Jag satt med en liten Irish Coffee och såg det som i vårt arma land kallas "nyheterna". Det har jag gjort sedan jag satt bredvid min pappa på Stadiongatan 53 i Malmö. Nyheterna - denna dagliga ritual - nu i en tappning som tycks tömd på all mening. "Nyheterna" tycks mer vara en form av statlig informationskanal som ska lära oss rätt eller fel. Vi är ju många som tänker fel och just därför handlar fel.
Var finner jag de verkliga nyheterna och analyserna? Det gör jag varje morgon på nätet. En kopp kaffe, ett glas vatten och nätet. Som forna tiders papperstidning vid frukostbordet.
Det hade jag aldrig trott. Tvärtom - jag argumenterade emot detta elektroniska barbari. Jag ville inte förlora min morgontidning, inhämtad från brevlådan i ur och skur, året runt. Och nu är jag, sedan bra länge, där.
Det finns ett annat, och tyngre, skäl till att jag är där: jag läser nyheter som inte sanktionerats av den mediala och politiska makten. Den möjligheten fanns inte förr. Jag är tacksam för att den finns nu. Den finns för mig framför allt i Danmark hos sådana som Snaphanen, Uriasposten, Sappho.dk och Den korte avis. Men det finns några få nätsidor också i Sverige, som kan kallas alternativa. Har ni provat dem, eller sätter ni fortfarande all er lit till det som sägs i DN, Sydsvenskan och Kristianstadsbladet?
Jag gör det inte. Men jag läser rubbet och försöker bilda mig en uppfattning. För ryggradens skull läser jag varje morgon några brittiska nättidningar och alternativa nyhetssidor. Och så läser jag förstås bloggarna, de svenska, de danska, de norska, Bodils kroatiska, Helenas och Karins franska och andra som jag läst varje dag sedan solen gick upp för de nya medierna. Jag är oändligt tacksam för att de finns.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 18 december 2012
måndag 17 december 2012
Oväntad recension av Inre frihet
"Eftertänksamma funderingar och skarpa analyser varvas med bittra utfall, bakåtblickar samsas med så väl utblickar som inblickar. Åren som arbetare på en färgfabrik med vämjeliga arbetsförhållanden gör sig påminda, världens konflikter tränger sig på och de egna bekymren med sjukdomar, alkohol och ångest tar mycket kraft. Men livets glädjeämnen finns där också, i form av 'musik, litteratur, mat, vin och kärlek'. Nydahl skriver rättframt och utan sidoblickar, utlämnande - men bara av sig själv."
Tryggare kan ingen vara... Hos barnbarnen i juletid
![]() |
| Dimmigt och slaskigt på Linderödsåsen. Men med värme inomhus. |
Hela helgen har gått i barnbarnens tecken. Först hade vi två övernattande barn här mellan lördagen och söndagen. När de hämtats av sina föräldrar åkte vi söderut till Sätaröd där vi satte oss till bords med fyra andra. Alma smög sig in under min vinge. Egentligen tycker jag inte att man ska visa bilder på sig själv i bloggen, men jag gör det därför att den här utstrålar just den trygghet och värme vi hade där inne. Tre flickor som mest skrattade och flamsade med kusinen Hannes. Det är inte lätt att vara enda killen i den skaran. Men jag inbillar mig att han innerst inne gillar den uppmärksamhet han får av flickorna. Med oss hem fick vi ett nytt trippelporträtt av flickorna Löv. Att ha dem på väggen är inspiration som fungerar dagligen. Att se oskulden i deras blickar kan vända många mörkerstunder till lite ljusare. Tryggare kan ingen vara... skrev jag. Ja, jag syftade mest på mig själv, för det är så jag känner det i deras sällskap: fyra barnbarn och mina två äldsta döttrar. Ack, så privilegierad man är.Frank Sharman om arv och kulturrötter.
![]() |
| Wolverhampton. Foto: AN |
Frank Sharman publicerade artikeln Heritage and Cultural Roots, som är en historisk och samtida överblick av invandringen och dess miljöer i Wolverhampton. Den finns odaterad på en hemsida för lokal historia. Artikeln handlar i huvudsak om de olika religiösa grupperna och deras bönehus i staden, men innehåller också en text som talar om invandringens historia i Wolverhampton.
