fredag 4 januari 2013

I tillkortakommandet

Foto: Ulrika W.
Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden. Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus finnas som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte är annat än en mental förberedelse och att de långa vaknätterna är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3 varje dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av TLS och se hur det unga och det åldrade växer samman. Att veta att Damaskus och Lissabon är lika nära som Kristianstad och Viby, att förstå att varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I tillkortakommandet.

Bortom hopp och framtidstro

Nog har jag många gånger under resor i Birmingham och Black Country sett dessa ungdomar som tycks ha gått direkt från skolan (där de skolkade) till total tomhet och en närmast parasitär tillvaro. Nu publicerar Birmingham Post en artikel som berättar om The Prince’s Trust (grundad 1976 av prins Charles) och deras Youth Index som publiceras årligen.

Årets rapport talar om en “nedåtgående spiral” som leder till en “permanent förstörd” framtid för de ungdomar som idag, på grund av den ekonomiska krisen (fast jag tror det handlar om ett klassrelaterat förhållande som märktes också för 15 år sedan och kommer att göra det 15 år framåt i tiden), befinner sig i djup förstämning (depression) och utan allt framtidshopp.
“Life can become a demoralising downward spiral – from a challenging childhood into life as a jobless adult. With the right support, we can help get these lives back on track across the city.”
Det säger John O’Reilly från The Prince’s Trust och fortsätter:
“Our Youth Index paints a very bleak picture of the emotional toll being unemployed can have on young people.”
Man talar om dessa ungdomar som NEET vilket betyder ” not in employment, education or training". Det som utmärker dem är att de förefaller vara oförmögna att hantera vardagslivet.

Som avslutande betraktelse tycker jag att detta är stark kost:
“The Youth Index – which was based on interviews with 2,150 16-to-25-year-olds across the UK – also found that one in five unemployed young people believe their confidence will never recover from their spell out of work.”
Jag tror att varje människa som varit arbetslös - eller långtidssjukskriven - känner igen sig i den beskrivningen. Här talar man alltså om unga människor, mellan 16 och 25 år gamla, som förlorat tron både på sig själv och på livet som sådant och där ett arbete, tillfälligt eller fast, bara ter sig som en luddig dröm.

Läs den här artikeln också (liksom länkarna), den berättar utförligt om hur många unga människor det handlar om och vilka aspekter som belyses.

I det här sammanhanget ska man också notera Röda Korsets utspel från igår:
"Vi i Europa måste komma ihåg att vi inte är immuna mot kriser och dessa - oavsett vad de beror på - kan leda till oroligheter och upplopp"
Det viskas om att Röda korsets arbete framöver alltmer kommer att inriktas på respektive europeiska land, för att underlätta för fattiga och hungriga (och därmed försöka hejda folkliga uppror). Det öppnar för mycket intressanta diskussioner, till exempel kan man fråga sig om Röda korset besitter en större kunskap och insikt än regeringarna? Inte hör man nordeuropeiska politiker tala om risken för upplopp.



torsdag 3 januari 2013

Göran Börge: Grekiska sidospår (Carlssons förlag)

Det känns som om jag varit bekant med Göran Börge i halva mitt liv, utan att vi ens hade mötts fysiskt. Vår gemenskap byggde på böcker och brev. Det var en omfattande brevväxling sedan 1990-talet (vågar jag säga, förmodligen började den redan på 1980-talet). I nio fall av tio skrev Göran sina på skrivmaskin, i undantagsfall för hand, som då han den 2 november 2002 skickade mig ett långt sådant från Anacapri. Hans piktur tog man aldrig fel på, liten, ibland mikroskopisk, men alltid vacker och lättläst. Det verkar, när jag bläddrar i gamla brev, som om Göran alltid skrev till mig med dåligt samvete (för att det gått ett kvartal eller halvt år sedan sist) trots att jag upprepade gånger manade honom att inte tänka så.

Jag vet inte hur vår kontakt började, men det kan finnas en albansk förbindelse, eftersom han i sitt verk Det andra Italien från 1981 också omskrev den albanska exilenklaven arbarësherna i den italienska södern. På sätt och vis är det bra att inte exakt veta, eftersom min känsla av ”alltid” då skulle försvinna. Nå, vi resonerade huvudsakligen om tre ting: litteratur, politik och resor. Dessa tre var allt som oftast hoptvinnade till ett existentiellt förhållningssätt. Resorna hade jag gemensamma med honom sedan 1970-talet då jag alltmer kom att utforska Albanien och den albanska provinsen Kosova som då var en serbisk enklav i Jugoslavien. Märkligt nog sluter han denna cirkel i sin sista, postuma bok, då han gång på gång berättar om de länkar som förbinder delar av Grekland med Albanien (och som jag ska återvända till).

