Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 28 december 2012
Kommentarfunktionen öppen igen.
Vill bara meddela att det går bra att kommentera igen. Och så ber jag er som fick vänta om ursäkt. Har dock godkänt och infört samtliga väntande kommentarer nu.
Det genomtänkta och planerade
Men så hände något som fick mig att dricka ett glas vin och så var det klippt igen. Dag ut och dag in med mycket korta mellanperioder har jag druckit alkohol om kvällarna. För det mesta har jag nöjt mig med ett mindre alkoholintag, men som alkoholen har en inbyggd stegringsmekanism har det blivit mer och mer.
Nu satt jag torsdag kväll och planerade de återstående kvällarna 2012. Två av dessa kvällar dricker jag vin till middagarna. Två av dem endast öl. Den verkliga festmiddagen blir förstås på nyårsafton då vi dricker ett iskallt Vinho Verde, favoriten Casal Garcia, till maten och något annat bubblande till tolvslaget. Den femte kvällen heter 1 januari 2013 och den skriver jag in i den nya bordskalendern med tre versaler: V I T !
Om jag klarar det nio månader igen blir jag förstås glad. Mina kroniska sjukdomar skulle möjligen också bli mindre plågsamma. Jag äter ju sedan nio månader cellgifter mot psoriasisartriten och jag äter antidepressiv medicin sedan 25 år. Det är också så att diabetesen blir värre när alkoholen driver blodsockervärdena uppåt.
Jag vill gärna understryka att jag inte hade kunnat genomföra arbetet med Black Country-boken om jag varit vit. De elva dagarna i landskapet krävde sina dagliga pub-sittningar. För mig är det en självklarhet när jag befinner mig där. Hur skulle jag annars kunna dela vardag och föra samtal med dessa engelsmän? Det hade jag inte kunnat, eftersom jag normalt hellre håller mig undan människor. Men jag tog mig igenom processen och jag är nöjd med resultatet.
Nå, detta är inte en sjukjournal. Detta är en blogg. Men jag tänker så här: det man tänkt igenom och planerat har större möjlighet att lyckas, än det som bara är stundens ingivelse. Har man dessutom skrivit ner tankarna, så ökar möjligheten. I samma ögonblick man skriver ner dem, har man förbundit sig till något viktigt. Det är något helt annat än att bara tyst för sig själv en tidig morgon, före soluppgången, ha prövat tanken. Och så har jag ju en ny bok att skriva under 2013. Minst en. Kanske fler, eftersom jag också sitter på två nästan färdiga manus. Vi får se vad året ger, mitt sextioförsta på jorden.
torsdag 27 december 2012
Julefrid?
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Nå, kan jag säga att jag bidragit till en jul som främst anstränger sig om att vårda en tradition, eller har jag anslutit mig till vår tids stora tradition och religion konsumismen? När jag ger en slant till alla barnbarnen så är det främst för att jag saknar fantasi nog att veta vad jag skulle ha gett dem. När jag ger musik och litteratur till de vuxna är det främst för att jag vill överräcka sådant som redan kommit att betyda mycket för mig.
Julefrid är sannerligen inte lätt att få. Man gör så gott man kan. Avstår från att åka in till stadskärnan veckorna före jul. Gör den mat man kommit att identifiera som en jultradition. Ser till att det finns adventsljusstakar och en vackert pyntad gran. Sedan sitter man av den utspridda helgen för att måndagen därpå skåla i något bubblande medan man konstaterar att man måste lära sig skriva ett nytt årtal.
Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).
Danilo Kiš
var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses
som både ett slags representant för den sydslaviska federationen,
samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i
Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003
Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.
En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.
Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.
Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.
”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”
Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.
(Ur min bok Kulturen vid stupet)
Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.
En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.
Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.
Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.
”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”
Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.
(Ur min bok Kulturen vid stupet)
Adorno om "toleransens förkämpar"
Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.
Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.
Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer
Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.
Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer
onsdag 26 december 2012
Mikael Jalvings historietime
![]() |
| Hitler talar på Heldenplatz i Wien, sedan Anschluss genomförts med jubel och sång. |
"Anden Verdenskrig – på svensk. Hør med, når Elisabeth Åsbrink og Bent Blüdnikow sætter spot på svenskernes tabuer i forhold til krigen, der gik uden om Sverige, men alligevel satte sig markante spor i den nationale selvopfattelse – lige fra velfærdsstat til IKEA."