”Idag är Wolverhampton en invandrarstad, vilket den också varit i århundraden. Hur många människor i staden har fyra förfäder födda i Wolverhampton – eller tre, eller ens två? Vi har inga siffror för stadens tidiga historia, men vi kan anta att befolkningen ökade fram till Digerdöden (som har det för Black Country så ironiskt passande namnet Black Death), när befolkningen som i resten av landet dramatiskt reducerades. Efter det har den sakta ökat igen. Denna befolkningsökning har i huvudsak naturliga orsaker, men utan tvekan var den aldrig geografiskt statisk, vilket vi ibland tycks tro. Människor lämnade sina byar och flyttade till andra, eller till samhällen och städer. Denna rörelse bestod främst av unga människor och utgjordes för det mesta av flyttningar på 20 till 25 miles avstånd från ursprungsorten. Inom detta avstånd finner vi områden med mycket stor befolkning, och som marknadsstad och centrum för ullhandeln har Wolverhampton också attraherat sin beskärda del av sådana invandrare.”
1748 hade staden 12,565 invånare. 1991 var siffran 242.190. Den största befolkningsökningen kommer samtidigt som industrialiseringen påbörjas. Här berättar sedan Sharman utförligt:
”Vi har inte mycket information om de människor som kom utifrån för att bosätta sig i staden. Landet var i sin helhet öppet för vem som än ville komma och bosätta sig. Ibland kom människor därför att deras yrkeskunskap efterfrågades (…) Den första identifierbara inflyttningen skedde under 1800-talet när stora skaror irländska invandrare anlände. Det sägs att dessa människor som kommit till England för att bygga kanaler och senare också järnvägar, helt enkelt följde med till Wolverhampton och väl här valde de att stanna (…) Samtidigt vet vi att en hel del irländare kom direkt hit eller via någon hamn som Liverpool. Invandringen från Irland till England började i sin helhet öka märkbart efter Act of Union 1801 och ännu mer under den irländska svälten på 1840-talet. De var för det mesta katoliker och de fann många katoliker just här. Men även om religion förenade dem, så splittrades de av klass. Arbetarklass-invandrarna kände sig inte välkomna i medelklassens kyrkor dit de väletablerade gick, och både av det skälet och på grund av trängseln, så byggde man nya katolska kyrkor, som St Patrick´s , närmare invandrarområdena. Dessa nya irländska, katolska arbetarklass-invandrare möttes av mycket fördomar.”
På grund av den stora andelen irländska katoliker kom Wolverhampton att kallas ”Lilla Rom”. Religionsstatistik för staden visar också att de som kallas kristna år 2001 är i stor majoritet, medan den största invandrade gruppen är sikher som utgör 7,6% av befolkningen, hinduer med 3,9% och muslimer 1.7%. Hur utvecklingen sett ut de elva år som gått sedan dess får vi veta i 2011 års folkräkning men klart är, att den muslimska befolkningen ökat kraftigt, både i enskilda städer och i Storbritannien som helhet.
Efter andra världskriget hade man brist på arbetare i Wolverhampton varför man aktivt värvade människor i samväldesländerna för flyttning och arbete i Storbritannien. 1954 bodde det tio indiska familjer i staden. Två år senare hade Indian Workers Association 150 medlemmar. Årtionden 1961 till 1971 ägde den huvudsakliga asiatiska invandringen till Wolverhampton rum. Från Indien och Pakistan ökade inflyttning från 1.756 personer 1961 till 12.120 tio år senare.
(Detta är ett utdrag ur boken Black Country. Klicka på bokens omslag i högerspalten för mer information)
söndag 16 december 2012
Judehatet i Ungern
Som söndagsläsning skulle jag vilja rekommendera er att läsa denna text av Ervin Rosenberg. Det är sällan vi får oss till livs rejäla analyser av skeendet i Ungern, mest flimrar det bara förbi små fragment. Rosenbergs artikel är ett bra undantag. Hela artikeln läser du här, men smaka först på dessa inledande stycken:
"Antisemitism och judehat är inte av färskt datum i Ungern. Inledningsvis vill jag formulera följande föga revolutionerande påstående: judefientligheten har sin grund i den av kyrkan predikade lära som under århundradenas lopp gjort de s k breda lagren mottagliga för judehatets argument. Från kyrkofäderna och fram till mitten av förra århundradet har kyrkan – alltsedan den romerske kejsaren Theodosius tid oskiljaktigt sammanflätad med den världsliga makten – stämplat judarna som gudsmördare, mänsklighetens fiender och Satans anhang, trängt ut dem ur samhället, gjort dem rättslösa och utlämnat dem åt godtycke och våld. Ungern kristnades på tiohundratalet och har sedan dess följt kyrkomötenas beslut."
