onsdag 16 januari 2013

Planeras en ny gummilag?

Skulle Lars Vilks kunna arbeta fritt med den nya tänkta lagstiftningen? Läser man hur utredningen tänker så finns det starka skäl att undra. Det kan inte bara drabba Vilks utan också mig och dig! Foto: Snaphanen.
Inför det som nu alldeles uppenbart planeras för lagboken tror jag att Ola Klippvik skrivit något av det klokaste, tag och läs. Det kallas "En översyn av tryck- och yttrandefriheten" och det låter ungefär som att man ska rensa igensatta avlopp eller putsa smutsiga fönsterrutor, men handlar förstås om något betydligt allvarligare. Jag misstänker att man från högsta politiska håll vill införa en ny gummilag av samma typ som lagen om hets mot folkgrupp, den här gången för att kunna tysta kritiska nätpublikationer, bloggar och annat. Det finns all anledning till oro om man nu inte ägnar sitt liv åt att skriva om mode och nöjen. Förslagen handlar förstås om att tysta den kritik som riktas mot politisk islam och mot det frälse som har makten över vårt lands mediala offentlighet. Den politiska kritik som riktas mot olika former av totalitarism kan mycket väl komma att tystas med hjälp av den nya, eventuella lagstiftningen. Det är hög tid att med största uppmärksamhet följa den utvecklingen.

Man kan förstås också gå in på kritiska detaljer om utredningen hos Snaphanen och via hans länkar.

Flykten in i moderns sköte

Gustave Courbet 1866, L´origine du monde
 
"Kulturradikalt har der gennem tiderne været knyttet visse forventninger til en forestående "moderlig" overtagelse af magten i samfundet. Anarkisten og psykoanalytikeren Otto Gross forestillede sig således for 100 år siden en fremtid funderet i moderretten, hvor børnene fulgte moderen, og alle kvinder kollektivt finansieredes af alle mænd -som gennem en velfærdsstat. Han havde vist ikke studeret myrernes færden. Snarere end en positiv baggrund for løsningen af de dybe samfundsproblemer, vi står over for i dag, må man nemlig sige, at de stærke moderlige værdier har været en medvirkende årsag til krisen. Med individuel selvrealisering som drivkraft og en ufravigelig fokus på den enkeltes rettigheder over for den terapeutiske stat svækkedes det personlige ansvar og det civile samfund, og staten blev ufatteligt omkostningsfuld. Sideløbende med en nedbrydning af 'en protestantiske arbejdsetik' fandt der en kollektiv regression sted, en flugt ind i moderskødet -det velfærdsstatslige moderskød -i håb om at genfinde trygheden der. Men den tryghed er bedragerisk." (Henrik Jensen kommentator, historiker, Jyllands-Posten 15 januari).

tisdag 15 januari 2013

Fem bibliotek hittills. Malmö idag

Den här gången gick jag inte vägen över BTJ i Lund. Dit brukar man skicka sina böcker - de flesta förlag gör det säkert än - och så recenseras de i Sambindningslistan. I den skriver jag själv, det är min sista lilla födkrok som ger en liten slant fyra gånger om året. Men Black Country skickade jag inte dit, för jag ville se i vilken mån biblioteken skulle direktbeställa. Och idag kom goda nyheter.

Malmö Stadsbibliotek har vaknat! Nu finns det 1 (ett) helt exemplar för utlåning där. Ja, alla sidorna i boken är med. Det är revolution i luften. Black Country får tävla med det gängse om låntagarnas gunst. Är du nyfiken - eller rentav bibliotekarie - så finns det fjorton recensioner att läsa:

http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/11/black-country-thomas-nydahl.html













Brott och straff

Att Skåne är särskilt hårt utsatt för kringresande ligor är ingen hemlighet. Tvärtom är det ett problem som dryftas också i de medier som annars är så snabba att lägga på locket. Min lokaltidning har just nu ett par mycket intressanta artiklar om vad som händer med de enskilda personer eller ligamedlemmar som grips och lagförs i Kristianstad. Här i staden är det framför allt två sorters kriminalitet som upprör, olika typer av stölder och de fula och motbjudande "besök" man gör hos äldre människor i akt och mening att lura ifrån dem allt från kontanter till ädelmetaller. Sådana övergrepp omtalas i pressen under samlingsnamnet "åldringsrån".

