torsdag 27 december 2012

Adorno om "toleransens förkämpar"

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer

onsdag 26 december 2012

Mikael Jalvings historietime

Hitler talar på Heldenplatz i Wien, sedan Anschluss genomförts med jubel och sång.
Det här vill jag råda er att lyssna på. Det är Mikael Jalving som samtalar med Elisabeth Åsbrink och Bent Blüdnikow. Det handlar om nazismen, förintelsen av det judiska folket och agerandet här i Danmark och Sverige. Programmet ger en bild som vi ofta saknar, och det spelar ingen roll att också förhållningssätten skiftar för att vi ska förstå skillnader och likheter mellan då och nu. Radiokanalen presenterar programmet så här:
 "Anden Verdenskrig – på svensk. Hør med, når Elisabeth Åsbrink og Bent Blüdnikow sætter spot på svenskernes tabuer i forhold til krigen, der gik uden om Sverige, men alligevel satte sig markante spor i den nationale selvopfattelse – lige fra velfærdsstat til IKEA."


"Jag uthärdar mig själv”

På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen?

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra!

"Vad de säger kliar mig inte någonstans"

Nu berättar Zlatan i Svenska Dagbladet (baserat på något som redan stått i Expressen) om sina känslor inför det svenska. Han säger bland annat det du ser i rubriken: "Vad de säger kliar mig inte någonstans" och så detta:
"Min mamma är kroat och min pappa är bosnier, men jag föddes i Sverige. Det är en stor mix överallt. Det är så världen ser ut, det är bara acceptera det, flyta på och hänga med."
Också jag är gammal Malmöpåg och redan i tonåren undrade jag över om man verkligen skulle acceptera världens tillstånd. Det har jag inte slutat undra. Inte för inte finns det ett ordspråk som säger att det bara är döda fiskar som flyter med strömmen. Hela texten finns här.

Kris Kristofferson under julgranen

Min gamle vän Per Helge hade under årets gran placerat en ny cd: Kris Kristoffersons Feeling Mortal. Här en inspelning med titelspåret. Skivan är i sin helhet mycket övertygande.



"At 76 years old, Kris Kristofferson is feeling his years. "I've begun soon to descend, like the sun into the sea," he admits on his new album, Feeling Mortal, a collection of immaculately observed originals with a similar autumnal glow to his friend Johnny Cash's American Recordings covers. Feeling Mortal finds Kristofferson embracing mortality with contentment, not regret, so it's a mystery why its songs don't feature in his live set" skriver Guardian. Läs hela texten här.

Och här en intervju med honom kring skivan.


tisdag 25 december 2012

Ana Moura under granen

En av mina fadovänner, Aleksandra från Sarajevo (och numera, förstås, på den svenska västkusten), hade hittat alldeles rätt, och under granen låg Ana Mouras nya cd (som också innehåller en dvd om inspelningen). Jag vill försöka förmedla vad jag känner just i denna stund, med en whisky i handen och Mouras ljuvliga sång i  högtalarna:


God fortsättning önskar jag er alla

Inte med skrivna men med sjungna ord önskar jag er en god fortsättning.


söndag 23 december 2012

God jul till er alla

Foto: Astrid Nydahl
Med en Lovecraft-dikt önskar jag er alla en riktigt god jul. Vad innebär det? För mig innebär det att vistas i det tysta och fridfulla. Att hålla sig inomhus medan snöstormen drar förbi, att inte fresta sin omgivning med krav och förväntningar. Julen  måste få vara vad den är menad att vara. Ingen krämare och ingen postmodern propaganda får ändra på det. Så god, fridfull, vilsam och enkel jul till er alla!


Christmastide

The cottage hearth beams warm and bright,
The candles gaily glow;
The stars emit a kinder light
Above the drifted snow.

Down from the sky a magic steals
To glad the passing year,
And belfries sing with joyous peals,
For Christmastide is here!

Howard Phillips Lovecraft




Aftonbladets version av jul

Foto: AN
"Kära medborgare, hemma och utomlands! Julen står inför dörren. Den är en stor högtid som ger oss möjlighet att återigen hylla rasistiska Kalle Anka-klipp och skicka KD:s julkort med en ledsen ängel till våra Facebookvänner."

