onsdag 13 mars 2013

Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt tre. Arbetskraftsinvandringen. Första kristecknen.


Dåtidens textilindustri.
De kom från fattiga hem på landet. De hade levt i förhållanden som inte sällan gränsade till ren nöd. Deras hemländer var hårt drabbade av andra världskrigets härjningar, i Grekland också av fortsatta strider efter 1945. De var greker, turkar, jugoslaver av olika nationalitet (serber, kroater, albaner, bosnier med flera). De hade kanske inte ens sett en storstad förut. Men de hade värvats av stora svenska företag i sina hemländer, bland annat av Volvo.

Arbetskraftskommissionen organiserade rekryteringen av utländsk arbetskraft fram till 1967.

I en broschyr från Svenskt Näringsliv, Migration – så funkar det, heter det:
”Redan år 1947 började arbetsmarknadskommissionen rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike. På 1950-talet inriktades rekryteringen mot Västtyskland, Nederländerna, och senare också mot Österrike, Belgien och Grekland. Under senare delen av 1960-talet dominerades den utomnordiska invandringen av personer från dåvarande Jugoslavien. I stort sett varade epoken bara två decennier, det vill säga under 1950-talet och 1960-talet. Fram till 1968 hade Sverige ett öppet system för arbetskraftsinvandring som positivt bidrog till den svenska tillväxten och det svenska samhället. De som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talen arbetade mer, tjänade bättre och bidrog mer till det gemensamma än genomsnittsvensken. Många av dem valde också att stanna i Sverige. I slutet av 1960-talet uttryckte facket en viss oro över att invandringen skulle orsaka arbetsbrist. Därför infördes nya regler 1968.”
En finländsk arbetare, Raimo Saarainen från Vilmastrand som flyttade till Sverige 1969 för Volvo-arbete säger i boken Finska arbetare minns och berättar:
”Den första tiden fick jag bostad i barackerna i Torslanda. Det hade företaget ordnat. Vi var säkerligen över 100 människor som bodde där. Mest finnar, turkar och jugoslaver. Bara män, unga män.
Från Finland kom en mängd familjer, kvinnorna gick till textilindustrin och männen till den tunga tillverkningsindustrin. Från och med 1970 ströps alla former av arbetskraftsinvandring. Sveriges industri behövde inte fler arbetare och facket hade börjat oroa sig för och ge uttryck för det faktum att det uppstått en ogynnsam konkurrenssituation för svenska arbetare.

De första tecknen på kris kom när olika industrigrenar lämnade Sverige och flyttar till Portugal och andra låglöneländer eller helt enkelt tvingades i konkurs i den hårda konkurrensen från lågprisländerna. Det handlade då inte minst om textil- och konfektionsindustrin. Städer som Landskrona och Borås drabbades hårt. 1978 tvingades Schlasbergs i Landskrona ställa in betalningarna på grund av likviditetsbrist. Tre veckor senare var konkursen ett faktum. Den 12 december samma år blev den sista arbetsdagen på Schlasbergs. Två andra textiljättar i Landskrona lades också ned: Carl Emond med 85 anställda (1970) och Emil Emond, 225 anställda (1973).

I skriften Borås stad berättas:
”Textilindustrin gjorde Borås till en av Sveriges mest expansiva städer i mitten av 1900-talet. Ända in på 1960-talet sysselsatte textil och konfektion två tredjedelar av de industriarbetande i Borås.”
Den nya tidens vuxenstudier inrättades för de lågutbildade människor som ville börja om. 1968 infördes en kommunal vuxenskola, som skulle ge samma studieunderlag som ungdomsskolan och ge vuxna elever gymnasiekompetens. På 1980-talet förändrades den en smula och fick egen läroplan och hela 1990-talet betraktade man Komvux som ett ”arbetsmarknadspolitiskt instrument”. Bakom de högtidliga orden gömde sig det faktum att arbetslösheten var så hög att man bara genom att slussa in människor på Komvux kunde snygga till statistiken.

I Lärarnas historia berättar man:
”Flera reformer genomfördes därför på 70-talet för att underlätta för lågutbildade att delta i Komvux. Statsbidrag infördes för uppsökande verksamhet för de fackliga organisationerna, och statsbidraget för grundskolkurserna förstärktes. Arbetstagare fick laglig rätt till ledighet för studier, och ett särskilt studiestöd för vuxna infördes. Detta ökade förutsättningarna för dagundervisning och heltidsstudier.”
Här kan man skönja ett par olika politiska strävanden: dels en vilja att höja kunskapsnivån, dels det ovan nämnda ”arbetsmarknadspolitiska”. Man kunde om man vore optimist säga att detta kan se ut som en sen avläggare till folkhemsideologin. Om man är realist konstaterar man bara att denna utbildningsform å ena sidan hjälp till att ge många människor gymnasiekompetens, och senare att slussa in de människor som enligt typisk svensk terminologi kallas ”nyanlända”, det vill säga de som efter kursen Svenska för invandrare är mogna att fortsätta på just Komvux. Som ett sätt att snygga till arbetslöshetsstatistiken tycks det fungera alldeles precis så som makthavarna vill ha det också idag.

Slutligen några ord om det som kallades för ”Flyttlasspolitiken”.  Det var ju inte bara bondpojkar från södra Europa som flyttade till svenska industriorter för att få arbete och försörjning. Också här, i vårt eget land, gick flyttlassen. Begreppet om flyttlasspolitiken föddes 1966 med att flyttbidrag infördes för den som flyttade land och rike runt för att ta ett ledigt jobb. Tackade man nej kunde man bli avstängd från a-kassa och arbetsförmedling. Idag är flyttlasspolitiken en EU-fråga och i vårt eget land dumpas människor som arbetat ett helt liv, blivit arbetslösa i 55-årsåldern och inte kunnat hitta något nytt, i ett system som kallades FAS3 tills helt nyligen, då Reinfeldt och hans kamrater förstod att det ekade illa och döpte om det till ”sysselsättningsfasen”. Men saken är densamma. Människor dumpas. I sitt eget land. Det är dock en helt annan historia som får berättas i ett annat sammanhang.



Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt två: Bidrag, miljonprogram och ”full sysselsättning” – en epok med socialdemokratiskt styre.

Miljonprogrammet monsterområden.
1960-talet är tiden då vi påverkas av den nya och allomfattande socialpolitiken. Vi har fått både barnbidragen och bostadsbidragen. När unga och nya familjer ville sätta bo fanns det möjlighet att få ett bosättningslån på mycket förmånliga villkor. Det fanns bostäder att hitta, både i gamla dragiga hus med bara rinnande kallt vatten och i nybyggda förorter med helt moderna lägenheter. Jag minns själv hur jag med min nyblivna fru 1973 – vi båda lite drygt tjugo år gamla - åkte till ett större möbelvaruhus och köpte sängar, soffa och köksmöblemang till vårt första hem på trettonde våningen i ett av förortens höghus.

Vi levde i den fulla sysselsättningens epok.  Själv kunde jag gå direkt i arbete efter grundskolan 1968. När jag vantrivdes på en arbetsplats kunde jag sluta och efter ett kort besök på Arbetsförmedling redan några dagar senare ha ett nytt, okvalificerat jobb i butik eller fabrik. Det var de facto en tid, skarven mellan sextiotal och sjuttiotal, som innebar en stor frihet också för människor som saknade yrkesutbildning. Ett jobb kunde man alltid ordna.

Miljonprogrammet var i full och intensiv verksamhet. Begreppet täcker perioden 1965–1975. Ett riksdagsbeslut om programmet hade tagits 1965. Nu skulle det byggas bostäder över hela Sverige, såväl kommunala hyreslägenhet som köpelägenheter i bostadsrättsföreningar som HSB växte upp som svampar ur jorden. Mycket jordbruksmark togs i anspråk för såväl små och medelstora som jättelika förorter som fick landets storstäder och småorter att växa rejält.

