måndag 4 mars 2013

”Guds supermodell”

Sabatina James i Köpenhamn i lördags. Foto: Snaphanen
Jag hade inte själv möjlighet att vara med när Sabatina James föreläste i Köpenhamn i lördags. Därför vill jag här länka till en norsk artikel, skriven av Hege Storhaug på Human Rights Service i Oslo. Det kommer flera artiklar, inte minst i danska medier, och jag länkar förstås till dem framöver. Bloggpostens rubrik ”Guds supermodell” användes ironiskt av James själv i föreläsningen och är alltså hennes. Här först några bitar ur artikeln och längst ner en länk till hela texten:

Hun er ikke i tvil, Sabatina James (32). Europa går mot et sivilisasjonssammenstøt. Konvertitten fra islam til katolisismen er heller ikke i tvil om at hennes venninne, Ayaan Hirsi Ali, har rett i påstanden om at muslimer som ikke klarer å legge fra deg gudstroen, bør hoppe over til de kristnes rekker. Det er der den rettskafne guden finnes.

Tror Sabatina Europa de neste tiårene vil takle presset fra islam? Nei, fordi for få folk er modige. De fleste er opptatt av egen komfortsone: de fleste liker å bli likt, de liker ikke å bli definert som islamofobe og rasist. De fleste vil ikke risikere å miste jobbe – eller livet. Politikerne kjører appeasment-linja. De håper at hvis de fortsetter ”å mate krokodillen” blir de de siste som blir spist. Derfor blir det et clash of sivilisations:
”Hvis vi ikke våkner, og det tro jeg vi ikke gjør. For vi trenger mange med mot, og de mange har vi ikke i dag.”
Sabatina fortsetter:
”Om en generasjon vil vi ha mange muslimer i ledende politiske posisjoner og i andre sentrale samfunnsinstitusjoner. Når clashet kommer, vil de si: ‘det skjedde fordi vi ble diskriminert,’ sier Sabatina med en oppgitt latter. ”Da frykter jeg at det blir voldelig. Fordi enten vil europeerne ha vært altfor tolerante overfor islam mens andre vil gå til den andre yttergrensen og dra alle muslimer over samme lesten. Folk vil ikke klare å kontrollere seg.” Hege Storhaug: ”Guds supermodell”
Uppdatering 5 mars, här skriver Den korte avis om föreläsningen.


Nyöversatt från Tyskland och Slovenien

Bland de böcker jag åtagit mig att skriva om för BTJ vill jag peka på några nya titlar. Goran Vojnovic har skrivit Blattejävlar, en osannolik, grym och hård beskrivning av livet för några unga människor i dagens Ljubljana. Boken fick mig förstås att tänka på Bodil i Zagreb eftersom hon skrivit och skriver rätt så mycket just från Sloveniens huvudstad (dit hon far då och då).

Huvudpersonen Marko Dordic slåss förtvivlat mot både tingens och tidens ordning. Det är som om Slovenien först med denna roman blir scenen för de krig som på 1990-talet ödelade så många andra fornjugoslaviska städer och länder. Detta krig utkämpas mellan nationaliteterna och titeln Blattejävlar syftar på de icke-slovenska medborgarna i Slovenien, d.v.s. folken från det övriga gamla Jugoslavien. Här tvivlar man inte en sekund på betydelsen av klass och etnicitet  Språket är rått och brutalt. Man undrar hur det ens är möjligt att fräsa ur sig så många svordomar och könsord på drygt 200 sidor. För att inte tala om dryckerna och drogerna de hinner sätta i sig.

Det tyska jag läser är Astrid Rosenfelds Adams arv. Det är en tjock roman som jag hunnit knappt halvvägs in i. Den består av två avskilda delar. Först kommer 125 sidor med och om Edvard/Eddyponken som vi möter när han är blott nio år och lever med sin mamma, mormor och morfar i Berlin. En historia som vimlar av infall, äventyr och utmaningar tar sin början. Den avrundas med att pojken, nu en man, får tag i ett oöppnat paket. Där ligger Adams bok! Adam som kan berätta om allt som hänt familjen under det tidiga nittonhundratalet och inte minst under den nazistiska eran. I den berättelsen har jag just stigit in och har 250 sidor kvar. Det är en fantastisk roman. Nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Nå, bara två tips i all hast. Detta är förstås inga recensioner, men jag kan ändå berätta att Blattejävlar är översatt av Sophie Sköld, och Adams arv av Jörn Lindskog.


