tisdag 27 november 2012

Augustprisets märkligheter

Som alla vet tog Göran Rosenberg hem Augustpriset. Inget att säga om det, för det är verkligen en viktig bok han skrivit. Men han gjorde det i klassen skönlitteratur. Säga vad man vill om hans bok, men skönlitteratur är den inte. Tvärtom är det en klassisk fackbok. Tänker tanken att prisjuryn redan vid nomineringen bestämt sig att ge honom priset. Och tänker ett steg till, om de redan bestämt sig för att ge fackbokspriset till Ingrid Carlberg för hennes bok om Raoul Wallenberg (med anledning av hundraårsminnet av hans födelse). Ja, då hade de inget annat val än att flytta över Rosenberg till den skönlitterära gruppen. Jag tycker - trots att jag saknar all talang för konspirationstänkande - att detta är minst sagt märkligt. Å andra sidan kan man invända och säga, att eftersom detta är bokbranschens eget pris, så faller det sig naturligt att deras strategi är noga uttänkt. Bara en sak räknas, nämligen vilka böcker de vill ska sälja stort i årets julhandel.

*

Så här skrev jag när Rosenbergs bok kom ut: Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers). I den så kallade vittneslitteraturen, både den om förintelsen och den om det sovjetiska lägerhavet Gulag, förekommer frekvent skildringarna av vägen till lägren. Göran Rosenberg vänder i sin bok på begreppen och koncentrerar sig på de överlevandes väg från Auschwitz till friheten och freden. Rosenbergs bok är en gripande skildring av hans två föräldrars väg från judiska getton i Polen, via olika koncentrationsläger, till det Sverige där folkhemsbygget pågick för fullt. Han berättar om de två parallella skeendena: å ena sidan gettona och en gigantisk nazistisk dödsindustri, och i dess förlängning omfattande slavarbete, å andra sidan ett Sverige där framtidsoptimismen frodades. Utifrån den egna familjeberättelsen ger Rosenberg en fördjupad kunskap om vilka mekanismer som styrde de överlevandes val efter katastrofen. Det blir därmed, bland mycket annat, också en fin skildring av staden Södertälje och dess sociala och ekonomiska framsteg på 1950-talet. Boken innehåller unika bilder och en avslutande litteraturlista.


Påminnelse om boken som kan få hela vår läsning att skakas i grunden. Flauberts varnande exempel

Bilderna hämtade ur Vincente Minnelis film från 1949.
Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)

Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:
”Skälet till att Emma Bovary begår självmord är inte att hon lever i en annan värld, utan att hon lever i denna världen, visserligen vidlyftigt, men likväl. Skälet heter pengar. Eftersom hon har smak på snygga kläder, exklusiva tyger och vackra möbler, och eftersom hon lägger sig till med vanor som att handla citroner till fromma för sin nagelvård, drar hon på sig skulder. Därtill kommer hennes kostsamma fritidssysslor, älskarna. En av dessa kärleksaffärer förutsätter regelbundet återkommande hotellvistelser på annan ort (…) det som gör Emma till en sant modern konsument är att hon inte behöver de föremål hon köper…”
Landsortsläkaren Charles Flaubert har varit gift en gång tidigare när hans och Emmas vägar korsas. Han är änkeman och hon behöver väl en försörjning och en trygg plats i tillvaron. Men hon får ledan och meningslösheten på köpet. Hon blir gravid och föder så småningom en flicka.

Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.

Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.

Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.

Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.

Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.

Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig.



måndag 26 november 2012

Artur Szulc om min nya bok: "Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!"

