måndag 21 januari 2013

Skånes historia i lättsam form


Författaren, journalisten och globetrottern Per Erik Tell är en av få skrivande människor som lyckas spänna över vitt skilda ämnesområden och genrer. Han har utgivit fantastiska reseskildringar, noveller, historieböcker, deckare, musikerporträtt, mat- och kokböcker. Att besöka hans blogg är att resa en smula i fåtöljen. Senast finns det en rejäl Indienresa skildrad, tidigare hans ettåriga boende i Argentina (som förstås också innehåller reseskildringar från de mest skilda miljöer i landet och grannländerna). Idag skriver han i lokalbladet om indisk film.

I hans lättsamma stil ingår inte minst den nya bok, Skånes historia från Ale stenar till Öresundsbron som han gjort tillsammans med konstnären Börje Berglund. För en skåning är det förstås en fröjd att bläddra i den och möta så skilda miljöer och människor som Barsebäck och Urianiborg, Peps Persson och Lars Vilks. Ändå skulle jag främst rekommendera den till icke-skåningar som tänker sig en resa ner i vårt landskap. Här finns handgripliga lockbeten och tips. Hör bara:
"Det är lätt att huttra i det kvällsljumma vattnet vid ett sensommardopp i idylliska Bosarpssjön."
Konkret geografiskt tips. Skriv in sjöns namn i reseplaneraren. Men läs också vidare för kriminal- och kulturhistoria:
"Här drogs kroppen av den 25-årige polismannen Tore Hedin upp i augusti 1952."
Vet du varför? Jaså inte, ännu ett skäl läsa boken.

Så fortsätter det, uppslag efter uppslag, infall efter infall, upplysning efter upplysning. Ett sista citat:
"Lars Vilks har fortsatt bygga på Nimis och gjort sitt yppersta för att utmana och irritera, både byråkrater, islamister och den etablerade konstvärlden. Efter rondellhundar och Muhammedkarikatyrer ses Vilks själv som Nimis - för mycket - och fler tror sig kallade att följa denne Nimis Nemesis. Innan sista avsnittet är sänt vet ingen riktigt hur det står till i Kullamannens hus, vem som är god och vem som är ond..."
Just det, citatet är hämtat ur det kapitel som heter Kullamannen (han som i sagorna vaktade över sjöfarten i Öresund). Läs och lär! Bläddra och njut!


söndag 20 januari 2013

Skuldbördan.

Ian Buruma
Kan en människa ärva skuld? Kan förfäders ogärningar skyllas på den nu levande människan? I hela mitt vuxna liv har jag betraktat arvssynden som en av de mer bisarra föreställningarna om livet. I såväl politiken som religionen tycks den ändå spela en stor roll. När Albaniens premiärminister Mehmet Shehu ”självmördades” på ett centralkommittémöte i Tirana på 1980-talet, visste hela hans familj, frun, sönerna och döttrarna, att det var ute med dem. En av hans söner studerade i Uppsala. Han kallades hem och visste naturligtvis vad som väntade. Den stalinistiska varianten av arvssynden tillämpades.

I Ian Burumas bok Skuldbördan. Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget (Natur och Kultur, översättning av Emeli André) – diskuteras detta på ett sätt som gör två krigförande staters barn och barnbarn till "material" för en socialpolitisk studie. Det är gastkramande läsning.

Burumi går ju inte in i dessa frågeställningar för att anklaga en tysk född 1968 eller en japan född 1975 för att vara skyldiga till de stora krigsförbrytelserna. Vad han gör är att granska deras effekter på barnen och barnbarnen. Det han finner (i uppdaterade eller nyskrivna avsnitt i boken) är minst sagt fascinerande, inte minst i det tyska fallet, där defensiva och nödvändiga insatser i krigsplågade regioner eller nationer fördöms av en majoritet som använder ordet fred som om det vore en religiös ritual.