Så låter det i Aftonbladet.Det budskap man levererar är bedrövligt i sig. I lika hög grad bedrövligt är att damen inte behärskar svenska. Julen står aldrig "inför dörren" som bekant. Det står för dörren.

Att det är samma land jag lever i, ja det begriper jag inte. Jag har i sextio år trott att jag är svensk. Nu förstår jag - mer och mer - att jag är en utomsvensking, alldeles lik en utomjording. Vill man alls hänga ihop med det förflutna, och dessutom vara så fräck att man kallar det för tradition, ja då har man inget med vårt lands mediala offentlighet att göra. Det får bli årets sista och mycket övertygande slutsats. Tack för 2012, kära AB, Expressen, DN, Svenskan, GP och Sydsvenskan, det blir säkert mycket värre 2013. Men förberedda är vi, alla vi missanpassade extremister.

Och på tal om Aftonbladet tycker jag gott att man kan läsa Lars Vilks text i ärendet med Linderborgs hot.

lördag 22 december 2012

Dan före dan före dan - en sammanfattning

Foto: AN
Jag har inget högtidligt att säga ens dan före dan före dan. Istället tänkte jag summera och citera de goda och dåliga ord min bok Black Country fått på vägen. Jag antar att den gjort sitt under de knappt fyra månader den funnits. Sålt bra har den gjort, och det droppar fortfarande in enstaka beställningar. Nå, här en bukett omdömen:

”Boken är akademiskt svulstigt skriven och med mycket referenser till olika politiker och filosofer (...) Om det hade varit en doktorsavhandling hade jag förstått det men nu blir det bara jobbigt att läsa. Boken hade vunnit på att vara mer populärvetenskapligt skriven.” Bloggen Exponerat.

”Uppgivenheten och indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas, och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna blir när utanförskapet är ett aktivt val.” Björn Kohlström i bloggen Bernur

”Black Country är en oerhört välformulerad och vederhäftig bok som borde läsas av alla som är intresserade av en förutsättningslös debatt kring en av vår tids största utmaningar. Framför allt borde den läsas av svenska politiker och journalister, varav många nästan maniskt upprepar mantrat att man inte ska ta debatten, som om problemens orsaker, problembeskrivning och problemlösning skulle vara samma sak. Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!” Författaren Artur Szulc på sin hemsida 

Foto: AN
”Nydahl är blind för grundläggande konflikter i det engelska samhället. Det sämsta med Black Country är ytligheten och att boken är så illa skriven.” Kåsören Tomas Polvall i Kristianstadsbladet

”Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar. Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare. Hårt mot hårt. Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min.” Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige

”Den svenske forfatter Thomas Nydahl har jeg kendt i en årrække. Det vil sige, vi har aldrig mødt hinanden fysisk, men vi mødes ind imellem i korte samtaler over internettet. Hvad jeg sætter stor pris på hos Nydahl er, at han skriver, hvad han mener. Og at han respekterer uenighed. Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country.” Författaren och journalisten Helle Merete Brix i norska HRS

”Det är en läsvärd och modig bok som Thomas Nydahl har författat. Den är förnuftig och inte alls extrem och skulle därför kunna vara en bra julklapp till tänkande människor som ännu inte har insett att vi håller en kurs rakt mot ett isberg.” Bloggen Gudomlig komedi

”Black Country är inte bara en bok för oss Englands-nostalgiker, som missat Midlands under tågluffandet, utan en bok som har viktiga lärdomar kring hela Europas utveckling.” Bloggen Jihad i Malmö

Foto: AN
”En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?" Konstnären Lars Vilks på sin hemsida Vilks.net

"Thomas Nydahl har skrevet en tankevækkende bog. Bogen er afmålt i formen, ja næsten forsigtig. Ikke nødvendigvis forsigtig på en kedelig måde, snarere derhen, hvor den udtrykker tvivl om trufne beslutninger om fremtidig ageren. Jeg lagde ud med at skrive, at Thomas Nydahls bog er meget trist. Den dom vil jeg fastholde. Thomas Nydahls bog varsler ikke mild vind, men storm, måske endda orkan." Morten Uhrskov i Sappho.dk

"Det er den svenske essayist Thomas Nydahl, som minder mig om Engels meritter i en ny og fremragende reportagebog fra det såkaldte Black Country i det vestlige Midlands omkring Birmingham, verdens først industrialiserede region, hvis historie over flere mil minder om det Skåne, forfattaren kommer fra. Nydahl går i Engels fodspor og beser den nye underklasse, som er vokset frem i vor tid, og sammenligner den med førhen. Forskellen er kolossal.