Libyen, Västbanken, Albanien


Gröna torget, Tripoli. Foto: Thomas Nydahl
Det är en stor fördel att med egna ögon ha sett förvandlingen av några konkreta muslimska miljöer. Jag reste på Västbanken strax före och under den första intifadan i mitten och slutet av 1980-talet. Vid två tillfällen besökte jag al- Makassedsjukhuset, där de unga stenkastande pojkarna hamnar efter att ha skadats av militärens gummikulor. Och jag reste i Libyen under två veckor 1983. Man kan tala om att det i dessa miljöer framför allt pågick sekulära processer. Överste Kaddafi ville ersätta moskéns makt med politikens. Han var en sekulär ledare men hade förstås också inspirerats av islam. Det kan man säga att de palestinska ledarna också hade. Deras PLO var i första hand en sekulär organisation och det skulle dröja ett tag till innan Arafat började tala i islamska termer. Någon Allah fanns inte i hans glödande frihetstal eller på presskonferenserna. Han talade för alla palestinier, oavsett om de var kristna eller muslimer, sekulära eller något fjärde. I den första intifadans stenkastande pojkgäng hörde man inte ropet Allahu Akbar. Islamiseringen hade ännu inte tagit över Västbankens ungdomar.

Första intifadans offer. Al-Makassedsjukhuset. Foto: privat
Detta var en tid då ingen hade kunnat drömma om de kristna palestiniernas massflykt. I Albanien hade jag under ett antal resor och senare en längre vistelse 1978 sett hur en regim aktivt och med hårda metoder fördrev varje form av religiös tro och makt från landet. Moskéerna byggdes om till utställningslokaler, lager, ateljéer för bildkonstnärer – och kyrkorna som tillhört såväl katolska som ortodoxa församlingar blev sporthallar.

Jag besökte en sådan i norra Albanien, en mycket stor katolsk kyrka, som byggts om till arena för olika bollsporter. Så hade också Albanien i grundlagen förkunnat att landet var världens första ateistiska stat. Så såg i alla fall den officiella bilden ut.

Vad var det som sedan hände, efter att islamisk väckelse svept över den arabiska världen? Vad hände när Enver Hoxhas stalinistiska diktatur hade fallit och balkankrigen på nytt svept fram över också de albanska territorierna i Albanien och Kosova?

Jag tror att förståelsen av dessa förändringar måste vara en grundsten för kunskapen om varför islam så genomgripande förändrat sociala, politiska och sociala strukturer och varför så stora folkmassor hellre återgår till en urgammal ordning baserad på sharia än stannar kvar i de sekulära despotierna, oavsett om de styrts av enskilda tyranner som Hoxha, Kaddafi och Arafat, eller om de som på Västbanken och i Gaza haft antingen Fatah eller Hamas som vardagens förvaltare. Det är ju inga mirakel som ägt rum. Inte heller några revolutioner, trots att ”den arabiska våren” länge framställdes som just sådana. Istället tror jag att man måste tala om en långsam process som i ett kritiskt skede av historien tar ett stort kvalitativt språng, där politiken ersätts av religionen och moskén därför blir viktigare än folkvalda parlament. Oavsett vad de enskilda despoterna sagt i sin starkt centraliserade maktorgan så har det under ytan funnits en annan kultur.

Katolsk kyrka i Skhodër, norra Albanien 1978, ombyggd till sporthall med obligatorisk hyllning till marxismen-leninismen på fasaden. Foto: Thomas Nydahl
Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. För mer kunskap om denna period kan man läsa i min bok Kulturen vid stupet om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna).

Man ska komma ihåg att dessa unika handlingar genomfördes före etablerandet av den kommunistiska diktaturen och att besa, trots att det inte är direkt knutet till islam, kunde tillämpas på ett mellanmänskligt plan av stor betydelse. Besa har som begrepp och handlande överlevt både utländska ockupanter och Enver Hoxhas stalinism. Det är i dagens sekulära albanska miljöer av lika stor betydelse. Men jag skulle vilja säga att islamismen inte fått de framgångar där som den fått i Bosnien eller Libyen. Etablerandet av sekteristiska moskéer är ett stort problem på Balkan av idag, och väcker oroliga frågor hos de sekulära medborgarna. Mot bakgrund av att islamismen är en importerad ideologi är den förstås lika farlig där som i vår del av Europa. Dess benägenhet att använda våld i konfliktsituationer understryker farans karaktär. Tillspetsat kan man säga att det instabila tillståndet av vare sig krig eller fred i de forna jugoslaviska republikerna mycket väl kan återgå i väpnade konflikter, och då vet vi förstås inte vilken roll islamisterna kommer att spela.