Minns ni parollerna från 1960-talets valpropaganda; ”Full sysselsättning” och ”Ökad jämlikhet”? Det fanns något av George Orwells ”newspeak”(nyspråk) över dem. Ett språk som inte var riktigt tydligt i konturerna, som svajade och påminde om mjukt gummi. För inte hade alla jobb när man från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet sa att det rådde ”full sysselsättning” i Sverige. I själva verket var runt två procent av den arbetsföra befolkningen arbetslös. Men begrepp som dessa var oerhört populära under hela den första folkhemstiden. De hade gärna romantiska, och just ospecifika, budskap.

Enligt Svenska Akademien: var inte heller begreppet påkommet av den svenska socialdemokratin: ”President Roosevelt har uppsatt ’full sysselsättning’ som ett av USA:s förnämsta inrikespolitiska mål” citerar man från Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 ⁄ 10 1943. Olof Palme sa i ett tal 1970 att ''om man på kortast möjliga sätt skulle försöka sammanfatta socialdemokratins strävanden under några årtionden skulle det säkert vara kampen för full sysselsättning.''

Ökad jämlikhet var om möjligt ett ännu svajigare begrepp. Men få ifrågasatte att man kunde öka något som rådde eller inte rådde, nämligen jämlikhet. Olof Palme gav tillsammans med några andra ut en skrift i ABF-regi från Brevskolan 1969, den hette Ökad jämlikhet - för ett rättvisare samhälle.  Ändå kan man säga att 1960-talets statsbärande parti i högre grad än tidens ungdomsrörelser stod med fötterna lite stadigare på jorden. Inte var parollen ”Make Love – Not War” så särskilt mycket effektivare. "Bra och gratis daghem och fritidshem åt alla barn" var en feministisk paroll man ofta hörde, vid sidan av ”Ropen skalla, daghem åt alla” under hela 1970-talet. Den som var kritisk mot dagis fick vid den här tiden löpa gatlopp i offentligheten, ungefär på samma sätt som dagens invandrings- och islamkritiker.

Att jag här uppehållit mig vid socialdemokratin beror enbart på att det var den som alltjämt styrde och på djupet präglade det svenska samhället och svenskarna. Det fanns en i sämsta mening inbyggd flockmentalitet i det kollektiva tänkande som utgick från mycket föråldrade idéer om partiers och rörelsers makt över ekonomi, kultur, företagande och medial offentlighet i form av press, radio och tv. Men man får för den skull inte glömma att 1960-talet också släppte fram sådana som Herbert Tingsten, som menade att ideologierna var döda och att politiken bara skulle fungera som en pragmatisk problemlösare.

Den här epoken präglades, liksom den föregående, av en mycket stor optimism. Det fanns både en framtidstro och en konkret skaparanda i Sverige. Människor verkade inte vara rädda för att satsa, trots att den förda politiken inte alltid gynnade småföretagande och annan mindre näringsverksamhet. Det var ingen tillfällighet att de riktigt stora företagens ledare uttryckte sitt gillande av socialdemokratin. Deras politik kunde fortfarande garantera lugn och ro på arbetsplatserna. Den sociala freden hotades inte.

Men detta skulle snart förändras i grunden. De nya tiderna skulle innebära att såväl freden som samförståndspolitiken hotades på allvar. 1970-talet bar på något helt nytt, ett uppbrott från den statligt proklamerade kollektivismen och en tid av stora omvälvningar. Den omfattande arbetskraftinvandringen hade pågått i mer än femton år och skulle komma att prägla hela landet.


tisdag 12 mars 2013

Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt ett. Efterkrigstidens optimism

Här följer nu en text som är första delen av en sju delar lång artikelserie. Den började publiceras för snart fem veckor sedan. Ni får den i portioner här, eftersom jag numera skriver under eget namn i Dispatch International.

Per Albin Hansson (1885 - 1946). Folkhemmets statsminister
När ett stort krig tar slut tycks allt börja om från noll. Så var det förstås i ännu högre grad efter andra världskriget, det som också inneburit ett omfattande försök att förinta hela det judiska folket. Sverige var – utifrån skicklig statskonst som balanserade mellan de olika maktintressena – förskonat från de direkta krigshandlingarna. Vi vet vem som stod vid rodret när landet skulle styras in på den väg som ledde till det legendariska och ibland överdrivet rosenrött skildrade Folkhemmet. Det var socialdemokratin. Folkhemmets ideologiska grunder hade förklarats i Per Albin Hanssons ord:
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”
I detta korta utdrag ur hans tal, hållet redan 1928 men brinnande aktuellt efter 1945, fanns den socialdemokratiska folkhemstanken med ett starkt inslag av korporativism, samma tanke på klasslöshet och ”det goda hemmet” som den italienska fascismen presenterat. Skillnaden var förstås att politikerna i Sverige inte delade deras syn på hur landet styrs. Här skulle parlamentariska beslut utgöra grunden för samhällsbygget, fria val skulle avgöra vem som skulle sköta det. Ekonomisk tillväxt blev lösenordet. Den låg i hela folkets intresse. Det som gagnar industrin gagnar också folket, den tesen framfördes ofta av den senare finansministern Gunnar Sträng. Tillväxten skulle lägga grunden för hela den sociala sektorn.

Det starka samhället var en annan paroll. Det innebar konkret en stark statsmakt. Statliga företag ökade dramatiskt under andra hälften av 1900-talet, och tanken att på detta sätt frita folket från socialt och annat ansvar var politikens mörka baksida. Det blev en självklarhet att hävda sina rättigheter, men aldrig sina skyldigheter. Efter kriget och in på femtiotalet genomfördes viktiga reformer. 1948 infördes barnbidraget, som sedan kom att bli en självklar del av varje barnfamiljs månadsbudget. Ideologiskt sett var religionsfriheten som lagstadgades 1952 viktig, nu kunde man lämna det man kyrkligt sett hade fötts in i. Fyra år senare kom lagen om socialhjälp. Under hela tiden fram till mitten av 1980-talet kom denna att innebära en stor trygghet för människor med låga eller inga inkomster. Man kunde månadsvis uppsöka sitt socialkontor och kvittera ut pengar utan minsta krav på motprestation. Vi vet idag att missbruket var omfattande och att samtliga bidragssystem som grundlades i folkhemsbygget har utgjort stora frestelser både för kriminella och för mindre nogräknade personer. Bedrägerierna kom i ökande grad att avslöjas, vilket i sin tur ledde till minskat förtroende för bidragssystemen.

Ett mycket viktigt inslag i efterkrigstidens Sverige var andan av samförstånd.  Saltsjöbadsandan var inte bara ett vackert begrepp utan en stark realitet som utgick ifrån att LO och SAF 1938 slöt ett huvudavtal. Det avtalet skulle under flera årtionden komma att vara vägledande för all lönebildning och förhandlingar på både central och lokal nivå. Det ökade samarbetet mellan staten och enskilda företag var helt i linje med detta. Samtidigt utgjorde det socialdemokratiska partiet vid regeringsmakten en intimt sammanvuxen enhet med fackföreningsrörelsen. Arbetade man i industrin blev man mer eller mindre automatiskt anslutet till det gällande fackförbundet, och på det sättet också kollektivansluten till partiet. Den djupt odemokratiska och totalitära ordningen krackelerade sakta under 1970-talet för att senare helt försvinna. Det var alltför lik förhållandena och reglerna i de sovjetockuperade öststaterna för att i längden kunna försvaras.

Redan några år efter det katastrofala andra världskriget hade Sverige etablerats som folkhem och en rad europeiska länder kopierade politiken för egen del, som i de skandinaviska länderna och i Förbundsrepubliken Tyskland. Det såg ut som en idé som aldrig skulle lida nederlag.


Ålderns rätt - eller fel?

