torsdag 7 februari 2013

Malmö, 1952 och framåt - i backspegeln

På promenad med mamma och lillebror, Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö 1955
När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik, var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg Palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Vitryssland, Rumänien, Polen, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 40 år gammal, tvåbarnsmamma och tidvis språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad". Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.

De stora grönytorna, lekarna, saft- och bulle-dagarna med mamma och syskonen. Det ovanliga och magiska ögonblick då ekorren åt ur min hand. Barndomsminnen en påskafton. Malmö, stadsdelen Lorensborg på 1960-talet. Malmö och Lorensborg som harmoniskt liv (har de mörka stunderna förskingrats eller lever de kvar, längre bak i minnesbanken?).

När jag sedan blev tonåring följde jag med pappa på studiebesök i konfektionsfabrikerna i Landskrona. Där syddes alla de plagg vi hade på oss. Det var en tid av inhemsk tillverkning av skjortor, byxor, kostymer, rockar, jackor - framför allt hos Schlasbergs. Jag utbildade mig sedan till dekoratör och arbetade i herrkonfektion på både Malmströms och Ohlssons i Malmö. Idag är Landskrona brottslighetens och våldets Ödeland. Vi förundras, vi försöker se om det finns några samband mellan 1960-talets arbetarstad med konfektionsindustri och varvsindustri och de getton som konserverats på 2000-talet. Jag ser inga samband.


tisdag 5 februari 2013

"Gun and Gang" - aktivitet i Birmingham

Bild ur filmen 1DAY som utspelar sig i Birmingham.
Idag skriver Birmingham Post om ett välkänt problem som de fyndigt kallar Gun and Gang-activity. Kommunstyrelsen, West Midland-polisen och olika organisationer som arbetar mot kriminaliteten ska nu ta krafttag:
"West Midlands Police, the City Council, Probation Trust and other anti-crime agencies have teamed up for the online and face-to-face survey which will be used to help decide where to focus funding in future.The Birmingham Reducing Gang Violence group, set up in the wake of the shootings of Letisha Shakespeare and Charlene Ellis ten years ago, has been helping young people at risk escape the clutches of gangs and criminal lifestyles. Group chairwoman Assistant Chief Constable Sharon Rowe said: “Even though recorded crime is falling, communities are still worried about the gang and youth violence that takes place in some parts of Birmingham."
Om dödsskjutningarna och gängkriminaliteten skriver jag i min bok Black Country. När lokalpressen skriver i detta allvarliga ämne får jag ofta känslan av att problemet så att säga just uppstått. Det finns en yrvakenhet i propåerna från maktens sida. Det komiska med de annonserade krafttagen är att polisen samtidigt meddelar att de står inför stora nedskärningar. Rowe avslutar:
"She warned that as public agencies are facing spending squeezes they will have to prioritise spending on the most vital and effective areas."

Fernando Pessoas vägledning och oro

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

måndag 4 februari 2013

Gästblogg av Anna Wahlgren: Är jag galen?

Anna Wahlgren har efter helgens tumultuariska medverkan i Skavlan skrivit ett öppet brev som jag här publicerar. Jag är själv förälder till fyra döttrar och två söner och tror mig alltför väl veta hur svårt det kan vara. Därför publicerar jag här hennes öppna brev. 

Är jag galen?

Är jag galen? Ja, det kan man faktiskt undra. Om jag inte kände mig själv och läste de senaste dagarnas tidningar, skulle jag nog vara benägen att hålla med. En rasande mor som med frätande hat bemöter dotterns bok om omsorgsbrist i barndomen! Det kvalificerar för galenskap. I tidningarna och på TV finns sensationella löp, lösryckta citat, bortklippta meningar, sammanställningar jag inte alltid känner igen. Att jag för gemene man – och kvinna - framstår som galen, är inte så konstigt.


Är jag arg för att min dotter skrivit en bok som till stora delar handlar om hennes barndom?  Givetvis inte. Det har hon all rätt i världen att göra. Jag har själv skrivit om mitt liv, så det vore både dumt och oklokt av mig att ifrågasätta min dotters rätt att göra detsamma.