Ur dagens fina recension av författaren Artur Szulc saxar jag:
"Nydahl inleder med att teckna en överskådlig bild över industrialismens uppgång och fall i regionen och vilka effekter det har haft ur en rad olika aspekter. Han går därefter över till att fördjupa sig i en samtida problematik som städerna i West Midlands brottas med: gängkriminalitet, skolväsendets totala nedgång, social nöd och de negativa sidorna av multikulturen som skapats av en omfattande invandring. Han berättar om shariadomstolar, kusingifte, hedersrelaterat våld och vad han kallar ”gatans opposition”, det vill säga English Defence League och brittiska partier på yttersta högerkanten. Det är ingen uppmuntrande läsning Nydahl erbjuder. Helt klart är att multikulturen har lett till skapandet av parallella samhällen med höga kulturella och religiösa barriärer. Moralisk konsensus, medborgaranda, hemhörighet och kollektiv identitet har ersatts av extrem polarisering: splittrande särkrav, gettoisering och direkta motsättningar av religiös och politisk karaktär. Trots den rådande konfrontativa situationen förefaller de styrande vara oförmögna att se sanningen i vitögat och de har intellektuella kretsar på sin sida som gör allt för att minimalisera alla former av kritik mot islamismen (eller multikulturalism generellt). Kritiker utmålas som islamofober och rasister. Även sedvanlig religionskritik, som tidigare ansetts vara en naturlig del i ett sekulärt samhälle, misstänkliggörs. Det kritiska förhållningssättet till alla former av samhällsfenomen är inte längre en självklarhet."
Hans slutord lyder:  
"Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!"










Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)

Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:
”Skälet till att Emma Bovary begår självmord är inte att hon lever i en annan värld, utan att hon lever i denna världen, visserligen vidlyftigt, men likväl. Skälet heter pengar. Eftersom hon har smak på snygga kläder, exklusiva tyger och vackra möbler, och eftersom hon lägger sig till med vanor som att handla citroner till fromma för sin nagelvård, drar hon på sig skulder. Därtill kommer hennes kostsamma fritidssysslor, älskarna. En av dessa kärleksaffärer förutsätter regelbundet återkommande hotellvistelser på annan ort (…) det som gör Emma till en sant modern konsument är att hon inte behöver de föremål hon köper…”
Landsortsläkaren Charles Flaubert har varit gift en gång tidigare när hans och Emmas vägar korsas. Han är änkeman och hon behöver väl en försörjning och en trygg plats i tillvaron. Men hon får ledan och meningslösheten på köpet. Hon blir gravid och föder så småningom en flicka.

Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.

Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.

Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.

Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.

Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.

Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig.



söndag 25 november 2012

Mursi - diktatorn, faraonen


Det har kommit många rapporter i veckan som indikerat att Muslimska Brödraskapets man, Egyptens nye president, i själva verket har ambitionen att bli en allsmäktig diktator, och i den meningen värre än Mubarak.

Jag läser ikväll den alltid lysande Per Gudmundson i Svenskan som skriver:
 "Mursi kan ”göra undantag från alla lagar” och ”tillåts vidta nödvändiga åtgärder för att skydda landet och revolutionen”, enligt artikel 6 i dekretet. Presidentens beslut kan inte överklagas. Samtidigt förbjuds domstolsväsendet, ofta lojalt med den störtade Hosni Mubarak, från att lägga juridiska hinder för överhuset i parlamentet och det råd som skriver nya konstitutionen – bägge dominerade av presidentens politiska vänner från Muslimska brödraskapet." 
Gudmundson fortsätter:
"I Sverige har Brödraskapet ofta beskrivits i förskönande termer, med betoning på socialt engagemang. Man har, som professor Mattias Gardell, kallat dem ”folkhemsislamister” besläktade med Per-Albin. Och man har, som professor Jan Hjärpe, jämfört med svenska Kristdemokraterna. Men man ska nog inte underskatta det totalitära draget i rörelsen, och president Mursis dekret borde få alla varningsklockor att ringa."