"Jag ser det som nödvändigt att inledningsvis fastslå detta, väl medveten om att vår tids antisemitism hämtar näring ur ideologier som inte sällan är fientliga till kristendomen. Den moderna tidens ”världsliga” antisemitism har tvivelsutan bidragit till judefientligheten med gåvor ur sitt rika förråd av argument (antikapitalism, rasteorier m. m.) men den har tagit över mer än vad man brukar medge från den kristna antijudaismens arsenal. Marken var sannerligen väl förberedd."Läs också DN:s ledare idag.
Birmingham-upploppen 2011
![]() |
| Foto: AN |
Birmingham utsattes svårt av den upploppsvåg som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i Birmingham att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med rutor och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.
Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackerades runtom i staden.
Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslö brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.”
I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier. I april 2012 ställdes åtta män inför rätta för att avsiktligt ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham. Åklagaren svävade inte på målet. De gripna och åtalade hade med berått mod tillsammans och i samförstånd kört in i människogruppen. Som bevis fanns övervakningskamerornas bilder, mobilsamtal och annat.
Domen kom den 19 augusti 2012. Samtliga åtalade frias och släpps. Birmingham Post skriver:
“Åtta män har friats från anklagelsen att ha mördat tre män som mejades ner av en bil i samband med förra sommarens upplopp i Birmingham. Haroon Jahan, 21, och hans vänner Shazad Ali, 30, and Abdul Musavir, 31, skyddade sitt företag när de mördades i våra dagars motsvarighet till krigens stridsvagnsattacker, med tre bilar inblandade. Alla åtta åtalade friades av en jury vid Birmingham Crown Court. Sedan domen fallit vädjande man om lugn på Birminghams gator och manade allmänheten att visa respekt för juryns beslut (…) Med sitt beslut har juryn kommit fram till att detta inte var något avsiktligt dödande, och att det aldrig funnits någon plan att döda de tre unga männen. Juryn har kommit fram till att detta var en fruktansvärd olycka.”Pappan till den yngste mannen, Tariq Jahan, som blev vida känd i England sedan han vid en minneshögtid manat Birminghamborna till lugn och försoning, säger nu att han och hans familj inte kan godta den friande domen. De måste gå vidare, för att få frid. Han sa: ”Detta är inget svar för oss. Det betyder bara att ingen hålls ansvarig för det som hände. Medan de anklagade firade och duschade varandra i champagne, badade vi i tårar av smärta och sorg.”
Det har senare framkommit att polisutredningen sköttes av en novis, han hade inga tidigare mordutredningar bakom sig. Flera andra saker har framkommit som visar att domen kanske inte blir sista ordet i saken. I skrivande stund är dock de åtta friade, och de firade domslutet med champagne redan i utgången, vilket fått många människor att reagera. En insändarskribent underströk att det är orimligt att fira med champagne, oavsett om man avsiktligt eller av en olyckshändelse dödat tre människor, de förblir döda alldeles oavsett.
Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight, lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.
I en artikel beskrev han vad som hänt honom sedan dess.
”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbas av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.” Men, ”det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.” Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkultur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.”Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen. Starkey hänvisar till Lindsay Johns, som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” Och avslutningsvis säger han: ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”.
Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:
”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierande, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan. Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.
I Daily Mail gjorde Max Hastings en analys medan upploppen pågick. Eftersom den starkt skiljer sig från det mesta som skrevs vill jag också referera den. Han börjar med att berätta om hur han visas runt i Detroit efter upploppen 1967, då 43 människor dog. En svart journalist, Joe Strickland, säger till honom: ”Tro inte på allt människor säger till medierna, om hur ledsna de är över vad som hänt. När de talar med varandra säger de: ’Vilken härlig brasa!’”.
Hastings säger sig vara säker på att de som nu deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet.
Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ”de rika” att ”vi kan göra precis vad vi vill”. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam.
”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, mer än vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver:
”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers eller Brummies”.Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospelen, gatuslagsmålen, droger och brottslighet.”
Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.