Foto: AN
Hvor den gamle underklasse var socialt proletariseret, er den nye underklasse ikke i samme grad økonomisk fattig, men snarere kulturelt og intellektuellt underbemidlet. Vi snakker om mennesker, hvide såvel som indvandrere fra fjerne lande, som dårligt kan følge med i et banalt tv-program eller læse en jumbo-bog (...) Med Nydahl glor man ud over en mental slagsmark, som forsøges erstattes af idiotisk tidsfordriv, narko, kriminalitet og bandekultur i varierende doser. I Malmø, Landskrona, Bimringham eller København, samme deroute, og det er mildt sagt til at blive rasende over (...)” Mikael Jalving i Jyllands- Posten

"Vänsterkulturjournalisten och författaren Thomas Nydahl har överraskande skrivit en bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige." Bloggen Avpixlat

Från morgon- och kvällspressen i Malmö, Göteborg och Stockholm har det inte ens viskats något. Så kommer det förmodligen att bli också framöver.



Ett bokomslag i rätt miljö


Här står han, glasblåsaren i engelska Stourbridge.Vi kom dit en varm förmiddag i maj med bussen från Birmingham. Det var en helt modern busstation, och vi kunde alltså inte orientera oss och hitta rätt till den buss vi skulle fortsätta med för att nå Kidderminster. Vi gick in i den bortersta byggnaden, för där verkade det finnas en informationsdisk. Det fanns det. Och så drack vi kaffe och åt en bulle hos de två pakistanska män som drev kiosken. De var mycket nyfikna på oss och när vi berättade om vårt udda ärende rann det tips som honung ur munnarna på dem. Vi var mer än tacksamma för hjälpen.

Det skulle dröja en knapp timme innan vår buss kom. Så vi släntrade ner för backen och där fick vi syn på den magnifika glasblåsarstatyn. Det var bara att läsa på och så visste vi allt om honom. Astrid tog några fina bilder ur en vinkel där varken träd, buskar eller annat syntes. Som av sig själv föll han på plats och blev omslag till Black Country-boken.


Så här skriver konstnären John McKenna på sin hemsida:
"The triumphant stance of the glassblower aimed to celebrate the great history of hands glass blown items throughout the area of Stourbridge in the West Midlands. This work was commissioned by CENTRO for the Stourbridge Town railway station refurbishment. John McKenna produced the sculpture and Steve Field of Dudley Borough Public Art unit designed the railings and blocked paving layout around the scheme. This sculpture was originally made in GRP against the wishes of the sculptor McKenna but the client insisted on working to the budget. the GRP sculpture was produced but suffered minor vandalism almost immeadiately after installation. The client relented and acted on the Sculptors previous advice and the artwork was recastin lost wax bronze and positioned on a higher plinth. It is now considered an icon of the area and is appreciated by visitors to the train station aswell as the adjacent town bus terminus"
 

Misantrop i juletid. Del tre

Shoppinggata med opponenter. Foto: AN

Samma landskap. Samma inställning:

Han var övertygad om att hans inre motvilja gjorde friheten möjlig. Vilken motvilja? Allt det han året runt kände inför stormarknadernas och shoppinggatornas anhopningar av törstande och längtande folkmassor. Han var så övertygad om sitt motstånd att han kunde gå där, mitt i folkmassan, utan att för ett ögonblick själv frestas av erbjudanden och lockpriser. Så övertygad.

Han levde i också det självbedrägeriet. De små julklapparna han köpte till barnbarnen var möjliga just för att anhopningarna av folkmassor köpte likadana. Den billiga julskinkan, brunkålen och julölen fanns där i kyldiskar och hyllor för att anhopningarna av folkmassor köpte samma varor.

