Jag läser Maria Svelands nya hatbok och förbluffas över vilket genomsjukt land jag lever i. Hon och jag talar, skriver och läser på samma språk. Ändå känner jag mig som en främling inför varje mening hon skriver. Hennes bok är inget annat än en pamflett i den militanta manshatarrörelsens tjänst. I svensk godhetsindustri har denna rörelse en framträdande plats. Sveland skriver in den i sin självklara roll, som "ett motstånd" i en "högljudd" opposition mot alla former av samtidskritik (ordet högljudd är hennes eget).
Vad Svealand i sin bok konsekvent bortser ifrån är polariseringen i Sverige som vuxit fram ur multikulturideologin och det ekonomiska, politiska och kulturella lättsinne som präglat våra länder under lång tid. Polarisering mellan människor uppstår när den tidigare gemensamma moraliska och etiska plattformen krackelerat. Multikultur innebär per definition relativisering (allt går, allt duger) och i dess spår följer misstänksamhet, fientlighet och till slut också de öppna våldshandlingarna som går från individnivå till en större social och politiskt nedbrytning. Istället för att analysera detta kastar Sveland in sitt Breivik-kort. Det är så fult det kan bli därför att det påstår sig bevisa att varje människa som säger sig vara oenig med den rådande ordningens ideologiska överbyggnad är en potentiell terrorist och massmördare. Fulheten kan inte ens graderas… den är bortom allt vett. Men så ser svensk politisk ”debatt” ut. Svelands version är fulare än de flestas. Hon utgår nämligen ifrån att alla sociala problem beror på att männen - vi män - förklarat krig mot kvinnorna (hennes tes är lätt att sammanfatta: den som är kritisk mot feminismen är en kvinnohatare).
Boken utges av Leopard förlag på den där dagen ni vet, 8 mars, och den kommer att hyllas som det bästa som skrivits i ämnet. Tro mig. Jag lärde mig efter en annan bok från samma förlag, som sades handla om Danmark men som i själva verket var en "antirasistisk" projektion. Den blev en präriebrand som svepte fram över Sverige, tog alla priser som gick att ta och blev en bästsäljare (ja, det är så de uttrycker sig, den nya tidens tryckpressnissar). Jag lovar, det kommer att bli likadant med Sveland. Invänta 8 mars och avläs reaktionerna så får ni se.
PS: Svelands debutroman kom 2007 och heter Bitterfittan. Med en sådan titel tog hon en självklar ledarroll i den svenska offentlighetens feministelit.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 27 februari 2013
tisdag 26 februari 2013
Återbesök i gränderna
"All that I care to know is that a man is a human being - that is enough for me; he can't be any worse." Mark Twain
Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade. Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag inte.
Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana, i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.
Det som skrämmer mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet, konsumerandet och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran som störst för varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig rejält rädd.
Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den "nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss. Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt det som hör samman med postmoderniteten och dess moraliska och etiska relativism ("jag visste inte att man inte får våldta en kvinna" sa en man till sitt försvar i en engelsk rättssak alldeles nyligen, han hade fostrats i sin madrasa och fått lära sig att en kvinna tar man om man vill det). Att man kan få på flabben i en gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den erbjuder mig.
Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark utgiven roman.
Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade. Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag inte.
Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana, i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.
Det som skrämmer mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet, konsumerandet och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran som störst för varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig rejält rädd.
Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den "nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss. Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt det som hör samman med postmoderniteten och dess moraliska och etiska relativism ("jag visste inte att man inte får våldta en kvinna" sa en man till sitt försvar i en engelsk rättssak alldeles nyligen, han hade fostrats i sin madrasa och fått lära sig att en kvinna tar man om man vill det). Att man kan få på flabben i en gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den erbjuder mig.
Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark utgiven roman.
måndag 25 februari 2013
Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.
![]() |
| Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde. |
Som otrogen har man en enda övergripande plikt: att ge de hotade och förföljda helhjärtat stöd. Något alternativ gives inte. Om vi tiger är vi medskyldiga. Börja att läsa Lars Vilks, Geert Wilders, Lars Hedegaard, Aayan Hirsi Ali och fortsätt sedan utforska kontinenten som den kraften består av.
