onsdag 21 november 2012

Allen Ginsberg: ur Sunflower Sutra

Foto: Astrid Nydahl
"I walked on the banks of the tincan banana dock and sat down under the huge shade of a Southern Pacific locomotive to look for the sunset over the box house hills and cry.

Jack Kerouac sat beside me on a busted rusty iron pole, companion, we thought the same thoughts of the soul, bleak and blue and sad-eyed, surrounded by the gnarled steel roots of trees of machinery.

The only water on the river mirrored the red sky, sun sank on top of final Frisco peaks, no fish in that stream, no hermit in those mounts, just ourselves rheumy-eyed and hung-over like old bums on the riverbank, tired and wily.

Look at the Sunflower, he said, there was a dead gray shadow against the sky, big as a man, sitting dry on top of a pile of ancient sawdust--

--I rushed up enchanted--it was my first sunflower, memories of Blake--my visions--Harlem

and Hells of the Eastern rivers, bridges clanking Joes greasy Sandwiches, dead baby carriages, black treadless tires forgotten and unretreaded, the poem of the riverbank, condoms & pots, steel knives, nothing stainless, only the dank muck and the razor-sharp artifacts passing into the past--

and the gray Sunflower poised against the sunset, crackly bleak and dusty with the smut and smog and smoke of olden locomotives in its eye--"

Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse

Siobhan Courtney

Al Jazeera publicerade 30 maj 2012 en stor artikel av Siobhan Courtney om kvinnlig tvångsomskärelse i Storbritannien. Hennes artikel är av sådan omfattning att jag här nöjer mig med att citera särskilt viktiga aspekter i den. Det problem hon beskriver finns förstås i samtliga de brittiska städer och orter där islam växer och konsolideras som huvudsaklig social och politiskt maktfaktor.  ”Just som ni läser detta”, skriver hon, ”förs unga, sårbara flickor av sina mödrar, fostermödrar, mostrar och mormödrar till platser där de kommer att utsättas för fysisk och känslomässig smärta som saknar motstycke.”  Det är det grundläggande vi måste ha klart för oss, inför den fortsatta läsningen. För det är en mycket obehaglig läsning. Jag ska inte gå in på de olika formerna av omskärelse, men de finns ju väldokumenterade, inte minst hos WHO.

Den lag i Storbritannien som heter Female Genital Mutilation Act 2003 betraktar Siobhan Courtney som totalt värdelös. Den varken skrämmer eller hejdar omskärelsen av kommande generationer i landet. ”Sedan 1985 då omskärelse blev olaglig och man började tala om nolltolerans har inte ett enda fall gått till domstol” skriver hon. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales.

”Vår regering” skriver hon, ”har en plikt att försvara medborgarna, men har antagit vad som bara kan betecknas som sorgliga och patetiska ’försök’ att värna och beskydda de tusentals barn som befinner sig i riskgruppen. Beklämmande odugliga byråkrater berövar dessa människor, som verkligen behöver det, grundläggande finansiering, resurser, information, vård och stöd.”

Författaren uppger att hon från hälsoministeriets talesman fått detta besked: ”Vi har skrivit till Royal Colleges of Midwives and Obstetricians and Gynaecologists för att säkerställa att vi verkligen gör allt som är möjligt för att eliminera detta kränkande och motbjudande handlande och skydda kommande generationer flickor och kvinnor från att skadas.” Artikelförfattaren konstaterar att varken inrikesministeriet eller hälsoministeriet nämnde några detaljer om hur detta arbete för att skydda kommande generationer skulle se ut.

Så ser den brittiska verkligheten ut. Och medan de vackra orden från maktens män och kvinnor haglar i offentligheten fortsätter den kvinnliga omskärelsens smutsiga praktik att verka bakom stängda dörrar och fördragna gardiner. Att inte ens regeringsorgan tar frågan på större allvar än så visar också hur islamismen som fysiskt barbari kan fortsätta att spridas i ett europeiskt land. Att praktiken inte har ett dugg med religiös tradition att göra är inte ett argument som ska få hindra försöken och möjligheterna att stoppa den. I värsta fall fungerar sådana argument bara som bortförklaringar.

