fredag 1 februari 2013

Cesare Pavese: Innan tuppen gal

Klicka för läsbart format. Titeln är tryckt i silver, därför
blir den nästan oläsbar vid skanning.
Men vackra är de, Modernistas böcker.

Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).

Under ett par veckor unnade jag mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal. Den läsningen var en frisk källa samtidigt som annat legat bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor, och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.

Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen. Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga, kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg, himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande frihet.

Den andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor, och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och gömmer sig på ett klosterinternat.

Därifrån börjar han sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter vi här de partisaner som också slogs om makten.

Med tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:

”Nu, när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”

Tack till Ervin.

torsdag 31 januari 2013

Shlomo Venezia: Sonderkommando (Bonniers, översättning av Lotta Riad)

Inför ännu en bok om förintelsen ställer jag mig frågan, om man orkar med fler berättelser om deportationer av miljontals människor, gaskammare, selekteringar, och likhögar. I samma ögonblick jag ställer frågan blir jag varse att man kan närma sig vittneslitteraturen på två sätt: antingen ser man den som en stor, kollektiv samling berättelser där det mesta, om inte allt, redan är sagt, eller så ser man varje bok som en unik, individuell berättelse i egen rätt.

Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och nazisternas medbrottslingar.

Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att tillföra.

Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.

Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande, bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna. De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och översatt.

Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus. Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot SS-trupperna.

När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör, vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar egentligen aldrig krematoriet."

När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar sig.

Foto: A. Nydahl

Dagens recension av Black Country

I nummer 5 av Dispatch International som utkommer idag finns det en recension av min Black Country-bok. Den finns inte på nätet (än i alla fall) så jag vill bara citera en liten bit (den tar nästan en halv sida i tidningen och fick därför inte plats i sin helhet i min scanner):
"Det enda som kan ändra på denna omständighet (islamismens hot), menar TN, är att en reformation av islam sker inifrån. Men han är pessimist också här. De liberala, sekulära muslimerna har inget inflytande, och de får heller inte mycket till stöd från en västvärld som istället väljer att lyssna till islamisternas krav på västerländsk självcensur."
Efter gårdagens Uppdrag granskning om svenska moskéer kan man säga att min pessimism faktiskt fått ett ganska tungt instämmande.


Helle Merete Brix: En komité til en truet mand

Helle Merete Brix och Lars Vilks. Foto: Snaphanen
For at støtte den dødstruede svenske Muhammed-tegner Lars Vilks er der nu blevet dannet en særlig Vilks-komité, fortæller Helle Merete Brix, der er komitéens koordinator.

Den 14. februar er en dag, der for altid vil være en mærkedag i ytringsfrihedens historie. På denne dag for snart 24 år siden udstedte Irans Ayatollah Khomeini en fatwa mod forfatteren Salman Rushdie.Og det er denne dag den nystiftede Lars Vilks komité har valgt som datoen, da vi afholder vort første offentlige arrangement i København med tegneren Lars Vilks. Temaet er ytringsfriheden. Svenskeren Vilks, der ikke blot er tegner men også kunsthistoriker, blev verdensberømt, da han i 2007 tegnede Muhammed som Rundkørselshund.

Men det er en berømmelse, der har haft sin pris. Den lille Rundkørselshund, der blev tegnet til en udstilling, hvor temaet var hund, har givet Vilks fjender, der mener business, når de truer.

Irakisk Al Qaeda har sat en pris på tegnerens gråsprængte hoved. Hans hus er forsøgt brændt af, der har været mordplaner mod ham, og han er blevet overfaldet et par gange.

I dag har Vilks politibeskyttelse døgnet rundt. Skal han til købmanden, stranden eller på restaurant med venner, skal det planlægges med hans sikkerhedsvagter. Skal han til Danmark, skal det koordineres med PET.

Fire møder om året

Men hvorfor en komité? Er der ikke ytringsfrihedsorganisationer nok i Danmark? (Jeg regner ikke rigtigt med Sverige i denne forbindelse). Jo, og Lars Vilks Komiteen er ikke i konkurrence til disse, men et supplement.

Nogle af folkene i den ottemand store komité er medlemmer af Trykkefrihedsselskabet – der har haft Vilks som taler flere gange og også sælger hans berømte tegning - én er medlem af PEN, og nogle af os er - som undertegnede - ikke organiseret noget sted.

Komiteen er ikke en medlemsorganisation, har ingen formand men en koordinator og kun et formål: At bakke op om Vilks´ ytringsfrihed, om hans ret til at tale, tænke og tegne frit. Det sker konkret ved fire offentlige møder om året i København.
Det første som nævnt til februar. Det næste i midten af maj med Vilks og gæster og temaet politisk kunst.

Salman Rushdie

For trues et menneske i en grad, hvor han eller hun skal være under politibeskyttelse konstant, har han i særlig grad brug for kollegial støtte og opmærksomhed. Da undertegnede en aften i efteråret 2012 skrev til billedkunstneren Uwe Max Jensen og foreslog, at vi oprettede denne komité, skete det med inspiration i Salman Rushdies seneste og selvbiografiske bog.

I bogen ”Joseph Anton” fortæller Rushdie om, hvordan han efter fatwaen og under dette pseudonym tilbringer en årrække under jorden på forskellige adresser. Rushdie oplever masser af besværligheder og svigt. Men der er også støtte til ham fra kolleger. Der oprettes Rushdie-komitéer.

På Louisiana har man haft stor særudstilling om den kinesiske dissident-kunstner Ai Weiwei, der har haft masser af problemer med det kinesiske regime. Men en udstilling med Vilks´ tegninger? Det bliver vist ikke foreløbig.

Nej til selvcensur

Flere komitéer Europa rundt ville være en god ting. I Frankrig lever for eksempel filosoffen Robert Redeker, der måtte gå under jorden efter en kritisk kronik om Muhammed og islam i Le Figaro. Hvad Redeker har oplevet, ligner hvad Vilks oplever: Isolationen. Foredrag og økonomisk indtægt, der forsvinder. Vilks har dog ikke mistet modet. Han fortsætter med at tegne og producere kunst. Men han er bekymret over den generelle tendens til selvcensur, når det gælder tegninger af Muhammed. Det løser ingenting, mener Vilks: ”Langt bedre er det formodentlig at publicere oftere”.

Arrangementet med Lars Vilks den 14. februar foregår i Krudttøndens Kulturcafé på Østerbro. Nærmere oplysninger og tilmelding her
Køb Lars Vilks' verdensberømte Muhammedtegning her – og giv et bidrag til kampen for ytringsfriheden

Ursäkta mig

Jag publicerade igår en bloggtext som sades komma från Australiens premiärminister. Under natten lärde jag mig att det är en vandringssägen som gått från årtionde till årtionde och lagts i munnen på olika premiärministrar. Jag läste bland annat detta. Och ber om ursäkt att jag var så naiv.


Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)


onsdag 30 januari 2013

Se och fundera...

Ja, jag satt uppe länge och såg den här dokumentären från Israel. När jag besökte jurist-kommissionen Al Haq i Ramallah på 1980-talet (den bestod - i alla fall då - av palestinska och israeliska jurister), så tänkte jag att det kanske ändå fanns en smula hopp.

När jag såg kvällens dokumentär tänkte jag att det finns en mängd hedervärda människor, judar och araber, men att allt hopp är ute. Hopp - det är något man har när man skådat katastrofen men känner att någon kan upphäva den. Jag har sett katastrofen med egna ögon, jag reste på Västbanken under den första intifadan, men jag har inte längre någon rimlig möjlighet att tala om hopp.

Filmen jag såg ger en mängd hoppfulla glimtar. Men när jag lyssnar till den åtalade i sista sekvensen tänker jag: tror han själv på det han säger, och kan jag tro på det? Jag gav mig själv svaret in i den mörka natten: nej, det kan man inte tro på. Det finns aldrig någon rättvisa i en ockupation. Oavsett om den åtalade är "skyldig" eller ej så finns det ingen rättvisa.

Du kan se filmen på play en månad framåt. Gör det om du inte redan gjort det.



tisdag 29 januari 2013

Mångkultur? Etnifierat som monokultur?

Foto: TN
Det kom ett par engelska artiklar idag som blixtbelyser ämnet multi- kontra monokultur. Först en kvinna, Jane Kelly, som känner sig mycket ensam i sin London-stadsdel och berättar i The Telegraph:
"When you go swimming, it’s much healthier to keep your whole body completely covered, you know.” The Muslim lady behind the counter in my local pharmacy has recently started giving me advice like this. It’s kindly meant and I’m always glad to hear her views because she is one of the few people in west London where I live who talks to me.The streets around Acton, which has been my home since 1996, have taken on a new identity. Most of the shops are now owned by Muslims and even the fish and chip shop and Indian takeaway are Halal. It seems that almost overnight it’s changed from Acton Vale into Acton Veil.Of the 8.17 million people in London, one million are Muslim, with the majority of them young families. That is not, in reality, a great number. But because so many Muslims increasingly insist on emphasising their separateness, it feels as if they have taken over; my female neighbours flap past in full niqab, some so heavily veiled that I can’t see their eyes. I’ve made an effort to communicate by smiling deliberately at the ones I thought I was seeing out and about regularly, but this didn’t lead to conversation because they never look me in the face."
Som av en händelse skriver idag Birmingham Post om problematiken utifrån en annan synvinkel. Det kommer nämligen propåer om att man ska sluta att ange etnicitet för olika stadsdelar, eftersom "vita arbetarklassområden" känner sig förbisedda:
"Birmingham City Council has been urged to consider a major rethink of community funding and support in a bid to end the view that certain ethnic groups are favoured over others. That was a key conclusion of the council report into creating a Brummie identity and encouraging closer co-operation between the people from 187 different countries who have made Birmingham their home. The report, called Birmingham: The World’s Meeting Place, recommended a Brummie history week, more local history teaching in schools and exchanges between people from different parts of the city to foster that shared identity. But the report also found that there was tension between groups – with white working classes in suburbs such as Kingstanding, Northfield and Shard End in particular feeling that inner-city black and minority ethnic groups were favoured when it came to council funding and resources."
Att känna sig som en främling i sin egen stad är numera vardagsmat för väldigt många människor. Fenomenet är alltid intressant att studera just i England. Det jag sett och hört under mina vistelser i Black Country har präglats av segregation - på ren svenska: etniska och religiösa getton - och föga hopp om framtiden. Ordet integration är i sammanhanget antingen ett cyniskt skämt eller politiskt bedrägeri.

Kursiveringarna ovan är mina, och de föranleder ett par frågor:

1/ Hur klarar man att leva i en miljö där man inte kan tala med människor, än mindre se dem i ögonen? Kvinnans känsla känner jag så väl igen. Förra vårens besök i Sparkhill upplevde jag och A det likadant, ingen talade med eller såg på oss, mer än en kvinna som riktade en mycket mörk blick i den pakistanska matbutiken, de ögonen sa: här har ni inget att göra.

2/ Hur i hela friden ska B-hams kommunalfullmäktige med kurser och undervisning kunnat skapa den "shared identity" som inte finns i verkligheten?

3/ Är det så att de vita arbetarklassmänniskor bara "känner" att de är förbisedda, eller är de det rent konkret? Skulle fullmäktiges önskemål ändra på det, eller menar man bara att om man slutar att tala om vilka de etniska majoriteterna är i bestämda områden så kommer problemet att försvinna? Man kan alltså då bara bli avundsjuk på ett annat område, som fått mer pengar och större stöd, eller som det heter i artikeln: "So instead of supporting Irish, Pakistani or Sikh groups, for example, they should instead look at backing projects in Digbeth, Lozells or Alum Rock". Den här problematiken har Kenan Malik på ett förtjänstfullt sätt undersökt. Hans slutsatser fanns med i min Black Country-bok, och du kan läsa just det avsnittet här i bloggen. Hans sammanfattning är värd att reprisera:
"Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA."


