torsdag 10 januari 2013

Engelsk befolkningsförändring. Analys av resultaten från folkräkningen i Slough, Luton, Leicester och Birmingham. Minoriteter i majoritet

Wolverhamptons centrum. Foto: Astrid Nydahl
När jag skrev min bok Black Country hade jag för avsikt att ta med den folkräkning som gjordes 2011. Det kunde jag bara göra i begränsad omfattning eftersom de viktigaste resultaten skulle publiceras först nu i början av 2013. Idag kan vi läsa om ämnet utifrån en studie av folkräkningen på denna sida från Manchester (som förstås inte tillhör Black Country men som i denna studie omfattar hela det område som folkräkningen gällde):
"The latest analysis of 2011 census data in England and Wales, published today by University of Manchester researchers, has revealed the first local authorities outside London where no ethnic group is in the majority.
The research by the University’s Centre on Dynamics of Ethnicity (CoDE) shows the towns of Slough and Luton and the city of Leicester are now ‘plural’. Birmingham could join them in the next seven years.
The team, who also find that 23 of London’s 33 boroughs are plural, say towns and cities labelled by politicians as ‘segregated’ are in reality the most diverse.In the three local authorities, substantial numbers of Irish, Eastern European and other White populations have rendered their White British populations, though still large, as minorities for the first time."
Det är alltså Manchesters universitet och deras grupp CoDE som idag publicerar sin studie av befolkningsutvecklingen. De nämner i studien de städer där andra folkgrupper än de som i engelsk folkräkning kallas "vita engelsmän" kommit i majoritet: Slough, Luton och Leicester. De säger också att Birmingham förmodas bli en sådan stad om  sju år. När detta stadium nås talar man om att staden blivit "plural" vilket måste betraktas som en mycket lustig eufemism för en utveckling där de sociala/kulturella/religiösa polariseringarna nått en nivå där städerna de facto blir atomiserade och gettoiserade territorier utan nämndvärd kontakt eller interaktion med varandra.

Samma typ av utveckling i vårt land beskrivs med liknande eufemismer. Så kallas till exempel Malmö för "Sveriges mest mångkulturella stad". Det låter vackert. Det är meningen att det ska låta vackert. Som här, när Professor Ludi Simpson argumenterar kring det engelska undersökningsresultatet:
"These findings should now put to bed the arguments of those people in politics and the media who say the British identity is somehow under threat by a segregated society."


Rudbecks islamofober

Ivön. Foto. Astrid Nydahl

Jag "ligger ovanpå" som min mor brukade säga. Det betyder att man ligger på sängen men att det är en säng som ännu inte bäddats för natten. Man ligger på överkastet.

Där ligger jag med Carl Rudbecks bok Islam och liberalismen. Jag stryker för. Jag stryker under. Och jag häpnar över det jag ser, bokstav för bokstav, forma sig till ett budskap som kan sammanfattas i orden "Islam och Europa lever i sämja". Jag tror att det är det naivaste budskap jag mött de senaste tjugo åren - minst. Men jag fortsätter att läsa och innan ni vet ordet av finns det en recension här i bloggen. Låt mig bara ge detta lilla smakprov:
"Den islamofoba diskursen har låtit nästan likadan under snart tusen år."
Jag tycker det låter betryggande. Det jag läser, tänker och skriver ingår i en snart tusenårig tradition. Ändå tror jag att Rudbeck faktiskt vet bättre än så, eftersom han också skriver:
"Kritik möts å andra sidan med rop om islamofobi och xenofobi för att sedan eskalera till antydningar om att kritikern nog är närmast fascist."
Ja, ungefär så - från islamofob till fascist. Bidrar det till att reda ut begreppen?

onsdag 9 januari 2013

Sedlighetspolis av saudisk och iransk modell - framtiden också för Egypten?