Den här texten är ett kort avsnitt från min nya bok, Black Country, som du kan köpa direkt genom bloggen. Klicka på bokomslaget som finns i bloggens högerspalt så kommer du till en informationssida.



tisdag 20 november 2012

Rostig men vacker. Grubblerier och skönhet

Tosteberga hamn 19 november. Foto: TN
När jag gick omkring i Tosteberga hamn igår belystes alla rostiga föremål av solskenet. Jag fastnade för den här saken - jag vet inte vad den heter men det är med den man tar upp respektive sjösätter båtarna - som med sin rost kontrasterade så fint mot den svarta asfalten och de gröna ogräs som kikar upp ur den.

Sedan tio dagar tillbaka har jag befunnit mig i ett akut kristillstånd, som har med många olika saker att göra. Det första var väl att mitt Black Country-projekt avslutades och tomhetens djupa hål öppnade sig. Sedan kom de numera alltför vanliga hälsoproblemen, som fick en oväntad och högst ovälkommen förstärkning i slutet av förra veckan då min nya blodtrycksmedicin utlöste en allergichock. Under hela den här perioden har jag varit vit. Inte en droppe med något som innehåller alkohol. Så dristade jag mig att köpa ett sexpack julöl igår, drack dem till en israelisk dokumentär på tv, somnade så gott, men vaknade mitt i natten med svår ångest. Det ledde till att jag hela morgonen grubblat på hur jag ska hantera tillvaron.

Med två kroniska sjukdomar som var för sig sliter på kroppen borde jag vara alkoholfri alltid. Varken psoriasis-artriten eller diabetesen hålls tillbaka om jag dricker vin eller öl. Framför allt inte artriten, som då utlöser sina värsta sidor. Kan en människa som jag vara alkoholfri? Skulle tillvaron förlora något - eller rentav mycket - på att jag var det? Skulle de middagar som avnjuts tillsammans med goda vänner te sig torftiga utan vin?

Jag står vid ett vägskäl. Bjuden på fest på lördag ter sig detta vägskäl mycket tydligt och det fordrar av mig ett beslut som har med alkoholen att göra.

Tills vidare stannar det vid tankar och grubbel. Kanske leder tisdagen fram till något mer konkret. Och under tiden njuter jag av alla balkar som är angripna av rosten. De ger mig sin skönhet samtidigt som de påminner mig om alltings förgänglighet.


IDAG BÖRJAR BOKREAN!!!


REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT



Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ


Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare



måndag 19 november 2012

Livets tyngd

Det är inte lätt att försöka koppla av när man vet att ett barnbarn lider. Eller när man vet att hans mamma lider. Så det blev ut i havsbandet med termosen. Helt stilla Östersjökust, blå himmel, ensamhet. Jag förundras varje gång. Tänk om man hade haft möjlighet att befinna sig där alltid, året runt. Jag blir alldeles lugn när jag tar de första stegen. Jag sitter i en upphävd tid och andas lugnt. Och när kaffet är urdrucket reser jag mig igen. Och medan jag vandrade där tänkte jag på de i familjen som lider just i detta ögonblick.



Yiyun Li: Be för mig i tusen år (Norstedts, översättning av Annika Ruth Persson).

Den kinesiska författaren Yiyun Li föddes i Beijing 1972 och kom redan 1996 till USA. Hon skriver på engelska, och hon gör det riktigt bra. Hennes första roman översatt till svenska, De hemlösa, missade jag dessvärre, och det är synd, för det här är en kvinna som verkligen kan fånga sin läsare. Li har ett säreget, kaxigt språk, som inte tycks väja för några tabun. Hon visar hur djup klyftan blivit mellan den generation som ännu minns den maoistiska diktaturen, och de ungdomar som idag saknar varje form av förståelse för den tidens kvardröjande skuggor. Mödrar offrar allt för sina söner och döttrar, men dessa är inte intresserade. De tycks inte ens villiga att dela med sig av sanningen om varför de inte är intresserade av att gifta sig med kvinnor och män som redan står i kö. Homosexualiteten lever för det mesta underjordiskt i det nya Kina, men Li visar också hur denna underjord här och var vågar sig fram i dagsljuset.