Ingen övertygelse är synonym med frihet. Övertygelsen är lögnens första steg. När han vandrade i det fria, öppna landskapet, ensam och frysande, anade han att det fanns något annat. Men hur han skulle hitta det visste han inte. Inte än.

*

Uppdatering: Bilden förtjänar några ord. Den togs i Wolverhampton i maj 2012. Vi gjorde ett par uppehåll där under vår rundresa i Black Country. Och det var där, på butiksstråket i centrum som jag träffade på männen från Socialist Workers Party. Vi hade långa och ingående diskussioner. Astrid tog den här bilden då jag stod och samtalade med dem. När de slappnat av fick jag ta egna bilder. Men mannen till vänster hade då ställt sig långt bort. Han ville inte vara med och hans misstankar mot mig dröjde kvar.


fredag 21 december 2012

Fälld till marken

Foto: Ulrika W, Billnäs i Finland
Igår kände jag hur artriten i höger knä förvärrats. Idag fälldes jag. Det hela gick snabbt och blev ett effektivt stopp för det mesta av fysisk aktivitet. Jag stod i duschen efter julstädningen när jag hörde telefonen ringa. Jag svepte en handduk om mig och rusade iväg. Kom inte längre än till matbordet där jag på intvålade fötter föll handlöst baklänges. Huvudet slog jag i skänken som tack och lov är klädd med en tjock polsk julduk, den tog det mesta av smällen. Men högerbenet lyckades jag få i en skruvad vinkel under mig. Jag försöker stappla fram med hjälp av en gammeldags käpp men det går inget vidare. Fälld till marken i juletid, det kunde nästan vara avsnitt tre om misantropen. Men jag konstaterar bara att läget är besvärligt och tackar (vem?) för att jag redan gjort all julmaten. Köttbullarna gjorde jag igår kväll. Likaså den stora julskinkan. Öl och vin är hemköpt. Alla tillbehören, från sillsallad till brunkål, från goda göingekorvar till rödbetssallad. Och allt vad man mer kan önska sig. Jag tänker med andra ord sitta ner resten av kvällen, dricka lite god julöl och försöka acceptera att benet gjort vad det skulle för det här året. Min artritläkare är på julllov, så henne kan jag inte anropa. Jag anropar därför tomten och alla trollen, oavsett kön och hudfärg, oavsett längd, vikt eller hårlängd. Lucia har ju redan varit här och julklapparna ligger under granen. Allt ordnar sig säkert, det brukar det göra.

Misantrop i juletid. Del två

Samma kvarter. Samma attityd.

Han trodde att han kunde komma och gå till vinet, som man kommer och går till en bekant eller en butik. Men det kunde han inte. Varje gång han gått till vinet var det för att stanna. Dag ut och dag in, månad efter månad.

Han trodde att hans skakande händer slutade skaka för att han mådde bättre. Det gjorde de inte. De slutade skaka därför att han druckit dagens första öl eller öppnat och smakat på den första flaskan vin.

Det sägs att skillnaden mellan en vinnjutare och en alkoholist lätt fastställs utifrån den senares självklara sätt att alltid tömma hela flaskan, oavsett var eller vad. Den tomma flaskan har en enda betydelse för alkoholisten: att han behöver öppna ännu en, för det krävs minst två för att sömnen ska infinna sig.

Han trodde inte att han var en av gubbarna på bänken. Han trodde att han generöst kunde erbjuda dem en julöl och sedan, lätt till sinnes, själv ta bussen hem till ett helt annat slags liv. Han var en klassisk självbedragare. Han satt bara på en annan bänk än gubbarna. Men han satt där av samma skäl.

(Det kommer en tredje del, det vågar jag tro)

Nyöversättningen av Främlingen

Jan Stolpes nyöversättning av Främlingen av Albert Camus (Bonniers) är en bok för en lång kväll eller en halv natt. Hur gjorde Camus? Vad var det som fick hans prosa att verka så enkel och självklar att man inbillar sig att Främlingen var lättskriven? Knepet fanns inom honom. Knepet var inget knep utan ren talang.