"Jag uthärdar mig själv”
På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen?
E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra!
E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra!
"Vad de säger kliar mig inte någonstans"
Nu berättar Zlatan i Svenska Dagbladet (baserat på något som redan stått i Expressen) om sina känslor inför det svenska. Han säger bland annat det du ser i rubriken: "Vad de säger kliar mig inte någonstans" och så detta:
"Min mamma är kroat och min pappa är bosnier, men jag föddes i Sverige. Det är en stor mix överallt. Det är så världen ser ut, det är bara acceptera det, flyta på och hänga med."Också jag är gammal Malmöpåg och redan i tonåren undrade jag över om man verkligen skulle acceptera världens tillstånd. Det har jag inte slutat undra. Inte för inte finns det ett ordspråk som säger att det bara är döda fiskar som flyter med strömmen. Hela texten finns här.
Kris Kristofferson under julgranen
Min gamle vän Per Helge hade under årets gran placerat en ny cd: Kris Kristoffersons Feeling Mortal. Här en inspelning med titelspåret. Skivan är i sin helhet mycket övertygande.
"At 76 years old, Kris Kristofferson is feeling his years. "I've begun soon to descend, like the sun into the sea," he admits on his new album, Feeling Mortal, a collection of immaculately observed originals with a similar autumnal glow to his friend Johnny Cash's American Recordings covers. Feeling Mortal finds Kristofferson embracing mortality with contentment, not regret, so it's a mystery why its songs don't feature in his live set" skriver Guardian. Läs hela texten här.
Och här en intervju med honom kring skivan.
"At 76 years old, Kris Kristofferson is feeling his years. "I've begun soon to descend, like the sun into the sea," he admits on his new album, Feeling Mortal, a collection of immaculately observed originals with a similar autumnal glow to his friend Johnny Cash's American Recordings covers. Feeling Mortal finds Kristofferson embracing mortality with contentment, not regret, so it's a mystery why its songs don't feature in his live set" skriver Guardian. Läs hela texten här.
Och här en intervju med honom kring skivan.
tisdag 25 december 2012
Ana Moura under granen
En av mina fadovänner, Aleksandra från Sarajevo (och numera, förstås, på den svenska västkusten), hade hittat alldeles rätt, och under granen låg Ana Mouras nya cd (som också innehåller en dvd om inspelningen). Jag vill försöka förmedla vad jag känner just i denna stund, med en whisky i handen och Mouras ljuvliga sång i högtalarna:
God fortsättning önskar jag er alla
måndag 24 december 2012
söndag 23 december 2012
God jul till er alla
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Christmastide
The cottage hearth beams warm and bright,
The candles gaily glow;
The stars emit a kinder light
Above the drifted snow.
Down from the sky a magic steals
To glad the passing year,
And belfries sing with joyous peals,
For Christmastide is here!
Howard Phillips Lovecraft
The cottage hearth beams warm and bright,
The candles gaily glow;
The stars emit a kinder light
Above the drifted snow.
Down from the sky a magic steals
To glad the passing year,
And belfries sing with joyous peals,
For Christmastide is here!
Howard Phillips Lovecraft
Aftonbladets version av jul
![]() |
| Foto: AN |
Så låter det i Aftonbladet.Det budskap man levererar är bedrövligt i sig. I lika hög grad bedrövligt är att damen inte behärskar svenska. Julen står aldrig "inför dörren" som bekant. Det står för dörren.
Att det är samma land jag lever i, ja det begriper jag inte. Jag har i sextio år trott att jag är svensk. Nu förstår jag - mer och mer - att jag är en utomsvensking, alldeles lik en utomjording. Vill man alls hänga ihop med det förflutna, och dessutom vara så fräck att man kallar det för tradition, ja då har man inget med vårt lands mediala offentlighet att göra. Det får bli årets sista och mycket övertygande slutsats. Tack för 2012, kära AB, Expressen, DN, Svenskan, GP och Sydsvenskan, det blir säkert mycket värre 2013. Men förberedda är vi, alla vi missanpassade extremister.
Och på tal om Aftonbladet tycker jag gott att man kan läsa Lars Vilks text i ärendet med Linderborgs hot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









