onsdag 13 februari 2013

Lars Vilks och Botho Strauss

Foto: Astrid Nydahl
I den redan ökända Publicistklubbs-debatten hävdade den folkkära och numera lika ökända författarinnan Katarina Mazetti att Lars Hedegaard förmodligen "iscensatt" attentatet mot sig själv. Förutom att skämmas borde hon förstås be om ursäkt. Lars Vilks säger det bättre än jag. Läs därför hans text.

Uppdatering: här ger Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist svar på tal!

Världen är en vriden dåre. Dåren är världens vridning. Och ändå sitter man och stirrar in i en spegel som bara visar - en själv. Jag tror ändå att varje dag sjunker ner i natten för att stiga upp till en ny. Jag somnar med den insikten och suckar tungt med sänglampans försvunna sken. Men jag vill också låta er onsdagsfundera över dessa ord av Botho Strauss ur Kopistens misstag:
"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dess objektiva nedgång. Men andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."
Är det så? Det kan ingen veta. Men man väntar på svar.


tisdag 12 februari 2013

Ord att bära med sig

Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl
Idag fick jag från Österlen via Portugal några lysande ord på vägen:
”Den är inte värd ett handslag av en vän, som inte tio vill se stenad.” 
Det där är förstås ovanligt bra formulerat, som det ofta är med gamla folkliga talesätt. Jag har burits av orden denna eländiga dag. Jag tar dem med mig på resten av veckans små och stora förflyttningar. Som alltid tycker jag om att befinna mig i Köpenhamn, där jag ska vara två dagar. Men jag avskyr, också det som alltid, att behöva tränga mig in i ett tåg som man aldrig kan känna sig trygg i. Öresundstågen och Pågatågen har alldeles för hög felfrekvens för det. Och det sista jag skulle önska vore att bli sittande i timmar ute på spåret i ett strömlöst tåg. Jag måste dock utsätta mig för den risken. I förra veckan hände det två gånger, och den sista incidenten tvingade passagerarna till mer än två timmar ute på vischan innan de kunde åka vidare i en så kallad "ersättningsbuss".

Jag tänjer på orden jag fick och tankarna kretsar kring skrivandets villkor. Ett tag trodde jag att jag för alltid hade lämnat detta skrivande, men varje dag säger det emot mig. Det tycks inte finnas så många valmöjligheter. Och den som skriver får alltid ord stämplade i pannan av andra skrivande människor. De fega och de undflyende är särskilt glada för att ta fram sådana stämplar. Å andra sidan finns dessa människoliknande existenser över hela det politiska fältet. De är när det kommer till skymfande och hånande ungefär lika flitiga. Ett annat ordspråk jag drog mig till minnes idag var
"Hundarna ylar, men karavanen drar vidare."
Nog kunde man också bära det med sig några dagar.

László F. Földényi: Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (Ersatz, översättning av Ervin Rosenberg)

Rationaliteten versus Gud. Se där, fyrkantigt uttryckt, ämnet för ungerske författaren László F. Földényis lilla essä med det märkvärdiga namnet Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt som utgavs i serien Ersatz Essay.

Här får vi lära oss något om geografiska – och filosofiska – avgrunder. En av dem skiljer Hegels Europa från Dostojevskijs Sibirien, en annan skiljer rationalitetens och modernitetens sfär från en uråldrig, gränslös gudstro. Hur navigerar man i en sådan värld?

Földényi börjar i det konkreta och närmar sig sakta det filosofiska. Det konkreta är naturligtvis Dostojevskij själv, våren 1854, då han efter fyra års straffarbete förflyttades som soldat till södra Sibirien. I ett samhälle omgivet av sandöken söker han i sitt lilla påvra rum vänskapen hos den unge statsåklagaren Wrangel. Denne skulle under lång tid framöver bli en stödjepunkt för Dostojevskij och han hade god inblick i den store författarens pågående arbeten. En europeisk filosof blir gemensamt studieämne för dem, Hegel. Földényi säger att man inte vet vilket av Hegels verk det handlade om, men att det högst troligt var frågan om de föreläsningar som Hegel hållit i Berlin mellan 1822 och 1831.

Varför? För att Hegel här någon gång, om än högst kortfattat, berör Sibirien. Han ska ha sagt att Sibirien knappast spelat någon roll i världshistorien. Földényi betraktar det som en självklarhet att en sådan formulering skulle ha upprört Dostojevskij, ”när han tvingades konstatera att man där borta i Europa, för vars idéer han hade dömts till döden innan han benådades och förvisades, inte tillmätte hans lidande den ringaste betydelse. Dessa lidanden drabbade honom ju i Sibirien – i en värld som inte hörde hemma i historien.”

Vägen till räddning tycks stängd. Bara ett under skulle kunna hjälpa honom. Men det utesluts av både Hegel och den europeiska anden, den som satte naturlagarna framför allt annat. Dostojevskij övertygades om att ”livet kanske har dimensioner som inte låter sig inneslutas i historien”. Han stöts ut. Det enda som kunde accepteras var undret. Kan utstötningen ändå leda till inre jämvikt och hälsa? Det fortsätter Földényi att undersöka. Förutsättningen är att de olyckliga, de som stöts ut ur historien, också är utanför den ”lyckliga” masskrets som formar den. Kan man göra annat än att gråta? Ja, man kan revoltera. För Hegel är rationaliteten ett ledord. Dostojevskij tolkade det som att det var slaktbänken som måste döljas.

”Världshistoriens väsentligaste egenskap” måste förtigas. Rationalitet tycks utesluta lidandet, den smärtsamma erfarenheten. Håller man fast vid rationaliteten av ren rädsla? Klamrar man sig fast vid lyckan? Földényi ställer frågorna och menar att en sådan människa slutligen faller offer för irrationaliteten. Friheten däremot, ”det enda gudomliga hos människan”, ligger bortom dessa begrepp. Människan måste lära känna sina gränser, inse att något står över henne, och därmed bli fri: ”Det rationella är alltid begränsat, friheten är däremot obegränsad.” Hos Hegel finns det en vilja att föra över mänskliga erfarenheter till den politiska sfären och därför bara se de politiska lösningarna som framkomliga vägar. Földényi säger att politiken alltsedan dess betyder ”uteslutning, uppdelning, splittring.” Sekulariseringen blir denna epoks ”religion” och Hegel blir en missionär som vill förmå hela mänskligheten att se hans rationella system.

Ur detta växer nu Földényis resonemang kring Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, där det heter: ”Om världshistorien kan man med andra ord säga precis allt och vad som helst, allt som flyger genom huvudet på en. Allt kan man säga utom en enda sak: att den präglas av förnuft och omdöme.” Historien är ju en konstruktion! Den är skygglappar. Och just i det geografiska ingen-mans-landet Sibirien övertygas Dostojevskij om Guds existens. Han lämnar Europa bakom sig och når till något som annars varit stängt för honom. Lidandet ger honom upplevelsen av det oändliga (det gudomliga) och han ska senare summera: ”Jag är nöjd med mitt liv.”

Földényi går sedan vägen om William Blakes syn på himmel och helvete för att visa att Dostojevskij betraktade sitt eget helvete som en förutsättning för det nya livet och de nya insikterna: ”O, Sibirien och tvångsarbetet, det var en stor lycka för mig! (…) Mina bästa tankar föddes där, nu kommer de tillbaka, men de är inte alls lika klara.”

Här finns den avgörande punkt som skiljer honom från Hegel, hans vilja att närma sig en annan och okänd värld. Hegel känner inte helvetet men är bortskämd av ödet.

Är det verkligen rimligt att dra en så skarp skiljelinje mellan förnuft och tro som Földényi gör? Vad säger att en icke-rationell och religiös institution skulle ha givit oss en annan, bättre, tillvaro? Finns det inte tillräckligt starka skäl att avvisa en sådan tanke redan utifrån de senaste hundra årens europeiska – och ryska! – utveckling? De stora monoteistiska religionerna har fått se sig sidsteppade av andra ideologier som ligger religionerna nära: nazismen, kommunismen, fascismen. Nationalismen har tidigare, och tycks ännu en gång, ha fungerat som substitut, ett slags ”tro” som både förenar och stöter bort. Och idag lever vi med en av dessa monoteismer som genomgår en väckelseperiod och som inte bara drar åt snaran kring de egna territorierna utan också öppet och ogenerat hotar Europa: islam. Moderniteten ställd i skarp kontrast till Dostojevskijs öppenhet för det andra och för lidandet tycks vara en alltför endimensionell filosofi.

2000-talet ställer oss inför utmaningar som kanske trots allt har andra inslag än de som Földényi fäster blicken på. Han säger förvisso att tekniken är 1900-talets store segrare, men nog är det tekniken – moderniteten – i kombination med de religiösa och totalitära lärorna som åstadkommit just det fasansfulla han sätter fingret på, nämligen att ”den har berövat människan hennes mänsklighet. Den har besegrat henne så listigt att den har ingivit henne illusionen om att vara en segrare trots att hon är en slav.”

Jag delar däremot hans uppfattning att det är glömskan som är det verkliga helvetet. Slaktbänken är numera en del av moderniteten och i varje ögonblick av glömska monteras den igen.


måndag 11 februari 2013

Värk och vetenskap

Foto: Astrid Nydahl
Det har nu gått nästan ett år sedan jag påbörjade den tredje cellgiftsbehandling för psoriasis och följdsjukdomen psoriasisartrit. Den första behandlingen varade i drygt ett kvartal. Den andra behandlingen slutade med att jag blev inlagd på sjukhus sedan jag på grund av ett missförstånd gällande doseringen förgiftats allvarligt. Det var en lärorik tid. Mina slemhinnor var helt förstörda, såväl i munnen som i inre organ. Min läkare inpräntade i mig: "Nu vet du varför det heter cellgifter", och det är förstås ingen risk att det misstaget upprepas. Nu har jag sedan vintern-förvåren 2012 varje vecka tagit min dos Methotrexate. Det märkvärdigaste av allt är att det fungerar. I somras hade jag nästan inga hudutslag alls på armarna och i hårbottnen. Sommarens ljus i kombination med medicinen fungerade mycket bra. Artriten har blivit så pass mycket mildare också vintertid, att jag utan besvär kan gå lite längre sträckor. Vintern brukar vara ett helvete med artriten annars, det är framför allt knäna och fötterna som tar stryk. En enda synbart förstörd tå har jag (läkaren kallade det för korvtå, om inte annat så kan ju ordet roa barnbarnen), den försöker jag låta bli att tänka på. Artriten är ju en serie kroniska inflammationer i lederna.

Den här lågdosbehandlingen med cellgifter kräver förstås regelbundna kontroller. Levern kan ju skadas, men det har inte hänt än. Mina värden är bra vid varje kvartalsundersökning. I mars är det dags igen. Den dryga månad som återstår fram till dess ska jag både promenera och göra annat som innebär rent fysisk rörelse. Det är en fröjd att kunna känna tacksamhet över den vetenskapliga utvecklingen rörande mediciner. Jag är tacksam varje dag jag stiger upp och efter vissa nödvändiga startmetoder kan använda händerna att skriva med - trots att det varje morgon gör ont de första timmarna - och benen till att gå med. Så nu går jag och gör mig förmiddagens fika.

Att formas av döden

"På samma sätt som vi övervärderar en författares verk efter hans död, så överskattar vi en avliden persons betydelse för oss. Det förflutna formas alltså helt av döden, som fyller det med illusioner."

Albert Camus: Anteckningar 1935 - 1942 (översättning av Anna Säflund). Foto: A. Nydahl.

söndag 10 februari 2013

Hugos stora äventyr

Jag har berättat några gånger tidigare om mitt barnbarn Hugo. Han har ett svårt sjukdomskomplex som heter Alströms syndrom. Han är en av tio i Sverige som fått diagnosen. Här på bilden står han utanför Silviaskolan i Hässleholm som är en specialskola för barn med hörselproblem eller dövhet.

Han orkar på sin höjd med ett par dagar i veckan, då han åker dit med sin assistent. Men Hugos problem är så många fler. Han är på väg att förlora synen och har en rad andra systemsjukdomar, som epilepsi och förstadium till diabetes. Övervikt och hjärtproblem ingår också i sjukdomsbilden.

Nu har han fått sitt livs chans att komma ut på långresa med familj och assistenter. Det ska nämligen hållas internationell Alströmkonferens i USA (7th International Family Conference, Research Clinic, and Scientific Symposium, Plymouth, Massachusetts, USA May 9 -13, 2013).

Hugos mamma Malin har en Facebook-sida där hon samlar in pengar till resan och vistelsen. Vill ni skänka en slant kan ni göra det till Hugo Asplund så här: Swedbank. Clearingnummer 8313-9 Kontonummer 524013956-7

Vi i familjen bistår förstås, men det blir stora kostnader. Men resan dit är mycket viktig eftersom den ger Hugo en chans att för första gången i livet träffa andra barn med Alströms syndrom.

Silviaskolan fyllde tjugo år för en tid sidan och fick då besök av drottning Silvia. På bilden hälsar hon på Hugo, som efteråt berättade att han "först var blyg, men sedan gick det bra."

Det finns också en blogg för Hugo och vill man veta mer om Alströms syndrom så finns det en utmärkt sida hos Socialstyrelsen.




Stina Dabrowski försvarar det fria ordet

Stina Dabrowski försvarar det fria ordet:
"I stället för att ägna oss åt verbal krigföring, med grova invektiv och öga-mot-öga-metoder så väljer vi i Publicistklubben att diskutera även med dem vars åsikter vi inte delar. Vår främsta uppgift som journalister är att undersöka verkligheten och inte väja för det svåra. Om inte vi gör det, vem ska då göra det?"
I sin egenskap av Publicistklubbens ordförande hävdar hon idag en grundläggande princip, nämligen den att yttrande- och tryckfriheten är en och odelbar, och inte en exklusiv rättighet för de människor som råkar ha de för tiden symptomatiska åsikterna. Det hedrar henne verkligen.Vidare skriver hon:
"Vi vill inte som Åsa Linderborg ta oss rätten att bedöma vilka som har rätt att uttrycka sig och vilka som inte har det. Själv hoppas jag att demokratin och den dyrbara yttrandefrihet som vi har i Sverige ska gälla för alla – utom för dem som tillämpar våld."
Dabrowskis inlägg är mycket viktigt. Ändå hyser jag en misstro mot Publicistklubben som flera gånger givit uttryck för den motsatta uppfattningen. Det vet alla som följt den senaste årens debatter, inte minst vi skåningar som vet hur fult de agerat i sin Malmöavdelningen där den alltid upplyfte och överallt närvarande Per Svensson sorterar bort de medlemmar som hyser "fel åsikt".

lördag 9 februari 2013

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund nu utger på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Det goda, fina hatet

Paulina Neuding
Under den gångna veckan har vi matats med "näthatet" - som övertrumfat till och med det faktum att Lars Hedegaard utsattes för ett mordförsök. Hela landet - så är det alltid i de kollektiva psykosernas Sverige - vaggade fint tillsammans sitt nyfödda älsklingsbarn. Om fem människor hojtar samtidigt från Ystad till Haparanda går psykosmaskinen igång och inte ett öga förblir torrt. Men det händer ju så mycket annat. Jag påminns om det när jag nu på förmiddagen läser lite nätsidor.
"Så ser hatet från vänster ut. Det goda, fina hatet, det som drabbar män och kvinnor för att vi inte är tillräckligt pacifistiska, queer, feministiska eller bara vänster."
Så skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet idag och sätter fingret på en mycket öm punkt. Den är i själva verket så öm att den nästan aldrig berörs. Man ska förstås läsa hela hennes text, men jag citerar en liten bit till:
"Näthat, kan jag meddela, drabbar även kvinnor som inte är vänster. Det är likheten. Den slående skillnaden är att hatet från vänster ofta letar sig in i etablerade sammanhang."
Och för er som uppskattar tillvarons mer groteska sidor kan jag meddela att den svenska Arbetsförmedlingen nu ska öppna kontor i Etiopien för att
"förbereda de somalier som har fått uppehållstillstånd i Sverige som anhöriginvandrare men ännu inte kommit hit."
Om de misslyckas redan i Addis Abeba får de väl överföra de lyckligt utvalda till FAS 3 direkt. Läs mer här.



fredag 8 februari 2013

Vi gillar olika och vi slår tillbaka

Idag publicerar Aftonbladet på nätet denna bild av vad de kallar tidningens "kvinnliga profiler". Vad är det de ska slå tillbaka mot? Näthatet, dummer. Men det är inte det jag vill säga två ord om. Det är en helt annan sak. Aftonbladet har ju gjort sitt namn känt inte minst för kampanjer som "Vi gillar olika" där man förväntas ansluta sig till en statligt dirigerad multikulti-ideologi. Men se på bilden av tidningens kvinnliga profiler. Finns det en enda kvinna där som inte är etnisk svensk? Kanske finns det en eller två, men jag har svårt att se vem det skulle vara. Jag känner ju igen i alla fall fyra-fem stycken av dem (de har namnen Linderborg, Magnusson, Röstlund, Sköld, Lundberg och Mellin) Ingen av dem har arabiska, somaliska, afghanska eller andra utomeuropeiska namn, så vitt jag förstått. Det går bra att starta mediakampanjer, betydligt svårare är det att själv leva i de miljöer vi andra förväntas godta. Men de har gott självförtroende, dessa "profiler". Det förstår man när man tar del av budskapet: "Vacklar vi så vacklar demokratin."

För övrigt vill jag påminna om att någon i tisdags försökte mörda Lars Hedegaard, en av de främsta förkämparna för det fria ordet. Det innebär inte att jag vill ursäkta den misogyna pöbel som flockas på nätet. Men rätt ska vara rätt, det finns en ännu farligare pöbel på gator och torg och ibland är den beväpnad. I Lars Hedegaards trappuppgång hade den skarpladdad pistol.


torsdag 7 februari 2013

"Han hugnas med föraktets glosor" - vägd och befunnen alltför lätt

En högerpopulistisk infallsvinkel på Birminghams kollektivtrafik. Foto: TN
Lars Vilks sammanfattar vad som hänt den senaste veckan med min nya bok:
"Som jag förutskickade är Thomas Nydahl nu vägd på de rättänkandes våg och befunnen alltför lätt. Han hugnas med föraktets glosor. På sin blogg berättar han om Kvällspostens konstkritiker och tillika min gode vän Conny Malmqvists verkställighet av den allmänna meningens givna domslut. Malmqvists recension av Black Country är, inte oväntat, utan nåd. Nydahl lyckades dock få in ett genmäle genom att försöka påtala Malmqvist svepande omdöme om Nydahls förhållande till högerextrema rörelser (som dock också inkluderade vänsterextrema sådana). Malmqvist hanterade invändningen med ett klassiskt försvar genom att kasta in en ”breivikare” (o, den tid är långt svunnen då ”Breivik” betydde den norske skulptören Bård Breivik, rankad 8.328) och följa upp med att Nydahls bok har fått en positiv recension av en skribent som Malmqvist rubricerar som ”högerextrem”. Får man en positiv respons från det hållet är det tydligen inte ens nödvändigt för en recensent att behöva anstränga sig: ”Det säger det mesta om boken,” avslutar Malmqvist. Att Nydahl drabbas är inget att förvånas över. Är du inte med oss är du extremt mot oss. Och därefter kommer sopkvasten som sveper den vakande rösten till det blå hörnet."


Svenskans internrekryterade kulturredaktör: Upp som en sol, ner som en...

Kaxig har han varit, den nya kulturredaktören på Svenskan. Det är bara några dagar sedan han trumpetade för den nya nöjesplatsen kallad Kultur. Jag skrev om den här. 

Nu meddelas det att han slutar på Svenskan! För pressflottans glada sjömän finns det alltid en ny välbetald hamnplats.

Och så ser jag att man nu - redan - på Aftonbladet kultur fördömer mordförsöket på Lars Hedegaard, men inte utan de vanliga krumbukterna förstås.
"För Hedegaards alarmistiska och antimuslimska agenda har jag inget till övers. Av den som principiellt prisar yttrandefriheten måste man dock kunna förvänta sig ett reservationslöst stöd också för meningsmotståndarens rättighet och säkerhet."
Och:
"Din fiendes fiende är sällan en sann vän. Mörkermän älskar martyrskap."
Så skriver Fredrik Persson-Lahusen och har därmed säkrat sin plats som skribent för AB. Varför kan man inte bara utan minsta lilla omsvep ge en dödshotad människa sitt stöd? Tror han på allvar att Hedegaard "älskar martyrskap"? I så fall förstår han inte ett jota av vad han och andra sysslar med i arbetet för yttrande- och tryckfriheten. Åsa Linderborg fick förbehållslöst stöd av mig och andra som inte är eniga med henne. Vad är ett stöd värt om det pyntas med förbehåll?


Kvällsposten - en ny runda idag.

Idag har jag fått in mitt beriktigande i Kvällsposten, med anledning av den recension som där publicerades för en vecka sedan.

Min text:

I "Gubbagnäll"-recensionen av min bok "Black country" (KvP 1/2) – skriver Conny C-A Malmqvist:
"Nydahl citerar och refererar texter producerade av antiislamiska organisationer som The English Defence League (EDL), British National Party (BNP), och British Freedom Party (BFP) i kapitlet Gatans opposition. Oftast gillande." 
Det är inte korrekt. Vad jag gör är att faktiskt presentera gatans opposition också till vänster, bland annat partiet Respect och rörelsen Unite Against Fascism, samt rätt så utförligt, sakligt och resonerande om Workers Socialist Party.

Workers Socialist Party-folk i Wolverhampton. Foto: TN
I detta finns också en aspekt som handlar om hederlighet. Jag valde mycket medvetet att presentera och kritiskt analysera sex organisationer som har frågan om invandringen och islam på sin agenda, varav tre var vänsterpartier eller rörelser. Jag har dessutom en rejäl intervju med en talesman för partiet Respect, Chris Chilvers. I samband med English Defence League har jag också med en av deras kritiker, danska författaren Helle Merete Brix. Företrädare för den trotskistiska vänsterorganisationen Socialist Workers Party mötte jag i Wolverhampton, och i boken finns också bild på dem. Vilket är Malmqvists syfte, när han helt förbigår detta och talar om mitt "gillande" av de tre organisationer som inte tillhör vänstern?

Om British National Party skriver jag inte ett enda gillande ord. Skälet till det är att partiet är extremnationalistisk. Partiledaren Nick Griffin kommer från den brittiska Vit Makt-rörelsen. Varför skulle jag skriva "gillande" om ett sådant parti?

Om EDL, BNP och BFP försöker jag förhålla mig till deras egna program, och jag uttalar stark kritik mot definierade punkter. "Oftast gillande" blir det i Kvällsposten.

*

Och så svarar förstås kritikern mig genom att vrida upp bilden av mig som "högerpopulist" ännu ett varv. Under rubriken "Demonisering, Nydahl!" skriver Conny C-A Malmqvist bland annat:

Låt mig förtydliga. I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla, och jag hävdade inte heller att Nydahl är positiv till samtliga, utan endast att han oftast är positiv (gillande). När det gäller The English Defence League (EDL), som är den största högerextrema gaturörelsen i Storbritannien sedan National Front på 1970-talet och en av Anders Breiviks inspirationskällor, är han mer än positiv.

Han skriver med stor inlevelse.
"När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i europeiska länder som gett dem uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring.Ur detta handlande växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten i stället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem."
Nydahl är förtjust i krigsmetaforiken. Nydahl ser niqaben och burkan som "extrema symboler som mer kan liknas vid uniformer", att "de ska sända en stark signal till det omgivande icke-muslimska samhället". En krigssignal kan tänkas. Och han skriver om de så kallade groomingbrotten; om småflickor som utsätts för grova sexuella övergrepp av pakistanska och bangladeshiska män.

Han avslutar stycket med "Här ser vi också islam som en form av krigsförklaring riktad mot de enskilda ländernas urbefolkning."

Nydahls skriverier bidrar till en demonisering av den muslimska befolkningen. Hans bok är uppskattad av nätkrigare. Den ökände högerextremisten, som går under namnet Oskorei, har exempelvis skrivit en positiv recension på sin blogg. Det säger det mesta om boken.

*

Hans Magnus Enzensberger
Mitt enkla och korta svar på dessa ord är, för att tala med Hans Magnus Enzensberger, att vi idag befinner oss i ett lågintensivt inbördeskrig med de islamister som vill underkuva all opinionsbildning, varje fritt ord och varje fri tanke. Vi fick se det nu senast med mordförsöket på Lars Hedegaard. Människor som min kritiker verkar oförmögna att förstå det. Jag är verkligen inte förtjust i krigsmetaforer. Men vi måste förstå vilken tid vi lever i. Inte ens de fasansfulla groomingbrotten - bevisade och lagförda - kan man skriva om ifall man vill slippa fördömanden från den korrekta mediaklassen. Att engelska småflickor utsätts för människohandel och grov sexuell tortyr ska man helst inte tala om. Jag tackar för mig och fortsätter på den inslagna vägen. Ni som verkligen vill veta vad min bok Black Country innehåller kan klicka här, så kommer ni till en sidan där hela innehållsförteckningen finns med.

Malmqvist skriver vidare:
"I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla."
Inte ens det har han fattat! Jag har med tre organisationer som kan samlas under en högeretikett (om man nu vill det). Men de andra tre av de totalt sex organisationer som finns med i boken är partierna Respect, Unite Against Fascism och Workers Socialist Party - de finns med för att jag ville visa hur den engelska vänstern går i islamisternas ledband. För Malmqvist är de tydligen också "högerextremister"- på annat sätt kan jag inte tolka hans ord ovan: "I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla."

Antingen har han inte läst min bok ordentligt eller så lever han i viss ideologisk förvirring. Det är stor risk att det är det sistnämnda som gäller.

Eftersom min kritiker finner det särskilt anmärkningsvärt att Oskorei recenserat min bok både initierat och positivt finner jag det lämpligt att länka till den artikeln. Länken har ni här, ett kort utdrag ur texten av Oskorei här:
"Nydahl bygger sin skildring av Black Country dels på läsning av författare så vitt skilda som Kenan Malik, Theodore Dalrymple, Friedrich Engels, Nadira Naipaul och Guillaume Faye. Dels på egna resor och vistelser där. Han inleder sin studie med att understryka att detta inte är en bok skriven för att passa in i en viss agenda.
Jag är oberoende av alla religiösa och politiska rörelser och organisationer, liksom jag är oberoende av svenska medier. - Nydahl
Detta märks också i boken, genom en befriande uppriktighet och vilja att beskriva en oroväckande historisk utveckling. Nydahl reflekterar, ställer frågor, presenterar olika perspektiv, men han ger inte svaren. Detta är ett värdefullt drag, för kanske är det en föreställning som hör hemma i den moderna eran att det alls finns svar på alla samhälleliga problem. Vad gäller utvecklingen mot ett allt hårdare klassamhälle eller ett etniskt splittrat samhälle kanske tron på enkla svar rentav är farlig. Oavsett vilket är Nydahl tydlig med sina egna utgångspunkter. Han ser hudfärg som en ointressant faktor, men är medveten om kulturens betydelse i samhälle och historia. Likaså beskriver han den respekt han känner inför den religionskritik som tidigare kopplades till vänstern."
 Vidare skriver Oskorei:
"Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis:
Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”.
Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."
"Högerextremism"? Inte om ni frågar mig.


Ordets folk slår tillbaka. Men inte i Sverige

Mordförsöket på författaren och historikern Lars Hedegaard har väckt våldsamma reaktioner i Danmark. Människor från hela det politiska fältet har uttalat sig i principiellt och kraftfullt försvar för yttrande- och tryckfriheten.

Den danska tidningen Berlingske har gjort en enkät bland några människor som "har ordets makt" - jag citerar idag ur fyra av svaren. Det är intressant och fascinerande att se hur en nationell samling uppstår i en akut kris. Något som vi här hos oss bara sett i samband med de två ministermorden på öppen gata, Olof Palme 1985 och Anna Lindh 2003.

Ur Berlingske Tidende idag (observera att jag nedan bara gör korta citat, hela texterna får ni om ni klickar på denna länk):

»Jeg vil ikke bøje mig for vold, mord og terror,« lød det i går fra islamkritikeren Lars Hedegaard, efter han havde kæmpet med en bevæbnet mand. Hvad er læren af attentatet – og hvad får det af konsekvenser for den danske debat? Vi har spurgt fem, der har ordet i deres magt.

Mikael Jalving (till höger) och Lars Vilks. Foto: Snaphanen
Michael Jalving, debattør og bl.a. medlem af støttekomiteen for den svenske Muhammed-tegner Lars Vilks

»Jeg antager, at Lars Hedegaard blev udsat for et politisk eller religiøst attentat. Læren derfra er, at retssagerne om racisme og blasfemi, som Lars Hedegaard har været slæbt igennem ad tre omgange, er et udstillingsvindue for folk, der vil af med sådan nogle som ham. De er en gabestok, som retter spotlyset direkte mod personer som Lars Hedegaard og dermed hjælper voldsmændene. Disse mennesker kan formentlig ikke læse, ræsonnere, de kan knap nok tale.«

Anders Jerichow, forfatter, journalist, præsident for Dansk PEN – en international organisation for det frie ord

»Den foreløbige lære af drabsforsøget er, at vi ikke skal lade os overmande af en sådan trussel. Vi frygtede, at der var politiske ekstremister, som ville gøre Danmark ondt. Nu ved vi, at den frygt var velbegrundet. Konsekvenserne afhænger meget af, hvem gerningsmanden er. Hvis der er tale om en organiseret trussel, må vi forholde os til det.«

Katrine Winkel Holm, teolog, debattør og næstformand i Trykke­frihedsselskabet

»Læren er, at det kan være livsfarligt at være islamkritiker. Jeg ved godt, at vi ikke kender gerningsmandens motiv endnu, men sandsynligheden for, at han er fortørnet over det, som Lars Hedegaard har skrevet om islam, er meget, meget stor, fordi islamkritik er Lars’ varemærke. Og fordi der er et globalt mønster med angreb på Lars Vilks, Gert Wilders, Kurt Westergaard og en lang række andre. Jeg håber, at folk vil forstå, at det ikke bare er hadefuld tale, når man advarer om de voldelige sider af islam.«

Rune Engelbreth Larsen, forfatter, debattør , cand.mag. i idéhistorie og religionsvidenskab

»Selv om vi ikke kender motiv og gerningsmand, tyder både Lars Hedegaards forklaring og forhistorie på endnu et islamistisk motiveret angreb. Det understreger nødvendigheden af, at PET har et særligt fokus på yderligtgående islamistiske kredse. Man kan vel desværre frygte en yderligere tendens til at gøre hele grupper ansvarlige for enkeltpersoners misgerninger, som vi har set før. Sagen gør mig først og fremmest trist og svækker faktisk min debat-lyst.«

Två svenska exempel på icke-reaktioner:

I Sverige ska vi inte räkna med något i den danska stilen. Se här vad Helsingborgs Dagblad åstadkommer idag, det är en skam:
"När Lars Hedegaards gravt rasistiska åsikter blir allmängods kommer yttrandefriheten verkligen att sättas på spel."
Slutligen, en tåfjutt från Sydsvenskans Per Svensson. Detta är allt han orkar med. Först fördöma dådet... och sedan fördöma Gudmundsson. Ack Sverige!