ifølge Nordbrandt afskaffes, hvis man tvinger soldaterne til at spise de mennesker, som de slår ihjel. Om rim siger han: " Der er noget fascistisk ved rim. De går i takt ligesom soldater." Sådanne tåbeligheder må man holde ud, hvis man skal følge Nordbrandt gennem året. Så er der mere bid i hans udfald mod forholdet mellem kirken og krigen."
Och ett litet avsnitt till:
"Henrik Nordbrandt er digter. I mine øjne er han en af de bedste danske digtere. Det er derfor også en noget forstemmende oplevelse at se ham på slap line i Jens Winthers interviewbog. Indebrændtheden, melankolien, længslen, kærligheden, idiosynkrasierne - alt det, der virker som en stærk energi i de stramt komponerede og billedrige digte, bliver her til snak. Og det er næsten ikke til at holde ud hen over 262 sider, hvor gentagelserne også ind-finder sig. At være en stor digter er ikke ensbetydende med, at man er en stor ræsonnør."
Ur Lars Handestens recension idag (Kristeligt Dagblad)


Kommentarfälten på gott och ont

Kommentarfälten förvandlas ofta till rena chatt-rum. Istället för kommentarer till den bloggtext man är inne på utvecklas det monologliknande dialoger mellan en, två eller flera läsare. Det tar inte många minuter förrän detta skapat en lång tråd av miniatyrtexter som mer utmärks av läten och hugg än av kommentarer. Det blir ”Vad nu” och ”Hur då” eller ”För fan” som fyller kommentarfälten. Som bloggare kan man hantera detta på olika sätt. Man kan mana till måttfullhet. Man kan ha förhandsgranskning och aldrig släppa igenom  läsare som tror att kommentarfältet är ett chattrum. Men kan man också ha helt avstängd kommentarfunktion. När fenomenet exploderade för fem-sex år sedan var det många seriösa bloggare, inte minst inom kulturen, som stängde för gott.

Jag har själv gjort det vid flera tillfällen. Men skälet för mig har varit de aggressiva och elaka kommentarerna som brukar komma när jag skriver i något kontroversiellt ämne. Israel/Palestina-frågan utlöser utan undantag sådana kommentarer. Nackdelen med stängt kommentarfält är att man förlorar kontakten med de seriösa läsarna. De kännetecknas av respekt för innehavaren av bloggen ifråga, de kan skriva kritiskt utan att ta till svordomar och förolämpningar.

När jag ser hur Lars Vilks blogg hemsöks av en mindre grupp människor som missbrukar hans kommentarfält för privata dialoger eller förvandlar det till ett chattrum blir jag för det första upprörd över att de förvandlar min läsning av Vilks till något som blir irriterande och som stör koncentrationen. Jag tror dessutom att dessa chattare får andra läsare att avstå från att alls kommentera, eftersom en egen kommentar lätt kan tolkas som ett deltagande i den innehållslösa leken. Jag reagerar själv så. Men först och främst menar jag att den här sortens beteende grundar sig i en total brist på respekt för den bloggande konstnären. De förvandlar honom och hans arbete till ett redskap för att kunna praktisera sin egen maniska och därför ytterst frekventa uttrycksångest.

Chattrummets elementära funktion är att möjliggöra en dialog i realtid. Korta, snabba repliker formar sig till en dialog eller ett samtal. I bästa fall. Kommentarfältet är något helt annat. Det är avsett för just kommentarer kring den bloggpost man just läst. Kommentaren håller sig till ämnet. Chatten kan flyta ut hur den vill och fritt associativt röra sig mellan olika ämnen och humör.

Grégoire Delacourt: Allt jag önskar mig (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg)

Två dagars ovanligt munter läsning är avslutad. Det händer visserligen rätt så ofta att man känner så efter en bok från Sekwa. Men jag blev glatt överraskad när jag redan i början av den här berättelsen kände förtroende för rösten, stilen och själva berättelsen. Delacourt slussar läsaren in i en tillvaro som känns mycket trovärdig. Ämnet är ju inte det lättaste att hantera: den gigantiska lottovinsten och hur man hanterar den. Så sent som den här veckan meddelades att Margot Wallström lämnar sin tjänst i FN för att basa för den svenska lottoverksamheten. Mina åskmolnstankar kom som på beställning, men jag tänkte sedan efter och drog mig till minnes att just denna verksamhet i Storbritannien finansierar viktiga och tunga delar av kulturlivet.

Vad Delacourt visar är en aspekt man inte kan blunda för, nämligen hur den stora förmögenheten också kan förstöra och förgöra människor. Spelberoendet är en aspekt som inte alls berörs i romanen, och det hade inte heller haft en plats där, eftersom Delacourt berättar om en kvinna som aldrig haft en tanke på att spela på Lotto.