Vår tids Der Stürmer

Der Stürmer gjorde comeback på Förintelsens minnesdag. I brittiska Sunday Times! Teckningen, föreställande Israels premiärminister byggande en mur drypande av blod infogas i en lång tradition av antisemitisk propaganda. Det hjälper inte så mycket att Rupert Murdoch har bett om ursäkt, men i rättvisans namn kommer ursäkten här:
"Gerald Scarfe has never reflected the opinions of the Sunday Times. Nevertheless, we owe major apology for grotesque, offensive cartoon."
Om reaktionen i Israel kan man läsa här.

Uppdaterat. Den teckning jag visar här är bara en övre detalj. Så här ser den ut i sin helhet:


Jan Balabán: Fråga pappa (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson)

Jan Balabán
Hur mycket samtida tjeckisk litteratur möter vi i svensk översättning? Inte mycket. Med förlaget Aspekt, som drivs av Tora Hedin, Mats Larsson och Lova Meister, har vi dock börjat se en mycket intressant utgivning. I deras serie Samtida tjeckisk litteratur har hittills utkommit Himmel under Berlin av Jaroslav Rudiš, En annan stad av Michal Ajvaz, Emil Hakls Föräldrar och barn (som jag skrivit om här) och Nanobook av Mardoša (Marek Huňát). Sedan ett par dagar finns också Jan Balabáns Fråga pappa utgiven. Den har jag just läst ut.

När man just befunnit sig i en ovanligt vacker och vemodig berättelse är det lätt att man tar till överord. Jag ska därför försöka säga något balanserat om den.

Jan Balabán (1961-2010) växte upp i norra Böhmen, där han plötsligt avled 2010. Han debuterade 1995 och betraktades som en av de främsta i sin författargeneration. Fråga pappa belönades med Magnesia Litera-priset 2011.

Motiveringen löd: ”Balabáns sista, nästan isande roman är det mest uppriktiga vittnesbörd man kan tänka sig om livet in extremis.”

I en miniintervju med författarens vän, journalisten Ondrej Horák, framkommer det att Balabán arbetade i tre år med romanen. Horák säger:
”Inspirationen till romanen Fråga pappa var hans fars död, även om man inte alls ska se boken som överdrivet självbiografisk. Minnena från faderns liv och hans bortgång gjorde Jan oerhört känslig. Han tog upp allt fler plågsamma frågor som hängde samman med livets förgänglighet. Jan Balabán var en ärlig och krävande människan – när han tog sig för något gjorde han det av hela sitt hjärta och av hela sin förmåga (…) han prasslade inte med några papper. För honom var skrivandet en existentiell process: både självbevarande och självförgörande.”
Fråga pappa sätter en familj i centrum: två föräldrar, tre barn. Barnen är vuxna och lever sina egna liv. Det är de två bröderna Hans och Emil (och hans Jeny) och dottern Katerina. Hon är svårt diabetessjuk och det ger mig också inblickar i sidor av sjukdomen från en helt annan synvinkel än min egen – hon ställs inför frågan hur en diabetiker för femtio år sedan skulle ha haft det och ser framför sig en blind människa med amputerade ben. Pappan, läkaren, är ett nav, berättelsens epicentrum. När han dör öppnar sig, som alltid efter en död människa, det svarta hål som så småningom fylls med frågor. Det är inga behagliga frågor som ställs.

I brev skickade från en Petr Wolf kommer det anklagelser. Med ramen – sovjetisk ockupation av landet, kommunistisk diktatur, censur och avskedanden, framväxten av Charta 77 – förstår man så småningom att pappan i familjen kanske inte förhöll sig på ett värdigt sätt till regimen. Var han en samarbetsman? Är Wolf en profet eller bara en ryktesspridare? Den gamla världen ställs mot den nya – det sovjetiska, ålderdomligt grå ställs mot moderniteten, det analoga mot det digitala.

