David Frost intervjuar Enoch Powell.

Eftersom jag ägnat stora delar av tisdagen åt att försöka utröna vad som sker i kretsen kring EDL och BFP i England har jag heller inte någon ny text att erbjuda er i onsdagsbloggen. Istället vill jag rekommendera er att se ett tv-program.

Jag som känner vämjelse inför dagens television kan möjligen be att få rekommendera ett program från 1969. Det är legendariske David Frost som intervjuar Enoch Powell. Det finns ett skäl till att jag rekommenderar er att se det. Jag har nämligen ett helt kapitel i min Black Country-bok om Powell och hans tal Rivers of Blood. Så det jag skrev kan här få en rejäl bakgrundsteckning:



Det finns också en intressant artikel som handlar om hur Powells änka har reagerat på en minst sagt korkad dystopi, där han utmålas som nazist. Historikern Andrew Roberts säger i artikeln:

"Powell was an ardent anti-Nazi from the earliest days even when other Tories were pro-appeasement."

Hela artikeln, där änkan Pamela Powell uttalar sig, hittar man här. 

Salvatore Quasimodo

Var och en står ensam på jorden hjärta
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.

Salvatore Quasimodo har inte funnits i mitt lyriska apotek. Hans namn har varit bekant, men annars i stort sett ingen representation i min läsning.

Så får jag under den gångna julens gran en Quasimodo-bok från Anders W. i Finland, Och plötsligt är det afton, utgiven i FIB:s lyrikklubbs bibliotek 1959. Översättare och introduktör var Arne Lundgren, han som senare kom att bli en av de främsta introduktörerna av portugisisk litteratur vid sidan av Marianne Sandels.

Jag öppnar den vackra lilla boken nattetid. Jag läser en dikt här, en dikt där. Och så orienterar jag mig efter förordet, som berättar att poeten föddes 1901 i Syrakusa. Där på ”den svavelhaltiga ön” Sicilien anses den italienska diktens vagga ha stått.

Lundgren citerar vad Quasimodo sagt i ett föredrag 1954:

”Diktarens ställning kan inte vara passiv i samhället: han ’förändrar’ världen. De starka bilder han skapar slår intensivare mot människans hjärta än filosofien och historien. Dikten omvandlas till etik just till följd av dess skapande och återgivande av skönheten: dess ansvar står i direkt samband med dess fulländning.”

Jag bläddrar mer. Läser igen. Avslutar nattläsningen med denna dikt innan jag släcker lampan:

Livet flydde icke från dig genom hemliga
läror, djurkretsars hybrida tecken, stavelser
eller nummer utlagda för en andra upptäckt
av världen. Men du har vandrat som en fånge
att med blodet och sanden mäta tystnadens mångfald,
dödens röster, på andra sidan bortom kullars vågor.

Vågrörelsen, påminnelsen om nationens födelse

Andra upplagan av boken från 2005

Ni som följt min blogg länge vet att jag startade inför arbetet med den bok som utkom 2004, Kärlek och längtan - en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken. Det är en bok inte bara om den portugisiska fadomusiken utan också om hela dess kultur, den nattliga, urbana som lever kvar i flera av stadens legendariska kvarter. Bloggen hade jag för att testa texter på mina läsare. Nu, tre böcker senare i samma ämne, det vill säga fado och Lissabon, vill jag påminna er med ett utdrag ur den bok jag utgav tillsammans med Ulf Bergqvist 2008, Lissabon. Miljöer, människor, musik.

Det här kapitlet handlar om vågrörelsen och dess betydelse både för staden och för fadomusiken.

Trottoar i Lissabon. Foto: Ulf Bergqvist

Inte ens på torra land slipper du undan: vågrörelsen är Lissabons viktigaste fenomen. Havet är alltid närvarande, som vatten och som sång. Vad vore fadon utan havsvågen? Vad vore saudade utan det öppna havets lilla människa, uppfylld av längtan hem till Lisboa? Och vågen bär också en gammal karavell! Man skulle också kunna slopa alla detaljerna och ställa en mycket större fråga: vad vore Portugal utan havet? Portugal har som Europas sydvästliga utpost också haft havet som enda självklart öppna port mot världen. Den europeiska identitet som idag ses som självklar har inte alltid varit det. Under diktaturens mörka år var gränsen mot Spanien också en gräns mot resten av världen.

