fredag 7 december 2012

Prästfrun i Sparkhill

Sparkhill. Foto: TN

I årets första nummer för 2011 publicerade tidskriften Standpoint Magazine en anonym artikel om att vara främling i sitt eget land.

Jag vill citera ett par avsnitt ur den artikeln, eftersom den handlar om Birmingham. Författaren berättar om ett längre boende där, och om sin tacksamhet att få återvända hem till London. Som vit kvinna, säger hon, är hon glad att slippa bli betraktad som prostituerad sugen på att sälja oralsex. Hennes make är präst, och det var som sådan han kom till Birmingham. Alla detaljer i texten skvallrar om att det rör sig om den islamiserade stadsdelen Sparkhill, där artikelförfattaren fick spraymålat på ytterdörren till kyrkan "Dirty white dogs", där barn kastade sten efter maken och kallade honom Satan, och vid mer än ett tillfälle också "f***ing white bastard". Jag kommer inte heller, skriver hon,
”att sakna hur man betraktade vår trädgård som en lokal sopstation där allt från duntäcken till tv-apparater kastades och där råttorna, inte sällan döda, klistrats på kartongbitar, en populär lokal metod för skadedjurskontroll, för att stävja den ökade populationen som rusade mellan trädgårdarna och trappuppgångarna. Ja, jag är mycket glad att ha lämnat landets andra största stad.”
Prästparet levde fyra år i Birmingham, i detta område som de senaste tjugo åren förvandlats till en så kallad Police no-go area. ”Det fick vi veta av civilklädd polis som ville låna församlingshemmet för polisiära syften” skriver hon, och tillägger att de naturligtvis nekade dem detta, ”det är vi som ska bo här, inte ni. När vi kom dit fanns det nästan enbart pakistanier där, numera kommer det också somalier i stora skaror.”

Flanör i Sparkhill. Foto: TN
Författaren beskriver hur svårt det var för henne som kvinna att skaffa egen information från muslimerna. Hon ignorerades av både män och kvinnor, och vid de få tillfällen hon var tvungen att tilltala dem, till exempel om en bil felparkerats och blockerade min ingång, så behandlades hon nedlåtande. Min man lyckades däremot ha sådana diskussioner med dem, och som man måste betrakta som oroväckande, säger kvinnan.

Hon skriver:
”Mitt emot församlingshemmet finns det ett litet bibliotek med några datorer, där några burqaklädda kvinnor, och ibland också små skrifter, som säger förfärliga saker om judar och kristna. Min man brukade ta fotostatkopior där och fungera bra ihop med de flesta. En dag pratade han med en man som såg ut ungefär som Lawrence of Arabia, han hade anlänt samma dag från Antwerpen, han var en av det ökade antalet muslimer som kommer till Birmingham med EU-pass. Min man frågade varför. Han blev förvånad över svaret: ’Alla vet varför. Birmingham är bästa stället i Europa för en rättrogen muslim’”.
Hon skriver mot slutet av sin berättelse också om en komisk händelse som säger allt om klyftan mellan majoritetssamhället och det islamistiska gettot:
”En kille i området berättade hur de ser på oss när vi kommer körande i bil: två vita personer i samma bil som har säkerhetsbälten – de måste vara poliser!”
Låt mig så bara citera artikelns avslutning:
”Det är dags att gnugga oss i ögonen och klarsynt se hur Storbritannien formas idag. Var och en som lever här måste få tala om det de ser, utan att den lättjefulla och ängsliga, men alltid så paralyserande anklagelsen om rasism kommer. Bara så förmår vi avgöra vad som är bäst för framtiden.”
(Utdrag ur min nya bok Black Country, för information klicka här)

torsdag 6 december 2012

Finlands självständighetsdag

Lars Huldén, född 1926 i Munsala (Jakobstads BB), Finland
Med anledning av att det idag torsdag är Finlands självständighetsdag vill jag idag visa er en finlandssvensk dikt.

Lars Huldén
Doktor Hök har ordet

Ordet gräns,
som är lånat från tyskan,
uppträder första gången i svensk text
år 1460, i ett finländskt diplom.

Då avsåg det
- skulle man vänta -
gränsen mot Ryssland,
länge bedömd som den enda verkligt
väsentliga gränsen i världen.

