torsdag 6 december 2012

Vinterbygd. Vinterstad

Foto: Snaphanen.
De vinterbilder jag brukar visa här i bloggen är i nio fall av tio tagna i lantliga omgivningar. Men nu har jag fått två fantastiska bilder av hur vintern ser ur i Köpenhamn nu i dagarna. Det är Snaphanen som varit ute och promenerat (och hans bilder gör sig alltid som bäst i helformat, så klicka på dem).

Foto: Snaphanen.
De senaste dagarna har jag mest ägnat åt att packa böcker. Detta kunde jag nog inte riktigt föreställa mig. Men den senaste veckan har ryktet om min bok gått från blogg till blogg. De flesta som köper är för mig nya människor, ytterst få namn känner jag igen. Så under onsdagseftermiddagen fick jag bilskjuts först till postterminalen vid järnvägen och så därifrån till en butik som säljer vadderade kuvert.

En gång i tiden drev jag bokförlag. Jag minns att det var upplyftande att få många beställningar. Men det gick ju ändå inte runt, så när jag tvingades stänga butiken siste december 2007 hade jag en gigantisk skuld att beta av via inkassoföretag och kronofogden. Det tog lång tid.

Idag skulle jag aldrig utsätta mig för en sådan påfrestning. Men att ge ut egna böcker så här, det är riktigt roligt, när man får sådant gensvar som nu!


onsdag 5 december 2012

Förkrigstid?

Timmar av återseende idag. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt.

Tankarna på Stefan Zweigs memoarer:
"Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande."
Hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat:
"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."
Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden:
"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..."
Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal? Eller kanske precis tvärtom?

Black Country-bokens väg till läsarna

Walsall, Black Country. Foto: TN
Nog hade jag räknat med att Black Country-boken skulle gå att avyttra. Sedan jag gav ut den för inte särskilt länge sedan har den fått en norsk, tre danska och fem svenska recensioner. Ingen svensk kultursida har ännu anmält den. Jag har inte många illusioner om att så ska ske. Här ser ni de recensioner som kommit hittills: Helle Merete Brix Human Rights Service, Oslo, Björn Kohlström i bloggen Bernur, Hans C. Pettersson, Jihad i Malmö, Artur Szulc, Mikael Jalving i Jyllands-Posten, Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige, Morten Uhrskov Jensen i Sappho.dk, Lars Vilks i bloggen Vilks.net.

Det märkligaste av allt är att 3/4 av den tryckta upplagan nu är sålda (med undantag för de kanske 20-25 friex som skickades ut). Sedan Jalving och Vilks skrev om boken trillar det in beställningar mest hela dagarna. Det är uppmuntrande och ger mig en bestämd känsla av att det var rätt att ge ut boken som jag gjorde, med 42 sponsorer och 60-talet förhandsbeställda. Där lades den ekonomiska grunden. Hade jag börjar leta förlag hade den i bästa fall utkommit hösten 2013, och boken är inte av sådan karaktär att den kan vänta att nå läsarna.

Är du intresserad av boken kan du klicka på bokomslaget i bloggens högerspalt, då kommer du till en informationssida.



Elias Canetti: Den räddade tungan (Brombergs, översättning av Hans Levander, med förord av Per Landin)

I Svenska Akademiens och Brombergs serie Nobelklassiker har nu turen kommit till Elias Canetti. Det är första delen i hans självbiografiska trilogi, Den räddade tungan, som utges på nytt i originalöversättning av Hans Levander.

Varje bok av Canetti som kommer i nyutgåva är förstås av stor betydelse. Eftersom han fick Nobelpriset redan 1981 finns det mesta utgivet åren däromkring. Jag antar att de till och med kan vara svåra att hitta antikvariskt. Därför hoppas jag också att Brombergs ger ut de två efterföljande böckerna i självbiografin, Facklan i örat och Ögonspelet.

Canetti kan verkligen berätta ända ner i barndomsminnena om sitt liv. Han levandegör detta Ruse i Bulgarien (som han menar är en alldeles för oprecis platsbeskrivning eftersom man där varje dag kunde höra sju eller åtta språk talas, här levde bulgarer, turkar, greker, albaner, armenier, zigenare och från andra sidan floden Donau kom också rumänerna).

Canetti är intressant också för det han skriver om familjens egna språk. Översättaren Hans Levander kallar det för ”spanska” som talas i familjen, men det är inte riktigt korrekt. Snarare skulle man säga spaniolska eller judespanska(x). Föräldrarna talade tyska med varandra, men med barnen, vännerna och släktingarna talade de spaniolska. Den räddade tungan är skriven på tyska.