Stalinbyst, Tirana 1978. Foto: TN
Libyen är i många avseenden ett särfall. Med en unikt lång maktperiod kunde Kaddafi etablera helt nya strukturer som splittrade inflytelserika stammar och skapade nya lojaliteter från basen upp till toppen. Kaddafi var, precis som Hoxha, känd för sin skoningslöshet gentemot de människor som visade minsta lilla tecken på illojalitet. Tortyrkamrarna och avrättningsplatserna var lika viktiga som infrastrukturen och socialpolitiken för Kaddafi. Men trycket från islam växte också mot honom. Han började få problem med rekryter från al Qaida som öppet utmanade hans makt. Några av de viktigaste figurerna spärrade han in, och i ett sista desperat försök att blidka oppositionen under inbördeskriget släppte han dem igen. Det var ett minst sagt misslyckat försök, eftersom wahhabiterna både med stöd av NATO och det saudiska kungahuset då bättre kunde organisera sin krigsinsats och snabbare gå mot Kaddafiregimens fall och sin egen seger. 

Park i Tripoli. Foto: TN
Libyen hade flera fördelar av Kaddafis regim. För det första drev han en nationalistisk oljepolitik. De gigantiska inkomsterna blev till nytta för folket. Jag såg med egna ögon hur det ambitiösa sociala programmet såg ut. Sjukhus, tandkliniker och andra hälsovårdande institutioner var av högsta kvalitet, byggda med importerad kunskap och expertis. Infrastrukturen likadant; de libyska motorvägarna byggdes av svenska företag och höll hög klass. Det växte fram en välmående medelklass som bodde i egna hus och körde egna bilar. Kaddafis utrikespolitik underminerade dock denna sociala och ekonomiska stabilitet och det var där moskéernas inflytande och makt kom att väckas till liv igen. Ingen kunde öppet kritisera regimen men i viskningarna spreds missnöjet och en förlitan på att islam skulle vara räddningen. Resten är historia. Libyen fick inte någon verklig frihet. Oljekällorna är i hög grad i de stora multinationella företagens händer, regimen i Tripoli saknar kontroll över hela landet och de wahhabitiska krafterna utnyttjar dödläget för att flytta fram sina positioner. Det råder ingen tvekan om att de kommer att ha stora framgångar efterhand som kaos och våld får libyerna att tröttna på det väststödda nya styret.

Idag finns det en mycket intressant artikel i DN, där Joschka Fischer skriver om vad som kommit efter revolutionerna. Han är pessimist. Förstås.



söndag 3 mars 2013

Om behovet av inspiration

Landön i lågvatten. Foto: Astrid Nydahl
Både igår och idag har jag befunnit mig ute vid Östersjön, igår vid Landön och idag i Tosteberga hamn. Hamnbassängen är fortfarande istäckt men annars lyser havet blått emot oss.

Det är platser som dessa jag får inspiration av. Inspirationens förutsättning är vilan och friden. Att ta ett steg bakåt och försöka hitta en lugnare andning. Det lyckas nästan alltid.

Sabatina James i Köpenhamn igår. Foto: Snaphanen
Men inspiration kan man också få av människor. Igår var det möte i Köpenhamn med Sabatina James (i Trykkefrihedsselskabets regi). Jag hade inte möjlighet att delta men har från Steen/Snaphanen fått en serie bilder. Man behöver inte titta länge på dem för att förstå att hon är en karismatisk och inspirerande människa. Hon har förstås fått ett pris på sitt huvud av islamisterna. När texter dyker upp kommer jag att berätta mer om den här pakistansk/österrikiska kvinnan och hennes öde. Men här kan man läsa en av hennes egna texter.


lördag 2 mars 2013

Nya radikala hot mot Lars Vilks

Innebär inte de senaste hoten och dödslistan från al Qaida en radikalt försämrad situation för Lars Vilks och de andra som finns utpekade på listan? Jo. Vad sker för att hjälpa honom? Vilks har förvisso erfarit Jihad Jane, självantända ungdomar från Landskrona och konstintresserade, knivbärande al Shabab-män i Göteborg.  Men att finnas med på en dödslista från al Qaida måste rimligen vara ett pinnhål högre på den islamistiska rörelsens evighetsmaskin.