Men det talades i diplomet
om vem som skulle dra nytta
av gränslandet
mellan Hvittis och Lävenpelto byar
i Kumo socken.

Som en skrämmande nonchalans
hos historiens gudinna
måste man uppleva detta:
att ett så viktigt ord
fick introduceras på hävdens blad
med ett så obetydligt exempel.

Men låt oss minnas: Gudar försvarar
ingen gräns, det måste vi göra själva,
icke endast nationens gränser, men även
moralens, litteraturens, religionens,
och ekonomiens.


(Ur "Dikter i fosterländska ämnen" från 1967)


Tack till Anders W.


Vinterbygd. Vinterstad

Foto: Snaphanen.
De vinterbilder jag brukar visa här i bloggen är i nio fall av tio tagna i lantliga omgivningar. Men nu har jag fått två fantastiska bilder av hur vintern ser ur i Köpenhamn nu i dagarna. Det är Snaphanen som varit ute och promenerat (och hans bilder gör sig alltid som bäst i helformat, så klicka på dem).

Foto: Snaphanen.
De senaste dagarna har jag mest ägnat åt att packa böcker. Detta kunde jag nog inte riktigt föreställa mig. Men den senaste veckan har ryktet om min bok gått från blogg till blogg. De flesta som köper är för mig nya människor, ytterst få namn känner jag igen. Så under onsdagseftermiddagen fick jag bilskjuts först till postterminalen vid järnvägen och så därifrån till en butik som säljer vadderade kuvert.

En gång i tiden drev jag bokförlag. Jag minns att det var upplyftande att få många beställningar. Men det gick ju ändå inte runt, så när jag tvingades stänga butiken siste december 2007 hade jag en gigantisk skuld att beta av via inkassoföretag och kronofogden. Det tog lång tid.

Idag skulle jag aldrig utsätta mig för en sådan påfrestning. Men att ge ut egna böcker så här, det är riktigt roligt, när man får sådant gensvar som nu!


onsdag 5 december 2012

Förkrigstid?

Timmar av återseende idag. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt.

Tankarna på Stefan Zweigs memoarer:
"Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande."
Hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat:
"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."
Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden:
"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..."
Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal? Eller kanske precis tvärtom?

Black Country-bokens väg till läsarna

Walsall, Black Country. Foto: TN
Nog hade jag räknat med att Black Country-boken skulle gå att avyttra. Sedan jag gav ut den för inte särskilt länge sedan har den fått en norsk, tre danska och fem svenska recensioner. Ingen svensk kultursida har ännu anmält den. Jag har inte många illusioner om att så ska ske. Här ser ni de recensioner som kommit hittills: Helle Merete Brix Human Rights Service, Oslo, Björn Kohlström i bloggen Bernur, Hans C. Pettersson, Jihad i Malmö, Artur Szulc, Mikael Jalving i Jyllands-Posten, Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige, Morten Uhrskov Jensen i Sappho.dk, Lars Vilks i bloggen Vilks.net.

Det märkligaste av allt är att 3/4 av den tryckta upplagan nu är sålda (med undantag för de kanske 20-25 friex som skickades ut). Sedan Jalving och Vilks skrev om boken trillar det in beställningar mest hela dagarna. Det är uppmuntrande och ger mig en bestämd känsla av att det var rätt att ge ut boken som jag gjorde, med 42 sponsorer och 60-talet förhandsbeställda. Där lades den ekonomiska grunden. Hade jag börjar leta förlag hade den i bästa fall utkommit hösten 2013, och boken är inte av sådan karaktär att den kan vänta att nå läsarna.

Är du intresserad av boken kan du klicka på bokomslaget i bloggens högerspalt, då kommer du till en informationssida.



Elias Canetti: Den räddade tungan (Brombergs, översättning av Hans Levander, med förord av Per Landin)

I Svenska Akademiens och Brombergs serie Nobelklassiker har nu turen kommit till Elias Canetti. Det är första delen i hans självbiografiska trilogi, Den räddade tungan, som utges på nytt i originalöversättning av Hans Levander.

Varje bok av Canetti som kommer i nyutgåva är förstås av stor betydelse. Eftersom han fick Nobelpriset redan 1981 finns det mesta utgivet åren däromkring. Jag antar att de till och med kan vara svåra att hitta antikvariskt. Därför hoppas jag också att Brombergs ger ut de två efterföljande böckerna i självbiografin, Facklan i örat och Ögonspelet.