Vem ska man lägga skulden på? Hastings:
”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har i hög grad bidragit till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan? Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-värderande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat godta, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för dem som får något utan motprestation.”Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver:
”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vår europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: ”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”
Ett år efter de våldsamma upploppen i Birmingham begav sig The Independents Owen Jones till staden för att tala med människor om vad som hänt sedan dess. Han ger först en dramatisk skildring av vad som hände en 27-årig reklamman, Tom Carroll och hans flickvän, som hyrt sig en liten lägenhet i stadens centrum. De hörde hur människomassan bröt sig in, rusade i korridorerna och skrek: ”Nu tar vi de rika!” – Carroll understryker att de själva inte var det minsta rika, men att våldsmassan knappast skulle ta någon hänsyn till det. De var båda fruktansvärt rädda, mest fruktade de att massan skulle tända eld på huset. De lyckades fly från byggnaden, men Carroll säger att han fortfarande minns massans skrik med fasa, den var mörk, den var upprörd och helt enkelt fasansfull. Carroll säger att man redan dagen före upploppen kände att något var i görningen. Han menar att de som deltog i upploppen var arbetarungar eller barn som alltid setts över axeln. De hade kunnat ställa till problem var som helst, säger han, och det var ju trots allt något som hände den långa, trista sommaren, så varför inte hänga på.
Så kom morden på de tre unga männen, den 9 augusti, då en bil mejade ner dem utanför en bensinstation i Winson Green. Independent talar med Sajid Patel, 35, som var en vän till de tre. Han beskriver dem som nära bröder, som han växte upp tillsammans med. Men han kände aldrig vrede, bara en stor och djup sorg. Trots att han själv blev ett offer för tumultet vill han inte fördöma dem som deltog i upploppen. Han menar till och med att det inte var några upplopp, utan bara ”unga som ville ha kul”. Dessa unga människor ”är fattiga, de har inga jobb, de har inga bidragspengar och då tänker de bara att de ska passa på att ta saker helt gratis, träningsoveraller och fräcka gympaskor, sådant som är alldeles för dyrt för unga människor. Ungar är hungriga här i våra trakter, överallt är de hungriga. Till och med de som gått på universiteten, som har examina, men inga jobb. Det finns ingen framtid i det här landet.”
Det som tycks förena de intervjuade, som är en handfull fler än dem jag ovan refererat till, är att de tillbakavisar mediabilden av ett Birmingham med våldsamma sociala eller andra motsättningar. De hävdar att medierna gav intryck av våld mellan svarta och asiater, eller mellan vita och andra grupper. Man ska inte prata om ras säger till exempel en man vid namn Gordon, ”skulden ligger hos den mest högerextrema regering vi någonsin haft, och det påverkar människors livskvalitet.” Jag delar påståendet om ”ras”. Det är ett hopplöst föråldrat och oanvändbart begrepp. Och även om jag sedan kan förstå förutsättningen för hans uttalande om regeringen – eftersom social oro alltid hänger samman med djupa sociala, ekonomiska och kulturella klyftor – så är det uppenbarligen så att 2011 års upplopp saknar varje konkret förbindelse med en regeringspolitik som i allt väsentligt är identisk med den föregående Labourregeringens. Ingenting av landets utrikespolitik, med militära interventioner utomlands, har förändrats. Ingenting av landets minst sagt öppna gränser har förändrats, vilket visas av den senaste folkräkningen. Så denna Gordon tycks leta efter det halmstrå som många européer idag tror är svaret på alla frågor: ”högerextremismen” (som därför är mer en trollformel än resultatet av en politisk analys, ungefär som man numera i Europa skriker ”fascist” efter alla man ogillar).
En annan man, med jamaicansk bakgrund, säger att han helt tillbakavisar resonemangen om ras. Han påpekar att Birmingham har en lång historia av social oro. En tredje hänvisar till Martin Luther Kings beskrivning av upplopp som “de ohördas språk.” Kanske ligger detta närmare sanningen än alla de slappa vardagsanalyser som görs kring det brittiska styret. Att vara en människa som ingen lyssnar till är alltid att vara en människa utan möjligheter. Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli.
Till och med butiksinnehavare som drabbades hårt av upploppen visar en förlåtande attityd, som en pakistansk matthandlare som hänvisar till att han tack vare försäkringen inte lider någon skada och därför tänkte, när massan stormade hans butik: ”ta vad ni kan och försvinn sedan.” Han säger att han aldrig skulle komma på tanken att fördöma dessa människor, ”har man chansen så tar man den. Om du ser sedlar på ett golv, visst plockar du upp dem?”