Herta Müller om Mo Yan

På middag hos vännerna Kaj och Joanna igår kväll fick jag se lördagens DN, där Herta Müller intervjuas (ej på nätet). Müller är väl en av få man kan lära av, när det gäller författarskap i diktaturer. Hon skräder inte orden om Mo Yan:
"Enligt kineserna själva är Mo Yan en så hög funktionär att han har samma rang som en minister (...) Han hyllar censuren. Det är oerhört upprörande."
Müller säger att hon betraktar det som en katastrof att han fick Nobelpriset. Hon ville "gråta när hon hörde nyheten" skriver DN.
"Att Nobelpriset i litteratur delas ut till en författare som är vice ordförande i det kinesiska författarförbundet samtidigt som fredspristagaren Liu Xiaobo sitter i fängelse, dömd till 11 år, sänder helt fel signaler enligt Müller."
Hela intervjun med henne är så intressant att jag hoppas den kommer på nätet (men ser nu att de placerat den på DN Plus som bara prenumeranter kan läsa. Synd). Müller senaste bok har jag just läst. Bättre litteratur i ämnet diktatur och ofrihet går inte att hitta.

Här och här två texter i min blogg, i samband med Akademiens beslut.



Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid)

Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. Bilden visar väl tydligt deras nära och sensuella relation (den är för övrigt hämtad ur den Thomas Bernhard-kalender jag köpte från Österrike 2006).

Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.

Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!

Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.

Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.

Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.



lördag 24 november 2012

Rean pågår.


REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige. Utlandsbeställningar kostar ett par tior mer. Böckerna går också att köpa som enskilda titlar för 85:- styck.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT



Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ


Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare



Péter Nádas: Fotograferingens vackra historia (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg)

Péter Nádas, ungersk författare född 1942, internationellt prisad och hyllad, men omvittnat svårläst. Undantaget är den lilla, vackra meditationen Egen död som kom i svensk översättning 2009. Tidigare på svenska har också mastodontromanen Minnesanteckningarnas bok samt Minotauros och Slutet på en familjeroman utkommit. Nádas har en bakgrund som fotograf och det är en sådan som står i centrum för den nya boken. Till formatet är den liten som Egen död, stil och estetik tycks ha mer gemensamt med de stora romanerna. Kornélia är kvinnan och fotografen i bokens centrum. Berättelsen leder oss in i en värld med en kvinna som är på väg i en luftballong tillsammans med en baron. Trots den konkreta miljön har allt något drömskt och overkligt över sig. Kornélia är samtidigt fjättrad vid en säng där läkarna talar till henne. En erotisk laddning bryter igenom i vissa avsnitt. Röster talar, ibland på oöversatt tyska eller franska. Det drömska förstärks av språkets egenheter.
*

Så ser mina egna tankar ut och de har inte förändrats sedan boken lästes och texten ovan skrevs. När jag idag läser kritikernas texter noterar jag hur de kråmar och krumbuktar sig. Ingen vågar ju äventyra sin sociala status och säga att de inget begriper. Så här låter de istället:

”Här finns på kemispråk en hög specifik täthet i de hallucinatoriska scenerna, skrivna med prosalyrisk intensitet.” – det påstår i alla fall Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Han kan ju inte säga att han inget förstått.

”Nádas vackra roman är som ett stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit med om” försäkrar oss Ellen Mattson i Svenskan, som lyckats få tag i en metafor hon själv kunde använda. Men hon vet inte vad hon varit med om.

”Kanske är dessa personer i själva verket bara hennes hjärnspöken, framkallade i förnuftets mörkrum. Redan titeln på romanen är ett mysterium - ska "historia" tolkas som "berättelse" eller "utveckling"? Det vet förmodligen översättaren Ervin Rosengren, men han lämnar ingen ledtråd” säger Nils Schwartz i Expressen och skyller läsproblemen på översättaren. Som för övrigt heter Ervin Rosenberg och inte Rosengren.