Sedan 1988 har jag samtliga Görans böcker med vackra dedikationer. Det året utgav han På sardernas ö, sedan kom med ett eller ett par års mellanrum böcker som Kring Medelhavet, Från Ararat till Eufrat, Öar och öknar, Vågskvalp i öknen och andra överraskningar i Mellanöstern, Afrika och Europa, Hemma på Capri, Palmyra – undret i öknen och Sidor av Sahara som kom 2008. Han besökte eller skrev dock aldrig om Israel och de palestinska områdena. På den punkten var vi alltid oeniga. Jag reste där, och skrev om det. Han kände ett alltför stort motstånd för att ens tänka tanken. Men det som skilde Göran från många  andra skrivande och skapande människor var att han alltid var öppen för diskussion. En sak som vid sidan av resorna upptog våra tankar var framför allt det kulturella, språkliga och politiska nivelleringen av Sverige. Inte var vi oeniga när vi då bytte tankar, möjligen kunde vi ge varandra nya infallsvinklar på problematiken. När jag 2010 valde att lämna det sista frilansuppdraget jag hade skrev Göran:

Din avskedstext i Kristianstadsbladet hör i mitt tycke till det bästa du någonsin skrivit: en tät, slagkraftig summering av utvecklingen som bara tycks fortsätta i en oändlig utförslöpa.” Han menade dock att jag borde ha fortsatt, som en ”motvikt”. Efter det fortsätter han:
”Jag har nyligen läst Människans revolt, som Camus skrev innan Stalin ännu hade dött. Troligtvis har du läst den – ifall inte: det rör sig om en exemplarisk dekonstruktion av marxismen och dess brist på förankring i reella värden och dessutom om de andra 1900-talsideologiernas grund i samma nihilism. Hans enda hopp stod till den skapande människan och till en samhällsomvandling som skulle göra det möjligt för alltfler människor att känna sig delaktiga av skapandet till skillnad från det blotta producerandet. Detta är ju närbesläktat med vad din avskedsessä handlande om (…) Hur revolterar vi? Genom att försöka sprida en smula upplysning.”
Något av det finaste i boken är möten och återseenden med äldre människor som kunnat servera ett stycke bröd, ost eller kött. De är i alla avseenden äkta, dessa möten.
Det sista han här skriver leder mig direkt fram till hans postuma bok. Den är nämligen ett gediget exempel på detta upplysningsarbete. Enmansrörelsen för upplysning fann man alltid hos Göran Börge. Reste han i världen och skrev ifrån resorna så var det alltid en självklarhet att böckerna skulle berätta om platsens och människornas historia. Grekiska sidospår är inget undantag. Resorna han berättar om äger rum i Peloponnesos, norr om Korintiska viken, Eiva, Attika och Kreta. Göran Börge använder sällan ordet ”jag” i själva reseberättandet, det är alltid ett ”vi” som reser. Och jag tror de flesta av hans läsare är införstådda med att den andra personen i resandet är hans hustru Ingrid som han hade ett mycket långt äktenskap och reseliv tillsammans med, och vars roll i resandet inte ska underskattas (säger en man som aldrig skulle komma på tanken att resa ensam mer). I denna grekiska bok är det ofta Ingrid som kommer med förnuftiga uppslag om resors faror och omöjligheter när Göran själv nog verkar ha velat trotsa både det farliga och det omöjliga. Och därför kommer man i berättelsen inte sällan fram till platser som krävt både nerver av stål (i bilkörandet) och en ovanligt stor dos nyfikenhet.

Mest varje uppslag i boken bjuder på svindlande scenerier.

Man kan också konstatera att bokens humoristiska partier är högst läsvärda, som i skildringen av en fest på liten ort, där grisen står i centrum och de högtalarförstärkta musikinslagen inte tycks vilja tysta ens nattetid, eller i skildringen av en ”en medelålders grek med ett obehagligt, oljigt skratt.” Han har tydligen där i natten på tavernan lyckats förföra en ung amerikanska, ”hon sitter och suger på hans fingrar och jag känner god lust att sticka till henne mitt ännu inte avgnagda kotlettben.” Men dessa inslag, anekdotiska och roliga, är som kortare parenteser i denna bok som framför allt är kulturhistorikerns och upptäckarens (den alltid nyfikne som måste lukta på varje blomma och vända på varje sten). Börge går från äng till äng, undrar över var torget och husen i det förflutna låg, jämför ortsnamn med det han förväntat sig, bläddrar i såväl språklexikon som den medhavda floran och leder läsaren varsamt fram till kunskap om trakten i fråga.

När jag själv reste i södra Albanien 1978 tog jag den här bilden. Också partipropagandan var där tvåspråkig. Grekiskan var inte alls ett förbjudet språk under Hoxhas diktatur. Foto: Thomas Nydahl.

När han berättar om resorna i Epiros slår det mig igen att vi befinner oss nära Albanien. Under mina egna resor i södra Albanien i slutet av 1970-talet hade vi med oss skräckhistorierna om att grekerna där var förbjudna att använda sitt språk. Det var en lögn, vi såg såväl tidningar, gatuskyltar och annat på grekiska. På den grekiska sidan av gränsen beskrev man denna del av Albanien som ”norra Epiros”. Jag förstår efter läsningen av Göran Börges bok att den här provinsen, också på den grekiska sidan, haft det svårt och fortsätter att leva under sådana förhållanden.

Det finns så oerhört mycket mer jag hade kunna exemplifiera med från Grekiska sidospår. Jag avslutar ändå med att säga att om man alls har funderingar på att resa i dessa grekiska trakter bör man läsa boken först eller helt enkelt ha den med på resan. En bättre och mer personlig vägvisare hittar man i alla fall inte på svenska språket. Men också om man vill resa i fåtöljen – ett ämne vi ofta berörde i våra brev – är det en vacker och givande bok, inte minst för kapitel som det om Sapfo och andra historiska gestalter.



Brunt äter vitt, grått äter blått

Västra Nyland, Finland i tö. Foto: Ulrika W.

