 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Minst
en gång om dagen är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små
lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min
blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark,
Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig.
Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet,
Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller
Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga
problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt
kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men
ändå).
Av just den anledning ska jag be att få
återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens
märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa
uppbyggligheten, som givits ut på svenska av Ruin förlag. De två har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som
vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som
i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens
eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av
Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:
Kritik av den negativa uppbyggligheten
Alla
kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger
Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit
"Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och
lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med
poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte
bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om
ärendet.
Stjernfelt menar att hela vår kultur
genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som
säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid
skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser
den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i
en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga
uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen",
med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.
Allt
detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och
ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i
Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt
pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett
exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med
innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla
fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin
"experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska
fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla
det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara
ett "socialt experiment".
Hur länge då? När kan
experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man
från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och
kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger
att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt
konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.
Poeten
Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare
sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras
betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran,
en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och
som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur
argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta
miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en
anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den
civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar
distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot
drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att
jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.
Vad
har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen
rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av
auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla
auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att
överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara,
allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles
rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den
svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs
levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett
behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med
moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles
självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern
just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all
form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".
När
boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om
inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra
viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella
frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser
jag översättningen som en riktig kulturgärning.
*
Ett
litet ps: Alla de "goda" människor som kallar Danmark rasistiskt har
förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation,
att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort;
de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta.
Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende
med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i
munnen.