Sådana, milt filosofiska utläggningar om upploppen, kan kanske förklara en del av stadens problem. Jag har svårt att bortse från det faktum att uttalanden som dessa visar på en sorglös inställning till både frågan om social ordning och frågan om att kunna skilja på ditt och mitt. Det är inte alla människor som har bra försäkringar. Nog blir det Tom Carrolls vittnesmål jag fäster mig särskilt vid, eftersom han så tydligt visar vari massans farlighet finns.
(Detta är ett utdrag ur boken Black Country. Klicka på bokens omslag i högerspalten för mer information)
lördag 15 december 2012
Ny och rejäl recension idag
![]() |
| Dudley Castle. Foto: AN |
"Det här är den första boken som jag har läst av Thomas Nydahl, men jag har läst en del på hans blogg och jag har även diskuterat med honom någon gång på bloggen snaphanen.dk. Jag håller inte med honom om allt, men han är helt klart värd att respektera, inte minst eftersom han skriver vad han tycker helt öppet och verkar strunta helt och hållet i vad tankepoliserna tycker om den saken. Den här boken är nämligen en ordentlig uppgörelse med föreställningarna som vägleder de flesta av våra politiker och journalister."Vidare skriver han:
"Han lyfter fram nya perspektiv på frågor om rasism, rötter, rotlöshet, klassklyftor och multikultur. Kan man inte kalla terrordåden som har drabbat Europa flera gånger för ett slags hatbrott? Är det inte ett hatbrott som har drabbat de unga brittiska flickorna som har blivit våldtagna av muslimska gäng? Våldtäkterna är mycket obehagliga historier där de brittiska myndigheterna visade sig vara förstenade av ”politisk korrekthet”, antagligen för att offren var vita och förövarna mörkhyade. Såna här saker klarar inte heller våra svenska journalister och politiker av att hantera på ett trovärdigt sätt, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Det är en läsvärd och modig bok som Thomas Nydahl har författat. Den är förnuftig och inte alls extrem och skulle därför kunna vara en bra julklapp till tänkande människor som ännu inte har insett att vi håller en kurs rakt mot ett isberg."Jag noterar att fria andar som bloggar förhåller sig helt annorlunda till boken än ängsliga presshjon som skriver som de anar att man förväntas göra. De senare skriver om sådant som saknas i boken, som inte är omskrivet eller avhandlat, medan bloggarna läser det som faktiskt står i boken och resonerar utifrån det. Och ändå tror jag att Snaphanen har rätt när han påpekar för mig att man ska minnas Simon Spies ord "Dårlig omtale er bedre end ingen omtale."
Eftersom jag idag fick åka och köpa ännu en uppsättning vadderade kuvert har han säkert rätt. Boken säljer bra, den diskuteras. I tacksamhet över det åker jag nu till centrum för att lyssna till en högklassig körkonsert.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
![]() |
| Foto: AN |
David Urquhart blev biskop i Birmingham 2006. Han lovade då att ödmjukt närma sig det han satts att ansvara för. Han ville möta människor, samtala med dem innan han gjorde några som helst offentliga uttalanden. I juli 2011 skriver Birmingham Post (BP) att han trots allt tydligast markerat ett ansvar inför frågor om social rättvisa. Tidningens rubrik löd: Birminghams biskop tar till orda om ett ”omoraliskt” och själviskt samhälle.
Tidningen skriver att biskopen tar strid emot ett samhälle som på engelska kallas ”Britain’s get rich quick, me-me society.” När det gått nästan sex år sedan han installerades har han börjat ta på sig en ledande roll i kampen mot Birminghams ”motbjudande förlustproblematik, som han är rädd kommer att förvärras om man inte tar itu med de kommunala utgifter, som väntar fullmäktige, polisen och hälsovården.” Och BP fortsätter: ”I sitt uppriktigaste tal hittills, sa biskop David till stadens etablissemang att han var förbryllad och bedrövad över, att fattigdom i Storbritannien kunde bli så akut, med tanke på landets stora ekonomiska tillgångar.
