Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman)

Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.

Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.

Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.

Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:

”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”

Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.

Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.

Jeanne Cordelier är född i Paris 1944. Efter många år i Sverige är hon tillbaka i Frankrike, men har också bott och verkat under lång tid i länder som Vietnam, Albanien och Etiopien. Mer om henne kan du läsa här.

"Nationalstaten er demokratiets garanti". Mikael Jalving besöker Karl-Olov Arnstberg i Stockholm

Mikael Jalving skriver idag i Jyllandsposten om sitt besök hos Karl-Olov Arnstberg, inför dennes och Gunnars Sandelins bok Invandring och Mörkläggning (Debattförlaget). Jalvings text berättar intressanta saker som för mig fungerar som aptitretare inför bokutgivningen. Både Arnstberg och Sandelin är herrar med stor integritet och långa insatser som utforskare av olika sociala frågor. Boken kommer ut inom kort och jag kommer självklart att skriva om den.

*

Da jeg stiger ud af S-toget på Vårberg Station sydvest for Stockholm, mærker jeg med det samme, hvad der menes med udtrykket "indvandrertæt forstad". Fra alle hjørner af ankomsthallen og ved udgangen observerer små grupper af indvandrerdrenge mig, som var jeg en skabning ankommet fra det ydre rum. Et kvarter senere sidder jeg i privaten hos etnologen Karl-Olov Arnstberg, der har boet i området i mange år, skrevet en lang rækker bøger om etnicitet, svenskhed og social ingeniørkunst og indtil for tre år siden var professor i etnologi på Stockholms Universitet.

Sneen ligger tykt udenfor og forsyner den højloftede udestue med et rent, klart lys. Der er varme i kakkelgulvet, brændeovn i hjørnet og lysekroner med stearinlys, og på det rustikke træbord frister lækkert, kalorieholdigt hjemmebag.

Selv ligner Karl-Olov Arnstberg en garvet viking, der har prøvet lidt af hvert. Han får snart brug for sin stamina.

I disse dage udgiver han på eget forlag sammen med journalisten Gunnar Sandelin en bog på 400 sider om den svenske indvandrerdebat - eller snarere mangel på samme - med titlen "Indvandring og mørklægning". Bogen fremlægger en mængde indvandrerstatistik og beskriver mere essayistisk, hvordan den menige svensker forsøges opdraget til en bestemt moral, og hvordan medierne vinkler virkeligheden, ligesom bogen går i direkte clinch med fem navngivne højtplacerede svenske akademikere, heriblandt Mattias Gardell, professor i religionshistorie, der ifølge forfatterne sviger den videnskabelige metode og i stedet arbejder som aktivister for indvandring og imod "racisme".

»Gunnar og jeg forsøger at skabe et bedre grundlag for en hæderlig debat i og om indvandringen til Sverige og viser, hvordan forskerne svigter. De svigter, fordi de burde vide bedre.« Hvad er det, de burde vide bedre? »At de seneste mange års indvandring til Sverige fra ikkevestlige lande medfører mange direkte og afledte problemer. Man kan ikke have en så godt som fri indvandring sammen med en skatteyder-finansieret velfærdsstat. Velfærdsstaten skabes af folks arbejde og deres evne til at betale skat. Den massive indvandring fra fjerne lande og kulturer ændrer afgørende ved denne præmis og risikerer at ødelægge den motor og moral, der holder samfundet kørende.« Hvorfor er det en provokation at argumentere sådan i Sverige? »Fordi det lyder forkert. Den svenske offentlighed er en popularitetskonkurrence, og det at beskrive virkeligheden så præcist som muligt har længe været en provokation.

Du skal tænke på, at enhver førsteårsstuderende på universitetet lærer, at sandheden slet ikke findes. Korrekt: Den absolutte sandhed findes ikke, men derfor skal man jo ikke sløre sandheden.

Videnskabeligt arbejde må stadig gå ud på at afdække så meget sandhed som overhovedet muligt.

« Karl-Olov Arnstberg skænker mere stærk kaffe og forklarer, at svenske akademikere ikke forstår, at handlinger er vigtigere end sproget. De tror, at taler vi bare varsomt med hinanden, så løser vi alle problemer i det multikulturelle samfund.

»Jeg er en stor tilhænger af nationalstaten. Men den angribes fra alle sider. Erhvervslivets snobber angriber den fra højre. De vil have mere globalisering og billig arbejdskraft.