Prinsessan av Nebraska och Son är två noveller på detta tema. I den första möter vi en ung, gravid kinesisk kvinna, Sasha, som tagit sig till USA för ett skenäktenskap och för att föda det barn hon bär efter en kärleksnatt hemma i Beijing. Hon får hjälp till allt detta av den äldre mannen Boshen i Chicago, mannen som försökt arbeta med upplysning om AIDS hemma i Kina. Li fångar hela denna motsägelsefulla och svåra situation på pricken. Man kan se både den unga Sasha (sitt namn har hon fått för att en rysk roman mamman läst hade en karaktär som hette just Sasha) och Boshen där i den stressade, hetsiga och folkrika amerikanska staden. “Att bli mamma måste vara det sorgligaste och mest hoppfulla i världen…” skriver Li.

Son handlar om bögen Han, som flyttat till Amerika men håller sitt samvete rent med att skicka pengar hem till modern i Kina. Han besöker henne som “neutraliserad amerikansk medborgare” med ett “urgammalt kinesiskt bekymmer”. Modern vill helt enkelt gifta bort honom. Hon är nyfrälst kristen och går i kyrkan med samma övertygelse som hon tidigare ropat med i de maoistiska manifestationerna. Han är vad man i Kina kallar en diamant-ungkarl. Han har ett yrke och han tjänar bra. Vem som helst hade valt honom till make. Saken är bara den att han är totalt ointresserad av kvinnor. Modern sväljer sanningen med orden: “Gud älskar dig för den du är, inte för vad andra väntar sig att du ska vara.”

I novellen Kärleken på marknaden, som nog är bokens bästa, lär vi känna Sansan, lärarinnan som kallas Miss Casablanca, därför att hon flera gånger varje termin visar filmen Casablanca för eleverna. Hon närmar sig medelåldern men är ogift - och med sina egna ord också en kvinna som en man aldrig haft - det innebär att hon saknar all sexuell erfarenhet. Hennes mamma, som i fyrtio år sålt hårdkokta ägg på järnvägsstationen, ser inte detta som ett problem. Tvärtom, nu kan hon vara riktigt attraktiv som tänkt brud. Berättelsen utvecklas raskt på ett fullkomligt oväntat sätt, och de sista sidornas bilder från perrongen på stationen är både surrealistiska och dramatiska, på ett sätt som skulle göra sig bra på film. Sansans fysiska angrepp på en man som ber om det, tycks stå som en symbol för allt det som Kina idag är: söndertrasat, förvirrat, på gränsen mellan det urgamla och det västerländskt konsumtionsfixerade. Sansan visar sig vara en kvinna, som också när hon skär i kött, kan vara ytterst ömsint och kärleksfull.


söndag 18 november 2012

Claus Thomas Nielsen om det livslånga tonårslivet.

Dudley Zoo, West Midlands. Foto: A Nydahl

Det jag här publicerar är inte i något avseende menat som en språkövning. Jag vill visa på att det finns en helt annan diskussion om familje- och samhällsfrågor i Danmark. Den är seriös. Den menar allvar. När den som här går till botten med familjens utseende i ett samhälle, och dessutom ifrågasätter vår tids majoritetsuppfattning om institutionerna kontra föräldrarnas respektive roller, blir den riktigt intressant. Jag sätter svenska mellanrubriker, så ser ni vad de olika citaten på ett ungefär innehåller. I den danska teologiska tidskriften Tidehverv (som väl ganska få svenskar är förtrogna med) skriver prästen och teologen Claus Thomas Nielsen:

Den forna förortens barndom.

"Da jeg voksede op i en nordlig forstad til København, var der ingen på villavejen, som til daglig låste dørene, grov vold var stort set utænkeligt, og man lod derfor børn gå og cykle alene hjem på tværs af byen på alle tider af døgnet og ad alle veje og stier. Unge mennesker kunne slås – og måtte gerne slås – men det gik så godt som aldrig over stregen. De var nemlig vokset op på kvarterets veje og ikke bag institutionernes hegn og havde derfor lært at slås. De havde ikke kun set vold på en skærm og fandt det derfor ikke naturligt at kvæste modparten. Også volden havde love og æresbegreber."