Jan Stolpe gör hans franska till en svenska av samma slag. Berättelsen låter sig berättas, kapitel för kapitel, tills hela sagan ligger där, utvecklad, färdig och slut, framför en. Jag måste medge att jag gillar Meursault. Han låter det mesta passera okommenterat, han orkar inte argumentera. Han håller hellre med än börjar diskutera, så får han i alla fall vara ifred. Tror han. När hans mamma dör försöker han, och lyckas, hålla sig så känslomässigt neutral som möjligt. Han gör det som förväntas av honom, varken mer eller mindre. När han kommer tillbaka från begravningen jobbar han och noterar vad grannarna i huset i Alger gör. Han är inte glad för att gubben Salamano misshandlar och förnedrar sin hund. Men han ställer upp för Raymond när denne behöver förnedra sin kvinna. Själv försöker han hantera Marie, som säger att hon älskar honom och vill gifta sig. Ja, säger han, det kan vi göra. För du älskar väl mig, frågar hon och han svarar, uppriktig som alltid: nej. Men gifta sig med henne kan han ändå tänka sig.

Berättelsen tar ny sats och vänder när Meursault tillsammans med Raymond och dennes vän Masson ska försöka reda ut konflikten med de arabiska männen på stranden. Det slutar med att Meursault skjuter ihjäl en av dem. Resten av romanen följer vi honom i häktet och under rättegången. Inte heller där kan han - eller ens får för sin advokat - tala för sin sak. Han håller med om det mesta och döms till döden. Bokstavligt talat allt vänds emot honom, också det faktum att han inte ville se sin döda mor i kistan. Så kan vår "vanlighet" alltid vändas till ett brott. Vi lever våra vanliga liv men kan i ett tillspetsat läge anklagas för just det! Det enda Meursault önskar sig är att det ska komma många människor för att se honom avrättas, och att "de hälsar mig med hatiska skrik".

Michael Azar har skrivit ett efterord till den nya utgåvan. Få kan väl Camus som han: "Vi öppnar romanen och träder själva in i det soldränkta och sönderfallande franska Algeriet. Vi hör Meursaults fräna och klarsynta röst berätta om moderns begravning, om stunderna av sinnlig glädje, om mordet på araben och om den död som väntar honom."

torsdag 20 december 2012

Finns det ingen gräns?

Jag läser idag en kuslig text av Åsa Linderborg i Aftonbladet. Jag är inte det minsta överens med henne om det politiska, kulturella och moraliska klimatet i Sverige. Men om jag väljer att debattera med henne gör jag det med blanka vapen. De människor som nu vräker sörja över henne och som också dödshotar henne tycks ha mycket lite vett i skallen. Det är just detta hat som förgiftar och förstör ett samhälle, alldeles oavsett var det kommer ifrån. Jag tycker att man ska läsa hennes artikel och fråga sig: vilken blir den yttersta konsekvensen av detta träsk? Jag har mina funderingar om det. Och jag kopplar det gärna till de senaste dagarnas pöbelupplopp i Göteborg. Också där tycks de "sexuella" hoten vara de dominerande, även om vi också kunnat se etniskt färgade inslag (som det där ordet för "hora" som sägs vara av persiskt ursprung, och det faktum att man försökte bränna en svensk flagga).

Uppdaterat: idag ger Snaphanen ett viktigt bidrag till förståelsen av vad det är som sker i Sverige, i anslutning till Linderborgs artikel.

Misantrop i juletid

Foto: AN
Det kan gå dagar mellan suckarna. Påstår han själv. Men omgivningen hör hur de kommer allt tätare, som attacker mot tystnaden. Suckarna har blivit hans nya sätt att meddela omvärlden hans vantrivsel.

Det kan gå dagar mellan tårarna. Påstår han själv. Men omgivningen ser hur näsdukarna fuktas varje dag. Tårarna har blivit hans tysta protest mot livet. Han orkar inte kämpa emot längre.

Tyst men märkbart suckar och gråter han sig genom dagarna. Tyngden på hans axlar och smärtan i hans bröst är nu som en synlig rustning som ska skydda honom mot världen.

onsdag 19 december 2012

Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser, band ett och två (Atlantis, översättning av David Sprengel och med förord av Jan Stolpe).