Inte bara sedlighetspolisen vakar över de saudiska kvinnorna. Nu kan varje man med gps följa hennes rörelser.
Libanesiska dagstidningen Daily Star skriver:
"Många egyptier blev skräckslagna när de hörde predikanten Hisham el-Ashry som nyligen framträdde i tv på bästa sändningstid och krävde införandet av religiös polis. Att en obskyr predikant kan få publicitet för sådana åsikter betraktas som ännu ett exempel på den förvirrade politiska arenan i Egypten efter den revolt som störtade Mubarak och födde en kakofoni av motstridiga röster."
Det som el-Ashry vill införa är en sedlighetspolis av saudisk och iransk modell.

Men han får mothugg av Stormuftin Ali Gomaa som säger:
"Det är den sortens idiotiska tankar som försöker att i ännu högre grad destabilisera en redan spänd situation. Egyptens religiösa lärda har länge försökt få folket att leva i enlighet med de religiösa förpliktelserna, men har aldrig tänkt att detta skulle kräva en kränkande övervakning."
President Mohamed Mursis Muslimska brödraskap uttrycker sig enligt Daily Star "kryptiskt" i frågan och citerar brödraskapets talesman Mahmoud Ghozlan som säger:
"När det gäller att främja dygd och förhindra syndigt leverne så ligger det inom ramen för myndigheternas jurisdiktion och inte på individer eller grupper. Vem som helst får inte ingripa."



Ur Sándor Márais dagbok

Nu vill jag bjuda er på ett citat ur den kommande svenska översättningen av Sándor Márais dagbok, skrivet 1984:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter.

Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt.

I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok).


tisdag 8 januari 2013

David Frost intervjuar Enoch Powell.

Eftersom jag ägnat stora delar av tisdagen åt att försöka utröna vad som sker i kretsen kring EDL och BFP i England har jag heller inte någon ny text att erbjuda er i onsdagsbloggen. Istället vill jag rekommendera er att se ett tv-program.

Jag som känner vämjelse inför dagens television kan möjligen be att få rekommendera ett program från 1969. Det är legendariske David Frost som intervjuar Enoch Powell. Det finns ett skäl till att jag rekommenderar er att se det. Jag har nämligen ett helt kapitel i min Black Country-bok om Powell och hans tal Rivers of Blood. Så det jag skrev kan här få en rejäl bakgrundsteckning:



Det finns också en intressant artikel som handlar om hur Powells änka har reagerat på en minst sagt korkad dystopi, där han utmålas som nazist. Historikern Andrew Roberts säger i artikeln:
"Powell was an ardent anti-Nazi from the earliest days even when other Tories were pro-appeasement."
Hela artikeln, där änkan Pamela Powell uttalar sig, hittar man här. 

Salvatore Quasimodo


Var och en står ensam på jorden hjärta
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.

Salvatore Quasimodo har inte funnits i mitt lyriska apotek. Hans namn har varit bekant, men annars i stort sett ingen representation i min läsning.

Så får jag under den gångna julens gran en Quasimodo-bok från Anders W. i Finland, Och plötsligt är det afton, utgiven i FIB:s lyrikklubbs bibliotek 1959. Översättare och introduktör var Arne Lundgren, han som senare kom att bli en av de främsta introduktörerna av portugisisk litteratur vid sidan av Marianne Sandels.

Jag öppnar den vackra lilla boken nattetid. Jag läser en dikt här, en dikt där. Och så orienterar jag mig efter förordet, som berättar att poeten föddes 1901 i Syrakusa. Där på ”den svavelhaltiga ön” Sicilien anses den italienska diktens vagga ha stått.

Lundgren citerar vad Quasimodo sagt i ett föredrag 1954:
”Diktarens ställning kan inte vara passiv i samhället: han ’förändrar’ världen. De starka bilder han skapar slår intensivare mot människans hjärta än filosofien och historien. Dikten omvandlas till etik just till följd av dess skapande och återgivande av skönheten: dess ansvar står i direkt samband med dess fulländning.”
Jag bläddrar mer. Läser igen. Avslutar nattläsningen med denna dikt innan jag släcker lampan:

Livet flydde icke från dig genom hemliga
läror, djurkretsars hybrida tecken, stavelser
eller nummer utlagda för en andra upptäckt
av världen. Men du har vandrat som en fånge
att med blodet och sanden mäta tystnadens mångfald,
dödens röster, på andra sidan bortom kullars vågor.



Vågrörelsen, påminnelsen om nationens födelse

Andra upplagan av boken från 2005
Ni som följt min blogg länge vet att jag startade inför arbetet med den bok som utkom 2004, Kärlek och längtan - en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken. Det är en bok inte bara om den portugisiska fadomusiken utan också om hela dess kultur, den nattliga, urbana som lever kvar i flera av stadens legendariska kvarter. Bloggen hade jag för att testa texter på mina läsare. Nu, tre böcker senare i samma ämne, det vill säga fado och Lissabon, vill jag påminna er med ett utdrag ur den bok jag utgav tillsammans med Ulf Bergqvist 2008, Lissabon. Miljöer, människor, musik.

Det här kapitlet handlar om vågrörelsen och dess betydelse både för staden och för fadomusiken.

Trottoar i Lissabon. Foto: Ulf Bergqvist
Inte ens på torra land slipper du undan: vågrörelsen är Lissabons viktigaste fenomen. Havet är alltid närvarande, som vatten och som sång. Vad vore fadon utan havsvågen? Vad vore saudade utan det öppna havets lilla människa, uppfylld av längtan hem till Lisboa? Och vågen bär också en gammal karavell! Man skulle också kunna slopa alla detaljerna och ställa en mycket större fråga: vad vore Portugal utan havet? Portugal har som Europas sydvästliga utpost också haft havet som enda självklart öppna port mot världen. Den europeiska identitet som idag ses som självklar har inte alltid varit det. Under diktaturens mörka år var gränsen mot Spanien också en gräns mot resten av världen.

Havet har, på gott och ont, skapat Portugals identitet. När kolonialväldet föll samman kom tiotusentals människor resande från Afrika till Lissabon. Också i detta mycket konkreta har staden präglats av havet och det som havsförbindelsen skapade. Lissabon är en både svart och vit stad också i det avseendet; en stad av européer och afrikaner, av brasilianska invandrare och idag dessutom av en ström av svart arbetskraft från det gamla sovjetiska imperiet.

Mariza är själva sinnebilden för detta ”svart-vita” förhållande. Hennes mamma är afrikanska med indiska rötter. Hennes pappa är portugis. Tillbaka från det afrikanska livet i Moçambique, i Lissabon sedan sjuttiotalet med sin dotter skapade de en liten restaurang i den stadsdel där fadomusiken föddes, Mouraria, och där slöts också den cirkel som förenade Europa och Afrika. Från Maria Severas 1800-tal går det en röd tråd till Marizas 2000-tal.

Havet är Portugals grundläggande identitet. Havet som förbindelse till världen, havet som exploateringsmöjlighet, havet som förbrödring och havet som förtryck. Portugal har sett allt detta ske, både det onda i kolonialismen och det goda i förbindelserna. Portugal har formats av havet, av vågrörelsen, av resan och upptäckten. Även om många unga portugiser idag skulle förneka det, så är det ett faktum att fadon är en av de viktigaste och mest seglivade beståndsdelarna av detta arv. Vågrörelsen finns i trottoarens sten liksom den finns i fadons gungande karaktär.

 När jag passerar karavellen vägrar jag att trampa på den och går ödmjukt en bit åt sidan, simmar torrskodd vidare i vågrörelsen.

"Smärtan som flyter likt vatten
Vi bär på denna illusion
Vågorna på ett osynligt hav
växer ensamma när det mörknar."

(José Luis Peixoto/Fontes Rocha: Se o Nosso Mundo)

"Om den portugisiske sjömannen
som reser kring på de sju haven
skulle bli den förste, vem vet,
att berätta för mig om sin uppfinning."

(Alexandre O'Neill/Alain Oulman: Gaivota)

måndag 7 januari 2013

Orhan Pamuk: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen (Norstedts, översättning av Mats Müllern)

Orhan Pamuk har från allra första läsningen för mig varit en problematisk författare. Hans verk består av ungefär lika delar berg och dalar, liksom sentimentaliteten tycks tävla med den kärva sakligheten. Inte många har vågat/velat erkänna att Snö är den enda av hans romaner som är rakt igenom njutbar läsning av hög kvalitet (jag känner en handfull människor som tycker mycket om den, men på grund av dess karaktär av politiskt kriminaldrama hellre tiger om det). Nå, Snö är så bra att jag än idag minns den i detalj och det är trots allt sju år sedan jag läste den.

Pamuk är vid sidan av det egna skönlitterära författarskapet också en driven essäist. Jag har läst såväl enskilda tidskriftstexter som hans två böcker Pappas resväska (2007) och Andra färger (2010). Men det som talar emot honom som essäist är den ofta akademiska och lite torra stilen. Den kommer sig förmodligen av att texterna bygger på just akademiska föreläsningar. Pamuks nya bok består uteslutande av bearbetade Harvard-föreläsningar.

Jag läser bokens föreläsningar/essäer med glädje, trots invändningarna, därför att de visar hur en extremt medveten författare arbetar. Ingenting tycks lämnat åt slumpen. Redan på första raden slår han fast: ”Romaner är alternativa liv”. Och så säger han:
”Trots allt vi vet om fiktion blir vi irriterade och bekymrade om en roman misslyckas med att uppehålla illusionen av att faktiskt vara verkligheten.”
Pamuk resonenar sällan abstrakt. Han förankrar varje tanke och idé i konkreta verk som tycks vara hans föredömen: Tolstojs Krig och fred, Kafkas Förvandlingen och en rad andra. Och paraden av författare som vi ser gå in i hans resonemang är så lång att den bara låter sig exemplifieras. Där finns Forster, Schiller, Flaubert, Dostojevskij, Faulkner, Borges – och många, många fler.

Det faktum att Pamuk här också berör sig egen roman Snö gör mig snarast upprymd:
”Min roman Snö fick mig att börja fundera på kombinationen romankonst och politik…”
... och jag tänker den hädiska tanken att den fundering förhoppningsvis avsätter fler sådana verk av honom. Risken är förstås att han istället skriver ännu en sentimental historia som Oskuldens museum.

47 minuter urban hjärnstorm

Foto New York: AN
Man hade kunnat tro att det var en storstad jag besökte i morse. En megastad av bilar, bussar, människor, omänsklighet. Men det var det inte. Det var Region Skånes huvudstad Kristianstad. Där är jag skriven och där har jag levt mitt liv sedan 1982, alltså precis halva mitt liv. Men jag har, tack och lov, aldrig bott i staden, alltid i dess utkant, i ett par små byar söder, väster och öster om den. Sedan mer än tio år finns bopålarna här, utmed vägen till Östersjökusten. I morse var jag tvungen att ta bussen in för några viktiga ärenden. Så snart jag steg in i varuhuset där butikerna finns började hjärnan koka och magen morra. Stressen slog emot mig som en fysiskt påtaglig misshandel. Den gjorde ont, den var en plåga. Tack och lov träffade jag en gammal vän från åren i Sätaröd, vi växlade några vänliga ord och smärtan avtog. Jag sprang tillbaka till busshållplatsen och var där fyra minuter före avgångstid. När jag steg av bussen mitt emot huset vi bor i andades jag ut. Hjärnstormen och plågan var över, jag satte mig med en kopp kaffe och med posten kom nya numret av TLS.

söndag 6 januari 2013

Märkliga minnessaker...


Under söndagen hade jag besök av min näst äldsta dotter och hennes karl. Vi hade tre timmar av trevligt samtal och god mat. De kom direkt från en mässa på den skånska landsbygden där man kunde köpa allt från porslin till örhängen. De berättade att en tysk väckarklocka med Hitler-bild såldes för sextusen kronor, och de undrade om jag hade velat haft en sådan i mitt hem. Svaret gav sig själv. Men så kom jag att tänka på att jag har en del fasansfull minnessaker från 1970-talet och 1980-talet. Den första perioden besökte jag Albanien ett antal gånger och det jag hade med mig hem - förutom fantastiskt hantverk - var mest med Enver Hoxhas eller Stalins bild. Frimärket ovan - som släpptes till hundraårsjubileet av Stalins födelse - fäste jag på en bit papp för att det inte skulle försvinna. Jag förvarar det lämpligt nog som bokmärke i standardverket Kommunismens svarta bok. Från 1980-talet är det framför allt Kaddafi-diktaturens minnesprylar jag har. Men det mesta är kastat, bortglömt och förlorat. Jag hade ett vackert bokverk om landet som jag var dum nog att dumpa. Men varje frimärke av Kaddafi tappade jag bort på livsvägen. Endast ett uppläggningsfat med ökenmotiv har jag kvar, vid sidan av hantverk i trä.

Varje despot vill se sitt eget ansikte överallt. Det gällde Hitler och Mussolini, det gällde Lenin och Stalin, men det gäller idag också islams despoter. Ismerna har detta gemensamt: personkulten, det övervakande ansiktets ögon.

Hemmavid? Hemmavid!

Inte min ort eller stad, ändå hemmavid i det svenska. Foto: AN
Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser. Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

lördag 5 januari 2013

Libanon? Nej, Sverige idag


Vad är det som hänt med Sverige, som gjort det legitimt att demonstrera sin vördnad för en imam som dog på 600-talet i Karbala, i svenska städer som Karlskrona? Varje gång jag ser dessa bilder - de brukar komma från Malmö - funderar jag på den svenska pk-elitens honnörsord "integration", "antirasism", "mångfald"...

Tror ni att föräldrarna till dessa svartklädda flickor nöjer sig med sådana ord? Klart att de inte gör. De vandrar för en död imam - noga räknat heter han Hussein - och det spelar ingen roll om de vandrar på skånsk eller blekingsk jord, de har ändå ingen som helst förbindelse till Sverige. Annat än den som försörjer dem, förstås. Ursäkta en lördagstrött livsvandrare, men det här kan jag varken förstå eller godta. Jag vill inte ens argumentera som anti-muslimska aktivister som framhåller att "Sverige är ett kristet land" - det är vi nämligen inte alls, Sverige är ett sekulariserat land, och här kan man, jude eller grek, leva i samförstånd om man dämpar manifestationer av makt genom religion. Det är uppenbart att muslimer inte tänker sig en sådan framtid i Sverige. Ändå ska vi "leva i samförstånd". Nej,jag tror inte att det fungerar, inte idag och framför allt inte imorgon.

Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen: "Kritik av den negativa uppbyggligheten" Övers. Staffan Vahlqvist (Ruin förlag)

Foto: Astrid Nydahl
Minst en gång om dagen är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark, Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig. Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet, Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men ändå).

Av just den anledning ska jag be att få återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten, som givits ut på svenska av Ruin förlag. De två har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:

Kritik av den negativa uppbyggligheten

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet.

Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.

Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment".

Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.

Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".

När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning.

*

Ett litet ps: Alla de "goda" människor som kallar Danmark rasistiskt har förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation, att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta. Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i munnen.

De oskuldsfulla och jihadismen

Darwin-statyn i födelsestaden Shrewsbury. Foto: AN
Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell? Karl Marx?). Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen, välj själv) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem. Utgivningen av Black Country-boken lärde mig också några viktiga läxor om skillnaden mellan fria andar och tuktade, mellan människor som läser och skriver kritiskt å ena sidan och de som skriver mot betalning i pressen å den andra.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhemsterroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag också framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?