Per Landin har skrivit ett instruktivt förord som tecknar ett porträtt av den vuxne Canetti, och tiden efter 1938 då han lämnade Wien tillsammans med sin första hustru Veza Canetti för London. Hon avled, kanske genom självmord, redan 1963. Elias Canetti själv blev nästan 90 år och dog i Zürich. Landin slutar med dessa vackra ord:
”Människan Canetti förlorade kampen med döden. Men som diktare fångade han livet levande. Hans strävan var att bevara det i det stora minne som är mänsklighetens bibliotek.”
(x). I Svenska Akademien, SAOB spalt: S9107; tryckår 1982 heter det: om den ålderdomliga (med hebreiska ord uppblandade) kastilianska som spanjolerna talar, spanjolernas språk, judespanska.

tisdag 4 december 2012

Lars Vilks recenserar Black Country

Lars Vilks. Foto: Snaphanen
Idag recenseras min nya bok av Lars Vilks:
"Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han: ”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.” I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?"

Demokrati eller diktatur?

Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framför en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den til den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.

måndag 3 december 2012

Van Morrison - Candy Dulfer Live Rockpalast

Jag tar en musikalisk paus ikväll. När man ställs inför en konsert som denna måste man förstås se och höra hela. Jag har sett Van the Man i de mest skilda miljöer, från KB i Malmö i början av 1990-talet (litet, svettigt, trångt) över alltför stor lokal (NEC) i Birmingham där han uppträdde med Bob Dylan 1998 (samma år som den här videon är inspelad) till Göteborgs Konserthus, i en elegant men alltför kort konsert. Den rymmer sannerligen godbitar: 1- Instrumental intro "Chicken", 2- Jackie Wilson said, 3- These dreams of you, 4- Raincheck, 5- Moondance, 6- My funny Valentine, 7- Rough God goes riding, 8- Give me a kiss, 9- That's life, 10- Naked in the jungle, 11- In the afternoon, 12- Satisfied, 13- Georgia on my mind, 14- Call me up in dreamland, 15- Summertime in England, 16- Soldier of fortune (Medley), 17- Have I told you lately. Här nästan två timmar Van Morrison:



Nya antisemitiska angrepp i Malmö

Bilddetalj från SDS-artikeln
Sydsvenskan rapporterar idag om nya antisemitiska angrepp i Malmö. I artikeln kan man bland annat läsa detta:
"I tio respektive tolv år har de två väninnorna bott i Rosengårdsdelen Törnrosen. De har vant sig vid att få "judehora", "judesvin", "synd att ni inte alla dog i andra världskriget" och andra glåpord kastade efter sig. En gång fick en av dem en sten kastad i huvudet. De har aldrig polisanmält vad de råkat ut för, inte förrän denna helg. Under tre dagar har de fått ringa efter polisen tre gånger. Det började i fredagskväll. De båda kvinnorna hade förberett kvällens sabbatsmiddag. De var ute en halvtimme borta vid Persborgs torg. När de kom tillbaka var en balkongdörr uppbruten. Någon hade tagit sin in och stulit en dator och flera judiska föremål. En bönebok var stulen liksom en Davidsstjärna i guld, mezzusan, den lilla bönekapseln som judiska familjer sätter på innanför ytterdörren och en chanukkaljusstake, som en gång tillhört en släkting som dog i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Under natten målade någon hakkors både på ytterdörren och på två balkongdörrar. Hakkorsen tvättades bort av polisen, som har fått rycka ut fyra gånger sedan i fredags."
Läs hela artikeln, den innehåller viktig information. 

Søren Krarup 75 år

Søren Krarup. Foto: Snaphanen
Idag fyller Søren Krarup 75 år. Jag vill gärna bidra med en gratulation eftersom han kommit att ha avgörande betydelse för min bildningsväg under rätt lång tid. För mig är han betydelsefull inom fyra områden:teologin, filosofin, författarskapet och politiken. Men det är hans författarskap som betytt mest för mig. Den första bok av honom jag läste var Det moderne Sammenbrud (1984). Efter den smärtsamma och minst sagt annorlunda läsningen fanns det inget val för mig. Jag hade sedan länge gjort upp med vänsterismen och det offentliga Sveriges självbild, men Krarup var så radikalt annorlunda att läsningen av honom krävde något nytt av mig. Så jag fortsatte med böcker som Begrebet Anstændighed (1985), I Virkeligheden (1986) och Det tavse flertal (1987). De första böckerna han utgav på 2000-talet var Dansen om menneskerettighederne (2000) och Kristendom og danskhed (2001). En bok som visade på hans förmåga att diskutera och debattera, som gjorde starkt intryck på mig var den av Gyldendals förlag utgivna "Kære Søren, en brevveksling om det nye Danmarks kurs” som var en brevväxling med Venstre- politikern Søren Pind (2003).

Krarup har själv under tio år, 2001 – 2011, suttit i Folketinget för Dansk Folkeparti, en period som han själv betecknar som en ”nationell värnplikt”. I hans politiska gärning har förstås frågorna kring den muslimska invandringen och islamiseringen av Danmark haft en framskjuten plats. Det är alldeles tveklöst så att hans insatser på det området haft en avgörande betydelse för den allt nyktrare synen på denna radikala samhällsförvandling som detta utgör. Att vi inte har någon motsvarande person i Sverige bidrar förstås också till den relativa tystnaden och en utveckling som är allt annat än gynnsam. Som teolog har han, vid sidan av prästämbetet (40 år som kyrkoherde i Seem vid Ribe), förstås mest ägnat tid åt Tidehverv, tidskriften och kretsen som grundades av hans far. Berlingske Tidende skrev igår bland annat detta om hans gärning:
”Tidehvervs udgangspunkt er en læsning af luthersk kristendom, der lægger vægt på det personlige trosliv, og på at den enkelte er sat i ansvar i kald og stand, altså må tage sin givne tilværelse på sig og stole på Vorherres nåde. Forfattere og tænkere som Søren Kierkegaard, Grundtvig, Henrik Pontoppidan, Jakob Knudsen, Martin A. Hansen og de udenlandske Dostojevski, Rudyard Kipling og Sigrid Undset er desuden skikkelser, der har inspireret Krarup i hans modernitetskritik, og som han har skrevet om i et omfattende forfatterskab som før, dansk identitet og udlændingespørgsmål blev hans hjertesag, havde et udpræget kulturhistorisk forfatterskab i bagagen.
Som stilist, og en sådan er Krarup i udpræget grad, er han inspireret af en type som Viggo Hørup (1841-1902), med lige dele radikalitet og lidenskab i retorikken. De mange bøger og redaktionen af Tidehverv siden 1984, posten overtog han fra faderen, præsten Vilhelm Krarup, har været et livslangt projekt, og allerede som purung debuterede han i 1960 som forfatter. Et tværsnit over dette forfatterskab gennem 50 år viser en konsistens i synspunkter, der af kritikere vil blive udlagt som fastlåste positioner: I synet på Besættelsestiden 1940-45 fornemmer man klart, at han er sin fars søn. Vilhelm Krarup måtte som modstandsmand sammen med moderen gå under jorden, så bitterheden over for de gamle partier, der udgrænsede modstandsbevægelsens indflydelse, var betydelig.”
Snaphanen skriver:
"Tillykke, Søren ? Nej, det kan jeg ikke sige. Da han og jeg ´gik i skole, var smådrenge på efternavn. Fornavn var en intimitet, det tog mange år at oparbejde. Anvendt i utide, var det bare vammelt. Jeg læste hans første bog i 1969, men jeg mødte ham første gang langt senere – for ti år siden. Jeg ser ham jævnligt i Brugsen, og vi tiltaler stadig hinanden ved efternavn. Der er meget at sige om åndsmennesket Krarup, men jeg vil hæfte mig ved det menneskelige: Ham og hans bedårende kone, Elisabeth, som de fremtræder mellem venner uden for rampelyset. Der er kristne, der ideligt befamler deres kristendom og belemrer andre med den. Karupperne lever den. Krarup er den samme, om han taler med statsministeren eller den lokale drukkenbolt, han er, som en præst skal være: Ethvert menneske overfor mig, er i sin egen ret og har krav på samme respektfulde imødekommenhed. Søren Krarup har ikke haft TV-tække. På TV fremstår han som en studs, charmeforladt stivstikker, det yder mildt sagt ikke hans personlighed retfærdighed, men hvor mange egner sig i virkeligheden for TV? Jeg skulle nok betakke mig. Den Krarup jeg ser for mig, er ham i sofaen i festligt lag, der nøder en en time, for at modtage en af hans cerutter, et musikalsk, charmerende menneske, der også som hans lærde fætter, er en meget stor livsnyder. Jeg ser selvfølgelig også Krarup på talerstolen, sammenfatte det tyvende århundrede på en intellektuelt niveau, ingen andre folketingsmedlemmer ville evne. Søren Krarups livsværk kan ikke overskues i et snapshot. Kim Møller, Uriasposten, der har en journalistisk evne til at koge tingene ind, sagde for et år siden: “Vi kan måske ikke rigtigt vurdere Søren Krarups betydning for Danmark før om tyve år.” Det nuværende styre er en parentes allerede mens det regerer. Når det snart er overstået, vil fremtiden igen bygge på dele af Søren Krarups forarbejde. At komme til at række udover sin tid, mere kan nogen dårligt ønske sig. Tillykke, Krarup og tak!"
Och här skriver Morten Uhrskov Jensen:
"Striden om Danmark og i videre betydning om Europa og hele den vestlige verden er langt fra slut. Men som menneske har Søren Krarup præget debatten mere end nogen anden. Et hvilket som helst vestligt land må sukke efter et menneske som Søren Krarup. Heldigvis er det Danmark, der har det privilegium at have en Søren Krarup, og for sin gerning skal han have det varmeste tillykke."




söndag 2 december 2012

Snöpromenad

En bit in på Hammarslundsvägen som leder till Kristianstad. Foto: TN
Ingen plogbil har hunnit hit än, men jag gick i snömodden på vägen som leder till Kristianstad. Nere i kurvan lekte alla familjen Arafats barn i snön, de blir lika lyckliga varje gång den kommer. Ett par snigelfartskörande bilar passerade mig, liksom ettans buss. Jag stannade för ett ögonblick och tog ett par bilder. Tillbaka inne i huset känner jag hur värmen sakta kommer tillbaka i kroppen och från elementet droppar mössa och vantar. Det är en härlig söndag, jag är ensam i huset och har lagt filén i marinad. Kan dagar bli bättre än den här? Jag tror inte det.

Snön kom äntligen till Skåne

Foto: Carsten Hill (ur Sången om saknaden)
Under natten har det snöat rejält här i nordöstra hörnet av Skåne. Jag sitter vid datorn och tittar ut över det vita landskapet. Men väder är inget att skriva om i en blogg, så jag tog fram en bok jag gav ut i november 1986, Sången om saknaden (Symposion förlag) tillsammans med fotografen Carsten Hill (vi gjorde tre böcker tillsammans). Jag visar er de två sidorna på ett uppslag med en dikt om det första stora snöfallet. Klicka på bilderna så blir de lite större.


lördag 1 december 2012

Marta Argerich



Ikväll har jag sett ett av de märkligaste porträtt som kan göras av en musikens gigant. Så är det också dottern Stéphanie som gjort filmen om Marta Argerich. Jag blev oerhört gripen av detta porträtt, kanske mest av allt för att det bekräftade min bild av henne.Det kan låta övermaga, men det är precis tvärtom. Jag har nämligen sett henne som en människa som först vid pianot, på en scen, kan blomma som människa. I filmen ikväll tyckte jag mig se hur väl det stämde, också inför hennes egna barn och en av männen som är pappa till dottern Stéphanie.

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London (Atlantis, nyutgåva av Olof Hoffstens översättning med förord av Peter Luthersson)

George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster –  liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:
”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!' KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”
Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.



"...påstått skadliga tankar och bilder"

Äspet i Skåne. Foto: A Nydahl
Idag skriver Lena Andersson en mycket tänkvärd krönika i Dagens Nyheter, där hon bland annat hävdar detta:
 "När man kräver borttagande av bilder och böcker från marknad och bibliotek gör man konsten till ett politikområde bland andra, där politikens förfarande ska gälla vid intressekonflikter. Det är en ståndpunkt som går att försvara. Jag gör det inte, för ett samhälle blir snöpt om det inte skiljer på materiella och immateriella motsättningar utan beredvilligt tillgodoser krav på att freda människors medvetanden från påstått skadliga tankar och bilder."
Hade fler liberaler sett detta skulle vi inte heller ha en hetsjakt på författare, bildkonstnärer, bloggare och andra. Men steget är mycket långt - kanske ouppnåeligt i vårt arma land - till en samhällsanda som värnar det fria ordet också i det som kallas "intressekonflikter".