Rousseaus Bekännelser är förstås en klassiker. Men de utgåvor som funnits på svenska har varit ofullständiga av en rad olika skäl. Den jag själv hade i bokhyllan kom i Forums pocketserie 1973 och innehöll de första sex böckerna. Atlantis nya utgåva omfattar hela verket, från första till tolfte boken.

Rousseau brukade i min bekantskapskrets betecknas som en av de verkliga inspiratörerna till de olika totalitära ideologierna. I motsats till Voltaire som hyllas för själva upplysningstanken och det rationella, talade man om Jean-Jacques Rousseau som en primitivist som dyrkade tanken om "den ädle vilden". En av hans skarpaste kritiker var Hannah Arendt. Kort kan man säga att han helt enkelt gjordes ansvarig för mycket av terrorn i den franska revolutionens kölvatten.

I Internet Encyclopedia of Philosophy kan man till exempel läsa:
“Contemporary Rousseau scholarship continues to discuss many of the same issues that were debated in the eighteenth century. The tension in his political thought between individual liberty and totalitarianism continues to be an issue of controversy among scholars.”
Nå, Bekännelser är något annat. Jan Stolpe skriver i sitt förord:
”Vid olika tillfällen yttrar Rousseau vid den här tiden att det var ett enda stort misstag att han alls blev författare. Skrivandet har gjort honom olycklig och lett till förföljelser, inte bara från myndigheter, präster och andra maktinstanser: hela omgivningen vill tilldela honom en roll som är falsk, och förväntningstrycket uppfattar han snart som ett målinriktat och aktivt intrigerande: ’min plats var icke den, som människor anvisade mig.’ Så kommer hans spekulativa tänkande att steg för steg ersättas av personlig apologi. Det viktigaste uttrycket för denna är förstås Bekännelser.
Jag har här inte för avsikt att skriva en recension av verket, därtill är min kunskap om Rousseau alltför liten. Men jag vill uttrycka en stor tacksamhet över att det i Sverige finns ett förlag som ger ut verk som detta. Tidigare i höst fick vi Montaignes essäer i nyöversättning av Jan Stolpe, och nu också dessa bekännelser. Mer att läsa de kommande storhelgerna hade man inte kunnat önska sig. I dessa verk finns det avtryck av mänskligt tänkande och agerande som både inspirerar och stämmer till eftertanke.

Låt mig i alla fall ge ett litet smakprov på hans stil. I början av tredje boken skriver han om hur hans "upphetsade blod" fick honom att göra saker som kanske inte var särskilt förnuftiga:
"Min upphetsning växte ända därhän, att jag, då jag icke kunde tillfredsställa mina lustar, istället underblåste dem genom de sällsammaste påfund. Jag uppsökte mörka alléer, undangömda tillflyktsorter, varifrån jag på avstånd kunde exponera mig för personer av motsatta könet i ett tillstånd, i vilket jag jag skulle åstundat vara hos dem."
Nå, att vara blottare var sannerligen inte en uppskattad egenskap, inte då och inte nu heller. Så han blir förstås angripen av en man med sabel, och när mannen kräver honom på en förklaring har han inget svar. Rousseau kan bara böna för sitt liv:
"Jag bönföll honom i bevekande ton att ha medlidande med min ungdom och mitt tillstånd, berättade, att jag var en ung främling av förnäm härkomst, vars förstånd hade omtöcknats, och att jag hade rymt från föräldrahemmet, emedan man ville inspärra mig..."
Jag kan bara råda er att läsa fortsättningen!
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Revolutionära socialister i Wolverhampton


För att beskriva den utomparlamentariska, politiska oppositionen i Black Country blir det nödvändigt att också se på både traditionell och nyare vänsterpolitik. Men det finns så många brittiska socialist- och/eller kommunistpartier att det är nära nog omöjligt att orientera sig. På gator och torg möter man en del av dem, när de har sina bokbord och säljer sina partiorgan. I Birmingham stod en ung man med hammare och skära på bröstkorgen, liksom på tidningens framsida. I Wolverhampton mötte jag tre män i min egen ålder, som var representanter för ett av flera trotskistiska partier, och köpte av dem Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party), de såg på mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder. Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal.