Men det gör hon alltså. Jocelyne är gift med sin namne Jocelyn. Hon driver en liten sybehörsbutik i hemstaden Arras. Det är en stilla vardagslunk vi möter henne i. Först när hon startat bloggen Tioflinkafingrar börjar det hända saker i hennes liv. Hon har snabbt fått tusen läsare och det förundrar henne. Bloggens rikedom är jag själv bekant med och kunde bara le och nicka instämmande åt denna skildring. Det är sann och övertygande. Så här blir det när man driver en läsvärd blogg, oavsett ämne. Jocelyne skriver om allt som har med tyger, nålar och trådar att göra.

Natten innan hon ska resa för att hämta ut sin stora Lottovinst älskar hon ömt med sin man. Hon anade att det fanns ett skäl till att natten blev så fin, och livet ska bekräfta det för henne. Hon har redan börjat räkna på allt hon ska köpa till mannen. Men hon tycker att tankarna spårar ur. Det ter sig fasansfullt.

Den vita lögnen får hon ta till när hon reser till spelbolaget utanför Paris. Hon tas emot med högtidsord och en specialinkallad psykolog som ska berätta om alla farorna med en sådan vinst. Inte minst understryker psykologen att hon kommer att bli mycket uppvaktad av människor som behöver pengar. Hennes vinst motsvarar ett tusen normala månadslöner för en vanlig människa: 18 547 301 euro!

Hon väljer att avstå en banköverföring och får hela beloppet utskrivet på en check. Redan där börjar jag oroa mig för hur det ska gå. Tänk om någon stjäl hennes väska på tåget tillbaka till hemstaden Arras. Men hon har redan börjat grubbla på sin plan.

När maken tar emot henne ovanligt ömt på stationen misstänker hon säkert att han redan vet. Ryktet sprids med eldens hastighet i alla fall. Man vet nu att det är en kvinna i just Arras som tagit hem storvinsten. Men man vet förstås inte vem.

Jocelyne viker ihop checken. Nej, redan i nästa mening förtydligas det: ”Knycklar ihop den i min knutna hand.” Vad ska hon göra, ska hon kasta bort den? Man får följa berättelsen utan att veta. Men allt får sin dramatiska förlösning när man inser – samtidigt som Jocelyne – att mannen stulit hennes check och rest, för att aldrig mer komma tillbaka. Så ser berättelsen ut. Den handlar om svek och förräderi. Hon hade inte tänkt lösa in förmögenheten till sitt konto. Hon hade valt att fortsätta leva ett normalt liv utan lyxkonsumtion och allas vetskap om hennes plötsliga rikedom. Men mannen hon älskar och lever med sticker hål på allt det hon håller högt. Det är ett förräderi alltför stort för att hon ska orka bära det.

Här måste jag stoppa. Om jag berättar resten av romanen förstör jag ju den. Men jag kan försäkra att fortsättningen, hela vägen fram till de avslutande mailen från Jocelyns bloggläsare, vänner och släktingar står sig bra. Trots de rätt så dramatiska vändningarna i intrigen så känns hela berättelsen trovärdig och sann. Att man dessutom avslutar läsningen med ett leende på läpparna kan bara bli ett plus. Jag är glad för att den här lilla romanen gladde mig. Tack igen, Sekwa.



tisdag 19 mars 2013

Isande vind, värk och gömslen

Fernando Pessoas fik i Lissabon, lavering: TN.

Jag tänkte haka på gårdagens bloggtext som var ett utdrag ur en dagbok av den ungerska författaren Sándor Márai:
"Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad."
Det var den 28 mars när han skrev sin dagboksanteckning men den passar minst lika bra den 19 eller 20 mars i år. Vinden äter sig rakt genom kläderna och eftersom jag varit hos min specialistläkare under tisdagen vet jag vad det innebär. Hon är i själva verket hudläkare och det gör att människor tror att jag har fel när jag säger att hon är den specialist som behandlar min artrit. Men jag har alldeles rätt. Artriten kommer av psoriasisen, de två sjukdomarna hänger ihop och kan betraktas som en och densamma.

Just nu är jag optimistisk. Min lever har en sådan motståndskraft att varken ett års behandling med cellgifter eller återkommande djupdykningar i diverse buteljer skadat den. Däremot har både ryggen och högerarmen tagit skada av vinterns murmeldjursbeteende. Det duger uppenbarligen inte att sitta vid datorn dagarna i ända. Musarmen anmäler sig. Så nu ska jag få remiss till sjukgymnast samt instruktioner om ett helt nytt tangentbord där högerarmen inte måste fara och flänga och bli kroniskt inflammerad i musklerna.

Nå, den isande vinden till trots. Igår kväll inhandlade jag godis till barnbarnens påskfirande. Vi möts här. Och jag köpte god påsköl - ännu ej avsmakad men av tradition betraktar jag den som god.

Det som sker i världen orkar jag just nu inte med. Det är 10-årsdagen för den kriminella och grymt kontraproduktiva invasionen av Irak. I Pakistan, Somalia och Jemen krigar USA med drönare - till vilken nytta då? Messias Obama ankommer till Israel men det kommer knappast att leda till något gott. I Danmark har man anstiftat en hetsjakt som till och med fått journaliststuderande att protestera. Det handlar om DK2 och deras sätt att i 30 minuter angripa och smutskasta Lars Hedegaard trots att han utsatts för ett mordförsök och hålls gömd av säkerhetspolisen PET. Ja, det är en skitig och otäck värld. Jag önskar att jag vore en varelse som kunde gömma sig under flera lager löv och grenar - året runt. 