Han lade skulden på de ”omoraliska” attityder som de som blivit rika under ekonomiskt framgångsrika tider har, utan att de ens övervägt hur de skulle kunna hjälpa mindre lyckligt lottade. När han talade på en konferens om stadens strategiska partnerskap, Be Birmingham, höll han inte inne med kritiken. Han sa till publiken att Storbritannien var en av världens mest välmående länder, men att det hade ’förlorat sin hållning när det handlade om hur vi ska vara mänskliga tillsammans.’” BP kunde ändå inte hålla tillbaka sin egen uppfattning, och skrev att biskopen ju bara talade till de redan övertygade. Be Birmingham är ju ett samarbete mellan fullmäktige, viktiga institutioner, frivilligorganisationer, affärslivet, universiteten som redan ägnat en livstid åt att försöka förändra de sociala orättvisorna i staden. Nå, så redovisar de fakta: ”Fyrtio procent av Birminghams invånare lever i stadsdelar som räknas bland de tio mest eftersatta i England. Dessa områden finner man i Washwood Heath, Lozells & East Handsworth, Bordesley Green, Aston, Shard End, Nechells, Kingstanding, Soho and Tyburn. Med arbetslöshetssiffror runt 40 procent och en total brist på kvalifikationer bland de arbetssökande, oroar sig stadens ansvariga för att den globala finanskrisen kommer att leda till en period av ännu större prövningar och möjligen social oro. I Washwood Heath klassificeras 94 procent av invånarna som fattiga. Problemen begränsas inte till de asiatiska samhällena, vilket många tycks tro. Tre av de mest eftersatta samhällena/stadsdelarna, Tyburn, Kingstanding and Shard End, har en övervägande vit arbetarklassbefolkning. Man kan också se en mycket oroande syd-nordindelning av stadens områden. Människor i Sutton Coldfield lever till exempel i genomsnitt tio år längre än de som bor i Washwood Heath. ”
Biskopen leder nu en arbetsgrupp som ska försöka hitta metoder för att få ner fattigdomen. Det låter alltför bekant. Dessa arbetsgrupper och utredningar har alltför ofta bristfällig kontakt med det brutala klassamhälle som definierar vem som ska förbli fattig, och vem som i allt högre grad ska berikas. Det lyckas arbetsgrupper och utredningar förmodligen inte ändra på. En ledande medlem av Labour har beskrivit Be Birmingham som ”en sammankomst av levande döda.” Ändå har man varit så framsynta att man skissat på hur staden kan te sig år 2026.
Och där hittar man förstås all den politiska snömos som inte säger eller innehåller någonting konkret, utan bara en serie floskler om det goda livet, friska människor och grönskande stadsdelar. När jag läser om detta tänker jag, att biskopar, politiker, artister, intellektuella, kan samlas så ofta de vill, tala så vackert de vill, spegla sin egen förträfflighet i de andra deltagarnas förträfflighet, kanske återvänder de hem efter dessa konferenser med en uppriktig känsla av att ha gjort något gott, men någon förändring av maktstrukturerna leder det aldrig till. De har olika infallsvinklar, de tillhör olika politiska partier eller rörelser, de representerar olika religioner, men det som får dem allra lyckligast tycks vara känslan av att de, bara de, kan skapa en framtid värd att leva i. Man skulle kunna låna slutorden från en fullmäktigeledamot med mycket makt. Han sa så här: ”Ja, det är hårda tider nu. Men Be Birmingham kan ta en utmaning. Be Birmingham slutar inte arbeta och vi har fortfarande en vision att leverera.” Jaha.
När arbetsgruppen för social inkludering (The Birmingham Social Inclusion Project) lade fram sin rapport i juli 2012, visade sig följande besvärande fakta:
2024 kommer den vita befolkningen i Birmingham att vara under 50%. Man konstaterade att hälften av stadens befolkning är under 30 år och att fler än 50% är arbetslösa i vissa stadsdelar. Ungdomsarbetslösheten i kommunen ligger på 25% och i pakistansk- respektive bangladeshier-dominerade områden har man den största andelen arbetsföra, icke-utbildade människorna, hela 50%. Arbetsgruppen leds av David Urquhart, Birminghams biskop, och den publicerade rapporten är en så kallad interims-rapport , efter den ska man dra slutsatser och formulera målsättningar som ska presenteras senare.