Är jag utan förmåga att inse och ta till mig att min dotter har lidit i sin barndom? Nej, den inlevelseförmågan känner jag, i smärta, att jag har. Det är fruktansvärt att läsa om hur min dotter mått dåligt och varit rädd, och hur mina inte alltid särskilt kloka val har kommit henne till skada. Med facit i hand är det lätt att se att jag varit omdömeslös. Det är många val i livet jag önskar jag aldrig hade gjort. Det är mycket jag borde, och skulle, ha gjort annorlunda. Men jag kan inte ändra på det som varit, och det kan ingen. Jag kan bara beklaga att jag brustit i min uppgift som förälder. Som de flesta mammor försökte jag göra så gott jag kunde. Som de flesta föräldrar lyckades jag inte alltid leva upp till mina (höga) ambitioner.

Har jag därmed utsatt min dotter för omsorgsbrist? Misshandel? Vanskötsel? Låtit sexuella övergrepp begås mot henne, uppmuntrat dem, ja, till och med initierat dem?

När man läser tidningarna och hör alla som tvärsäkert uttalar sig, kan det verka som om det förevarit rättssak, förhörts vittnen och lagts fram bevis. Att sanningen en gång för alla fastställts. Att jag är dömd för att ha gjort det min dotter hävdar i sin bok.

Jag vill påminna om att det är påståenden i en bok. Vem som helst kan påstå vad som helst i en bok, men det blir inte sanning av den anledningen. Det tryckta ordet har inte den makten. Förläggaren säger att han har granskat sanningshalten i min dotters bok, men erkänner senare att den granskningen begränsat sig enbart till min dotters uppgifter.

Tycker jag att min dotter ger en sanningsenlig bild av sin barndom? Nej, det tycker jag inte! Mycket av det hon skriver känner jag igen mig i och har också härlett i min egen bok, Sanning eller konsekvens. Mycket av det hon skriver är inte sant. Det är faktiskt lögn. Jag kan inte veta varför hon väljer att ljuga om så mycket i sin barndom som direkt berör mig, men jag har mina misstankar.

Är jag arg för att min dotter ljugit om mig i sin bok? Ja, nu är jag arg! Jag har blivit heligt förbannad till slut. Den känslan har varit dominerande de senaste två månaderna, och den har rest mig. Den är, anser jag, sund.

Direkt efter att mitt barns bok publicerats var jag för chockad och förtvivlad för att kunna göra annat än försöka överleva. Sedan skrev jag Sanning eller konsekvens och bemötte allt, för rättvisans skull men också för kärlekens. Har jag nu uttalat mig krasst och rasande, som det braskande påståtts i media, är det för att jag anser mig, och är, både beljugen och brottsanklagad.

Har någon någonsin träffat på en brottsanklagad som ryckt på axlarna och sagt att ”äsch, det gör väl ingenting om folk tror att jag är skyldig”?

Om man inte ser mina uttalanden i ljuset av detta, då förstår jag att jag framstår som galen. I de allra flesta fall är det normalt att en människa vill försvara sig, när någon farit med osanning om henne. I de allra flesta fall tycker världen det är fullt förståeligt att hon vill försvara sig.  Ja, det är faktisk en rätt hon har.

Om hon nu inte råkar vara mor till den som far med lögn. Två saker händer när ett vuxet barn offentligt konfronterar sina föräldrar med en barndom hon eller han förkastar:
a)    Barnet blir trott. Ingen ställer frågan, eller kommer på tanken att ställa frågan, om det som berättas verkligen är sanningen och ingenting annat än sanningen. Det tas för givet. Barnet i berättelsen kan förvänta sig sympati och bara sympati.
b)    I samma stund förlorar barnets föräldrar all rätt att både förklara och försvara sig. Skulle de ändå höja rösten och göra ett försök, blir de misstrodda. Historien är full av föräldrar som inte orkat försöka ens, utan dragit sig undan offentligheten för gott. Eller som förlorat sin heder för världen och de efterkommande, om de skulle hunnit dö innan de skandaliserades.

Jag känner mig beljugen. Jag känner mig utan rätt att försvara mig, därför att jag genom försvaret av mig själv, i offentlighetens ögon, börjat ”hata” mitt barn. Jag har läst det många gånger på senaste tiden. Ett barn får hata sin förälder, men en förälder får aldrig hata sitt barn.

Jag hatar inte mitt barn. Jag älskar mitt barn. Att jag blivit beljugen av henne betyder inte att min kärlek till henne är borta. Mödrar ger sina barn livet. De vill dem ingenting annat ån det bästa, och kärleken dör inte. Det är mitt barns handling jag reser mig emot, ja, tidvis rasar mot.Jag rasar mot lögnerna.