Fra venstre bliver nationalstaten kaldt reaktionær og farlig pga. Anden Verdenskrig. Nationalstaten angribes også indefra - af multikulturalismen. Som forventer, at mennesker, der aldrig før har prøvet at leve i en nationalstat, pludselig skal kunne det, selv om de typisk er solidariske med deres egen etniske gruppe frem for med nationalstaten.« Hvad er konsekvensen? »Solidariteten falder sammen. Nationalstaten hviler på arbejde og skattebetaling, og mister vi nationalstaten, så overlader vi magten til storkapitalen og finansfyrsterne, der kun interesserer sig for penge. Da går demokratiet også fløjten. Mister vi nationalstaten, mister vi alt. At ikke engang venstrefløjen forstår, at nationalstaten er demokratiets garanti, det er måske det største svigt af dem alle.«

Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”

Dagens multikulti-skörd i Birmingham

Buss i Birmingham (Obs: ej den aktuella). Foto: TN

Ni som läser här vet att jag har ett speciellt förhållande till Birmingham och Black Country i England. Idag på förmiddagen fick jag se en chockerande nyhet. En blott 16-årig flicka, Christina Edkins, knivmördades på andra våningen i buss nummer 9 på väg till skolan. En 22 år gammal svart man (han har gripits) knivhögg henne och många människor blev vittne till den makabra scenen. Det innebar också att man kunde ge ett gott signalement till polisen. Jag blev kanske särskilt berörd eftersom detta hände på en plats där jag vistats många gånger, särskilt förra våren under arbetet med min bok Black Country. Det handlar om Broad Street och Five Ways Roundabout som är en matarlinje för en mängd bussar till och från Birminghams centrum. Visst har jag känt både en malande oro och varit rejält rädd när jag suttit på bussar i Birmingham, och särskilt när de här svarta gängen gått ombord med sin dunkande musik och sina marijuanapinnar. De är farliga. Det är inte inbillad rädsla. Den är motiverad och inte en fobi. Men att en ung flicka skulle huggas till döds på väg till skolan - nej, det blev bara för mycket. Daily Mail har hela dagen haft och har en bra och heltäckande bevakning av händelsen. Liksom The Telegraph men märkligt nog inte ett ord i lokaltidningens nätupplaga. Tidigare - den 8 februari - hade hon givit uttryck för oro där på bussen.  Den har så vitt jag kan se det varit mycket befogad. Och vänner till offret har öppnat en sida som heter RIP Christina Edkins. Att läsa vad som skrivs där blir också en värdemätare på vilka stämningarna är bland människor i det hårt våldspräglade Black Country. Här bara en liten talande kommentar: "U wont never stop it tho, the world is gettin worse, no one is safe anymore". På typiskt Facebook-språk säger dessa ord mycket om vilken oro och rädsla unga människor lever med. "Ingen går längre säker", så lyder den krassa slutsatsen.

Intressant rumänskt i Författaren

Som medlem i Sveriges Författarförbund får man förstås tidskriften Författaren. Den har haft sina svackor genom åren. Men ibland har den, tack vare en driftig redaktör eller en ny förbundsstyrelse, lyft sig själv i håret och varit riktigt intressant. Och nog tycker jag att den nuvarande redaktören, Henrik C. Enbohm, gör en bra tidskrift. Årets första nummer är ett exempel på det. Med temat Rumänsk oro kan man läsa en tämligen ny dagbokstext av Mircea Cartarescu från perioden 29 juni till 26 juli 2012. Det är en text som lyfter fram något som de flesta av oss har ingen eller i bästa fall liten kunskap om. Rumänien tycks inte ha gått särskilt långt på vägen från enpartistat och kommunistisk diktatur till något som kunnat betecknas som en europeisk demokrati:

"Ingen, jag tror helt enkelt ingen kan förutse vad hösten kommer att föra med sig. Om de har allt i sin hand vid det laget kommer de att övergå till svarta listor och repressalier. Men jag hyser ingen som helst fruktan för dem, bara en oerhörd avsky och ett djupt förakt." (8 juli)

Och den 23 juli skriver han:

"Denna märkliga statskupp: de har allt i sina händer och ändå genomför de en statskupp, tar den vansinniga, otroliga risken, för att omgående kunna ta i besittning det som de redan har."