Det folkhem vi en gång i tiden levde i invaggade oss i tron på ett relativt trygg ålderdom. Ja, jag vet, det är länge sedan den tron föll sönder. Men varje gång jag hör något nytt om ålderspensioner eller andra frågor som har med den sista sträckan liv att göra blir jag både arg och häpen. Igår såg jag nyheten på tv, idag läser jag vad Svenskan skriver:
"Calle Waller, 75 år, från Knivsta, säger på sin uppblandade dialekt att han var tvungen att läsa om formuleringen flera gånger. –Det första jag kände var att jag inte kunde begripa det. Jag stannade upp och funderade och kände inom mig att någonting inte stämmer, så här kan man inte skriva. Utanför lägenhetsfönstret var hösten på väg mot vinter, och Calle Waller hade precis ätit lunch i köket när han satte sig bland papperstravarna i arbetsrummet för att granska ett beslutsunderlag från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV. Han lider av prostatacancer sedan nio år tillbaka, och ända sedan sommaren 2012 hade han i sin roll som Prostatacancerförbundets vice ordförande grubblat på hur myndigheten hade resonerat innan de kommit fram till att inte subventionera läkemedlet Zytiga, som är till för att ge mer tid på slutet till män med prostatacancer som inte längre går att behandla. I beslutsunderlaget avråder TLV från att subventionera Zytiga eftersom det inte ger tillräcklig hög livskvalitet och förlängd överlevnad för patienterna, i förhållande till hur mycket en Zytigabehandling kostar samhället. Det som Calle Waller reagerade på var dock en formulering som gömmer sig långt bak i rapporten, som förklarar att en subvention blir dyrare av att den genomsnittliga personen, i det här fallet 69 år, inte kan börja arbeta efteråt"
Läs nu också den cyniska och kusliga texten som Waller fick ta del av:
"För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader."
Myndighetstexter som denna skrivs i samma Sverige som gång på gång i den offentliga retoriken poserar som motståndare till alla former av rasbiologi och människolivskalkyler. Man mäter inte skallar, det är sant, men man sitter och räknar på huruvida en äldre människa, efter ett helt arbetsliv bakom sig, går med över- eller underskott. Man mäter på så sätt hela människor - gamla människor! - för att finna dem överflödiga. Det Sverige som nu öser med den största generositet på andra håll, anser sig uppenbarligen ha nått ytterligare ett steg framåt när man ställer en äldre människas sjukdom mot vad han eller hon bidrar med för "underskott" gentemot oss andra. Jan Myrdal skrev en gång att han ska ta geväret och gå ut i skogen när han vet att han inte klarar sig själv längre. Jag tror att det är en inställning med större bärighet än den som TLV ger uttryck för. De vill inte ha "förlängd överlevnad" - det vill inte jag heller, men jag vill banne mig inte bli en siffra i en sådan kalkyl om jag behöver vård och mediciner.



måndag 11 mars 2013

Ny bok om viktiga ämnen

Karl-Olov Arnstberg (professor i etnologi) och Gunnar Sandelin (socionom och journalist) är tunga namn i många olika frågor. Arnstberg läste jag för länge sedan i ämnen som hade med zigenarna/romerna att göra. Hans verkförteckning är imponerande lång och handlar om en mängd olika ämnesområden - det de flesta har gemensamt är fokus på kontroversiella sociala och kulturella frågor. Sandelin gjorde sig känd med en debattartikel 2008 om invandringen och journalistkårens märkvärdiga attityd till problematiken. Deras gemensamma bok Invandring och mörkläggning är på väg ut, och ögnar man igenom innehållsförteckningen förstår man att det blir en bok som det antingen hetsas emot eller som kommer att leva ett rikt liv på nätet men betraktas som icke-existerande i den tryckta dagspressen (med undantag för en och annan gubben-i-lådan som poppar upp och visar de vanliga korten om "rasism", "högerextremism" eller dumhet). Här kan ni läsa om boken, dess bakgrund och innehåll.

Vittneslitteraturen – exemplet Primo Levi

Idag kommer ytterligare en längre text jag publicerat under pseudonym i Dispatch International. Eftersom jag bestämt mig för att också där skriva i egen namn framöver kan jag visa er texten i sin helhet (tidigare har jag publicerat en kortversion av den i bloggen).

***

Vittneslitteraturen är i första hand förknippad med den nazistiska förintelsen av Europas judiska befolkning. Nobelpristagaren Elie Wiesel myntade begreppet. Men som tiden gått har begreppet också kommit att omfatta den kommunistiska Gulagvärlden i Sovjetunionen där miljoner människor dog och dödades, den maoistiska diktaturens massmord i Kina och fler sådana regimer vars politik också förknippats med folkmord, som Pol Pots Kambodja. Som vi sett har dessa folkmord präglats av både det aktiva dödandet och den medvetna svältstrategin (som ”Holomodor” i Ukraina1932-1933 och ”Det stora språnget” i Kina 1958-1962).

I december 2001 höll Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning i ämnet. Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som ”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:
”Knytningen till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta. Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur. Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära formen förvrider vittnesbörden.”
Idag står vi som bekant inför en vittneslitteratur som är så omfattande att den inte bara är svåröverskådlig, den är i princip omöjlig att orientera sig i. Därför tror jag att man att först och främst ska läsa de omvittnat litterärt största arbetena. Hur vi väljer dem är förstås en läggningsfråga, och vilka referensramar vi har.

Den nazistiska förintelsen födde ett antal författarskap. Det är tveklöst så. Den författare jag här skriver om, Primo Levi (1919-1987), har själv sagt att om han inte deporterats från ett italienskt fångläger för partisaner till Auschwitz-Monowitz 1944, så hade han aldrig ens tänkt tanken att börja skriva. Han var vetenskapsman. Och det var i den egenskapen en levande Primo Levi kunde användas av nazisterna, och sedan han ”godkänts” började han sitt slavarbete som kemist i lägret.

Det skedde onekligen en förskjutning av kvalitet för en svensk läsekrets när Primo Levi debutbok översattes till svenska 1988. Den heter Är detta en människa? och i original utkom den i Italien 1947. Upplagan var liten, intresset för hans bok litet. Sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Det anmärkningsvärda med boken är att den, med Levis egna ord, ”inte skrivits i syfte att föra fram nya anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen.”

Han menar att hans verkliga drivkraft var att uppnå en inre befrielse. Skrivandet har, också i förhållande till de nazistiska massmorden, en psykologisk djupverkan. Man blir sin egen psykolog i författandet. Primo Levi kan fortsätta arbeta som kemist. Utåt sett lever han ett normalt och vardagligt liv, han bildar familj och blir pappa. Men det är ett faktum att han med sin första bok har belyst det inträffade – som verkligen fanns långt bort från normaliteten - på ett unikt sätt, han hävdar människans rätt att förbli människa också i lägret. Där lärde han sig vikten av att tvätta sig, även om vattnet var smutsigt, att putsa skorna fast ingen begärt det, att gå rak i ryggen. För att, säger Levi, ”hålla oss levande, för att inte börja dö.” Han visste förstås att de som visade tecken på att ha gett upp skickades bort för att dö.

Den andra boken, Fristen, utkom i original 1963 och i svensk översättning 1991. Då stod intresset för Levis författarskap på topp. Han blev mycket omskriven i Sverige, böckerna fick många läsare och diskussionen kom alltmer att handla om det som gör honom så speciell, vetenskapsmannens ton, hans saklighet och noggrannhet. Fristen är något så absurt som en ”reseberättelse” om vägen från lägren tillbaka till Italien. Missförstå mig inte. Jag menar med det bara att bokens berättelse hela tiden befinner sig i rörelse. Den ter sig oändlig också för läsaren. Dess väg är minst sagt en omväg, där de från Auschwitz rör sig genom östra Polen och in i Sovjetunionen, nästan hela vägen upp till Minsk där den vänder söderut igen, ner i Rumänien, västerut genom Ungern och Österrike, för att slutligen komma in i norra Italien och hela vägen ner till Turin. I boken finns en karta över resan.

Den kartan upphör aldrig att fascinera mig, eftersom jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att göra resan i vår tid, i moderna tågvagnar, med friska och fria medpassagerare. Och när jag tänkt den tanken har jag återvänt till Levis verklighet. Prövningarna måste ha varit oändliga, där de sjuka, utmärglade, märkta människorna tvingas resa genom en av kriget förödd världsdel, genom aska och damm, där allt tycktes befinna sig vid avgrundens kant. Varför heter då boken Fristen? Boktiteln är samtidigt sakligt korrekt och psykologiskt fasansfull. Denna resa blir de facto en frist mellan verklighetens Auschwitz, som de lämnar bakom sig, och det som sedan ska förfölja Primo Levi och medfångarna resten av livet, ”Auschwitz i huvudet”. Hur skulle de överleva den fasan? Levi berättar om den återkommande dröm han hade när han väl återkommit till Turin, en dröm där allt upplöses i grånad och intet och han inser att han är tillbaka i lägret och att hans minnen och erfarenheter aldrig kommer att bli trodda.