Foto: T Nydahl.
Vi vet vad al Qaida är och inte är. Det som hänt i New York, Washington, Madrid, London och en oändligt massa platser i Afrika, Asien och jag vet inte var, är det al Qaida vi lärt oss känna igen som en mordmaskin. Men vi vet också – eller vi tror oss veta – att det inte handlar om en globalt samordnad struktur med ett enda övre skikt som ge order och direktiv. Al Qaida är med all sannolikhet en löst sammanhållen krets av likasinnade Jihad-krigare, som är redo att ingripa i vilken världsdel de önskar. Det innebär att Europa förstås inte går fritt. Och enskilda européer går förstås inte heller fria, särskilt inte om de riktat kritik mot islam, eller har uppfattats och tolkats som islamkritiker. Det är läxan vi måste lära oss, igen och igen och igen. Lars Vilks har skydd. De har de övriga personerna på dödslistan också. Lars Hedegaard finns inte med på listan, men han har utsatts för mordförsök och har också detta personskydd.

Inför den islamistiska terrorismen har vi två val: gömma oss och odla en trädgård eller att se fakta i ögonen och göra det lilla vi kan. Ja, det är inte mycket vi kan. Men vi kan försöka att tala, skriva och tänka i detta ämne. Varje ord, rad eller tanke innebär något litet. Litet betyder inte obetydligt. Vi talar, vi skriver, vi tänker. Vad kan al Qaida sätta emot det? Jag vet inte, men jag gissar att det enda de kan erbjuda är våld och mer våld. Hot, hat och våld är en brygd vi måste vänja oss vid. Dagligen. Men de människor som utsätts särskilt mycket måste få vårt stöd. Lars Vilks är en sådan människa.

Så här kommenterar Vilks:
"En annan intressant nyhet är det senaste numret av Inspire Magazine. Två av de tre redaktörerna har man lyckats ta kål på men den tredje har fått ett nytt nummer. Här finns inspiration för den långtgående islamisten. I numret kör man som vanligt med aktuell dödslista och jag ser att intresset för min person inte har försvunnit. Faktiskt har en vacker placering i händelsernas centrum."
Och så här DN:
"Terrornätverket al-Qaida listar nu elva personer som legitima mål för mord. En av dem den svenska konstnären Lars Vilks. Listan publiceras i en engelskspråkig tidskrift på terrornätverkets sajt. Tidskriften startades den 1 juli 2010 och har sedan dess publicerat "goda råd" om hur läsaren kan utföra olika typer av terrordåd som att bygga bomber hemma i köket eller, som nu, hur man arrangerar trafikolyckor genom att hälla olja på vägbanan eller spränger en parkerad bil i luften. Tidskriften heter "Inspire Magazine", Tidskriften Inspirera."




Tyngden och nåden

Landön, lördagen 2 mars 2013. Foto: Astrid Nydahl
Det många sorger människor bär på tycks väga så mycket mer än någonting annat. Just tyngden försätter oss i de tillstånd vi inte vill veta av. För att lätta på den måste vi stiga åt sidan, se vad som berör oss starkast och försöka handla utifrån det. Jag har de senaste åren kommit allt närmare min familj, alla de vuxna sönerna och döttrarna, alla barnbarnen. I den smärta och sorg som finns hos oss finns också motpolen så starkt närvarande. Jag tror inte att det är högmod att kalla den för kärlek. Det är en grym myt att man ska leva efter metoden "ensam är stark". Ensam kan man vara för att skydda sin tystnad, sin inre frid, sitt läsande och skrivande, sina promenader vid havet. Men det är tillsammans vi blir, om inte starka, så i alla fall mindre svaga, mindre rädda.

Den senaste veckan har varit omtumlande just i det avseendet. Alla ni som ställt upp för att hjälpa Hugo inför USA-resan gör mig rörd genom att ni visar en genuin mänsklighet, bortom det beräknande och kalkylerande. Även om jag själv inte ska med på resan betraktar jag det som en plikt att se till att den genomförs. Det blir det enda tillfället Hugo får att möta andra som fötts med den sataniska Alströms syndrom. Trots den tyngd som sjukdomarna innebär för honom har han en mild och livsglad personlighet. Få barn kan skratta så hjärtligt som han när vi träffas på födelsedagar eller vid andra tillfällen. Det är Hugo man hör och ser. Kanske är det nåden jag upplever när jag får vara tillsammans med dessa ättlingar. Kanske är det en alldeles obefogad nåd, men jag försöker hantera den med ödmjukhet och tacksamhet.