Canetti kan verkligen berätta ända ner i barndomsminnena om sitt liv. Han levandegör detta Ruse i Bulgarien (som han menar är en alldeles för oprecis platsbeskrivning eftersom man där varje dag kunde höra sju eller åtta språk talas, här levde bulgarer, turkar, greker, albaner, armenier, zigenare och från andra sidan floden Donau kom också rumänerna).

Canetti är intressant också för det han skriver om familjens egna språk. Översättaren Hans Levander kallar det för ”spanska” som talas i familjen, men det är inte riktigt korrekt. Snarare skulle man säga spaniolska eller judespanska(x). Föräldrarna talade tyska med varandra, men med barnen, vännerna och släktingarna talade de spaniolska. Den räddade tungan är skriven på tyska.

Per Landin har skrivit ett instruktivt förord som tecknar ett porträtt av den vuxne Canetti, och tiden efter 1938 då han lämnade Wien tillsammans med sin första hustru Veza Canetti för London. Hon avled, kanske genom självmord, redan 1963. Elias Canetti själv blev nästan 90 år och dog i Zürich. Landin slutar med dessa vackra ord:
”Människan Canetti förlorade kampen med döden. Men som diktare fångade han livet levande. Hans strävan var att bevara det i det stora minne som är mänsklighetens bibliotek.”
(x). I Svenska Akademien, SAOB spalt: S9107; tryckår 1982 heter det: om den ålderdomliga (med hebreiska ord uppblandade) kastilianska som spanjolerna talar, spanjolernas språk, judespanska.

tisdag 4 december 2012

Lars Vilks recenserar Black Country

Lars Vilks. Foto: Snaphanen
Idag recenseras min nya bok av Lars Vilks:
"Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han: ”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.” I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?"

Demokrati eller diktatur?

Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framför en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den til den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.

måndag 3 december 2012

Van Morrison - Candy Dulfer Live Rockpalast

Jag tar en musikalisk paus ikväll. När man ställs inför en konsert som denna måste man förstås se och höra hela. Jag har sett Van the Man i de mest skilda miljöer, från KB i Malmö i början av 1990-talet (litet, svettigt, trångt) över alltför stor lokal (NEC) i Birmingham där han uppträdde med Bob Dylan 1998 (samma år som den här videon är inspelad) till Göteborgs Konserthus, i en elegant men alltför kort konsert. Den rymmer sannerligen godbitar: 1- Instrumental intro "Chicken", 2- Jackie Wilson said, 3- These dreams of you, 4- Raincheck, 5- Moondance, 6- My funny Valentine, 7- Rough God goes riding, 8- Give me a kiss, 9- That's life, 10- Naked in the jungle, 11- In the afternoon, 12- Satisfied, 13- Georgia on my mind, 14- Call me up in dreamland, 15- Summertime in England, 16- Soldier of fortune (Medley), 17- Have I told you lately. Här nästan två timmar Van Morrison:



Nya antisemitiska angrepp i Malmö

Bilddetalj från SDS-artikeln
Sydsvenskan rapporterar idag om nya antisemitiska angrepp i Malmö. I artikeln kan man bland annat läsa detta:
"I tio respektive tolv år har de två väninnorna bott i Rosengårdsdelen Törnrosen. De har vant sig vid att få "judehora", "judesvin", "synd att ni inte alla dog i andra världskriget" och andra glåpord kastade efter sig. En gång fick en av dem en sten kastad i huvudet. De har aldrig polisanmält vad de råkat ut för, inte förrän denna helg. Under tre dagar har de fått ringa efter polisen tre gånger. Det började i fredagskväll. De båda kvinnorna hade förberett kvällens sabbatsmiddag. De var ute en halvtimme borta vid Persborgs torg. När de kom tillbaka var en balkongdörr uppbruten. Någon hade tagit sin in och stulit en dator och flera judiska föremål. En bönebok var stulen liksom en Davidsstjärna i guld, mezzusan, den lilla bönekapseln som judiska familjer sätter på innanför ytterdörren och en chanukkaljusstake, som en gång tillhört en släkting som dog i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Under natten målade någon hakkors både på ytterdörren och på två balkongdörrar. Hakkorsen tvättades bort av polisen, som har fått rycka ut fyra gånger sedan i fredags."
Läs hela artikeln, den innehåller viktig information. 