Från början hade jag tänkt ”rasa” hemma, ensam, inte offentligt. Jag ville inte ha detta ovärdiga skådespel vi nu alla befinner oss i. Jag tänkte att folk kommer att förstå, folk kommer att se att det måttlösa elände min dotter målar upp och det hat hon bedyrar i sin bok är så stort, att rimligheten själv måste sätta sina frågetecken tillsammans med sunda förnuftet.

Men det hände inte. Det som hände var a) respektive b). Barnet blev trott och jag blev misstrodd. Jag blev dömd ohörd.

Min familj är slagen i spillror. Jag har förlorat tre barn i detta. Vänner och läsare har försvunnit. Barnaboken har avrättats i land efter land av skandalhungriga journalister. Mina försörjningsmöjligheter har strypts. Min förlorade heder ska vi inte tala om. Så nog har jag alla förutsättningar att bli galen!

Men är jag galen? Eller försvarar jag mig?
Jag är brottsanklagad. Har jag rätt att försvara mig? Trots att jag är mamma? 

Stockholm den 3 februari 2013
Anna Wahlgren

Copyright: Anna Wahlgren (publiceras här med tillstånd av författaren) Även publicerat på Aftonbladet.se 4 februari 2013

Svenska Dagbladets kultursida på nätet - den fulländade nöjesscenen

Svenskans nya kulturchef Martin Jönsson är stolt idag. Han presenterar hur SvD Kultur "stärks" på nätet. Det är ganska fantastisk läsning. Vad består nyheterna av? Det här, jag citerar nu direkt ur tidningstexten:

"KULTURSVEPET: En daglig genomgång, på morgonen, av vad som rapporteras på svenska och internationella kultursajter – och i sociala medier. Med hjälp av denna tjänst, som också går att prenumerera på via en RSS-läsare, hjälper vi dig som läsare att få bättre koll på vad det pratas om internationellt. VECKANS SPOTIFYLISTA: Varje fredag presenterar en av våra musikkritiker en lista med favoritlåtar just nu. En del nytt, en del gammalt som av olika skäl är aktuellt. Andres Lokko inledde i fredags. Följ SvD Kulturs konto på Spotify för att regelbundet få alla musiktips. KULTURVECKAN I BILD: Ett bildspel varje fredag, med ett urval bilder från den gångna veckans kulturhändelser. FLER QUIZER: Vi vet att quizerna är otroligt populära på sajten och utökar därför nu till minst tre quiz per vecka. FLER CHATTAR: I måndags var det Darin som chattade på SvD.se/Kultur. Varje vecka ska vi ha minst en ny chatt. MER WEBB-TV: Vi kommer under våren att ha flera egenproducerade webb-tv-inslag på sajten varje vecka. NY TWITTERTJÄNST: Om du följer @SvDKultur på Twitter, vilket många redan gör, får du den snabbaste uppdateringen om vad som är nytt på sajten"

Låt mig kommentera i samma ordning. Kultursvepets funktion tycks vara att läsarna ska "få bättre koll på vad det pratas om internationellt". Det är ju en rörande ambition. Vad det pratas om är just det man vill veta. Pratas det internationellt? Ännu attraktivare! Spotifylistan ser jag som en självklar beståndsdel i den populärkulturkrets som heller lyssnar än läser. Nöjeskulturens senaste seger. Kulturveckan i bild ställer på samma självklara sätt in sig i ledet. Större och fler bilder minskar risken för läsning. Samma tendens i papperstidningarna numera. Fler quizer fick mig att undra om jag satt kvar på puben i Birmingham. Men nej, gissningslekarna är numera självklara inslag på kultursidorna. Fler chattar då? Ja, är den första med Darin vägledande så har vi fått klara besked. Webb-tv och twitter då? Tack, men nej tack.

Detta är nu förstås inget att bli upprörd av. Det är bara det att jag finner det ovanligt att man så tydligt redovisar en grundsyn som i allt väsentligt innebär en resa bort från humaniora och lärdom. Varje kulturredaktör betraktade sig väl mer eller mindre som en folkbildare då det begav sig. Idag är folkbildningen bara ett fult ord. Vi har väl valfrihet? Vill man välja att matas med öppen mun och öppen hjärna och förbli dum har man väl rätt till det? Jodå, helt och fullt. Vad jag däremot kan säga är att dagspressen och televisionen gått samma väg: mer underhållning, mer publikfnitter, mer yta och mindre innehåll. Det är en välsignad tur att man hoppade av den världen för ett bra tag sedan. Att nu betrakta den utifrån är som att se en fin teater, en välsorterad bokhandel, ett tyst bibliotek och ett gammalt universitet brinna upp - samtidigt. Och brandkåren är förstås nedlagd, så vi kan bara se på medan det brinner. Kulturveckan i bild!




Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986 (Atrium, översättning av Håkan Lövgren, redaktion och förord av Christo Burman).

”Jag måste föra dagbok och notera allt som har med arbetet att göra, som jag gjorde med Spegeln och Stalker” - dagboken den 26 maj 1980.

Måste man vara cineast för att fascineras av och intressera sig för en av 1900-talets största filmskapare? Kanske underlättar det att ha specialkunskaper om filmarens verk, deras kontext och bemötande i samtiden, men det räcker långt att intressera sig för konstnärernas villkor i det mest seglivade europeiska diktatursystemet, Sovjetunionen, för att Andrej Tarkovskijs dagböcker ska bli intressant för vem som helst. I dagbokstexterna kommer man varje konstnär allra närmast, och inte ens de vardagliga banaliteterna blir ointressanta eftersom de säger något om de konkreta livsvillkoren i Sovjetunionen.

Tarkovskij blev i Sverige sedd och känd inte minst för sitt samarbete med filmfotografen Sven Nyqvist, skådespelaren och regissören Erland Josephson (Offret, hans sista film), och kopplingar till Ingmar Bergman (som han också sent i livet omvärderade och förhöll sig sval till). Hans filmer grep in i både metafysiska och mytologiska världar, gestaltade något som i bästa mening kan kallas poesi, och skapade därmed också en alldeles egen bildberättelse. Alldeles självklart ter det sig att han redan tidigt utforskade kristna föreställningar och miljöer, och att dessa utforskningar också vållade honom stora problem med diktaturens censurmyndigheter. När han skapat sitt kanske viktigaste verk, Andrej Rubljov, säger han sig ha deltagit i en spiritistisk seans där han fått kontakt med Boris Pasternak, som också varit en gammal bekant med hans far. Här går handgripligt konstnärskap hand i hand med en mystik de flesta av oss betraktar med skepsis. Tarkovskij lät sig inte begränsas av sin ortodoxa kristna tro och deltog därför också i rent ockulta sammanhang.

Man måste betona den fria anden i kontrast mot sovjetstaten; individen i kontrast mot diktaturen; individualitet i kontrast mot likriktningen. Andrej Tarkovskij är i lika hög grad som Solsjenitsyn inte bara en symbol utan också ett levande exempel på hur svårt, näst intill omöjligt, det är att verka i en totalitär stat. Men liksom Solsjenitsyn lyckas Tarkovskij få ut det han skapat, både till en inhemsk, då för tiden sovjetisk, publik och till en globalt intresserad krets människor. Därmed markerar han också vikten av en fri ande.

Solsjenitsyn
Ingmar Bergman försökte gång på gång uppmuntra honom med paket och inbjudningar, men dessvärre kom de aldrig fram till honom. Där gick uppenbarligen en skarp gräns för den kommunistiska censurmyndigheten.

För Tarkovskij blir andra konstnärer oerhört viktiga som inspirationskällor eller som referenspunkter. Han skriver med både kritiska formuleringar och med ett slags broderlighet om sådana som Sartre (”Han erkände till exempel att han undanhållit sanningen om sina intryck från besöket i Sovjetunionen 1954, därför att han inte ville att man skulle ’tro ont’ om oss. Det må jag säga!”), Woody Allen (”… ett försök att gå på bio och se Woody Alllens Manhattan. Jag gick efter första halvan. Trist så till förbannelse, och W.A. är en förfärligt charmlös skådespelare som vill framstå som oemotståndlig”), Fellini (”Jag ser Fellinis film Satyricon. Tråkig, smaklös, finns ingen vettig anledning till allt det här. Kyligt och själlöst”), och han citerar författare vars ord uppenbarligen betytt allt för honom, som när Dostojevskij skriver ”För att kunna skriva bra, måste man lida, lida!”

Dagbokens titel, Martyrologion, betyder för övrigt just Martyrkalender. Tarkovskij arbetade i samma tradition som Dostojevskij.

Det som förstås är av allra största intresse i dagboken är å ena sidan de konkreta skildringarna av arbetsvillkoren för en sovjetisk konstnär, och å andra sidan de överväganden Tarkovskij gör inför konkreta filmprojekt, också sådana som förblir drömmar, aldrig förverkligade, för honom.

Att vi nu har denna nästan tusen sidor tjocka volym översatt till svenska är i högsta grad anmärkningsvärt. Att den dessutom är utgiven av ett litet specialiserat förlag, Atrium i Umeå, för det ännu mer heroiskt. Man kan med tacksamhet säga, att man med denna volym fått möjligheten att detaljrikt och omfattande kunna studera, och bättre lära sig förstå hur sovjetväldet fungerade och hur förödande det var på människors kreativitet, konstnärer eller inte.

Den sista delen av dagboken från 1986 är dessutom en gripande skildring av Tarkovskijs sista tid i livet, då han förgäves utkämpade striden mot cancern. Han avled natten till 29 december 1986 på Hartmannkliniken i franska Neuilly-Sur-Seine och hans stoft begravdes enligt testamentet på den rysk-ortodoxa kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. En stor konstnär hade avslutat sitt verk. Hans filmer finns bevarade för oss alla.

söndag 3 februari 2013

Arvsmassa och likbränning

Richard Dawkins. Foto: SVT
Söndag med första avsnittet av Richard Dawkins nya serie om livet, döden och det genetiska arvet. Det är vetenskapligt grundade program som detta, som gör att man trots allt är glad att ha tillgång till televisionen. Dawkins reser genom människans religionshistoria med ett milt leende, och när han väl proklamerat sin ateism tar han sig an människans olika metafysiska traditioner med både värme och respekt. Det som gjorde starkast intryck på mig i första avsnittet var ändå den avslutande halvan där han låtit analysera sin egen arvsmassa. Förklaringar kring sjukdomar och egenheter förde mig in i just den del av livet som mer kan förklaras av arv än av miljö. Inte nog med att analysen kunde visa att du har liten eller stor risk att få lungcancer av rökningen, den kunde också visa att ditt sätt att röka styrs av arvsmassan (huruvida du drar långa, djupa bloss eller om du röker cigaretten mycket nära slutet). Jag tänkte förstås på alkoholen och hur den tycks styra oss som blivit beroende, mer än vi styr den. Jag kan med hur stor portion allvar som helst bestämma mig för att dricka bara ett glas vin till en måltid. Men inom mig finns just denna genetiska kraft som är beroendets grund och som gör att jag dricker ur hela flaskan. Inget kan stoppa mig. Just därför är det bättre att helt avstå. Det beslutet kan fattas, men det är inte alltid säkert att det räcker för att klara avståendet.

Dawkins besökte också platser runt om i världen för att berätta om hur olika religiösa traditioner ser ut. Hans besök i indiska Varanasi visade hur hinduismen får likbränningarna att bli synnerligen banala och icke-sentimentala; det som eldas upp är fysiska lämningar som saknar varje samband med den person som levde. Att i floden omges av de brända kropparnas aska tycktes inte bekomma någon.


Kim Jong Il tittar på saker

Kim Jong Il tittar på saker. Så heter en ny bok från Jean Boîte Éditions. I den nordkoreanska kulturen har man förfinat en nästan hundraårig tradition, som sträcker sig från Lenin och Stalin, över den sovjetockuperade zonens ledare, fram till de sena partiledarna i Kina, Vietnam, Cuba - och just Nordkorea. I de partistyrda tidningarna används dessa bilder inte sällan på förstasidan, som alltid tycks ha varit vigd åt "Vår älskade ledare".

Det är João Rocha som samlat in bilderna, och de återfinns på en mycket populär Tumblr-site med samma namn som boken (rekommenderas, den är mycket underhållande).

Till bilderna har skrivits en essä av Marco Bohr med den fyndiga titeln Att titta på Kim Jong Il.

Ledarens besök i butiker, fabriker och på jordbruk kom att ingå i kulten av personen, men skulle också komma att bli symbolen för framsteg. "Korea utvecklas på ett lysande sätt mot allt större fulländning. Folkets Korea mot nya segrar." Sådana floskler ser man samtidigt som svältrapporterna sprids. Fenomenet mötte jag själv i Albanien på 1970- talet. Enver Hoxha tittade också på saker. Och jag undrar om inte denna tradition är orsaken till att besökare i dessa diktaturer alltid forslades runt på fabriker och kollektivjordbruk. Det fanns egentligen ingenting att se som en västerlänning inte redan sett.

På förlagets hemsida finns en text som förklarar att boken/insamlandet av bilderna ska ses som ett konstverk:
"By publishing Kim Jong Il Looking at Things in the collection FOLLOW ME, Collecting Images Today, Jean Boîte Éditions continues to highlight another art scene, which establishes the online collector as a creator, and the ephemeral in the perennial."
Denna bild, hämtad från Tumblr-sidan, har titeln "Kim Jong Il tittar på en fisk". På denna, liksom på alla andra sådana bilder, ser man antingen partimän i mörk kostym eller militärer i uniform, som håller block och penna redo om Ledaren skulle säga något fyndigt som måste bevaras för eftervärlden, som exempelvis detta:
"Great ideology creates great times."




Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat, och Familjeband

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat (Tranan, översättning av Örjan Sjögren), Familjeband (Tranan, översättning av Örjan Sjögren, Marianne Eyre och Arne Lundgren).

Det finns en alldeles unik stil i Clarice Lispectors prosa. Hon kan överraska mitt inne i en mening. Om någon lägger upp en bit tårta, blir den plötsligt en symbol för den väntande döden: ”Den första biten var uppskuren, den första spaden jord hade slängts upp…” som det heter i novellen Födelsedagen i samlingen Familjeband, en grotesk, förvriden familjesammankomst där mamma och farmor ska firas på 89-årsdagen.

I sin tystnad behandlas hon både respektlöst och med försummelse, men inne i henne maler helt andra tankar. Hon inser att hon föraktar sina egna, när hon ser hur de beter sig. ”De liknade råttor som knuffas med varandra.” När hon ber om ett glas vin blir hon tillrättavisad, ”tror du verkligen det är bra för dig” och då säger hon till de församlade:
”Kom inte med något ’farmor lilla’… åt fanders med er allihop, ni är några riktiga nollor och våp allesammans. Ge mig ett glas vin, Dorothy befallde hon.”
Men det är inte bara i sådana drastiska ögonblick hennes prosa lyfter i egensinnighet. Hennes hela sätt att uttrycka sig är speciellt, som i romanen Nära det vilda hjärtat. Låt mig ge exempel:
”Jag känner vem jag är och känslan har lagrats i övre delen av hjärnan, på läpparna – särskilt på tungan – armarnas yttersta skikt, och den rinner även inne i mig, djupt inne i min kropp, men var, var egentligen, det kan jag inte säga. Smaken är grå och något rödaktigare, i de gamla delarna lite blå, och den rör sig långsamt som gelatin.”
Denna språkligt så mogna och medvetna roman utkom redan 1944 och var Lispectors debut. Då var hon några och tjugo. Man förundras men förvånas inte över hur författarskapet utvecklades. Det är glädjande att kunna konstatera att förlaget Tranan tagit sig an det. Novellsamlingen Familjeband är en första komplett utgåva, om jag förstått det rätt. Redan 1943 började den skrivas, den utkom 1960 och en första svensk översättning kom 1986, men som omslagsfliken konstaterar, ”utan att uppbåda något större intresse från vare sig läsare eller kritiker.”

En hel del av de tidigare översättningarna finns med i denna volym, men nog är det Örjan Sjögrens nyöversättningar som skimrar alldeles extra. Han har en förmåga att fånga det portugisiska språkets rikedom. Han får Lispectors egenheter att se så naturliga ut också på svenska.

Man skulle kunna säga att det är familjelivets avigsidor som utgör tema i båda dessa böcker. Lispector tittade på det, som om hon befann sig utanför, som om hon utförde laboratorie-experiment med mammorna, papporna och barnen. Och som de beter sig, vilket ju redan födelsedagsbarnet ovan kunde konstatera. Men det är inte bara i de slutna miljöerna, hemmen och rummen, hon fångar dem. Här finns till exempel en kuslig novell om en femtonårig flicka som kapslar in sig, men som i en gränd, på väg hem, råkar ut för något hemskt. Ändå svävar man som läsare i osäkerhet om hon verkligen gör det, eller om alltsammans bara är en fantasi.

Om författarinnan kan du läsa här. Och här. Bloggaren Bernur, Björn Kohlström, har skrivit en hel del klokt om Lispector. Och här med. Och här i en understreckare i Svenska Dagbladet.

lördag 2 februari 2013

Turbulens. Goda besked. Chopin

Det är lördagkväll. Dagen har bjudit på en del turbulens. Jag bestämde mig för att skriva ett beriktigande till den minst sagt tendentiösa recensionen i Kvällsposten. Det satte mig i brand. Jag har aldrig kunnat hantera mediala lögner trots att jag sedan mitten av 1970-talet varit en del av den (kultur-)mediala cirkusen. Nästa vecka lär jag få in i min text, men den ska förstås besvaras med nya argument för att bevisa att jag är "högerpopulist".

Men det har hänt fina saker också sedan igår. Vi bestämde oss för att delta i ett arrangemang i Köpenhamn om två veckor. Så både skit och kanel, som de säger. Det som ska hända i Köpenhamn återkommer jag förstås till. När nu kvällen kommit vet jag inte ett bättre sätt att återfinna friden än detta:



Jag är ledsen att det bara är stillbilder, Argerich är ju fantastisk att se när hon ger konsert, men detta var vad jag hittade av just detta Chopinstycke. Inspirerad därtill av ett tidigt kvällsprogram i tv.

Den riktigt svarta humorn

Tack vare Lars Vilks kom jag idag till sajten Trash is free. Sidans bilder görs av Maciej Kalymon och John Daily. De båda ställer just nu ut på Cirkulationscentralen i Malmö. Jag kan bara rekommendera ett besök på deras hemsida, där får man en rad exempel på en mycket svart humor som pendlar mellan ironier om simpelt alkoholberoende och de djupast existentiella spörsmålen. Själv fastnade jag för den ni ser här. Vår tid hårt sammanfattad. Kanske något att ha ovanför kökssoffan eller sängen - som en daglig påminnelse?


Med Sylvia Plath i Birmingham

Resten av sällskapet befann sig mitt i studierna, när jag i juni 2006 tog bussen från Selly Oak in mot centrum. Jag hoppade av halvvägs ner på Bristol Road och gick för att rota i de fukt- och dammdoftande antikvariaten. Som alltid i Birmingham ville jag inte in på de till prydnads- och dekorationsateljéer förvandlade bokkedjorna. Jag hade tur den där gången också, när jag för sex pund hittade Sylvia Plaths samlade dikter.

Pure? What does it mean?/The tongues of hell/ Are dull, dull as the tripple

Och jag gick vidare, i en dröm eller en berusning, med boken under armen, drogs som varje dag till ett café eller en krog, där jag kunde vila, vänta och dricka mig in i dikterna.

Peel from his skin./ Down the drain with all of it!/ Hugging his pollow/ Like the read-headed sister he never dared to touch,/ He dreams of a new one - /Barren, the lot are barren!

Böcker är minnen. Som bilderna. Som dofterna och sångerna, som drömmarna om natten, också de som kommer till mig som angripare och mördare.

You bring me good news from the clinic

Eller snöflingorna under gatlyktorna, förflyktigade och bortrunna av morgontimmarnas plusgrader. Kallsvettiga, varma.

The smile of iceboxes annihilates me./ Such blue currents in the veins of my loved one!/ I hear her great heart purr (...) It is Monday in her mind: morals


fredag 1 februari 2013

Rolf Knutsson: Brevet till Betty (Heidruns)

Rolf Knutsson, poet och mångårig medarbetare på SVT är nu pensionär. Men det innebär inte att han slutat dikta. 2010 utkom han med lyriksamlingen Vinden är synlig och dessförinnan, 2006, med En längtan efter slaget gräs. De poetiska titlarna är redan de små verk av skönhet.

Knutssons nya bok, Brevet till Betty (Heidruns), är däremot inte poetisk. Det är istället en självbiografisk prosabok som handlar om förlusten av en far. Boken är skriven som ett brev till den döda modern, hon som lät Knutsson leva ett långt liv i tron att den man han kallade pappa också var det. Men så förhöll det sig inte.

Kan man, när både styvpappan och mamman sedan länge är döda, finna någon form av förklaring? Det ter sig, om inte omöjligt, så i alla fall svårt. Knutssons metod är att skriva sig fram till preliminära svar. I själva skrivandet befinner man sig också i ett sökande.
”En vanlig fråga, när jag berättar om min nya erfarenhet, är hur jag påverkats av beskedet att jag har en annan pappa och det efter så många år. Jag brukar berätta, när jag inte kan låta bli, men det händer alltmer sällan. Jag låter det möjligen gå mer in i mig nu, än när det var alldeles nytt. Men när allt svämmar över av sorg och förvirring talar jag om det.”
Jag tror att Brevet till Betty kan vara en mycket viktig bok att läsa för alla de människor som idag är unga eller just blivit vuxna, i ett samhälle där allt fler växer upp i sönderslagna familjer, i ensamförsörjares hem, i nya och nygamla konstellationer där man inte med självklarhet vet vem som är ens riktiga mamma och pappa och vem som är ”plast”, ”foster”, ”bonus” och allt man kallar dem.

Knutssons bok är naturligtvis en sorgesång. Men i botten på denna sorg ligger också en längtan och en saknad som de flesta människor kan känna igen sig i. Det är vackert, redan det.