All vacker snö vi levde i är borta. Inte ens de brunslaskiga resterna finns kvar. Men när jag ser den här bilden tänker jag på hur fort det vackra kan bli fult, och hur fort det glädjande kan bli sorgligt.

Det är nu tre dagar in på det nya året. Det mesta tycks fungera bra - så länge jag begränsar mig till det egna synfältet. Boken säljer fortfarande och så sent som igår kom det en ny fin recension. Men har man en stor familj har man också ett ansvar som sträcker sig såväl fysiskt som mentalt mycket längre än till det egna livet. När det sker sorgliga saker i familjen blir också jag sorgsen. Nå, problemen är till för att lösas, och det ska jag försöka medverka till den här gången med. Ibland går det lätt, andra gånger är det svårare. Men det finns bara en riktning i förhållandet till dessa problem; framåt, mot en lösning.

Jag har en längre period funderat på vad som sker med den brittiska yttrande- och tryckfriheten. Under december kom det flera oroväckande signaler. Om jag får arbetsro tänker jag därför under januari börja leta fakta och hitta exempel på hur det står till. Jag har också ett par böcker att recensera här i bloggen, eftersom jag parallelläser dem och snart är färdig. En av dem glädjer mig alldeles särskilt, det är Göran Börges postuma Greklandsbok. Och så ska jag ta itu med Paul Austers Vinterdagbok när det är gjort.

Och under gårdagskvällen fick jag se ett nytt inlägg av Bernur, Att läsa klassiker eller att inte läsa klassiker, där kommentarspalten gjorde mig upprymd. Nog är det alltid uppfriskande att få säga sitt hjärtas mening om det svenska litteraturträsket.

Kan vi hoppas på ny himmelsblånad och ny vintervithet? Jag gör det, för en vinter ska vara betydligt längre än den blev i december 2012.


onsdag 2 januari 2013

Anna Brodow om Black Country

Dudley Castle. Foto: Astrid Nydahl
Anna Brodow skriver idag om Black Country-boken och jag citerar här inledningen av hennes recension:
"Jag är sen på bollen i blogg- och vänskapskretsen runt Thomas Nydahl att kommentera hans bok Black Country. Fast inte senare än papperspressens skribenter; få dagstidningar har ännu recenserat den, trots det brännande och aktuella innehållet. Det torde inte minst bero på det brännande och aktuella innehållet i sig självt: en skarp kritik av multikulturalismen som politisk idé och  islamismen som ideologi ställer höga krav på stringens och förmåga att hålla tungan rätt i mun. Fallgroparna är många och risken är överhängande att stämplas som islamofob eller rasist – om  det finns något som legitimerar  eller understöder den oro som många människor känner inför stora förändringar i samhället och som gör att de kanske väljer att rösta på SD som politiskt alternativ. Det är en så överhängande risk att trampa fel eller dra fel slutsatser att jag till och med har dragit mig för att skriva det här blogginlägget. Enklast är att låta bli. Enklast är också att markera avstånd utan att egentligen diskutera vad han skriver om (bara det han inte skriver om) och avfärda Nydahls bok som ”dåligt skriven” - vilket den absolut inte är."

Uppdatering: angående recensionsexemplar av min bok till pressen, så förhåller det sig så att när lokaltidningen insisterade på att få skita ner boken, beslutade jag mig för att sända den till morgon- och kvällspressen i de tre största städerna, inga andra.

Läs också nyårsrapporten från bland annat Midlands: " In Birmingham there was a record five 999 calls every MINUTE. West Midlands Ambulance Service were out in force as party-goers swamped the streets on the busiest night of the year. Between 8pm and midnight the service received a 638 calls - a 15 per cent increase from the previous year. Between 1am and 4am, another 1,291 emergency calls came in, with crews working flat out to deal with the mayhem."

Bilderna i Daily Mail konkretiserar vad det handlar om.



tisdag 1 januari 2013

Att vantrivas i kulturen

Under granen i julas hade min vän Per Helge lagt den här gamla godbiten, Sigmund Freuds Vi vantrivas i kulturen (förlaget anger översättaren som S.J.S - högre status än så hade de inte på 1930-talet). Den är ju en klassiker som alltid är läsvärd, men därtill kommer att det här exemplaret tillhört Ivar Lo-Johansson. I den Bonnier-serie där den utkom 1932 finner man en anmärkningsvärt militant rubrik, Frontens bibliotek. Det var det första jag reagerade på. Kunde man använda den sortens nästan krigiska titlar före andra världskriget, medan det efter katastrofen blev en omöjlighet? Jag vet inte, det är bara en fundering.

Vi firade jul här hemma, med bara två av de vuxna barnen. Min son drog sig till minnes att jag själv utgivit en bok som dragit till sig uppmärksamhet utifrån Freuds ord. Den boken skrev jag som en brevväxling i skuggan av 1990-talets Balkankrig.

Jag var själv mycket aktiv med upplysningsarbete kring våldtäkten på Bosnien och utgav en rad titlar som handlade om kriget, dess bakgrund och orsaker (av sådana som Roy Gutman, Jacques Julliard, Wilhelm Agrell m.fl). Per Helge och jag talade ofta i telefon med varandra om det som pågick. Jag kunde inte hantera den förtvivlan jag kände över utvecklingen. 

