tisdag 12 februari 2013

László F. Földényi: Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (Ersatz, översättning av Ervin Rosenberg)

Rationaliteten versus Gud. Se där, fyrkantigt uttryckt, ämnet för ungerske författaren László F. Földényis lilla essä med det märkvärdiga namnet Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt som utgavs i serien Ersatz Essay.

Här får vi lära oss något om geografiska – och filosofiska – avgrunder. En av dem skiljer Hegels Europa från Dostojevskijs Sibirien, en annan skiljer rationalitetens och modernitetens sfär från en uråldrig, gränslös gudstro. Hur navigerar man i en sådan värld?

Földényi börjar i det konkreta och närmar sig sakta det filosofiska. Det konkreta är naturligtvis Dostojevskij själv, våren 1854, då han efter fyra års straffarbete förflyttades som soldat till södra Sibirien. I ett samhälle omgivet av sandöken söker han i sitt lilla påvra rum vänskapen hos den unge statsåklagaren Wrangel. Denne skulle under lång tid framöver bli en stödjepunkt för Dostojevskij och han hade god inblick i den store författarens pågående arbeten. En europeisk filosof blir gemensamt studieämne för dem, Hegel. Földényi säger att man inte vet vilket av Hegels verk det handlade om, men att det högst troligt var frågan om de föreläsningar som Hegel hållit i Berlin mellan 1822 och 1831.

Varför? För att Hegel här någon gång, om än högst kortfattat, berör Sibirien. Han ska ha sagt att Sibirien knappast spelat någon roll i världshistorien. Földényi betraktar det som en självklarhet att en sådan formulering skulle ha upprört Dostojevskij, ”när han tvingades konstatera att man där borta i Europa, för vars idéer han hade dömts till döden innan han benådades och förvisades, inte tillmätte hans lidande den ringaste betydelse. Dessa lidanden drabbade honom ju i Sibirien – i en värld som inte hörde hemma i historien.”

Vägen till räddning tycks stängd. Bara ett under skulle kunna hjälpa honom. Men det utesluts av både Hegel och den europeiska anden, den som satte naturlagarna framför allt annat. Dostojevskij övertygades om att ”livet kanske har dimensioner som inte låter sig inneslutas i historien”. Han stöts ut. Det enda som kunde accepteras var undret. Kan utstötningen ändå leda till inre jämvikt och hälsa? Det fortsätter Földényi att undersöka. Förutsättningen är att de olyckliga, de som stöts ut ur historien, också är utanför den ”lyckliga” masskrets som formar den. Kan man göra annat än att gråta? Ja, man kan revoltera. För Hegel är rationaliteten ett ledord. Dostojevskij tolkade det som att det var slaktbänken som måste döljas.

”Världshistoriens väsentligaste egenskap” måste förtigas. Rationalitet tycks utesluta lidandet, den smärtsamma erfarenheten. Håller man fast vid rationaliteten av ren rädsla? Klamrar man sig fast vid lyckan? Földényi ställer frågorna och menar att en sådan människa slutligen faller offer för irrationaliteten. Friheten däremot, ”det enda gudomliga hos människan”, ligger bortom dessa begrepp. Människan måste lära känna sina gränser, inse att något står över henne, och därmed bli fri: ”Det rationella är alltid begränsat, friheten är däremot obegränsad.” Hos Hegel finns det en vilja att föra över mänskliga erfarenheter till den politiska sfären och därför bara se de politiska lösningarna som framkomliga vägar. Földényi säger att politiken alltsedan dess betyder ”uteslutning, uppdelning, splittring.” Sekulariseringen blir denna epoks ”religion” och Hegel blir en missionär som vill förmå hela mänskligheten att se hans rationella system.

Ur detta växer nu Földényis resonemang kring Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, där det heter: ”Om världshistorien kan man med andra ord säga precis allt och vad som helst, allt som flyger genom huvudet på en. Allt kan man säga utom en enda sak: att den präglas av förnuft och omdöme.” Historien är ju en konstruktion! Den är skygglappar. Och just i det geografiska ingen-mans-landet Sibirien övertygas Dostojevskij om Guds existens. Han lämnar Europa bakom sig och når till något som annars varit stängt för honom. Lidandet ger honom upplevelsen av det oändliga (det gudomliga) och han ska senare summera: ”Jag är nöjd med mitt liv.”

Földényi går sedan vägen om William Blakes syn på himmel och helvete för att visa att Dostojevskij betraktade sitt eget helvete som en förutsättning för det nya livet och de nya insikterna: ”O, Sibirien och tvångsarbetet, det var en stor lycka för mig! (…) Mina bästa tankar föddes där, nu kommer de tillbaka, men de är inte alls lika klara.”

Här finns den avgörande punkt som skiljer honom från Hegel, hans vilja att närma sig en annan och okänd värld. Hegel känner inte helvetet men är bortskämd av ödet.

Är det verkligen rimligt att dra en så skarp skiljelinje mellan förnuft och tro som Földényi gör? Vad säger att en icke-rationell och religiös institution skulle ha givit oss en annan, bättre, tillvaro? Finns det inte tillräckligt starka skäl att avvisa en sådan tanke redan utifrån de senaste hundra årens europeiska – och ryska! – utveckling? De stora monoteistiska religionerna har fått se sig sidsteppade av andra ideologier som ligger religionerna nära: nazismen, kommunismen, fascismen. Nationalismen har tidigare, och tycks ännu en gång, ha fungerat som substitut, ett slags ”tro” som både förenar och stöter bort. Och idag lever vi med en av dessa monoteismer som genomgår en väckelseperiod och som inte bara drar åt snaran kring de egna territorierna utan också öppet och ogenerat hotar Europa: islam. Moderniteten ställd i skarp kontrast till Dostojevskijs öppenhet för det andra och för lidandet tycks vara en alltför endimensionell filosofi.

2000-talet ställer oss inför utmaningar som kanske trots allt har andra inslag än de som Földényi fäster blicken på. Han säger förvisso att tekniken är 1900-talets store segrare, men nog är det tekniken – moderniteten – i kombination med de religiösa och totalitära lärorna som åstadkommit just det fasansfulla han sätter fingret på, nämligen att ”den har berövat människan hennes mänsklighet. Den har besegrat henne så listigt att den har ingivit henne illusionen om att vara en segrare trots att hon är en slav.”