Dagbokstexterna är, liksom Cartarescus böcker på svenska, översatta av Inger Johansson. Numret innehåller också ett samtal med Adela Greceanu och Marius Chivu som Författarens redaktör gjort, samt novellen Men tänk om, av Adela Greceanu, i översättning av Jeana Jarlsbo.

I centrum och hemma med Edward Abbey

Edward Abbey (1927 - 1989)

Jag hade skäl att ta mig in till stadskärnan idag. Motståndet var stort och tungt, men jag packade väskan med äpple och druvsocker för säkerhets skull. Anlände till det byggnadsinferno som utgör centrum sedan lång tid och ska fortsätta göra så fram till hösten 2014. Jag såg mig omkring. Bortsett från allt som rivits fanns de på sina vanliga platser, de trasiga som tar de resterande bänkarna i besittning varje dag, några av dem redan rejält påstrukna, andra mer försiktigt sippande på flaskorna. Ett nytt par jag aldrig sett där. Hon mixtrade med vita tabletter och betalade en man för dem. Utanför bolaget och de två sista busshållplatserna fortfarande en tillvaro som är mer Bagdad, Damaskus och Mogadishu eller Kabul än Kristianstad. Radband, somaliskor svepta från topp till tå i svarta eller bruna jätteslöjor, arabiska niqabdamer som går försiktigt i högklackat med gömmer allt inom blicken, hennafärgade skägg, självmedvetenhet och framåtplöjande axlar. Jag slinker förbi dem in i butiken och får med mig något rött från Portugal.

 "This is what you shall do: Love the earth and sun and the animals. Stand up for the stupid and crazy." 

Så skriver han, Edward Abbey, i dagboken den 5 december 1962. Jag funderar mycket på det. Jag har alltid försvarat förlorarna, men när jag står i centrum och ser hur dessa män och kvinnor med flaskorna och tabletterna behandlar sig själva och varandra blir jag orolig. Så vill jag inte leva.

Väl hemma dricker jag kaffe till croissanten och bläddrar i det alltför sena numret av TLS som kom med dagens post.

"If the world of men is truly as ugly, cruel, trivial, unjust and stinking with fraud as it usually appears, and if it is really impossible to make it pleasant and decent, then there remains only one alternative for the honest man: stay home, cultivate your own garden, look to the mountains (Withdraw! Withdraw! Withdraw!)"

Detta skrev Abbey i maj 1958 och här känner jag bättre igen mig. Men så radikal kan jag inte vara, jag vill också, om än sällan och ibland också motvilligt, sitta på ett café i en stadskärna eller promenera längst en grusad parkgång. Men idag har jag bara ett alternativ, att efter läsningen bege mig ut på cykel. Det är en sådan starkt vårdoftande dag idag.

Sabatina James och Katrine Winkel Holm. Foto: Snaphanen

Uppdatering: när jag kom hem från cykelturen i soldis och fågelsång hade jag fått ett meddelande om att Katrine Winkel Holms samtal med Sabatina James nu fanns att läsa på Sappho:

"Vi lever for vores mave og for et liv i velstand, men det er dybest set kujonagtigt. Vi er en fej generation, for det er så vigtigt for os at være vellidte. Det er noget af det værste i vores natur, at vi ønsker det. Man skal huske på, at de mennesker, der har haft banebrydende betydning i historien det meste af tiden ikke var populære. De var derimod ofte hadet. De, der gik imod Hitler i Tyskland i 30'erne, var også hadet. I dag er alle imod ham, men dengang krævede det mod. Sandt mod viser man i modvind, ikke når alt går godt. Og nu er der behov for at tale om manglen på menneskerettigheder i islam og folk er så bange for at gøre det. Ligesom i 30'erne, hvor Churchill f.eks. også blev kaldt krigsmager. Han var ikke populær, men det viste sig, at han havde ret."