Det finns några få nätrecensioner, men i dagspressen hittar jag bara dessa. Kan man också tolka det som ett tecken på problem med själva läsningen? Kanske kan man bara uttrycka sin förvirring med olika grad av egen metaforik och mystik? Nádas är verkligen inte en författare som slår in några kilar i samtiden. Det finns det andra ungerska författare som gör – och några av dem ser vi väl till i översättning då och då.



fredag 23 november 2012

Jihad i Malmö, Bernur och norska Human Rights Service om Black Countryboken + ett antal enskilda läsarröster:

En helt färsk recension blir det till att börja med. Den kommer från en Malmöbo, som väl känt igen sig i min skildring av Black Country:

”Efter studenten förälskade jag mig i de brittiska öarna. Fem somrar på rad tågluffade jag från Cornwall till Shetland. En kort tid bodde jag på Hebriderna och återvände ständigt till Wales underbara bokstad Hay-on-Wye. Men med en betydande lucka i resandet. I Birmingham och Manchester bytte jag tåg några gånger, men kände ingen lockelse att stanna till längre än absolut nödvändigt. Midlands likhet med industrikyrkogården kring Newcastle och den f d industristaden Malmö på väg ned i dyn, avskräckte från närmare bekantskap (...) De främsta förlorarna i det brittiska samhället idag är den ”vita underklassens” barn. Bengaler och pakistanier skapar förvisso ett parallellsamhälle, men lyckas samtidigt ofta ekonomiskt och utbildningsmässigt bra i det brittiska samhället. Ursprungsbefolkningen (och i någon mån västindierna, den första stora invandrargruppen) framstår som outbildade, arbetslösa och permanent placerade på samhällets botten. Gängkriminalitet och droger präglar deras vardag. Kravallerna 2011 förstärkte den bilden. När de försöker protestera mot sin situation i organiserade former blir det mest fotbollshuliganism och EDL (...) Black Country är inte bara en bok för oss Englands-nostalgiker, som missat Midlands under tågluffandet, utan en bok som har viktiga lärdomar kring hela Europas utveckling.” Bloggen Jihad i Malmö.

*

"Dåtid och nutid möts i boken, när Nydahl rör sig fritt mellan 1800-talshistorien kring industrialismen i området West Midlands, som tecknar en nödvändig bakgrund till faktiska förhållanden i samtiden: det må ha blivit en kliché att vi behöver historiekunskaperna för att förstå nutiden, men här illustreras denna tes övertygande. Nydahl är helt klart en av de mest motvalls författare jag känner till. Han har gjort sig fri från alla institutioner, från allt beroende, och skriver med en lätthet som bara kan avundas. Att det är skrivet utanför journalistiska krav tror jag också har varit befriande, att det har skapat förutsättningar för det mer genomtänkta resonemanget. Astrid Nydahls bilder berikar till helhetsupplevelsen – det vill säga att den här boken kan vara en av de viktigaste Nydahl har skrivit, att den är en skarpt formulerad varning." Bloggaren Bernur

*

"Den svenske forfatter Thomas Nydahl har jeg kendt i en årrække. Det vil sige, vi har aldrig mødt hinanden fysisk, men vi mødes ind imellem i korte samtaler over internettet. Hvad jeg sætter stor pris på hos Nydahl er, at han skriver, hvad han mener. Og at han respekterer uenighed. Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country. Bogens styrke er ikke mindst dens blanding af fakta og egne refleksioner.” Human Rights Service, Oslo.

Enskilda läsarröster:

”Bogen giver et uhyggeligt klart billede af dagens Birmingham og de mange andre byer, der følger samme kedelige udvikling, herunder Malmö. Jeg tror, at det er vigtigt, at gøre opmærksom på situationen, selv om det måske allerede er for sent at ændre den.”

*

”Ingen har så gjort mig införstådd i vår historiska situation som du i Black Country. Du visar fakta så genomtänkt och klart att man alls inte alltid behöver vara överens i åsikter, även om jag delar den humanism som är central för dig.”