Kvällsposten hugger och slår mot min "högerpopulism" i Black Country

"Populära myter om muslimerna" finns det i min bok Black Country om man ska tro Kvällsposten idag. Foto: AN
Idag har en mångårig medarbetare på Kvällspostens kultursida (jag skrev ju själv där i herrans många år), den gamle konstkritikern Conny C-A Malmqvist, skrivit en artikel om min Black Country-bok.

Där kom de, till sist, alla de goda orden: "högerpopulistiska ingredienser", "högerpolitisk fördom", "populär myt om muslimerna" etc.

Smaka själva:
"Nydahl citerar och refererar texter producerade av antiislamiska organisationer som The English Defence League (EDL), British National Party (BNP), och British Freedom Party (BFP) i kapitlet Gatans opposition. Oftast gillande."
Just den sortens slarvläsning utmärker kultursidornas frilansare i vår tid. Vad jag gör är att faktiskt presentera gatans opposition också till vänster, bland annat partiet Respect och rörelsen Unite Against Fascism, samt rätt så utförligt, sakligt och resonerande om Workers Socialist Party.

I detta finns också en aspekt som handlar om hederlighet. Jag valde mycket medvetet att presentera och kritiskt analysera sex organisationer som har frågan om invandringen och islam på sin agenda, varav tre var vänsterpartier eller rörelser. Jag har dessutom en rejäl intervju med en talesman för partiet Respect, Chris Chilvers. I samband med English Defence League har jag också med en av deras kritiker, danska författaren Helle Merete Brix. Företrädare för den trotskistiska vänsterorganisationen Socialist Workers Party mötte jag i Wolverhampton, och i boken finns också bild på dem. Vilket är Malmqvists syfte, när han helt förbigår detta och talar om mitt "gillande" av de tre organisationer som inte tillhör vänstern?

Om British National Party  skriver jag inte ett enda gillande ord. Skälet till det är att partiet är extremnationalistisk. Partiledaren Nick Griffin kommer från den brittiska Vit Makt-rörelsen. Varför skulle jag skriva "gillande" om ett sådant parti?

Om EDL, BNP och BFP försöker jag förhålla mig till deras egna program, och jag uttalar stark kritik mot definierade punkter. "Oftast gillande" blir det i Kvällsposten. Kanske skulle man använda tidningens egen rubrik: "Gubbagnäll". För är det inte just det som Malmqvist presterar? Han är oförmögen att läsa vad jag faktiskt skriver, och han verkar oförmögen att se vart det barkar.

Sina läsare rekommenderar han en bok av Doug Saunders, därför att han vill "ta högerpopulismen på allvar och" bemöta "den med fakta". Min bok är späckad med fakta, insamlade under lång tid. Men det är fakta som den mediala vänstern vägrar ta i med tång, av rädsla för att smittas av felaktiga uppfattningar om en mindre behaglig social utveckling. Tänk om de själva blev sådana, fasansfulla tanke!

*

Jag ser nu vad Malmqvist skrivit i samma blaska om Lars Vilks:
"När de moraliska regelbrotten uppfattas som allvarliga sprider sig reaktionen dessutom ofta utanför konstvärlden. Som i fallet med Muhammedteckningen där både muslimer och den politiska vänstern utmanas. Detta är Vilks väl medveten om. Han karakteriserar dessutom konstvärlden som vänster. De senaste tio åren har socialkritisk konst med en klara vänstertendenser dominerat konstscenen. En av vänsterns oskrivna moraliska regler som Vilks utmanar med sin rondellhund kan sammanfattas med orden; angrip inte en svag grupp i samhället (muslimer). Religionen är ju folkets opium. I sann marxistisk anda ser stora delar av vänstern, både inom och utom konstvärlden, denna socialt utsatta grupp som ett offer för ett kapitalistiskt system. Att ge sig på denna grupp, hur dålig exempelvis kvinnosynen än är, är att ge sig på symtomen snarare än orsaken till symtomen. Det tenderar att öka främlingsfientligheten och driva opinionen ytterligare åt höger. Därför gillar inte vänstern Vilks rondellhund. Så ser fältet ut och Lars Vilks har påvisat det med sin lilla teckning."
Man kan ju bara buga sig - sällskapet tilltalar mig mycket. Och så kan jag inte låta bli att fnissa när jag läser att muslimerna är "en svag grupp i samhället". Vilket samhälle? Muslimerna är en av jordens största befolkningsgrupper, snart två miljarder  - på vilket sätt skulle de vara "en svag grupp"?