söndag 13 januari 2013

Civilisationsförgiftningen

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innnebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen. De andra i klassen på Komvux gick vidare den akademiska vägen, jag började frilansa och försörjde oss som familj ganska snart på min penna. Det ena gav det andra, och så höll jag på fram till för tre år sedan. Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag läser Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:
"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'"
Således konsekvent:
"Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."

lördag 12 januari 2013

Lars Werner död

Kamrat Werner hos kamrat Honecker i DDR 1974
Det första jag tänkte på när jag läste att gamla VPK:s ledare Lars Werner avlidit var detta:
"Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land."
"Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som det skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte... Det är svårt att säga vilken regim de skulle ha haft idag. Men jag tror inte att den regim de har idag enbart är ett uttryck för att det marscherade in utländska trupper 1968."

Werner hälsar på Ceaușescu i Bukarest
 Så talar förstås en politiker som står på främmande makts lönelista. Vi vet att det nuvarande salongsfähiga vänsterpartiet gick i Kremls ledband. Vi vet med facit i hand att de försök att verka "oberoende" som de gjorde under Wernes tid bara var lip-service. Ändå in i slutfasen av de östeuropeiska diktaturerna for Werner och hans västeuropeiska kollegor som skottspolar till länderna bakom muren, för att låta sig trakteras av god mat och goda viner. Werner prickade in både DDR(x) och Rumänien(xx) i reseschemat alldeles mot slutet. Men de citat jag visar ovan säger oss också något ännu viktigare. Bara en quisling kan tala så om ett land och ett folk som lider under sovjetiskt förtryck. Stridsvagnar, förföljelser, fängslanden och tortyr, det var vardag för de tjeckiska och slovakiska folken. För Werner påminde det om "en normalisering" och en regim som skulle styrt landet under alla omständigheter.

(x) Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan Honeckerregimen föll: "Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning"

 (xx) På VPK:s kongress 1978 gjorde den rumänske delegaten ett uttalande på ungefär samma tema. Werner och Hammar besökte åter igen Rumänien 1981. Efter ett sammanträde med Ceausescu utfärdades en presskommuniké, där det förklarades att "båda parter uttryckte sin tillfredsställelse över vänskapen och det goda samarbetet mellan Rumäniens Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna och sin beslutsamhet att utveckla kontakterna och solidariteten" Citaten hämtade här. 

Och som om detta inte vore nog säger yrkeslögnaren Gudrun Schyman till Sydsvenskan: "Han var drivande i avståndstagandet till regimerna i Östeuropa" 

 

Carl Rudbeck: Islam och liberalismen (Timbro)


Carl Rudbeck, journalist med mera, har i många år skrivit om både sådant som kretsar kring eller som direkt rör religionen islam i tidnings- och tidskriftsartiklar. Han har också skrivit mycket om islamismen, det vi kallar politisk islam, och allt vad den innebär av vardagliga konflikter och terrorism, såväl i islams egna länder och då särskilt i Pakistan och Afghanistan som i Europa och USA. Jag har egentligen aldrig blivit riktigt klok på var Rudbeck står när det gäller islam som religion och politik. Hans nya bok läser jag därför med mycket stort intresse. Men den gör mig ställvis också konfunderad eftersom de olika ståndpunkter man kan inta alla tycks sväva över hans text. Essän Islam och liberalismen sägs syfta till att ”hyfsa en debatt” och möjligen bidra till att ”sätta frågetecken i kanten på den skrämselpropaganda” han tycker förekommer. Jag är dock inte så säker på att det han betecknar som skrämselpropaganda alltid ens är propaganda. Med de senaste trettio årens utveckling måste vi utgå ifrån att människor är rädda för islam.

Rädslan dämpas inte heller av den stora inflyttningen av muslimer till våra länder, här i Sverige tänker jag konkret på den stora somaliska inflyttningen, liksom tidvis också omfattande människoströmmar från Irak och Palestina, och nu senast från Syrien. Förekomsten av islam i svensk vardag orsakar mycket oro och rädsla, inte minst förstärkt av varje nytt moskébygge och den mediala kampanj som säger att all kritik mot islam ska betecknas som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.

Dessvärre hakar Carl Rudbeck i hög grad på denna vilja att stävja en opinion och förse den med giftstämpel. Och samtidigt som han varnar för slentrianmässiga anklagelser om ”islamofobi” mot minsta kritik, säger han att kritiken – ”den islamofoba diskursen” – ingår i en nästan tusenårig tradition. Därmed påstår han de facto att våra dagars islamkritik står på en diffus kristen grund och ansluter till korstågen och den kristna kyrkans krig mot islam. Det är ett fåfängt försök att lura in opinionen i en fålla den aldrig ens tänkt sig höra hemma i. Opinionen vi ser varje dag stammar då mer ifrån ett sekulariserat samhälles alldeles förnuftiga förväntan om att stat och religion är två helt olika storheter och en självklar känsla av att ingen, vare sig i Europa eller USA, vill låta sig styras av en medeltida hederskodex i ett modernt samhälle.