*

”Greppet att spegla den svenska utvecklingen genom "Brummie"-prismat fungerar utmärkt, trots en rad skilda historiska, ekonomiska, sociala och kulturella skillnader. Din lågmälda ton gör också argumentationen mera övertygande.”

*

”Kände mig också aningen mer upplyst beträffande en i England för mig okänd region med en spännande historia, men också i fråga om de paralleller, som är möjliga att dra till Sverige och utvecklingen här.”

*

”Din betraktelse är tämligen unik och fyller ett tomrum som ack så många fler skulle ha nytta av att ta del av. Då det dessutom är ett lättläst alster kommer jag att göra mitt för att sprida goda vitsord om detta projekt.”

*

”Naturligtvis kommer din bok inte att tas emot så som den förtjänar.”

*

”Du är ett föredöme när det gäller att göra inbjudande böcker med, som jag antar, liten budget.”

*
”Strax vid slutet av boken blir jag än mer imponerad av källstudier, gedigenhet och pragmatiskt funderande från Ditt eget huvud. Känns som om Du gör en 'missionärsgärning' i ett allt mer farligt islamiserat Europa.

Hoppas att det blir respons från kloka samhällsdebattörer och kreatörer. Efter Dina egna positioneringar, som Du visst ger i förordet och sakligheten med angivet trovärdigt källmaterial, tror jag att intelligenta personer har svårt att göra fula angrepp mot Dig. Jag har aningslöst haft en bild, men den har Du helt klart rivit sönder, vilket är bra. Förresten måste Du tillåta mig ännu en gång ge Dig min stora uppskattning för Ditt eleganta och lediga språk som gör läsandet till en njutning, men det har jag väl sagt förut.”

*

”Instruktiv, välskriven, omdömesgill. Pessimismen ... den delar jag med dig.”

*

”Tack för en, minst sagt, bra bok. Jag läser nu om den för andra gången.”


(Är du intresserad av att köpa boken, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)


Vargas Llosa om kulturen vid stupet

I senaste numret av TLS skriver Roger Atwood om en ny bok av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa: La Civilización del Espectáculo. Recensionen får mig snabbt att förstå att detta är en bok för mig. Måtte den bli översatt, minst till engelska, så att jag kan läsa den. Jag saxar ur Atwoods artikel, där han bland annat citerar ur Vargas Llosas bok:
"Kulturen, i den traditionella betydelsen av ordet, är nära att försvinna. Eller så har den kanske redan försvunnit, diskret tömd på sitt innehåll och ersatt av en annan, förstörd version av sig själv."
Atwood säger att Vargas Llosa ser vår kultur drunkna, i "...tramsighet, ytlighet, okunnighet, skvaller och dålig smak."

Atwood menar att Vargas Llosa med dessa ord vill förklara vår tid som resultatet av efterkrigstidens välstånd som undergrävde kulturen alltför snabbt och gjorde underhållningen till dess främsta strävan." Atwood drar slutsatsen att den akademiska världen och medierna ville störta snobbighetens eliter, men "istället skapade den en ny hierarki som höll humor högre än tyngd, yta högre än innehåll, och mest av allt, bilder högre än ord och idéer." Och där står vi nu, med "en kultur som bara vill roa oss, och som vägrar syssla med mänsklighetens svåraste dilemman. Resultatet innebär också social splittring och demokratins sönderfall."