Det får mig omedelbart att tänka på de historierevisionister som idag inte bara förnekar att massmorden ägde rum, utan därtill kränker offren genom att håna dem, direkt eller indirekt. Att förneka att den nazistiska förintelsen ägt rum är en tankeskola av samma karaktär som The Flat Earth Society. Samtidigt kan man inte rycka på axlarna åt tokigheterna, eftersom de kan få fäste i nya generationer, när vittnena alla är döda. Primo Levi skrev böcker som man bör kunna använda också för dessa människor.

Den tredje boken är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den utkom 1986 och publiceras nu för första gången på svenska. Den innehåller 10 texter, där kanske den näst sista är av speciellt intresse, eftersom den redovisar hans brevväxlingar och diskussioner med tyska medborgare. Några vill bekänna sin skuld men ljuger ändå om vem de egentligen var under Hitlerepoken. Några förnekar bestämt att antisemitismen var ”populär”. Men det finns andra. Han citerar ur breven, bland annat ett från M.S. i Frankfurt som avslutar med dessa ord: ”Jag skulle önska av hela mitt hjärta att många av mina landsmän läste er bok…”

De kanske mest anmärkningsvärda slutsatser man kan dra, är att diskussionerna leder fram till den kloka insikten att man varken kan hata eller döma ett helt folk för något som diktaturer gör i detta folks namn. När vi idag ser judehatet blomma på nytt, i Europa, Ryssland och i USA är det hög tid att ta Primo Levis böcker på allvar, läsa dem på nytt, diskutera vilka de lärdomar är som vi kan använda. De övervintrande nationalsocialistiska gruppernas förnekelse av förintelsen är förvisso ett problem, men den verkliga farliga anti-judiska agitationen och aktiviteten – inte minst i Sverige – kommer från olika islamistgrupper. De är inte bara de mest extrema grupperna bland salafister och al Qaida-anhängare som sprider den. Islamismen som antisemitisk kraft är både bredare och mer omfattande än så. Jag kan bara rekommendera er: läs Primo Levi, när nu chansen genom nyutgivningen finns, läs och lär av hans vittnesmål och klokhet.

Bokverket som behandlas i artikeln:


Primo Levi: Tre böcker (Bonniers förlag 2013, 670 sidor). Verket består av:
1/ Är detta en människa? Översättning av Ingrid Börge.
2/ Fristen. Översättning av Ingrid Börge.
3/ De förlorade och de räddade. Översättning av Barbro Andersson.
Bokens förord har skrivits av Göran Rosenberg.


söndag 10 mars 2013

Sista chansen att köpa Black Country-boken


Nu finns det endast 20 (tjugo) exemplar kvar av Black Country-boken. Jag kommer inte att trycka en ny upplaga. Man måste vara nöjd med projektet som började så bra med över fyrtio sponsorer och många förhandsbeställningar. Boken har sedan sålt hela vintern, både till privatpersoner och institutioner. En hel del har det väl gjort att den fått många och genomgående positiva recensioner på nätet i Sverige, Danmark och Norge (de två utskällningarna från en morgon- och en kvällstidning gjorde förstås sitt till, också den som blir ökänd väcker uppenbarligen en nyfikenhet, det kunde jag se dagarna efter respektive recension när försäljningen steg igen).

Istället för att trycka en andra upplaga satsar jag krafterna på höstens bok som nu har den preliminära titeln Islam mellan moskén och makten. Det blir en bok där jag utifrån mina egna erfarenheter av resor i muslimska kulturer resonerar konkret om båda svenska och internationella belysningar av problematiken. Boken kommer också att innehålla ett urval av det viktigaste jag skrivit om islam och islamism de senaste fem åren.

Är du intresserad av Black Country-boken kan du bara skicka mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

lördag 9 mars 2013

Vem är rasist? Vem är fascist?

Jerusalem-muftin Amin al-Husseini i samtal med Adolf Hitler


Det finns en anti-islamistisk rörelse i Europa idag, den är ett faktum. I olika publikationer, hemsidor och bloggar på nätet men också tryckta på papper som Dispatch International, formulerar den sig. Få av dessa, seriösa publikationer använder ett upphetsat eller grovt språk. Läser man norska Document.no finner man en lågmäld, nästan sober, framtoning. Detsamma gäller Sappho.dk i Danmark (och vill jag tillägga: Snaphanen.dk som blivit ett forum också för svenska skribenter).

Ändå vet vi att såväl liberala som extremvänsterpublikationer i Sverige kallar dem för ”rasister” och ”fascister”. Det är därför på sin plats att reda ut begreppen.

Vad är en rasist? Historiskt sett finns det ett tydligt och skarpt avgränsat sätt att beskriva rasisten: det är en människa som (negativt) särbehandlar en annan människa utifrån hennes hudfärg eller nationalitet. Rasismen kom inte minst till uttryck under den koloniala epoken. Men rasismen skulle förskjutas åt ett annat håll, både som fenomen och begrepp. I Sverige talade vi om ”omvänd rasism” när till exempel Zimbabwes diktator Mugabe lät fiendeförklara, bränna ner deras gårdar och slutligen fördriva landets vita farmare. I mindre skala använde vi begreppet för att reagera mot (positiv) särbehandling, som när en invandrare fick en tjänst enbart utifrån det faktum att han eller hon var invandrare.

Vilken är poängen med att anklaga en anti-islamist för att vara rasist? Islam är en religion, inte en ras. Islamismen är en politisk kraft som fötts inom islam och har Koranen som sin stridsskrift. Om jag kritiserar kristen fundamentalism för att vara fientlig mot homosexuella eller för att på sekters vis skada människor – kallas jag rasist då? Nej, då är jag alldeles självklart en religionskritiker. Det kallas jag även om jag särskilt kritiserar metodistkyrkor i Afrika, som är kända för att vara slutna och fundamentalistiska. Trots att kritiken drabbar svarta människor kallas den inte rasistisk. Tvärtom applåderas den som en del av upplysningen och det moderna projektet.

Varför blir kritiken av islam och islamism då rasistisk? Jag menar att det hänger samman med den djupt irrationella föreställningen att människor som kommit till Sverige från andra länder per definition går fria från kritik. Att kritisera islam och islamism blir rasism just för att kritiken drabbar en invandrare eller flykting. Men kritiken av kristendomen drabbade ju många enskilda människor. Många bland dem kunde känna sig kränkta. Det spelade ingen roll, de fick ”ta kritiken” som det hette. Varför kan inte en muslim ”ta kritiken” om han eller hon föreställer sig ett liv i Sverige. Är det rentav så att rasist-anklagelsen är avsedd att sätta munkavle på en kritisk diskussion? I så fall används ordet på ett sätt som är såväl språkligt som socialt felaktigt. När Uppdrag granskning i SVT på nytt reser runt i svenska moskéer skildrar de en värld som är så inskränkt och så föråldrad att den håller individer kvar i okunskap och förtryck.

När samma fenomen beskrivs av anti-islamistiska medier borde det vara lika självklart att lyssna till dem – utan att låta rasist-kortet komma upp som ett hinder. Det är inte rasism att kritisera islam och islamism. Det är i själva verket raka motsatsen eftersom kritiken inte riktas mot någon specifik nationalitet som tillhör islam. Kritiken riktas mot en religion och en ideologi, inte mot en nationalitet, en hudfärg eller en språklig tillhörighet.

Fascismen då, hur är det med den? Fascism är idag och sedan lång tid ett skällsord som används mot de människor man tycker allmänt illa om. Att få etiketten ”fascist” stämplad i pannan innebär förstås att man för all framtid har förpassats in i mörkret och tystnaden. Ingen diskuterar med en fascist. Vad är en fascist, är det en människa som är kritisk mot den stora invandringen eller mot islam och islamism? Naturligtvis inte.