När Rudbeck diskuterar olika muslimska teologer blir det svårt att se hur hans tanke ser ut. Han förmår visserligen visa att Tariq Ramadan är en europeisk muslim som talar med kluven tunga, men han drar inga slutsatser av det. Finns det skäl tro att Ramadan gör så därför att han är en svårt begåvad ättling till Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Bana, och att han vet att den stora muslimska befolkningen i Europa inte rakt på sak kan redovisa alla sina framtidsdrömmar utan att de måste gå försiktigt fram och gärna tala med européer på européers vis och med muslimska bröder på islamiskt vis? Rudbeck skriver:
”Det är lätt att mobilisera islamkritiska röster när islam representeras av Abu Hamza al-Masri och Abu Qatada men det blir betydligt svårare när Tariq Ramadan gör det. Men han har många kritiker som menar att under hans demokratiska fernissa döljs en mer hårdför islamist”.
Jag frågar mig därför om det inte är just predikanter som Ramadan som måste granskas, debatteras och kritiseras? Att bara lyfta fram de till det yttre mest extrema bidrar inte till en djupgående islamkritik. I just detta sammanhang blir jag djupt oenig med Rudbeck när han säger att kritiken ”måste som sagt, komma inifrån islam. När icke-muslimer formulerar den kan den lätt avfärdas som resultat av bristande förståelse eller till och med som ett utslag av islamofobi”. Det kunde inte vara mer fel, eftersom varje religiös rörelse i människans historia dels reformerats inifrån, men förändrats också som ett resultat av omgivningens kritik.

Varför skulle det vara annorlunda med islam? I vårt eget land bestod den stora vågen av kristendomskritik av röster både från kristna och ateistiska miljöer. När vi talar om kristen anti-semitism så är det naturligtvis inte ett problem som judar ska behöva anstränga sig att kritisera, det är också och i lika hög grad en angelägenhet för hela det sekulariserade samhället. Samma sak måste gälla muslimskt judehat. Ska vi vänta på Tariq Ramadan för att få exponera och kritisera det, eller får vi lov att agera självständigt och nu? Rudbecks resonemang är bitvis av sådan karaktär att man själv måste argumentera emot dem för att framställningen ska te sig meningsfull.

Rudbeck går noggrant igenom såväl islam som liberalismen, men det är svårt att se att de två någonstans skulle mötas. Tvärtom visar hans text att islam, i samma utsträckning som andra religioner, vill vara sanningen med stort S, och därmed omöjlig att förena med en liberal samhällssyn. Han redovisar såväl pessimistiska som optimistiska framtidsscenarier. Reformering av islam tycks inte nära förestående och den lever i en civilisatorisk stagnation, vilket Rudbeck menar ha många orsaker. De orsakerna går jag inte in på här, utan nöjer mig med att säga att den stora fördelen med den här lilla boken är att den sätter igång en tankeprocess hos läsaren. Så sker inte minst när författaren vill övertyga mig om att islam kommer att leva i en form av sämja med de sekulära i Europa. Det kommer att ske, avslutar han sin bok med att säga, när muslimerna argumenterat för sin sak.

”Framtiden är inte skriven utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans.” Jag har mycket svårt att se att ett sådant ”tillsammans” är möjligt ens inom en ganska avlägsen framtid. Alltför mycket talar för att det blir tvärtom.


fredag 11 januari 2013

Nathan Shachar: Gaza. Från faraoner till islamister (Atlantis, översättning från engelska av Martin Peterson).

Oavsett när man ger ut en bok om Gaza hamnar man i något slags aktualitet. Nathan Shachar är rätt person att sätta in samtidens händelser i en större historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han har varit korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Hans historiska exposé är detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig, informativ och utan den politiska korrekthetens pekpinnar.

Ändå är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.

När Hamas med brutalt våld riktat mot PLO-anhängare och den palestinska myndighetens folk, i kombination med valsedlar besegrar den palestinska myndigheten 2007 har Gaza gått som djupast in i den tragedi som innebär hårt förtryck med sharialagar och rigida moralregler. Med Hamas vid makten har en fundamentalistisk terrorregim installerats och dess maktutövningar drabbar de flesta som bara vill leva ett normalt liv i fred. Hamas-regimen har nära kontakt med och får militär hjälp av Iran. De patetiska raketer man tidigare använde ersätts nu med ytterst verkningsfulla som kan nå ända till Tel Aviv (vilket vi också såg i den senaste militära konfrontationen). Hela Gazas moderna historia tycks bara ha lett till denna återvändsgränd där ett minimalt hopp om fred och frihet hela tiden minskar.