Birgitta Boucht: Tusenblad, en kvinna som snubblar

Hennes mamma är namne med filmstjärnan. Greta Gustafssons dotter är huvudperson i Birgitta Bouchts roman, hon heter Tusenblad och har just ramlat i badkaret och blivit liggande med bruten lårbenshals. Det är fyra dagar kvar till hemtjänsten ska komma in i hennes lägenhet. Romanens öppning ger en kuslig, klaustrofobisk känsla som blir rent fysisk. Den är också skriven så att man direkt känner igen Bouchts sätt att berätta om våra tillkortakommanden, drömmar och idéer. Tusenblad har ett helt liv bakom sig, naken och frusen i badkaret, oförmögen att ta sig upp, berättar hon sitt liv för oss. Den geniala lösningen är alltså badkaret. Det blir både talarstol och minnespalats för Tusenblad. Hennes berättelse ledsagas av Simone Weils ord: ”I djupet av varje människas hjärta bor en okuvlig förväntan om att gott, inte ont, skall vederfaras henne.” Två centrala gestalter följer Tusenblad. Den ena är Evert Taubes Karl Stranne från Smögen, han som blir surrad till rors på briggen Blue Bird of Hull. Den andre är Christian Salgado som kommit hela vägen från Brasilien in i hennes liv. I badkaret tänker hon att själva ålderdomen är en avgrund fylld av minnen. De sträcker sig från barndomens och framåt. Hon lyckas på något förunderligt sätt komma till försoning med sig själv, och trots den olycksbådande situationen kommer ett stort lugn in över henne. Kanske är den väntande döden trots allt bara en djupare och tryggare sömn?

John Cowper Powys om konsten att åldras

Det är ytterst sällsynt att mina jämnåriga beklagar sig över åldrandet. Inte ens de få vänner jag har som är avsevärt äldre beklagar sig. Möjligen yppar de något om krämpor och ensamhet, men aldrig över åldrandet i sig.

Som Shakespeare sagt bör man bära sina smärtor med ödmjukhet. Ju äldre jag blir, desto fler blir smärtorna. De fysiska fenomen som uppträder i åldrandet är vi kanske illa förberedda på, tids nog inser vi att de kommer alldeles oavsett. Skulle någon vilja byta och bli en ung man eller kvinna igen?

Den walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) skrev The Art of Growing Old 1944, och i ett nyhetsbrev från Powyssällskapet (nr. 13) finns en översättning av bokens inledning.

Det är Sven Erik Täckmark (1916-2007) och Gunnar Lundin som gjort översättningen. Den avbröts när Täckmark avled. Kanske finns det skäl anta att den kan utkomma i sin helhet så småningom.

Powys skriver:

“Jag har en känsla av att äldre människor får en benägenhet att glömma de fantastiska vrångbilder de som unga gjorde sig av ålderdomen.”

Och i rörelsen mellan ungt och gammalt finner han något lustigt:

“Det finns faktiskt många äldre som när de var unga framstod som ‘gammalmodiga’ och som också ‘kände sig gamla’, och därför faktiskt ensamma och isolerade, men som, när ålderdomen verkligen kommer, genom någon lycklig ny integrering i personligheten, återfår ett avsevärt mått av ungdomens speciella sensibilitet, den sensibilitet som deras ‘psyke’ av något outgrundligt felgrepp högst påtagligt saknat när de verkligen var unga.”

Här finner jag en klokhet som gör det intressant att läsa Powys. När han resonerar om ungdom, vuxenblivande och ålderdom gör han det också i perspektivet av våra olika sätt att mogna, att skaffa sig bildning. Powys framhäver den långsamma vägen som klokast. Och det är inte utan att man håller med när man ser alla dessa lillgamla tonåringar avvisa allt som föräldragenerationen erövrat ("vi vet allt vi behöver veta"), eller tvärtom med alla de vuxna som klädda i bakochfram-vända sportkepsar, shorts och musikpluggar i öronen försöker bevara tonårsattityden så länge som möjligt. Varken den pubertala och omogna vuxenheten eller den lillgamla ungdomen är något att åtrå.

Tack till Gunnar Lundin.



Men Bengt O. ville hellre att vi lyssnade till denna:

”Guds supermodell”

Sabatina James i Köpenhamn i lördags. Foto: Snaphanen

Jag hade inte själv möjlighet att vara med när Sabatina James föreläste i Köpenhamn i lördags. Därför vill jag här länka till en norsk artikel, skriven av Hege Storhaug på Human Rights Service i Oslo. Det kommer flera artiklar, inte minst i danska medier, och jag länkar förstås till dem framöver. Bloggpostens rubrik ”Guds supermodell” användes ironiskt av James själv i föreläsningen och är alltså hennes. Här först några bitar ur artikeln och längst ner en länk till hela texten:

Hun er ikke i tvil, Sabatina James (32). Europa går mot et sivilisasjonssammenstøt. Konvertitten fra islam til katolisismen er heller ikke i tvil om at hennes venninne, Ayaan Hirsi Ali, har rett i påstanden om at muslimer som ikke klarer å legge fra deg gudstroen, bør hoppe over til de kristnes rekker. Det er der den rettskafne guden finnes.