torsdag 22 november 2012

Israel/Palestina vid samma vägskäl - igen

Grabben i sängen - Dov och Jolandas första barn - bör vara i 30-årsåldern nu. Det är han och hans generation som avgör landets öde. Jag vill minnas att det här är mot slutet av 1980-talet, då jag bland annat besökte dem i Tel Aviv. Dov hade skrivit "Sharing a joke, Tom and Tom" eftersom grabben var min namne.
Aron Lund sammanfattar i Expressen:
"Om det inte blir någon tvåstatslösning för att Israel har byggt bort den, och det inte blir någon enstatslösning för att den alltid varit orealistisk, så är det helt enkelt så här konflikten ser ut. Välkommen till den permanenta ockupationen."
Oavsett om han har rätt eller fel blir slutsatsen densamma: mörker. Vid varje ny väpnad urladdning måste man ställa frågorna man ställt sig hela tiden. Mina resor i Israel och på Västbanken ägde rum på 1980-talet och alldeles i början av 1990-talet. Inte en dag har gått sedan dess då jag tänkt att det jag fick se och höra skulle ha förändrats i något radikalt avseende. De barn jag mötte på resorna är vuxna nu, de har både hunnit göra värnplikt och deltagit i olika militära sammanhang. Vad de tänker är viktigt. Dagens unga israeler avgör den närmaste framtiden. Precis som de unga palestinierna gör det utifrån sin horisont. Finns det alternativ till "osthåls"-politiken på Västbanken och heligt krig från Gaza? Jag vet inte, om de finns är de svåra att få syn på. Den palestinska myndighetens man tycks mest upptagen med att ta emot utländska delegationer. Och Hamas gör vad de alltid gjort: förtrycker, förnedrar och mördar. Ibland har jag tänkt att en israelisk samlingsregering skulle kunna lösa några av de svåraste frågorna - därför att de på sätt och vis skulle representera en nationell konsensus - men lika snabbt har jag insett att den sortens tankar är oerhört naiva.

Ja, det var den tiden då jag alltid köpte Ofra Hazas skivor med mig hem. Som den här:








Årets Werner Aspenströmpris, den röda molntröjan, har tilldelats Per Helge

Per Helge på sin sextioårsdag 2005. Foto: Astrid Nydahl
Min gamle vän Per Helge, den fine poeten, essäisten och musikern, har tilldelats årets Werner Aspenström-pris. Kan det bli bättre?

Här några ord ur dt.se:
Per Helge debuterade 1974 och är sedan länge bosatt i en liten by i norra Västmanland. Hans båda senast utgivna böcker är En skrovlig yta av liv, dikter i urval, och Landskapelser, dikter med gouacher av Sture Meijer.
Prismotiveringen lyder:
"Per Helges lyriska författarskap är tryggt rotat i en lantlig trakt och han har ett känsligt öra för en alltför sällan avlyssnad våglängd: det långsamma. I hans dikter får nuet ett tidsdjup, de öppnar sig mot spår av ett långt förflutet som dagens landskap fortfarande bär samtidigt som de lågmält ställer livsavgörande frågor om allas vår gemensamma framtid."
 Bloggen ber att få sända de varmaste gratulationer!

Danskt stöd för Lars Vilks

Helle Merete Brix och Lars Vilks. Foto: Snaphanen.
 Nu har en dansk stödkommitté för Lars Vilks bildats. De sju i kommittén är:

Helle Merete Brix, journalist og forfatter, initiativtager og komiteens koordinator.
Uwe Max Jensen, journalist og billedkunstner, initiativtager og kontaktperson til Lars Vilks.
Firoozeh Bazrafkan, billedkunstner
Bernt Johan Collet, godsejer og tidligere bestyrelsesformand for CEPOS
Mikael Jalving, historiker og kommentator
Farshad Kholghi, skuespiller og kommentator
Niels Ivar Larsen, journalist og redaktør på Information
Jaleh Tavakoli, løsgænger i Borgerrepræsentationen og talskvinde for Frit Iran

På hemsidan skriver de:
Lars Vilks komiteen har til formål at arrangere fire årlige møder i København med den svenske tegner og kunstteoretiker Lars Vilks og at støtte op om hans ytringsfrihed, om retten til at tegne, tænke og tale frit.
När det nu gjorts i Danmark, kanske det vore en bra idé också för svenskt vidkommande?Tystnaden är feghetens broder. Den som talar och uttrycker sitt stöd för Lars Vilks säger egentligen något mycket mer, som handlar om vilket slags samhälle vi vill leva i.


onsdag 21 november 2012

Bokrean pågår för fullt


REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT



Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ


Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare

Alternativ till paketen:

Du kan köpa varje enskild titel för 80:-  inklusive frakt.