Dudley Zoo, West Midlands. Foto: A Nydahl
Män utan faderns auktoritet, farliga män.

"Der var dengang almindelig enighed om, at den bedste beskrivelse af politiets opgave i Danmark var plakaten, hvor en politimand viser en ællingeflok over vejen. Og plakaten svarede stort set til datidens virkelighed. Civilsamfundet og familierne var stort set selvregulerende. I dag er det nødvendigt med tyverialarmer i de samme boliger, som dengang var ulåste, børn transporteres nu af forældrene efter mørkets frembrud, der er fotoovervågning overalt i byen, på stationen, i s-togene osv. Og alt sammen med god grund. Der er nemlig løsgående unge mænd derude. Mænd der er vokset op uden faderautoritet og bag institutionernes ståltrådshegn, og som derfor er farlige."

Pojkar behöver auktoritet, frihet och svängrum.

"Det, som indtil for 40-50 år siden styrede unge mænds adfærd, var ikke først og fremmest truslen om straf, men den personlige moral som var blevet dem indprentet af deres Faders og Moders autoritet. Moralen var internaliseret. At unge mænd er små udetonerede bomber af energi og gåpåmod, som kan skabe mirakler, hvis de med fast hånd ledes i retning af det sande, det gode og det skønne, og tilsvarende katastrofer når de ledes i den forkerte retning eller slet ikke ledes, er en evig sandhed. Drenge har brug for autoritet, frihed og albuerum. Nutidens ståltrådsindhegnede institutioner, hvor de fleste drenge tilbringer hovedparten af deres vågne tid indtil 20-årsalderen, giver dem ingen af delene. De er indhegnede bastioner for værdirelativismen og derved tyranniske og ensrettende."

Auktoritet är frihetens förutsättning.

"Autoritet er ikke frihedens modsætning, men dens forudsætning. Fordi børn for 40 år siden havde en virkelig autoritet i forældrene og langsomt internaliserede denne autoritet, derfor kunne man lukke dem uovervågede ud i verden fra morgen til aften og stole på, at de som voksne kun sjældent misbrugte deres frihed og autoritet over for f.eks. deres egne børn. I dag føler man det nødvendigt, at institutioner og skoler på forhånd mistænkeliggør samtlige forældre."

Barn är inte oskyldiga änglar.

Dudley Zoo, West Midlands. Foto: A Nydahl
"Udgangspunktet var dengang ikke, at børn var uskyldige engle, det var tværtimod, at de var syndere. Derfor gav man dem al den lov og autoritet, som syndere nu engang har brug for i denne verden. I dag må drengene fra de lavere socialklasser ofte nøjes med dels nogle forvirrede pædagoger, som udskiftes hver anden dag og dels en enlig mor, der heller aldrig har haft en rollemodel, og som aldrig er blevet betroet ansvaret for sit eget liv."

Den totala infantiliseringen av båda könen.

"Når unge kvinder fra arbejderklassen for 40-50 år siden var 18-20 år gamle, var de ikke blot gennemsnitligt bedre bogligt dannede end gymnasielærere er det i dag, de var også fuldt ud i stand til at etablere et hjem, drive en husholdning og opdrage deres børn. Det havde de nemlig lært af deres mødre. Ligesom deres mødre havde lært det af deres bedstemødre, deres bedstemødre af deres oldemødre og… Som de langt mere sociale væsener de er, lider piger ikke på samme måde som drengene under institutionernes fysiske og mentale indespærring. De bliver i det hele langt mindre skadede end drengene. Men da de vokser op i en verden, hvor mødre er erstattet af kvindelige børneeksperter, kommer de også ganske uforberedte ud i voksenlivet. Resultatet heraf kan vi se overalt omkring os: Den totale infantilisering af begge køn. Det livslange teenageliv."