Søren Krarup 75 år

Søren Krarup. Foto: Snaphanen
Idag fyller Søren Krarup 75 år. Jag vill gärna bidra med en gratulation eftersom han kommit att ha avgörande betydelse för min bildningsväg under rätt lång tid. För mig är han betydelsefull inom fyra områden:teologin, filosofin, författarskapet och politiken. Men det är hans författarskap som betytt mest för mig. Den första bok av honom jag läste var Det moderne Sammenbrud (1984). Efter den smärtsamma och minst sagt annorlunda läsningen fanns det inget val för mig. Jag hade sedan länge gjort upp med vänsterismen och det offentliga Sveriges självbild, men Krarup var så radikalt annorlunda att läsningen av honom krävde något nytt av mig. Så jag fortsatte med böcker som Begrebet Anstændighed (1985), I Virkeligheden (1986) och Det tavse flertal (1987). De första böckerna han utgav på 2000-talet var Dansen om menneskerettighederne (2000) och Kristendom og danskhed (2001). En bok som visade på hans förmåga att diskutera och debattera, som gjorde starkt intryck på mig var den av Gyldendals förlag utgivna "Kære Søren, en brevveksling om det nye Danmarks kurs” som var en brevväxling med Venstre- politikern Søren Pind (2003).

Krarup har själv under tio år, 2001 – 2011, suttit i Folketinget för Dansk Folkeparti, en period som han själv betecknar som en ”nationell värnplikt”. I hans politiska gärning har förstås frågorna kring den muslimska invandringen och islamiseringen av Danmark haft en framskjuten plats. Det är alldeles tveklöst så att hans insatser på det området haft en avgörande betydelse för den allt nyktrare synen på denna radikala samhällsförvandling som detta utgör. Att vi inte har någon motsvarande person i Sverige bidrar förstås också till den relativa tystnaden och en utveckling som är allt annat än gynnsam. Som teolog har han, vid sidan av prästämbetet (40 år som kyrkoherde i Seem vid Ribe), förstås mest ägnat tid åt Tidehverv, tidskriften och kretsen som grundades av hans far. Berlingske Tidende skrev igår bland annat detta om hans gärning:
”Tidehvervs udgangspunkt er en læsning af luthersk kristendom, der lægger vægt på det personlige trosliv, og på at den enkelte er sat i ansvar i kald og stand, altså må tage sin givne tilværelse på sig og stole på Vorherres nåde. Forfattere og tænkere som Søren Kierkegaard, Grundtvig, Henrik Pontoppidan, Jakob Knudsen, Martin A. Hansen og de udenlandske Dostojevski, Rudyard Kipling og Sigrid Undset er desuden skikkelser, der har inspireret Krarup i hans modernitetskritik, og som han har skrevet om i et omfattende forfatterskab som før, dansk identitet og udlændingespørgsmål blev hans hjertesag, havde et udpræget kulturhistorisk forfatterskab i bagagen.
Som stilist, og en sådan er Krarup i udpræget grad, er han inspireret af en type som Viggo Hørup (1841-1902), med lige dele radikalitet og lidenskab i retorikken. De mange bøger og redaktionen af Tidehverv siden 1984, posten overtog han fra faderen, præsten Vilhelm Krarup, har været et livslangt projekt, og allerede som purung debuterede han i 1960 som forfatter. Et tværsnit over dette forfatterskab gennem 50 år viser en konsistens i synspunkter, der af kritikere vil blive udlagt som fastlåste positioner: I synet på Besættelsestiden 1940-45 fornemmer man klart, at han er sin fars søn. Vilhelm Krarup måtte som modstandsmand sammen med moderen gå under jorden, så bitterheden over for de gamle partier, der udgrænsede modstandsbevægelsens indflydelse, var betydelig.”
Snaphanen skriver:
"Tillykke, Søren ? Nej, det kan jeg ikke sige. Da han og jeg ´gik i skole, var smådrenge på efternavn. Fornavn var en intimitet, det tog mange år at oparbejde. Anvendt i utide, var det bare vammelt. Jeg læste hans første bog i 1969, men jeg mødte ham første gang langt senere – for ti år siden. Jeg ser ham jævnligt i Brugsen, og vi tiltaler stadig hinanden ved efternavn. Der er meget at sige om åndsmennesket Krarup, men jeg vil hæfte mig ved det menneskelige: Ham og hans bedårende kone, Elisabeth, som de fremtræder mellem venner uden for rampelyset. Der er kristne, der ideligt befamler deres kristendom og belemrer andre med den. Karupperne lever den. Krarup er den samme, om han taler med statsministeren eller den lokale drukkenbolt, han er, som en præst skal være: Ethvert menneske overfor mig, er i sin egen ret og har krav på samme respektfulde imødekommenhed. Søren Krarup har ikke haft TV-tække. På TV fremstår han som en studs, charmeforladt stivstikker, det yder mildt sagt ikke hans personlighed retfærdighed, men hvor mange egner sig i virkeligheden for TV? Jeg skulle nok betakke mig. Den Krarup jeg ser for mig, er ham i sofaen i festligt lag, der nøder en en time, for at modtage en af hans cerutter, et musikalsk, charmerende menneske, der også som hans lærde fætter, er en meget stor livsnyder. Jeg ser selvfølgelig også Krarup på talerstolen, sammenfatte det tyvende århundrede på en intellektuelt niveau, ingen andre folketingsmedlemmer ville evne. Søren Krarups livsværk kan ikke overskues i et snapshot. Kim Møller, Uriasposten, der har en journalistisk evne til at koge tingene ind, sagde for et år siden: “Vi kan måske ikke rigtigt vurdere Søren Krarups betydning for Danmark før om tyve år.” Det nuværende styre er en parentes allerede mens det regerer. Når det snart er overstået, vil fremtiden igen bygge på dele af Søren Krarups forarbejde. At komme til at række udover sin tid, mere kan nogen dårligt ønske sig. Tillykke, Krarup og tak!"
Och här skriver Morten Uhrskov Jensen:
"Striden om Danmark og i videre betydning om Europa og hele den vestlige verden er langt fra slut. Men som menneske har Søren Krarup præget debatten mere end nogen anden. Et hvilket som helst vestligt land må sukke efter et menneske som Søren Krarup. Heldigvis er det Danmark, der har det privilegium at have en Søren Krarup, og for sin gerning skal han have det varmeste tillykke."