Havet har, på gott och ont, skapat Portugals identitet. När kolonialväldet föll samman kom tiotusentals människor resande från Afrika till Lissabon. Också i detta mycket konkreta har staden präglats av havet och det som havsförbindelsen skapade. Lissabon är en både svart och vit stad också i det avseendet; en stad av européer och afrikaner, av brasilianska invandrare och idag dessutom av en ström av svart arbetskraft från det gamla sovjetiska imperiet.

Mariza är själva sinnebilden för detta ”svart-vita” förhållande. Hennes mamma är afrikanska med indiska rötter. Hennes pappa är portugis. Tillbaka från det afrikanska livet i Moçambique, i Lissabon sedan sjuttiotalet med sin dotter skapade de en liten restaurang i den stadsdel där fadomusiken föddes, Mouraria, och där slöts också den cirkel som förenade Europa och Afrika. Från Maria Severas 1800-tal går det en röd tråd till Marizas 2000-tal.

Havet är Portugals grundläggande identitet. Havet som förbindelse till världen, havet som exploateringsmöjlighet, havet som förbrödring och havet som förtryck. Portugal har sett allt detta ske, både det onda i kolonialismen och det goda i förbindelserna. Portugal har formats av havet, av vågrörelsen, av resan och upptäckten. Även om många unga portugiser idag skulle förneka det, så är det ett faktum att fadon är en av de viktigaste och mest seglivade beståndsdelarna av detta arv. Vågrörelsen finns i trottoarens sten liksom den finns i fadons gungande karaktär.

 När jag passerar karavellen vägrar jag att trampa på den och går ödmjukt en bit åt sidan, simmar torrskodd vidare i vågrörelsen.

"Smärtan som flyter likt vatten
Vi bär på denna illusion
Vågorna på ett osynligt hav
växer ensamma när det mörknar."

(José Luis Peixoto/Fontes Rocha: Se o Nosso Mundo)

"Om den portugisiske sjömannen
som reser kring på de sju haven
skulle bli den förste, vem vet,
att berätta för mig om sin uppfinning."

(Alexandre O'Neill/Alain Oulman: Gaivota)

Orhan Pamuk: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen (Norstedts, översättning av Mats Müllern)

Orhan Pamuk har från allra första läsningen för mig varit en problematisk författare. Hans verk består av ungefär lika delar berg och dalar, liksom sentimentaliteten tycks tävla med den kärva sakligheten. Inte många har vågat/velat erkänna att Snö är den enda av hans romaner som är rakt igenom njutbar läsning av hög kvalitet (jag känner en handfull människor som tycker mycket om den, men på grund av dess karaktär av politiskt kriminaldrama hellre tiger om det). Nå, Snö är så bra att jag än idag minns den i detalj och det är trots allt sju år sedan jag läste den.

Pamuk är vid sidan av det egna skönlitterära författarskapet också en driven essäist. Jag har läst såväl enskilda tidskriftstexter som hans två böcker Pappas resväska (2007) och Andra färger (2010). Men det som talar emot honom som essäist är den ofta akademiska och lite torra stilen. Den kommer sig förmodligen av att texterna bygger på just akademiska föreläsningar. Pamuks nya bok består uteslutande av bearbetade Harvard-föreläsningar.

Jag läser bokens föreläsningar/essäer med glädje, trots invändningarna, därför att de visar hur en extremt medveten författare arbetar. Ingenting tycks lämnat åt slumpen. Redan på första raden slår han fast: ”Romaner är alternativa liv”. Och så säger han:

”Trots allt vi vet om fiktion blir vi irriterade och bekymrade om en roman misslyckas med att uppehålla illusionen av att faktiskt vara verkligheten.”

Pamuk resonenar sällan abstrakt. Han förankrar varje tanke och idé i konkreta verk som tycks vara hans föredömen: Tolstojs Krig och fred, Kafkas Förvandlingen och en rad andra. Och paraden av författare som vi ser gå in i hans resonemang är så lång att den bara låter sig exemplifieras. Där finns Forster, Schiller, Flaubert, Dostojevskij, Faulkner, Borges – och många, många fler.