(Detta är ett kortare avsnitt ur min nya bok Black Country. Är du intresserad av boken, klicka på omslaget i bloggens högerspalt för mer information)
fredag 14 december 2012
Avpixlat om Black Country
![]() | |
| Dudley, Black Country. Foto: AN |
"Vänsterkulturjournalisten och författaren Thomas Nydahl har överraskande skrivit en bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Lars Vilks skriver så här på sin blogg om boken: "I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?"Jag är tacksam för all uppmärksamhet min bok får. Men jag ler lite generat när de kallar mig "vänsterkulturjournalisten". Allt annat än det är jag, allt annat! Vänster eller höger är obrukbara begrepp idag. Inte minst när vi diskuterar det som sker i Black Country och Skåne. "Hönster" kunde man kanske kalla den nya tidens elit. Jag håller mig långt ifrån den hönsgården!
Fredagsgalleriet: Anders Johansson på vandring i småländska skogen
Författaren och fotografen Anders Johansson har mer eller mindre lämnat den offentlighet som styrs av den mediala och politiska maktens väg mot socialt, kulturellt och politiskt ingenmans-land. Ändå var det han som skrev några av de viktigaste texterna, både i artikel- och bokform, om vart Sverige var och alltjämt är på väg. Nu hittar man honom främst i naturen. Från de många åren på Ölands alvarsmarker har han alltmer förflyttat sig till skogarna. Han bor i Kalmar, och därifrån utgår turerna till ett underskönt vinterlandskap. Här får ni fyra nya bilder. Betrakta dem som vilopunkter för både ögat och själen.
Mer om Anders Johansson hittar du här, här och här och på många fler platser i bloggen.
"Nydahl är blind för grundläggande konflikter i det engelska samhället."
Jag kunde inte förstå varför det denna morgon fanns så många beställningar av Black Country-boken i min inkorg. Men så tipsade min gamle kollega och vän P om att boken idag fick "ord på vägen" i lokaltidningen, och inte bara där, utan också i Norrköping, vilket en annan gammal vän, U, tipsade mig om. Kärnan i recensionen var följande två stödjepunkter:
"Jag förstår inte varför Nydahl struntat i industrialismens genombrott och jag förstår inte varför han inte skriver om industrialismens fortsatta utveckling."Och:
"När Thatcher kom till makten fanns fem miljoner fattiga i landet. Tretton år senare fanns 14 miljoner. Om detta skriver Thomas Nydahl ingenting. Istället framhåller han islamiseringen som det stora hotet. Var finns kritiken av de krafter som styr utvecklingen? Ingenstans! Nydahl är blind för grundläggande konflikter i det engelska samhället."Så idag får jag alltså kvitto på nyttan av att bli dumpad för mitt arbete (som i allra högsta grad handlar om just industrialismens genombrott och "grundläggande konflikter i det engelska samhället"): fler människor vill läsa min bok. Jag bugar mig för det.
torsdag 13 december 2012
Öland - ännu en vinterresa
Innan det börjar blåsa, töa och regna här i Skåne - det lär ska göra det om ett drygt dygn - vill jag i drömmen återvända till den vackra vintern på Öland. Texterna och bilderna är hämtade ur min och Astrid Nydahls bok Öland en vinterresa. Om någon är intresserad så säljer jag den nu för en femtiolapp.
Siktfritt, riskfullt. Fallandekänslan. Allt som överrumplar i vitheten. Dess täthet.
Närheten till huden. Tanken att detta är den eviga vilan. Kan en vaka utomhus i dagsljus påminna mer om icke-varandet, det djupfrysta tillstånd då kroppen stelnar mitt i en rörelse för att sedan aldrig mer tinas?
Den öppna vidden. En sida täckt av vattenvy. En annan sida av hed, lavar, mossa, betande får. Längre ner på samma vidd: vattenvyn blir nu tvåsidig: mot öst det väldiga, kalla Östersjövattnet, mot väst den smalare men inte mindre kalla Kalmarsundpassagen, nu med väldiga anhopningar av issörja, hela flak, stråk av vit, genomfrusen massa längre ut.
Vetskapen om drivans djup får mig att avstå den första impulsen: ett hopp ner kunde ha dränkt mig i schaktet. Ser drivan. Ser den igen, nu på bild. Ser drivan och tar ett djupt andetag. Var går gränsen mellan syn- och känslointryck? Finns det en sådan gräns, eller inbillar vi oss bara att det är förnuftets koppling till synen som utgör underlaget för våra beslut? Jag litar lika ofta till känslan. Jag avstår att ta det avgörande steget, jag avstår en kommentar som redan formulerats. Jag ser in i drivans täta vithet och ryggar tillbaka som om den angripit mig med full kraft.