När jag stod vid Östersjökusten på Landön idag ven den kalla vinden runt kroppen. Kaffet i den vackra koppen och en nybakad croissant gjorde förmiddagen till det den blev. Det är på sådana platser jag hämtar näring till det vardagliga livet. Det är där jag hör vad jag själv tänker.


Alfons, mitt barnbarn

Alfons grav i Västra Vram. Foto: Astrid Nydahl
Alfons lämnade det jordiska livet, idag för sex år sedan. Livets snabbhet kan förvisso jämföras med dödens malande närvaro i våra tankar och drömmar. Vi hinner knappt registrera det egna åldrandet. Vi måste mäta det mot barnbarnens liv. Men Alfons fick inte ens börja skolan, det han drömde och längtade efter, eftersom neuroblastomen erövrat hans kropp.

Idag minns jag Alfons med några rader ur Cees Nootebooms dikt Sista brevet (från samlingen En staty av frågor, i översättning av Lasse Söderberg):

Alla de skapade orden,
alla dikterna av ljus,

så ingenting mer.

Bottnen ligger på vattnet,
gatan på fötterna.
Han har vänt sig om
och gått tillbaka
dit varifrån han kom.

fredag 1 mars 2013

Pappa, konsten och friheten

Jag arbetar då och då med min bok om barndom och uppväxt i Malmö på 1950- och 1960-talen. I själva skrivandet föds många minnen. Idag vill jag visa lite av det som handlar om min pappa, Gösta Nydahl, och hans liv i konsten.

*

Pappa undervisar barnen på barnhemmet i kvartersgården Vladimira Nazora 10 i Karlovac. Föräldralösa barn i åldrarna tre till arton år bodde där. Bilden ur hans bok Landet som icke är. Jugoslaviska anteckningar 1963 - 1995. Hemmet hade skapats av Pero Car och de inbjöd varje år utländska konstnärer att arbeta där. Pappa gjorde det fem år i rad. Vid hans sista besök låg barnhemmet i grus och aska efter en direktträff under det serbisk-kroatiska kriget.
Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och han visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

Det finns många ögonblicksbilder i mitt minne kopplade till pappas konstnärskap. Inte minst galleribesöken och vernissagerna blev för mig som barn stunder av närvaro och framtidsdröm. Jag ser dem framför mig, alla hans kollegor med sherryglas i händerna, som ägnade sig mindre åt den utställda konsten och mer åt att samtala. Skratten var en stark kontrast mot den vardagliga tystnaden i hemmet. Men de viktigaste fragmenten är de som kommer från hans olika ateljéer, särskilt den han hade på Södra Förstadsgatan, på vinden, som före hans tid tjänat som mottagning för en av stadens horor. I början fick han besök av män som förväntat sig att någon helt annan än pappa skulle öppna dörren då de kom dit. Men besväret försvann snabbt och han fick vara ifred. Jag minns att jag själv kände ett obehag att gå genom vinden för att komma till hans rum. Väl därinne var det alltid lika behagligt att vistas, ombonat, med pentry och i nivå med innerstadens tak. Pappa hade ansträngt sig för att göra själva vindsgångarna så behagliga som möjligt med att sätta upp affischer från konstutställningar. På toaletten som låg där de två gångarna möttes hade han gjort likadant.

När han skulle flytta in i ateljén fastnade han och jag med en mycket stor oljemålning i spiraltrappan, den var helt enkelt för stor och kilades fast mellan en trappavsats och taket. Efter många misslyckade försök sågade han den i bitar. Resten av de stora tavlor han målat i den förra ateljén fick tas upp med en vinsch som fanns på vinden.  Pappa hade gjort en större svit oljemålningar med motiv från stradun i Dubrovnik, ett motiv som han också gjorde grafiska blad och skulpturer kring. En vanställd äldre man var tidningsförsäljare och han förekommer på många av de fina tuschteckningar pappa gjorde av honom. Han var på ett märkligt sätt sammanvuxen med tidningsbuntarna. Jag vill minnas att han hette Mateo.

Ett annat motiv som blev ett slags hemkänsla för mig, och säkert också för mina syskon, var de återkommande kaktusarna. Det fanns en varm och beskyddande, tät känsla i dem, samtidigt som de hade en hotfullhet med sina taggar. Jag undrade ofta över hur pappa själv förhöll sig till dem, och om de hade denna dubbla symbolik i målningarna.

Några av de karaktäristiska målningarna från Jugoslavientiden. De svartvita reproduktionerna ger förstås ingen rättvisa åt dessa oljemålningar. Ur ovannämnda bok.
Minnesvärd är särskilt ett av dessa större kaktuslandskap. I centrum ligger en mycket vacker, naken kvinna, hon sträcker ut sig i gräset och är omgiven av kaktusar. Men hon har inget ansikte. Jag undrade flera gånger om det var för att hon skulle förbli anonym för betraktaren eller om det fanns andra förklaringar. Den målningen hade jag gärna haft som ett minne av pappa, men den var borta när vi röjde i hans bostad efter hans död 2008. För mig får den en  tung och effektiv symbolisk betydelse av det alltid outsagda, antydda eller nertystade i familjen. Det var som om vi alla helst hade varit ansiktslösa för att inte besvära eller genera varandra.

Kaktusarna och succulenterna från pappas målningar skulle senare i livet smälta samman med mina egna, som jag plockat med mig hem från Albanien, på andra sidan den järnridå som skilde Titos republik från Hoxhas. Och ännu några år senare skulle de kompletteras med liknande från Lissabon.



Joyce Carol Oates: Dagbok 1973-1982

”Den förnimbara världen med alla dess svåra frestelser, dess skönhet, förmånen av den, de mänskliga relationernas ständiga drama…”

Så skriver Joyce Carol Oates i sin dagbok den 22 juli 1977 och sammanfattar därmed oavsiktligt också något som kunde sägas gälla hela denna dagboksvolym i Ulla Danielssons svenska översättning. Det är nämligen inte alls så som vissa kritiker påstått, att Oates ”bara” skriver om hur mycket hon älskar sin man och med vilka människor hon umgås på fritiden. Det är en nidbild av en mycket spännande, tät och informationsrik volym, som just handlar om det citatet ovan visar, utifrån den skönlitterära författarens intresse och begåvning. De drygt femhundra sidorna är ett urval gjort av Greg Johnson, med både strykningar i enskilda stycken och längre avsnitt som ansetts vara av alltför privat karaktär. Originalboken utkom 2007 på Oates eget förlag The Ontario Review Press, tidskriften och förlaget som fr.a. hennes make Raymond J. Smith drev fram till sin död i februari 2008. Det omfattar perioden 1973 – 1982, varje år inleds med en redaktionell text om Oates förehavanden och utgivning. Boken har dessutom ett förord av Oates själv, i vilket hon understryker att hon aldrig kunnat tänka sig att publicera – eller ens skriva – en dagbok som ”redskap för min aggression”. Den innehåller alltså inga spektakulära angrepp på kollegor i litteraturens värld, och redan det är befriande. Det är inte detsamma som att den skulle sakna sociala, politiska eller kulturella konflikter. Bland annat berättar Oates vid återkommande tillfällen om de stalkers som förföljer och t.om. dödshotar henne.

Grunden för dagboken är det vi kallar vardagslivet: läsning, skrivande, umgänge, familjeliv, läraryrket – och naturligtvis reflektioner kring litteratur och kultur i vidare bemärkelse. För en författare blir vardagslivet självklart präglat av litteratur.

Oates skriver med nykter stillsamhet. Hon tar aldrig till överord, vare sig termometern stiger mot 40 grader eller för att berätta om kärleken till sina föräldrar. Hon är, också i dagboken, en berättare. Hon röjer förvisso djupa sprickor i sitt eget liv – anorexin och funderingarna kring självsvälten är här den största och allvarligaste – men hon försöker aldrig skriva så att det skulle passa en löpsedel, gagna ett rykte eller en sladderspalt. Hon konstaterar att anorexin är ”en kontrollerad och utdragen form av självmord” men tror också att en av dess drivkrafter är att det som främst lockar är ”en förvandlad, upphöjd vision av en själv”. På det sättet kan anorektikern ”förflytta sig upp över den grova fysiska nivån.”

Under de år dagboken omfattar skriver Oates några av sina kanske främsta verk, som på svenska fick namnen Ljusets ängel, Marya – ett liv, Morgonstjärnan, Det var vi som var Mulvaneys, ett stort antal noveller bl.a. publicerade i antologin Normal kärlek: 12 berättelser, men kanske först och främst den stora, gotiska romanen Bellefleur som utkom på svenska 1982. Under mycket lång tid får läsaren följa Oates i arbetet med den, liksom med de lika omfattande romaner som skulle följa därefter och som sammantagna utgjorde vad hon själv kallade en gotisk trilogi. ”Meningen med livet är att fördjupa sig i skönhet” skriver hon våren 1978. Denna insikt kan tyckas född ur Oates sociala vara, som börjar i en mycket fattig, proletär nivå, för att sedan via medelklassen hamna i det som har med ekonomisk makt och status att göra, nämligen det Oates kallar ”lägre överklassen” trots att denna tillvaro alltid tycks begränsas av hennes ”tuffa proletära bakgrund”. När hon skriver om detta formulerar hon också en hyllning till ”den amerikanska arbetarrörelsen (Gud välsigne den – framför allt min farfar Woobly)”.

Nobelpriset då? Jodå, alltsedan 1970-talet tycks hon ha förekommit i spekulationerna och hon för nästan årligen in anteckningar om vem som står på tur, och huruvida hon själv ”står på listan”. Som läsare kan man tänka att det är hög tid nu. Hon är definitivt en av de stora amerikanska berättarna, och med sin essäistik och poesi därtill är hon kvalificerad i långt högre grad än flera tidigare mottagare. Och ändå tror jag att hon själv finner det minst lika tillfredställande att i oktober 1981 kunna föra in i dagboken att Bellefleur, då i tredje pocketupplagan, tryckts i ”fantastiska 783 000 exemplar”.

torsdag 28 februari 2013

Rare Disease Day. Hugo och Alströms syndrom

Mitt barnbarn Hugo
Idag, den 28 februari, är det Rare Disease Day. Jag skulle vilja visa er vad min dotter Malin skriver om sonen Hugo med anledning av det. Hugo är en av fem personer i Sverige som fötts med Alströms syndrom:
"Alströms Syndrom är en av de mest ovanliga syndrom som existerar. Hugo är en av fem personer som lever med detta monster i Sverige idag, i världen finns det sammanlagt ca. 800 diagnostiserade fall. Rare Disease Day finns till för att sprida kunskap som kan hjälpa dessa barn som Hugo, som har ett inneboende monster att ständigt kriga med."
Här kan du läsa mer om Hugo och hans förestående USA-resa. Och här länk till en utmärkt sida hos Socialstyrelsen.

Näthat?

Sparkhill. Foto: TN
Här kan man tala om ett mycket konkret exempel på näthat:
"The teachings of a radical preacher who is believed to have inspired three Birmingham men convicted of planning a major terror attack are still available on YouTube, MPs have warned. But quizzed by Midland MPs in the House of Commons, a YouTube executive warned it was impossible to prevent the films being distributed."
Det handlar alltså om den stora terrorrättegången i Birmingham. Herrarna som skulle spränga människor i bitar hade suttit och tittat på YouTube-predikanter för att stärka sig:
"Mr Winnick warned that YouTube was providing a platform for “any hate merchant”. It followed the conviction of three men from Birmingham who were found guilty of planning a massive suicide bombing campaign that would have caused more deaths than the July 7 London bombings. The trio that they will all face life in prison when they are sentenced in April or May. Irfan Naseer, 31, from Sparkhill, Irfan Khalid, 27, from Sparkbrook, and Ashik Ali, 27, of Balsall Heath, were found guilty of planning the UK attacks after a 14 week trial at Woolwich Crown Court."
Så får begreppet näthat helt nya dimensioner. Läs hela artikeln för konkreta resonemang. Vi talar inte om hot eller aggressiva påhopp, utan om konkreta planer på massmord. De unga männen från Birminghams olika platser hade säkert fortsatt sitt förberedelsearbete också utan predikanterna på nätet, men förmodligen har de tjänat både som inspiratörer och moraliska stödjepunkter.


onsdag 27 februari 2013

Hugo står inför sitt livs chans att komma till Amerika och möta Alströmsällskapet

Uppdatering:

Idag har jag fått rapport om insamlingen till Hugos viktiga Amerikaresa. Inspirerad av en bloggvän som idag givit ett bidrag fick jag veta att 2/3 av det nödvändiga beloppet nu är insamlat. Därför vill jag vädja till alla mina blogg- och bokläsare om ett bidrag till honom. Små eller ej, det spelar ingen roll, varje krona är viktig för syftet. Längre ner i texten finns all information om syftet med resan, om Hugos sjukdom och hur man gör för att skänka en liten slant. Där finns också en Facebook-sida för ändamålet samt en blogg om Alströms syndrom och Hugo.Är något oklart går det bra att skriva till mig på thomas.nydahl@gmail.com för mer information.

*

Jag har berättat några gånger tidigare om mitt barnbarn Hugo. Han har ett svårt sjukdomskomplex som heter Alströms syndrom. Han är en av tio i Sverige som fått diagnosen. Här på bilden står han utanför Silviaskolan i Hässleholm som är en specialskola för barn med hörselproblem eller dövhet.

Han orkar på sin höjd med ett par dagar i veckan, då han åker dit med sin assistent. Men Hugos problem är så många fler. Han är på väg att förlora synen och har en rad andra systemsjukdomar, som epilepsi och förstadium till diabetes. Övervikt och hjärtproblem ingår också i sjukdomsbilden.

Nu har han fått sitt livs chans att komma ut på långresa med familj och assistenter. Det ska nämligen hållas internationell Alströmkonferens i USA (7th International Family Conference, Research Clinic, and Scientific Symposium, Plymouth, Massachusetts, USA May 9 -13, 2013).

Hugos mamma Malin har en Facebook-sida där hon samlar in pengar till resan och vistelsen. Vill ni skänka en slant kan ni göra det till Hugo Asplund så här: Swedbank. Clearingnummer 8313-9 Kontonummer 524013956-7


Vi i familjen bistår förstås, men det blir stora kostnader. Men resan dit är mycket viktig eftersom den ger Hugo en chans att för första gången i livet träffa andra barn med Alströms syndrom.

Silviaskolan fyllde tjugo år för en tid sidan och fick då besök av drottning Silvia. På bilden hälsar hon på Hugo, som efteråt berättade att han "först var blyg, men sedan gick det bra."

Det finns också en blogg för Hugo och vill man veta mer om Alströms syndrom så finns det en utmärkt sida hos Socialstyrelsen.

Moskéinbjudan till Lars Vilks nu tillbakadragen


Lars Vilks i Köpenhamn. Foto: Snaphanen
Ingen missade förstås Malmömoskéns inbjudan till Lars Vilks. Men har människor också sett att inbjudan är tillbakadragen? Varför skedde detta undrar förstås vän av ordning. Låt oss en stund begrunda fakta och se hur spelet ser ut.

I hela den muslimska världen är de dubbla budskapen standard. Det är inte bara imamer och moskédirektörer som använder den taktiken. Också militära och politiska ledare inom islam använder den. I princip går den ut på att vända det leende och inbjudande (!) ansiktet mot fienden och hans offentlighet. Då blir budskapet entydigt: vi har här att göra med en mild, fredlig och generös tradition. Samtidigt tvingar den till militans, aggressivitet och oförsonlighet när den vänder sig till hemmapubliken.

Arafat var i politikens värld en mästare på detta. Han kunde stå i amerikansk tv och tala om ”the peace of the brave” och samma vecka från ett podium i Ramallah förkunna att det totala kriget var enda vägen fram. Nu är förvisso våra lokala moskéföreträdare inte taktiskt skolade i det avseendet. De blottar också sin ytlighet i kontakten med omvärlden. Det finns ickemuslimska rapportörer som förmår avkoda budskapet. Det budskap som erbjöds senast var kopplat till kravet på en ursäkt.

På samma sätt vände sig de iranska mullorna – i samförstånd med de brittiska imamerna – till Salman Rushdie med ett erbjudande om förlåtelse. Om han tog första steget, bad om ursäkt och visade på sin personliga återkomst till islam. Han gjorde som de sa. Men de blev förstås inte nöjda. I den nya självbiografiska boken Joseph Anton berättar Rushdie att det är den enda sak han djupt ångrar under alla åren han levt under fatwans ok. Man skulle kunna sammanfatta det med en liknelse: om du erbjuds en god kaka från imamen ska du inte äta den, för det som ser ut som russin är i själva verket giftampuller som påverkar inte bara tänkandet utan slutligen också andningen. Det är syrefattigt i den världen och det lilla syre som finns vill de inte dela med oss otrogna hundar.

Uppdatering: eftersom den här bloggposten utsätts för små attacker vill jag förtydliga, och det är också det som Vilks själv gör, genom att länka till vad Skånskan skrev:
"Men när SkD frågar Bejzat Becirov så är inte tanken att skicka någon formell inbjudan till Vilks."
Den inbjudan man via TV4 lät sända Vilks är således också formellt tillbakadragen.


Magnus Sandelin: Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto)

Det mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra länder.

En del av dessa människor har genomfört spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och ”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte alls förhöll sig så.

Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skrev detta satt ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn. Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?

Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten. Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut från svensk horisont.

En annan viktig sak i boken är att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig. Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.

Boken avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till rättssaken i Köpenhamn där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats (och senare också fällts för omfattande förberedelser till terrordåd).

Jag skulle säga att Sandelins bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut.