måndag 28 januari 2013

Turistens ensamhet

Turist i Lissabon. Foto: Krister Renard
Goethe lär upprörd ha sagt: ”Det är ju dock besynnerligt att man ska behöva ge sig ut i världen för att få vara ensam.” Detta till synes paradoxala uttalande visar sig nämligen vara det närmaste man kan komma sanningen om resandet, också och kanske i ännu högre grad det moderna resande som kallas turism.

Ingen är så ensam som turisten. Goethe ropade efter den resandets ensamhet som gav honom frid och frihet. Han blev störd och inget kunde då vara bättre än att vistas bland främlingar. Så blir det allt svårare att resa. Överallt omges man av andra resenärer, som i språk och seder avslöjar sig som nära grannar i det land man lämnat. Däremot är turisten ensam i en annan mening.

Han kan aldrig förenas med det nya landets människor. Det spelar ingen roll hur många fraser han lär sig av servitören på favoritrestaurangen. När han efter maten reser sig och går är han världens ensammaste, också när han är där i sällskap med familjen. Ensamheten växer i honom som språklöshet och en brist på identitet så stor att han tycker sig sväva fritt i en reklamfilm. Han är alla och ingen. Han lyser som av neon och fungerar bara som ekonomisk transaktionsmetod.

(Ur mitt bidrag till ett ensamhetstema i nättidskriften Ett lysande namn.Till tidskriftens förstasida kommer du här. Direkt till mitt bidrag här.)


söndag 27 januari 2013

”När Jerusalem ringer böjer sig Berlin för deras vilja.”

När är man antisemit? Frågan diskuteras ofta i Tyskland och just nu pågår det en hård polemik. Kristeligt Dagblads Anders Raahauge i Danmark skrev om saken den 24 januari (ej på nätet):
”Det rör den kända frågan om huruvida starkt kritiskt fokus på Israel kan ha en smula antisemitisk motivation. Frågan tar skruv därför att man här (i Tyskland) också kan diskutera om landets speciella historia innebär att tyskar ska vara särskilt försiktiga i förhållande till Israel. Och det är man långt ifrån. Undersökningar visar att den tyska opinionen är tämligen Israel-kritisk. Men vid årsskiftet explodera temat dramatiskt, därför att två av landets mest kända journalister stod emot varandra, och för att Simon Wiesenthal Center hade lagt sig i saken.”
Det handlar alltså om Jakob Augstein som skriver krönikor i SpiegelOnline. Dessa krönikor handlar ofta om Israel. Den andre är författaren Henryk Broder, som kallat Augstein för sin ”favorit-antisemit” och ”salongs-antisemit”. Broders texter sägs bli särskilt uppmärksammade för att hans båda föräldrar överlevde förintelsen, men jag undrar om inte också det är en tämlig stereotyp bortförklaring. Det är väl snarare tyngden i Broders ärende som gör intryck.

Det som nu blivit en betydligt högljuddare debatt beror på att Simon Wiesenthal Center i Los Angeles publicerat sin årliga 10-lista över ”antisemitiskt/anti-israeliskt förtal”. Där har de placerat den tyske krönikören Augstein i sällskap med sådana som Egyptens och Irans presidenter och Nation of Islam-predikanten Louis Farrakhan. Det dröjde inte länge förrän tysk press snickrat ihop anklagelsen: det måste vara Broder som ligger bakom. Broder slår ifrån sig med bägge armarna och påpekar att man också i USA har medborgare som både kan läsa och skriva tyska.

Augstein säger att Israel utgör ett hot mot världsfreden. Men det säger man aldrig om Hamas, Iran eller andra nationer. Och Augstein använder sig av den gamla klichén om att världen dansar efter judarnas pipa! Har Augstein använt en sådan kliché. Ja, svarar Broder och påminner om hans uttalande:
”När Jerusalem ringer böjer sig Berlin för deras vilja.”
Författaren Matthias Mattusek ställer sig på Broders sida och skriver i Die Welt om ”min tid som antisemit”.  För tio år sen ansåg han, som de flesta, att Israel var Mellanösterns skurk, och
”jag får en känsla av att man i vardagsrummen i den tyska komfortzonen befinner sig alltför långt borta från judarnas överlevnadskamp i en av världens farligaste regioner”. 
Mattusek menar att vi alla behöver en sådan som Broder, som  kan ruska om oss ibland.

Tack till Steen.


Primo Levi. Förintelsens minnesdag

Den nazistiska förintelseindustrins främsta uppgift var att döda. Paradoxalt nog födde den ett antal författarskap. Det finns många exempel. Ett av dessa författarskap stod Primo Levi (1919-1987) för, och han är åter högaktuell sedan Bonniers förlag gett ut en tegelsten med tre av hans böcker. Verket består av: Är detta en människa? (översättning av Ingrid Börge), Fristen (översättning av Ingrid Börge) och De förlorade och de räddade (översättning av Barbro Andersson). Levi har berättat, att om han inte deporterats till Auschwitz 1944, så hade han inte börjat skriva. Han var kemist och skulle så förbli.

Finns det något nytt att lära av Primo Levi? Kan hans vittnesmål och resonemang rusta oss bättre inför dagens nygamla, allt intensivare judehat? Ja, jag tror det. En av lärdomarna borde vara att antisemitismen inte alltid klär sig i brun uniform eller återanvänder de nazistiska symbolerna.  De övervintrande nationalsocialistiskt influerade gruppernas förnekelse av förintelsen är naturligtvis problematisk. Men trots att de vuxit till sig de senaste åren är den svenska grenen av rörelsen ändå förhållandevis blygsam och syns mest på nätet.

Däremot är den islamistiska agitationen fullständigt indränkt av judehatisk syra. Den kommer inte minst från globala salafistgrupper. De flesta av oss har lärt oss känna igen dem genom spektakulära terroristdåd i al Qaidas regi, nu senast på oljeanläggningen i Algeriet. Men den agitationen finns också i moskéer och föreningar över hela Europa (många gånger internationellt dokumenterad, inte minst med dold kamera i moskéer), där man odlar myten om judarna som ett opålitligt härskarfolk, och där varje enskild jude, i Skåne, i Frankrike, Tyskland eller USA betraktas som ansvarig för det som andra judar – eller vanligast, staten Israel – gör eller säger. Förbindelsen i ideologiska plattformar mellan nazismen och islamismen är förbluffande lik, och det är förvisso ingen nyhet.

Primo Levi debutbok Är detta en människa? översattes till svenska 1988, men utkom i Italien  första gången 1947, sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Levi betraktade boken som ett överlevnadsinstrument. Han kunde fortsätta leva ett tämligen normalt liv, gifte sig och fick barn, fortsatte sitt arbete som kemist.

Fristen utkom 1963 och översattes till svenska1991. Fristen är en berättelse om vägen från de utrymda lägren, hela vägen tillbaka till hemstaden Turin i Italien. I boken finns en karta över resan, så man kan följa den från Auschwitz i Polen, vidare djupt in i Sovjet, där resan sedan går söderut igen, genom Rumänien, Ungern och Österrike, för att sedan nå ner till Turin.

Hur ska man tolka bokens titel, Fristen? Göran Rosenberg hävdar i sitt förord att denna resa blir en frist mellan det verkliga, fysiskt existerande Auschwitz och det som sedan ska förfölja Levi genom livet ”Auschwitz i huvudet” (och kanske därmed ha orsakat det självmord han anses ha begått 1987, även om det finns olika syn på hans dödsstörtande genom trapphuset där han bodde).

Samlingsutgåvans tredje bok är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den publiceras nu för första gången på svenska. Bokens tio texter är alla av stort värde och ger fördjupade kunskaper om Levis sätt att hantera och betrakta förintelsen och drivkrafterna bakom. Den boken ska jag återkomma till här i bloggen längre fram. Jag vill bara avsluta med några ord ur tredje bokens avslutande sammanfattning om den nazistiska förintelsen:
”Den inträffade mot alla förutsägelser; den inträffade i Europa; otroligt nog hände det att ett helt civiliserat folk, som just lämnat den blomstrande Weimarkulturen bakom sig, följde en pajas vars gestalt idag är skrattretande; likväl blev Adolf Hitler åtlydd och hyllad ända till katastrofen. Det har hänt och kan alltså hända igen: det är kontentan av det vi har att säga.”
Med anledning av dagen, här länkar till fler artiklar:

Svenska Dagbladet, Lars Vilks, Times of Israel om muslimsk antisemitism, Expressen, Times of Israel om ökande europeisk antisemitism, Sydsvenskan, och Skånskan. 

Och texter här i bloggen: Mikael Enckell, Saul Friedländer, Avraham Burg, Artur Szulc, Elisabeth Åsbrink och Elisabeth Åsbrink i samtal med Mikael Jalving.


lördag 26 januari 2013

Premiär i Ett lysande namn

Mina vänner. För första gången publicerar jag mig i en litterär nättidskrift. Den heter Ett lysande namn. När du kommer in till tidskriften klickar du på bilden. Så ligger det framför dig.

Jag fick en inbjudan att medverka i ett nummer med ensamhet som tema. Idag är den publicerad. Ni kan läsa min text här.

Längst ner på tidskriftssidan står det Till kartan. Klicka där så ser ni resten av innehållet i numret.

Man kan också lyssna till hela numret här.

"Flykten från ledan är konstens moder"

"Vid leda upplever man ögonblicket som tidens tomma gång. Det som sker till det yttre är utan betydelse och också sig själv upplever man som betydelselös." Så skriver Rüdiger Safranski i sin bok "Nietzsche - tankarnas biografi" (Natur och kultur 2003, översättning av Peter Handberg).

Han fortsätter:
"Livsbestyren förlorar sin inre spänning, de faller samman i sig själva, likt en sufflé som man tagit för tidigt ur ugnen. Rutiner och vanor, som annars ger stadga, framstår plötsligt som det som de är: hjälpkonstruktioner. Också ledans spöklika sceneri uppenbarar för ett ögonblick den sanna känslan."
När han ytterligare en bit beskrivit ledan kommer han in på motkraften, det som kan häva oss upp ur ledan: konsten. Han citerar Nietzsche som skrivit att "Flykten från ledan är konstens moder", och säger att 
"Över denna intets underjord utför konsten sitt självstimuleringsverk (...) Konsten är en hjälp att leva, därför att livet annars inte visste någon råd inför tillströmningen av känslor av meningslöshet." 
Det kan sägas på många olika sätt, men Safranskis formuleringar är ovanligt skarpa. De höjer min beredskap inför det som kan utgöra en flykt som spårar ur, en flykt som leder in i destruktiva beteenden, som har en och samma efterverkan: tomhet igen, känslan av misslyckande. Bara i konsten kan flykten från ledan förverkligas. I skriften söker jag min plats, i litteraturens outsinliga källa av erfarenheter och berättelser. Jag tar sats varje dag. Rutinen misslyckas, leda uppstår och flykten måste, med Nietzsches ord, förvandlas till konstens moder.



Abdellah Taïa: Ett arabiskt vemod (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur).


Ja, detta är en repris. Eftersom jag igår recenserade Abdellah Taïas nya roman på svenska, Frälsningsarmén, vill jag denna lördag påminna om den förra som dessutom är den första som översatts till svenska:

Hur ser manlig kärlek ut ur ett arabiskt perspektiv? Jag tänker på den homosexuella manliga kärleken. Det är nämligen den som står i centrum för Abdellah Taïas självbiografiska bok med den vackra titeln Ett arabiskt vemod. Berättelsen börjar nervpirrande och dramatiskt. I kapitlet Jag minns berättar Abdellah Taïa om det förlopp som så nära slutat i en gruppvåldtäkt. Han räddas av en vardaglig banalitet. Men han hade redan bestämt sig för att låta det ske, han underkastade sig gängledaren Ali, mannen som han själv i fantasin döpt till Chouäib, och hans fyra kumpaner. De kallade honom Leïla, ville göra honom till en liten flicka som skulle förlora sin oskuld. För oskuld var han, Abdellah, ingen man hade trängt in i honom. Nu väntade han sig att fem skulle göra det. Men Alis mamma kommer ropande i trappan och ber om hjälp, och han slipper undan. I denna stund börjar hans jakt på det egna jaget, ”Jag sprang mot mitt jag, okänt och återfunnet. Förlorat. Jag sprang för att möta filmens värld, hals över huvud in i dess religion, dess bilder.” Abdellah Taïa har bestämt sig, filmen ska bli hans värld och hans liv.

Hans lilla bok är indelad i kortare avdelningar, som var och en ger ett sammansatt fragment av hans liv. Det är en i bästa mening förtätad och starkt vibrerande livsberättelse Abdellah Taïa bjuder på. Det är sin homosexualitet han blottar. Sin kärlek till enskilda personer. De kommer in i hans liv, han prövas och de försvinner igen. Han förälskar sig, och vet när det är verklig kärlek. Han börjar sitt arbete som regipraktikant, först i Marrakech, där också fransmannen med spanskt påbrå, Javier, blir hans förtrogne. ”Jag hade lust att älska och bli älskad när Javier dök upp i mitt liv, i mitt land, mitt i den sedan evigheter röda jorden. Det var inte hans fel. Jag förlåter honom.”

Abdellah Taïa föddes 1973 i Rabat, Marocko, men lever sedan 1999 i Paris. Han har utgivit sex böcker, är översatt till flera språk och med Ett arabiskt vemod introduceras han i svensk översättning. En av mina favoriter på Elisabeth Grates Bokförlag är Nina Bouraoui, också hon fransyska med arabiska rötter. Av någon anledning tyckte jag mig nu möta hennes manlige motsvarighet. För henne är också den homosexuella kärleken ett centralt tema, något hon om och om igen återkommer till, som en utforskning och en livsprövning. Abdellah Taïa tycks på samma sätt, i sitt poetiska och samtidigt konkreta språk, närma sig kärnan i allt snävare cirklar, som om han spanat in sig själv från en högre höjd.

Han kommer till Kairo. Filmen Made in Egypt ska delvis spelas in där. Taïa är med som tolk och assistent. Han får träffa människor som drabbar honom. Skönhet, moderlighet, allvar. Hänförda män. Taïa möter Karabiino, en svart man, ”en skuttande gasell.” Han fångas in. Men deras möte blir kort. Taïa vandrar i tre dagar ensam i Kairo.

Boken avslutas med det märkvärdiga kapitlet Att skriva. Taïa lägger fram sin dagbok för oss. Den med blå pärmar. Än en gång öppnar han sitt hjärta för ”algeriern”, för 36-årige Slimane. Än en gång underkastar han sig. Deras sexualitet känns för honom ”alltid som första gången, en överträdelse, ett möte i himlen.” Berättelsen klingar av i poesi.

Ännu en gång har jag fått möta en berättare som jag vill läsa mer av. En drömmare och en poet, en berättare och en sångare. En äkta människa som skriver sitt liv, naket, öppet. Här skriver han själv i Svenska Dagbladet.


fredag 25 januari 2013

Abdellah Taïa: Frälsningsarmén (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur)

För knappt ett år sedan skrev jag om Abdellah Taïas första bok på svenska. Den var en mycket stark läsupplevelse. Hans andra översatta roman utkommer om en veckas tid, Frälsningsarmén heter den. Inte ett dugg sämre än den första. Jag läste den på två dagar. Taïa har en stil och ett språk som gör honom väldigt lättläst och därtill är han en författare man ogärna lägger ifrån sig när man börjat läsa.

Taïa är född i Marocko, och landets första öppet homosexuella författare. I de två böcker jag nu läst spelar sexualiteten en stor och betydelsefull roll. Den nya boken skildrar i tre texter livet i familjen i den mycket lilla bostaden där han växte upp tillsammans med sin äldre bror, alla systrarna, den yngre brodern och föräldrarna.  Den första texten ger en fin och vardaglig inblick i deras liv. Den andra tar oss en bit längre fram. Taïa skriver självbiografiskt, använder sitt eget namn i berättelsen, och man får följa hans homosexuella uppvaknande, då han från beundran och fascination för brodern Abdelkébir övergår i förälskelse. Han skildrar deras samvaro hemma och på resa. Och han övergår i en sorgesång över broderns heterosexuella och nyväckta kärlek till kvinnan Salma sedan han själv "bedragit" honom med en annan man på en av Tangers biografer.

Det är först med den tredje och långa texten vi förstår bokens namn. Taïa har kommit till Genéve. Han ska studera. Planen är att vännen till en tidigare manlig kärlek från 1990-talet ska möta honom på flygplatsen. Han blir förstås inte mött. I berättelsen får vi bekanta oss med Taïas kärleksrelation med den man - Jean -  vars vän skulle ha hämtat honom. Det är en relation som funnits både i Marocko och i Genéve, fram till den punkt då Taïa anar att han egentligen bara är en köpt liten sex-leksak.

Det sker en förlösning när Taïa släntrar runt i natten utan att veta vart han ska ta vägen, då en taxichaufför berättar för honom om stadens härbärge drivet av Frälsningsarmén. Nu har han en säng för natten och mat i magen. Berättelsen växeldrar mellan händelserna på 1990-talet och den aktuella nutiden. Det förflutnas stunder av svek och smärta försvinner in i detta nu som Taïa skildrar med poetisk närvaro och passion. Jag är mycket tacksam över att ha fått läsa ännu en bok av honom, den griper tag både känslomässigt och intellektuellt.


Känner ni Clare Foges?

Clare Foges är författare, bosatt i London. Det finns både poesi och prosa av henne på nätet. Här en mycket intressant artikel från 2008 om den nya ryska rikemanskretsen i London.

Den publicitet hon får idag i världens alla tidningar beror dock inte på hennes poesi, utan på det faktum att premiärminister Cameron tagit in henne i kretsen av talskrivare. Det ska vara hon som skrev det mycket uppmärksammade EU-tal som han höll tidigare i veckan.

När kallar Reinfeldt in en svensk, ung poet som talskrivare? Jag tror inte att någon skulle tacka ja, men man vet aldrig.

*

Man kan för övrigt lära sig något av att läsa Lars Vilks idag. Hans krönika heter Våras det trots allt för KSPA? Och lite tröst för näthatsoffer och jag citerar ur den:
"Näthatet engagerar åtminstone några som ett litet sidospår till den saliggörande rasismen. Huvudsakligen är det en kärleksaffär mellan Aftonbladet och Avpixlat vilka har blivit alltmer beroende av varandra och som kan definiera sig utifrån att uppfatta den andre som Den Andre. Säkert ingen stor sak eftersom näthatshoten sedan länge har förvandlats till en form för frustrerad retorik. Alla deltagare i detta spel vilka betraktar sig själv som seriösa avvisar också hot. Jag har tidigare nämnt att jag är en av dem som långt tidigare har utsatts för näthat i stor skala men att det visade sig vara hot som kom från fel håll och som därför inte föranleder annat än ett från det officiella allmänintresset formellt avvisande. Dock är jag glad ändå och för de i detta just nu-ögonblicket martyriserade finns det tröst att hämta hos den antike filosofen Demokritos (såsom han citeras av Sextus Empeirikos): 'Den som förorättar är olyckligare än den som förorättas.'"


Utebliven recension och firande med film

Idag var det meningen att jag skulle skriva om det trebandsverk av Primo Levi som Bonniers ger ut. Men inte hinner man läsa sådana tegelstenar i tid till recensionsdagen. Jag har dessutom inga betalda plikter i svensk dagspress. Så recensionen kommer i sinom tid.

Det tjocka bandet innehåller de två böcker som Ingrid Börge översatt, Är detta en människa? och Fristen. Nyöversatt och för första gången till svenska, av Barbro Andersson, är hans essäsamling De förlorade och de räddade. Den har jag redan läst på engelska (därtill rekommenderad av Ervin Rosenberg), men det ska förstås bli en helt annan sak att läsa den på svenska.

Veckan har gått i hög fart. Har till och med hunnit fira fjortonde bröllopsdagen i mitt andra äktenskap (det första höll i nitton år) - hela två gånger, och det senast igår. Efter restaurangbesök tog vi bussen hem med hyrda filmer. Två långfilmer blev det, först den redan så omtalade Searching for Sugar Man, som förvisso var intressant, och sedan nysläppta tvåtimmarsfilmen Café de Flore med Vanessa Paradis i en märkvärdigt stark huvudroll. Fråga mig bara inte om filmens inbördes relationer, för jag lyckades trots ihärdiga försök inte knäcka dem. Den utspelar sig i alla fall i 1960-talets Paris och tidsfärgen känns rakt igenom helt äkta. Men trots titeln har den inte ett dugg att göra med att det var just på Café de Flore som Sartre och hans hov hängde.


torsdag 24 januari 2013

Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis)

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Men det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Roger Scruton om den brittiska situationen

Idag kommenterar filosofen och författaren Roger Scruton gårdagens tal av den brittiske premiärministern, rörande EU-medlemskapet:
"The greatest single problem that this country faces is not economic decline. It is over-population. Look at the real tensions in our society and you will find this always at their heart. Rising unemployment among the young, as jobs are seized by incoming workers from Eastern Europe. Escalating demands on our health and welfare system from people who have never paid a contribution to it. Ever more painful shortage of housing, and the impossibility of finding a house that a young family can afford. Threats to both town planning and the countryside from the pressure to build, and the rapid crumbling of our infrastructure, which was in recent memory the most effective in Europe. The collapse of education in our cities, as schools strive to accommodate classes in which hardly a child is a native speaker of the language."
Det är inte alls förvånande att Scruton framför allt inriktar sig på den kulturella och sociala förändringen/försämringen av levnadsvillkoren. Inte enbart de ekonomiska (även om allt hänger samman, förstås). Jag är i hög grad benägen att skriva under hans beskrivning av villkoren. 


Laurence Tardieu: Eftersom ingenting varar (Oppenheim, översättning av Thérèse Eng)

Laurence Tardieu. Foto: Oppenheim förlag

Det finns en kärlek som klangbotten. En man, en kvinna, deras dotter. Men det hotfulla ligger som ett filter över den. Man anar snabbt vad som skett.

Laurence Tardieus roman Eftersom ingenting varar griper tag i mig från allra första sidan. Den har en enkel struktur. Uppdelad i tre längre avsnitt skriver hon sig fram i berättelsen mot den slutliga förlösningen.

Först tillhör rösten mannen Vincent i juni 2005. Sedan blir det kvinnan Genevièves tur. Då är vi tillbaka vid tiden för katastrofen, 1990. Sista tredjedelen förenas de två igen, men det är genom Vincent vi ser båda två i en situation då den nästan ordlösa kärleken finns närvarande i den tragedi de delar.

I Genevièves avsnitt får vi framför allt ta del av en dagbok. Den 12 maj sammanfattar hon allt i några enkla ord: ”Bara orden håller mig vid liv”. Hon måste skriva för att överleva. I skrivandet kan hon hantera det hon drabbats av.

Paret har förlorat sin dotter Clara. Men inte i sjukdom eller olycka. Clara har helt enkelt försvunnit – polisen antyder att en psykopat går lös i Paris och att fler flickor försvunnit – vid åtta års ålder. Vincent går ner sig. Slutar prata. Geneviève gör tvärtom, när hon väl hanterat den akuta fasen, hon lämnar Paris för landsbygden.

Boken öppnar med att Vincente fått nödropet från Geneviève. Han måste komma, hon är döende. I bilen på väg till henne mediterar han över de liv som försvann, sitt eget, hennes, barnets.

Vid återföreningen sker något som bara kan likna den äkta kärlekens magi. En förening i just det som en gång band dem samman. Det är inte nödvändigtvis en fysisk kärlek, det är framför allt samhörighet, ömhet, omsorg.

Det var länge sedan jag blev så gripen av en roman skriven i vår tid.


Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro och Maria Teresa de Noronha - tre traditioner, tre röster

Hamnkvartersröster och grevinnor. Något om rötter, arv, tradition och paradoxer utifrån tre fado-artister.

När man ska rota i fadons historia är det lätt hänt att man blandar samman begreppen tradition och rötter. Det ska man inte göra. Rötterna är en sak för sig, de kan utredas, blottläggas – och slutligen läggas ett slags pussel med, där också enskildheterna blir synliga. Fadons tradition är däremot en och mycket bestämd. Den definieras med tre begrepp: Corrido, Mouraria och Menhor, och den kan räknas i, om inte exakt, så i alla fall ungefärligt antal. Det är detta som är traditionen. Den moderna fadon sådan vi känner den, från sina anonyma upphovsmän via en muntlig tradering fram till de olika tolkningar som är samtida med inspelningsmöjligheter och därmed traderingar utanför fadohusen, vilar på denna tradition och alla dess oändligt många underavdelningar. Jag ska diskutera detta utifrån tre mycket olika artister, som i skilda utsträckningar och på olika sätt varit avgörande för den fado som sjungs och sprids via skiva och scen idag, i det tidiga 2000-talet. Att jag väljer just dessa tre är ingen tillfällighet. De har var och en på sitt sätt kommit att symbolisera olika saker i fadon: Amália har i kraft av att vara dess moderna drottning också vågat modernisera den, hon anses vara den första fadistan som frångick de muntligt traderade texterna och började anlita poeter för ändamålet. Alfredo Marceneiro är hennes manlige motsvarighet, en fadist med proletär utstrålning och image, med en röst raspig av för mycket bagaço och stark tobak. Maria Teresa de Noronha är de bådas motsats: aristokrat, faktiskt själv grevinna – Condessa de Sabrosa. Hennes make var Greven av Sabrosa, José António Barbosa de Guimarães Serôdio, och det var han som skrev de flesta av texterna till hennes fadosånger.

Man skulle kunna säga att det finns tre faktorer att förhålla sig till:

* Rötterna
* Arvet
* Traditionen

Det är utifrån dessa man också kan förstå dels de stora stilbildarnas betydelse, dels hur de förhöll sig till sina föregångare. Samtidigt som jag säger det, är det viktigt att påpeka att det parallellt med de tre jag här tar upp, självklart fanns en stor mängd, både manliga och kvinnliga, fadoartister. De hade betydelse var och en på sitt sätt. Någon annan skulle ha uppehållit sig vid Argentina Santos, Lucilia do Carmo eller Amálias syster Celeste Rodrigues. Eller vid Max, Henrique Rego eller João Ferreira-Rosa. Att jag väljer de tre jag gör är i sig en värdering.

Ingen kontroversiell värdering, eftersom ingen skulle ifrågasätta de tres storhet. Men när jag väljer dem är det främst därför att jag menar att de är framstående representanter både för sin musikaliska genre och för sin tid. Många skulle säga att andra artister fått verka i skuggan av dem. Om man godtar den tesen är det viktigt att komma ihåg att bara ett litet fåtal fado-artister fram till vår tid haft chansen att spela in skivor, eller ens hade velat det (Marceneiro motarbetade länge tanken aktivt!). På 1980-talet mötte man på sin höjd taffligt inspelade kassetter i butiker och på klubbar. Det var de stora, internationellt kända artisterna, som fanns att få på LP-skiva. Idag är situationen radikalt annorlunda. I princip allt finns att få på cd. Också gamla LP-skivor läggs över på cd, en stor mängd samlingar och serier utges (se diskografin).

Att förhålla sig till de tre termerna blir nu också att förhålla sig till samtiden, hur rötter, arv och tradition förhåller sig till samtiden och hur samtidens artister förhåller sig till dem. Rötterna kan man ha helt olika uppfattning om. Man kan lägga tyngdpunkten på olika faktorer. Forskningen är inte överens, så varför skulle utövarna vara det? Arvet är det enklare att förhålla sig till.

Det finns dokumenterat, och där dokument finns är det bara att ta del av dem. Det må gälla nedtecknade sånger, institutioner, publikationer, spelställen, grammofonbolag, artister, musiker och så småningom också poeter. Traditionen är en sak alldeles för sig. Ju fler fadister jag intervjuat, desto klarare har det stått för mig, att det finns en alldeles bestämd uppsättning fado-sånger, som ingår i denna tradition. Det är melodier som traderats, med texter som ingen känner upphovsmännen till. Men det verkligt intressanta är, att de sånger som ingår i traditionen medger nya texter. De nya texterna, med namngivna upphovsmän eller kvinnor, smälts då samman med de gamla melodierna och uppgår i traditionen.

Musikforskaren Paul Vernon har hjälpt mig ta fram uppgifter om Noronhas musikaliska karriär, och han har funnit att hon åren 1951-1954 spelade in minst fem skivor på ROUXINOL i Lissabon. Bland hennes ackompanjatörer fanns Raul Nery (vars son Ruy Nery idag är en framstående fado-kännare), Pinto Coelho, Armeni Silvo och Joaquin do Vale. Samtliga fem skivor är stenkakor, d.v.s 78-varvsskivor. Idag finns en del av dessa inspelningar överförda till cd (se diskografin).Den cd jag själv har tillgång till ingår i serien Biografia do Fado och innehåller hela tjugo nummer som representerar allt ifrån singelskivor till samlinga på 78-varvare och LP, de flesta av numren inspelade på 1960-talet, den äldsta 1959 och den senaste 1972, nästan ett årtionde efter det att hon slutat uppträda.

Noronha levde mellan 1918 och 1993 och var den första och hittills enda som steg ut ur aristokratins krets och dess oskrivna regel om att bara sjunga fado i slutna sällskap. Istället för att gömma sig i denna slutna ståndsmiljö steg hon ut i offentligheten, uppträdde på scen och spelade in sin fado på skiva. Hon slutade dock uppträda redan 1963 och fram till sin död gjorde hon bara något sällsynt framträdande.

När Amália Rodrigues tillsammans med sin syster Celeste gick omkring i Lissabons hamn som blomster- och fruktförsäljorskor var det ingen, allra minst de själva, som kunnat ana var de skulle hamna som vuxna. Kan det ha varit på samma sätt för den lilla adliga flickan Maria Teresa? Alla fadoartister jag intervjuat under åren har pekat på samma faktor i sina liv, att fadon plötsligt och oväntat tagit dem i besittning, gjort sjungandet till deras öde. Också för dem som vuxit upp med fadon i familjen, i barndomshemmet har det varit så. När de inspirerats och funnit en väg till fadon har de – medvetet eller omedvetet – också tvingast ta ställning till rötterna, arvet och traditionen.