Jag delar däremot hans uppfattning att det är glömskan som är det verkliga helvetet. Slaktbänken är numera en del av moderniteten och i varje ögonblick av glömska monteras den igen.


måndag 11 februari 2013

Värk och vetenskap

Foto: Astrid Nydahl
Det har nu gått nästan ett år sedan jag påbörjade den tredje cellgiftsbehandling för psoriasis och följdsjukdomen psoriasisartrit. Den första behandlingen varade i drygt ett kvartal. Den andra behandlingen slutade med att jag blev inlagd på sjukhus sedan jag på grund av ett missförstånd gällande doseringen förgiftats allvarligt. Det var en lärorik tid. Mina slemhinnor var helt förstörda, såväl i munnen som i inre organ. Min läkare inpräntade i mig: "Nu vet du varför det heter cellgifter", och det är förstås ingen risk att det misstaget upprepas. Nu har jag sedan vintern-förvåren 2012 varje vecka tagit min dos Methotrexate. Det märkvärdigaste av allt är att det fungerar. I somras hade jag nästan inga hudutslag alls på armarna och i hårbottnen. Sommarens ljus i kombination med medicinen fungerade mycket bra. Artriten har blivit så pass mycket mildare också vintertid, att jag utan besvär kan gå lite längre sträckor. Vintern brukar vara ett helvete med artriten annars, det är framför allt knäna och fötterna som tar stryk. En enda synbart förstörd tå har jag (läkaren kallade det för korvtå, om inte annat så kan ju ordet roa barnbarnen), den försöker jag låta bli att tänka på. Artriten är ju en serie kroniska inflammationer i lederna.

Den här lågdosbehandlingen med cellgifter kräver förstås regelbundna kontroller. Levern kan ju skadas, men det har inte hänt än. Mina värden är bra vid varje kvartalsundersökning. I mars är det dags igen. Den dryga månad som återstår fram till dess ska jag både promenera och göra annat som innebär rent fysisk rörelse. Det är en fröjd att kunna känna tacksamhet över den vetenskapliga utvecklingen rörande mediciner. Jag är tacksam varje dag jag stiger upp och efter vissa nödvändiga startmetoder kan använda händerna att skriva med - trots att det varje morgon gör ont de första timmarna - och benen till att gå med. Så nu går jag och gör mig förmiddagens fika.

Att formas av döden

"På samma sätt som vi övervärderar en författares verk efter hans död, så överskattar vi en avliden persons betydelse för oss. Det förflutna formas alltså helt av döden, som fyller det med illusioner."

Albert Camus: Anteckningar 1935 - 1942 (översättning av Anna Säflund). Foto: A. Nydahl.

söndag 10 februari 2013

Hugos stora äventyr

Jag har berättat några gånger tidigare om mitt barnbarn Hugo. Han har ett svårt sjukdomskomplex som heter Alströms syndrom. Han är en av tio i Sverige som fått diagnosen. Här på bilden står han utanför Silviaskolan i Hässleholm som är en specialskola för barn med hörselproblem eller dövhet.

Han orkar på sin höjd med ett par dagar i veckan, då han åker dit med sin assistent. Men Hugos problem är så många fler. Han är på väg att förlora synen och har en rad andra systemsjukdomar, som epilepsi och förstadium till diabetes. Övervikt och hjärtproblem ingår också i sjukdomsbilden.

Nu har han fått sitt livs chans att komma ut på långresa med familj och assistenter. Det ska nämligen hållas internationell Alströmkonferens i USA (7th International Family Conference, Research Clinic, and Scientific Symposium, Plymouth, Massachusetts, USA May 9 -13, 2013).

Hugos mamma Malin har en Facebook-sida där hon samlar in pengar till resan och vistelsen. Vill ni skänka en slant kan ni göra det till Hugo Asplund så här: Swedbank. Clearingnummer 8313-9 Kontonummer 524013956-7

Vi i familjen bistår förstås, men det blir stora kostnader. Men resan dit är mycket viktig eftersom den ger Hugo en chans att för första gången i livet träffa andra barn med Alströms syndrom.

Silviaskolan fyllde tjugo år för en tid sidan och fick då besök av drottning Silvia. På bilden hälsar hon på Hugo, som efteråt berättade att han "först var blyg, men sedan gick det bra."

Det finns också en blogg för Hugo och vill man veta mer om Alströms syndrom så finns det en utmärkt sida hos Socialstyrelsen.




Stina Dabrowski försvarar det fria ordet

Stina Dabrowski försvarar det fria ordet:
"I stället för att ägna oss åt verbal krigföring, med grova invektiv och öga-mot-öga-metoder så väljer vi i Publicistklubben att diskutera även med dem vars åsikter vi inte delar. Vår främsta uppgift som journalister är att undersöka verkligheten och inte väja för det svåra. Om inte vi gör det, vem ska då göra det?"
I sin egenskap av Publicistklubbens ordförande hävdar hon idag en grundläggande princip, nämligen den att yttrande- och tryckfriheten är en och odelbar, och inte en exklusiv rättighet för de människor som råkar ha de för tiden symptomatiska åsikterna. Det hedrar henne verkligen.Vidare skriver hon:
"Vi vill inte som Åsa Linderborg ta oss rätten att bedöma vilka som har rätt att uttrycka sig och vilka som inte har det. Själv hoppas jag att demokratin och den dyrbara yttrandefrihet som vi har i Sverige ska gälla för alla – utom för dem som tillämpar våld."
Dabrowskis inlägg är mycket viktigt. Ändå hyser jag en misstro mot Publicistklubben som flera gånger givit uttryck för den motsatta uppfattningen. Det vet alla som följt den senaste årens debatter, inte minst vi skåningar som vet hur fult de agerat i sin Malmöavdelningen där den alltid upplyfte och överallt närvarande Per Svensson sorterar bort de medlemmar som hyser "fel åsikt".

lördag 9 februari 2013

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund nu utger på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Det goda, fina hatet