Jag köpte av dem också en bok skriven av Frank Henderson, en av partiets veteraner, född 1925 och avliden så sent som 2009. Hans memoarer Life on the Track, Memoirs of a Socialist Worker, är nyttig läsning för var och en som vill förstå vad som skett i Black Country under andra halvan av 1900-talet och en bit in på 2000-talet. Henderson arbetade på biltillverkningsfabriken Longbridge i Birmingham i nästan fyra årtionden, och det var också där han blev facklig aktivist. Longbridge tillverkar märkena Austin, Rover och MG. Idag samverkar man med kinesiska Nanjing.

Det finns flera skäl till att jag ägnar några sidor i boken åt denna människa. Man skulle kunna säga att han är både typisk och icke-typisk. Typisk är han för den som direkt ur arbetarklassen och det fackliga arbetet blir en livslång partimedlem och socialist. Icke-typisk är han i samma egenskap, eftersom de revolutionära vänsterorganisationer som växte fram på 1960- och 1970-talen hade ett helt annat medlemsunderlag, som ofta bestod av dels mycket unga människor, dels av människor som saknade djupgående kunskap om, och erfarenheter av hårt kroppsarbete. Att 1968 ofta betecknas som året för studentrevolterna talar sitt eget språk. Basen fanns bland studenter och andra unga människor, snarare än i den arbetarklass man gjorde sig till talesmän för – och som man försökte bli en del av genom att i stor omfattning se till att partimedlemmar ”proletariserades” genom att de sökte och fick anställning i respektive lands viktigaste industrinäringar (där inte minst varvs- och bilindustrin märktes).


Henderson var ett av tolv syskon. Pappans yrkesarbete som metallarbetare, och så småningom sönernas arbete, bidrog till att familjen inte hade det alltför svårt ekonomiskt. Mamman var katolik och pappan protestant, men religionen spelade liten eller ingen roll i familjen. Henderson själv gick i katolsk skola sedan familjen flyttat till Coventry. Redan 1939 fick han börja förvärvsarbeta, allra först i en batterifabrik, senare på andra fabriker. 1941 blev han medlem i Workers' International League, en liten trotskistisk organisation, och därmed det slags vänsterrörelse han skulle komma att tillhöra livet ut (vilket innebar olika ”fjärde internationalen”-partier i olika historiska skeenden). I en minneskrönika publicerad i Guardian och andra tidningar skriver Matt Perry: “Han var i ordets rätta mening en arbetarintellektuell – det som Antonio Gramsci kallade en ’organisk’ intellektuell”, det vill säga en människa som utifrån sin egen fysiska erfarenhet, med kulturen som redskap, formulerar en världsbild. Det som gör starkast intryck på mig i Hendersons bok är skildringarna av irländsk terror i Birmingham 1974, och den lynchmobb som den utlöste. Där spelade Henderson en avgörande roll i hejdandet av våldet.  De bomber som IRA sprängde på pubarna "Mulberry Bush" och "Tavern in the Town" den 19 november 1974 dödade 21 människor och skadade 182. Den våldsamma våg av hat mot alla irländare som bomberna utlöste fick regering att mycket snabbt lagstifta mot terrorism, Prevention of Terrorism Acts.

Frank Henderson berättar: ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv (…) Fackombuden höll möte, de representerade runt 2.500 arbetare. Alla ylade mot irländarna: ’Sparka ut alla dessa svin’, ’Vi vill inte arbeta ihop med dessa irländska kräk´, ’Ge dom kicken, dom är mördare’. Vi fick under dagen reda på att en av grabbarna som drabbades av explosionerna, och som fick bägge benen bortsprängda, jobbade på vårt ställe. Han var bara en grabb på 18 eller 19 och alla var upprörda. Man var helt galna på fackombudsmötet. Stämningen var den hos en lynchmobb. Jag tänkte att jag var tvungen att ta till orda och säga att de verkligt skyldiga för det som hänt var den brittiska imperialismen och att kräva ett tillbakadragande av trupperna. ’Men jag var helt skräckslagen’.”