Visserligen blev en guldbutik rånad under vapenhot igår, men det är inte den brottsligheten som är vanligast. I ingressen till gårdagens artikel om brott och straff läser jag:
"För asylsökande och andra icke-européer räcker det med lindriga brott för att dömas till utvisning. Men EU-medborgare kan vara vaneförbrytare eller begå grova stölder utan att utvisas. Orsaken är direktivet om den fria rörligheten."
I den uppföljande artikeln idag står det:
"Med en specialpreparerad väska stoppades tjuven tre gånger på två veckor i olika affärer. Trots det slapp han utvisning. Orsaken – hans nationalitet. Åklagaren Marie-Louise Holmberg i Kristianstad har den senaste tiden yrkat på utvisning i flera fall där Kristianstads tingsrätt sagt nej. Hon betonar att hon inte krävt utvisning mot bättre vetande."
Låt oss bortse från journalistens undermåliga svenska, den är standard idag (man stoppade förstås inte tjuven med hjälp av en specialpreparerad väska!) och istället ägna oss åt sakfrågan. Jag förstår att det handlar om "den fria rörligheten" inom Schengenområdet. Jag förstår men blir ändå inte klok på varför människor som förstör livet för andra och utgör en daglig plåga i vår stad, i vårt land, ska få så mild behandling, att de närmast kan betrakta den som en inbjudan om fortsatt brottslighet och fortsatt vistelse i Kristianstad.

Det finns ett prejudikat:
"Kristianstads tingsrätt lutar sig tillbaka på en dom från 2009, där Högsta domstolen inte ansåg att det var tillräckligt allvarlig brottslighet med fickstöld mot två åldringar för att utvisa en kvinna från ett EU-land."
Det är kontanta besked. Vi vet hur framtiden ser ut. Men vi måste förstås inse att den kommer att bli avsevärt mycket värre än nutiden. När man från rättsvårdande myndigheter ger dessa individer och ligor en så mild behandling kan resultatet bara bli ett. Har vi bett om det? Ja, jag har röstat ja till EU-medlemskap, men jag menar inte att jag därmed givit en röst för en brottslighet som gör livet till ett oroligt och skrämt vardagsläge för många gamla människor, och för småhandlare eller andra individer som på stan får ta konsekvenserna av den förda politiken. Jag röstade inte ja till EU för att "få dela" vissa länders extrema brottslighet. I en ny folkomröstning skulle detta "delande" få kraftigt genomslag i opinionen, inte minst här i Skåne, det är jag övertygad om.



Kim Thúy: ru (Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)

Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.

Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är hennes debutroman.

Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.

Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.

Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på Afghanistan, Irak, Syrien. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om detta.


måndag 14 januari 2013

Dagens Vilks-läsning

När jag idag gick till Lars Vilks blogg fick jag se mitt eget namn i rubriken. Det är en fascinerande text han skrivit om det offentliga samtalets eventuella förekomst. Bland annat skriver Vilks så här:
"Vissa handlingar påkallar större rasisttemperatur än andra. Om man t ex tecknar en rondellhund är rasistmotivet ställt utom allt rimligt tvivel. Nå, en del lådor är till för att samla utfallande gnistregn av identitetsmörker. Andra överträdare, vars kritiker inte fullt ut kan dra till med fascist och rasist, får nöjet att vaka över ensamheten."

Sven-Eric Liedman: Livstid (Bonniers)

Sven-Eric Liedman, född 1939, är idéhistoriker, författare och samhällsdebattör. Han har sina rötter i Skåne. Rötterna frilägger han i denna lilla bok som filosoferar kring liv och död utifrån begreppet livstid.

Han går till barndomens personligheter och till filosofer som Kierkegaard och författare som Goethe. Bokens tilltal är mycket sympatiskt eftersom det utgår ifrån det egna åldrandet och det liv som tillryggalagts. Liedman argumenterar för att samtiden är den enda tid vi känner, det är den vi lever i, medan de förflutna kan beskrivas och det kommande är okänt.
"Äktenskap och Gud - det var de stora valen i livet enligt Kierkegaard. Vad betydde det att Kierkegaard var ekonomiskt oberoende? Han hade obegränsad tid för de stora frågorna."
Ja, precis så är det ju. De flesta av oss tvingas till anställningar eller påhugg vi egentligen inte vill ha - för att alls kunna ägna oss åt stora eller små frågor.

Inför ett barnbarnsbarns födelse ser Liedman tillbaka på villkoren för sina egna förfäder. ”Hur många samtider hinner en människa vara med om under sin livstid?” frågar han. Också den enskilda människans åldrar resonerar han om, till exempel det vi kallat ”trotsåldern” som Liedman istället menar vara då barnet utstrålar livsglädje och formar sin väg framåt.
"Människor lämnar spår efter sig. Om inte annat finns det nakna uppgifter om dem i riksarkiv, stadsarkiv, landsarkiv. Det blir några strödda pusselbitar. I bästa fall är det hörnbitar."
Att som Liedman här gör, på ungefär 120 sidor, få med allt ifrån födelse till död och där emellan de mest skiftande liv, är en litterär bedrift. Det finns inte en enda tomgångsmening. Allt tycks nedkokt till sin essens. En mycket sympatisk bok om väsentligheter har det blivit.




söndag 13 januari 2013

Anders Johansson aktuell med två nya böcker

Det finns få naturskildrare av Anders Johanssons sort. Att jag tycker mycket om hans böcker vet förstås alla som läser min blogg. Jag har vid ett stort antal tillfällen skrivit om hans poesi, prosa, fotokonst och naturskildringar, och dessutom haft honom som gästbloggare vid ett par tillfällen, här, här, här och här till exempel. Nu utkommer han samtidigt med två nya böcker, den ena om Öland och den andra om Småland. Ölandsboken tar fasta på två fina lundar, den i Ottenby och den i Albrunna. Boken bjuder också på berättelser om näktergalen och den mindre flugsnapparen, liksom några fina dagboksblad. Smålandsboken berättar om att "världen är en socken" (orden inspirerade av vad Linné skrev i sin Västgöta-Resa 1748), en lärarinna i skogen och en distriktsköterska och ett kommunalråd, samt "anteckningar från en vår och sommar i Småland". Ur Ölandsboken citerar jag:
"Under ett decennium och mer mötte jag i lunden ofta Nils Henell, bonde i Albrunna, född 1930. Han promenerade där varje dag och vi stannade alltid för en pratstund när vi möttes. Vid ett tillfälle berättade han att det han fann särskilt märkvärdigt med byn Albrunna var att det är lika långt till havet som till lunden. Han sade sig föredra lunden där det alltid är lugnt. Redan som barn när han följde med sin mamma som tyckte om att gå där greps han av stämningen."
Smålandsboken är representativ för en nyare inriktning i Anders Johanssons författarskap. Från de fria vidderna Alvarsmark och stränderna på Öland har han sökt sig in i storskogens myller av liv. Han trivs där inne. I ensamheten möter han både de allra minsta och de allra största djuren. I den nya boken finns det fantastiska bilder på såväl älgar som små fjärilar. En stor skönhet strålar också från bokens alla blombilder. Och människorna i de små samhällena inte att förglömma. Det här är såväl Astrid Lindgrens som Vilhelm Mobergs trakter, här finns berättelserna och minnena också impregnerade i de små torpens trä. Ur boken citerar jag:
"4 april. En fantastisk vårkväll, men bara två plusgrader. Jag har suttit vid Bruddesjön i den varma solen, sett rådjur och älg och hört rödhakens glittrande sång medan lommen ropade som en människa i nöd. Min hund Noah reagerade på ett sätt han aldrig annars gör inför naturens egna ljud. En gammal råbock skäller ilsket över min närvaro. Jag färdas långsamt längs Alsterån och passerar broarna vid Flasgölerum och Ekenäs. Vi åker hemåt i det sista ljuset."
Den som är intresserad av böckerna kan sända Anders Johansson ett mail direkt: anders@andersikalmar.se


Civilisationsförgiftningen

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innnebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen. De andra i klassen på Komvux gick vidare den akademiska vägen, jag började frilansa och försörjde oss som familj ganska snart på min penna. Det ena gav det andra, och så höll jag på fram till för tre år sedan. Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag läser Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:
"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'"
Således konsekvent:
"Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."

lördag 12 januari 2013

Lars Werner död

Kamrat Werner hos kamrat Honecker i DDR 1974
Det första jag tänkte på när jag läste att gamla VPK:s ledare Lars Werner avlidit var detta:
"Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land."
"Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som det skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte... Det är svårt att säga vilken regim de skulle ha haft idag. Men jag tror inte att den regim de har idag enbart är ett uttryck för att det marscherade in utländska trupper 1968."

Werner hälsar på Ceaușescu i Bukarest
 Så talar förstås en politiker som står på främmande makts lönelista. Vi vet att det nuvarande salongsfähiga vänsterpartiet gick i Kremls ledband. Vi vet med facit i hand att de försök att verka "oberoende" som de gjorde under Wernes tid bara var lip-service. Ändå in i slutfasen av de östeuropeiska diktaturerna for Werner och hans västeuropeiska kollegor som skottspolar till länderna bakom muren, för att låta sig trakteras av god mat och goda viner. Werner prickade in både DDR(x) och Rumänien(xx) i reseschemat alldeles mot slutet. Men de citat jag visar ovan säger oss också något ännu viktigare. Bara en quisling kan tala så om ett land och ett folk som lider under sovjetiskt förtryck. Stridsvagnar, förföljelser, fängslanden och tortyr, det var vardag för de tjeckiska och slovakiska folken. För Werner påminde det om "en normalisering" och en regim som skulle styrt landet under alla omständigheter.

(x) Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan Honeckerregimen föll: "Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning"

 (xx) På VPK:s kongress 1978 gjorde den rumänske delegaten ett uttalande på ungefär samma tema. Werner och Hammar besökte åter igen Rumänien 1981. Efter ett sammanträde med Ceausescu utfärdades en presskommuniké, där det förklarades att "båda parter uttryckte sin tillfredsställelse över vänskapen och det goda samarbetet mellan Rumäniens Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna och sin beslutsamhet att utveckla kontakterna och solidariteten" Citaten hämtade här. 

Och som om detta inte vore nog säger yrkeslögnaren Gudrun Schyman till Sydsvenskan: "Han var drivande i avståndstagandet till regimerna i Östeuropa" 

 

Carl Rudbeck: Islam och liberalismen (Timbro)


Carl Rudbeck, journalist med mera, har i många år skrivit om både sådant som kretsar kring eller som direkt rör religionen islam i tidnings- och tidskriftsartiklar. Han har också skrivit mycket om islamismen, det vi kallar politisk islam, och allt vad den innebär av vardagliga konflikter och terrorism, såväl i islams egna länder och då särskilt i Pakistan och Afghanistan som i Europa och USA. Jag har egentligen aldrig blivit riktigt klok på var Rudbeck står när det gäller islam som religion och politik. Hans nya bok läser jag därför med mycket stort intresse. Men den gör mig ställvis också konfunderad eftersom de olika ståndpunkter man kan inta alla tycks sväva över hans text. Essän Islam och liberalismen sägs syfta till att ”hyfsa en debatt” och möjligen bidra till att ”sätta frågetecken i kanten på den skrämselpropaganda” han tycker förekommer. Jag är dock inte så säker på att det han betecknar som skrämselpropaganda alltid ens är propaganda. Med de senaste trettio årens utveckling måste vi utgå ifrån att människor är rädda för islam.

Rädslan dämpas inte heller av den stora inflyttningen av muslimer till våra länder, här i Sverige tänker jag konkret på den stora somaliska inflyttningen, liksom tidvis också omfattande människoströmmar från Irak och Palestina, och nu senast från Syrien. Förekomsten av islam i svensk vardag orsakar mycket oro och rädsla, inte minst förstärkt av varje nytt moskébygge och den mediala kampanj som säger att all kritik mot islam ska betecknas som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.

Dessvärre hakar Carl Rudbeck i hög grad på denna vilja att stävja en opinion och förse den med giftstämpel. Och samtidigt som han varnar för slentrianmässiga anklagelser om ”islamofobi” mot minsta kritik, säger han att kritiken – ”den islamofoba diskursen” – ingår i en nästan tusenårig tradition. Därmed påstår han de facto att våra dagars islamkritik står på en diffus kristen grund och ansluter till korstågen och den kristna kyrkans krig mot islam. Det är ett fåfängt försök att lura in opinionen i en fålla den aldrig ens tänkt sig höra hemma i. Opinionen vi ser varje dag stammar då mer ifrån ett sekulariserat samhälles alldeles förnuftiga förväntan om att stat och religion är två helt olika storheter och en självklar känsla av att ingen, vare sig i Europa eller USA, vill låta sig styras av en medeltida hederskodex i ett modernt samhälle.

När Rudbeck diskuterar olika muslimska teologer blir det svårt att se hur hans tanke ser ut. Han förmår visserligen visa att Tariq Ramadan är en europeisk muslim som talar med kluven tunga, men han drar inga slutsatser av det. Finns det skäl tro att Ramadan gör så därför att han är en svårt begåvad ättling till Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Bana, och att han vet att den stora muslimska befolkningen i Europa inte rakt på sak kan redovisa alla sina framtidsdrömmar utan att de måste gå försiktigt fram och gärna tala med européer på européers vis och med muslimska bröder på islamiskt vis? Rudbeck skriver:
”Det är lätt att mobilisera islamkritiska röster när islam representeras av Abu Hamza al-Masri och Abu Qatada men det blir betydligt svårare när Tariq Ramadan gör det. Men han har många kritiker som menar att under hans demokratiska fernissa döljs en mer hårdför islamist”.
Jag frågar mig därför om det inte är just predikanter som Ramadan som måste granskas, debatteras och kritiseras? Att bara lyfta fram de till det yttre mest extrema bidrar inte till en djupgående islamkritik. I just detta sammanhang blir jag djupt oenig med Rudbeck när han säger att kritiken ”måste som sagt, komma inifrån islam. När icke-muslimer formulerar den kan den lätt avfärdas som resultat av bristande förståelse eller till och med som ett utslag av islamofobi”. Det kunde inte vara mer fel, eftersom varje religiös rörelse i människans historia dels reformerats inifrån, men förändrats också som ett resultat av omgivningens kritik.

Varför skulle det vara annorlunda med islam? I vårt eget land bestod den stora vågen av kristendomskritik av röster både från kristna och ateistiska miljöer. När vi talar om kristen anti-semitism så är det naturligtvis inte ett problem som judar ska behöva anstränga sig att kritisera, det är också och i lika hög grad en angelägenhet för hela det sekulariserade samhället. Samma sak måste gälla muslimskt judehat. Ska vi vänta på Tariq Ramadan för att få exponera och kritisera det, eller får vi lov att agera självständigt och nu? Rudbecks resonemang är bitvis av sådan karaktär att man själv måste argumentera emot dem för att framställningen ska te sig meningsfull.

Rudbeck går noggrant igenom såväl islam som liberalismen, men det är svårt att se att de två någonstans skulle mötas. Tvärtom visar hans text att islam, i samma utsträckning som andra religioner, vill vara sanningen med stort S, och därmed omöjlig att förena med en liberal samhällssyn. Han redovisar såväl pessimistiska som optimistiska framtidsscenarier. Reformering av islam tycks inte nära förestående och den lever i en civilisatorisk stagnation, vilket Rudbeck menar ha många orsaker. De orsakerna går jag inte in på här, utan nöjer mig med att säga att den stora fördelen med den här lilla boken är att den sätter igång en tankeprocess hos läsaren. Så sker inte minst när författaren vill övertyga mig om att islam kommer att leva i en form av sämja med de sekulära i Europa. Det kommer att ske, avslutar han sin bok med att säga, när muslimerna argumenterat för sin sak.

”Framtiden är inte skriven utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans.” Jag har mycket svårt att se att ett sådant ”tillsammans” är möjligt ens inom en ganska avlägsen framtid. Alltför mycket talar för att det blir tvärtom.


fredag 11 januari 2013

Nathan Shachar: Gaza. Från faraoner till islamister (Atlantis, översättning från engelska av Martin Peterson).

Oavsett när man ger ut en bok om Gaza hamnar man i något slags aktualitet. Nathan Shachar är rätt person att sätta in samtidens händelser i en större historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han har varit korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Hans historiska exposé är detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig, informativ och utan den politiska korrekthetens pekpinnar.

Ändå är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.

När Hamas med brutalt våld riktat mot PLO-anhängare och den palestinska myndighetens folk, i kombination med valsedlar besegrar den palestinska myndigheten 2007 har Gaza gått som djupast in i den tragedi som innebär hårt förtryck med sharialagar och rigida moralregler. Med Hamas vid makten har en fundamentalistisk terrorregim installerats och dess maktutövningar drabbar de flesta som bara vill leva ett normalt liv i fred. Hamas-regimen har nära kontakt med och får militär hjälp av Iran. De patetiska raketer man tidigare använde ersätts nu med ytterst verkningsfulla som kan nå ända till Tel Aviv (vilket vi också såg i den senaste militära konfrontationen). Hela Gazas moderna historia tycks bara ha lett till denna återvändsgränd där ett minimalt hopp om fred och frihet hela tiden minskar.

Nathan Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i dramat, men visar att den fiendebild vi matats med i Sverige, där Israel ensamt bär skulden för tragedin, är felaktig.

torsdag 10 januari 2013

Vladimir Tismaneanu: The Devil in History. Communism, Fascism, and some lessons of the twentieth century 326pp. University of California Press.

Vladimir Tismanean, född 1951 i Braşov

Professor John Grey (London School of Economics) diskuterar i förra veckans nummer av TSL den bok, The Devil in History, som Vladimir Tismaneanu utgivit. Tismaneanu har en mycket intressant bakgrund då hans föräldrar båda var kommunister och tillhörde den rumänska nomenklaturan. Själv kommunist lämnade han Rumänien redan 1981 och bosatte sig i USA. Efter  Nicolae Ceauşescus och regimens fall återvände han och 2006 blev han ordförande för den utredning som skulle ta reda på hur kommunistpartiets diktatur fungerat. Utnämningen skulle visa sig mycket kontroversiell eftersom båda han själv och hans föräldrar varit kommunister. Hans bok har en underrubrik som lyder Communism, Fascism, and some lessons of the twentieth century. Den visar dock inte på något som idag är etablerad kunskap – vilken skulle kunna sammanfattas i orden “samma andas barn” – tvärtom vill den gå ett stort steg längre och etablera en annan tes som gör gällande att såväl den ideologiska basen som den totalitära praktiken uppvisar fler likheter än skillnader mellan kommunismen och fascismen.

Behöver man tvivla om den kommunistiska synen på att "den nya människan" är överlägsen oss andra? Detta propagandaplakat som manar till arbete och vaksamhet såg jag i Albanien 1978. Foto: Thomas Nydahl.
Det första Grey tar upp är det faktum att både de kommunistiska staterna, alltsedan Lenin och Sovjetunionen, och de fascistiska, utgått ifrån tanken att det finns stora segment av varje lands befolkning som måste betraktas som ”former people”.  Kanske kunde man översätta det med ”icke-människor”? Det som i fascismen och nazismen formulerades som ”ras-fiender” hade sin motsvarighet i kommunismens ”klass-fiender”. Resultatet blev detsamma: fördrivningar, fängslanden, förintanden. Dessa tre F kan sägas stå för olika strategier i de olika systemen, men trots att det inte fanns något Treblinka i Sovjet får man inte glömma dess väldiga Gulag-hav. Dog gjorde de flesta av dessa ”icke-människor”.

Vladimir Tismaneanu menar i sin studie att man i fallet Rumänien tydligt kan se hur mellankrigsperiodens fascism har direkta paralleller med kommunisttiden, och då inte bara när det gäller totalitarismen. Nej, säger Tismaneanu,
"Although Romania was a socialist state committed to Marxist tenets and thus ostensibly left-wing, especially after 1960, the ruling party started to embrace themes, motifs, and obsessions of the interwar Far Right”.
Han menade att detta bara liknade en paradox, men att
“European Fascism was a mishmash of mad and bad ideas - clerical authoritarianism and anti-liberal Nietzschean atheism, a neo-primitivist cult of ‘thinking with the blood’ and modernist worship of technology, among others”
vilket har sin direkta motsvarighet i kommunismens vurm för entocentrisk nationalism, rasism och anti-semitism. Nog minns jag mina albanska resor och hur albanska kommunister såg på sig själva; i första hand var de bättre människor och av ett annat material än européer som levde i kapitalistiska (västeuropeiska) eller revisionistiska (östeuropeiska) länder, så visst är det befogat att tala om just en etnocentrisk nationalism.

Vad Europas liberaler tycks oförmögna att förstå, är att kommunismen alls inte är en “vacker dröm” som misslyckats, sager Tismaneanu. Det är istället så att vi från början har att göra med ”evil in politics”. Därför kommer hans redovisning av kommunismens totalitarism att bli motsagd av de människor som vill insistera på att kommunismen i grund och botten var ett ”humanistiskt projekt” som spårade ur på grund av ett ”underutvecklat samhälle och omgivningens belägring”.

Vi vet att kubanerna resonerar ungefär så idag, när de vill försvara sin enpartistat och dess tillkortakommanden och förtryck. Eftersom jag själv skrivit mycket i detta ämne, bland annat i essän Det totalitäras frestelse som finns i min bok Kulturen vid stupet (2011), finner jag detta mycket intressant. För att lära sig något nytt måste man våga och vilja ta till sig nya eller ovanliga sätt att analysera och se på historien.

Att fascismen och kommunismen inte bara är samma andas barn utan att de har en gemensam grundideologi och en gemensam ambition i utrotningen av icke-människorna för att kunna uppfylla sin dröm, är i alla fall en sak som jag inte ser diskuterad i Sverige. Och det är inte alls konstigt. I vårt land lever myten om kommunismen som en snällare variant av socialdemokrati på det praktiska planet. Ideologiskt förs ingen diskussion alls om dess utgångspunkter och praktik. Andra frågor har helt tagit över det offentliga samtalat – särskilt det som inte ens kan kallas samtal utan mer viskning bakom stängda dörrar.