Det första min son gjorde när vi öppnat boken i julas var att se om Lo-Johansson gjort några understrykningar i sin läsning. En enda fanns det! Den är så fin att jag gärna citerar den:
"Var och en som är mottaglig för konst vet att högt skatta detta som en källa för lust och tröst. Dock förmår den milda narkos, i vilken konsten försätter oss, icke skänka mer än en tillfällig tillflykt undan det hårda livet och är icke stark nog att förmå oss glömma ett verkligt elände."
Så är det ju. Sigmund Freuds skrift har många gånger funnits i mitt undermedvetna, just för sin titel. Att "vantrivas i kulturen" är inte bara något jag själv tyckt mig kunna känna. Det är också så att Per Helges och min bok Som om hopp funnes (den kom 1995) i en DN-recension fick just de orden kastade emot oss som en försäkran om att vår brevväxling var i det närmaste oläsbar. Sådan pessimism - trots att den endast var min, Pers ton och attityd är en helt annan - kunde man bara inte leva med. Den djupaste innebörden skulle alltså vara att vi vantrivdes i kulturen. Jag har, som åren gått, allt mer velat opponera mig och säga att det vi verkligen vantrivdes i var o-kulturen, barbariet, mänsklighetens absoluta övergång i vapnens och maktens rätt. Om man inte vantrivs i det så vet jag banne mig inte var man skulle göra det.

Dag nummer ett 2013. Förgånget och nytt

Foto: Lennart R.
Det är besynnerligt varje gång. Lära sig skriva det nya årtalet. Börja räkna från ett igen. Och ändå bara en teknikalitet, en metod för tidräkning, ett sätt att förhålla sig till de framåtskridande eller det som går mot avslutning och död. Just därför använder jag också denna årets första dag en Lissabon-bild tagen av Lennart R. Den bilden berättar just det jag vill förmedla.

På sin stol sitter en äldre man och spelar guitarra portuguesa, den tolvsträngande portugisiska fado-gitarren. Han har en statligt licensierad tiggarbössa i knäet, vilket indikerar att han är blind. Hans melodier skvallrar om det förflutna, om en utveckling som inte kastat allt på historiens sophög, ett förflutet som förvisso varit fattigt men framför allt förankrat i en tradition som vårdats generation efter generation.

I bildens suddiga främre kant går en ung man förbi, han ser ut att titta på den spelande mannen, så som man flyktigt betraktar det man snabbt passerar. Vad har vi med det förflutna att göra? Han lever förmodligen i en helt annan värld, präglad av snabbmat, popkultur och drömmar som kanske inte ens innefattar det egna landets traditioner. Jag gissar förstås bara, jag vet inte vem den förbipasserande är, men eftersom han i bilden är anonym låter jag honom representera samtiden. Kvinnan bakom honom bär dessutom på en nästan övertydlig symbol för den usla mat-"kultur" vi dränks av numera. Alla vet numera vad detta M står för.

Den portugisiska fadon blev för mig en vändpunkt i livet redan 1983. Jag har levt med den sedan dess. Den har bidragit till att göra mig till en allt mer konservativ människa. I ett nu där det mesta ter sig relativt (i bästa fall) eller ointressant och där snabbheten, vinsten och framgången är vad som premieras sätter jag mig där hos den spelande mannen, på den vackra trottoaren i Lissabon. Det är årets första dag. Vi har mycket att samtala om.


måndag 31 december 2012

Tack för 2012!!!

Foto i Lissabon: Lennart R.
Vem ska man först och främst tacka? Jag tycker att man ska tacka den minoritet som bär vår kultur, som vårdar vårt språk, som inte betraktar sin nationalitet och sin identitet som en belastning eller ett brott. Var hittar jag dessa människor? Några få har jag runt mig i en konkret verklighet. Mellan mig och dessa kulturbärare finns det öppna kanaler, vi skriver till varandra eller vi samtalar med varandra.

I det skrivna ordets tjänst vill jag framför allt tacka de bloggare som varje dag, året runt, betyder mycket för mig. Bernur står i en klass för sig. Hans beläsenhet, hunger och nyfikenhet sporrar mig dagligen. Det gör också Bodil Zalesky och när hon tar bloggpauser saknar jag henne. Jag läser förstås Karin Stensdotter för hennes parisiska reflektioner kring svenskt språk och kultur. Einars Rapsodi och Olas Vikboblogg fyller min längtan efter det djupa allvar som så få människor idag tycks förmögna att uppbåda. Det gör för övrigt också Lars Vilks på sin hemsida.

Jag läser dagligen också norska sidor som Human Rights Service och danska sidor som Sappho och Snaphanen, och det gör jag för att hålla mig informerad om den politiska och kulturella avvecklingen av Europa. Nästan dagligen hittar jag där trådar som jag själv kan spinna vidare på. Det gör jag också hos unga, högt bildade bloggare som Oskorei (utan att för den sakens skull alltid vara politiskt överens med honom - vilket också gäller för Mohamed Omars Nya Il Convito). Jag högaktar människor som går sin egen väg, som söker utan att på förhand veta vad de kommer att finna. För mer sporadisk läsning går jag med glädje till Bengt i Wien, Anna i Porto, Anna Brodows konstblogg, Gabrielle Björnstrands texter, Gunnar Strandbergs poesi och litteraturfunderingar och Helena i Frankrike. Jag läser förstås också bloggare som är av annat slag, både de som finns i min familj och de som finns i en krets av nätvänner.