Det fick trots allt effekt, att Henderson tog till orda. I den demonstration som organiserades förkastades de flesta plakat som i hatiska ordalag hetsade mot irländarna. Tvärtom, skriver Henderson, kunde man se plakat med texter som ”Ta hem våra pojkar” och även om de inte levde upp till hans radikalare förväntningar så var de i alla fall betydligt bättre än de som sagt ”Häng alla irländska svin”. Och så tillägger han: ”Jag pratar trots allt Midlandsdialekt och hade mer än 20 år bakom mig på fabriken tillsammans med dessa människor.” Avslutningsvis konstaterar han att ”våra medlemmar gjorde oss stolta.”

När jag stod och talade med dessa män i Wolverhampton slog det mig att deras program, infallsvinklar, argumentation och hela deras världsbild var väldigt lik det man finner i svenska organisationer av samma typ. Jag som själv har svårt för vänster-högerdikotomin, eftersom jag menar att dagens politiska landskap egentligen ser helt annorlunda ut, måste ändå, för begriplighetens skulle säga att detta främst gäller organisationer till ”vänster” om Vänsterpartiet, det vill säga partier som hävdar den revolutionära strategins nödvändighet och som tillbakavisar liberala och eller konservativa inslag i det ideologiska bagaget, och som helt avvisar de ekonomiska förhållanden som kan beskrivas som kapitalistiska och marknadsekonomiska. Att revolutionärerna i Wolverhampton särskilt argumenterade utifrån den svåra ekonomiska krisen i Grekland tydliggörs av resonemanget ”Why should we pay for their crisis?”, där ordet vi symboliserar alla de vanliga medborgare – arbetare eller arbetslösa – som saknar varje form av inflytande på den politik och den praxis som utvecklats inom den politiska eliten och den ekonomiska maktsfären. ”Stop the cuts, fight for every job” uttrycker samma världsbild, där man tycks utgå ifrån att fabriksnedläggningar eller andra sociala förändringar/försämringar sker därför att eliten bestämt att det ska vara så. Hela orsakskedjan hoppas över. Och jag kan inte låta bli att tänka på följetongen Saab i Sverige. Hur skulle en strid för varje jobb ha sett ut, när maffiaskojarna och de snabba klippens män flytt landet och övergivit en bilindustri som förstås inte kan hävda sig i en värld där till exempel de kinesiska jätteföretagen ligger så mycket längre fram och som helt inriktas på de asiatiska ”marknaderna”.

Även om det finns enstaka undantag, så kan man i det stora hela konstatera att det snart nog inte heller finns några jobb att strida för i bilindustrin. Den traditionella tron på evig tillväxt är tungt förankrad i vänstergrupperna och i den revolutionära vänsterns historia står de käcka parollerna alltid i motsättning till den verkliga världen, inte minst den värld som bygger på en ökning av antalet bilar.

Inte ens maningen att finansiera pensioner men inte krig tycks uttryckas utifrån denna verklighet. Vi vet varför pensionerna ständigt sjunker. Det är en fasansfull utveckling som drabbar alla människor som arbetat hela vuxenliv utan att göra några klipp. Men den utvecklingen har ganska lite att göra med de brittiska krigsinsatserna i modern tid. Kanske är jag också orättvis, eftersom jag själv saknar varje illusion om att sådan dikotomi skulle leda framåt, eller ens vara i närheten av en verklig förändring. Det som skett i Europa i mer än 30 års tid är i själva verket en så omfattande förändring och skrotning av välfärdssystem och ekonomiska grundförutsättningar, att nedrustningen i sig har en inneboende mekanik som låter sig påverkas av allt färre motståndsstrategier.

Det innebär inte att vi är inskrivna i ett öde, det innebär däremot att vi alla är brickor i det spel som den politiska och ekonomiska eliten bedriver. En annan tydligt likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ”fascism”. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ”fascism” och ”rasism” har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomen, den man kastar efter människor och företeelsen man ogillar.

(Detta är ett utdrag ur min nya bok Black Country. Är du intresserad så klicka på bokomslaget i bloggens högerspalt för mer information)