Idag onsdag anländer en ny engelsk studie om den albanska frihetsrörelsens historia, från 1940 fram till de senaste Balkankrigen på 1990-talen. Den tar jag med mig till sängs, drar täcket upp till hakan och läser med penna i handen. Recension kommer förstås när den läsningen är klar, det kan dröja en vecka eller två.

Med tanke på min värkande högeraxel är detta det längsta blogginlägg jag klarat att göra på ett tag. Det kommer inte att upprepas de närmaste dagarna.


Ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989

28 mars. Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad.

Parerga (spån, biprodukt) och Paralipomena (efterlämnade anteckningar) utgör inte bara ett komplement till ett livsverk, också det väsentliga uttrycker de ibland djärvare och på ett mer åskådligare än livsverket självt.

Hegel avskydde han, betraktade honom som en charlatan. Han upphörde inte att betyga sin vördnad för Platon och Kant, men på ett försiktigt avstånd. Goethe accepterade han motvilligt. Mot slutet av sitt liv besöktes han i Frankfurt av Ottilia, änkan till mästarens son, som inte aktade för rov att söka äventyr. Sexuellt var han lättantändlig, knyta band var han bra på, fästa sig kunde han inte.

Schopenhauer var en av artonhundratalets stora ikonoklaster – han raserade övertygande, men i den raserade världsbildens ställe byggde han inget väsentligt originellt. ”Har ni fortfarande behov av Gud?” frågade han ilsket en filosof som var hans rival. Den antropomorfa gudsbilden fann han förödmjukande – förödmjukande både för Gud och för människan.

Ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg, utkommer förhoppningsvis inom den närmaste tiden på förlaget Tranan).

                            

Tack till er alla

Jag vill tacka alla som hjälpt till med en slant - en del av er med en mycket stor slant - inför  Hugos Amerikaresa. Det har kommit bidrag från flera olika länder och jag har gripen förmedlat de utländska insättningarna vidare till det spärrade konto som ska öppnas alldeles före resan. Alla ni andra har fört över pengar direkt till det kontot, och jag har fått kontinuerliga rapporter. Senast igår kom det ett kuvert från en läsare i Norge med tungt vägande norska kronor. Hugo själv är på gott humör, trots att man upptäckt nya problem med hans hälsa. Igår kväll ringde han mig och frågade om jag ville hälsa på honom på sjukhuset där han ska vara torsdag-lördag för en öronoperation. Det vill jag förstås, och när jag frågade om det var något särskilt jag skulle ta med mig svarade han: "Ja, Triangelchoklad" - vilket jag direkt tolkade som Toblerone. Det instämde Hugo i, därför att "Toblerone har trianglar i hörnorna". Så mitt i det tunga finns också glädjen. Tack till er alla! Jag kommer att rapportera efterhand. Resan går av stapeln i maj.



måndag 18 mars 2013

Ungerska människoapor och judiska slavhandlare - senaste nytt från Budapest

Ungrare med lamm?
Så, nu får vi äntligen lite kulturpolitik från Ungern:
"Media reports from Budapest said the government of conservative premier Viktor Orban had awarded Hungary’s annual Tancsics prize – the country’s highest journalistic award – to Ferenc Szaniszlo, a presenter for the pro-government Echo TV channel."
Jag läste om saken i The Independent men orkade inte bry mig. Men så gick jag tillbaka och läste igen:
"Other recipients included the musician, Janos Petras, lead singer of the group Karpatia, which is regarded as the house band of Hungary’s extreme right-wing and virulently anti-Semitic Jobbik party, and the archaeologist Kornel Bakay, who has claimed Jesus Christ was Hungarian and that the Jews were slave traders during the Middle Ages."
Jag tycker att man här kan se en medveten politik. Med reservation för att jag inte känner till de tre prismottagarna sedan tidigare kan jag konstatera följande:

1/ Ferenc Szaniszlo har gjort sig känd för antisemitiska uttalanden och för att ha kallat romerna i landet "människoapor".

2/ Janos Petras spelar i gruppen Karpatia som sägs vara "husband" till Jobbik.
 
3/ Arkeologen Kornel Bakay har tydligen hävdat att Jesus var ungrare och att judarna var slavhandlare under medeltiden.

Om vi tar det bakifrån kan vi konstatera att det förstås finns grävande arkeologer som utvecklar lika groteska teorier som grävande journalister gör. Vilket folk har inte velat att Jesus var en nära släkting? Å andra sidan verkar Kornel Bakay ha problem med att placera det judiska folket historiskt. Han har kört fast i den europeiska historieskrivning som innehåller allt mellan himmel och jord. Som ju alla vet slaktade dessa slavhandlare också barn och bakade bröd på deras blod. Huruvida de handlade med dessa barn - innan de dödats - är inte bekant för mig. Inte heller hur många brunnar de förgiftade för att begränsa kristenhetens omfattning.