Fascismen definieras historiskt utifrån några centrala faktorer:

Den bygger på en samhälls- och ekonomiordning som har korporativa lösningar, det vill säga organisatoriskt samarbete mellan ägare och medarbetare i företag, och mellan samhällets olika sektorer. Detta ska ske i en strikt hierarkisk ordning under en stark ledare. Militarismen är intimt förknippad med dess nationalism. En kultur som dyrkar den fysiska styrkan, ”skönheten” i den manliga styrkan och det moderliga föredömet i familjen är väsentliga delar av dess estetik. Likriktningen i kultur och medier som styrs av en censurmyndighet är påtaglig.

Ungefär så skulle jag vilja definiera fascismen. Vi såg den praktiseras i Italien under Mussolini. Men man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. Det är därför inte fel att tala om vänster-fascism. Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi.

Att kallas fascist för att man är islam- och islamismkritiker är, liksom rasist-anklagelsen, fullständigt missvisande. Dessa kritiker står i opposition till fascismen. Den totalitära traditionen inom islam står föga förvånansvärt i själva verket närmare fascismen än demokratin. Historiskt har den också lierat sig med fascismen, som när Jerusalems stormufti Haj Amin el-Husseini inledde sitt samarbete med Hitler och de tyska nationalsocialisterna, eller som när våra dagars islamister knutit kontakter och samarbetat med Italiens ny-fascister under Alessandra Mussolini. Det som ofta förenar dessa politiska och religiösa krafter är en gemensam fiende: det judiska folket.

Den anti-islamistiska rörelsen i Europa är också en kraft mot antisemitismen. Judehatet som frodas i många nationalistiska smågrupper, inte minst i Sverige, har ingen som helst plats i publikationer som Dispatch International, rakt tvärtom.

Sammanfattningsvis kan man säga att de anklagelser som riktas mot olika publikationer och individer som argumenterar mot islam och islamism utgår ifrån ett vulgärpolitiskt missförstånd.

Skälet till det står antagligen att finna i det faktum att Sverige under hela efterkrigstiden präglats av en offentlighet som enbart diskuterat och tagit avstånd ifrån fascismen och nazismen som de såg ut i Italien och Tyskland, men som ofta tigit eller bortförklarat när det gällt kommunismens brott, både i det väldiga Sovjetimperiet och i länder som Kina, Vietnam och Kambodja. Att vara ”anti-fascist” i Sverige är lika självklart som att solen går upp om morgonen. Att vara ”anti-kommunist” är däremot inte lika fint. Det kan till och med vara ett problem och innebära social stigmatisering. Vi har en mängd svenska intellektuella som stämplats av det skälet. Minns Sven Stolpe. Eller för den delen Per Ahlmark. Att vara ”anti-islamist” blir i den svenska offentligheten uppenbarligen problematiskt, och eftersom offentligheten en gång för alla, och särskilt efter 11-septemberattackerna, bestämt sig för att sådan aktivitet ska stämplas som ”rasism” och/eller ”fascism”. Som ni märker har jag här mot slutet satt samtliga ideologiska strömningar inom citattecken. Skälet till det är att jag tror, att de framför allt är ägnade att förvirra. Hade de varit klargörande hade vi inte behövt diskutera saken.

Rasismen har sin plats i historien. Fascismen och kommunismen sina. Att använda begreppen som skällsord innebär att man tömmer dem på sitt verkliga och livsfarliga innehåll.

Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman)

Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.

Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.

Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.

Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:

”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”

Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.

Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.

Jeanne Cordelier är född i Paris 1944. Efter många år i Sverige är hon tillbaka i Frankrike, men har också bott och verkat under lång tid i länder som Vietnam, Albanien och Etiopien. Mer om henne kan du läsa här.



fredag 8 mars 2013

"Nationalstaten er demokratiets garanti". Mikael Jalving besöker Karl-Olov Arnstberg i Stockholm

Mikael Jalving skriver idag i Jyllandsposten om sitt besök hos Karl-Olov Arnstberg, inför dennes och Gunnars Sandelins bok Invandring och Mörkläggning (Debattförlaget). Jalvings text berättar intressanta saker som för mig fungerar som aptitretare inför bokutgivningen. Både Arnstberg och Sandelin är herrar med stor integritet och långa insatser som utforskare av olika sociala frågor. Boken kommer ut inom kort och jag kommer självklart att skriva om den.

*

Da jeg stiger ud af S-toget på Vårberg Station sydvest for Stockholm, mærker jeg med det samme, hvad der menes med udtrykket "indvandrertæt forstad". Fra alle hjørner af ankomsthallen og ved udgangen observerer små grupper af indvandrerdrenge mig, som var jeg en skabning ankommet fra det ydre rum. Et kvarter senere sidder jeg i privaten hos etnologen Karl-Olov Arnstberg, der har boet i området i mange år, skrevet en lang rækker bøger om etnicitet, svenskhed og social ingeniørkunst og indtil for tre år siden var professor i etnologi på Stockholms Universitet.

Sneen ligger tykt udenfor og forsyner den højloftede udestue med et rent, klart lys. Der er varme i kakkelgulvet, brændeovn i hjørnet og lysekroner med stearinlys, og på det rustikke træbord frister lækkert, kalorieholdigt hjemmebag.

Selv ligner Karl-Olov Arnstberg en garvet viking, der har prøvet lidt af hvert. Han får snart brug for sin stamina.

I disse dage udgiver han på eget forlag sammen med journalisten Gunnar Sandelin en bog på 400 sider om den svenske indvandrerdebat - eller snarere mangel på samme - med titlen "Indvandring og mørklægning". Bogen fremlægger en mængde indvandrerstatistik og beskriver mere essayistisk, hvordan den menige svensker forsøges opdraget til en bestemt moral, og hvordan medierne vinkler virkeligheden, ligesom bogen går i direkte clinch med fem navngivne højtplacerede svenske akademikere, heriblandt Mattias Gardell, professor i religionshistorie, der ifølge forfatterne sviger den videnskabelige metode og i stedet arbejder som aktivister for indvandring og imod "racisme".

»Gunnar og jeg forsøger at skabe et bedre grundlag for en hæderlig debat i og om indvandringen til Sverige og viser, hvordan forskerne svigter. De svigter, fordi de burde vide bedre.« Hvad er det, de burde vide bedre? »At de seneste mange års indvandring til Sverige fra ikkevestlige lande medfører mange direkte og afledte problemer. Man kan ikke have en så godt som fri indvandring sammen med en skatteyder-finansieret velfærdsstat. Velfærdsstaten skabes af folks arbejde og deres evne til at betale skat. Den massive indvandring fra fjerne lande og kulturer ændrer afgørende ved denne præmis og risikerer at ødelægge den motor og moral, der holder samfundet kørende.« Hvorfor er det en provokation at argumentere sådan i Sverige? »Fordi det lyder forkert. Den svenske offentlighed er en popularitetskonkurrence, og det at beskrive virkeligheden så præcist som muligt har længe været en provokation.

Du skal tænke på, at enhver førsteårsstuderende på universitetet lærer, at sandheden slet ikke findes. Korrekt: Den absolutte sandhed findes ikke, men derfor skal man jo ikke sløre sandheden.

Videnskabeligt arbejde må stadig gå ud på at afdække så meget sandhed som overhovedet muligt.

« Karl-Olov Arnstberg skænker mere stærk kaffe og forklarer, at svenske akademikere ikke forstår, at handlinger er vigtigere end sproget. De tror, at taler vi bare varsomt med hinanden, så løser vi alle problemer i det multikulturelle samfund.

»Jeg er en stor tilhænger af nationalstaten. Men den angribes fra alle sider. Erhvervslivets snobber angriber den fra højre. De vil have mere globalisering og billig arbejdskraft.