Under utforskningen kan man med fördel lyssna till Jane Birkin i en arabiskt smyckad version av Elise:
Tankar på takterassen
![]() |
| Foto: A Nydahl |
Nu när Black Country ligger bakom mig funderar jag på de reaktioner boken väckt. I veckan som gick kom en viktig dom. Målet gällde den trio från Sparkbrook i Birmingham som planerat ett dåd som vida som skulle övertrumfa 7 juli-attentaten i London. Bevisen mot de åtalade var överväldigande. I svenska medier har man väl inte hört något om saken, så jag länkar här till konkreta upplysningar om graverande omständigheter. Notera särskilt att man framhäver det faktum att ingen tipsade polisen om vad som pågick. Männen var välkända i området och deras familjer visste att de fick terrorutbildning i Pakistan, men med sin tystnad skyddade de männen och deras planläggning. Nå, det jag funderade på i det här sammanhanget är varför budbäraren - i det här fallet jag - utsätts för lögner, förtal och hån när han berättar om dessa miljöer. Är det så att all brottslighet som har med muslimer och islam att göra är bannlyst från svensk offentlighet? Jag blir mer och mer övertygad om att det förhåller sig så. Just därför finns det all anledning att fortsätta skriva om fenomenet.
För övrigt vill jag bara tipsa om den här artikeln, med anledning av gårdagens diskussioner här i bloggen om de olika musiktraditionerna:
"We went over to America last March and met with someone from NBC and I was talking about Birmingham, and reeled off 30 names of artists from the city, and he was astonished. Americans tend to think everything from the UK is from London but I encouraged them to come over to see Birmingham and they did – with some filming at the library."
Dagens musik blir The Moody Blues, gruppen som bildades i Birmingham 1964. Här ett fint gammalt klipp av Nights In White Satin:
söndag 24 februari 2013
Merseybeat, musiken och poesin
Merseybeat, vad säger det er? Eftersom Black Country-boken snart är slutsåld har jag skissat på nästa bok i samma genre. Med all säkerhet får den titeln Merseyside eller Merseybeat. Jag vill göra en liknande reportagebok om Liverpool, landskapet där och de industriella, kulturella och sociala traditionerna och rötterna.
Min vän och kollega Per Helge har redan visat på några av poeterna i den traditionen. Den här antologin presenterar tre av dem: Adrian Henri, Roger McGough, och Brian Patten. Så här beskrivs boken hos Amazon:
"In the summer of 1967, Tony Richardson of Penguin Books took a chance. Then Penguin's Poetry Editor, he devoted number ten of the highly prestigious Penguin Modern Poets series to three unknown young writers from Liverpool. The Mersey Sound, featuring the work of Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten would become the biggest selling poetry anthology of all time. A Gallery to Play to is an intimate account of the lives and careers of the poets Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten. With unparalleled access to the three writers, Phil Bowen has written an indispensable book for anyone interested in British poetry, popular culture and society over the last forty years. Originally published in 1999, this revised edition includes new interviews with Brian Patten and Roger McGough."
Lennart Svensson påpekar i en artikel i sin blogg idag, om bland annat min bok:
Det finns intressanta fakta att gräva fram kring denna musikkultur. Liverpool som hamnstad gav de rätta förutsättningarna. De musikaliskt begåvade grabbarna hängde i hamnarna och fick av sjömän som seglat från USA möjligheten att både köpa gitarrer och det allra senaste i skivväg. Så det är ingen tillfällighet att Lennon, McCartney och de andra från de ofta fattiga hemmens rum tog steget ut i stora världen - och lade den under sig. Se på den fina gamla videon med bilder från den tidens Liverpool och med sång av just Gerry & The Pacemakers i You´ll never walk alone:
Poesin fanns för övrigt också i dessa det tidiga 1960-talets sånger:
Gerry & The Pacemakers - Ferry cross the Mersey
(1964 on top number 8 in UK)
Life goes on day after day
Hearts torn in every way
So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
People they rush everywhere
Each with their own secret care
So ferry 'cross the Mersey
and always take me there
The place I love
People around every corner
They seem to smile and say
We don't care what your name is boy
We'll never turn you away
So I'll continue to say
Here I always will stay
So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
and here I'll stay
Here I'll stay
*
Det är förstås på sin plats att påpeka att Steve Winwood kommer från Birmingham. Han är så långt man kan komma från hårdrocken. Om inte annat kan man prova här:
Min vän och kollega Per Helge har redan visat på några av poeterna i den traditionen. Den här antologin presenterar tre av dem: Adrian Henri, Roger McGough, och Brian Patten. Så här beskrivs boken hos Amazon:
"In the summer of 1967, Tony Richardson of Penguin Books took a chance. Then Penguin's Poetry Editor, he devoted number ten of the highly prestigious Penguin Modern Poets series to three unknown young writers from Liverpool. The Mersey Sound, featuring the work of Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten would become the biggest selling poetry anthology of all time. A Gallery to Play to is an intimate account of the lives and careers of the poets Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten. With unparalleled access to the three writers, Phil Bowen has written an indispensable book for anyone interested in British poetry, popular culture and society over the last forty years. Originally published in 1999, this revised edition includes new interviews with Brian Patten and Roger McGough."