Janos Petras får förstås spela för vem han vill. Och att han belönas som medlem i Jobbiks husband kan bara betraktas som att regeringen Orban inte vill smussla med vilka sängkamrater de har. Ferenc Szaniszlo å sin sida får väl representera den typen av mediala genombrott som vår tid är så full av. Vem av oss är inte människoapor - innerst inne?


Låneord i den egna tystnaden

"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur."

"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."

Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård)


torsdag 14 mars 2013

Avsnitt fem Statsministern mördad, Luciabeslutet är fattat och invandringen från de muslimska länderna börjar öka. Jordbruket har blivit industri och förorterna blir getton

Idag torsdag utkommer Dispatch International med nummer 11. Där publiceras femte avsnittet av min artikelserie. Det gör det här i bloggen med. Sedan kommer nummer sex och sju samma torsdagar som i Dispatch, det vill säga nästa torsdag (21/3) och torsdag om två veckor (28/3). Viktigt att påpeka för den här serien - både bakåt och fortsättningsvis - är att den förstås inte gör minsta anspråk på att täcka in allt av vikt. Här finns varken den stora gruvstrejken 1969 eller studentrevolten 1968 med. Här finns inte ens Sverige inträde i EU diskuterat och inte heller valet om eurons vara eller inte-vara som svensk valuta. Se serien som ett försök till nedslag i händelser och epoker från 1945 fram till idag.

Med stor brutalitet slog hans militär ner Solidaritet.

1980-talet går stapplande in i det nya årtiondet. 1986 har Olof Palme mördats på öppen gata, och trots till synes massiva insatser tycks hela mordutredningen sjabblas bort. Landet styrs av en snabbinkallad Ingvar Carlsson, mer teknokrat och grå bakgrundsman än statsman. Hans regering ska leda landet den sista sträckan fram till valet 1991 då socialdemokraterna tappar fem och en halv procent av väljarstödet och regeringen Bildt tillträder.

Flyktingar kom under denna tidsperiod från Polen där militären redan 1981 slagit ner på folkets frihetslängtan. Vi tog emot dem med glädje, vi delade värderingar med dem och hade en förståelse för hur svårt de hade det under kommuniststyret. Många svenskar, också jag själv, gav fackföreningsrörelsen Solidaritet vårt stöd.
Flyktingar kom också från Libanon (främst palestinier), Iran (undan det muslimska prästväldet), Chile och Turkiet. Av fyra länder/nationaliteter som utmärker sig är det alltså tre som är muslimska.

Khomeini drev iväg flyktingar till Sverige
 När de katastrofala Balkankrigen börjat med Serbiens anfall på Kroatien 1991 utlöstes nästa stora flyktingvåg. De allra flesta som kom under 1990-talet är så kallade bosniaker (enkelt uttryckt bosniska muslimer, varav många är sekulära) som flytt det allt mer spridda kriget, där serber och kroater stred mot varandra på bosniskt territorium samt gemensamt angrep bosnierna 1992 – 1995, samt albaner från det allt mer spända Kosovo, där det åren 1998 och 1999 utvecklades till fullt krig och ett dramatiskt NATO-ingripande med flygbombningar av Serbien och de serbiska ställningarna i Kosovo.

Det långsiktiga problemet blev att människor från dessa länder fortsatte strömma till Sverige, trots fred och återuppbyggnad. Många av dem hade förstås hänvisat till familjeåterförening. Vi vet att just det ordet ska komma att användas flitigt också under 2012.

Strax innan, år 1989, fattade regeringen Carlsson ett beslut för att hejda strömmen, det har kommit att kallas ”Luciabeslutet”. Sverige skulle bara ta emot av FN definierade flyktingar samt människor med ”särskilt skyddsbehov”. Två år senare, när en borgerlig regering kommit till makten upphävdes beslutet. Carl Bildt var ytterst ansvarig för det, i sin egenskap av statsminister.


Bosnienkriget ledde till rekordstor flyktingström
UNHR-statistik säger oss, att mellan 1984 och 2003 sökte 458 880 människor asyl i Sverige. Det intressantaste för den period jag här skildrar, det vill säga fram till det att fredsavtalen sluts för de olika Balkanfolken – det skedde 1995 - 1999 -  är just siffrorna från de länder som var indragna i krigen. De största grupperna asylsökande under den här perioden kommer från forna Jugoslavien, 172 204 personer varav 52 598 från Bosnien - Hercegovina och 90 775 från Serbien och Montenegro och resterande antal från andra delrepubliker och provinser i före detta Jugoslavien. Hur många fick ja på ansökan? Migrationsverket svarar: ”I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.” Jag utgår därmed ifrån att drygt hälften av de sökande fick stanna i vårt land.