Det faktum att Pamuk här också berör sig egen roman Snö gör mig snarast upprymd:

”Min roman Snö fick mig att börja fundera på kombinationen romankonst och politik…”

... och jag tänker den hädiska tanken att den fundering förhoppningsvis avsätter fler sådana verk av honom. Risken är förstås att han istället skriver ännu en sentimental historia som Oskuldens museum.

47 minuter urban hjärnstorm

Foto New York: AN

Man hade kunnat tro att det var en storstad jag besökte i morse. En megastad av bilar, bussar, människor, omänsklighet. Men det var det inte. Det var Region Skånes huvudstad Kristianstad. Där är jag skriven och där har jag levt mitt liv sedan 1982, alltså precis halva mitt liv. Men jag har, tack och lov, aldrig bott i staden, alltid i dess utkant, i ett par små byar söder, väster och öster om den. Sedan mer än tio år finns bopålarna här, utmed vägen till Östersjökusten. I morse var jag tvungen att ta bussen in för några viktiga ärenden. Så snart jag steg in i varuhuset där butikerna finns började hjärnan koka och magen morra. Stressen slog emot mig som en fysiskt påtaglig misshandel. Den gjorde ont, den var en plåga. Tack och lov träffade jag en gammal vän från åren i Sätaröd, vi växlade några vänliga ord och smärtan avtog. Jag sprang tillbaka till busshållplatsen och var där fyra minuter före avgångstid. När jag steg av bussen mitt emot huset vi bor i andades jag ut. Hjärnstormen och plågan var över, jag satte mig med en kopp kaffe och med posten kom nya numret av TLS.

Märkliga minnessaker...

Under söndagen hade jag besök av min näst äldsta dotter och hennes karl. Vi hade tre timmar av trevligt samtal och god mat. De kom direkt från en mässa på den skånska landsbygden där man kunde köpa allt från porslin till örhängen. De berättade att en tysk väckarklocka med Hitler-bild såldes för sextusen kronor, och de undrade om jag hade velat haft en sådan i mitt hem. Svaret gav sig själv. Men så kom jag att tänka på att jag har en del fasansfull minnessaker från 1970-talet och 1980-talet. Den första perioden besökte jag Albanien ett antal gånger och det jag hade med mig hem - förutom fantastiskt hantverk - var mest med Enver Hoxhas eller Stalins bild. Frimärket ovan - som släpptes till hundraårsjubileet av Stalins födelse - fäste jag på en bit papp för att det inte skulle försvinna. Jag förvarar det lämpligt nog som bokmärke i standardverket Kommunismens svarta bok. Från 1980-talet är det framför allt Kaddafi-diktaturens minnesprylar jag har. Men det mesta är kastat, bortglömt och förlorat. Jag hade ett vackert bokverk om landet som jag var dum nog att dumpa. Men varje frimärke av Kaddafi tappade jag bort på livsvägen. Endast ett uppläggningsfat med ökenmotiv har jag kvar, vid sidan av hantverk i trä.

Varje despot vill se sitt eget ansikte överallt. Det gällde Hitler och Mussolini, det gällde Lenin och Stalin, men det gäller idag också islams despoter. Ismerna har detta gemensamt: personkulten, det övervakande ansiktets ögon.

Hemmavid? Hemmavid!

Inte min ort eller stad, ändå hemmavid i det svenska. Foto: AN

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser. Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Libanon? Nej, Sverige idag

Vad är det som hänt med Sverige, som gjort det legitimt att demonstrera sin vördnad för en imam som dog på 600-talet i Karbala, i svenska städer som Karlskrona? Varje gång jag ser dessa bilder - de brukar komma från Malmö - funderar jag på den svenska pk-elitens honnörsord "integration", "antirasism", "mångfald"...

Tror ni att föräldrarna till dessa svartklädda flickor nöjer sig med sådana ord? Klart att de inte gör. De vandrar för en död imam - noga räknat heter han Hussein - och det spelar ingen roll om de vandrar på skånsk eller blekingsk jord, de har ändå ingen som helst förbindelse till Sverige. Annat än den som försörjer dem, förstås. Ursäkta en lördagstrött livsvandrare, men det här kan jag varken förstå eller godta. Jag vill inte ens argumentera som anti-muslimska aktivister som framhåller att "Sverige är ett kristet land" - det är vi nämligen inte alls, Sverige är ett sekulariserat land, och här kan man, jude eller grek, leva i samförstånd om man dämpar manifestationer av makt genom religion. Det är uppenbart att muslimer inte tänker sig en sådan framtid i Sverige. Ändå ska vi "leva i samförstånd". Nej,jag tror inte att det fungerar, inte idag och framför allt inte imorgon.

Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen: "Kritik av den negativa uppbyggligheten" Övers. Staffan Vahlqvist (Ruin förlag)

Foto: Astrid Nydahl

Minst en gång om dagen är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark, Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig. Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet, Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men ändå).

Av just den anledning ska jag be att få återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten, som givits ut på svenska av Ruin förlag. De två har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:

Kritik av den negativa uppbyggligheten

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet.

Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.

Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment".

Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.

Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".

När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning.

*

Ett litet ps: Alla de "goda" människor som kallar Danmark rasistiskt har förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation, att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta. Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i munnen.

De oskuldsfulla och jihadismen

Darwin-statyn i födelsestaden Shrewsbury. Foto: AN

Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell? Karl Marx?). Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen, välj själv) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem. Utgivningen av Black Country-boken lärde mig också några viktiga läxor om skillnaden mellan fria andar och tuktade, mellan människor som läser och skriver kritiskt å ena sidan och de som skriver mot betalning i pressen å den andra.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhemsterroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag också framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

Salman Rushdie, Satansverserna och islamismen. En tillbakablick med Fay Weldon

Fay Weldon: Säck och aska. England efter Rushdie, före Utopia (Stenströms, översättning av Margareta Eklöf)

Det är 23 år sedan den publicerades, Fay Weldons glödande ilskna skrift med anledning av fatwan mot Salman Rushdie och det sociala och politiska tillståndet i Storbritannien. Tro inte att den är inaktuell för det. Jag skulle snarare säga tvärtom. Det är mycket av det hon skriver som ter sig både aktuellare och mer akut idag när vi rimligen borde veta mer och bättre. Weldons ilska hindrar henne inte från att se ett bredare - och djupare - perspektiv än de flesta som idag diskuterar islamiseringen och den sociala nedmonteringen av Europa.

Fay Weldons manus hette ursprungligen Sackcloth and ashes men utkom med titeln Sacred Cows. Det är en titel som för en svensk ter sig alldeles mitt i prick, eftersom det finns ett antal politiska frågor som är så tabubelagda att de gott kunde kallas för heliga kor. Man rör dem inte. Man talar inte om dem. Och om och när man vidrör eller talar om dem får man genast en stämpel. Idag vet vi hur den stämpeln ser ut: “islamofob” står det ofta på den, men det kan också stå “främlingsfientlig” eller rentav “rasist”. Det blir därför en smula komiskt när man måste gå tillbaka till en 23 år gammal engelsk skrift för att höra motargumenten. Fay Weldon hade sådana, redan då.

När Satansverserna fick Whitbreadpriset var det Weldon som höll anförandet för Rushdie. Hon sa bland annat:

“Mr Rushdies verk och person är omgivna av motstridiga uppfattningar. Hans romaner väcker fientlighet och obehag likaväl som lidelsefullt försvar, som alla stora romaner gör (…) vitaliteten i denna storartade bok, själva dess ambitioner, dess arrogans, dess sätt att sopa ihop kontinenter och kulturer och vänta på kollisionen, att knyta samman det förgångna och nuet, rum och tid, myt och vad vi är förmätna nog att kalla verklighet, i en engelsk prosa som vi inte visste kunde vara så elastisk, så entusiasmerande, trotsar alla utom de mest räddhågade att inte tilldela den ett pris.”

Weldon säger om sina egna ord, att de visar “vad profetior är värda”. Kanske kunde man ana att det skulle blåsa upp till storm men inte att stormen skulle föra med sig en dödsdom från den medeltida iranska mullan till det brittiska litteraturen. Hon säger att Satansverserna finns “i hjärtat av den nya humanistiska civilisationen.” Och det är därför, just därför, som de “som tillhör den döende världen” måste slå tillbaka och skrika “Döda! Döda! Döda!”.

Islamismen betraktas av Weldon som den döende världen. Det finns många, också idag, som delar den uppfattningen. Jag gör det inte. Islamiseringen av västvärlden visar på något helt annat. Den visar på en islamisk väckelse och en levande jihad, det vill säga ett redan påbörjat krig mot västvärlden, demokratin och friheten.

 "En fatwa från ayatollan, dödspatruller som sänds ut efter en av våra egna. En stöt. Ögon öppnas plötsligt. Folk hajar till. Det här är allvarligt. Låt oss inte somna igen."

Weldon ställer också dödsdomen i ljuset av ett alltmer förfallet brittiskt, det gäller allt från skola till sjukhus och vad muslimerna i exil vill ställa emot det. Nog börjar man ana, skriver hon, att "Allah måhända inte är den ende sanne Guden, eller inte i den bemärkelse han har framställts, inte i den enda utantillärda verklighet som profeten Muhammed kom med på 600-talet." Men vad göra åt det då? Muslimerna uppfattar ju ingen spricka, känner inget tvivel. De kan läxan utantill och håller sig till den.

"Och tvivel gör ont, tron är det enda man har om man är troende i de otrognas skrämmande värld. Nu går vi och hämtar Rushdie. Döda, döda, döda!"

Och så avslutar hon kapitlet:

"Vi gäspar. Vi gör ingenting. Bara en roman."

Att läsa Fay Weldons skrift är att påminnas om vad som skedde då och vad som sker nu, att sidobelysa det och ställa två epoker intill varandra för att kunna se vad som verkligen är och vad som bara förefaller vara. Gäspar också vi - fortfarande?

Tack till Filippa.

I tillkortakommandet

Foto: Ulrika W.

Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden. Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus finnas som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte är annat än en mental förberedelse och att de långa vaknätterna är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3 varje dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av TLS och se hur det unga och det åldrade växer samman. Att veta att Damaskus och Lissabon är lika nära som Kristianstad och Viby, att förstå att varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I tillkortakommandet.

Bortom hopp och framtidstro

Nog har jag många gånger under resor i Birmingham och Black Country sett dessa ungdomar som tycks ha gått direkt från skolan (där de skolkade) till total tomhet och en närmast parasitär tillvaro. Nu publicerar Birmingham Post en artikel som berättar om The Prince’s Trust (grundad 1976 av prins Charles) och deras Youth Index som publiceras årligen.

Årets rapport talar om en “nedåtgående spiral” som leder till en “permanent förstörd” framtid för de ungdomar som idag, på grund av den ekonomiska krisen (fast jag tror det handlar om ett klassrelaterat förhållande som märktes också för 15 år sedan och kommer att göra det 15 år framåt i tiden), befinner sig i djup förstämning (depression) och utan allt framtidshopp.

“Life can become a demoralising downward spiral – from a challenging childhood into life as a jobless adult. With the right support, we can help get these lives back on track across the city.”

Det säger John O’Reilly från The Prince’s Trust och fortsätter:

“Our Youth Index paints a very bleak picture of the emotional toll being unemployed can have on young people.”

Man talar om dessa ungdomar som NEET vilket betyder ” not in employment, education or training". Det som utmärker dem är att de förefaller vara oförmögna att hantera vardagslivet.

Som avslutande betraktelse tycker jag att detta är stark kost:

“The Youth Index – which was based on interviews with 2,150 16-to-25-year-olds across the UK – also found that one in five unemployed young people believe their confidence will never recover from their spell out of work.”

Jag tror att varje människa som varit arbetslös - eller långtidssjukskriven - känner igen sig i den beskrivningen. Här talar man alltså om unga människor, mellan 16 och 25 år gamla, som förlorat tron både på sig själv och på livet som sådant och där ett arbete, tillfälligt eller fast, bara ter sig som en luddig dröm.

Läs den här artikeln också (liksom länkarna), den berättar utförligt om hur många unga människor det handlar om och vilka aspekter som belyses.

I det här sammanhanget ska man också notera Röda Korsets utspel från igår:

"Vi i Europa måste komma ihåg att vi inte är immuna mot kriser och dessa - oavsett vad de beror på - kan leda till oroligheter och upplopp"

Det viskas om att Röda korsets arbete framöver alltmer kommer att inriktas på respektive europeiska land, för att underlätta för fattiga och hungriga (och därmed försöka hejda folkliga uppror). Det öppnar för mycket intressanta diskussioner, till exempel kan man fråga sig om Röda korset besitter en större kunskap och insikt än regeringarna? Inte hör man nordeuropeiska politiker tala om risken för upplopp.

Göran Börge: Grekiska sidospår (Carlssons förlag)

Det känns som om jag varit bekant med Göran Börge i halva mitt liv, utan att vi ens hade mötts fysiskt. Vår gemenskap byggde på böcker och brev. Det var en omfattande brevväxling sedan 1990-talet (vågar jag säga, förmodligen började den redan på 1980-talet). I nio fall av tio skrev Göran sina på skrivmaskin, i undantagsfall för hand, som då han den 2 november 2002 skickade mig ett långt sådant från Anacapri. Hans piktur tog man aldrig fel på, liten, ibland mikroskopisk, men alltid vacker och lättläst. Det verkar, när jag bläddrar i gamla brev, som om Göran alltid skrev till mig med dåligt samvete (för att det gått ett kvartal eller halvt år sedan sist) trots att jag upprepade gånger manade honom att inte tänka så.

Jag vet inte hur vår kontakt började, men det kan finnas en albansk förbindelse, eftersom han i sitt verk Det andra Italien från 1981 också omskrev den albanska exilenklaven arbarësherna i den italienska södern. På sätt och vis är det bra att inte exakt veta, eftersom min känsla av ”alltid” då skulle försvinna. Nå, vi resonerade huvudsakligen om tre ting: litteratur, politik och resor. Dessa tre var allt som oftast hoptvinnade till ett existentiellt förhållningssätt. Resorna hade jag gemensamma med honom sedan 1970-talet då jag alltmer kom att utforska Albanien och den albanska provinsen Kosova som då var en serbisk enklav i Jugoslavien. Märkligt nog sluter han denna cirkel i sin sista, postuma bok, då han gång på gång berättar om de länkar som förbinder delar av Grekland med Albanien (och som jag ska återvända till).

Sedan 1988 har jag samtliga Görans böcker med vackra dedikationer. Det året utgav han På sardernas ö, sedan kom med ett eller ett par års mellanrum böcker som Kring Medelhavet, Från Ararat till Eufrat, Öar och öknar, Vågskvalp i öknen och andra överraskningar i Mellanöstern, Afrika och Europa, Hemma på Capri, Palmyra – undret i öknen och Sidor av Sahara som kom 2008. Han besökte eller skrev dock aldrig om Israel och de palestinska områdena. På den punkten var vi alltid oeniga. Jag reste där, och skrev om det. Han kände ett alltför stort motstånd för att ens tänka tanken. Men det som skilde Göran från många  andra skrivande och skapande människor var att han alltid var öppen för diskussion. En sak som vid sidan av resorna upptog våra tankar var framför allt det kulturella, språkliga och politiska nivelleringen av Sverige. Inte var vi oeniga när vi då bytte tankar, möjligen kunde vi ge varandra nya infallsvinklar på problematiken. När jag 2010 valde att lämna det sista frilansuppdraget jag hade skrev Göran:

”Din avskedstext i Kristianstadsbladet hör i mitt tycke till det bästa du någonsin skrivit: en tät, slagkraftig summering av utvecklingen som bara tycks fortsätta i en oändlig utförslöpa.” Han menade dock att jag borde ha fortsatt, som en ”motvikt”. Efter det fortsätter han:

”Jag har nyligen läst Människans revolt, som Camus skrev innan Stalin ännu hade dött. Troligtvis har du läst den – ifall inte: det rör sig om en exemplarisk dekonstruktion av marxismen och dess brist på förankring i reella värden och dessutom om de andra 1900-talsideologiernas grund i samma nihilism. Hans enda hopp stod till den skapande människan och till en samhällsomvandling som skulle göra det möjligt för alltfler människor att känna sig delaktiga av skapandet till skillnad från det blotta producerandet. Detta är ju närbesläktat med vad din avskedsessä handlande om (…) Hur revolterar vi? Genom att försöka sprida en smula upplysning.”

Något av det finaste i boken är möten och återseenden med äldre människor som kunnat servera ett stycke bröd, ost eller kött. De är i alla avseenden äkta, dessa möten.

Det sista han här skriver leder mig direkt fram till hans postuma bok. Den är nämligen ett gediget exempel på detta upplysningsarbete. Enmansrörelsen för upplysning fann man alltid hos Göran Börge. Reste han i världen och skrev ifrån resorna så var det alltid en självklarhet att böckerna skulle berätta om platsens och människornas historia. Grekiska sidospår är inget undantag. Resorna han berättar om äger rum i Peloponnesos, norr om Korintiska viken, Eiva, Attika och Kreta. Göran Börge använder sällan ordet ”jag” i själva reseberättandet, det är alltid ett ”vi” som reser. Och jag tror de flesta av hans läsare är införstådda med att den andra personen i resandet är hans hustru Ingrid som han hade ett mycket långt äktenskap och reseliv tillsammans med, och vars roll i resandet inte ska underskattas (säger en man som aldrig skulle komma på tanken att resa ensam mer). I denna grekiska bok är det ofta Ingrid som kommer med förnuftiga uppslag om resors faror och omöjligheter när Göran själv nog verkar ha velat trotsa både det farliga och det omöjliga. Och därför kommer man i berättelsen inte sällan fram till platser som krävt både nerver av stål (i bilkörandet) och en ovanligt stor dos nyfikenhet.

Mest varje uppslag i boken bjuder på svindlande scenerier.

Man kan också konstatera att bokens humoristiska partier är högst läsvärda, som i skildringen av en fest på liten ort, där grisen står i centrum och de högtalarförstärkta musikinslagen inte tycks vilja tysta ens nattetid, eller i skildringen av en ”en medelålders grek med ett obehagligt, oljigt skratt.” Han har tydligen där i natten på tavernan lyckats förföra en ung amerikanska, ”hon sitter och suger på hans fingrar och jag känner god lust att sticka till henne mitt ännu inte avgnagda kotlettben.” Men dessa inslag, anekdotiska och roliga, är som kortare parenteser i denna bok som framför allt är kulturhistorikerns och upptäckarens (den alltid nyfikne som måste lukta på varje blomma och vända på varje sten). Börge går från äng till äng, undrar över var torget och husen i det förflutna låg, jämför ortsnamn med det han förväntat sig, bläddrar i såväl språklexikon som den medhavda floran och leder läsaren varsamt fram till kunskap om trakten i fråga.

När jag själv reste i södra Albanien 1978 tog jag den här bilden. Också partipropagandan var där tvåspråkig. Grekiskan var inte alls ett förbjudet språk under Hoxhas diktatur. Foto: Thomas Nydahl.

När han berättar om resorna i Epiros slår det mig igen att vi befinner oss nära Albanien. Under mina egna resor i södra Albanien i slutet av 1970-talet hade vi med oss skräckhistorierna om att grekerna där var förbjudna att använda sitt språk. Det var en lögn, vi såg såväl tidningar, gatuskyltar och annat på grekiska. På den grekiska sidan av gränsen beskrev man denna del av Albanien som ”norra Epiros”. Jag förstår efter läsningen av Göran Börges bok att den här provinsen, också på den grekiska sidan, haft det svårt och fortsätter att leva under sådana förhållanden.

Det finns så oerhört mycket mer jag hade kunna exemplifiera med från Grekiska sidospår. Jag avslutar ändå med att säga att om man alls har funderingar på att resa i dessa grekiska trakter bör man läsa boken först eller helt enkelt ha den med på resan. En bättre och mer personlig vägvisare hittar man i alla fall inte på svenska språket. Men också om man vill resa i fåtöljen – ett ämne vi ofta berörde i våra brev – är det en vacker och givande bok, inte minst för kapitel som det om Sapfo och andra historiska gestalter.