Lennart Svensson påpekar i en artikel i sin blogg idag, om bland annat min bok:
"The Black Country är en av hårdrockens födelseplatser. Led Zeppelins sångare Robert Plant var från regionen, samt grupperna Black Sabbath och Judas Priest. Som privat reflektion (OK, jag berör det även i min NyT-artikel, men bara en passant) kan sägas att Black Country är en heroisk, ärevördig plats, platsen där hårdrocken uppstod i skiftet mellan 60- och 70-tal. Liverpool, vid Atlantkusten i väster, var som alla vet en popstad, Floden Mersey gav namn på "the Merseybeat", dvs soundet som skapades av Beatles, Herman's Hermits med flera. Och i Manchester, inte långt från Liverpool och Birmingham, kom en ny popvåg på 90-talet. Men Birmingham kommer alltid att vara känt som en rockstad. En tung rockstad. Blytung").Jag tänker för Merseysides del på sådana som Gerry & The Pacemakers, The Swinging Blue Jeans och The Zombies.
Det finns intressanta fakta att gräva fram kring denna musikkultur. Liverpool som hamnstad gav de rätta förutsättningarna. De musikaliskt begåvade grabbarna hängde i hamnarna och fick av sjömän som seglat från USA möjligheten att både köpa gitarrer och det allra senaste i skivväg. Så det är ingen tillfällighet att Lennon, McCartney och de andra från de ofta fattiga hemmens rum tog steget ut i stora världen - och lade den under sig. Se på den fina gamla videon med bilder från den tidens Liverpool och med sång av just Gerry & The Pacemakers i You´ll never walk alone:
Poesin fanns för övrigt också i dessa det tidiga 1960-talets sånger:
Gerry & The Pacemakers - Ferry cross the Mersey
(1964 on top number 8 in UK)
Life goes on day after day
Hearts torn in every way
So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
People they rush everywhere
Each with their own secret care
So ferry 'cross the Mersey
and always take me there
The place I love
People around every corner
They seem to smile and say
We don't care what your name is boy
We'll never turn you away
So I'll continue to say
Here I always will stay
So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
and here I'll stay
Here I'll stay
*
Det är förstås på sin plats att påpeka att Steve Winwood kommer från Birmingham. Han är så långt man kan komma från hårdrocken. Om inte annat kan man prova här:
Bertil Malmberg. Diktaren i dialog
När Peter Luthersson och Anders Mortensen för fem år sedan utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel, kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras på det sättet.
När redaktörerna återkommer med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog, så känns den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande. Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.
Här finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv, publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det är vår egen samtid han skriver om.
"Men den kritik som merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen, som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet, som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i ett resonemang, det är det hela."Sedan nämner han en kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då skriver Malmberg som kommentar: "... för att kalla Spengler okunnig måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."
Detta hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade säkert haft kloka ord också om det eländet.
lördag 23 februari 2013
Pierre Szalowski: Fiskar ändrar riktning i kallt vatten (Sekwa, översättning av Magdalena Sørensen)
Det finns, ska jag genast medge, två typer av böcker som är svåra att skriva om. Det finns djupverkande och allvarliga böcker man bär med sig genom livet, de som förtjänar att kallas litteratur. Man recenserar inte sådana böcker, inte numera, därför att man helst vill leva med dem alldeles ifred.