Låt oss kort titta på några andra samhällsförändringar som var både dramatiska och djupgående, även om de skett mer eller mindre i det tysta.  Något av de viktigaste var den totala avvecklingen av familjejordbruken som vid denna tid måste betraktas som en i princip fullbordad politik. Jordbruk hade nu blivit storindustri som med bidrag och regler styrdes från EU. Hur borde en oberoende nation hantera sitt jordbruk? Man kunde tycka att behoven för dagen och för krislagren skulle tjäna som måttstock för ett välmående jordbruk. Det kallades förr självförsörjning och sågs som högsta moraliska och politiska plikt. Idag är det blanketterna och stödordningarna från EU som styr både vad som odlas, hur det odlas och när marken ska ligga i träda, vilka djur man får respektive inte får ha och vilka mått stallarna ska ha. Bara stora företag klarar att hantera sådant. Småbonden kan rimligen inte göra det.

Så här små behövde gårdarna inte vara för att dö i vår tid.
En påtagligt intressant företeelse var debatten om ”finansvalpar” och snabba klipp som började 1987. Så här i efterhand tycker jag att man kan betrakta den debatten som ett uttryck för det vi nu kan konstatera som ett faktum, nämligen att de ökade klyftorna i Sverige då började synas på allvar. De rika blir oförskämt rika medan de fattiga blir allt fattigare. Med det syftar jag främst på alla de arbetslösa eller ensamstående svenskar som kämpar för att få pengarna att räcka till hyra, el och mat. De är många i vårt land. De har, som människor i asylkön, varken fri tand- eller läkarvård, de får inga laddade ICA-kort eller gratis busskort. De får snällt använda det som finns kvar när räkningarna är betalda.

Den statliga godhetsmoralen tog sig allt fler uttryck. Feminismen blev statsreligion. Också de gamla herrarna i partierna anslöt sig och klistrade ordet feminist i pannan på sig själva (och själva riksfeministen skulle så småningom Göran Persson bli).

Förorterna som byggdes på 1960- och 1970-talen blev alltmer etniska getton eftersom de svenska hyresgästerna valt att fly. Områdena präglades av klan- och gängstrider, narkotika- och vapenhandel, bränder och våldtäkter. Hur skulle det ha kunnat gå annorlunda?  Jag har själv levt i ett par storstadsgetton. Livet där är inte värdigt en normal familj. I samma takt som de svenska familjerna lämnade landets alla Rosengårdar, Rinkebyar, Gamlegårdar och Angeredar från syd till nord, fylldes de tomma lägenheterna på av flykting- eller invandrarfamiljer. Sverige skulle efter det aldrig mer bli sig likt.





onsdag 13 mars 2013

Avsnitt fyra. 1970- och 1980-tal. Den politiska vänsterns totala dominans i medier och kulturliv. Djup industriell kris. Första stora flyktingströmmarna


Kockumskranen i Malmö. En sedan länge svunnen symbol.
Nu inträder en period i det svenska samhället som gör det både mer turbulent och polariserat. Det stora vänsteruppsvinget efter 1980 har dels fött en rad kommunistiska sekter där välkända, offentliga profiler är medlemmar, dels ökat denna vänsters dominans över massmedierna. I press, radio och tv sitter vänsteraktivister på tunga poster, i nio fall av tio är de kulturredaktörer, men deras åsiktshegemoni räcker långt utanför kultursidorna. Det väcker inte någon större uppståndelse att vara medlem i stalinistiska och maoistiska sekter som kfml(r) eller SKP. Skådespelaren Sven Wollter är fortfarande en av landets populäraste personer. Hans stalinism ventileras inte i press och andra medier. Det stora vänsterpartiet, VPK, närmar sig under CH Hermansson och senare under Lars Werner alltmer socialdemokratin i inrikespolitiken. Inte för inte kallas partiet skämtsamt för ”Kamrat fyra procent”. Utrikespolitiskt står de konsekvent på Sovjetblockets sida, även om de tillåter kritik mot alltför grova övertramp.

Vietnamkriget, som avslutas 1975, har radikaliserat en hel europeisk generation. Sverige utgör inget undantag. När Sovjet ockuperar Afghanistan 1979 sover den svenska vänstern. Det bildas ändå en solidaritetsrörelse av samma sort som den som grundades vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Denna rörelse består ofta av gamla vänstermänniskor som genomskådat retoriken och sett verkligheten i ögonen. När de demonstrerar mot Sovjetunionen händer det att gamla partikamrater ropar ”jävla antikommunister” åt dem. Den mediavänster som etablerat sig fortsätter dock att styra hela opinionsbildningen.

Sovjettrupper på väg ut ur Afghanistan.
Sverige genomgår än värre ekonomiska kriser. Den stora krisen i textil- och konfektionsbranscherna hade förvisso börjat redan på 1950-talet men den akuta krisen, då stora företag antingen flyttade utomlands eller lades ner för gott, kom sent på sextiotalet och in på sjuttiotalet. Krisen ledde till att osannolika 70.000 människor förlorade sina arbeten i en tidigare så vital näring.

Sedan kom varvskrisen, som fick ännu större återverkningar på svensk ekonomi och på hela samhällsstrukturen. 1977 försökte man med inrättande av Svenska Varv AB genom statligt ingripande rädda varven. Det gick förstås inte. Det byggdes mycket billigare båtar i Japan och Korea. I städer som Landskrona, Malmö och Göteborg försvann de varv som tidigare varit städernas profiler. Ett Malmö utan den legendariska Kockumskranen tedde sig osannolikt. Allt produktionsstöd till varven togs bort 1985 och branschens epok var över. Varvsnedläggningarna ledde också till att tusentals mindre företag, som fungerat som underleverantörer i varvsstäderna, fick stängas för gott. Skogs- och pappersindustrierna hade också en svår kris vid denna tid. 1970-talet var också tiden för den internationella turbulens som kallades ”oljekrisen” åren 1973-74. Oljestaterna visade för första gången musklerna, vilket också visade hur sårbart väst var.

Sverige genomled en tid av stora sociala problem. Arbetslösheten steg. Trots att löneutvecklingen var bättre i Sverige än i många andra länder fortsatte missnöjet att jäsa på arbetsplatserna. De vilda strejkerna blev ett nytt inslag. I samband med detta fick de lokala fackföreningarna för första gången sedan 1930-talet se en aktiv, kommunistisk agitation, som spädde på missnöjet och som fick människor att tala mindre om sina fackliga ombud och mer om ”fackföreningspampar”. Människor lämnade facket och stannade bara kvar i a-kassan. Nu hjälpte det inte att regeringen under hela 70-talet etablerade så kallade stödområden i landet. De stora statliga penningflödena saknade marknadsmässiga motsvarigheter. Problemet var förstås inte isolerat till Sverige. I hela Europa fick människor se fabriker förvandlas till ekande tomma ödehus som förföll och fick städernas ytterområden att se ut som övergivna zoner.

Flyktingarna från kuppens Chile blir från och med september 1973 ett nytt incitament för den vidöppna dörrens politik. Den svenska vänstern jublar över sitt nya fikonlöv. Victor Jaras sånger(X) går över landet som vore de väckelsesånger. Inte ett ord om fängslanden, förföljelser och tortyr på Kuba hör man, men Chile framställs som den värsta militärkuppen på jorden och alla som tar tillfället i akt att fly hälsas med öppna armar hit. Så blev det aldrig med Argentina, där militärjuntan härskade med betydligt värre metoder. Vänstern hade bestämt sig för att göra Chile till sin stora hjärtefråga. De hade de bästa sångerna och de vackraste flyktingkvinnorna. Allendes porträtt hängdes upp bredvid Marx, Engels, Lenin, Mao, Che, Castro och andra despoter. De flesta glömde bort att Allende mer hade varit en gråsosse i sin korta praktik. Han passade bara alltför väl in i den internationella bilden av en ny vänsterhjälte (han skulle senare få efterföljare i Nicaragua där de korrumperade Sandinisterna styrde).



Man kan på allvar tala om att samförståndslösningarna och Saltsjöbadsandan vid den här tiden för alltid är begravda. Arbetskraftsinvandringen är stoppad. Med den chilenska människoströmmen får vårt land för första gången en liten aning om vad som väntar. Ingen kan dock föreställa sig att hundratusentals människor ytterligare ska flytta in i svenska bostäder och leva på svenska bidrag. Men vad man framför allt inte kan föreställa sig är att de senare inflödena ska komma från en från oss så väsensskild kultur: islam.

(X) Jaras sånger spelades in i svenska tolkningar av Cornelis Vreeswijk - bland annat med Jag minns dig Amanda, som Jara själv sjunger här i videon, och sångaren själv fick en martyr-präglad hyllning med metafysiska övertoner av Mikael Wiehe


Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt tre. Arbetskraftsinvandringen. Första kristecknen.


Dåtidens textilindustri.
De kom från fattiga hem på landet. De hade levt i förhållanden som inte sällan gränsade till ren nöd. Deras hemländer var hårt drabbade av andra världskrigets härjningar, i Grekland också av fortsatta strider efter 1945. De var greker, turkar, jugoslaver av olika nationalitet (serber, kroater, albaner, bosnier med flera). De hade kanske inte ens sett en storstad förut. Men de hade värvats av stora svenska företag i sina hemländer, bland annat av Volvo.

Arbetskraftskommissionen organiserade rekryteringen av utländsk arbetskraft fram till 1967.