För rättvisans skull vill jag också säga att jag är tacksam för ett antal utländska tidningar som på nätet ger mig information. De finns i Israel, Storbritannien, Danmark, Norge, USA och några andra länder. I dessa tidningar söker jag inte kulturmaterial utan information om politiska skeenden.

Jag tackar er alla för att ni skriver i frihet, av nyfikenhet och bildningslust, och jag tackar er för allt ni givit och ger från era specifika hörn av världen och språket. Och jag tackar mina läsare i Danmark, Norge och Finland, liksom alla som på avlägsna platser i världen läser min blogg (jag vet bara i undantagsfall vem ni är, men ni är alltid lika välkomna).

Ja, jag önskar förstås er och alla mina många läsare (x) ett riktigt gott 2013 (med reservation för att optimism knappast är befogad) - och hoppas på mycket av den läsning som inte tuktats eller tuggats sönder i de allt mer patetiska (desperata är ett annat ord för deras uppenbart förestående dödskramp) svenska tidningshusen. Den som söker seriös kultur hittar den inte längre på de "kultursidor" som för länge sedan skulle ha bytt namn till "Nöje & Fritid". Möjligen finner man den i udda tryckta publikationer och på nätet, det så förtalade och underskattade. I full frihet, än så länge.

Tack för 2012. Välkomna 2013!

x(1-31 december 13.622 unika besök/sidvisningar och totalt under månaden t.om. klockan 12:44 idag, 17.359. Den 2 december sprängdes 1.000-vallen för första gången på en enda dag. Detta är förstås inget att tala om jämfört med många av de stora, inflytelserika bloggarna, men ur mitt begränsade perspektiv har jag nu nått så många läsare att det motiverar mig att anstränga mig ytterligare i framtiden.)


söndag 30 december 2012

De sista läsningarna 2012

Sista boken för i år, nyligen utläst.
Det har varit si och så med läsandet i höst och vinter. Arbetet med min egen bok har slukat all tid, och den som blivit över i december har förstås gått till barn och barnbarn.

Jag har dock kommit att läsa böcker som Sture Lindholms En motgångarnas man, Mohamed Omars Den syriska tragedin, Eli Göndörs bok om muslimska kvinnor i Israel, Artur Szulc Marodörer, medhjälpare och mördare, Flauberts Madame Bovary i Anders Bodegårds nya översättning, Herta Müllers nya essäsamling, Michéle Lesbres Nina av en slump, Patrick Modianos Lilla smycket, Jeanne Cordeliers Vidare, Yasmine Ghatas Flickan som slutade tala och inte minst Montaignes essäer i nyöversättning av Jan Stolpe (jag har förstås missat ett antal titlar men i runda slängar har det blivit dessa och några till).

Allra sist, så sent som igår, läste jag ut Einar Askestads nya bok, Skolastiska övningar. Det är ingen lätt bok att skriva om. Men jag vill säga detta: i aforistiskt korta texter (en rad som kortast, kanske en halv sida som längst) rör han sig kring ett torg där människor och händelser belyser vår existens och dess villkor. Ibland hugger han snärtigt, ibland bubblar humorn fram och för det mesta ger dessa texter kring torget en när nog cioransk tankeställare:
"Upptäckten av att vara komisk ensam."
"Hur långt var det möjligt att blunda? Så långt som det var tillåtet."
"En förutsättning för all logik, ömsesidighet och genuin gemenskap var förmågan att vända på steken."
Och ett lite längre avsnitt som detta som för mig växer till en (måhända oavsiktlig) kommentar kring det gångna årets "arabiska vår":
"I ett försök att få slut på demonstrationerna flyttade guvernören ut den politiska ledningen till stadens utkanter. Han vill ha lugn och ro, men förstod sig inte på revolutionärernas psykologi. På torget, utanför den tömda regeringsbyggnaden, fortsatte skallen att eka. Där fanns vad revolutionen behövde. En publik."
Askestads bok är skriven så att man med fördel läser några sidor varje dag. Den är inte ämnad som sträckläsning. Just därför vill jag också framhålla att det som också glatt mig under det gångna året är romaner utgivna på förlagen Sekwa och Elisabeth Grate Bokförlag: de är av motsatt karaktär, riktiga sträckläsar-romaner man inte kan släppa förrän man nått sista sidan. Jag behöver båda dessa typer av litteratur. Från Montaignes essäer ur det förflutna och Einar Askestads aforism-lika prosa till det realistiskt berättande. När det gäller klassiker är förlaget Atlantis det allra bästa. Också när det gäller samtida facklitteratur utger de något av det intressantaste. Läsa bör man alltid, om inte annat för att förkovra sig eller njuta av skönlitteraturens människobyggda verklighet.Men det ska vara av hög kvalitet. Annars kan det kvitta. Då kan man lika gärna ta med sig veckans ICA-reklam och läsa den under nattlampan.



Årets näst sista dag

Foto: AN
Årets sista dagar kom delvis oväntat att handla om glädje och närvaro. De första timmarnas tur till dimman och havet lade grunden för lördagen. A:s barnbarns-flicka föddes medan vi var där. Lite senare under dagen fick jag den fina recensionen av Black Country hos Oskorei.

Söndagen inleds med att jag samlat ihop gammalt bröd från frysen för att mata ankor, svanar och andra fåglar i Tivoliparken. Det blir därmed också en skön promenad i staden som annars helt ägnar sig åt att slita ner saker från rea-hyllorna. Den vackra parken är en helt annan värld.