Men så finns det också böcker som är om inte lättsmälta så i alla fall genomlysta från första sidan och vars berättelse egentligen inte kommer så mycket djupare än i själva sidvändandets bekräftelse på vad man förväntar sig. Jag tycker att de är mycket svåra att skriva om. Och Pierre Szalowskis roman Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är just en sådan bok. Man kan berätta vad den handlar om, man kan ha synpunkter på teknisk uppbyggnad och annat. Men att skriva om den på ett djupare plan än så blir mycket svårt.
Boken utspelar sig i isstormens Kanada 1998. Allt börjar med det skilsmässobesked som en liten grabb får året innan. Han blir så förtvivlad att han vänder sig till himlariket med en brinnande dröm om att någon mäktig ska förhindra föräldrarnas separation. Att han därmed tror sig utlösa isstormen blir bokens bärande tema.
Från söndagen den 4 januari 1998 till och med fredagen den 9 januari samma år – och med en liten knorr nio år senare – får vi följa dessa människor genom elavbrott, nya bekantskaper, oväntade konstellationer och en sidoblick på det akvarium som givit boken den märkvärdiga titeln och som är ryssen Boris själva livsprojekt. Varje kapitel avslutas dessutom med något som kunde likna en textens moralitet, alltför ofta en tämligen banal liten mening som ”Finns det något vackrare än kärlek?”, ”Vad ville himlen egentligen?” och ”Jag hade inget bättre för mig”. Man kan i det sammanhanget också konstatera att författaren helst driver berättelsen framåt med hjälp av replikerna. Det sker på bekostnad av gestaltningen samtidigt som det övertygar mig om att detta istället hade kunnat utvecklas till ett underhållande filmmanus!
Gång på gång kommer jag på mig själv med att leta efter den gömda betydelse som boktiteln kan tänkas ha. Men den är inte gömd, den är bara som bortglömd för att då och då dyka upp i iakttagelser som att fiskarna vänder simriktning vid låga temperaturer eller att de rentav simmar nära varandra, parvis. Om det ska vara en iakttagelse som går att överföra till de för isstormen kurande människorna vet jag inte, men det ligger nära till hands.
Förutom några riktigt väckelselyckliga skildringar av manlig, homosexuell kärlek finns det förstås andra utstickande toppar i berättelsen. Som när Boris och Julie hamnar under en stor, fallande och av is mycket tung gren. Han ovanpå henne och hon osannolikt sjungande mitt i olyckan fram till det att räddningen kommer (som när Boris skriker Help! och hon fyller i med verserna från den tidiga Beatles-sången). Ja, det är sådant jag kommer att minnas av den. Och det räcker inte för att uppbåda någon riktig läsglädje.
Elias Canneti om människans provins
Den som man såg sova, den kan man aldrig mer hata.
*
Vinden, det enda fria fenomenet i civilisationen.
*
Jag kan inte längre betrakta en karta. Städernas namn stinker förbränt kött.
*
Allt odrägligare blir för mig det tillfälliga i de flesta övertygelser.
*
Profeterna förutsäger jämrande det gamla.
*
Om varje människa anade, av hur många hon genomskådas.
Elias Canetti: Människans provins (Forum, översättning av Johannes Edfelt).
fredag 22 februari 2013
Stor recension idag
"It started many years ago/ out of the Black Country/ the seed became the embryo/ for everyone to see." Dessa rader från en sång av Judas Priest (1988) citeras i dagens recension som bland annat också innehåller detta: "Jag vill inte låta som en elitist när jag hyllar Nydahls stilvilja. Men sådant måste till för att vinna kulturkriget (...) dagens kritiker av en ansvarslös invandringspolitik måste också ta plats i något slags finrum. Kritiken måste vara vältalig, ha verkshöjd." Och tidigare i den två helsidor långa artikeln (ej på nätet) kan jag läsa: "Först som sist: Nydahl skildrar Birminghamregionen i dystra färger. Och han ser inget ljus (...) Världen av idag är krisartad, men de problem vi har är primärt mentala låsningar, som svårigheten att debattera frågor som invandring. Regimen, i Sverige så väl som i England, har gjort detta till en fråga av religiös, tabupräglad natur. Men det är inte religion att ha åsikter om invandringen. Det är en ekonomisk och social fråga (...) Nydahl har skrivit en nödvändig bok om tillståndet i en region i centrala Englands inland." Lennart Svensson i Nya Tider 22 februari 2013.