Fra venstre bliver nationalstaten kaldt reaktionær og farlig pga. Anden Verdenskrig. Nationalstaten angribes også indefra - af multikulturalismen. Som forventer, at mennesker, der aldrig før har prøvet at leve i en nationalstat, pludselig skal kunne det, selv om de typisk er solidariske med deres egen etniske gruppe frem for med nationalstaten.« Hvad er konsekvensen? »Solidariteten falder sammen. Nationalstaten hviler på arbejde og skattebetaling, og mister vi nationalstaten, så overlader vi magten til storkapitalen og finansfyrsterne, der kun interesserer sig for penge. Da går demokratiet også fløjten. Mister vi nationalstaten, mister vi alt. At ikke engang venstrefløjen forstår, at nationalstaten er demokratiets garanti, det er måske det største svigt af dem alle.«

Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”


torsdag 7 mars 2013

Dagens multikulti-skörd i Birmingham

Buss i Birmingham (Obs: ej den aktuella). Foto: TN
Ni som läser här vet att jag har ett speciellt förhållande till Birmingham och Black Country i England. Idag på förmiddagen fick jag se en chockerande nyhet. En blott 16-årig flicka, Christina Edkins, knivmördades på andra våningen i buss nummer 9 på väg till skolan. En 22 år gammal svart man (han har gripits) knivhögg henne och många människor blev vittne till den makabra scenen. Det innebar också att man kunde ge ett gott signalement till polisen. Jag blev kanske särskilt berörd eftersom detta hände på en plats där jag vistats många gånger, särskilt förra våren under arbetet med min bok Black Country. Det handlar om Broad Street och Five Ways Roundabout som är en matarlinje för en mängd bussar till och från Birminghams centrum. Visst har jag känt både en malande oro och varit rejält rädd när jag suttit på bussar i Birmingham, och särskilt när de här svarta gängen gått ombord med sin dunkande musik och sina marijuanapinnar. De är farliga. Det är inte inbillad rädsla. Den är motiverad och inte en fobi. Men att en ung flicka skulle huggas till döds på väg till skolan - nej, det blev bara för mycket. Daily Mail har hela dagen haft och har en bra och heltäckande bevakning av händelsen. Liksom The Telegraph men märkligt nog inte ett ord i lokaltidningens nätupplaga. Tidigare - den 8 februari - hade hon givit uttryck för oro där på bussen.  Den har så vitt jag kan se det varit mycket befogad. Och vänner till offret har öppnat en sida som heter RIP Christina Edkins. Att läsa vad som skrivs där blir också en värdemätare på vilka stämningarna är bland människor i det hårt våldspräglade Black Country. Här bara en liten talande kommentar: "U wont never stop it tho, the world is gettin worse, no one is safe anymore". På typiskt Facebook-språk säger dessa ord mycket om vilken oro och rädsla unga människor lever med. "Ingen går längre säker", så lyder den krassa slutsatsen.

Intressant rumänskt i Författaren


Som medlem i Sveriges Författarförbund får man förstås tidskriften Författaren. Den har haft sina svackor genom åren. Men ibland har den, tack vare en driftig redaktör eller en ny förbundsstyrelse, lyft sig själv i håret och varit riktigt intressant. Och nog tycker jag att den nuvarande redaktören, Henrik C. Enbohm, gör en bra tidskrift. Årets första nummer är ett exempel på det. Med temat Rumänsk oro kan man läsa en tämligen ny dagbokstext av Mircea Cartarescu från perioden 29 juni till 26 juli 2012. Det är en text som lyfter fram något som de flesta av oss har ingen eller i bästa fall liten kunskap om. Rumänien tycks inte ha gått särskilt långt på vägen från enpartistat och kommunistisk diktatur till något som kunnat betecknas som en europeisk demokrati:
"Ingen, jag tror helt enkelt ingen kan förutse vad hösten kommer att föra med sig. Om de har allt i sin hand vid det laget kommer de att övergå till svarta listor och repressalier. Men jag hyser ingen som helst fruktan för dem, bara en oerhörd avsky och ett djupt förakt." (8 juli)
Och den 23 juli skriver han:
"Denna märkliga statskupp: de har allt i sina händer och ändå genomför de en statskupp, tar den vansinniga, otroliga risken, för att omgående kunna ta i besittning det som de redan har."
Dagbokstexterna är, liksom Cartarescus böcker på svenska, översatta av Inger Johansson. Numret innehåller också ett samtal med Adela Greceanu och Marius Chivu som Författarens redaktör gjort, samt novellen Men tänk om, av Adela Greceanu, i översättning av Jeana Jarlsbo.


onsdag 6 mars 2013

I centrum och hemma med Edward Abbey

Edward Abbey (1927 - 1989)
Jag hade skäl att ta mig in till stadskärnan idag. Motståndet var stort och tungt, men jag packade väskan med äpple och druvsocker för säkerhets skull. Anlände till det byggnadsinferno som utgör centrum sedan lång tid och ska fortsätta göra så fram till hösten 2014. Jag såg mig omkring. Bortsett från allt som rivits fanns de på sina vanliga platser, de trasiga som tar de resterande bänkarna i besittning varje dag, några av dem redan rejält påstrukna, andra mer försiktigt sippande på flaskorna. Ett nytt par jag aldrig sett där. Hon mixtrade med vita tabletter och betalade en man för dem. Utanför bolaget och de två sista busshållplatserna fortfarande en tillvaro som är mer Bagdad, Damaskus och Mogadishu eller Kabul än Kristianstad. Radband, somaliskor svepta från topp till tå i svarta eller bruna jätteslöjor, arabiska niqabdamer som går försiktigt i högklackat med gömmer allt inom blicken, hennafärgade skägg, självmedvetenhet och framåtplöjande axlar. Jag slinker förbi dem in i butiken och får med mig något rött från Portugal.
 "This is what you shall do: Love the earth and sun and the animals. Stand up for the stupid and crazy." 
Så skriver han, Edward Abbey, i dagboken den 5 december 1962. Jag funderar mycket på det. Jag har alltid försvarat förlorarna, men när jag står i centrum och ser hur dessa män och kvinnor med flaskorna och tabletterna behandlar sig själva och varandra blir jag orolig. Så vill jag inte leva.

Väl hemma dricker jag kaffe till croissanten och bläddrar i det alltför sena numret av TLS som kom med dagens post.
"If the world of men is truly as ugly, cruel, trivial, unjust and stinking with fraud as it usually appears, and if it is really impossible to make it pleasant and decent, then there remains only one alternative for the honest man: stay home, cultivate your own garden, look to the mountains (Withdraw! Withdraw! Withdraw!)"
Detta skrev Abbey i maj 1958 och här känner jag bättre igen mig. Men så radikal kan jag inte vara, jag vill också, om än sällan och ibland också motvilligt, sitta på ett café i en stadskärna eller promenera längst en grusad parkgång. Men idag har jag bara ett alternativ, att efter läsningen bege mig ut på cykel. Det är en sådan starkt vårdoftande dag idag.

Sabatina James och Katrine Winkel Holm. Foto: Snaphanen
Uppdatering: när jag kom hem från cykelturen i soldis och fågelsång hade jag fått ett meddelande om att Katrine Winkel Holms samtal med Sabatina James nu fanns att läsa på Sappho:
"Vi lever for vores mave og for et liv i velstand, men det er dybest set kujonagtigt. Vi er en fej generation, for det er så vigtigt for os at være vellidte. Det er noget af det værste i vores natur, at vi ønsker det. Man skal huske på, at de mennesker, der har haft banebrydende betydning i historien det meste af tiden ikke var populære. De var derimod ofte hadet. De, der gik imod Hitler i Tyskland i 30'erne, var også hadet. I dag er alle imod ham, men dengang krævede det mod. Sandt mod viser man i modvind, ikke når alt går godt. Og nu er der behov for at tale om manglen på menneskerettigheder i islam og folk er bange for at gøre det. Ligesom i 30'erne, hvor Churchill f.eks. også blev kaldt krigsmager. Han var ikke populær, men det viste sig, at han havde ret."