Nathan Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i dramat, men visar att den fiendebild vi matats med i Sverige, där Israel ensamt bär skulden för tragedin, är felaktig.

torsdag 10 januari 2013

Vladimir Tismaneanu: The Devil in History. Communism, Fascism, and some lessons of the twentieth century 326pp. University of California Press.

Vladimir Tismanean, född 1951 i Braşov

Professor John Grey (London School of Economics) diskuterar i förra veckans nummer av TSL den bok, The Devil in History, som Vladimir Tismaneanu utgivit. Tismaneanu har en mycket intressant bakgrund då hans föräldrar båda var kommunister och tillhörde den rumänska nomenklaturan. Själv kommunist lämnade han Rumänien redan 1981 och bosatte sig i USA. Efter  Nicolae Ceauşescus och regimens fall återvände han och 2006 blev han ordförande för den utredning som skulle ta reda på hur kommunistpartiets diktatur fungerat. Utnämningen skulle visa sig mycket kontroversiell eftersom båda han själv och hans föräldrar varit kommunister. Hans bok har en underrubrik som lyder Communism, Fascism, and some lessons of the twentieth century. Den visar dock inte på något som idag är etablerad kunskap – vilken skulle kunna sammanfattas i orden “samma andas barn” – tvärtom vill den gå ett stort steg längre och etablera en annan tes som gör gällande att såväl den ideologiska basen som den totalitära praktiken uppvisar fler likheter än skillnader mellan kommunismen och fascismen.

Behöver man tvivla om den kommunistiska synen på att "den nya människan" är överlägsen oss andra? Detta propagandaplakat som manar till arbete och vaksamhet såg jag i Albanien 1978. Foto: Thomas Nydahl.
Det första Grey tar upp är det faktum att både de kommunistiska staterna, alltsedan Lenin och Sovjetunionen, och de fascistiska, utgått ifrån tanken att det finns stora segment av varje lands befolkning som måste betraktas som ”former people”.  Kanske kunde man översätta det med ”icke-människor”? Det som i fascismen och nazismen formulerades som ”ras-fiender” hade sin motsvarighet i kommunismens ”klass-fiender”. Resultatet blev detsamma: fördrivningar, fängslanden, förintanden. Dessa tre F kan sägas stå för olika strategier i de olika systemen, men trots att det inte fanns något Treblinka i Sovjet får man inte glömma dess väldiga Gulag-hav. Dog gjorde de flesta av dessa ”icke-människor”.

Vladimir Tismaneanu menar i sin studie att man i fallet Rumänien tydligt kan se hur mellankrigsperiodens fascism har direkta paralleller med kommunisttiden, och då inte bara när det gäller totalitarismen. Nej, säger Tismaneanu,
"Although Romania was a socialist state committed to Marxist tenets and thus ostensibly left-wing, especially after 1960, the ruling party started to embrace themes, motifs, and obsessions of the interwar Far Right”.
Han menade att detta bara liknade en paradox, men att
“European Fascism was a mishmash of mad and bad ideas - clerical authoritarianism and anti-liberal Nietzschean atheism, a neo-primitivist cult of ‘thinking with the blood’ and modernist worship of technology, among others”
vilket har sin direkta motsvarighet i kommunismens vurm för entocentrisk nationalism, rasism och anti-semitism. Nog minns jag mina albanska resor och hur albanska kommunister såg på sig själva; i första hand var de bättre människor och av ett annat material än européer som levde i kapitalistiska (västeuropeiska) eller revisionistiska (östeuropeiska) länder, så visst är det befogat att tala om just en etnocentrisk nationalism.

Vad Europas liberaler tycks oförmögna att förstå, är att kommunismen alls inte är en “vacker dröm” som misslyckats, sager Tismaneanu. Det är istället så att vi från början har att göra med ”evil in politics”. Därför kommer hans redovisning av kommunismens totalitarism att bli motsagd av de människor som vill insistera på att kommunismen i grund och botten var ett ”humanistiskt projekt” som spårade ur på grund av ett ”underutvecklat samhälle och omgivningens belägring”.

Vi vet att kubanerna resonerar ungefär så idag, när de vill försvara sin enpartistat och dess tillkortakommanden och förtryck. Eftersom jag själv skrivit mycket i detta ämne, bland annat i essän Det totalitäras frestelse som finns i min bok Kulturen vid stupet (2011), finner jag detta mycket intressant. För att lära sig något nytt måste man våga och vilja ta till sig nya eller ovanliga sätt att analysera och se på historien.

Att fascismen och kommunismen inte bara är samma andas barn utan att de har en gemensam grundideologi och en gemensam ambition i utrotningen av icke-människorna för att kunna uppfylla sin dröm, är i alla fall en sak som jag inte ser diskuterad i Sverige. Och det är inte alls konstigt. I vårt land lever myten om kommunismen som en snällare variant av socialdemokrati på det praktiska planet. Ideologiskt förs ingen diskussion alls om dess utgångspunkter och praktik. Andra frågor har helt tagit över det offentliga samtalat – särskilt det som inte ens kan kallas samtal utan mer viskning bakom stängda dörrar.


Engelsk befolkningsförändring. Analys av resultaten från folkräkningen i Slough, Luton, Leicester och Birmingham. Minoriteter i majoritet

Wolverhamptons centrum. Foto: Astrid Nydahl
När jag skrev min bok Black Country hade jag för avsikt att ta med den folkräkning som gjordes 2011. Det kunde jag bara göra i begränsad omfattning eftersom de viktigaste resultaten skulle publiceras först nu i början av 2013. Idag kan vi läsa om ämnet utifrån en studie av folkräkningen på denna sida från Manchester (som förstås inte tillhör Black Country men som i denna studie omfattar hela det område som folkräkningen gällde):
"The latest analysis of 2011 census data in England and Wales, published today by University of Manchester researchers, has revealed the first local authorities outside London where no ethnic group is in the majority.
The research by the University’s Centre on Dynamics of Ethnicity (CoDE) shows the towns of Slough and Luton and the city of Leicester are now ‘plural’. Birmingham could join them in the next seven years.
The team, who also find that 23 of London’s 33 boroughs are plural, say towns and cities labelled by politicians as ‘segregated’ are in reality the most diverse.In the three local authorities, substantial numbers of Irish, Eastern European and other White populations have rendered their White British populations, though still large, as minorities for the first time."
Det är alltså Manchesters universitet och deras grupp CoDE som idag publicerar sin studie av befolkningsutvecklingen. De nämner i studien de städer där andra folkgrupper än de som i engelsk folkräkning kallas "vita engelsmän" kommit i majoritet: Slough, Luton och Leicester. De säger också att Birmingham förmodas bli en sådan stad om  sju år. När detta stadium nås talar man om att staden blivit "plural" vilket måste betraktas som en mycket lustig eufemism för en utveckling där de sociala/kulturella/religiösa polariseringarna nått en nivå där städerna de facto blir atomiserade och gettoiserade territorier utan nämndvärd kontakt eller interaktion med varandra.

Samma typ av utveckling i vårt land beskrivs med liknande eufemismer. Så kallas till exempel Malmö för "Sveriges mest mångkulturella stad". Det låter vackert. Det är meningen att det ska låta vackert. Som här, när Professor Ludi Simpson argumenterar kring det engelska undersökningsresultatet:
"These findings should now put to bed the arguments of those people in politics and the media who say the British identity is somehow under threat by a segregated society."


Rudbecks islamofober

Ivön. Foto. Astrid Nydahl

Jag "ligger ovanpå" som min mor brukade säga. Det betyder att man ligger på sängen men att det är en säng som ännu inte bäddats för natten. Man ligger på överkastet.

Där ligger jag med Carl Rudbecks bok Islam och liberalismen. Jag stryker för. Jag stryker under. Och jag häpnar över det jag ser, bokstav för bokstav, forma sig till ett budskap som kan sammanfattas i orden "Islam och Europa lever i sämja". Jag tror att det är det naivaste budskap jag mött de senaste tjugo åren - minst. Men jag fortsätter att läsa och innan ni vet ordet av finns det en recension här i bloggen. Låt mig bara ge detta lilla smakprov:
"Den islamofoba diskursen har låtit nästan likadan under snart tusen år."
Jag tycker det låter betryggande. Det jag läser, tänker och skriver ingår i en snart tusenårig tradition. Ändå tror jag att Rudbeck faktiskt vet bättre än så, eftersom han också skriver:
"Kritik möts å andra sidan med rop om islamofobi och xenofobi för att sedan eskalera till antydningar om att kritikern nog är närmast fascist."
Ja, ungefär så - från islamofob till fascist. Bidrar det till att reda ut begreppen?

onsdag 9 januari 2013

Sedlighetspolis av saudisk och iransk modell - framtiden också för Egypten?

Inte bara sedlighetspolisen vakar över de saudiska kvinnorna. Nu kan varje man med gps följa hennes rörelser.
Libanesiska dagstidningen Daily Star skriver:
"Många egyptier blev skräckslagna när de hörde predikanten Hisham el-Ashry som nyligen framträdde i tv på bästa sändningstid och krävde införandet av religiös polis. Att en obskyr predikant kan få publicitet för sådana åsikter betraktas som ännu ett exempel på den förvirrade politiska arenan i Egypten efter den revolt som störtade Mubarak och födde en kakofoni av motstridiga röster."
Det som el-Ashry vill införa är en sedlighetspolis av saudisk och iransk modell.

Men han får mothugg av Stormuftin Ali Gomaa som säger:
"Det är den sortens idiotiska tankar som försöker att i ännu högre grad destabilisera en redan spänd situation. Egyptens religiösa lärda har länge försökt få folket att leva i enlighet med de religiösa förpliktelserna, men har aldrig tänkt att detta skulle kräva en kränkande övervakning."
President Mohamed Mursis Muslimska brödraskap uttrycker sig enligt Daily Star "kryptiskt" i frågan och citerar brödraskapets talesman Mahmoud Ghozlan som säger:
"När det gäller att främja dygd och förhindra syndigt leverne så ligger det inom ramen för myndigheternas jurisdiktion och inte på individer eller grupper. Vem som helst får inte ingripa."



Ur Sándor Márais dagbok

Nu vill jag bjuda er på ett citat ur den kommande svenska översättningen av Sándor Márais dagbok, skrivet 1984:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter.

Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt.

I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok).


tisdag 8 januari 2013

David Frost intervjuar Enoch Powell.

Eftersom jag ägnat stora delar av tisdagen åt att försöka utröna vad som sker i kretsen kring EDL och BFP i England har jag heller inte någon ny text att erbjuda er i onsdagsbloggen. Istället vill jag rekommendera er att se ett tv-program.

Jag som känner vämjelse inför dagens television kan möjligen be att få rekommendera ett program från 1969. Det är legendariske David Frost som intervjuar Enoch Powell. Det finns ett skäl till att jag rekommenderar er att se det. Jag har nämligen ett helt kapitel i min Black Country-bok om Powell och hans tal Rivers of Blood. Så det jag skrev kan här få en rejäl bakgrundsteckning:



Det finns också en intressant artikel som handlar om hur Powells änka har reagerat på en minst sagt korkad dystopi, där han utmålas som nazist. Historikern Andrew Roberts säger i artikeln:
"Powell was an ardent anti-Nazi from the earliest days even when other Tories were pro-appeasement."
Hela artikeln, där änkan Pamela Powell uttalar sig, hittar man här. 

Salvatore Quasimodo


Var och en står ensam på jorden hjärta
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.

Salvatore Quasimodo har inte funnits i mitt lyriska apotek. Hans namn har varit bekant, men annars i stort sett ingen representation i min läsning.

Så får jag under den gångna julens gran en Quasimodo-bok från Anders W. i Finland, Och plötsligt är det afton, utgiven i FIB:s lyrikklubbs bibliotek 1959. Översättare och introduktör var Arne Lundgren, han som senare kom att bli en av de främsta introduktörerna av portugisisk litteratur vid sidan av Marianne Sandels.

Jag öppnar den vackra lilla boken nattetid. Jag läser en dikt här, en dikt där. Och så orienterar jag mig efter förordet, som berättar att poeten föddes 1901 i Syrakusa. Där på ”den svavelhaltiga ön” Sicilien anses den italienska diktens vagga ha stått.

Lundgren citerar vad Quasimodo sagt i ett föredrag 1954:
”Diktarens ställning kan inte vara passiv i samhället: han ’förändrar’ världen. De starka bilder han skapar slår intensivare mot människans hjärta än filosofien och historien. Dikten omvandlas till etik just till följd av dess skapande och återgivande av skönheten: dess ansvar står i direkt samband med dess fulländning.”
Jag bläddrar mer. Läser igen. Avslutar nattläsningen med denna dikt innan jag släcker lampan:

Livet flydde icke från dig genom hemliga
läror, djurkretsars hybrida tecken, stavelser
eller nummer utlagda för en andra upptäckt
av världen. Men du har vandrat som en fånge
att med blodet och sanden mäta tystnadens mångfald,
dödens röster, på andra sidan bortom kullars vågor.



Vågrörelsen, påminnelsen om nationens födelse

Andra upplagan av boken från 2005
Ni som följt min blogg länge vet att jag startade inför arbetet med den bok som utkom 2004, Kärlek och längtan - en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken. Det är en bok inte bara om den portugisiska fadomusiken utan också om hela dess kultur, den nattliga, urbana som lever kvar i flera av stadens legendariska kvarter. Bloggen hade jag för att testa texter på mina läsare. Nu, tre böcker senare i samma ämne, det vill säga fado och Lissabon, vill jag påminna er med ett utdrag ur den bok jag utgav tillsammans med Ulf Bergqvist 2008, Lissabon. Miljöer, människor, musik.

Det här kapitlet handlar om vågrörelsen och dess betydelse både för staden och för fadomusiken.

Trottoar i Lissabon. Foto: Ulf Bergqvist
Inte ens på torra land slipper du undan: vågrörelsen är Lissabons viktigaste fenomen. Havet är alltid närvarande, som vatten och som sång. Vad vore fadon utan havsvågen? Vad vore saudade utan det öppna havets lilla människa, uppfylld av längtan hem till Lisboa? Och vågen bär också en gammal karavell! Man skulle också kunna slopa alla detaljerna och ställa en mycket större fråga: vad vore Portugal utan havet? Portugal har som Europas sydvästliga utpost också haft havet som enda självklart öppna port mot världen. Den europeiska identitet som idag ses som självklar har inte alltid varit det. Under diktaturens mörka år var gränsen mot Spanien också en gräns mot resten av världen.

Havet har, på gott och ont, skapat Portugals identitet. När kolonialväldet föll samman kom tiotusentals människor resande från Afrika till Lissabon. Också i detta mycket konkreta har staden präglats av havet och det som havsförbindelsen skapade. Lissabon är en både svart och vit stad också i det avseendet; en stad av européer och afrikaner, av brasilianska invandrare och idag dessutom av en ström av svart arbetskraft från det gamla sovjetiska imperiet.

Mariza är själva sinnebilden för detta ”svart-vita” förhållande. Hennes mamma är afrikanska med indiska rötter. Hennes pappa är portugis. Tillbaka från det afrikanska livet i Moçambique, i Lissabon sedan sjuttiotalet med sin dotter skapade de en liten restaurang i den stadsdel där fadomusiken föddes, Mouraria, och där slöts också den cirkel som förenade Europa och Afrika. Från Maria Severas 1800-tal går det en röd tråd till Marizas 2000-tal.

Havet är Portugals grundläggande identitet. Havet som förbindelse till världen, havet som exploateringsmöjlighet, havet som förbrödring och havet som förtryck. Portugal har sett allt detta ske, både det onda i kolonialismen och det goda i förbindelserna. Portugal har formats av havet, av vågrörelsen, av resan och upptäckten. Även om många unga portugiser idag skulle förneka det, så är det ett faktum att fadon är en av de viktigaste och mest seglivade beståndsdelarna av detta arv. Vågrörelsen finns i trottoarens sten liksom den finns i fadons gungande karaktär.

 När jag passerar karavellen vägrar jag att trampa på den och går ödmjukt en bit åt sidan, simmar torrskodd vidare i vågrörelsen.

"Smärtan som flyter likt vatten
Vi bär på denna illusion
Vågorna på ett osynligt hav
växer ensamma när det mörknar."

(José Luis Peixoto/Fontes Rocha: Se o Nosso Mundo)

"Om den portugisiske sjömannen
som reser kring på de sju haven
skulle bli den förste, vem vet,
att berätta för mig om sin uppfinning."

(Alexandre O'Neill/Alain Oulman: Gaivota)

måndag 7 januari 2013

Orhan Pamuk: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen (Norstedts, översättning av Mats Müllern)

Orhan Pamuk har från allra första läsningen för mig varit en problematisk författare. Hans verk består av ungefär lika delar berg och dalar, liksom sentimentaliteten tycks tävla med den kärva sakligheten. Inte många har vågat/velat erkänna att Snö är den enda av hans romaner som är rakt igenom njutbar läsning av hög kvalitet (jag känner en handfull människor som tycker mycket om den, men på grund av dess karaktär av politiskt kriminaldrama hellre tiger om det). Nå, Snö är så bra att jag än idag minns den i detalj och det är trots allt sju år sedan jag läste den.

Pamuk är vid sidan av det egna skönlitterära författarskapet också en driven essäist. Jag har läst såväl enskilda tidskriftstexter som hans två böcker Pappas resväska (2007) och Andra färger (2010). Men det som talar emot honom som essäist är den ofta akademiska och lite torra stilen. Den kommer sig förmodligen av att texterna bygger på just akademiska föreläsningar. Pamuks nya bok består uteslutande av bearbetade Harvard-föreläsningar.

Jag läser bokens föreläsningar/essäer med glädje, trots invändningarna, därför att de visar hur en extremt medveten författare arbetar. Ingenting tycks lämnat åt slumpen. Redan på första raden slår han fast: ”Romaner är alternativa liv”. Och så säger han:
”Trots allt vi vet om fiktion blir vi irriterade och bekymrade om en roman misslyckas med att uppehålla illusionen av att faktiskt vara verkligheten.”
Pamuk resonenar sällan abstrakt. Han förankrar varje tanke och idé i konkreta verk som tycks vara hans föredömen: Tolstojs Krig och fred, Kafkas Förvandlingen och en rad andra. Och paraden av författare som vi ser gå in i hans resonemang är så lång att den bara låter sig exemplifieras. Där finns Forster, Schiller, Flaubert, Dostojevskij, Faulkner, Borges – och många, många fler.

Det faktum att Pamuk här också berör sig egen roman Snö gör mig snarast upprymd:
”Min roman Snö fick mig att börja fundera på kombinationen romankonst och politik…”
... och jag tänker den hädiska tanken att den fundering förhoppningsvis avsätter fler sådana verk av honom. Risken är förstås att han istället skriver ännu en sentimental historia som Oskuldens museum.

47 minuter urban hjärnstorm

Foto New York: AN
Man hade kunnat tro att det var en storstad jag besökte i morse. En megastad av bilar, bussar, människor, omänsklighet. Men det var det inte. Det var Region Skånes huvudstad Kristianstad. Där är jag skriven och där har jag levt mitt liv sedan 1982, alltså precis halva mitt liv. Men jag har, tack och lov, aldrig bott i staden, alltid i dess utkant, i ett par små byar söder, väster och öster om den. Sedan mer än tio år finns bopålarna här, utmed vägen till Östersjökusten. I morse var jag tvungen att ta bussen in för några viktiga ärenden. Så snart jag steg in i varuhuset där butikerna finns började hjärnan koka och magen morra. Stressen slog emot mig som en fysiskt påtaglig misshandel. Den gjorde ont, den var en plåga. Tack och lov träffade jag en gammal vän från åren i Sätaröd, vi växlade några vänliga ord och smärtan avtog. Jag sprang tillbaka till busshållplatsen och var där fyra minuter före avgångstid. När jag steg av bussen mitt emot huset vi bor i andades jag ut. Hjärnstormen och plågan var över, jag satte mig med en kopp kaffe och med posten kom nya numret av TLS.

söndag 6 januari 2013

Märkliga minnessaker...


Under söndagen hade jag besök av min näst äldsta dotter och hennes karl. Vi hade tre timmar av trevligt samtal och god mat. De kom direkt från en mässa på den skånska landsbygden där man kunde köpa allt från porslin till örhängen. De berättade att en tysk väckarklocka med Hitler-bild såldes för sextusen kronor, och de undrade om jag hade velat haft en sådan i mitt hem. Svaret gav sig själv. Men så kom jag att tänka på att jag har en del fasansfull minnessaker från 1970-talet och 1980-talet. Den första perioden besökte jag Albanien ett antal gånger och det jag hade med mig hem - förutom fantastiskt hantverk - var mest med Enver Hoxhas eller Stalins bild. Frimärket ovan - som släpptes till hundraårsjubileet av Stalins födelse - fäste jag på en bit papp för att det inte skulle försvinna. Jag förvarar det lämpligt nog som bokmärke i standardverket Kommunismens svarta bok. Från 1980-talet är det framför allt Kaddafi-diktaturens minnesprylar jag har. Men det mesta är kastat, bortglömt och förlorat. Jag hade ett vackert bokverk om landet som jag var dum nog att dumpa. Men varje frimärke av Kaddafi tappade jag bort på livsvägen. Endast ett uppläggningsfat med ökenmotiv har jag kvar, vid sidan av hantverk i trä.

Varje despot vill se sitt eget ansikte överallt. Det gällde Hitler och Mussolini, det gällde Lenin och Stalin, men det gäller idag också islams despoter. Ismerna har detta gemensamt: personkulten, det övervakande ansiktets ögon.

Hemmavid? Hemmavid!

Inte min ort eller stad, ändå hemmavid i det svenska. Foto: AN
Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser. Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

lördag 5 januari 2013

Libanon? Nej, Sverige idag


Vad är det som hänt med Sverige, som gjort det legitimt att demonstrera sin vördnad för en imam som dog på 600-talet i Karbala, i svenska städer som Karlskrona? Varje gång jag ser dessa bilder - de brukar komma från Malmö - funderar jag på den svenska pk-elitens honnörsord "integration", "antirasism", "mångfald"...

Tror ni att föräldrarna till dessa svartklädda flickor nöjer sig med sådana ord? Klart att de inte gör. De vandrar för en död imam - noga räknat heter han Hussein - och det spelar ingen roll om de vandrar på skånsk eller blekingsk jord, de har ändå ingen som helst förbindelse till Sverige. Annat än den som försörjer dem, förstås. Ursäkta en lördagstrött livsvandrare, men det här kan jag varken förstå eller godta. Jag vill inte ens argumentera som anti-muslimska aktivister som framhåller att "Sverige är ett kristet land" - det är vi nämligen inte alls, Sverige är ett sekulariserat land, och här kan man, jude eller grek, leva i samförstånd om man dämpar manifestationer av makt genom religion. Det är uppenbart att muslimer inte tänker sig en sådan framtid i Sverige. Ändå ska vi "leva i samförstånd". Nej,jag tror inte att det fungerar, inte idag och framför allt inte imorgon.

Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen: "Kritik av den negativa uppbyggligheten" Övers. Staffan Vahlqvist (Ruin förlag)

Foto: Astrid Nydahl
Minst en gång om dagen är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark, Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig. Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet, Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men ändå).

Av just den anledning ska jag be att få återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten, som givits ut på svenska av Ruin förlag. De två har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:

Kritik av den negativa uppbyggligheten

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet.

Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.

Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment".

Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.

Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".

När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning.

*

Ett litet ps: Alla de "goda" människor som kallar Danmark rasistiskt har förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation, att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta. Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i munnen.

De oskuldsfulla och jihadismen

Darwin-statyn i födelsestaden Shrewsbury. Foto: AN
Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell? Karl Marx?). Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen, välj själv) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem. Utgivningen av Black Country-boken lärde mig också några viktiga läxor om skillnaden mellan fria andar och tuktade, mellan människor som läser och skriver kritiskt å ena sidan och de som skriver mot betalning i pressen å den andra.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhemsterroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag också framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?




fredag 4 januari 2013

Salman Rushdie, Satansverserna och islamismen. En tillbakablick med Fay Weldon

Fay Weldon: Säck och aska. England efter Rushdie, före Utopia (Stenströms, översättning av Margareta Eklöf)

Det är 23 år sedan den publicerades, Fay Weldons glödande ilskna skrift med anledning av fatwan mot Salman Rushdie och det sociala och politiska tillståndet i Storbritannien. Tro inte att den är inaktuell för det. Jag skulle snarare säga tvärtom. Det är mycket av det hon skriver som ter sig både aktuellare och mer akut idag när vi rimligen borde veta mer och bättre. Weldons ilska hindrar henne inte från att se ett bredare - och djupare - perspektiv än de flesta som idag diskuterar islamiseringen och den sociala nedmonteringen av Europa.

Fay Weldons manus hette ursprungligen Sackcloth and ashes men utkom med titeln Sacred Cows. Det är en titel som för en svensk ter sig alldeles mitt i prick, eftersom det finns ett antal politiska frågor som är så tabubelagda att de gott kunde kallas för heliga kor. Man rör dem inte. Man talar inte om dem. Och om och när man vidrör eller talar om dem får man genast en stämpel. Idag vet vi hur den stämpeln ser ut: “islamofob” står det ofta på den, men det kan också stå “främlingsfientlig” eller rentav “rasist”. Det blir därför en smula komiskt när man måste gå tillbaka till en 23 år gammal engelsk skrift för att höra motargumenten. Fay Weldon hade sådana, redan då.

När Satansverserna fick Whitbreadpriset var det Weldon som höll anförandet för Rushdie. Hon sa bland annat:
“Mr Rushdies verk och person är omgivna av motstridiga uppfattningar. Hans romaner väcker fientlighet och obehag likaväl som lidelsefullt försvar, som alla stora romaner gör (…) vitaliteten i denna storartade bok, själva dess ambitioner, dess arrogans, dess sätt att sopa ihop kontinenter och kulturer och vänta på kollisionen, att knyta samman det förgångna och nuet, rum och tid, myt och vad vi är förmätna nog att kalla verklighet, i en engelsk prosa som vi inte visste kunde vara så elastisk, så entusiasmerande, trotsar alla utom de mest räddhågade att inte tilldela den ett pris.”
Weldon säger om sina egna ord, att de visar “vad profetior är värda”. Kanske kunde man ana att det skulle blåsa upp till storm men inte att stormen skulle föra med sig en dödsdom från den medeltida iranska mullan till det brittiska litteraturen. Hon säger att Satansverserna finns “i hjärtat av den nya humanistiska civilisationen.” Och det är därför, just därför, som de “som tillhör den döende världen” måste slå tillbaka och skrika “Döda! Döda! Döda!”.

Islamismen betraktas av Weldon som den döende världen. Det finns många, också idag, som delar den uppfattningen. Jag gör det inte. Islamiseringen av västvärlden visar på något helt annat. Den visar på en islamisk väckelse och en levande jihad, det vill säga ett redan påbörjat krig mot västvärlden, demokratin och friheten.
 "En fatwa från ayatollan, dödspatruller som sänds ut efter en av våra egna. En stöt. Ögon öppnas plötsligt. Folk hajar till. Det här är allvarligt. Låt oss inte somna igen."
Weldon ställer också dödsdomen i ljuset av ett alltmer förfallet brittiskt, det gäller allt från skola till sjukhus och vad muslimerna i exil vill ställa emot det. Nog börjar man ana, skriver hon, att "Allah måhända inte är den ende sanne Guden, eller inte i den bemärkelse han har framställts, inte i den enda utantillärda verklighet som profeten Muhammed kom med på 600-talet." Men vad göra åt det då? Muslimerna uppfattar ju ingen spricka, känner inget tvivel. De kan läxan utantill och håller sig till den.
"Och tvivel gör ont, tron är det enda man har om man är troende i de otrognas skrämmande värld. Nu går vi och hämtar Rushdie. Döda, döda, döda!"
Och så avslutar hon kapitlet:
"Vi gäspar. Vi gör ingenting. Bara en roman."
Att läsa Fay Weldons skrift är att påminnas om vad som skedde då och vad som sker nu, att sidobelysa det och ställa två epoker intill varandra för att kunna se vad som verkligen är och vad som bara förefaller vara. Gäspar också vi - fortfarande?

Tack till Filippa.