söndag 2 december 2012

Snöpromenad

En bit in på Hammarslundsvägen som leder till Kristianstad. Foto: TN
Ingen plogbil har hunnit hit än, men jag gick i snömodden på vägen som leder till Kristianstad. Nere i kurvan lekte alla familjen Arafats barn i snön, de blir lika lyckliga varje gång den kommer. Ett par snigelfartskörande bilar passerade mig, liksom ettans buss. Jag stannade för ett ögonblick och tog ett par bilder. Tillbaka inne i huset känner jag hur värmen sakta kommer tillbaka i kroppen och från elementet droppar mössa och vantar. Det är en härlig söndag, jag är ensam i huset och har lagt filén i marinad. Kan dagar bli bättre än den här? Jag tror inte det.

Snön kom äntligen till Skåne

Foto: Carsten Hill (ur Sången om saknaden)
Under natten har det snöat rejält här i nordöstra hörnet av Skåne. Jag sitter vid datorn och tittar ut över det vita landskapet. Men väder är inget att skriva om i en blogg, så jag tog fram en bok jag gav ut i november 1986, Sången om saknaden (Symposion förlag) tillsammans med fotografen Carsten Hill (vi gjorde tre böcker tillsammans). Jag visar er de två sidorna på ett uppslag med en dikt om det första stora snöfallet. Klicka på bilderna så blir de lite större.


lördag 1 december 2012

Marta Argerich



Ikväll har jag sett ett av de märkligaste porträtt som kan göras av en musikens gigant. Så är det också dottern Stéphanie som gjort filmen om Marta Argerich. Jag blev oerhört gripen av detta porträtt, kanske mest av allt för att det bekräftade min bild av henne.Det kan låta övermaga, men det är precis tvärtom. Jag har nämligen sett henne som en människa som först vid pianot, på en scen, kan blomma som människa. I filmen ikväll tyckte jag mig se hur väl det stämde, också inför hennes egna barn och en av männen som är pappa till dottern Stéphanie.