Och som lite grädde på moset några siffror om pressens liv:
Sydsvenskan: - 6 500, 104 500. Skånska Dagbladet: -2 600, 26 900. Norra Skåne: - 1 000, 16 500, Helsingborgs Dagblad: - 2 200, 72 600, Svenska Dagbladet: -10 800, 175 200. Göteborgs-Posten: -14 800, 201 500. Total TS-upplaga för 2012 är 2 552 700 exemplar. Det är -4,6 procent jämfört med 2011. Sedan 2009 har upplagan minskat med 3,5 procent årligen.
Det finns inga uppgifter för DN, Expressen och Aftonbladet redovisade här. Men siffrorna talar för sig själva.
Och som lite grädde på moset några siffror om pressens liv:
Sydsvenskan: - 6 500, 104 500. Skånska Dagbladet: -2 600, 26 900. Norra Skåne: - 1 000, 16 500, Helsingborgs Dagblad: - 2 200, 72 600, Svenska Dagbladet: -10 800, 175 200. Göteborgs-Posten: -14 800, 201 500. Total TS-upplaga för 2012 är 2 552 700 exemplar. Det är -4,6 procent jämfört med 2011. Sedan 2009 har upplagan minskat med 3,5 procent årligen.
Det finns inga uppgifter för DN, Expressen och Aftonbladet redovisade här. Men siffrorna talar för sig själva.
torsdag 21 februari 2013
Om värdet av giganter - i pygméernas tid
Idag fick jag en utsökt bokgåva av min vän Anders W. i Finland. Leszek Kołakowski var en av det kalla krigets främsta filosofer. Alvar Alsterdal talade ofta om honom, eller rättare: skrev om honom i breven till mig (och som jag samlat i boken En centraleuropeisk afton).
Hur många filosofer och/politiker vågar man i den nya Europa kalla för giganter? Jag kan inte komma på en enda. Skulle jag räkna upp pygméerna hade bloggen inte räckt till. Men är det inte så att tongivande mediafigurer idag ter sig som c-varianter av något som en gång fanns?
Vad är den upphöjde Per Svensson annat än en parodi på 1960-talets folkpartister? Vad är Helle Klein annat än en in- och tilltrasslad och alldeles för sent uppstånden variant av suffragettrörelsens kvinnor? Vad är Per Wirtén annat än en sökmotor bakåt i tiden, och vad är Ann Heberlein annat än en veckotidningsdam som tycks tilltala varje kulturredaktör? De ständigt skrattande och underhållande kulturredaktörerna ska vi ju inte tala om. Nej, just det, vi säger inget mer, vi är tysta från Svenskan till GP, från HD till Skånskan och från Norrländska Socialdemokraten till Hallandsposten. Det viktiga är trots allt att vi skrattar. Att vi är underhållna.
Jag förstår inte dessa människors frekventa förekomst i spalterna. Än mindre förstår jag c-kritikerna i lokalpressen, de som går under efternamn som Karlsson, Polvall, Enander, Eriksson, Hoff och tusen andra uppblåsta men utbytbara. Kanske är alltsamman bara en parad inför begravningen av den svenska offentligheten (press, tv... allt)? Jag börjar tro det.
Även om nu den svenska pygmékulturen är pressande så finns det alternativ. Rent fysiskt kan jag möta dem i Köpenhamn. Där finns några som skulle kunna göra gigantanspråk. Men framförallt vill jag möta dem i litteraturen, musiken, konsten och filosofin.
Och det finns det förstås lite varstans i Europa. Ändå kan jag inte låta bli att främst tänka på de redan bortgångna som betydde så mycket. Vad är vi utan Havel? Vad är vi egentligen begåvade med? En hel rad akademiska tänkare som aldrig ingriper i det sociala och politiska livet. Vad är en Habermas mot en Havel? Vad är en Žižek mot en Camus? Sentimentala tankar, visst, men tankar man måste tillåta sig i en tillvaro där den offentliga mediavärlden vräker tonvis med skräp över oss.