Alfredo Marceneiro föddes 1891 och fick namnet Alfredo Rodrigo Duarte. I skolan visade han en sällsynt talang när det gällde litteratur. Hans far var skomakare. Och det förvånar mig inte att han i nästan varje bildsituation anlägger en proletär image. Han ser verkligen ut som knegaren som bara råkat komma förbi, och rösten förstärker intrycket av att denne knegare allt för ofta suttit på krogen med sitt brännvin.

Sångtalangen hade han från sin mor. Men också fadern hade musiköra och var själv med i en grupp som hette Cadaval. Fadern dog när Alfredo var bara 13 år, det tvingade honom att sluta skolan för att han skulle bidra till familjens försörjning och därför blev han bokbindarlärling. Snart blev han också lärling till fadosångaren Júlio Janota, och eftersom denna också var möbelsnickare kunde Alfredo börja som lärling hos honom med en betydligt bättre lön. Han hade sin verkstad på Campo d´Ourique-gatan. I tjugoårsåldern blev han känd för sin fadosång. Han sjöng på mer eller mindre skumma ställen, som spelhålor och cabaretlokaler.

När han sjöng brukade han hitta på egna texter, och till en traditionell fado kunde han improvisera fram helt nya verser. Det var på detta sätt som han lärde känna flera av tidens stora artister – som Britinho Estucador, Júlio Proença Estofador och Chico Viana – och de såg snabbt hans talang och började skriva poesi för honom som kunde användas som fadotexter. 1924 vann Alfredo fadons då finaste utmärkelse, ”Guldmedaljen” Han fick utmärkelsen efter att ha sjungit fadon O Remorso. Karriären tog fart och på 1940-talet började han också spela in film.

Alfredo Marceneiro var känd för att vara mycket kräsen i valet av fadotexter. När han en gång uppträdde kom en man fram efteråt och kramade om honom, tackade och erbjöd sina tjänster. Det var poeten Manuel Rêgo som sedan skulle komma att skriva några av Marceneiros mest kända texter. När Rêgo dog snidade Marceneiro själv det kors i trä som skulle stå vid hans grav.

Hos dagens artister, som förhåller sig till föregångarna, så som Mariza och andra förhåller sig till Amália eller Camané förhåller sig till Alfredo Marceneiro, kan man också se vägar som pekar framåt och som dessutom för alltid skriver in dem i fadons historia.

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven. Är du intresserad av att köpa boken kan du skicka mig ett mail, på adressen thomas.nydahl@gmail.com


onsdag 23 januari 2013

Snaphanen rapporterar från Köpenhamn: Munir Awad, mannen som Sverige glömde

Här följer en liten rapport från terrorrättegången i Köpenhamn. Den tycks inte svensk press bry sig om att bevaka, trots att det är en svensk medborgare som står åtalad. Snaphanen rapporterar:

Jeg har med en kollega fulgt ankesagen mod den JP-Politiken-terrordømte svenske statsborger, Munir Awad, og skrevet en artikel i torsdagens nummer af Dispatch International om oplevelsen. To af dagene havde et pikant indslag, når man tænker på at appelsagen blandt andet hviler på et nyt vidne, der har vidnet at Awad ikke er en radikal muslim. Det var åbenbart, at Awad og de rettroende tilhørere kendte hinanden:
Förutom domarna, nämndemännen, åklagaren, tolkar och ett tiotal poliser finns bara tre åhörare – muslimska män med långa skägg……Under tisdagens lunchpaus gick Munir Awads försvarsadvokat fram till dem och sa att de skadade hans klients sak och bad dem gå. Muslimerna lämnade då domstolen och körde därifrån i en grå, svenskregistrerad Ford. (Planerade halshugga journalister, Dispatch International, ikke online)
Landsdommer Ejler Bruun tillod samtlige gange, man kom ind og ud af retssalen, af de tre salafisttyper demonstrativt blev siddende når samtlige 30 andre i salen måtte rejste sig. Det bliver til nogle gange, når der er pause hver time. Til sidst forlod de retten i en grå Ford Focus indregistreret i den 55-årige Ramadan A.’s navn. Han bor i Gøteborg. Dommen falder fredag og strafudmålingen mandag.

(Helt aktuelt har Sverige to somaliske svenskere arresterede for terror i New York. Sverige har været eksportør af muslimsk terror siden 1970′erne, og ikke lader det til at blive mindre i fremtiden med en muslimsk befolkning, der er godt på vej mod millionen. Der er brug for danske og norske politikere, der protesterer højlydt over hvad Riksdagen gør ved Sverige og sit nærområde i Norden. Spill-over kriminalitet fra Sverige er allerede over acceptable højder, og endestationen hedder grænsekontrol mod Sverige, sådan staves skriften på væggen. Langt ude? Vent 15-20 år.)

munir awad landsret 004

munir awad landsret 02020130122_110755

Ullmar Qvick: Dagen faller mot natten. En bok för obotliga romantiker (Norlén & Slottner)

Min gamle vän Ullmar Qvick har vid sidan av det egna diktandet mest skrivit fackprosa och gjort översättningar under ett långt liv. Som Sveriges ende nu levande albanolog har han utvecklats till ett enmans-universitet. Han bär den albanska nationens språkliga och kulturella historia på sina axlar, är därtill gift med en albansk kvinna och flitigt aktiv i albanska aktiviteter, såväl i Kosova och Albanien som hemma i Norrköping. Men Ullmar har sina rötter i Värmland, som folkskolelärare och flitig på alla de andra områden där han förvandlat hobby till vetenskap: i studiet av skalbaggar, i filatelin och i ”världsradiolyssning” som han började med i Kristinehamn vid 11 års ålder.

Det var för övrigt det som gjorde att han lärde sig albanska. När Ullmar och jag reste i Albanien 1978 berättade han om en äldre albansk man som frågat var han kom ifrån. Ullmar svarade sanningsenligt att han var från Sverige, varpå mannen skrattande sa: ”Mig lurar du inte, jag hör på din dialekt att du kommer från Skhoder” (en nord-albansk stad).

Nu utkommer han vid 78 års ålder med en bok som i skönlitterär form berättar om ett liv i världen. Bokens fiktive huvudperson känner man förstås igen från Ullmar själv, både i karaktärsdrag och i livsvägar.