Paulina Neuding
Under den gångna veckan har vi matats med "näthatet" - som övertrumfat till och med det faktum att Lars Hedegaard utsattes för ett mordförsök. Hela landet - så är det alltid i de kollektiva psykosernas Sverige - vaggade fint tillsammans sitt nyfödda älsklingsbarn. Om fem människor hojtar samtidigt från Ystad till Haparanda går psykosmaskinen igång och inte ett öga förblir torrt. Men det händer ju så mycket annat. Jag påminns om det när jag nu på förmiddagen läser lite nätsidor.
"Så ser hatet från vänster ut. Det goda, fina hatet, det som drabbar män och kvinnor för att vi inte är tillräckligt pacifistiska, queer, feministiska eller bara vänster."
Så skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet idag och sätter fingret på en mycket öm punkt. Den är i själva verket så öm att den nästan aldrig berörs. Man ska förstås läsa hela hennes text, men jag citerar en liten bit till:
"Näthat, kan jag meddela, drabbar även kvinnor som inte är vänster. Det är likheten. Den slående skillnaden är att hatet från vänster ofta letar sig in i etablerade sammanhang."
Och för er som uppskattar tillvarons mer groteska sidor kan jag meddela att den svenska Arbetsförmedlingen nu ska öppna kontor i Etiopien för att
"förbereda de somalier som har fått uppehållstillstånd i Sverige som anhöriginvandrare men ännu inte kommit hit."
Om de misslyckas redan i Addis Abeba får de väl överföra de lyckligt utvalda till FAS 3 direkt. Läs mer här.



fredag 8 februari 2013

Vi gillar olika och vi slår tillbaka

Idag publicerar Aftonbladet på nätet denna bild av vad de kallar tidningens "kvinnliga profiler". Vad är det de ska slå tillbaka mot? Näthatet, dummer. Men det är inte det jag vill säga två ord om. Det är en helt annan sak. Aftonbladet har ju gjort sitt namn känt inte minst för kampanjer som "Vi gillar olika" där man förväntas ansluta sig till en statligt dirigerad multikulti-ideologi. Men se på bilden av tidningens kvinnliga profiler. Finns det en enda kvinna där som inte är etnisk svensk? Kanske finns det en eller två, men jag har svårt att se vem det skulle vara. Jag känner ju igen i alla fall fyra-fem stycken av dem (de har namnen Linderborg, Magnusson, Röstlund, Sköld, Lundberg och Mellin) Ingen av dem har arabiska, somaliska, afghanska eller andra utomeuropeiska namn, så vitt jag förstått. Det går bra att starta mediakampanjer, betydligt svårare är det att själv leva i de miljöer vi andra förväntas godta. Men de har gott självförtroende, dessa "profiler". Det förstår man när man tar del av budskapet: "Vacklar vi så vacklar demokratin."

För övrigt vill jag påminna om att någon i tisdags försökte mörda Lars Hedegaard, en av de främsta förkämparna för det fria ordet. Det innebär inte att jag vill ursäkta den misogyna pöbel som flockas på nätet. Men rätt ska vara rätt, det finns en ännu farligare pöbel på gator och torg och ibland är den beväpnad. I Lars Hedegaards trappuppgång hade den skarpladdad pistol.


torsdag 7 februari 2013

"Han hugnas med föraktets glosor" - vägd och befunnen alltför lätt

En högerpopulistisk infallsvinkel på Birminghams kollektivtrafik. Foto: TN
Lars Vilks sammanfattar vad som hänt den senaste veckan med min nya bok:
"Som jag förutskickade är Thomas Nydahl nu vägd på de rättänkandes våg och befunnen alltför lätt. Han hugnas med föraktets glosor. På sin blogg berättar han om Kvällspostens konstkritiker och tillika min gode vän Conny Malmqvists verkställighet av den allmänna meningens givna domslut. Malmqvists recension av Black Country är, inte oväntat, utan nåd. Nydahl lyckades dock få in ett genmäle genom att försöka påtala Malmqvist svepande omdöme om Nydahls förhållande till högerextrema rörelser (som dock också inkluderade vänsterextrema sådana). Malmqvist hanterade invändningen med ett klassiskt försvar genom att kasta in en ”breivikare” (o, den tid är långt svunnen då ”Breivik” betydde den norske skulptören Bård Breivik, rankad 8.328) och följa upp med att Nydahls bok har fått en positiv recension av en skribent som Malmqvist rubricerar som ”högerextrem”. Får man en positiv respons från det hållet är det tydligen inte ens nödvändigt för en recensent att behöva anstränga sig: ”Det säger det mesta om boken,” avslutar Malmqvist. Att Nydahl drabbas är inget att förvånas över. Är du inte med oss är du extremt mot oss. Och därefter kommer sopkvasten som sveper den vakande rösten till det blå hörnet."


Svenskans internrekryterade kulturredaktör: Upp som en sol, ner som en...

Kaxig har han varit, den nya kulturredaktören på Svenskan. Det är bara några dagar sedan han trumpetade för den nya nöjesplatsen kallad Kultur. Jag skrev om den här. 

Nu meddelas det att han slutar på Svenskan! För pressflottans glada sjömän finns det alltid en ny välbetald hamnplats.

Och så ser jag att man nu - redan - på Aftonbladet kultur fördömer mordförsöket på Lars Hedegaard, men inte utan de vanliga krumbukterna förstås.
"För Hedegaards alarmistiska och antimuslimska agenda har jag inget till övers. Av den som principiellt prisar yttrandefriheten måste man dock kunna förvänta sig ett reservationslöst stöd också för meningsmotståndarens rättighet och säkerhet."
Och:
"Din fiendes fiende är sällan en sann vän. Mörkermän älskar martyrskap."
Så skriver Fredrik Persson-Lahusen och har därmed säkrat sin plats som skribent för AB. Varför kan man inte bara utan minsta lilla omsvep ge en dödshotad människa sitt stöd? Tror han på allvar att Hedegaard "älskar martyrskap"? I så fall förstår han inte ett jota av vad han och andra sysslar med i arbetet för yttrande- och tryckfriheten. Åsa Linderborg fick förbehållslöst stöd av mig och andra som inte är eniga med henne. Vad är ett stöd värt om det pyntas med förbehåll?


Kvällsposten - en ny runda idag.

Idag har jag fått in mitt beriktigande i Kvällsposten, med anledning av den recension som där publicerades för en vecka sedan.

Min text:

I "Gubbagnäll"-recensionen av min bok "Black country" (KvP 1/2) – skriver Conny C-A Malmqvist:
"Nydahl citerar och refererar texter producerade av antiislamiska organisationer som The English Defence League (EDL), British National Party (BNP), och British Freedom Party (BFP) i kapitlet Gatans opposition. Oftast gillande." 
Det är inte korrekt. Vad jag gör är att faktiskt presentera gatans opposition också till vänster, bland annat partiet Respect och rörelsen Unite Against Fascism, samt rätt så utförligt, sakligt och resonerande om Workers Socialist Party.