Nu drar jag täcket upp till hakan. Jag har en god Grönstedt hemma. Smuttar och läser mig in i bokgåvan, Is God Happy? med essäer som Totalitarianism and the Virtue of Lie, The Marxist Roots of Stalinism, Crime and Punishment, Our Merry Apocalypse.
Hur många filosofer och/politiker vågar man i den nya Europa kalla för giganter? Jag kan inte komma på en enda. Skulle jag räkna upp pygméerna hade bloggen inte räckt till. Men är det inte så att tongivande mediafigurer idag ter sig som c-varianter av något som en gång fanns?
Vad är den upphöjde Per Svensson annat än en parodi på 1960-talets folkpartister? Vad är Helle Klein annat än en in- och tilltrasslad och alldeles för sent uppstånden variant av suffragettrörelsens kvinnor? Vad är Per Wirtén annat än en sökmotor bakåt i tiden, och vad är Ann Heberlein annat än en veckotidningsdam som tycks tilltala varje kulturredaktör? De ständigt skrattande och underhållande kulturredaktörerna ska vi ju inte tala om. Nej, just det, vi säger inget mer, vi är tysta från Svenskan till GP, från HD till Skånskan och från Norrländska Socialdemokraten till Hallandsposten. Det viktiga är trots allt att vi skrattar. Att vi är underhållna.
Jag förstår inte dessa människors frekventa förekomst i spalterna. Än mindre förstår jag c-kritikerna i lokalpressen, de som går under efternamn som Karlsson, Polvall, Enander, Eriksson, Hoff och tusen andra uppblåsta men utbytbara. Kanske är alltsamman bara en parad inför begravningen av den svenska offentligheten (press, tv... allt)? Jag börjar tro det.
Även om nu den svenska pygmékulturen är pressande så finns det alternativ. Rent fysiskt kan jag möta dem i Köpenhamn. Där finns några som skulle kunna göra gigantanspråk. Men framförallt vill jag möta dem i litteraturen, musiken, konsten och filosofin.
Och det finns det förstås lite varstans i Europa. Ändå kan jag inte låta bli att främst tänka på de redan bortgångna som betydde så mycket. Vad är vi utan Havel? Vad är vi egentligen begåvade med? En hel rad akademiska tänkare som aldrig ingriper i det sociala och politiska livet. Vad är en Habermas mot en Havel? Vad är en Žižek mot en Camus? Sentimentala tankar, visst, men tankar man måste tillåta sig i en tillvaro där den offentliga mediavärlden vräker tonvis med skräp över oss.
Nu drar jag täcket upp till hakan. Jag har en god Grönstedt hemma. Smuttar och läser mig in i bokgåvan, Is God Happy? med essäer som Totalitarianism and the Virtue of Lie, The Marxist Roots of Stalinism, Crime and Punishment, Our Merry Apocalypse.
Hönster. En vänster som är en höger som är en hönster. Läs Lars Hedegaards artikel om attentatet
![]() |
| Foto: Snaphanen |
"For years I have been a campaigner for free speech—since 2004 as president of Denmark's Free Press Society. I have been an outspoken critic of Islamic supremacism and of attempts to impose Islamic Shariah law in Denmark and the West. Together with my Swedish colleague Ingrid Carlqvist, I have recently launched a Swedish-language weekly newspaper called Dispatch International—to the great dissatisfaction of the Swedish mainstream media, which are probably the most politically correct in the Western world and are in absolute agreement on every issue of any consequence.
Dispatch International is critical of mass immigration to Sweden and Denmark from third-world countries and takes a dim view of Islam. As a consequence, we have been reviled as "racist." We are not. We simply insist on our right to defend freedom, democracy, the rule of law, and individual and sexual equality. We also insist on our right to criticize religious fanatics of every stripe who try to impose theocratic laws and customs on free societies.
When I was a young Marxist during the 1960s and '70s, these opinions used to be described as characteristic of the political left. Nowadays the defenders of such positions are routinely labeled as right-wing or as belonging to the "extreme right." Meanwhile, what used to be the left is cozying up to holy men who want adulterous women to be stoned, homosexuals to be hanged, apostates from Islam to be killed, and 1,200-year-old laws emanating from somewhere in the Arabian desert to replace our free constitutions.