Beställningar från utlandet blir några tior dyrare pga fraktkostnaden.



Kriget kom till Tel Aviv också

Mängder av raketer från Gaza stoppades antingen av Iron Dome i luften eller landade utanför Tel Aviv. Men nu kom kriget dit.

"Hamas in Gaza is claiming that the attack was perpetrated by a suicide bomber."

I södra Israel fortsätter raketerna att skörda offer. Precis som de israeliska flygbombningarna i Gaza.

Vapenvila? Jag tror att vi kan glömma det nu.

Den bild som förekommer allra mest på nätet sedan igår, visar hur Hamas-rättvisan ser ut. Skulle man sammanfatta kunde man säga att detta är demokratins själva motsats: pöbelväldet, massans aldrig prövade anklagelse, men genast genomförda dom. Det finns massor att läsa om händelsen, som här.






Allen Ginsberg: ur Sunflower Sutra

Foto: Astrid Nydahl
"I walked on the banks of the tincan banana dock and sat down under the huge shade of a Southern Pacific locomotive to look for the sunset over the box house hills and cry.

Jack Kerouac sat beside me on a busted rusty iron pole, companion, we thought the same thoughts of the soul, bleak and blue and sad-eyed, surrounded by the gnarled steel roots of trees of machinery.

The only water on the river mirrored the red sky, sun sank on top of final Frisco peaks, no fish in that stream, no hermit in those mounts, just ourselves rheumy-eyed and hung-over like old bums on the riverbank, tired and wily.

Look at the Sunflower, he said, there was a dead gray shadow against the sky, big as a man, sitting dry on top of a pile of ancient sawdust--

--I rushed up enchanted--it was my first sunflower, memories of Blake--my visions--Harlem

and Hells of the Eastern rivers, bridges clanking Joes greasy Sandwiches, dead baby carriages, black treadless tires forgotten and unretreaded, the poem of the riverbank, condoms & pots, steel knives, nothing stainless, only the dank muck and the razor-sharp artifacts passing into the past--

and the gray Sunflower poised against the sunset, crackly bleak and dusty with the smut and smog and smoke of olden locomotives in its eye--"

Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse

Siobhan Courtney

Al Jazeera publicerade 30 maj 2012 en stor artikel av Siobhan Courtney om kvinnlig tvångsomskärelse i Storbritannien. Hennes artikel är av sådan omfattning att jag här nöjer mig med att citera särskilt viktiga aspekter i den. Det problem hon beskriver finns förstås i samtliga de brittiska städer och orter där islam växer och konsolideras som huvudsaklig social och politiskt maktfaktor.  ”Just som ni läser detta”, skriver hon, ”förs unga, sårbara flickor av sina mödrar, fostermödrar, mostrar och mormödrar till platser där de kommer att utsättas för fysisk och känslomässig smärta som saknar motstycke.”  Det är det grundläggande vi måste ha klart för oss, inför den fortsatta läsningen. För det är en mycket obehaglig läsning. Jag ska inte gå in på de olika formerna av omskärelse, men de finns ju väldokumenterade, inte minst hos WHO.

Den lag i Storbritannien som heter Female Genital Mutilation Act 2003 betraktar Siobhan Courtney som totalt värdelös. Den varken skrämmer eller hejdar omskärelsen av kommande generationer i landet. ”Sedan 1985 då omskärelse blev olaglig och man började tala om nolltolerans har inte ett enda fall gått till domstol” skriver hon. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales.