Workers Socialist Party-folk i Wolverhampton. Foto: TN
I detta finns också en aspekt som handlar om hederlighet. Jag valde mycket medvetet att presentera och kritiskt analysera sex organisationer som har frågan om invandringen och islam på sin agenda, varav tre var vänsterpartier eller rörelser. Jag har dessutom en rejäl intervju med en talesman för partiet Respect, Chris Chilvers. I samband med English Defence League har jag också med en av deras kritiker, danska författaren Helle Merete Brix. Företrädare för den trotskistiska vänsterorganisationen Socialist Workers Party mötte jag i Wolverhampton, och i boken finns också bild på dem. Vilket är Malmqvists syfte, när han helt förbigår detta och talar om mitt "gillande" av de tre organisationer som inte tillhör vänstern?

Om British National Party skriver jag inte ett enda gillande ord. Skälet till det är att partiet är extremnationalistisk. Partiledaren Nick Griffin kommer från den brittiska Vit Makt-rörelsen. Varför skulle jag skriva "gillande" om ett sådant parti?

Om EDL, BNP och BFP försöker jag förhålla mig till deras egna program, och jag uttalar stark kritik mot definierade punkter. "Oftast gillande" blir det i Kvällsposten.

*

Och så svarar förstås kritikern mig genom att vrida upp bilden av mig som "högerpopulist" ännu ett varv. Under rubriken "Demonisering, Nydahl!" skriver Conny C-A Malmqvist bland annat:

Låt mig förtydliga. I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla, och jag hävdade inte heller att Nydahl är positiv till samtliga, utan endast att han oftast är positiv (gillande). När det gäller The English Defence League (EDL), som är den största högerextrema gaturörelsen i Storbritannien sedan National Front på 1970-talet och en av Anders Breiviks inspirationskällor, är han mer än positiv.

Han skriver med stor inlevelse.
"När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i europeiska länder som gett dem uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring.Ur detta handlande växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten i stället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem."
Nydahl är förtjust i krigsmetaforiken. Nydahl ser niqaben och burkan som "extrema symboler som mer kan liknas vid uniformer", att "de ska sända en stark signal till det omgivande icke-muslimska samhället". En krigssignal kan tänkas. Och han skriver om de så kallade groomingbrotten; om småflickor som utsätts för grova sexuella övergrepp av pakistanska och bangladeshiska män.

Han avslutar stycket med "Här ser vi också islam som en form av krigsförklaring riktad mot de enskilda ländernas urbefolkning."

Nydahls skriverier bidrar till en demonisering av den muslimska befolkningen. Hans bok är uppskattad av nätkrigare. Den ökände högerextremisten, som går under namnet Oskorei, har exempelvis skrivit en positiv recension på sin blogg. Det säger det mesta om boken.

*

Hans Magnus Enzensberger
Mitt enkla och korta svar på dessa ord är, för att tala med Hans Magnus Enzensberger, att vi idag befinner oss i ett lågintensivt inbördeskrig med de islamister som vill underkuva all opinionsbildning, varje fritt ord och varje fri tanke. Vi fick se det nu senast med mordförsöket på Lars Hedegaard. Människor som min kritiker verkar oförmögna att förstå det. Jag är verkligen inte förtjust i krigsmetaforer. Men vi måste förstå vilken tid vi lever i. Inte ens de fasansfulla groomingbrotten - bevisade och lagförda - kan man skriva om ifall man vill slippa fördömanden från den korrekta mediaklassen. Att engelska småflickor utsätts för människohandel och grov sexuell tortyr ska man helst inte tala om. Jag tackar för mig och fortsätter på den inslagna vägen. Ni som verkligen vill veta vad min bok Black Country innehåller kan klicka här, så kommer ni till en sidan där hela innehållsförteckningen finns med.

Malmqvist skriver vidare:
"I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla."
Inte ens det har han fattat! Jag har med tre organisationer som kan samlas under en högeretikett (om man nu vill det). Men de andra tre av de totalt sex organisationer som finns med i boken är partierna Respect, Unite Against Fascism och Workers Socialist Party - de finns med för att jag ville visa hur den engelska vänstern går i islamisternas ledband. För Malmqvist är de tydligen också "högerextremister"- på annat sätt kan jag inte tolka hans ord ovan: "I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla."

Antingen har han inte läst min bok ordentligt eller så lever han i viss ideologisk förvirring. Det är stor risk att det är det sistnämnda som gäller.

Eftersom min kritiker finner det särskilt anmärkningsvärt att Oskorei recenserat min bok både initierat och positivt finner jag det lämpligt att länka till den artikeln. Länken har ni här, ett kort utdrag ur texten av Oskorei här:
"Nydahl bygger sin skildring av Black Country dels på läsning av författare så vitt skilda som Kenan Malik, Theodore Dalrymple, Friedrich Engels, Nadira Naipaul och Guillaume Faye. Dels på egna resor och vistelser där. Han inleder sin studie med att understryka att detta inte är en bok skriven för att passa in i en viss agenda.
Jag är oberoende av alla religiösa och politiska rörelser och organisationer, liksom jag är oberoende av svenska medier. - Nydahl
Detta märks också i boken, genom en befriande uppriktighet och vilja att beskriva en oroväckande historisk utveckling. Nydahl reflekterar, ställer frågor, presenterar olika perspektiv, men han ger inte svaren. Detta är ett värdefullt drag, för kanske är det en föreställning som hör hemma i den moderna eran att det alls finns svar på alla samhälleliga problem. Vad gäller utvecklingen mot ett allt hårdare klassamhälle eller ett etniskt splittrat samhälle kanske tron på enkla svar rentav är farlig. Oavsett vilket är Nydahl tydlig med sina egna utgångspunkter. Han ser hudfärg som en ointressant faktor, men är medveten om kulturens betydelse i samhälle och historia. Likaså beskriver han den respekt han känner inför den religionskritik som tidigare kopplades till vänstern."
 Vidare skriver Oskorei:
"Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis:
Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”.
Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."
"Högerextremism"? Inte om ni frågar mig.


Ordets folk slår tillbaka. Men inte i Sverige

Mordförsöket på författaren och historikern Lars Hedegaard har väckt våldsamma reaktioner i Danmark. Människor från hela det politiska fältet har uttalat sig i principiellt och kraftfullt försvar för yttrande- och tryckfriheten.

Den danska tidningen Berlingske har gjort en enkät bland några människor som "har ordets makt" - jag citerar idag ur fyra av svaren. Det är intressant och fascinerande att se hur en nationell samling uppstår i en akut kris. Något som vi här hos oss bara sett i samband med de två ministermorden på öppen gata, Olof Palme 1985 och Anna Lindh 2003.