Tror Sabatina Europa de neste tiårene vil takle presset fra islam? Nei, fordi for få folk er modige. De fleste er opptatt av egen komfortsone: de fleste liker å bli likt, de liker ikke å bli definert som islamofobe og rasist. De fleste vil ikke risikere å miste jobbe – eller livet. Politikerne kjører appeasment-linja. De håper at hvis de fortsetter ”å mate krokodillen” blir de de siste som blir spist. Derfor blir det et clash of sivilisations:

”Hvis vi ikke våkner, og det tro jeg vi ikke gjør. For vi trenger mange med mot, og de mange har vi ikke i dag.”

Sabatina fortsetter:

”Om en generasjon vil vi ha mange muslimer i ledende politiske posisjoner og i andre sentrale samfunnsinstitusjoner. Når clashet kommer, vil de si: ‘det skjedde fordi vi ble diskriminert,’ sier Sabatina med en oppgitt latter. ”Da frykter jeg at det blir voldelig. Fordi enten vil europeerne ha vært altfor tolerante overfor islam mens andre vil gå til den andre yttergrensen og dra alle muslimer over samme lesten. Folk vil ikke klare å kontrollere seg.” Hege Storhaug: ”Guds supermodell”

Uppdatering 5 mars, här skriver Den korte avis om föreläsningen.

Nyöversatt från Tyskland och Slovenien

Bland de böcker jag åtagit mig att skriva om för BTJ vill jag peka på några nya titlar. Goran Vojnovic har skrivit Blattejävlar, en osannolik, grym och hård beskrivning av livet för några unga människor i dagens Ljubljana. Boken fick mig förstås att tänka på Bodil i Zagreb eftersom hon skrivit och skriver rätt så mycket just från Sloveniens huvudstad (dit hon far då och då).

Huvudpersonen Marko Dordic slåss förtvivlat mot både tingens och tidens ordning. Det är som om Slovenien först med denna roman blir scenen för de krig som på 1990-talet ödelade så många andra fornjugoslaviska städer och länder. Detta krig utkämpas mellan nationaliteterna och titeln Blattejävlar syftar på de icke-slovenska medborgarna i Slovenien, d.v.s. folken från det övriga gamla Jugoslavien. Här tvivlar man inte en sekund på betydelsen av klass och etnicitet  Språket är rått och brutalt. Man undrar hur det ens är möjligt att fräsa ur sig så många svordomar och könsord på drygt 200 sidor. För att inte tala om dryckerna och drogerna de hinner sätta i sig.

Det tyska jag läser är Astrid Rosenfelds Adams arv. Det är en tjock roman som jag hunnit knappt halvvägs in i. Den består av två avskilda delar. Först kommer 125 sidor med och om Edvard/Eddyponken som vi möter när han är blott nio år och lever med sin mamma, mormor och morfar i Berlin. En historia som vimlar av infall, äventyr och utmaningar tar sin början. Den avrundas med att pojken, nu en man, får tag i ett oöppnat paket. Där ligger Adams bok! Adam som kan berätta om allt som hänt familjen under det tidiga nittonhundratalet och inte minst under den nazistiska eran. I den berättelsen har jag just stigit in och har 250 sidor kvar. Det är en fantastisk roman. Nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Nå, bara två tips i all hast. Detta är förstås inga recensioner, men jag kan ändå berätta att Blattejävlar är översatt av Sophie Sköld, och Adams arv av Jörn Lindskog.

