fredag 28 december 2012

Kommentarfunktionen öppen igen.

Vill bara meddela att det går bra att kommentera igen. Och så ber jag er som fick vänta om ursäkt. Har dock godkänt och infört samtliga väntande kommentarer nu.

Det genomtänkta och planerade

I den här magiska Lissabon-miljön lärde jag mig att dricka vin till maten varje dag. Det var ett sätt att leva som tilltalade mig mycket. Det är nästan 30 år sedan det började. Jag ångrar ingenting men är mycket medveten om vilka konsekvenserna blev. Bilden är tagen av en av denna bloggs läsare, Lennart R.
För andra gången på kanske fem-sex år har jag beslutat mig för att leva utan alkohol. Förra försöket höll i nio månader. Jag kunde till och med delta i bokfestivalen i finska Ekenäs 2009, ja rentav sitta en helkväll på deras kvällsfest, utan att så mycket som ta i vinflaskorna. Och ni ska veta att jag fick ständiga förslag om rött och vitt. Jag drack vatten. Jag hade det bra. Och jag lärde känna människor som jag än idag har kontakt med, ja som jag betraktar som vänner.

Men så hände något som fick mig att dricka ett glas vin och så var det klippt igen. Dag ut och dag in med mycket korta mellanperioder har jag druckit alkohol om kvällarna. För det mesta har jag nöjt mig med ett mindre alkoholintag, men som alkoholen har en inbyggd stegringsmekanism har det blivit mer och mer.

Nu satt jag torsdag kväll och planerade de återstående kvällarna 2012. Två av dessa kvällar dricker jag vin till middagarna. Två av dem endast öl. Den verkliga festmiddagen blir förstås på nyårsafton då vi dricker ett iskallt Vinho Verde, favoriten Casal Garcia, till maten och något annat bubblande till tolvslaget. Den femte kvällen heter 1 januari 2013 och den skriver jag in i den nya bordskalendern med tre versaler: V I T !

Om jag klarar det nio månader igen blir jag förstås glad. Mina kroniska sjukdomar skulle möjligen också bli mindre plågsamma. Jag äter ju sedan nio månader cellgifter mot psoriasisartriten och jag äter antidepressiv medicin sedan 25 år. Det är också så att diabetesen blir värre när alkoholen driver blodsockervärdena uppåt.

Jag vill gärna understryka att jag inte hade kunnat genomföra arbetet med Black Country-boken om jag varit vit. De elva dagarna i landskapet krävde sina dagliga pub-sittningar. För mig är det en självklarhet när jag befinner mig där. Hur skulle jag annars kunna dela vardag och föra samtal med dessa engelsmän? Det hade jag inte kunnat, eftersom jag normalt hellre håller mig undan människor. Men jag tog mig igenom processen och jag är nöjd med resultatet.

Nå, detta är inte en sjukjournal. Detta är en blogg. Men jag tänker så här: det man tänkt igenom och planerat har större möjlighet att lyckas, än det som bara är stundens ingivelse. Har man dessutom skrivit ner tankarna, så ökar möjligheten. I samma ögonblick man skriver ner dem, har man förbundit sig till något viktigt. Det är något helt annat än att bara tyst för sig själv en tidig morgon, före soluppgången, ha prövat tanken. Och så har jag ju en ny bok att skriva under 2013. Minst en. Kanske fler, eftersom jag också sitter på två nästan färdiga manus. Vi får se vad året ger, mitt sextioförsta på jorden.


torsdag 27 december 2012

Julefrid?

Foto: Astrid Nydahl
När man har en stor familj - bestående av två sammanslagna familjer i tre generationer - kan julen innebär ett rent praktiskt problem. Var och hur ska man fira? Jag har alltid motsatt mig att fira jul andra dagar än de som verkligen är jul, möjligen 23 december, men självklart helst på julafton. Men i år gjorde vi på ett helt nytt sätt. Situationen mer eller mindre tvingade oss att kompromissa. Vi hade redan söndagen en vecka före julafton en fin timme på Naturum med klassisk kör och sedan körmedlemmen som råkar tillhöra familjen tillsammans med man och barn här hemma. Det blev julklappar redan då. Samma dag åkte vi på eftermiddagen till några av de mina uppe på Linderödsåsen, som fick julklappar och bjöd på fika. Så fortsatte det fram till lille julafton. På själva julafton hade vi mina två äldsta barn på besök här. Lugnt, fridfullt, mycket lågmält och vackert med en god måltid (som just denna dag ska vara ett generöst dukat plockbord bestående av allt från skinka, köttbullar och prinskorv till sill av olika sorter) och eftersits med några få julklappar. Under hela veckan före dess trillade de vackra julkorten in traditionsenligt från vänner, familj och kollegor från rätt så spridda platsen i världen.

Nå, kan jag säga att jag bidragit till en jul som främst anstränger sig om att vårda en tradition, eller har jag anslutit mig till vår tids stora tradition och religion konsumismen? När jag ger en slant till alla barnbarnen så är det främst för att jag saknar fantasi nog att veta vad jag skulle ha gett dem. När jag ger musik och litteratur till de vuxna är det främst för att jag vill överräcka sådant som redan kommit att betyda mycket för mig.

Julefrid är sannerligen inte lätt att få. Man gör så gott man kan. Avstår från att åka in till stadskärnan veckorna före jul. Gör den mat man kommit att identifiera som en jultradition. Ser till att det finns adventsljusstakar och en vackert pyntad gran. Sedan sitter man av den utspridda helgen för att måndagen därpå skåla i något bubblande medan man konstaterar att man måste lära sig skriva ett nytt årtal.


Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

(Ur min bok Kulturen vid stupet)


Adorno om "toleransens förkämpar"

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer

onsdag 26 december 2012

Mikael Jalvings historietime

Hitler talar på Heldenplatz i Wien, sedan Anschluss genomförts med jubel och sång.
Det här vill jag råda er att lyssna på. Det är Mikael Jalving som samtalar med Elisabeth Åsbrink och Bent Blüdnikow. Det handlar om nazismen, förintelsen av det judiska folket och agerandet här i Danmark och Sverige. Programmet ger en bild som vi ofta saknar, och det spelar ingen roll att också förhållningssätten skiftar för att vi ska förstå skillnader och likheter mellan då och nu. Radiokanalen presenterar programmet så här:
 "Anden Verdenskrig – på svensk. Hør med, når Elisabeth Åsbrink og Bent Blüdnikow sætter spot på svenskernes tabuer i forhold til krigen, der gik uden om Sverige, men alligevel satte sig markante spor i den nationale selvopfattelse – lige fra velfærdsstat til IKEA."


"Jag uthärdar mig själv”

På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen?

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra!

"Vad de säger kliar mig inte någonstans"

Nu berättar Zlatan i Svenska Dagbladet (baserat på något som redan stått i Expressen) om sina känslor inför det svenska. Han säger bland annat det du ser i rubriken: "Vad de säger kliar mig inte någonstans" och så detta:
"Min mamma är kroat och min pappa är bosnier, men jag föddes i Sverige. Det är en stor mix överallt. Det är så världen ser ut, det är bara acceptera det, flyta på och hänga med."
Också jag är gammal Malmöpåg och redan i tonåren undrade jag över om man verkligen skulle acceptera världens tillstånd. Det har jag inte slutat undra. Inte för inte finns det ett ordspråk som säger att det bara är döda fiskar som flyter med strömmen. Hela texten finns här.

Kris Kristofferson under julgranen

Min gamle vän Per Helge hade under årets gran placerat en ny cd: Kris Kristoffersons Feeling Mortal. Här en inspelning med titelspåret. Skivan är i sin helhet mycket övertygande.



"At 76 years old, Kris Kristofferson is feeling his years. "I've begun soon to descend, like the sun into the sea," he admits on his new album, Feeling Mortal, a collection of immaculately observed originals with a similar autumnal glow to his friend Johnny Cash's American Recordings covers. Feeling Mortal finds Kristofferson embracing mortality with contentment, not regret, so it's a mystery why its songs don't feature in his live set" skriver Guardian. Läs hela texten här.

Och här en intervju med honom kring skivan.


tisdag 25 december 2012

Ana Moura under granen

En av mina fadovänner, Aleksandra från Sarajevo (och numera, förstås, på den svenska västkusten), hade hittat alldeles rätt, och under granen låg Ana Mouras nya cd (som också innehåller en dvd om inspelningen). Jag vill försöka förmedla vad jag känner just i denna stund, med en whisky i handen och Mouras ljuvliga sång i  högtalarna:


God fortsättning önskar jag er alla

Inte med skrivna men med sjungna ord önskar jag er en god fortsättning.


söndag 23 december 2012

God jul till er alla

Foto: Astrid Nydahl
Med en Lovecraft-dikt önskar jag er alla en riktigt god jul. Vad innebär det? För mig innebär det att vistas i det tysta och fridfulla. Att hålla sig inomhus medan snöstormen drar förbi, att inte fresta sin omgivning med krav och förväntningar. Julen  måste få vara vad den är menad att vara. Ingen krämare och ingen postmodern propaganda får ändra på det. Så god, fridfull, vilsam och enkel jul till er alla!


Christmastide

The cottage hearth beams warm and bright,
The candles gaily glow;
The stars emit a kinder light
Above the drifted snow.

Down from the sky a magic steals
To glad the passing year,
And belfries sing with joyous peals,
For Christmastide is here!

Howard Phillips Lovecraft




Aftonbladets version av jul

Foto: AN
"Kära medborgare, hemma och utomlands! Julen står inför dörren. Den är en stor högtid som ger oss möjlighet att återigen hylla rasistiska Kalle Anka-klipp och skicka KD:s julkort med en ledsen ängel till våra Facebookvänner."

Så låter det i Aftonbladet.Det budskap man levererar är bedrövligt i sig. I lika hög grad bedrövligt är att damen inte behärskar svenska. Julen står aldrig "inför dörren" som bekant. Det står för dörren.

Att det är samma land jag lever i, ja det begriper jag inte. Jag har i sextio år trott att jag är svensk. Nu förstår jag - mer och mer - att jag är en utomsvensking, alldeles lik en utomjording. Vill man alls hänga ihop med det förflutna, och dessutom vara så fräck att man kallar det för tradition, ja då har man inget med vårt lands mediala offentlighet att göra. Det får bli årets sista och mycket övertygande slutsats. Tack för 2012, kära AB, Expressen, DN, Svenskan, GP och Sydsvenskan, det blir säkert mycket värre 2013. Men förberedda är vi, alla vi missanpassade extremister.

Och på tal om Aftonbladet tycker jag gott att man kan läsa Lars Vilks text i ärendet med Linderborgs hot.