Så läser jag SMHI:s prognos för det kommande dygnet och inser att snön och kylan ska finnas kvar i Skåne minst ett dygn till, och det gör mig både tacksam och glad:
Utsikter till fredag kväll
Klart till halvklart och i natt 14-18 minusgrader, lokalt ännu kallare. I morgon ökar molnigheten söderifrån. Mitt på dagen omkring 10 minus och till kvällen 2-5 minusgrader. Mest svag vind, från inatt sydost.
Närheten till huden. Tanken att detta är den eviga vilan. Kan en vaka utomhus i dagsljus påminna mer om icke-varandet, det djupfrysta tillstånd då kroppen stelnar mitt i en rörelse för att sedan aldrig mer tinas?
Den öppna vidden. En sida täckt av vattenvy. En annan sida av hed, lavar, mossa, betande får. Längre ner på samma vidd: vattenvyn blir nu tvåsidig: mot öst det väldiga, kalla Östersjövattnet, mot väst den smalare men inte mindre kalla Kalmarsundpassagen, nu med väldiga anhopningar av issörja, hela flak, stråk av vit, genomfrusen massa längre ut.
Vetskapen om drivans djup får mig att avstå den första impulsen: ett hopp ner kunde ha dränkt mig i schaktet. Ser drivan. Ser den igen, nu på bild. Ser drivan och tar ett djupt andetag. Var går gränsen mellan syn- och känslointryck? Finns det en sådan gräns, eller inbillar vi oss bara att det är förnuftets koppling till synen som utgör underlaget för våra beslut? Jag litar lika ofta till känslan. Jag avstår att ta det avgörande steget, jag avstår en kommentar som redan formulerats. Jag ser in i drivans täta vithet och ryggar tillbaka som om den angripit mig med full kraft.
*
Så läser jag SMHI:s prognos för det kommande dygnet och inser att snön och kylan ska finnas kvar i Skåne minst ett dygn till, och det gör mig både tacksam och glad:
Utsikter till fredag kväll
Klart till halvklart och i natt 14-18 minusgrader, lokalt ännu kallare. I morgon ökar molnigheten söderifrån. Mitt på dagen omkring 10 minus och till kvällen 2-5 minusgrader. Mest svag vind, från inatt sydost.
Judenrein? Javisst.
Jag fann den här kartan intressant för att den berättar om en historisk aspekt av judiskt liv i Nordafrika och Mellanöstern. När staten Israel 1948 var ett faktum fanns det förvisso ett uttalat syfte att föra judar från dessa länder till landet Israel. Det är inget märkligt i det. Däremot förekom det förvisso också pogromer och fördrivningar. Länder som Algeriet, Irak och Egypten har haft stora judiska folkgrupper. De är sedan 1940-talet i praktiken utplånade, borta för överskådlig tid. Det finns gott om berättelser om judar som i samband med "den arabiska våren" försökt återvända till arabiska nationer. Särskilt minns jag en från Libyen där en jude i italiensk exil ville besöka sin barndoms synagoga i Tripoli. Han blev inte ens insläppt för ett kort besök, och när han försökte agera på egen hand blev situationen minst sagt obehaglig.
Etiopien intar en särställning, eftersom Israel på 1980-talet genomförde en spektakulär och omfattande luftbro för landets judar. Den pågick 1984-85 under namnet Operation Moses. Jag befann mig i Tel Aviv och Jerusalem strax efteråt och besökte ett större flyktingläger vid Medelhavskusten där bara etiopiska judar befann sig. Det var en fascinerande dag som också innehöll gastkramande berättelser om hur de behandlats. I Israel var man, i alla fall vid den tidpunkten, övertygade om att de etiopiska judarna härstammade från en av de tidigaste judiska stammarna. Kartan är i sig skäl nog att läsa på om situationen i dessa länder, inte bara när det gäller judiska utan också kristna och andra minoriteter. Notera också antalet arabiska palestinier som idag lever i Israel. Det handlar om två parallella utvecklingar som starkt skiljer sig åt.
Tomas Venclova och Czesław Miłosz
![]() |
| Foto: Ulrika W. |
I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czesław Miłosz. Hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”
Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.
Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.
I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):
”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoket ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”
Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Venclova igen:
”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”
Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem.
Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.
Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.
(Denna text ingår i ett längre avsnitt i min bok Kulturen vid stupet)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


