I en broschyr från Svenskt Näringsliv, Migration – så funkar det, heter det:
”Redan år 1947 började arbetsmarknadskommissionen rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike. På 1950-talet inriktades rekryteringen mot Västtyskland, Nederländerna, och senare också mot Österrike, Belgien och Grekland. Under senare delen av 1960-talet dominerades den utomnordiska invandringen av personer från dåvarande Jugoslavien. I stort sett varade epoken bara två decennier, det vill säga under 1950-talet och 1960-talet. Fram till 1968 hade Sverige ett öppet system för arbetskraftsinvandring som positivt bidrog till den svenska tillväxten och det svenska samhället. De som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talen arbetade mer, tjänade bättre och bidrog mer till det gemensamma än genomsnittsvensken. Många av dem valde också att stanna i Sverige. I slutet av 1960-talet uttryckte facket en viss oro över att invandringen skulle orsaka arbetsbrist. Därför infördes nya regler 1968.”
En finländsk arbetare, Raimo Saarainen från Vilmastrand som flyttade till Sverige 1969 för Volvo-arbete säger i boken Finska arbetare minns och berättar:
”Den första tiden fick jag bostad i barackerna i Torslanda. Det hade företaget ordnat. Vi var säkerligen över 100 människor som bodde där. Mest finnar, turkar och jugoslaver. Bara män, unga män.
Från Finland kom en mängd familjer, kvinnorna gick till textilindustrin och männen till den tunga tillverkningsindustrin. Från och med 1970 ströps alla former av arbetskraftsinvandring. Sveriges industri behövde inte fler arbetare och facket hade börjat oroa sig för och ge uttryck för det faktum att det uppstått en ogynnsam konkurrenssituation för svenska arbetare.

De första tecknen på kris kom när olika industrigrenar lämnade Sverige och flyttar till Portugal och andra låglöneländer eller helt enkelt tvingades i konkurs i den hårda konkurrensen från lågprisländerna. Det handlade då inte minst om textil- och konfektionsindustrin. Städer som Landskrona och Borås drabbades hårt. 1978 tvingades Schlasbergs i Landskrona ställa in betalningarna på grund av likviditetsbrist. Tre veckor senare var konkursen ett faktum. Den 12 december samma år blev den sista arbetsdagen på Schlasbergs. Två andra textiljättar i Landskrona lades också ned: Carl Emond med 85 anställda (1970) och Emil Emond, 225 anställda (1973).

I skriften Borås stad berättas:
”Textilindustrin gjorde Borås till en av Sveriges mest expansiva städer i mitten av 1900-talet. Ända in på 1960-talet sysselsatte textil och konfektion två tredjedelar av de industriarbetande i Borås.”
Den nya tidens vuxenstudier inrättades för de lågutbildade människor som ville börja om. 1968 infördes en kommunal vuxenskola, som skulle ge samma studieunderlag som ungdomsskolan och ge vuxna elever gymnasiekompetens. På 1980-talet förändrades den en smula och fick egen läroplan och hela 1990-talet betraktade man Komvux som ett ”arbetsmarknadspolitiskt instrument”. Bakom de högtidliga orden gömde sig det faktum att arbetslösheten var så hög att man bara genom att slussa in människor på Komvux kunde snygga till statistiken.

I Lärarnas historia berättar man:
”Flera reformer genomfördes därför på 70-talet för att underlätta för lågutbildade att delta i Komvux. Statsbidrag infördes för uppsökande verksamhet för de fackliga organisationerna, och statsbidraget för grundskolkurserna förstärktes. Arbetstagare fick laglig rätt till ledighet för studier, och ett särskilt studiestöd för vuxna infördes. Detta ökade förutsättningarna för dagundervisning och heltidsstudier.”
Här kan man skönja ett par olika politiska strävanden: dels en vilja att höja kunskapsnivån, dels det ovan nämnda ”arbetsmarknadspolitiska”. Man kunde om man vore optimist säga att detta kan se ut som en sen avläggare till folkhemsideologin. Om man är realist konstaterar man bara att denna utbildningsform å ena sidan hjälp till att ge många människor gymnasiekompetens, och senare att slussa in de människor som enligt typisk svensk terminologi kallas ”nyanlända”, det vill säga de som efter kursen Svenska för invandrare är mogna att fortsätta på just Komvux. Som ett sätt att snygga till arbetslöshetsstatistiken tycks det fungera alldeles precis så som makthavarna vill ha det också idag.

Slutligen några ord om det som kallades för ”Flyttlasspolitiken”.  Det var ju inte bara bondpojkar från södra Europa som flyttade till svenska industriorter för att få arbete och försörjning. Också här, i vårt eget land, gick flyttlassen. Begreppet om flyttlasspolitiken föddes 1966 med att flyttbidrag infördes för den som flyttade land och rike runt för att ta ett ledigt jobb. Tackade man nej kunde man bli avstängd från a-kassa och arbetsförmedling. Idag är flyttlasspolitiken en EU-fråga och i vårt eget land dumpas människor som arbetat ett helt liv, blivit arbetslösa i 55-årsåldern och inte kunnat hitta något nytt, i ett system som kallades FAS3 tills helt nyligen, då Reinfeldt och hans kamrater förstod att det ekade illa och döpte om det till ”sysselsättningsfasen”. Men saken är densamma. Människor dumpas. I sitt eget land. Det är dock en helt annan historia som får berättas i ett annat sammanhang.



Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt två: Bidrag, miljonprogram och ”full sysselsättning” – en epok med socialdemokratiskt styre.

Miljonprogrammet monsterområden.
1960-talet är tiden då vi påverkas av den nya och allomfattande socialpolitiken. Vi har fått både barnbidragen och bostadsbidragen. När unga och nya familjer ville sätta bo fanns det möjlighet att få ett bosättningslån på mycket förmånliga villkor. Det fanns bostäder att hitta, både i gamla dragiga hus med bara rinnande kallt vatten och i nybyggda förorter med helt moderna lägenheter. Jag minns själv hur jag med min nyblivna fru 1973 – vi båda lite drygt tjugo år gamla - åkte till ett större möbelvaruhus och köpte sängar, soffa och köksmöblemang till vårt första hem på trettonde våningen i ett av förortens höghus.

Vi levde i den fulla sysselsättningens epok.  Själv kunde jag gå direkt i arbete efter grundskolan 1968. När jag vantrivdes på en arbetsplats kunde jag sluta och efter ett kort besök på Arbetsförmedling redan några dagar senare ha ett nytt, okvalificerat jobb i butik eller fabrik. Det var de facto en tid, skarven mellan sextiotal och sjuttiotal, som innebar en stor frihet också för människor som saknade yrkesutbildning. Ett jobb kunde man alltid ordna.

Miljonprogrammet var i full och intensiv verksamhet. Begreppet täcker perioden 1965–1975. Ett riksdagsbeslut om programmet hade tagits 1965. Nu skulle det byggas bostäder över hela Sverige, såväl kommunala hyreslägenhet som köpelägenheter i bostadsrättsföreningar som HSB växte upp som svampar ur jorden. Mycket jordbruksmark togs i anspråk för såväl små och medelstora som jättelika förorter som fick landets storstäder och småorter att växa rejält.

Minns ni parollerna från 1960-talets valpropaganda; ”Full sysselsättning” och ”Ökad jämlikhet”? Det fanns något av George Orwells ”newspeak”(nyspråk) över dem. Ett språk som inte var riktigt tydligt i konturerna, som svajade och påminde om mjukt gummi. För inte hade alla jobb när man från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet sa att det rådde ”full sysselsättning” i Sverige. I själva verket var runt två procent av den arbetsföra befolkningen arbetslös. Men begrepp som dessa var oerhört populära under hela den första folkhemstiden. De hade gärna romantiska, och just ospecifika, budskap.

Enligt Svenska Akademien: var inte heller begreppet påkommet av den svenska socialdemokratin: ”President Roosevelt har uppsatt ’full sysselsättning’ som ett av USA:s förnämsta inrikespolitiska mål” citerar man från Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 ⁄ 10 1943. Olof Palme sa i ett tal 1970 att ''om man på kortast möjliga sätt skulle försöka sammanfatta socialdemokratins strävanden under några årtionden skulle det säkert vara kampen för full sysselsättning.''

Ökad jämlikhet var om möjligt ett ännu svajigare begrepp. Men få ifrågasatte att man kunde öka något som rådde eller inte rådde, nämligen jämlikhet. Olof Palme gav tillsammans med några andra ut en skrift i ABF-regi från Brevskolan 1969, den hette Ökad jämlikhet - för ett rättvisare samhälle.  Ändå kan man säga att 1960-talets statsbärande parti i högre grad än tidens ungdomsrörelser stod med fötterna lite stadigare på jorden. Inte var parollen ”Make Love – Not War” så särskilt mycket effektivare. "Bra och gratis daghem och fritidshem åt alla barn" var en feministisk paroll man ofta hörde, vid sidan av ”Ropen skalla, daghem åt alla” under hela 1970-talet. Den som var kritisk mot dagis fick vid den här tiden löpa gatlopp i offentligheten, ungefär på samma sätt som dagens invandrings- och islamkritiker.

Att jag här uppehållit mig vid socialdemokratin beror enbart på att det var den som alltjämt styrde och på djupet präglade det svenska samhället och svenskarna. Det fanns en i sämsta mening inbyggd flockmentalitet i det kollektiva tänkande som utgick från mycket föråldrade idéer om partiers och rörelsers makt över ekonomi, kultur, företagande och medial offentlighet i form av press, radio och tv. Men man får för den skull inte glömma att 1960-talet också släppte fram sådana som Herbert Tingsten, som menade att ideologierna var döda och att politiken bara skulle fungera som en pragmatisk problemlösare.

Den här epoken präglades, liksom den föregående, av en mycket stor optimism. Det fanns både en framtidstro och en konkret skaparanda i Sverige. Människor verkade inte vara rädda för att satsa, trots att den förda politiken inte alltid gynnade småföretagande och annan mindre näringsverksamhet. Det var ingen tillfällighet att de riktigt stora företagens ledare uttryckte sitt gillande av socialdemokratin. Deras politik kunde fortfarande garantera lugn och ro på arbetsplatserna. Den sociala freden hotades inte.

Men detta skulle snart förändras i grunden. De nya tiderna skulle innebära att såväl freden som samförståndspolitiken hotades på allvar. 1970-talet bar på något helt nytt, ett uppbrott från den statligt proklamerade kollektivismen och en tid av stora omvälvningar. Den omfattande arbetskraftinvandringen hade pågått i mer än femton år och skulle komma att prägla hela landet.