Läs hela hans essä här.


 


Domnica Radulescu: Tåg till Trieste (Förlaget 2244, översättning av Ylva Mörk)


Domnica Radulescu
Om man just läst Herta Müllers nya bok så finns det en överhängande risk att man ställer väldigt höga, förmodligen alltför höga, krav på litteratur som vill skildrar den forna kommunistdiktaturen
i Rumänien och den efterföljande demokratur som skapats av den överlevande apparat som enpartistaten och diktaturen begagnade sig av. Jag säger detta som ett förbehåll.

Efter avslutad läsning av Domnica Radulescus roman Tåg till Trieste kände jag från och till att den inte höll inför sådana förväntningar. Den kallas för hennes ”passionerade debutroman” och utkom i original 2008 under titeln Train to Trieste, och är således skriven i amerikansk exil på engelska. Det första som slår mig är att detta i själva verket är en självbiografi. När jag läser helt kort om Radulescus liv ser jag det tydligt. Det borde spela mindre roll. Men det är något i tonen som gör att berättelsen blir mindre bra.

Nå, bokens huvudperson heter Mona Maria, hon är vid berättelsens början i övre tonåren och växer upp med föräldrarna i Nicolae Ceauşescus vidriga diktatur. Bukarestbo som hon är älskar hon att komma till mostern vid Karpaterna. Hon blir förälskad i en ung man som hon redan vet en del om, det som hänt med väninnan i hans sällskap kastar en skugga över honom men Mona vill bli hans. Och det blir hon. 

Medan diktaturen varje dag präglar deras relation blommar också en fysisk kärlek mellan dem till dess Mona börjar misstänka honom för att vara Securitate-agent. Den säkerhetstjänsten var en av kommunismens europeiska värsta – kanske bara överträffad av albanska Sigurimi i grymhet och av Stasi när det gällde metodik och omfattning.

Men som bokens titel säger lyckas den unga kvinnan tar sig ut ur landet, först som turist till Belgrad och sedan därifrån i passagerarsätet i en liten Fiat, med en italiensk man på vägen till Trieste, varifrån hon sedan tar sig till Rom. Där sker den frihetens förlösning som hela berättelsen står och väntar på: resan till USA. Knappt halva boken skildrar sedan hennes tid där, fram till ett självständigt liv, så småningom äktenskap, barnafödande och skilsmässa. I den meningen är det en ordinär flyktingroman, den avviker inte särskilt mycket och är inte heller originell i sättet att framställa flyktingens väg från frireligiöst välgörenhetsberoende till ekonomisk frihet och oberoende.

När Ceauşescus diktatur faller och diktatorn med fru avrättats återvänder hon med sina barn till fosterlandet. Där känns bokens avslutning lite grand som en drömscen. När det visar sig att hennes älskade och spionmisstänkte Mihai i själva verket ingick i samma dissidentkrets som hennes far, framträder han som den kanske rättfärdigaste bland män.  Man kan bara hoppas att andra läsare tycker bättre om den här boken. Jag återvänder hellre till Herta Müller, eller varför inte till Gabriela Melinescu.



lördag 17 november 2012

Michéle Lesbre: Nina av en slump (Sekwa förlag, översättning av Lotta Riad)

Michéle Lesbre. Foto från förlaget
”Romaner är alternativa liv” säger Orhan Pamuk i En naiv och sentimental prosaist som snart utges på svenska (och som jag återkommer till senare här i bloggen).

Jag funderar på det när jag nu tillbringar det mesta av min tid i sjuksängen. Under fredagskvällen, innan jag slocknade för andra och sista gången, läste jag ut Madame Bovary i Anders Bodegårds lysande nyöversättning (och som jag recenserar här den 27 november som är utgivningsdag). Under lördagen, några fina timmars alternativt liv med läsningen av Michéle Lesbres Nina av en slump, ännu en fin och övertygande roman från Sekwa förlag. Av Michéle Lesbre har jag tidigare läst Den röda soffan som jag tyckte mycket om.

Nina är en fransk tonårsflicka som tycks besluten att närma sig vuxenlivet på egen hand. Hon lever tillsammans med sin mamma Suzy som är fabriksarbetare. Det är fabriken som ska komma att bli scen för ett drama i romanen. Ett drama som har förgreningar in i hennes familj och in i fabrikschefens konkreta liv. Kvinnorna på fabriken planerar strejk. En av dem har råkat ut för en mycket allvarlig olycka på grund av en opålitlig maskin. I Ninas hem samlas kvinnorna. Under en tid bor där också partnern till mamman, Ricco. Nina har väl i och för sig något som kan påminna om en pojkvän, men allra helst hänger hon hos Arnold, vars fågelfyllda butik låter henne vistas i en vacker fantasi.

I kursiv i slutet av nästan alla kapitel får vi sakta förstå att Nina är på väg hem till den tämligen motbjudande fabrikschefen Delplat. Efter fyrtio sidor kände jag hur det hotande och farliga kom allt närmare. I fantasin föreställde jag mig att unga Nina skulle hamna i klorna på en äldre man med pedofila böjelser. Den tanken förstärktes när hon kom in i hans hus och det fanns spetsunderkläder utlagda på mannens säng. Men den kursiva berättelsen tar en helt annan vändning. Den tiger jag om.

Låt mig bara säga att det här är en både vacker och engagerande roman om livet för vuxna kvinnor som försörjer sig med fabriksarbete, och den kämpande solidaritet som föds hos dem, och om den helt unga kvinnans spirande längtan och drömmar. Några av de scener som skildrar hennes erotiska uppvaknande är så avskalat enkla och vackra att jag sparat dem i minnet, som bilder från ”ett alternativt liv”. Jag läser med största glädje mer av Michéle Lesbre.



Lördagens utdrag ur min nya bok Black Country: Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.

En av många ekorrar i stadsparken, Sparkhill, Birmingham i maj 2012. Foto: A Nydahl
I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”multikultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera. Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten.

I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra. Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en nyckel till förmåner, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”. Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår från en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:
”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”
Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.

Malik fortsätter:
”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”
Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”

Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Caribbean Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, deras ’djupa rasism som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´ På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför 'lata och tafatta för att bli framgångsrika'.

Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:
”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget som asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”
Denna text utgör ett kort avsnitt från min nya bok Black Country. Är du intresserad av att köpa boken ska du klicka på bokens omslag som finns i bloggens högerspalt.

fredag 16 november 2012

Loppor eller löss? Nej, mediciner!

Foto: Ulrika W.
I onsdags började jag med en ny blodtrycksmedicin, Losartan. Igår eftermiddag började utslag och kraftig rodnad bakom höger öra, upp under håret och ut mot skägget. Inte kopplade jag samman de två sakerna.

När jag vaknade i morse hade utslagen och rodnaden spridit sig ut mot höger ansiktshalva och fram till ögat. Jag mådde illa. Satte mig och läste Fass. Jodå, som "allvarlig" men "ovanlig" biverkning stod just detta. Konsulterade min husläkare som bekräftade. "Blir det värre får du åka in akut" sa han och berättade att det kunde leda till att svalget svullnade, och därmed... Ja, jag tänkte tanken: strypsnaran inifrån!

Sent i eftermiddags handlade jag hem det jag drömt om för fredagskvällen: färska räkor med alla tillbehör. Isvatten. Kunde inte bli bättre. Men jag hade inte mer än intagit kvällsmaten förrän ögonen hängde, jag ville bara sova. Och det gjorde jag, fram till niotiden på kvällen. Ny konsultation med FASS, jodå, visst kunde tröttheten, mattheten, sömnigheten (fullständigt omotiverad i annat fall) också lastas Losartan. Nu är klockan snart elva, jag har sedan en timme legat i sängen och läst min Flaubert. Nu blir det nattsömn. Om eländet är kvar imorgon ska jag åka till akuten. Vad kan de göra? Inte den blekaste aning.

Uppdatering lördag: vaknar med svullet ansikte, svullna läppar, feber och allmän svindelkänsla. Det blir väl till att åka in med Bagdadexpressen till sjukhuset idag. Och allt detta tack vare en ny medicin. Innovation kan man väl kalla det när mediciner skapar sjukdom!


Før verden bryder sammen - norsk recension av min bok Black Country

Under rubriken Før verden bryder sammen får jag idag en lysande recension i norska Human Rights Service. Det är en riktigt skandinavisk recension, eftersom det är danska Helle Merete Brix som skrivit den.

"Svensken Thomas Nydahl har klare synspunkter på multikultur, islamisme og vigtigheten av å forsvare frihetsverdiene. Det kommer til udtrykk i hans aktuelle lavmælte og glimrende bok Black Country. Bokens styrke er ikke minst dens blanding av fakta og egne refleksjoner." heter det i ingressen.

Brix skriver bland annat:
"Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country." Läs hela recensionen här. 



Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Som i alla europeiska städer finns det i Birmingham och Black Country en rad väletablerade kriminella gäng. Några av dem kom till redan på 1970-talet och några har vuxit fram senare. De kanske mest tongivande är Muslim Birmingham Panthers som bildades i början av 1990-talet. Gänget består mest av pakistanska och kashmiriska muslimer, men också av andra etniska grupper, som svarta afrikaner, bangladeshier, indier, svarta karibier och afghaner. The Johnson Crew växte fram i Birmingham-stadsdelen Lozell redan på 1980-talet, då unga svarta män gick samman för att skydda sig mot vit makt-aktivister och skinheads.  Gängmedlemmar står varandra mycket nära eftersom de känt varandra sedan barndomen, växt upp och gått i skola tillsammans. Unga grabbar som sparkats ut från skolorna, och de slutit sig samman för att begå småstölder och andra brott. När de blivit äldre har de också förhärdats som brottslingar och krävt sina andelar av den växande drogtrafiken.

Burger Bar Boys kommer från olika innerstadsområden som Handsworth, Smethwick, Small Heath, Aston och Lozells. De är mest kända för vapenhandel och narkotikaförsäljning. De har ett antal undergrupperingar, mer eller mindre farliga. En av de största och värsta är  Birmingham's Most Wanted som bär gröna armbindlar och t-shirts. De är välkända för sitt stridsrop  ”Stay Mean, Stay Green," och vissa medlemmar har tatuerat in orden som en form av logga. Burger Bar Boys är också ökända för den väpnade striden med Johnson Crew 2003, då två helt oskyldiga och förbipasserande dödades. De som dog var 17- åriga  Letisha Shakespeare och 18-åriga Charlene Ellis. The Lynx Gang grundades redan på 1970-talet för försvar mot vit makt-aktivister och skinheads. Men snart förändrades gruppen till ett mycket våldsamt, kriminellt gäng i takt med gettoiseringen och förfallet i de asiatiska stadsdelarna. Gänget bildades i Small Heath men spred sig snabbt till Handsworth, Alum Rock, Sparkhill, Sparkbrook och Aston. Gänget är det äldsta verksamma med ständigt stigande medlemstal, och beräknas nu ha ungefär 3.000 medlemmar. Moazzam Begg, en av de nio brittiska muslimer som suttit fängslade på Guantanamo Bay, är en före detta medlem av The Lynx Gang.

*

I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority, i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:

A relatively durable, predominantly street-based group of your people who (1) see themselves (and are seen by others) as a discernible group,(2) engage in a range of criminal activity and violence, (3) identify with or lay claim over territory, (4) have some form of identifying structural feature, and (5) are in conflict with other, similar gangs.

I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.

Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som anti social behaviour utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev (Inbördes krig Norstedts, översättning av Madeleine Gustafsson).för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig  och undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskila ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som givit dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare, när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

 Kan Enzensberger ha haft särskilt fel när han skrev sin bok? Jag tror istället att hans analys av skeendet då, i början av 1990-talet, förstod vad som väntade.

(Denna text är ett kort avsnitt ur ett kapitel från min nya bok Black Country. Är du intresserad så gå till översta informationsrutan i bloggens högerspalt, klicka på bilden, så kommer du till sidan med alla fakta.)