Hitlergenerationens massmord har fått dessa unga tyskar att missförstå till exempel de militära ingripandena i Bosnien och Kosovo. De jämför dem med Tysklands angreppskrig. Nå, Tyskland deltog ändå i det som med en lustig eufemism kallades "fredsframtvingande åtgärder" (och som väl i en annan epok hade kallats intervention). Landets regering hade förnuftslösningar att erbjuda.

Hemma i byn där jag bodde fram till 1996 fanns det en man som alltid varnade för ”den tyska revanschismen” och ”tyska militärer”. Han var övertygad om att ett enat Tyskland skulle gå till militärt angrepp och krossa oss alla. Jag argumenterade emot honom, men höll alltid i minnet att betydligt skarpare hjärnor, också i förbundsrepubliken drog samma slutsats.

Nej, jag tror inte på arvssynden. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att ställa en tysk född efter 1945 till svars för Hitlerregimens terror. Jag skulle för övrigt inte ställa någon enda tysk, oavsett födelseår, till svars utan att först fråga: vem är du, hur såg du på det som hände, vad drog du för slutsatser. Det anser jag vara ett minimum av anständighet.

Samma idé vägleder mig i umgänget med människor från andra krigs- och/eller ockupationsdrabbade länder, oavsett om de är kroater, serber, albaner, palestinier, israeler, sydafrikaner, fransmän, marockaner, österrikare, danskar, afghaner, portugiser, spanjorer, ukrainare, vitryssar eller något annat.

Krigen drar förbi. Människor slukas av propaganda och segerrus. Några ser igenom lögnerna redan när de uttalas (de är få, men viktiga att minnas). Några går i inre exil eller flyr slagfältet också fysiskt. Men att döma utan att ställa frågor är att själv bli offer för skuldkulturen.


lördag 19 januari 2013

Landön lördag

Havskallt. Landön var alldeles särskilt ogästvänlig idag. Isen, den sylvassa vinden, omöjligheten att stå på annan plats än bakom ett hus i lä.

Landön är ett av två självklara helgmål. Kaffe, något litet att äta, vatten. Och så dubbla strumpor, mössa, dubbla vantar. Man ser hur isen griper tag i vattnet och oroar sig en smula för den båt som ligger kvar där.



Foto: Astrid Nydahl



Halvbildningens diktatur

Jag klär mig varmt och vandrar ut i kylan. För varje steg jag tar ökar värken. Varje dag är ett åldrande och en tilltagande brist. Det som föds färdigt att använda blir med åren alltmer oanvändbart. Men i samma stund jag bestämde mig - det kan väl vara sju eller åtta år sedan nu - för att aldrig beklaga mig över världsliga ting som värk och låga inkomster, förvandlades också något av det inre tillståndet. De verkligt angelägna sakerna kom i förgrunden: barnens och barnbarnens hälsa, sättet vi lever, både i det privata och i det kollektiva, samhälleliga.

Alldeles i min närhet finns det hela tiden en flock av glädjedödare: de befolkar inte minst mediavärlden, de är på sin höjd halvbildade, de vet inte hur man skriver svenska och de saknar varje form av ambition bortom det som roar eller möter en lust och längtan. Just för att de hela tiden har ambitionen att roa sig blir de glädjedödare. Den verkliga glädjen måste födas i allvaret, den måste födas där för att omständigheterna är sådana att de gynnar glädjen. Jag klär mig varmt. Jag läser. Men det räcker inte alltid för att hålla undan halvbildningens diktatur.