Så är det bara två dagar kvar av 2012: söndagen och måndagen. När jag vaknar den 1 januari vid niotiden vet jag att det är ett tämligen nytt liv som inleds. Mer disciplin, mindre vin och öl, mer förverkligande av skrivplaner. Den malmöitiska barndomsskildringen ska skrivas färdig. Den har arbetsnamnet Barndomen i nuets spegel. Det ska också den bok göra som alltsedan 2011 vuxit bit för bit, i samma stil som Inre frihet och Långsamhetens nej. Om det lyckas är den tänkt att vara en meditation över enkelhet, avstående och det tankearbete som kräver både tystnad och ensamhet. Arbetsnamnet är Finge jag gräva efter annat än guld.

Varför säger vi då Gott Nytt År!? Jag vet uppriktigt inte varför jag insisterar. Det kan vara så enkelt som att jag önskar de mina (både i familj och vänkrets) ett år av hälsa och frihet. Men det slentrianmässiga gör också att man så lätt glömmer bort de verkliga problemen som tornar upp sig. Jag tänker då inte främst på det individuella planet, utan på det socialt kollektiva och det politiska. Den konkreta innebörden väntar vi med några dagar.

Uppdatering 11:07

Det var en fröjd att komma till Tivoliparken idag. Redan när vi svängde runt hörnet ner till vattnet kom först gässen skrikande, sedan änderna och hönsen. Väl framme vid fåglarna kom en större duvflock in från vänster och landade vid våra fötter. Den mycket stora kassen bröd gick åt på kanske fyra minuter. När vi återvände hem stod gässen fortfarande och skrek: Mer!Mer!Mer!

Men det blir inte mer i år. Kanske nästa.

lördag 29 december 2012

Hav, is, dimma. Ett nytt liv! En uppdatering

Landön lördag 29 december. Foto: AN
Vi började dagen vid Landön med kaffe och smörgåsar. Kallt som tusan. Glömde ta med handskar eller vantar för att jag var så noga med att komma ihåg mössan. Varmt kaffe att kupa kalla fingrar över. Dimman som tätnade. Magi i det tysta. Inte en människa på långt håll ens. Bara vi i den tjutande vinden.

När vi kom hem hade någon ringt. Det var A:s yngsta dotter som idag fött en välskapt liten flicka. Vår barnbarnsskara växer. Den är riktigt stor nu. Men livet är ingen tävling och därmed har jag sagt vad som behöver sägas.

Igår fick jag lära mig av en kommentar i bloggen att jag är "anarkist" - trots att jag är allt annat än det. Länkar därför till en tänkvärd text som kanske ringar in var jag befinner mig, utan att för den skull bekänna mig till en -ism. Den är skriven av Leszek Kołakowski (1927-2009). en polsk filosof som vore värd betydligt mer uppmärksamhet och läsning än vad som är fallet. Det är särskilt detta han skriver om konservatismen som jag kan skriva under på:
"That we do not know the extent to which various traditional forms of social life--families, rituals, nations, religious communities--are indispensable if life in a society is to be tolerable or even possible. There are no grounds for believing that when we destroy these forms, or brand them as irrational, we increase the chance of happiness, peace, security, or freedom. We have no certain knowledge of what might occur if, for example, the monogamous family was abrogated, or if the time-honored custom of burying the dead were to give way to the rational recycling of corpses for industrial purposes. But we would do well to expect the worst."
Uppdatering 13.00:

Så har jag inte mer än suckat över hur jag blir läst, när jag hittar den absolut bästa (i meningen välskrivna och redovisande/resonerande) recensionen av min bok Black Country. Det är Oskorei som idag skriver i sin blogg:
"Den underklasskultur som vuxit fram i England stöter han själv på i kollektivtrafiken, den är bland annat våldsam, ohövlig och okunnig. Allt detta har förövrigt strukturella orsaker. När möjligheten till social mobilitet, rentav till anställning, blir försvinnande liten, påverkar det människor. När samhället anammar en långt gången värderelativism är en livsstil präglad av porrfilm och hiphoptexter lika mycket ”värd” som en präglad av hövlighet och civilisation. Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis: ”Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”. Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."
Jag blir förstås särskilt tacksam för hans avslutande karaktäristik av min bok:
"Sammantaget är detta en klart läsvärd och värdefull bok. Nydahl skriver bra, och boken präglas av uppriktighet och frågor snarare än en vilja att berätta för läsaren vad han eller hon ska tycka. Den uppmuntrar också till fortsatt läsning, genom de många andra författare som berörs."
Hela Oskoreis intressanta text kan du läsa här.




Nej. Inte av mig. Aldrig

Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter. Läser en diktsamling. Det behövs bara några få ord ur den för att sammanfatta:

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -
storkna av mina fyrradiga stentavlor,
jag erkänner aldrig några av era anspråk

Ur dikten Demonstration av Les Murray, Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs förlag)

fredag 28 december 2012

Nationalismen. Ännu en gång redovisar jag mitt ställningstagande

Ack Sverige! Foto: Anders Johansson
Två böcker utgivna sent i höst har gjort att mitt namn och mitt författarskap valsat runt en del på nationalistiska hemsidor. Jag gav själv ut Black Country och jag intervjuas i Mikael Jalvings bok Absolut Sverige som nu finns på svenska.