In my home country of Denmark, the reaction to the failed murder has mainly been one of horror. Nearly all leading politicians and media have condemned it. To be sure, some newspapers have availed themselves of this opportunity to emphasize what a despicable racist I am, but at least they express their satisfaction that I'm not dead.
Not so in Sweden, where I work most of the time. The Swedish media have either hinted that I have invented the incident in order to set myself up as a martyr—which would have required a major conspiracy involving the Danish police and Security Service—or they seem disappointed that my delivery man was not a better marksman."
Läs hela artikeln här.
En intressant dansk artikel vill jag också rekommendera. Den anknyter till frågan om det personliga modet idag, är skriven av en folketingsledamot från Vestjylland och publicerad i tidningen Al om Herning under rubriken Fra Kaj Munk til Lars Hedegaard:
"Når jeg som barn hørte mine bedsteforældre fortælle historier om modstandsbevægelsens aktiviteter under 2. Verdenskrig, tænkte jeg ofte, om jeg ville have haft modet til at kæmpe for Danmarks frihed med livet som indsats. Det samme har jeg siden tænkt på, når jeg har læst om Kaj Munks indsats, eller når jeg har set film som Hvidstengruppen eller Flammen og Citronen.
Attentatet mod Lars Hedegaard i den forgangne uge aktualiserede tanken om mit eget mod! Hvor meget tør jeg sige som politiker og debattør i kampen for frihed, hvis jeg ved, at der er en risiko for, at jeg en dag har en formummet islamist stående med en pistol uden for min hoveddør?
Langt de fleste ved, at den politiske islamisme er blandt de væsentligste årsager til terror i verden samt til angreb på vestlige frihedsrettigheder også i Danmark. Det er jo ikke almindelige københavnere, som udgør en trussel mod jøder i Københavns gader. Det er heller ikke almindelige Frederiksberg-borgere, som iklæder sig en rød postjakke og opsøger islamkritiske debattører som Lars Hedegaard for at skyde ham. Endeligt er det ikke almindelige RingkøbingSkjern-borgere, som PET holder under opsyn, når der dannes frie skole eller foreninger af den ene eller anden karakter hos os."
onsdag 20 februari 2013
Lars Vilks ställer ut i Malmö
![]() |
| Foto: Lennart Romberg |
Nu blir det redan rabalder. Förstås. Men inte som när Piss Christ eller Ecce Homo ställs ut. Den sortens konst är gängse och passar bättre in i det historiska galleriet. Och att bara förknippa Vilks med RH är verkligen en smula inskränkt.
Här uttalar sig Malmös store politiker Ilmar Reepalu: Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet. Reepalu kommer att bli historisk som konstkritiker:
"Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofoba (främlingsfientliga) grupper längst ut på högerkanten."Läs vidare om Dialogforum:
"Jag kommer att mana alla till att inte gå till våldshandlingar i sin upprördhet, för då förlorar man själv på det. Men precis som vi har yttrandefrihet så kan man också känna sig kränkt, och om man gör det så ska man göra en polisanmälan. Så tänker jag föreslå att vi hanterar den här situationen, säger Björn Lagerbäck, samordnare för Dialogforum. Lars Vilks uppges ha haft ett möte med polisen för att diskutera säkerheten runt utställningen, då hans konst tidigare orsakat stora protester och upprörda känslor."Ja, nu gäller det att se upp. Man vet ju inte vilka våldshandlingar som Missionsförbundet planerar. Den ryggradslösa och meningslösa hållningen som Dialogforum representerar känner vi bara alltför väl. När "svennar" eller judar trakasseras kallas de alltid in och Moské-Bejzat får säga några kloka ord om den fredliga samexistensen och islam, och så åker de hem och spinner som katter.
Vi får ta och åka till Malmö på vernissagen och visa hur vårt intresse ser ut.
Uppdatering: Jag hade fel. Så här säger Moské-Bejzat till Skånskan:
"Bejzat Becirov, ledare för Islamic center i Malmö, vill inte göra någon stor sak av Vilks utställningsplaner.- Varför ska man vara upprörd? Det finns alltid den typen av hitlerister, men jag tror att den svenska allmänheten är klokare än så. Han är ingen konstnär, bara en småpojke som leker med pinnar."Han flyttade positionerna ett steg framåt, från "rasist" och "xenofob" till HITLERIST! Vad ger ni för den, kära läsare?