Libyen, Västbanken, Albanien

Gröna torget, Tripoli. Foto: Thomas Nydahl

Det är en stor fördel att med egna ögon ha sett förvandlingen av några konkreta muslimska miljöer. Jag reste på Västbanken strax före och under den första intifadan i mitten och slutet av 1980-talet. Vid två tillfällen besökte jag al- Makassedsjukhuset, där de unga stenkastande pojkarna hamnar efter att ha skadats av militärens gummikulor. Och jag reste i Libyen under två veckor 1983. Man kan tala om att det i dessa miljöer framför allt pågick sekulära processer. Överste Kaddafi ville ersätta moskéns makt med politikens. Han var en sekulär ledare men hade förstås också inspirerats av islam. Det kan man säga att de palestinska ledarna också hade. Deras PLO var i första hand en sekulär organisation och det skulle dröja ett tag till innan Arafat började tala i islamska termer. Någon Allah fanns inte i hans glödande frihetstal eller på presskonferenserna. Han talade för alla palestinier, oavsett om de var kristna eller muslimer, sekulära eller något fjärde. I den första intifadans stenkastande pojkgäng hörde man inte ropet Allahu Akbar. Islamiseringen hade ännu inte tagit över Västbankens ungdomar.

Första intifadans offer. Al-Makassedsjukhuset. Foto: privat

Detta var en tid då ingen hade kunnat drömma om de kristna palestiniernas massflykt. I Albanien hade jag under ett antal resor och senare en längre vistelse 1978 sett hur en regim aktivt och med hårda metoder fördrev varje form av religiös tro och makt från landet. Moskéerna byggdes om till utställningslokaler, lager, ateljéer för bildkonstnärer – och kyrkorna som tillhört såväl katolska som ortodoxa församlingar blev sporthallar.

Jag besökte en sådan i norra Albanien, en mycket stor katolsk kyrka, som byggts om till arena för olika bollsporter. Så hade också Albanien i grundlagen förkunnat att landet var världens första ateistiska stat. Så såg i alla fall den officiella bilden ut.

Vad var det som sedan hände, efter att islamisk väckelse svept över den arabiska världen? Vad hände när Enver Hoxhas stalinistiska diktatur hade fallit och balkankrigen på nytt svept fram över också de albanska territorierna i Albanien och Kosova?

Jag tror att förståelsen av dessa förändringar måste vara en grundsten för kunskapen om varför islam så genomgripande förändrat sociala, politiska och sociala strukturer och varför så stora folkmassor hellre återgår till en urgammal ordning baserad på sharia än stannar kvar i de sekulära despotierna, oavsett om de styrts av enskilda tyranner som Hoxha, Kaddafi och Arafat, eller om de som på Västbanken och i Gaza haft antingen Fatah eller Hamas som vardagens förvaltare. Det är ju inga mirakel som ägt rum. Inte heller några revolutioner, trots att ”den arabiska våren” länge framställdes som just sådana. Istället tror jag att man måste tala om en långsam process som i ett kritiskt skede av historien tar ett stort kvalitativt språng, där politiken ersätts av religionen och moskén därför blir viktigare än folkvalda parlament. Oavsett vad de enskilda despoterna sagt i sin starkt centraliserade maktorgan så har det under ytan funnits en annan kultur.

Katolsk kyrka i Skhodër, norra Albanien 1978, ombyggd till sporthall med obligatorisk hyllning till marxismen-leninismen på fasaden. Foto: Thomas Nydahl

Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. För mer kunskap om denna period kan man läsa i min bok Kulturen vid stupet om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna).

Man ska komma ihåg att dessa unika handlingar genomfördes före etablerandet av den kommunistiska diktaturen och att besa, trots att det inte är direkt knutet till islam, kunde tillämpas på ett mellanmänskligt plan av stor betydelse. Besa har som begrepp och handlande överlevt både utländska ockupanter och Enver Hoxhas stalinism. Det är i dagens sekulära albanska miljöer av lika stor betydelse. Men jag skulle vilja säga att islamismen inte fått de framgångar där som den fått i Bosnien eller Libyen. Etablerandet av sekteristiska moskéer är ett stort problem på Balkan av idag, och väcker oroliga frågor hos de sekulära medborgarna. Mot bakgrund av att islamismen är en importerad ideologi är den förstås lika farlig där som i vår del av Europa. Dess benägenhet att använda våld i konfliktsituationer understryker farans karaktär. Tillspetsat kan man säga att det instabila tillståndet av vare sig krig eller fred i de forna jugoslaviska republikerna mycket väl kan återgå i väpnade konflikter, och då vet vi förstås inte vilken roll islamisterna kommer att spela.

Stalinbyst, Tirana 1978. Foto: TN

Libyen är i många avseenden ett särfall. Med en unikt lång maktperiod kunde Kaddafi etablera helt nya strukturer som splittrade inflytelserika stammar och skapade nya lojaliteter från basen upp till toppen. Kaddafi var, precis som Hoxha, känd för sin skoningslöshet gentemot de människor som visade minsta lilla tecken på illojalitet. Tortyrkamrarna och avrättningsplatserna var lika viktiga som infrastrukturen och socialpolitiken för Kaddafi. Men trycket från islam växte också mot honom. Han började få problem med rekryter från al Qaida som öppet utmanade hans makt. Några av de viktigaste figurerna spärrade han in, och i ett sista desperat försök att blidka oppositionen under inbördeskriget släppte han dem igen. Det var ett minst sagt misslyckat försök, eftersom wahhabiterna både med stöd av NATO och det saudiska kungahuset då bättre kunde organisera sin krigsinsats och snabbare gå mot Kaddafiregimens fall och sin egen seger. 

Park i Tripoli. Foto: TN

Libyen hade flera fördelar av Kaddafis regim. För det första drev han en nationalistisk oljepolitik. De gigantiska inkomsterna blev till nytta för folket. Jag såg med egna ögon hur det ambitiösa sociala programmet såg ut. Sjukhus, tandkliniker och andra hälsovårdande institutioner var av högsta kvalitet, byggda med importerad kunskap och expertis. Infrastrukturen likadant; de libyska motorvägarna byggdes av svenska företag och höll hög klass. Det växte fram en välmående medelklass som bodde i egna hus och körde egna bilar. Kaddafis utrikespolitik underminerade dock denna sociala och ekonomiska stabilitet och det var där moskéernas inflytande och makt kom att väckas till liv igen. Ingen kunde öppet kritisera regimen men i viskningarna spreds missnöjet och en förlitan på att islam skulle vara räddningen. Resten är historia. Libyen fick inte någon verklig frihet. Oljekällorna är i hög grad i de stora multinationella företagens händer, regimen i Tripoli saknar kontroll över hela landet och de wahhabitiska krafterna utnyttjar dödläget för att flytta fram sina positioner. Det råder ingen tvekan om att de kommer att ha stora framgångar efterhand som kaos och våld får libyerna att tröttna på det väststödda nya styret.

Idag finns det en mycket intressant artikel i DN, där Joschka Fischer skriver om vad som kommit efter revolutionerna. Han är pessimist. Förstås.

Om behovet av inspiration

Landön i lågvatten. Foto: Astrid Nydahl

Både igår och idag har jag befunnit mig ute vid Östersjön, igår vid Landön och idag i Tosteberga hamn. Hamnbassängen är fortfarande istäckt men annars lyser havet blått emot oss.

Det är platser som dessa jag får inspiration av. Inspirationens förutsättning är vilan och friden. Att ta ett steg bakåt och försöka hitta en lugnare andning. Det lyckas nästan alltid.

Sabatina James i Köpenhamn igår. Foto: Snaphanen

Men inspiration kan man också få av människor. Igår var det möte i Köpenhamn med Sabatina James (i Trykkefrihedsselskabets regi). Jag hade inte möjlighet att delta men har från Steen/Snaphanen fått en serie bilder. Man behöver inte titta länge på dem för att förstå att hon är en karismatisk och inspirerande människa. Hon har förstås fått ett pris på sitt huvud av islamisterna. När texter dyker upp kommer jag att berätta mer om den här pakistansk/österrikiska kvinnan och hennes öde. Men här kan man läsa en av hennes egna texter.

Nya radikala hot mot Lars Vilks

Innebär inte de senaste hoten och dödslistan från al Qaida en radikalt försämrad situation för Lars Vilks och de andra som finns utpekade på listan? Jo. Vad sker för att hjälpa honom? Vilks har förvisso erfarit Jihad Jane, självantända ungdomar från Landskrona och konstintresserade, knivbärande al Shabab-män i Göteborg.  Men att finnas med på en dödslista från al Qaida måste rimligen vara ett pinnhål högre på den islamistiska rörelsens evighetsmaskin.

Foto: T Nydahl.

Vi vet vad al Qaida är och inte är. Det som hänt i New York, Washington, Madrid, London och en oändligt massa platser i Afrika, Asien och jag vet inte var, är det al Qaida vi lärt oss känna igen som en mordmaskin. Men vi vet också – eller vi tror oss veta – att det inte handlar om en globalt samordnad struktur med ett enda övre skikt som ge order och direktiv. Al Qaida är med all sannolikhet en löst sammanhållen krets av likasinnade Jihad-krigare, som är redo att ingripa i vilken världsdel de önskar. Det innebär att Europa förstås inte går fritt. Och enskilda européer går förstås inte heller fria, särskilt inte om de riktat kritik mot islam, eller har uppfattats och tolkats som islamkritiker. Det är läxan vi måste lära oss, igen och igen och igen. Lars Vilks har skydd. De har de övriga personerna på dödslistan också. Lars Hedegaard finns inte med på listan, men han har utsatts för mordförsök och har också detta personskydd.

Inför den islamistiska terrorismen har vi två val: gömma oss och odla en trädgård eller att se fakta i ögonen och göra det lilla vi kan. Ja, det är inte mycket vi kan. Men vi kan försöka att tala, skriva och tänka i detta ämne. Varje ord, rad eller tanke innebär något litet. Litet betyder inte obetydligt. Vi talar, vi skriver, vi tänker. Vad kan al Qaida sätta emot det? Jag vet inte, men jag gissar att det enda de kan erbjuda är våld och mer våld. Hot, hat och våld är en brygd vi måste vänja oss vid. Dagligen. Men de människor som utsätts särskilt mycket måste få vårt stöd. Lars Vilks är en sådan människa.

Så här kommenterar Vilks:

"En annan intressant nyhet är det senaste numret av Inspire Magazine. Två av de tre redaktörerna har man lyckats ta kål på men den tredje har fått ett nytt nummer. Här finns inspiration för den långtgående islamisten. I numret kör man som vanligt med aktuell dödslista och jag ser att intresset för min person inte har försvunnit. Faktiskt har en vacker placering i händelsernas centrum."

Och så här DN:

"Terrornätverket al-Qaida listar nu elva personer som legitima mål för mord. En av dem den svenska konstnären Lars Vilks. Listan publiceras i en engelskspråkig tidskrift på terrornätverkets sajt. Tidskriften startades den 1 juli 2010 och har sedan dess publicerat "goda råd" om hur läsaren kan utföra olika typer av terrordåd som att bygga bomber hemma i köket eller, som nu, hur man arrangerar trafikolyckor genom att hälla olja på vägbanan eller spränger en parkerad bil i luften. Tidskriften heter "Inspire Magazine", Tidskriften Inspirera."

Tyngden och nåden

Landön, lördagen 2 mars 2013. Foto: Astrid Nydahl

Det många sorger människor bär på tycks väga så mycket mer än någonting annat. Just tyngden försätter oss i de tillstånd vi inte vill veta av. För att lätta på den måste vi stiga åt sidan, se vad som berör oss starkast och försöka handla utifrån det. Jag har de senaste åren kommit allt närmare min familj, alla de vuxna sönerna och döttrarna, alla barnbarnen. I den smärta och sorg som finns hos oss finns också motpolen så starkt närvarande. Jag tror inte att det är högmod att kalla den för kärlek. Det är en grym myt att man ska leva efter metoden "ensam är stark". Ensam kan man vara för att skydda sin tystnad, sin inre frid, sitt läsande och skrivande, sina promenader vid havet. Men det är tillsammans vi blir, om inte starka, så i alla fall mindre svaga, mindre rädda.

Den senaste veckan har varit omtumlande just i det avseendet. Alla ni som ställt upp för att hjälpa Hugo inför USA-resan gör mig rörd genom att ni visar en genuin mänsklighet, bortom det beräknande och kalkylerande. Även om jag själv inte ska med på resan betraktar jag det som en plikt att se till att den genomförs. Det blir det enda tillfället Hugo får att möta andra som fötts med den sataniska Alströms syndrom. Trots den tyngd som sjukdomarna innebär för honom har han en mild och livsglad personlighet. Få barn kan skratta så hjärtligt som han när vi träffas på födelsedagar eller vid andra tillfällen. Det är Hugo man hör och ser. Kanske är det nåden jag upplever när jag får vara tillsammans med dessa ättlingar. Kanske är det en alldeles obefogad nåd, men jag försöker hantera den med ödmjukhet och tacksamhet.

När jag stod vid Östersjökusten på Landön idag ven den kalla vinden runt kroppen. Kaffet i den vackra koppen och en nybakad croissant gjorde förmiddagen till det den blev. Det är på sådana platser jag hämtar näring till det vardagliga livet. Det är där jag hör vad jag själv tänker.