Det finns ett gestaltningsproblem i boken, eftersom den rymmer många olika stilar och formspråk. Ullmar är angelägen om att med boken inte bara berätta skrönor utan också att få med hållningar om global politik och ekonomi. Det sker på bekostnad av fiktionen, och det tycker jag är synd.

Här finns ställvis några oerhört vackra kärlekstexter, den allra första inte minst som med sitt lyriska språk höjer sig i skönhet över livets solkigheter. Här finns också en rak och rörande prosa från dagens Sverige, där det faktiskt inte är konstigt att man möter Stalin och Stalín i samma text – ja, det är förstås två olika personer – och där Hells Angels och den svenska vänster han tar farväl av ryms i ett och samma samhälle. Man kunde kalla boken för en memoar, men det vore att glömma bort dess fiktion och historieberättande.

Här finns två andra bloggposter som har med Ullmars arbete att göra: här och här.

*

Här ser vi Ullmar fira den albanska självständighetsdagen 28 november 2009.
Uppdatering: På en sida om "invandrade författare" kallas Ullmar för "kosovoalban". Det är han inte. Han är värmlänning. Men sidan har en fin förteckning över en del av hans arbete, så den kommer här:

Egna verk:

Kosova : en politisk-historisk översikt. - 2. uppl. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1990. - 35 s. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 14)

Mera hjältemod än vete : [en dokumentärskildring om albanernas historia och samhällsliv under 1900-talet]. - Trelleborg : Drita, 2004. - 206 s. : ill. - ISBN: 91-631-5616-4

Översättare av:

Agolli, Dritero: Mor Albanien : poem. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1980. - 56 s. : ill. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 6). - ISBN: 91-85916-01-3
Orig:s titel: Nëna Shqipëri.

Egriu, Ibrahim: Gramatika suedishte : Svensk grammatik på albanska. - [Malmö] : [I. Egriu], 1995. - 136 s. : ill.

Pashku, Anton: Glöd. - Tollarp : Studiekamraten, 1996. - 69 s. - ISBN: 91-88576-49-3 Orig:s titel: Gof.

Beqiri, Ardita: Mitt hjärtas dagbok = Ditari i Zemrës sime. - Stockholm : Podium, 2000. - 132 s. : ill. - ISBN: 91-89196-24-4

Parallelltext på svenska och albanska 

Sheqiri, Rizah: Utan hem : var ska man bo? / [illustrationer: Sejdi Zeka ; övers. av Ullmar Qvick och förf.]. - Landskrona : Länsbibl. Sydost, cop. 2002. - 49 s. : ill.

Oseku, Shefki: Një lloj drite tjetër : poezi = Ett annat slags ljus : poesi på albanska i svensk tolkning. - 1. uppl. - Trelleborg : Drita, 2003. - 143 s. : färgill.
2. uppl. - Karlskrona : R. Sheqiri, cop. 2003. - 60 s. - ISBN: 91-974514-0-1
3. uppl. - Trelleborg : Drita, 2004. - 143 s.

Parallelltext på svenska och albanska
Abedini, Ibrahim: Sjöns smärta : poesi. - Landvetter : Abrahadim Ibrahim, 2003. - 64 s. - ISBN: 91-631-4648-7

Ullmar med det fria Kosovas första president, Ibrahim Rugova 2004.
Medarbetare till:
 
Albansk folkkultur : den mytiska hjältedikten, albanernas etniska historia samt frågan om det albanska folkets ursprung och familjen / [Ullmar Qvick, Andromaqi Gjergji ; översättning: Sven-Bertil Jansson, Ann-Marie Ramnerö]. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1987. - 35 s. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 10)

Urat tona / Riza Sheqiri, Ullmar Qvick, Ramadan Rexhepi ; ilustrimet: Burhan Misirli. - Stockholm : Statens skolverk, 1997-2001. - 2 vol.
Albansk text

Urat tona. Libër leximi për fëmijët shqiptarë në suedi = Läsebok för sverige-albanska barn. - Örsundsbro : CC:s bokimport [distributör], 1997. - 171 s. : ill. (vissa i färg). - ISBN: 91-88373-42-8

Urat tona. Libër leximi për të rinjtë shqiptarë në suedi = Lärobok för sverige-albanska ungdomar / Rizah Sheqiri, Ramadan Rexhepi, Shefki Oseku. - Stockholm : Liber distribution publikationstjänst, cop. 2000. - 216 s. : ill. (vissa i färg). - ISBN: 91-89313-47-X

Utgivare av:

Blickpunkt: Kosova : en broschyr om svek, brott och frihetslängtan : om albanernas kamp för rättvisa : fascism i vår tid - vad gör de intellektuella?. - Norrköping : Svensk-albanska fören., 1999. - 60 s.

Örnarna och bergen : albansk poesi / [i urval och övers. av Ullmar Qvick]. - 1. uppl. - Gävle : Rallarros, 1979. - 221 s. : ill. - ISBN: 91-85650-03-X


Åsikter. Brist på frihet

Måste jag ha en åsikt om allting? Räcker det inte att jag äcklas av sakernas tillstånd? Jag förstår numera inte vad en åsikt gör för skillnad.

Bara i de konkreta handlingarna och sammanhangen finns det en smula fog att öppna munnen, kanske inte ens då. Det tumult som pågår kanske inte ens leder till något bättre.

Att avstå från åsikterna och stilla betrakta skeendet. Att se dem för vad de är. Att inte skriva ut några frihetsgarantier.

*

Eller som E.M. Cioran skriver i Om olägenheten i att vara född:

"Fri är den som har insett det fåfängliga i alla ståndpunkter, befriad är den som har dragit konsekvenserna av det."

och:

"Jag avskaffade ord efter ord ur min vokabulär. När massakern var slut, överlevde ett enda ord: ensamhet. Jag vaknade överlycklig."

Foto: Ulrika W, Finland  

Uppdatering: jag konstaterar att Bjurwalds bok inte blivit den pk-mediala succé som jag förväntade mig. Här skriver Svenskan, och här Aftonbladet. Min blygsamma recension hittar du här.


tisdag 22 januari 2013

Tröstad av Lillefar


»Lillefar Stalin, se på detta/ hästen stapplar, ladan svankar/ utanpå stugan, hammaren och skäran/ inuti stugan, svält och död/ En far har ätit sitt eget barn/ partimannen slår och stampar/ och skickar oss till läger i Sibirien.«

(ur en ukrainsk barnvisa) 

Hur många västerlänningar vet idag att Stalin kallades Lillefar? Den trygga, varma och trösterika famn massmördaren kunde erbjuda fick i den kommunistiska mytologin sitt rykte. Stalin - den värste av alla kommunismens despoter - skulle vara varje sovjetiskt barns kloke ålderman. Och det spred sig, snart nog var han det i varje kommunistisk organisation. Frimärket ni ser här köpte jag i Albanien 1974 (texten R.P. Shqiperise betyder Folkrepubliken Albanien). Det utgavs till minne av Stalins nittioårsdag. Varje årsdag fanns det skäl att hylla Stalin. Han var trots allt den albanske diktatorn Enver Hoxhas store mästare och förebild. Jag har nu detta Stalin-frimärke uppklistrat på hård papp och använder det som bokmärke i det viktiga, tunga verket Kommunismens svarta bok. Ingenstans passar det bättre än där.

Ny recension av min bok Black Country: "en gammal mans betraktelse..."

Idag kom det en ny recension på nätet, skriven av Stewe:
"Black County är en gammal mans betraktelse av en trakts historia och nutid; där folkrörelser och genuin arbetarkultur blivit till apatiskt sönderfall och etniskt och kulturellt laddade motsättningar. Med avstamp i Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England vandrar Thomas Nydahl genom dagens kvarter som svämmar över av uppgivenhet, analfabetism och misstänksamhet som när som helst kan slå över i våldsamma uttryck. Det är en plats han känner väl, och som har såväl historiska likheter som nutida problematik som hans egen uppväxtstad Malmö. Det är samtidigt ingen nationalromantisk eller naivt sentimental bild av hur tidens gång brutit ned en blomstrande trakt. Nydahl beskriver hur liknande motsättningar och segregering förr följde i spåren av de irländska immigrantvågorna, liksom hur gäng som The Sloggers och The Peaky Blinders stred om territoriet redan på artonhundrasextiotalet. Boken visar också på ett samhälle där individuella val hyllas och egoistisk självförverkligande prisas av de styrande krafterna, samtidigt som en ökad kollektivisering och ibland isolering utifrån etnicitet och religion lyft fram som något vackert och rentav önskvärt. En mångkultur som av Nobelpristagaren Amartya Sens kallas monokulturalism i pluralis, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur."

Steve Holm: A National Tragedy

Holm på Sverigebesök. Foto AN
En amerikansk vän, Steve Holm, skriver i sin blogg, Desert Graces, om vapenvansinnet i USA:
"Guns were commonplace in the community where I grew up and when I was a teenager I learned to use the rifles and shotguns that were in our home for target shooting and hunting. I wasn’t a particularly avid hunter but I participated because it’s what people did. It was like cheering for the Green Bay Packers, as natural as eating or drinking. I didn’t think much about the guns…they were just there.
"Later on I lived in Wyoming, and though I had not intended to be a hunter, I learned to participate in that annual fall ritual because nearly everyone in the congregation I served hunted. Many pick-ups had gun racks with visible rifles and nobody thought much about it. I certainly didn’t! It was during those years that I started hearing about gun control laws and realized that the whole subject was hugely controversial. Cars sprouted bumper stickers with all the catchy slogans like, “The West Wasn’t Won With A Registered Gun,” and “When Guns Are Outlawed, Only Outlaws Will Have Guns.” I started hearing about the National Rifle Association and learned that it was girding up for a huge battle to protect our Second Amendment rights."
När jag igår såg installationsceremonin för Barack Obama slogs jag av denna kärnfrågas totala frånvaro. Nu var Obama tillbaka på det gamla spåret igen, med ett omkväde, "We - the people", som bäddades in i fluffig retorik och vackra visioner. Steve Holm igen:
"Our president has signed executive orders to address this issue and legislation to control guns and ammunition has been proposed. Congress is currently posturing, something it does very well, but no one believes that anything meaningful can be passed. I suspect the pessimists are right. There’ll be all kinds of pontificating, misleading statistics will be quoted, people will flock to the gun shops to get more weapons, and the killing will continue."
"I hope I’m wrong on this. I support the legislation that has been proposed and I want it to pass. But human beings are funny. The NRA (National Rifle Association), through years of propagandizing, has established the context for the debate. Their slogans and bumper stickers have been taken to heart and accepted as revealed truth. Many people actually believe that more guns make our country safer. The 30,000 who died? Well, they say, just imagine how many would have died if we didn’t have so many guns! When passions run high, logic goes out the window!"


Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander)

Erri de Luca är ett nytt namn för mig. Italiensk författare, född 1950 i Neapel. Fabriksarbetare (bland annat på Fiats fabrik i Turin), aktivist i Lotta Continua, självlärd språkmänniska med bland annat hebreiska och jiddish på meritlistan, har utgivit ett tjugotal böcker, och Montedidio är den första som utges på svenska. När bokens berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel. Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen.

Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort. I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.

Maria, också hon tretton ”men vuxnare än jag” säger pojken, finns på tvätterrassen. Hon är nyfiken på hans bumerang, han på hennes kropp. Maria lockar fram en styrka hos honom , en styrka som utvecklas till en fysisk relation dem emellan. Här blir romanen som mest sensuell, den skildrar deras kärleksmöten på takterrassen. Hennes bröst som han får känna i sin hand, hennes hand på hans levande pojkkön.

Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Han försöker köpa henne, men sedan hon mött pojken bestämmer hon sig för att det måste få ett slut, om så familjen ska få möblerna beslagstagna eller de blir vräkta från bostaden. Hennes kropp tillhör bara pojken, hennes bröst är hans nu. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken:
”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”
Man skulle kunna sammanfatta denna vackra och gripande roman så här: Den spirande kärleken i första tonåren bildar ram runt fattigdomen, nöden och drömmen hos en fattig skomakare om att kunna flyga till Jerusalem på egna vingar. Med beröringen av varandras kroppar lär de två unga människorna sig något om det kommande livet. Deras drömmar förenas med andra människors drömmar, tillsammans tycks de kunna lyfta från de fattiga omständigheter de är födda in i.