Men också diktaturens rädda människor och deras motsats, de nyförlösta, de orädda! De som minns sina Charta 77-modiga oppositionella, de som läser Vaclav Havel, just som om han ännu betydde något för civilkuraget.

Och så humorn, den lågmälda som ibland stiger fram i ett stycke:
”En idiot i ungdomsförbundet som varit i Sovjetunionen kom till vår klass för att hålla en föreläsning om det väldiga landet, vår förebild, och sade bland annat: I affärerna har de till exempel inte så många korvar som vi har. Där har de kanske bara en korv, men den är godare än alla våra tillsammans.”
Medlöperiet, den nyttiga idiotin. Diktaturens eget nyspråk. En hel generation smittad. Men tack och lov fanns undantagen. De som insisterade på att tala och skriva det riktiga språket. Ondrej Horák säger:
"Och han struntade i att han med sitt bistra 'evangeliska' allvar kunde verka gammaldags och skrev alltid utifrån sig själv, utifrån sin autentiska upplevelse. Det finns en sorts oemotståndlig, direkt och vulgär snillrikhet på de ställen där många författare hemfaller åt en litterärt inarbetad drivenhet."
Jag har befunnit mig i en roman som har melankolin som grundton. Det är mycket tilltalande och skänker läsningen en stillhet och en ro. För den som vill kika in i den tjeckiska samtiden och se hur den förhåller sig till det förflutna och till nuet är det ingen tvekan, man bör läsa Fråga pappa.



Hellre slita sönder alla ord...

Vägen går alltid utifrån inåt. Också i konsten. Till slut utan kropp bara kraft, bara väsen. Aldrig göra det lätt för sig, aldrig spela, aldrig vackra ord, hellre slita sönder alla ord.

ur Nattbrev, oktober 1951 av Nelly Sachs (i Den store anonyme, Ersatz, i översättning av Margaretha Holmqvist)


måndag 28 januari 2013

Erika Fatland: Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell)

Fakta låter sig lätt redovisas. Den 1 september 2004 stormades Skola nummer 1 i Beslan, som just skulle fira Kunskapens dag och börja höstterminen, av en större grupp terrorister (de kan ha varit så många som 72). Fler än tusen barn, föräldrar, lärare och andra togs som gisslan. På tredje dagen, den 3 september, bröt helvetet ut och 186 barn och 147 vuxna dog i det drama som avslutade gisslantagandet. Terroristerna hade ett enda krav, att Ryssland lämnade Tjetjenien. Ett sådant krav, framför ögonen på en gisslan av barn och vuxna, kunde naturligtvis inte uppfyllas. Putins makt över den upproriska republiken varken lät eller låter sig störas av de islamistiska rebellerna. Tvärtom stärks den när Putin nu åter är president.

Men när man redovisat fakta vill man gå närmare in i detaljerna och söka svar på alla de svåra frågorna. Norska författaren och socialantropologen Erika Fatland, född 1983, har gjort ett imponerade arbete med sin bok Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell). Hon har ställt frågorna, gång på gång och till många människor. Hon har bott i Beslan i två längre perioder, lärt känna människor, redovisar samtalen och alla de grymma och fasansfulla detaljerna, men bjuder också läsaren på en längre, avslutande analys som försöker presentera en annan bild av förloppet än den officiella. Redan det gör starkt intryck. Boken är ett bra exempel på hur seriös och noggrann journalistik kan bedrivas idag, bara de praktiska och ekonomiska förutsättningarna finns där.

Nå, alla dessa människor samlades alltså i skolans nyrenoverade idrottshall. De fick varken äta, dricka eller gå på toaletten, varför förhållandena snabbt blev outhärdligt svåra. Man drack sin egen urin, hallen stank av avföring och barn somnade in i medvetslöshet. Terroristerna behandlade dem med maximal grymhet. Redan på första dagen sköts de flesta männen och kastades ut för att ligga och ruttna i den drygt 40-gradiga solen.

Fatland pratar framför allt med Beslans kvinnor om det som hänt. Männen drar sig undan. Mycket snart inser hon att hela det lilla samhället befinner sig i ett tillstånd av djupaste, förlamande sorg och chock, ingen talar högt, inga lekande barn syns utomhus och på kyrkogården sitter människor dagarna i ända hos sina barn eller barnbarn. Beslans döda är hela tiden närvarande. Massakern ägde rum just vid något av det viktigaste i en rysk skola, terminsstarten då också mycket fattiga människor skrapar ihop till nya kläder åt barnen. Den vackra högtiden avbröts av gevärseld och grymma kommandon från de ingusjiska och tjetjenska terroristerna. Små barn fick se föräldrar skjutas inne i skolbyggnaden. Skriken och gråten upphörde aldrig. De tre dygnen blev, också för de efterlevande, en mardröm vars sår alltjämt ligger öppna, blödande.

Erika Fatland lyckas med det svåraste av allt, att ge mig som läsare en möjlighet till medkänsla, eftersom offren här stiger fram med namn och personliga drag. De berättande är överlevande, efterlevande, men i grund och botten lika illa däran som de allra svårast sårade och de dödade. Beslan är ett samhälle där de levande hela tiden umgås med sina döda. Och som om det inte vore nog, har det fasansfulla dådet också splittrat människorna i rykten, förtal och lögner.


Murray Bail: The Voyage (Maclehose Press)

Murray Bail, född 1941 i Adelaide, nu bosatt i Sydney, anses vara en av den moderna australiska prosans stora författare. Han har ett knappt tiotal böcker bakom sig, många av dem översatta till fler än 25 språk. På svenska finns han representerad i antologin Australien berättar: drömtidens framtid, samt med romanen Eukalyptus (1998). Romanen The Voyage är hans första sedan The Pages (2008).  Romanen berättar i jag-form om en man som uppfunnit en ny typ av piano och som reser till Europa för att försöka marknadsföra det. Då australiska kritiker ibland jämfört hans stil med österrikaren Thomas Bernhards, verkar det naturligt att resmålet är Wien. När han ska resa hem bestämmer han sig för att resa långsamt med båt. Det är på båten han skriver sin reseberättelse, 155 sidor utan kapitel och nästan helt utan styckeindelning. Det är en krävande läsning som dock belönas rikt. Är man en Bernhard-läsare så sjunker man snabbt in i Bails berättande. Är man det inte står man inför något annorlunda, kanske inte nytt men definitivt bortom det gängse sättet att berätta i samtida romankonst.

Europa är inte i kris. Det är döende.

En artikel man måste läsa, i dagens Expressen, undertecknad av Juan Luis Cebrián, Umberto Eco, Antonio Lobo Antunes, Gabi Gleichmann, Julia Kristeva, György Konrad, Bernard-Henri Lévy, Claudio Magris, Salman Rushdie, Fernando Savater, Peter Schneider
"Europa är inte i kris. Det är döende. Inte det geografiska Europa förstås, utan Europa som idé. Europa som en dröm, ett projekt, en plan. Det Europa som Edmund Husserl hyllade i två stora tal som han höll i Wien strax före den nazistiska katastrofen.Europa som vilja och föreställning, som vision och byggplats, det Europa som våra föräldrar skapade, som blev en ny idé vilken bringade dittills okänd fred, välstånd och demokrati för folken efter kriget. Det Europa som än en gång börjar falla sönder inför våra ögon."
Nej, jag säger inte att jag är enig i allt de skriver. Vad jag säger är: nu har en bild av situationen tecknats och formulerats väl. Men jag är förstås enig i pessimismen, den bär jag med mig dagligen. I Europa finns det idag lika lite ljusglimtar för framtiden, som det funnits i Mellanöstern de senaste 35 åren.