Jag vet att läsare ställer frågan, eller rentav tror sig ha svaret: "Är han numera nationalist? Vi ser ju hans namn på Avpixlat (SD-lierad) och Realisten (som är knuten till Svenskarnas Parti)."

Jag kan skriva många olika svar, men nöjer mig med två:

1/ För det första står jag för varje ord jag skrivit eller uttalat till en kollega.
2/ För det andra står det alla läsare fritt att skriva vad de vill, också när det är läsare jag inte skulle tveka att motarbeta.

Så nej, jag är inte nationalist. Har aldrig varit. Är inte. Kommer inte att bli. Att skriva kritiskt om det politiska, moraliska och kulturella klimatet i Sverige och Europa är inte detsamma som att ansluta sig till nationalistiska försök till "lösning". Jag menar att nationalismen har prövats alltför många gånger med alltför katastrofalt resultat, för att ens komma på tanken att ansluta mig till den. Att en nationalistisk våg sveper över Europa - parallellt med islamisering och gettoisering - ändrar inte på min hållning. Min grundinställning är djupt pessimistisk. Jag tror inte det finns någon lösning. Tvärtom kommer det skred som inleddes för länge sedan att fortsätta. Djupt ner. Det gäller inte bara Sverige, det gäller allt det vi talar om som "europeisk kultur". Bara den blinde saknar förmåga att se det.

Jag skulle kunna sammanfatta med de ord jag skriver i textutdraget om John Lukacs näst längst ner:
"Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare."

*

Låt mig visa några gamla, små textutdrag i ämnet. Jag orkar inte skriva den typen av texter just nu, men det jag skrev 2009 och 2010 har jag inte haft anledning att korrigera. Min bok Kulturen vid stupet diskuterar också ämnet. Jag står för vad jag skrev. Den 4 oktober 2010 skrev jag så här i bloggen:
”Ser det ut som om jag skriver ett nationellt manifest? Det gör jag inte. Mina dagliga läsare vet var de har mig. Jag har vid en rad skilda tillfällen skrivit om nationalism och patriotism. Ingen kan på allvar tro att jag vill befinna mig bland aggressiva och flåsande nationalister. Den ismen är för alltid förbrukad. Ingen som vill bli tagen på allvar kan blåsa liv i den. En annan sak: om jag skriver en bloggtext som med kritiska ögon betraktar vårt lands utveckling så innebär inte det att jag välkomnar nationalistiska kommentarer eller uppmaningar att rösta på det ena eller andra "nationellt sinnade" partiet. No way! Aldrig från mig. En vän i mig får ni aldrig. Det är för övrigt ungefär 150 år sedan jag slutade tro att man löser några fundamentala samhällsproblem med att lägga en papperslapp i en eller annan valurna. Rösta på oss! har för mig ungefär samma innebörd och klang som Kom och köp! Om jag deltar i ett parlamentariskt val - och det händer - så är det för att hålla de totalitära ismerna stången, inte för att manifestera en illusion i en tidsepok när allt glider ner och försvinner i kulturens och civilisationens kvicksand. Att vara kritisk är inte detsamma som att ansluta sig till en pöbel eller ett kollektiv som upptäckt samma problem. Att vara kritisk är inte att sälja sin själ till högstbjudande.”
Den 20 augusti 2009 skrev jag:
 ”När jag argumenterar emot nationalismen, islamismen, fascismen, nazismen, konsumismen, kapitalismen, imperialismen eller kommunismen, så beror det på att jag har ett slags inre övertygelse om att människan mår allra bäst om hon får leva och andas i frihet, om hennes tankar och texter får leva utan ideologiska fängelser. Jag lyssnar gärna på en människa som Ayyan Hirsi Ali när hon angriper islamismen, men inte på en sverigedemokratisk politiker som vill göra karriär på islamismens förtryck. Jag lyssnar gärna på en människa som skriver radikalkonservatismens historia, men inte på en nationaldemokratisk politiker. Jag lyssnar gärna på en frihetlig ekonom men inte på en politisk representant för det etablerade sju-partiet. Jag lyssnar gärna på en kritiker av officiell "mångkultur" och låt-gå-liberalism, men inte på en politiker som vill göra karriär på dessa problem. Jag lyssnar gärna på en kritiker av konsumismen som Zygmunt Bauman, men inte på en radikalkonservativ drömmare. Jag lyssnar gärna på klok kritik av kapitalismen, men inte på en kommunist som vill byta ekonomisk utsugning mot slavläger. Jag lyssnar gärna på en borgerlig ideolog som står upp för yttrande- och tryckfriheten, men inte på nyliberalen som vill inskränka dessa friheter.Men när jag kritiserar en av dessa ismer så är det alltid någon anhängare av en annan ism som vill dunka mig i ryggen och säga, "Hej Nydahl, så kul att du är på vår sida". Men jag är inte på er sida! Kan ni inte förstå att ni ser alldeles fel? Eller är det så som Piraten sa: skriver man om en stoppnål är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig.”
Och så vill jag visa vad jag i oktober 2010 skrev om en bok i ämnet:
”Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering. En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv gett oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.”
Allra sist några ord ur min julkrönika från 2010:
”Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.”



Kommentarfunktionen öppen igen.

Vill bara meddela att det går bra att kommentera igen. Och så ber jag er som fick vänta om ursäkt. Har dock godkänt och infört samtliga väntande kommentarer nu.

Det genomtänkta och planerade

I den här magiska Lissabon-miljön lärde jag mig att dricka vin till maten varje dag. Det var ett sätt att leva som tilltalade mig mycket. Det är nästan 30 år sedan det började. Jag ångrar ingenting men är mycket medveten om vilka konsekvenserna blev. Bilden är tagen av en av denna bloggs läsare, Lennart R.
För andra gången på kanske fem-sex år har jag beslutat mig för att leva utan alkohol. Förra försöket höll i nio månader. Jag kunde till och med delta i bokfestivalen i finska Ekenäs 2009, ja rentav sitta en helkväll på deras kvällsfest, utan att så mycket som ta i vinflaskorna. Och ni ska veta att jag fick ständiga förslag om rött och vitt. Jag drack vatten. Jag hade det bra. Och jag lärde känna människor som jag än idag har kontakt med, ja som jag betraktar som vänner.

Men så hände något som fick mig att dricka ett glas vin och så var det klippt igen. Dag ut och dag in med mycket korta mellanperioder har jag druckit alkohol om kvällarna. För det mesta har jag nöjt mig med ett mindre alkoholintag, men som alkoholen har en inbyggd stegringsmekanism har det blivit mer och mer.

Nu satt jag torsdag kväll och planerade de återstående kvällarna 2012. Två av dessa kvällar dricker jag vin till middagarna. Två av dem endast öl. Den verkliga festmiddagen blir förstås på nyårsafton då vi dricker ett iskallt Vinho Verde, favoriten Casal Garcia, till maten och något annat bubblande till tolvslaget. Den femte kvällen heter 1 januari 2013 och den skriver jag in i den nya bordskalendern med tre versaler: V I T !

Om jag klarar det nio månader igen blir jag förstås glad. Mina kroniska sjukdomar skulle möjligen också bli mindre plågsamma. Jag äter ju sedan nio månader cellgifter mot psoriasisartriten och jag äter antidepressiv medicin sedan 25 år. Det är också så att diabetesen blir värre när alkoholen driver blodsockervärdena uppåt.

Jag vill gärna understryka att jag inte hade kunnat genomföra arbetet med Black Country-boken om jag varit vit. De elva dagarna i landskapet krävde sina dagliga pub-sittningar. För mig är det en självklarhet när jag befinner mig där. Hur skulle jag annars kunna dela vardag och föra samtal med dessa engelsmän? Det hade jag inte kunnat, eftersom jag normalt hellre håller mig undan människor. Men jag tog mig igenom processen och jag är nöjd med resultatet.

Nå, detta är inte en sjukjournal. Detta är en blogg. Men jag tänker så här: det man tänkt igenom och planerat har större möjlighet att lyckas, än det som bara är stundens ingivelse. Har man dessutom skrivit ner tankarna, så ökar möjligheten. I samma ögonblick man skriver ner dem, har man förbundit sig till något viktigt. Det är något helt annat än att bara tyst för sig själv en tidig morgon, före soluppgången, ha prövat tanken. Och så har jag ju en ny bok att skriva under 2013. Minst en. Kanske fler, eftersom jag också sitter på två nästan färdiga manus. Vi får se vad året ger, mitt sextioförsta på jorden.


torsdag 27 december 2012

Julefrid?

Foto: Astrid Nydahl
När man har en stor familj - bestående av två sammanslagna familjer i tre generationer - kan julen innebär ett rent praktiskt problem. Var och hur ska man fira? Jag har alltid motsatt mig att fira jul andra dagar än de som verkligen är jul, möjligen 23 december, men självklart helst på julafton. Men i år gjorde vi på ett helt nytt sätt. Situationen mer eller mindre tvingade oss att kompromissa. Vi hade redan söndagen en vecka före julafton en fin timme på Naturum med klassisk kör och sedan körmedlemmen som råkar tillhöra familjen tillsammans med man och barn här hemma. Det blev julklappar redan då. Samma dag åkte vi på eftermiddagen till några av de mina uppe på Linderödsåsen, som fick julklappar och bjöd på fika. Så fortsatte det fram till lille julafton. På själva julafton hade vi mina två äldsta barn på besök här. Lugnt, fridfullt, mycket lågmält och vackert med en god måltid (som just denna dag ska vara ett generöst dukat plockbord bestående av allt från skinka, köttbullar och prinskorv till sill av olika sorter) och eftersits med några få julklappar. Under hela veckan före dess trillade de vackra julkorten in traditionsenligt från vänner, familj och kollegor från rätt så spridda platsen i världen.

Nå, kan jag säga att jag bidragit till en jul som främst anstränger sig om att vårda en tradition, eller har jag anslutit mig till vår tids stora tradition och religion konsumismen? När jag ger en slant till alla barnbarnen så är det främst för att jag saknar fantasi nog att veta vad jag skulle ha gett dem. När jag ger musik och litteratur till de vuxna är det främst för att jag vill överräcka sådant som redan kommit att betyda mycket för mig.

Julefrid är sannerligen inte lätt att få. Man gör så gott man kan. Avstår från att åka in till stadskärnan veckorna före jul. Gör den mat man kommit att identifiera som en jultradition. Ser till att det finns adventsljusstakar och en vackert pyntad gran. Sedan sitter man av den utspridda helgen för att måndagen därpå skåla i något bubblande medan man konstaterar att man måste lära sig skriva ett nytt årtal.


Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

(Ur min bok Kulturen vid stupet)