Birgitta Boucht: Tusenblad, en kvinna som snubblar

Hennes mamma är namne med filmstjärnan. Greta Gustafssons dotter är huvudperson i Birgitta Bouchts roman, hon heter Tusenblad och har just ramlat i badkaret och blivit liggande med bruten lårbenshals. Det är fyra dagar kvar till hemtjänsten ska komma in i hennes lägenhet. Romanens öppning ger en kuslig, klaustrofobisk känsla som blir rent fysisk. Den är också skriven så att man direkt känner igen Bouchts sätt att berätta om våra tillkortakommanden, drömmar och idéer. Tusenblad har ett helt liv bakom sig, naken och frusen i badkaret, oförmögen att ta sig upp, berättar hon sitt liv för oss. Den geniala lösningen är alltså badkaret. Det blir både talarstol och minnespalats för Tusenblad. Hennes berättelse ledsagas av Simone Weils ord: ”I djupet av varje människas hjärta bor en okuvlig förväntan om att gott, inte ont, skall vederfaras henne.” Två centrala gestalter följer Tusenblad. Den ena är Evert Taubes Karl Stranne från Smögen, han som blir surrad till rors på briggen Blue Bird of Hull. Den andre är Christian Salgado som kommit hela vägen från Brasilien in i hennes liv. I badkaret tänker hon att själva ålderdomen är en avgrund fylld av minnen. De sträcker sig från barndomens och framåt. Hon lyckas på något förunderligt sätt komma till försoning med sig själv, och trots den olycksbådande situationen kommer ett stort lugn in över henne. Kanske är den väntande döden trots allt bara en djupare och tryggare sömn?


tisdag 5 mars 2013

John Cowper Powys om konsten att åldras

Det är ytterst sällsynt att mina jämnåriga beklagar sig över åldrandet. Inte ens de få vänner jag har som är avsevärt äldre beklagar sig. Möjligen yppar de något om krämpor och ensamhet, men aldrig över åldrandet i sig.

Som Shakespeare sagt bör man bära sina smärtor med ödmjukhet. Ju äldre jag blir, desto fler blir smärtorna. De fysiska fenomen som uppträder i åldrandet är vi kanske illa förberedda på, tids nog inser vi att de kommer alldeles oavsett. Skulle någon vilja byta och bli en ung man eller kvinna igen?

Den walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) skrev The Art of Growing Old 1944, och i ett nyhetsbrev från Powyssällskapet (nr. 13) finns en översättning av bokens inledning.

Det är Sven Erik Täckmark (1916-2007) och Gunnar Lundin som gjort översättningen. Den avbröts när Täckmark avled. Kanske finns det skäl anta att den kan utkomma i sin helhet så småningom.

Powys skriver:
“Jag har en känsla av att äldre människor får en benägenhet att glömma de fantastiska vrångbilder de som unga gjorde sig av ålderdomen.”
Och i rörelsen mellan ungt och gammalt finner han något lustigt:
“Det finns faktiskt många äldre som när de var unga framstod som ‘gammalmodiga’ och som också ‘kände sig gamla’, och därför faktiskt ensamma och isolerade, men som, när ålderdomen verkligen kommer, genom någon lycklig ny integrering i personligheten, återfår ett avsevärt mått av ungdomens speciella sensibilitet, den sensibilitet som deras ‘psyke’ av något outgrundligt felgrepp högst påtagligt saknat när de verkligen var unga.”
Här finner jag en klokhet som gör det intressant att läsa Powys. När han resonerar om ungdom, vuxenblivande och ålderdom gör han det också i perspektivet av våra olika sätt att mogna, att skaffa sig bildning. Powys framhäver den långsamma vägen som klokast. Och det är inte utan att man håller med när man ser alla dessa lillgamla tonåringar avvisa allt som föräldragenerationen erövrat ("vi vet allt vi behöver veta"), eller tvärtom med alla de vuxna som klädda i bakochfram-vända sportkepsar, shorts och musikpluggar i öronen försöker bevara tonårsattityden så länge som möjligt. Varken den pubertala och omogna vuxenheten eller den lillgamla ungdomen är något att åtrå.

Tack till Gunnar Lundin.



Men Bengt O. ville hellre att vi lyssnade till denna:


måndag 4 mars 2013

”Guds supermodell”

Sabatina James i Köpenhamn i lördags. Foto: Snaphanen
Jag hade inte själv möjlighet att vara med när Sabatina James föreläste i Köpenhamn i lördags. Därför vill jag här länka till en norsk artikel, skriven av Hege Storhaug på Human Rights Service i Oslo. Det kommer flera artiklar, inte minst i danska medier, och jag länkar förstås till dem framöver. Bloggpostens rubrik ”Guds supermodell” användes ironiskt av James själv i föreläsningen och är alltså hennes. Här först några bitar ur artikeln och längst ner en länk till hela texten:

Hun er ikke i tvil, Sabatina James (32). Europa går mot et sivilisasjonssammenstøt. Konvertitten fra islam til katolisismen er heller ikke i tvil om at hennes venninne, Ayaan Hirsi Ali, har rett i påstanden om at muslimer som ikke klarer å legge fra deg gudstroen, bør hoppe over til de kristnes rekker. Det er der den rettskafne guden finnes.

Tror Sabatina Europa de neste tiårene vil takle presset fra islam? Nei, fordi for få folk er modige. De fleste er opptatt av egen komfortsone: de fleste liker å bli likt, de liker ikke å bli definert som islamofobe og rasist. De fleste vil ikke risikere å miste jobbe – eller livet. Politikerne kjører appeasment-linja. De håper at hvis de fortsetter ”å mate krokodillen” blir de de siste som blir spist. Derfor blir det et clash of sivilisations:
”Hvis vi ikke våkner, og det tro jeg vi ikke gjør. For vi trenger mange med mot, og de mange har vi ikke i dag.”
Sabatina fortsetter:
”Om en generasjon vil vi ha mange muslimer i ledende politiske posisjoner og i andre sentrale samfunnsinstitusjoner. Når clashet kommer, vil de si: ‘det skjedde fordi vi ble diskriminert,’ sier Sabatina med en oppgitt latter. ”Da frykter jeg at det blir voldelig. Fordi enten vil europeerne ha vært altfor tolerante overfor islam mens andre vil gå til den andre yttergrensen og dra alle muslimer over samme lesten. Folk vil ikke klare å kontrollere seg.” Hege Storhaug: ”Guds supermodell”
Uppdatering 5 mars, här skriver Den korte avis om föreläsningen.


Nyöversatt från Tyskland och Slovenien

Bland de böcker jag åtagit mig att skriva om för BTJ vill jag peka på några nya titlar. Goran Vojnovic har skrivit Blattejävlar, en osannolik, grym och hård beskrivning av livet för några unga människor i dagens Ljubljana. Boken fick mig förstås att tänka på Bodil i Zagreb eftersom hon skrivit och skriver rätt så mycket just från Sloveniens huvudstad (dit hon far då och då).

Huvudpersonen Marko Dordic slåss förtvivlat mot både tingens och tidens ordning. Det är som om Slovenien först med denna roman blir scenen för de krig som på 1990-talet ödelade så många andra fornjugoslaviska städer och länder. Detta krig utkämpas mellan nationaliteterna och titeln Blattejävlar syftar på de icke-slovenska medborgarna i Slovenien, d.v.s. folken från det övriga gamla Jugoslavien. Här tvivlar man inte en sekund på betydelsen av klass och etnicitet  Språket är rått och brutalt. Man undrar hur det ens är möjligt att fräsa ur sig så många svordomar och könsord på drygt 200 sidor. För att inte tala om dryckerna och drogerna de hinner sätta i sig.

Det tyska jag läser är Astrid Rosenfelds Adams arv. Det är en tjock roman som jag hunnit knappt halvvägs in i. Den består av två avskilda delar. Först kommer 125 sidor med och om Edvard/Eddyponken som vi möter när han är blott nio år och lever med sin mamma, mormor och morfar i Berlin. En historia som vimlar av infall, äventyr och utmaningar tar sin början. Den avrundas med att pojken, nu en man, får tag i ett oöppnat paket. Där ligger Adams bok! Adam som kan berätta om allt som hänt familjen under det tidiga nittonhundratalet och inte minst under den nazistiska eran. I den berättelsen har jag just stigit in och har 250 sidor kvar. Det är en fantastisk roman. Nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Nå, bara två tips i all hast. Detta är förstås inga recensioner, men jag kan ändå berätta att Blattejävlar är översatt av Sophie Sköld, och Adams arv av Jörn Lindskog.


Libyen, Västbanken, Albanien


Gröna torget, Tripoli. Foto: Thomas Nydahl
Det är en stor fördel att med egna ögon ha sett förvandlingen av några konkreta muslimska miljöer. Jag reste på Västbanken strax före och under den första intifadan i mitten och slutet av 1980-talet. Vid två tillfällen besökte jag al- Makassedsjukhuset, där de unga stenkastande pojkarna hamnar efter att ha skadats av militärens gummikulor. Och jag reste i Libyen under två veckor 1983. Man kan tala om att det i dessa miljöer framför allt pågick sekulära processer. Överste Kaddafi ville ersätta moskéns makt med politikens. Han var en sekulär ledare men hade förstås också inspirerats av islam. Det kan man säga att de palestinska ledarna också hade. Deras PLO var i första hand en sekulär organisation och det skulle dröja ett tag till innan Arafat började tala i islamska termer. Någon Allah fanns inte i hans glödande frihetstal eller på presskonferenserna. Han talade för alla palestinier, oavsett om de var kristna eller muslimer, sekulära eller något fjärde. I den första intifadans stenkastande pojkgäng hörde man inte ropet Allahu Akbar. Islamiseringen hade ännu inte tagit över Västbankens ungdomar.

Första intifadans offer. Al-Makassedsjukhuset. Foto: privat
Detta var en tid då ingen hade kunnat drömma om de kristna palestiniernas massflykt. I Albanien hade jag under ett antal resor och senare en längre vistelse 1978 sett hur en regim aktivt och med hårda metoder fördrev varje form av religiös tro och makt från landet. Moskéerna byggdes om till utställningslokaler, lager, ateljéer för bildkonstnärer – och kyrkorna som tillhört såväl katolska som ortodoxa församlingar blev sporthallar.

Jag besökte en sådan i norra Albanien, en mycket stor katolsk kyrka, som byggts om till arena för olika bollsporter. Så hade också Albanien i grundlagen förkunnat att landet var världens första ateistiska stat. Så såg i alla fall den officiella bilden ut.

Vad var det som sedan hände, efter att islamisk väckelse svept över den arabiska världen? Vad hände när Enver Hoxhas stalinistiska diktatur hade fallit och balkankrigen på nytt svept fram över också de albanska territorierna i Albanien och Kosova?

Jag tror att förståelsen av dessa förändringar måste vara en grundsten för kunskapen om varför islam så genomgripande förändrat sociala, politiska och sociala strukturer och varför så stora folkmassor hellre återgår till en urgammal ordning baserad på sharia än stannar kvar i de sekulära despotierna, oavsett om de styrts av enskilda tyranner som Hoxha, Kaddafi och Arafat, eller om de som på Västbanken och i Gaza haft antingen Fatah eller Hamas som vardagens förvaltare. Det är ju inga mirakel som ägt rum. Inte heller några revolutioner, trots att ”den arabiska våren” länge framställdes som just sådana. Istället tror jag att man måste tala om en långsam process som i ett kritiskt skede av historien tar ett stort kvalitativt språng, där politiken ersätts av religionen och moskén därför blir viktigare än folkvalda parlament. Oavsett vad de enskilda despoterna sagt i sin starkt centraliserade maktorgan så har det under ytan funnits en annan kultur.

Katolsk kyrka i Skhodër, norra Albanien 1978, ombyggd till sporthall med obligatorisk hyllning till marxismen-leninismen på fasaden. Foto: Thomas Nydahl
Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. För mer kunskap om denna period kan man läsa i min bok Kulturen vid stupet om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna).

Man ska komma ihåg att dessa unika handlingar genomfördes före etablerandet av den kommunistiska diktaturen och att besa, trots att det inte är direkt knutet till islam, kunde tillämpas på ett mellanmänskligt plan av stor betydelse. Besa har som begrepp och handlande överlevt både utländska ockupanter och Enver Hoxhas stalinism. Det är i dagens sekulära albanska miljöer av lika stor betydelse. Men jag skulle vilja säga att islamismen inte fått de framgångar där som den fått i Bosnien eller Libyen. Etablerandet av sekteristiska moskéer är ett stort problem på Balkan av idag, och väcker oroliga frågor hos de sekulära medborgarna. Mot bakgrund av att islamismen är en importerad ideologi är den förstås lika farlig där som i vår del av Europa. Dess benägenhet att använda våld i konfliktsituationer understryker farans karaktär. Tillspetsat kan man säga att det instabila tillståndet av vare sig krig eller fred i de forna jugoslaviska republikerna mycket väl kan återgå i väpnade konflikter, och då vet vi förstås inte vilken roll islamisterna kommer att spela.

Stalinbyst, Tirana 1978. Foto: TN
Libyen är i många avseenden ett särfall. Med en unikt lång maktperiod kunde Kaddafi etablera helt nya strukturer som splittrade inflytelserika stammar och skapade nya lojaliteter från basen upp till toppen. Kaddafi var, precis som Hoxha, känd för sin skoningslöshet gentemot de människor som visade minsta lilla tecken på illojalitet. Tortyrkamrarna och avrättningsplatserna var lika viktiga som infrastrukturen och socialpolitiken för Kaddafi. Men trycket från islam växte också mot honom. Han började få problem med rekryter från al Qaida som öppet utmanade hans makt. Några av de viktigaste figurerna spärrade han in, och i ett sista desperat försök att blidka oppositionen under inbördeskriget släppte han dem igen. Det var ett minst sagt misslyckat försök, eftersom wahhabiterna både med stöd av NATO och det saudiska kungahuset då bättre kunde organisera sin krigsinsats och snabbare gå mot Kaddafiregimens fall och sin egen seger. 

Park i Tripoli. Foto: TN
Libyen hade flera fördelar av Kaddafis regim. För det första drev han en nationalistisk oljepolitik. De gigantiska inkomsterna blev till nytta för folket. Jag såg med egna ögon hur det ambitiösa sociala programmet såg ut. Sjukhus, tandkliniker och andra hälsovårdande institutioner var av högsta kvalitet, byggda med importerad kunskap och expertis. Infrastrukturen likadant; de libyska motorvägarna byggdes av svenska företag och höll hög klass. Det växte fram en välmående medelklass som bodde i egna hus och körde egna bilar. Kaddafis utrikespolitik underminerade dock denna sociala och ekonomiska stabilitet och det var där moskéernas inflytande och makt kom att väckas till liv igen. Ingen kunde öppet kritisera regimen men i viskningarna spreds missnöjet och en förlitan på att islam skulle vara räddningen. Resten är historia. Libyen fick inte någon verklig frihet. Oljekällorna är i hög grad i de stora multinationella företagens händer, regimen i Tripoli saknar kontroll över hela landet och de wahhabitiska krafterna utnyttjar dödläget för att flytta fram sina positioner. Det råder ingen tvekan om att de kommer att ha stora framgångar efterhand som kaos och våld får libyerna att tröttna på det väststödda nya styret.

Idag finns det en mycket intressant artikel i DN, där Joschka Fischer skriver om vad som kommit efter revolutionerna. Han är pessimist. Förstås.



söndag 3 mars 2013

Om behovet av inspiration

Landön i lågvatten. Foto: Astrid Nydahl
Både igår och idag har jag befunnit mig ute vid Östersjön, igår vid Landön och idag i Tosteberga hamn. Hamnbassängen är fortfarande istäckt men annars lyser havet blått emot oss.

Det är platser som dessa jag får inspiration av. Inspirationens förutsättning är vilan och friden. Att ta ett steg bakåt och försöka hitta en lugnare andning. Det lyckas nästan alltid.

Sabatina James i Köpenhamn igår. Foto: Snaphanen
Men inspiration kan man också få av människor. Igår var det möte i Köpenhamn med Sabatina James (i Trykkefrihedsselskabets regi). Jag hade inte möjlighet att delta men har från Steen/Snaphanen fått en serie bilder. Man behöver inte titta länge på dem för att förstå att hon är en karismatisk och inspirerande människa. Hon har förstås fått ett pris på sitt huvud av islamisterna. När texter dyker upp kommer jag att berätta mer om den här pakistansk/österrikiska kvinnan och hennes öde. Men här kan man läsa en av hennes egna texter.