Ur Berlingske Tidende idag (observera att jag nedan bara gör korta citat, hela texterna får ni om ni klickar på denna länk):

»Jeg vil ikke bøje mig for vold, mord og terror,« lød det i går fra islamkritikeren Lars Hedegaard, efter han havde kæmpet med en bevæbnet mand. Hvad er læren af attentatet – og hvad får det af konsekvenser for den danske debat? Vi har spurgt fem, der har ordet i deres magt.

Mikael Jalving (till höger) och Lars Vilks. Foto: Snaphanen
Michael Jalving, debattør og bl.a. medlem af støttekomiteen for den svenske Muhammed-tegner Lars Vilks

»Jeg antager, at Lars Hedegaard blev udsat for et politisk eller religiøst attentat. Læren derfra er, at retssagerne om racisme og blasfemi, som Lars Hedegaard har været slæbt igennem ad tre omgange, er et udstillingsvindue for folk, der vil af med sådan nogle som ham. De er en gabestok, som retter spotlyset direkte mod personer som Lars Hedegaard og dermed hjælper voldsmændene. Disse mennesker kan formentlig ikke læse, ræsonnere, de kan knap nok tale.«

Anders Jerichow, forfatter, journalist, præsident for Dansk PEN – en international organisation for det frie ord

»Den foreløbige lære af drabsforsøget er, at vi ikke skal lade os overmande af en sådan trussel. Vi frygtede, at der var politiske ekstremister, som ville gøre Danmark ondt. Nu ved vi, at den frygt var velbegrundet. Konsekvenserne afhænger meget af, hvem gerningsmanden er. Hvis der er tale om en organiseret trussel, må vi forholde os til det.«

Katrine Winkel Holm, teolog, debattør og næstformand i Trykke­frihedsselskabet

»Læren er, at det kan være livsfarligt at være islamkritiker. Jeg ved godt, at vi ikke kender gerningsmandens motiv endnu, men sandsynligheden for, at han er fortørnet over det, som Lars Hedegaard har skrevet om islam, er meget, meget stor, fordi islamkritik er Lars’ varemærke. Og fordi der er et globalt mønster med angreb på Lars Vilks, Gert Wilders, Kurt Westergaard og en lang række andre. Jeg håber, at folk vil forstå, at det ikke bare er hadefuld tale, når man advarer om de voldelige sider af islam.«

Rune Engelbreth Larsen, forfatter, debattør , cand.mag. i idéhistorie og religionsvidenskab

»Selv om vi ikke kender motiv og gerningsmand, tyder både Lars Hedegaards forklaring og forhistorie på endnu et islamistisk motiveret angreb. Det understreger nødvendigheden af, at PET har et særligt fokus på yderligtgående islamistiske kredse. Man kan vel desværre frygte en yderligere tendens til at gøre hele grupper ansvarlige for enkeltpersoners misgerninger, som vi har set før. Sagen gør mig først og fremmest trist og svækker faktisk min debat-lyst.«

Två svenska exempel på icke-reaktioner:

I Sverige ska vi inte räkna med något i den danska stilen. Se här vad Helsingborgs Dagblad åstadkommer idag, det är en skam:
"När Lars Hedegaards gravt rasistiska åsikter blir allmängods kommer yttrandefriheten verkligen att sättas på spel."
Slutligen, en tåfjutt från Sydsvenskans Per Svensson. Detta är allt han orkar med. Först fördöma dådet... och sedan fördöma Gudmundsson. Ack Sverige!





Malmö, 1952 och framåt - i backspegeln

På promenad med mamma och lillebror, Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö 1955
När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik, var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg Palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Vitryssland, Rumänien, Polen, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 40 år gammal, tvåbarnsmamma och tidvis språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad". Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.

De stora grönytorna, lekarna, saft- och bulle-dagarna med mamma och syskonen. Det ovanliga och magiska ögonblick då ekorren åt ur min hand. Barndomsminnen en påskafton. Malmö, stadsdelen Lorensborg på 1960-talet. Malmö och Lorensborg som harmoniskt liv (har de mörka stunderna förskingrats eller lever de kvar, längre bak i minnesbanken?).

När jag sedan blev tonåring följde jag med pappa på studiebesök i konfektionsfabrikerna i Landskrona. Där syddes alla de plagg vi hade på oss. Det var en tid av inhemsk tillverkning av skjortor, byxor, kostymer, rockar, jackor - framför allt hos Schlasbergs. Jag utbildade mig sedan till dekoratör och arbetade i herrkonfektion på både Malmströms och Ohlssons i Malmö. Idag är Landskrona brottslighetens och våldets Ödeland. Vi förundras, vi försöker se om det finns några samband mellan 1960-talets arbetarstad med konfektionsindustri och varvsindustri och de getton som konserverats på 2000-talet. Jag ser inga samband.


tisdag 5 februari 2013

"Gun and Gang" - aktivitet i Birmingham

Bild ur filmen 1DAY som utspelar sig i Birmingham.
Idag skriver Birmingham Post om ett välkänt problem som de fyndigt kallar Gun and Gang-activity. Kommunstyrelsen, West Midland-polisen och olika organisationer som arbetar mot kriminaliteten ska nu ta krafttag:
"West Midlands Police, the City Council, Probation Trust and other anti-crime agencies have teamed up for the online and face-to-face survey which will be used to help decide where to focus funding in future.The Birmingham Reducing Gang Violence group, set up in the wake of the shootings of Letisha Shakespeare and Charlene Ellis ten years ago, has been helping young people at risk escape the clutches of gangs and criminal lifestyles. Group chairwoman Assistant Chief Constable Sharon Rowe said: “Even though recorded crime is falling, communities are still worried about the gang and youth violence that takes place in some parts of Birmingham."
Om dödsskjutningarna och gängkriminaliteten skriver jag i min bok Black Country. När lokalpressen skriver i detta allvarliga ämne får jag ofta känslan av att problemet så att säga just uppstått. Det finns en yrvakenhet i propåerna från maktens sida. Det komiska med de annonserade krafttagen är att polisen samtidigt meddelar att de står inför stora nedskärningar. Rowe avslutar:
"She warned that as public agencies are facing spending squeezes they will have to prioritise spending on the most vital and effective areas."

Fernando Pessoas vägledning och oro

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

måndag 4 februari 2013

Gästblogg av Anna Wahlgren: Är jag galen?

Anna Wahlgren har efter helgens tumultuariska medverkan i Skavlan skrivit ett öppet brev som jag här publicerar. Jag är själv förälder till fyra döttrar och två söner och tror mig alltför väl veta hur svårt det kan vara. Därför publicerar jag här hennes öppna brev. 

Är jag galen?

Är jag galen? Ja, det kan man faktiskt undra. Om jag inte kände mig själv och läste de senaste dagarnas tidningar, skulle jag nog vara benägen att hålla med. En rasande mor som med frätande hat bemöter dotterns bok om omsorgsbrist i barndomen! Det kvalificerar för galenskap. I tidningarna och på TV finns sensationella löp, lösryckta citat, bortklippta meningar, sammanställningar jag inte alltid känner igen. Att jag för gemene man – och kvinna - framstår som galen, är inte så konstigt.


Är jag arg för att min dotter skrivit en bok som till stora delar handlar om hennes barndom?  Givetvis inte. Det har hon all rätt i världen att göra. Jag har själv skrivit om mitt liv, så det vore både dumt och oklokt av mig att ifrågasätta min dotters rätt att göra detsamma.

Är jag utan förmåga att inse och ta till mig att min dotter har lidit i sin barndom? Nej, den inlevelseförmågan känner jag, i smärta, att jag har. Det är fruktansvärt att läsa om hur min dotter mått dåligt och varit rädd, och hur mina inte alltid särskilt kloka val har kommit henne till skada. Med facit i hand är det lätt att se att jag varit omdömeslös. Det är många val i livet jag önskar jag aldrig hade gjort. Det är mycket jag borde, och skulle, ha gjort annorlunda. Men jag kan inte ändra på det som varit, och det kan ingen. Jag kan bara beklaga att jag brustit i min uppgift som förälder. Som de flesta mammor försökte jag göra så gott jag kunde. Som de flesta föräldrar lyckades jag inte alltid leva upp till mina (höga) ambitioner.

Har jag därmed utsatt min dotter för omsorgsbrist? Misshandel? Vanskötsel? Låtit sexuella övergrepp begås mot henne, uppmuntrat dem, ja, till och med initierat dem?

När man läser tidningarna och hör alla som tvärsäkert uttalar sig, kan det verka som om det förevarit rättssak, förhörts vittnen och lagts fram bevis. Att sanningen en gång för alla fastställts. Att jag är dömd för att ha gjort det min dotter hävdar i sin bok.

Jag vill påminna om att det är påståenden i en bok. Vem som helst kan påstå vad som helst i en bok, men det blir inte sanning av den anledningen. Det tryckta ordet har inte den makten. Förläggaren säger att han har granskat sanningshalten i min dotters bok, men erkänner senare att den granskningen begränsat sig enbart till min dotters uppgifter.

Tycker jag att min dotter ger en sanningsenlig bild av sin barndom? Nej, det tycker jag inte! Mycket av det hon skriver känner jag igen mig i och har också härlett i min egen bok, Sanning eller konsekvens. Mycket av det hon skriver är inte sant. Det är faktiskt lögn. Jag kan inte veta varför hon väljer att ljuga om så mycket i sin barndom som direkt berör mig, men jag har mina misstankar.

Är jag arg för att min dotter ljugit om mig i sin bok? Ja, nu är jag arg! Jag har blivit heligt förbannad till slut. Den känslan har varit dominerande de senaste två månaderna, och den har rest mig. Den är, anser jag, sund.

Direkt efter att mitt barns bok publicerats var jag för chockad och förtvivlad för att kunna göra annat än försöka överleva. Sedan skrev jag Sanning eller konsekvens och bemötte allt, för rättvisans skull men också för kärlekens. Har jag nu uttalat mig krasst och rasande, som det braskande påståtts i media, är det för att jag anser mig, och är, både beljugen och brottsanklagad.

Har någon någonsin träffat på en brottsanklagad som ryckt på axlarna och sagt att ”äsch, det gör väl ingenting om folk tror att jag är skyldig”?

Om man inte ser mina uttalanden i ljuset av detta, då förstår jag att jag framstår som galen. I de allra flesta fall är det normalt att en människa vill försvara sig, när någon farit med osanning om henne. I de allra flesta fall tycker världen det är fullt förståeligt att hon vill försvara sig.  Ja, det är faktisk en rätt hon har.

Om hon nu inte råkar vara mor till den som far med lögn. Två saker händer när ett vuxet barn offentligt konfronterar sina föräldrar med en barndom hon eller han förkastar:
a)    Barnet blir trott. Ingen ställer frågan, eller kommer på tanken att ställa frågan, om det som berättas verkligen är sanningen och ingenting annat än sanningen. Det tas för givet. Barnet i berättelsen kan förvänta sig sympati och bara sympati.
b)    I samma stund förlorar barnets föräldrar all rätt att både förklara och försvara sig. Skulle de ändå höja rösten och göra ett försök, blir de misstrodda. Historien är full av föräldrar som inte orkat försöka ens, utan dragit sig undan offentligheten för gott. Eller som förlorat sin heder för världen och de efterkommande, om de skulle hunnit dö innan de skandaliserades.

Jag känner mig beljugen. Jag känner mig utan rätt att försvara mig, därför att jag genom försvaret av mig själv, i offentlighetens ögon, börjat ”hata” mitt barn. Jag har läst det många gånger på senaste tiden. Ett barn får hata sin förälder, men en förälder får aldrig hata sitt barn.

Jag hatar inte mitt barn. Jag älskar mitt barn. Att jag blivit beljugen av henne betyder inte att min kärlek till henne är borta. Mödrar ger sina barn livet. De vill dem ingenting annat ån det bästa, och kärleken dör inte. Det är mitt barns handling jag reser mig emot, ja, tidvis rasar mot.Jag rasar mot lögnerna.

Från början hade jag tänkt ”rasa” hemma, ensam, inte offentligt. Jag ville inte ha detta ovärdiga skådespel vi nu alla befinner oss i. Jag tänkte att folk kommer att förstå, folk kommer att se att det måttlösa elände min dotter målar upp och det hat hon bedyrar i sin bok är så stort, att rimligheten själv måste sätta sina frågetecken tillsammans med sunda förnuftet.

Men det hände inte. Det som hände var a) respektive b). Barnet blev trott och jag blev misstrodd. Jag blev dömd ohörd.

Min familj är slagen i spillror. Jag har förlorat tre barn i detta. Vänner och läsare har försvunnit. Barnaboken har avrättats i land efter land av skandalhungriga journalister. Mina försörjningsmöjligheter har strypts. Min förlorade heder ska vi inte tala om. Så nog har jag alla förutsättningar att bli galen!

Men är jag galen? Eller försvarar jag mig?
Jag är brottsanklagad. Har jag rätt att försvara mig? Trots att jag är mamma? 

Stockholm den 3 februari 2013
Anna Wahlgren

Copyright: Anna Wahlgren (publiceras här med tillstånd av författaren) Även publicerat på Aftonbladet.se 4 februari 2013

Svenska Dagbladets kultursida på nätet - den fulländade nöjesscenen

Svenskans nya kulturchef Martin Jönsson är stolt idag. Han presenterar hur SvD Kultur "stärks" på nätet. Det är ganska fantastisk läsning. Vad består nyheterna av? Det här, jag citerar nu direkt ur tidningstexten:

"KULTURSVEPET: En daglig genomgång, på morgonen, av vad som rapporteras på svenska och internationella kultursajter – och i sociala medier. Med hjälp av denna tjänst, som också går att prenumerera på via en RSS-läsare, hjälper vi dig som läsare att få bättre koll på vad det pratas om internationellt. VECKANS SPOTIFYLISTA: Varje fredag presenterar en av våra musikkritiker en lista med favoritlåtar just nu. En del nytt, en del gammalt som av olika skäl är aktuellt. Andres Lokko inledde i fredags. Följ SvD Kulturs konto på Spotify för att regelbundet få alla musiktips. KULTURVECKAN I BILD: Ett bildspel varje fredag, med ett urval bilder från den gångna veckans kulturhändelser. FLER QUIZER: Vi vet att quizerna är otroligt populära på sajten och utökar därför nu till minst tre quiz per vecka. FLER CHATTAR: I måndags var det Darin som chattade på SvD.se/Kultur. Varje vecka ska vi ha minst en ny chatt. MER WEBB-TV: Vi kommer under våren att ha flera egenproducerade webb-tv-inslag på sajten varje vecka. NY TWITTERTJÄNST: Om du följer @SvDKultur på Twitter, vilket många redan gör, får du den snabbaste uppdateringen om vad som är nytt på sajten"

Låt mig kommentera i samma ordning. Kultursvepets funktion tycks vara att läsarna ska "få bättre koll på vad det pratas om internationellt". Det är ju en rörande ambition. Vad det pratas om är just det man vill veta. Pratas det internationellt? Ännu attraktivare! Spotifylistan ser jag som en självklar beståndsdel i den populärkulturkrets som heller lyssnar än läser. Nöjeskulturens senaste seger. Kulturveckan i bild ställer på samma självklara sätt in sig i ledet. Större och fler bilder minskar risken för läsning. Samma tendens i papperstidningarna numera. Fler quizer fick mig att undra om jag satt kvar på puben i Birmingham. Men nej, gissningslekarna är numera självklara inslag på kultursidorna. Fler chattar då? Ja, är den första med Darin vägledande så har vi fått klara besked. Webb-tv och twitter då? Tack, men nej tack.

Detta är nu förstås inget att bli upprörd av. Det är bara det att jag finner det ovanligt att man så tydligt redovisar en grundsyn som i allt väsentligt innebär en resa bort från humaniora och lärdom. Varje kulturredaktör betraktade sig väl mer eller mindre som en folkbildare då det begav sig. Idag är folkbildningen bara ett fult ord. Vi har väl valfrihet? Vill man välja att matas med öppen mun och öppen hjärna och förbli dum har man väl rätt till det? Jodå, helt och fullt. Vad jag däremot kan säga är att dagspressen och televisionen gått samma väg: mer underhållning, mer publikfnitter, mer yta och mindre innehåll. Det är en välsignad tur att man hoppade av den världen för ett bra tag sedan. Att nu betrakta den utifrån är som att se en fin teater, en välsorterad bokhandel, ett tyst bibliotek och ett gammalt universitet brinna upp - samtidigt. Och brandkåren är förstås nedlagd, så vi kan bara se på medan det brinner. Kulturveckan i bild!




Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986 (Atrium, översättning av Håkan Lövgren, redaktion och förord av Christo Burman).

”Jag måste föra dagbok och notera allt som har med arbetet att göra, som jag gjorde med Spegeln och Stalker” - dagboken den 26 maj 1980.

Måste man vara cineast för att fascineras av och intressera sig för en av 1900-talets största filmskapare? Kanske underlättar det att ha specialkunskaper om filmarens verk, deras kontext och bemötande i samtiden, men det räcker långt att intressera sig för konstnärernas villkor i det mest seglivade europeiska diktatursystemet, Sovjetunionen, för att Andrej Tarkovskijs dagböcker ska bli intressant för vem som helst. I dagbokstexterna kommer man varje konstnär allra närmast, och inte ens de vardagliga banaliteterna blir ointressanta eftersom de säger något om de konkreta livsvillkoren i Sovjetunionen.

Tarkovskij blev i Sverige sedd och känd inte minst för sitt samarbete med filmfotografen Sven Nyqvist, skådespelaren och regissören Erland Josephson (Offret, hans sista film), och kopplingar till Ingmar Bergman (som han också sent i livet omvärderade och förhöll sig sval till). Hans filmer grep in i både metafysiska och mytologiska världar, gestaltade något som i bästa mening kan kallas poesi, och skapade därmed också en alldeles egen bildberättelse. Alldeles självklart ter det sig att han redan tidigt utforskade kristna föreställningar och miljöer, och att dessa utforskningar också vållade honom stora problem med diktaturens censurmyndigheter. När han skapat sitt kanske viktigaste verk, Andrej Rubljov, säger han sig ha deltagit i en spiritistisk seans där han fått kontakt med Boris Pasternak, som också varit en gammal bekant med hans far. Här går handgripligt konstnärskap hand i hand med en mystik de flesta av oss betraktar med skepsis. Tarkovskij lät sig inte begränsas av sin ortodoxa kristna tro och deltog därför också i rent ockulta sammanhang.

Man måste betona den fria anden i kontrast mot sovjetstaten; individen i kontrast mot diktaturen; individualitet i kontrast mot likriktningen. Andrej Tarkovskij är i lika hög grad som Solsjenitsyn inte bara en symbol utan också ett levande exempel på hur svårt, näst intill omöjligt, det är att verka i en totalitär stat. Men liksom Solsjenitsyn lyckas Tarkovskij få ut det han skapat, både till en inhemsk, då för tiden sovjetisk, publik och till en globalt intresserad krets människor. Därmed markerar han också vikten av en fri ande.

Solsjenitsyn
Ingmar Bergman försökte gång på gång uppmuntra honom med paket och inbjudningar, men dessvärre kom de aldrig fram till honom. Där gick uppenbarligen en skarp gräns för den kommunistiska censurmyndigheten.

För Tarkovskij blir andra konstnärer oerhört viktiga som inspirationskällor eller som referenspunkter. Han skriver med både kritiska formuleringar och med ett slags broderlighet om sådana som Sartre (”Han erkände till exempel att han undanhållit sanningen om sina intryck från besöket i Sovjetunionen 1954, därför att han inte ville att man skulle ’tro ont’ om oss. Det må jag säga!”), Woody Allen (”… ett försök att gå på bio och se Woody Alllens Manhattan. Jag gick efter första halvan. Trist så till förbannelse, och W.A. är en förfärligt charmlös skådespelare som vill framstå som oemotståndlig”), Fellini (”Jag ser Fellinis film Satyricon. Tråkig, smaklös, finns ingen vettig anledning till allt det här. Kyligt och själlöst”), och han citerar författare vars ord uppenbarligen betytt allt för honom, som när Dostojevskij skriver ”För att kunna skriva bra, måste man lida, lida!”

Dagbokens titel, Martyrologion, betyder för övrigt just Martyrkalender. Tarkovskij arbetade i samma tradition som Dostojevskij.

Det som förstås är av allra största intresse i dagboken är å ena sidan de konkreta skildringarna av arbetsvillkoren för en sovjetisk konstnär, och å andra sidan de överväganden Tarkovskij gör inför konkreta filmprojekt, också sådana som förblir drömmar, aldrig förverkligade, för honom.

Att vi nu har denna nästan tusen sidor tjocka volym översatt till svenska är i högsta grad anmärkningsvärt. Att den dessutom är utgiven av ett litet specialiserat förlag, Atrium i Umeå, för det ännu mer heroiskt. Man kan med tacksamhet säga, att man med denna volym fått möjligheten att detaljrikt och omfattande kunna studera, och bättre lära sig förstå hur sovjetväldet fungerade och hur förödande det var på människors kreativitet, konstnärer eller inte.

Den sista delen av dagboken från 1986 är dessutom en gripande skildring av Tarkovskijs sista tid i livet, då han förgäves utkämpade striden mot cancern. Han avled natten till 29 december 1986 på Hartmannkliniken i franska Neuilly-Sur-Seine och hans stoft begravdes enligt testamentet på den rysk-ortodoxa kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. En stor konstnär hade avslutat sitt verk. Hans filmer finns bevarade för oss alla.

söndag 3 februari 2013

Arvsmassa och likbränning

Richard Dawkins. Foto: SVT
Söndag med första avsnittet av Richard Dawkins nya serie om livet, döden och det genetiska arvet. Det är vetenskapligt grundade program som detta, som gör att man trots allt är glad att ha tillgång till televisionen. Dawkins reser genom människans religionshistoria med ett milt leende, och när han väl proklamerat sin ateism tar han sig an människans olika metafysiska traditioner med både värme och respekt. Det som gjorde starkast intryck på mig i första avsnittet var ändå den avslutande halvan där han låtit analysera sin egen arvsmassa. Förklaringar kring sjukdomar och egenheter förde mig in i just den del av livet som mer kan förklaras av arv än av miljö. Inte nog med att analysen kunde visa att du har liten eller stor risk att få lungcancer av rökningen, den kunde också visa att ditt sätt att röka styrs av arvsmassan (huruvida du drar långa, djupa bloss eller om du röker cigaretten mycket nära slutet). Jag tänkte förstås på alkoholen och hur den tycks styra oss som blivit beroende, mer än vi styr den. Jag kan med hur stor portion allvar som helst bestämma mig för att dricka bara ett glas vin till en måltid. Men inom mig finns just denna genetiska kraft som är beroendets grund och som gör att jag dricker ur hela flaskan. Inget kan stoppa mig. Just därför är det bättre att helt avstå. Det beslutet kan fattas, men det är inte alltid säkert att det räcker för att klara avståendet.

Dawkins besökte också platser runt om i världen för att berätta om hur olika religiösa traditioner ser ut. Hans besök i indiska Varanasi visade hur hinduismen får likbränningarna att bli synnerligen banala och icke-sentimentala; det som eldas upp är fysiska lämningar som saknar varje samband med den person som levde. Att i floden omges av de brända kropparnas aska tycktes inte bekomma någon.


Kim Jong Il tittar på saker

Kim Jong Il tittar på saker. Så heter en ny bok från Jean Boîte Éditions. I den nordkoreanska kulturen har man förfinat en nästan hundraårig tradition, som sträcker sig från Lenin och Stalin, över den sovjetockuperade zonens ledare, fram till de sena partiledarna i Kina, Vietnam, Cuba - och just Nordkorea. I de partistyrda tidningarna används dessa bilder inte sällan på förstasidan, som alltid tycks ha varit vigd åt "Vår älskade ledare".

Det är João Rocha som samlat in bilderna, och de återfinns på en mycket populär Tumblr-site med samma namn som boken (rekommenderas, den är mycket underhållande).

Till bilderna har skrivits en essä av Marco Bohr med den fyndiga titeln Att titta på Kim Jong Il.

Ledarens besök i butiker, fabriker och på jordbruk kom att ingå i kulten av personen, men skulle också komma att bli symbolen för framsteg. "Korea utvecklas på ett lysande sätt mot allt större fulländning. Folkets Korea mot nya segrar." Sådana floskler ser man samtidigt som svältrapporterna sprids. Fenomenet mötte jag själv i Albanien på 1970- talet. Enver Hoxha tittade också på saker. Och jag undrar om inte denna tradition är orsaken till att besökare i dessa diktaturer alltid forslades runt på fabriker och kollektivjordbruk. Det fanns egentligen ingenting att se som en västerlänning inte redan sett.

På förlagets hemsida finns en text som förklarar att boken/insamlandet av bilderna ska ses som ett konstverk:
"By publishing Kim Jong Il Looking at Things in the collection FOLLOW ME, Collecting Images Today, Jean Boîte Éditions continues to highlight another art scene, which establishes the online collector as a creator, and the ephemeral in the perennial."
Denna bild, hämtad från Tumblr-sidan, har titeln "Kim Jong Il tittar på en fisk". På denna, liksom på alla andra sådana bilder, ser man antingen partimän i mörk kostym eller militärer i uniform, som håller block och penna redo om Ledaren skulle säga något fyndigt som måste bevaras för eftervärlden, som exempelvis detta:
"Great ideology creates great times."