Snaphanen om Fred Åkerström och Bellman
“Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa, slumrande slöt sin kvittrande visa. Solen nyss slocknat och fästet har tjocknat, enslighetens tystnad rår; jag till Fröjas dyrkan går…”
Snaphanen: Det skulle kun være en gang om året, men tilfældet kan jeg ikke styre. Norge og Danmark har ingen Fred Åkerström
og ingen Bellman, vi har en fattigdom lige dér, der ikke kan
indvindes. Den maskuline sarthed og poetiske styrke, den naturkraft, der
rækker hen over alle tider, har vi ikke samme udtryk for. Vores har
ikke samme alvor og sensualitet, ikke samme urkraft af sårbarhed og
poesi med så mange over- og undertoner. Ligegyldigt hvornår strålerne
fra Glimmande Nymf, blixtrande öga rammer en, går den ind over alle
barrierer, tårerne løber over en uden nogen modstand. Den er det
Sverige, jeg elsker, en ulykkelig kærlighed, som kærligheder er.
Det er Sveriges folkelige ømhed og vemod
grebet i få ord og toner og ophøjet i tid: det sublime tilhører jer
alle sammen, hvis I vil lytte i 6 minutter og 32 sekunder og slå ørerne
ud. Det er en demokratisk længsel, enhver har ret til sin passion,
selvom den er en bortglemt drøm. Igennem socialisten Åkerstrøm stemme
taler en ældgammel bevidsthed, han ikke kan undslå sig: “Din ungdoms
kærligheder er ikke druknet i kynisme og trivialiteter, de lever. Alt er
på nyt, kærligheden er kødelig, dit øje gnistrer, det hele er på spil
endnu, det er stærkere end dig, og jeg kalder den til live. Du har
glemt din evne til at blive fortryllet.”
Åkerstrøm er svag og tidsbunden, stemmen
er stærk og tidløs, og den har allerede overlevet ham længe, for “Döden
ger liv.” Vi kan ikke undfly historiens ejerskab, den tager sin ret,
men den giver gaver. Pludselig er vi seksten år for længe siden, og hun
ligger lige der, “min nymf,” tværfløjten fletter sig om hendes krop
ligesom i 1976
eller længe før. Fortiden er nutid, drøm er virkelighed. For mig er
Sverige blevet en drøm efterhånden, – det er ikke kun Sveriges skyld –
men her bliver det altid håndgribeligt igen, som jeg helst vil opleve
det. I min forestilling, i den nøgne Cajsa Lisa’s skikkelse, en
sommermorgen i Stockholm.
Somna min Nymph! dröm om min Lyra, Til dess vår Sol går opp klockan fyra, Och du dig sträcker, Och armarna räcker, Til min kanna och min famn, Eldad af mit blod och namn. Caisa du dör, Himmel! hon andas; Döden ger lif och kärlek bortblandas. Men fast din puls slår matt, Så blundar ögat gladt. Håll med Fioln; god natt! god natt!FREDMANS EPISTEL no 72
tisdag 19 februari 2013
Jag låter hundarna yla
![]() |
| New York. Foto: Astrid Nydahl |
Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.
Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig kamel i öknen går till källan. Men även om en människans livstid är kort kan den räcka för en omvärdering. Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor.
Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).
Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.
Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.
Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.
*
Och man kan i detta sammanhang mer än gärna citera ur TS Eliots The Waste Land:
| "Here is no water but only rock | ||
| Rock and no water and the sandy road | ||
| The road winding above among the mountains | ||
| Which are mountains of rock without water | ||
| If there were water we should stop and drink | ||
| Amongst the rock one cannot stop or think | ||
| Sweat is dry and feet are in the sand | ||
| If there were only water amongst the rock | ||
| Dead mountain mouth of carious teeth that cannot spit | ||
| Here one can neither stand nor lie nor sit | ||
| There is not even silence in the mountains | ||
| But dry sterile thunder without rain | ||
| There is not even solitude in the mountains | ||
| But red sullen faces sneer and snarl | ||
| From doors of mud-cracked houses" |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)