Foto: A. Nydahl

fredag 18 januari 2013

Rwanda som lärdom

Philip Gourevitch
Philip Gourevitch: Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer (Atlas, översättning av Henrik Gundenäs)

Jean Hatzfeld: Antilopernas list (Weyler förlag, översättning av Karin Lidén)

Det är aldrig svårt att skilja på rätt och fel när man har att göra med ett folkmord, säger författaren Philip Gourevitch i sin bok om det som hände i Rwanda. Men där, liksom i fallet med den nazistiska förintelsen av judarna, gäller det att lyssna till människors berättelser. De sönderstyckade kroppar som låg och skräpade i byggnader och marker året efter folkmordet var ju inte något bevis på dödandets omfattning. Tio döda säger inte så mycket om tusen döda, och tusen döda inte om en miljon. Men de överlevandes berättelser kan bli en sammanfattning: i Rwanda beräknas upp till 1 miljon människor ha mördats på några månader. Hackade till döds av machetes och spikklubbor. Det viktigaste skälet till folkmordet var att regimen ville göra landet ”tutsi-fritt” på samma sätt som nazisterna ville göra Europa ”jude-fritt”, och därmed, som termen löd ”rent”. Föreställningen om den rena nationen hade hutu-regimen inte uppfunnit själva, den har en lång och väldokumenterad historia.

Jean Hatzfeld
Kyrkans roll tas upp till granskning i Gourevitchs bok, och det är kusligt att läsa om hur människor lurades att ”söka skydd” i kyrkor, där de sedan mördades av rasistiska politiker och deras mobb. Men författaren är noga med att påpeka att denna mobb var välorganiserad och att ett folkmord alltid måste planeras i detalj för att kunna genomföras.

Frankrikes och FN:s roll hade förtjänat en rejäl redovisning här, men jag nöjer mig med att säga, att det Gourevitch berättar får mig att i ännu högre grad tvivla på de europeiska statsmän som tvår sina händer. President Mitterands son var djupt involverad i den smutsiga hanteringen och FN hade inte enbart rent mjöl i påsen. Det som därför hos Gourevitch blir till en berättelse om det internationella samfundets totala likgiltighet – eller i värsta fall medverkan – är hos Jean Hatzfeld något annat. Styrkan i Hatzfelds bok ligger i de enskilda berättelserna ute i byarna. Den berättelse jag aldrig kommer att glömma handlar om hur människor, dag ut och dag in, springer i skogen för att undkomma mördarna. Deras strategi är samma som antiloperna använder. Av 6.000 människor som sprang så överlevde 20 individer!

Varje vittnesmål är unikt. Varje drabbat tutsie berättar om de fasansfulla dagar massmorden pågick. Och deras röster varvas med de från fängelserna frisläppta hutumännen som har så många liv på sina samveteten. Hatzfeld säger att folkmordet i Rwanda är unikt, inte minst i det avseendet att omvärlden tvingade offer och förövare att kort tid efteråt bli ”goda grannar” igen.

Situationen är absurd, och med sin mosaik av röster visar Hatzfeld hur denna absurditet ser ut. Hans styrka är också, att han refererar till den nazistiska förintelsen, genom att låta enskilda judar berätta om sin erfarenhet. Likheterna är slående. Lisa Rosenthal berättar t.ex. att förintelsen inte bara berövade henne hemmet och uppväxten, den berövade henne också tron på Gud. Just det senare berättar både tutsier och hutuer om. Var fanns gud medan massmordet pågick? Det klassiska teodicéproblemet fick förnyad aktualitet.

Det är de jordnära, skriande och fasansfulla berättelserna av människor som var där, som överlevde och som för alltid ska bära på såren, som gör starkast intryck i dessa två böcker. En man i Gourevitchs bok säger att ”den rwandiska kulturen är en rädslans kultur” och att folkmordets förutsättning var att tutsierna redan innan det startade ”blivit dödade under så lång tid att de redan var döda”. Och ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att det är mördarna själva, så som de berättar i Antilopernas list, som ger de viktigaste och mest skrämmande förklaringarna till det som skett. Insikten om det gör det sannerligen inte lättare att vara människa.


En president att lita på

Man ska ta Muslimska brödraskapet på orden. Orden här nedan uttalades av den blivande egyptiska presidenten Mohamed Morsi i ett tal 2010:

"Dear brothers, we must not forget to nurse our children and grandchildren on hatred towards those Zionists and Jews, and all those who support them. They must be nursed on hatred. The hatred must continue"
Att "hatet måste fortsätta" har man ju förstått sedan länge. Det tar sig nya eller nygamla uttryck varje dag, och är det något som den "arabiska våren" lyckats med så är det att frilägga detta hat. Inget hyckleri längre, bara klara besked.

*

Också i samtidens ungerska fängelser tycks man vara mån om att vårda judehatet:
"Éva H. claimed that “because of [her] religion there was a weekly inspection of her cell … they made [negative] remarks about her books, they poured garbage in the middle of the cell that included [her] personal belongings and told [her]: ‘clean it up, Jew!’” Apparently they told her that if her rabbi keeps visiting her they will not be able to save her from “falling out of her bed and hurting herself.” She also claimed that the doctors in the jail tried to drug her. She talked about Rivotril, a drug used primarily for the control of epilepsy but also effective as a sedative. According to Éva H. there were times when it was 59°C  (130°F) in the 6x6m cell housing four women."
Jag är förstås inte insatt i själva saken, förstår inte riktigt omständigheterna, men finner det minst sagt anmärkningsvärt att man behandlar en ännu inte dömd fånge på det här sätter. När man skriker clean it up, Jew! så har man redan gått över gränsen.

Här kan vi se ett gäng som uppenbarligen lärt sig läxan av Morsi:




torsdag 17 januari 2013

Paul Auster: Vinterdagbok (Bonniers, översättning av Ulla Roseen).

När Paul Auster är bra, då är han riktigt bra. Det var länge sedan jag läste en Auster så inspirerad och inspirerande som i den här vinterdagboken. Här finns essäisten och berättaren samlad i en och samma person. Och bättre än så här är det inte mycket samtidslitteratur som blir.

Det finns en fin balans mellan barndom, formande vuxenår och nutid i Austers berättelse. Den är inte upplagd som en traditionell dagbok, utan mer som fritt strövande i minnenas värld. Jag tycker mycket om hans sätt att koppla olika händelser och skeden till varandra, till exempel då han skriver om sin egen panikångest och försöker se var den har sina rötter.

Auster har ett (händelse-)rikt liv bakom sig. Det utspelar sig på en mängd olika platser i USA (han berättar om 21 olika ”permanenta adresser från födsel till nutid, även om permanent knappast verkar vara rätta ordet”). Men också Paris har en avgörande betydelse för honom eftersom han bodde där ganska länge. I Paris är han alltjämt den utfattige poeten som försörjer sig på att skriva för olika tidskrifter i USA, som New York Review of Books. Han bor på bedrövliga platser och försöken att dela liv med en flickvän havererar mer än en gång. Auster söker tröst hos prostituerade. Han skildrar dem med stor ömhet och respekt.

Livsvägen är också vägen till ett författarskap. När livet därför så småningom tycks uppnå balans och stabilitet – i mötet med hustrun Siri Hustvedt – kommer också skrivandet in på nya vägar. Berättartekniskt gör han ungefär som Salman Rushdie gjorde i Joseph Anton. Han skriver aldrig jag utan du: "Hon skrattade mer än jag gjorde..." står det alltså inte, utan "Hon skrattade mer än du gjorde". Jag är inte så säker på att det är så lyckat men medger att man, precis som med Rushdies bok, glömmer det när man är inne i berättelsen.
”Hon skrattade mer än du gjorde, hon var friare och mer utåtriktad än du var, hon var varmare än du var, men allra längst nere i botten, på den innersta punkt där ni båda var förenade med varandra, kände du att du hade mött en annan version av dig själv – men en version som var mer utvecklad än du var, hade större förmåga att uttrycka det som du behöll inkapslat inom dig, en sundare människa. Du dyrkade henne, och för första gången i ditt liv dyrkade den dyrkade personen dig tillbaka. Ni kom från totalt skilda världar, en ung lutheransk flicka från Minnesota och en inte så ung jude från New York, men bara två och en halv månad efter ert slumpmässiga möte den tjugotredje februari för trettio år sedan bestämde ni er för att flytta ihop. Fram till dess hade varje beslut du fattat rörande kvinnor varit fel beslut – men inte den här gången.”
De berättelser som tecknar olika porträtt av familjemedlemmar är gripande. Både Austers egna föräldrar, hans svärföräldrar och andra i familjen har sina platser i berättelsen och de framträder som levande, eller avlidna, personer vars betydelse för hans egen liv inte ska underskattas. Jag kan inte heller avstå från att säga, att det långa avsnitt i boken där han berättar om alla sina 21 boplatser inte står personskildringarna efter. Han har en skarp blick för arkitektur, landskap, materiella omständigheter. Man kan egentligen bara avsluta med de ord som Auster avslutar sin bok:
”Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sextiofyra år gammal. Där ute är luften grå, nästan vit, och ingen sol syns till. Du frågar dig: Hur många morgnar återstår? En dörr har stängts. En annan dörr har öppnats. Du har inträtt i ditt livs vinter.”
Så här bedöms boken i Svenskan.

Fattig eller bara ynklig?

Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl
Ja, det brusar i hela mediavärlden när Janne Josefsson gjort nytt reportage. Själv mediterar jag över begreppet fattigdom. Nog vet jag vad det innebär att ha dåligt med pengar. Det vet mina barn och barnbarn också. Men vi har tak över huvudet, hela kläder och mat på bordet. Mitt yrke har givit mig ett välfyllt bibliotek som jag alltid delar med mig av i familjen. Men fattigdomsbegreppet får mig att minnas en mamma som var med på ett föräldramöte i Tollarp på 1980-talet. Hon kom till mötet körandes sin fabriksnya Volvo. Och när vi diskuterade ekonomi sa hon: "Det är så eländigt nu att jag knappt har mat att sätta på bordet."

Själv har jag 357:- på kontot idag. I just konsumismens epok - köpa nytt, köpa nytt! - är det svårt att hålla huvudet kallt. Vad är det som säger att man måste ha de senaste tekniska prylarna om man har lite pengar? Varför denna jakt på nya mobiler och i-pods? Varför denna jakt på tatueringar och hårfärg och konsumtion på kredit?

Själv klagar jag inte, eftersom jag har allt det där jag behöver. Imorgon kommer pensionspengarna, då betalar jag en räkning eller två och fyller på kylen med matvaror. Nej, jag tror inte att jag är "bättre än andra" för att jag inte klagar. Men jag har i alla fall lärt mig slå dövörat till för konsumismens predikningar och lockrop. Imorgon är det examen för min äldsta dotter som i mogen ålder blir socionom. Det jag gratulerar henne med är bättre begagnat men fint nog ändå. Allt är relativt här i världen och man behöver varken vara en upprörd Alakoski eller en frågande Josefsson för att förstå.


onsdag 16 januari 2013

Planeras en ny gummilag?

Skulle Lars Vilks kunna arbeta fritt med den nya tänkta lagstiftningen? Läser man hur utredningen tänker så finns det starka skäl att undra. Det kan inte bara drabba Vilks utan också mig och dig! Foto: Snaphanen.
Inför det som nu alldeles uppenbart planeras för lagboken tror jag att Ola Klippvik skrivit något av det klokaste, tag och läs. Det kallas "En översyn av tryck- och yttrandefriheten" och det låter ungefär som att man ska rensa igensatta avlopp eller putsa smutsiga fönsterrutor, men handlar förstås om något betydligt allvarligare. Jag misstänker att man från högsta politiska håll vill införa en ny gummilag av samma typ som lagen om hets mot folkgrupp, den här gången för att kunna tysta kritiska nätpublikationer, bloggar och annat. Det finns all anledning till oro om man nu inte ägnar sitt liv åt att skriva om mode och nöjen. Förslagen handlar förstås om att tysta den kritik som riktas mot politisk islam och mot det frälse som har makten över vårt lands mediala offentlighet. Den politiska kritik som riktas mot olika former av totalitarism kan mycket väl komma att tystas med hjälp av den nya, eventuella lagstiftningen. Det är hög tid att med största uppmärksamhet följa den utvecklingen.

Man kan förstås också gå in på kritiska detaljer om utredningen hos Snaphanen och via hans länkar.

Flykten in i moderns sköte

Gustave Courbet 1866, L´origine du monde
 
"Kulturradikalt har der gennem tiderne været knyttet visse forventninger til en forestående "moderlig" overtagelse af magten i samfundet. Anarkisten og psykoanalytikeren Otto Gross forestillede sig således for 100 år siden en fremtid funderet i moderretten, hvor børnene fulgte moderen, og alle kvinder kollektivt finansieredes af alle mænd -som gennem en velfærdsstat. Han havde vist ikke studeret myrernes færden. Snarere end en positiv baggrund for løsningen af de dybe samfundsproblemer, vi står over for i dag, må man nemlig sige, at de stærke moderlige værdier har været en medvirkende årsag til krisen. Med individuel selvrealisering som drivkraft og en ufravigelig fokus på den enkeltes rettigheder over for den terapeutiske stat svækkedes det personlige ansvar og det civile samfund, og staten blev ufatteligt omkostningsfuld. Sideløbende med en nedbrydning af 'en protestantiske arbejdsetik' fandt der en kollektiv regression sted, en flugt ind i moderskødet -det velfærdsstatslige moderskød -i håb om at genfinde trygheden der. Men den tryghed er bedragerisk." (Henrik Jensen kommentator, historiker, Jyllands-Posten 15 januari).

tisdag 15 januari 2013

Fem bibliotek hittills. Malmö idag

Den här gången gick jag inte vägen över BTJ i Lund. Dit brukar man skicka sina böcker - de flesta förlag gör det säkert än - och så recenseras de i Sambindningslistan. I den skriver jag själv, det är min sista lilla födkrok som ger en liten slant fyra gånger om året. Men Black Country skickade jag inte dit, för jag ville se i vilken mån biblioteken skulle direktbeställa. Och idag kom goda nyheter.

Malmö Stadsbibliotek har vaknat! Nu finns det 1 (ett) helt exemplar för utlåning där. Ja, alla sidorna i boken är med. Det är revolution i luften. Black Country får tävla med det gängse om låntagarnas gunst. Är du nyfiken - eller rentav bibliotekarie - så finns det fjorton recensioner att läsa:

http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/11/black-country-thomas-nydahl.html













Brott och straff

Att Skåne är särskilt hårt utsatt för kringresande ligor är ingen hemlighet. Tvärtom är det ett problem som dryftas också i de medier som annars är så snabba att lägga på locket. Min lokaltidning har just nu ett par mycket intressanta artiklar om vad som händer med de enskilda personer eller ligamedlemmar som grips och lagförs i Kristianstad. Här i staden är det framför allt två sorters kriminalitet som upprör, olika typer av stölder och de fula och motbjudande "besök" man gör hos äldre människor i akt och mening att lura ifrån dem allt från kontanter till ädelmetaller. Sådana övergrepp omtalas i pressen under samlingsnamnet "åldringsrån".

Visserligen blev en guldbutik rånad under vapenhot igår, men det är inte den brottsligheten som är vanligast. I ingressen till gårdagens artikel om brott och straff läser jag:
"För asylsökande och andra icke-européer räcker det med lindriga brott för att dömas till utvisning. Men EU-medborgare kan vara vaneförbrytare eller begå grova stölder utan att utvisas. Orsaken är direktivet om den fria rörligheten."
I den uppföljande artikeln idag står det:
"Med en specialpreparerad väska stoppades tjuven tre gånger på två veckor i olika affärer. Trots det slapp han utvisning. Orsaken – hans nationalitet. Åklagaren Marie-Louise Holmberg i Kristianstad har den senaste tiden yrkat på utvisning i flera fall där Kristianstads tingsrätt sagt nej. Hon betonar att hon inte krävt utvisning mot bättre vetande."
Låt oss bortse från journalistens undermåliga svenska, den är standard idag (man stoppade förstås inte tjuven med hjälp av en specialpreparerad väska!) och istället ägna oss åt sakfrågan. Jag förstår att det handlar om "den fria rörligheten" inom Schengenområdet. Jag förstår men blir ändå inte klok på varför människor som förstör livet för andra och utgör en daglig plåga i vår stad, i vårt land, ska få så mild behandling, att de närmast kan betrakta den som en inbjudan om fortsatt brottslighet och fortsatt vistelse i Kristianstad.

Det finns ett prejudikat:
"Kristianstads tingsrätt lutar sig tillbaka på en dom från 2009, där Högsta domstolen inte ansåg att det var tillräckligt allvarlig brottslighet med fickstöld mot två åldringar för att utvisa en kvinna från ett EU-land."
Det är kontanta besked. Vi vet hur framtiden ser ut. Men vi måste förstås inse att den kommer att bli avsevärt mycket värre än nutiden. När man från rättsvårdande myndigheter ger dessa individer och ligor en så mild behandling kan resultatet bara bli ett. Har vi bett om det? Ja, jag har röstat ja till EU-medlemskap, men jag menar inte att jag därmed givit en röst för en brottslighet som gör livet till ett oroligt och skrämt vardagsläge för många gamla människor, och för småhandlare eller andra individer som på stan får ta konsekvenserna av den förda politiken. Jag röstade inte ja till EU för att "få dela" vissa länders extrema brottslighet. I en ny folkomröstning skulle detta "delande" få kraftigt genomslag i opinionen, inte minst här i Skåne, det är jag övertygad om.



Kim Thúy: ru (Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)

Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.

Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är hennes debutroman.

Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.

Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.

Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på Afghanistan, Irak, Syrien. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om detta.


måndag 14 januari 2013

Dagens Vilks-läsning

När jag idag gick till Lars Vilks blogg fick jag se mitt eget namn i rubriken. Det är en fascinerande text han skrivit om det offentliga samtalets eventuella förekomst. Bland annat skriver Vilks så här:
"Vissa handlingar påkallar större rasisttemperatur än andra. Om man t ex tecknar en rondellhund är rasistmotivet ställt utom allt rimligt tvivel. Nå, en del lådor är till för att samla utfallande gnistregn av identitetsmörker. Andra överträdare, vars kritiker inte fullt ut kan dra till med fascist och rasist, får nöjet att vaka över ensamheten."

Sven-Eric Liedman: Livstid (Bonniers)

Sven-Eric Liedman, född 1939, är idéhistoriker, författare och samhällsdebattör. Han har sina rötter i Skåne. Rötterna frilägger han i denna lilla bok som filosoferar kring liv och död utifrån begreppet livstid.

Han går till barndomens personligheter och till filosofer som Kierkegaard och författare som Goethe. Bokens tilltal är mycket sympatiskt eftersom det utgår ifrån det egna åldrandet och det liv som tillryggalagts. Liedman argumenterar för att samtiden är den enda tid vi känner, det är den vi lever i, medan de förflutna kan beskrivas och det kommande är okänt.
"Äktenskap och Gud - det var de stora valen i livet enligt Kierkegaard. Vad betydde det att Kierkegaard var ekonomiskt oberoende? Han hade obegränsad tid för de stora frågorna."
Ja, precis så är det ju. De flesta av oss tvingas till anställningar eller påhugg vi egentligen inte vill ha - för att alls kunna ägna oss åt stora eller små frågor.

Inför ett barnbarnsbarns födelse ser Liedman tillbaka på villkoren för sina egna förfäder. ”Hur många samtider hinner en människa vara med om under sin livstid?” frågar han. Också den enskilda människans åldrar resonerar han om, till exempel det vi kallat ”trotsåldern” som Liedman istället menar vara då barnet utstrålar livsglädje och formar sin väg framåt.
"Människor lämnar spår efter sig. Om inte annat finns det nakna uppgifter om dem i riksarkiv, stadsarkiv, landsarkiv. Det blir några strödda pusselbitar. I bästa fall är det hörnbitar."
Att som Liedman här gör, på ungefär 120 sidor, få med allt ifrån födelse till död och där emellan de mest skiftande liv, är en litterär bedrift. Det finns inte en enda tomgångsmening. Allt tycks nedkokt till sin essens. En mycket sympatisk bok om väsentligheter har det blivit.




söndag 13 januari 2013

Anders Johansson aktuell med två nya böcker

Det finns få naturskildrare av Anders Johanssons sort. Att jag tycker mycket om hans böcker vet förstås alla som läser min blogg. Jag har vid ett stort antal tillfällen skrivit om hans poesi, prosa, fotokonst och naturskildringar, och dessutom haft honom som gästbloggare vid ett par tillfällen, här, här, här och här till exempel. Nu utkommer han samtidigt med två nya böcker, den ena om Öland och den andra om Småland. Ölandsboken tar fasta på två fina lundar, den i Ottenby och den i Albrunna. Boken bjuder också på berättelser om näktergalen och den mindre flugsnapparen, liksom några fina dagboksblad. Smålandsboken berättar om att "världen är en socken" (orden inspirerade av vad Linné skrev i sin Västgöta-Resa 1748), en lärarinna i skogen och en distriktsköterska och ett kommunalråd, samt "anteckningar från en vår och sommar i Småland". Ur Ölandsboken citerar jag:
"Under ett decennium och mer mötte jag i lunden ofta Nils Henell, bonde i Albrunna, född 1930. Han promenerade där varje dag och vi stannade alltid för en pratstund när vi möttes. Vid ett tillfälle berättade han att det han fann särskilt märkvärdigt med byn Albrunna var att det är lika långt till havet som till lunden. Han sade sig föredra lunden där det alltid är lugnt. Redan som barn när han följde med sin mamma som tyckte om att gå där greps han av stämningen."
Smålandsboken är representativ för en nyare inriktning i Anders Johanssons författarskap. Från de fria vidderna Alvarsmark och stränderna på Öland har han sökt sig in i storskogens myller av liv. Han trivs där inne. I ensamheten möter han både de allra minsta och de allra största djuren. I den nya boken finns det fantastiska bilder på såväl älgar som små fjärilar. En stor skönhet strålar också från bokens alla blombilder. Och människorna i de små samhällena inte att förglömma. Det här är såväl Astrid Lindgrens som Vilhelm Mobergs trakter, här finns berättelserna och minnena också impregnerade i de små torpens trä. Ur boken citerar jag:
"4 april. En fantastisk vårkväll, men bara två plusgrader. Jag har suttit vid Bruddesjön i den varma solen, sett rådjur och älg och hört rödhakens glittrande sång medan lommen ropade som en människa i nöd. Min hund Noah reagerade på ett sätt han aldrig annars gör inför naturens egna ljud. En gammal råbock skäller ilsket över min närvaro. Jag färdas långsamt längs Alsterån och passerar broarna vid Flasgölerum och Ekenäs. Vi åker hemåt i det sista ljuset."
Den som är intresserad av böckerna kan sända Anders Johansson ett mail direkt: anders@andersikalmar.se