”Vår regering” skriver hon, ”har en plikt att försvara medborgarna, men har antagit vad som bara kan betecknas som sorgliga och patetiska ’försök’ att värna och beskydda de tusentals barn som befinner sig i riskgruppen. Beklämmande odugliga byråkrater berövar dessa människor, som verkligen behöver det, grundläggande finansiering, resurser, information, vård och stöd.”

Författaren uppger att hon från hälsoministeriets talesman fått detta besked: ”Vi har skrivit till Royal Colleges of Midwives and Obstetricians and Gynaecologists för att säkerställa att vi verkligen gör allt som är möjligt för att eliminera detta kränkande och motbjudande handlande och skydda kommande generationer flickor och kvinnor från att skadas.” Artikelförfattaren konstaterar att varken inrikesministeriet eller hälsoministeriet nämnde några detaljer om hur detta arbete för att skydda kommande generationer skulle se ut.

Så ser den brittiska verkligheten ut. Och medan de vackra orden från maktens män och kvinnor haglar i offentligheten fortsätter den kvinnliga omskärelsens smutsiga praktik att verka bakom stängda dörrar och fördragna gardiner. Att inte ens regeringsorgan tar frågan på större allvar än så visar också hur islamismen som fysiskt barbari kan fortsätta att spridas i ett europeiskt land. Att praktiken inte har ett dugg med religiös tradition att göra är inte ett argument som ska få hindra försöken och möjligheterna att stoppa den. I värsta fall fungerar sådana argument bara som bortförklaringar.

Den här texten är ett kort avsnitt från min nya bok, Black Country, som du kan köpa direkt genom bloggen. Klicka på bokomslaget som finns i bloggens högerspalt så kommer du till en informationssida.



tisdag 20 november 2012

Rostig men vacker. Grubblerier och skönhet

Tosteberga hamn 19 november. Foto: TN
När jag gick omkring i Tosteberga hamn igår belystes alla rostiga föremål av solskenet. Jag fastnade för den här saken - jag vet inte vad den heter men det är med den man tar upp respektive sjösätter båtarna - som med sin rost kontrasterade så fint mot den svarta asfalten och de gröna ogräs som kikar upp ur den.

Sedan tio dagar tillbaka har jag befunnit mig i ett akut kristillstånd, som har med många olika saker att göra. Det första var väl att mitt Black Country-projekt avslutades och tomhetens djupa hål öppnade sig. Sedan kom de numera alltför vanliga hälsoproblemen, som fick en oväntad och högst ovälkommen förstärkning i slutet av förra veckan då min nya blodtrycksmedicin utlöste en allergichock. Under hela den här perioden har jag varit vit. Inte en droppe med något som innehåller alkohol. Så dristade jag mig att köpa ett sexpack julöl igår, drack dem till en israelisk dokumentär på tv, somnade så gott, men vaknade mitt i natten med svår ångest. Det ledde till att jag hela morgonen grubblat på hur jag ska hantera tillvaron.

Med två kroniska sjukdomar som var för sig sliter på kroppen borde jag vara alkoholfri alltid. Varken psoriasis-artriten eller diabetesen hålls tillbaka om jag dricker vin eller öl. Framför allt inte artriten, som då utlöser sina värsta sidor. Kan en människa som jag vara alkoholfri? Skulle tillvaron förlora något - eller rentav mycket - på att jag var det? Skulle de middagar som avnjuts tillsammans med goda vänner te sig torftiga utan vin?

Jag står vid ett vägskäl. Bjuden på fest på lördag ter sig detta vägskäl mycket tydligt och det fordrar av mig ett beslut som har med alkoholen att göra.

Tills vidare stannar det vid tankar och grubbel. Kanske leder tisdagen fram till något mer konkret. Och under tiden njuter jag av alla balkar som är angripna av rosten. De ger mig sin skönhet samtidigt som de påminner mig om alltings förgänglighet.


IDAG BÖRJAR BOKREAN!!!


REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT



Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ


Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare