fredag 16 november 2012

Loppor eller löss? Nej, mediciner!

Foto: Ulrika W.
I onsdags började jag med en ny blodtrycksmedicin, Losartan. Igår eftermiddag började utslag och kraftig rodnad bakom höger öra, upp under håret och ut mot skägget. Inte kopplade jag samman de två sakerna.

När jag vaknade i morse hade utslagen och rodnaden spridit sig ut mot höger ansiktshalva och fram till ögat. Jag mådde illa. Satte mig och läste Fass. Jodå, som "allvarlig" men "ovanlig" biverkning stod just detta. Konsulterade min husläkare som bekräftade. "Blir det värre får du åka in akut" sa han och berättade att det kunde leda till att svalget svullnade, och därmed... Ja, jag tänkte tanken: strypsnaran inifrån!

Sent i eftermiddags handlade jag hem det jag drömt om för fredagskvällen: färska räkor med alla tillbehör. Isvatten. Kunde inte bli bättre. Men jag hade inte mer än intagit kvällsmaten förrän ögonen hängde, jag ville bara sova. Och det gjorde jag, fram till niotiden på kvällen. Ny konsultation med FASS, jodå, visst kunde tröttheten, mattheten, sömnigheten (fullständigt omotiverad i annat fall) också lastas Losartan. Nu är klockan snart elva, jag har sedan en timme legat i sängen och läst min Flaubert. Nu blir det nattsömn. Om eländet är kvar imorgon ska jag åka till akuten. Vad kan de göra? Inte den blekaste aning.

Uppdatering lördag: vaknar med svullet ansikte, svullna läppar, feber och allmän svindelkänsla. Det blir väl till att åka in med Bagdadexpressen till sjukhuset idag. Och allt detta tack vare en ny medicin. Innovation kan man väl kalla det när mediciner skapar sjukdom!


Før verden bryder sammen - norsk recension av min bok Black Country

Under rubriken Før verden bryder sammen får jag idag en lysande recension i norska Human Rights Service. Det är en riktigt skandinavisk recension, eftersom det är danska Helle Merete Brix som skrivit den.

"Svensken Thomas Nydahl har klare synspunkter på multikultur, islamisme og vigtigheten av å forsvare frihetsverdiene. Det kommer til udtrykk i hans aktuelle lavmælte og glimrende bok Black Country. Bokens styrke er ikke minst dens blanding av fakta og egne refleksjoner." heter det i ingressen.

Brix skriver bland annat:
"Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country." Läs hela recensionen här. 



Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Som i alla europeiska städer finns det i Birmingham och Black Country en rad väletablerade kriminella gäng. Några av dem kom till redan på 1970-talet och några har vuxit fram senare. De kanske mest tongivande är Muslim Birmingham Panthers som bildades i början av 1990-talet. Gänget består mest av pakistanska och kashmiriska muslimer, men också av andra etniska grupper, som svarta afrikaner, bangladeshier, indier, svarta karibier och afghaner. The Johnson Crew växte fram i Birmingham-stadsdelen Lozell redan på 1980-talet, då unga svarta män gick samman för att skydda sig mot vit makt-aktivister och skinheads.  Gängmedlemmar står varandra mycket nära eftersom de känt varandra sedan barndomen, växt upp och gått i skola tillsammans. Unga grabbar som sparkats ut från skolorna, och de slutit sig samman för att begå småstölder och andra brott. När de blivit äldre har de också förhärdats som brottslingar och krävt sina andelar av den växande drogtrafiken.

Burger Bar Boys kommer från olika innerstadsområden som Handsworth, Smethwick, Small Heath, Aston och Lozells. De är mest kända för vapenhandel och narkotikaförsäljning. De har ett antal undergrupperingar, mer eller mindre farliga. En av de största och värsta är  Birmingham's Most Wanted som bär gröna armbindlar och t-shirts. De är välkända för sitt stridsrop  ”Stay Mean, Stay Green," och vissa medlemmar har tatuerat in orden som en form av logga. Burger Bar Boys är också ökända för den väpnade striden med Johnson Crew 2003, då två helt oskyldiga och förbipasserande dödades. De som dog var 17- åriga  Letisha Shakespeare och 18-åriga Charlene Ellis. The Lynx Gang grundades redan på 1970-talet för försvar mot vit makt-aktivister och skinheads. Men snart förändrades gruppen till ett mycket våldsamt, kriminellt gäng i takt med gettoiseringen och förfallet i de asiatiska stadsdelarna. Gänget bildades i Small Heath men spred sig snabbt till Handsworth, Alum Rock, Sparkhill, Sparkbrook och Aston. Gänget är det äldsta verksamma med ständigt stigande medlemstal, och beräknas nu ha ungefär 3.000 medlemmar. Moazzam Begg, en av de nio brittiska muslimer som suttit fängslade på Guantanamo Bay, är en före detta medlem av The Lynx Gang.

*

I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority, i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:

A relatively durable, predominantly street-based group of your people who (1) see themselves (and are seen by others) as a discernible group,(2) engage in a range of criminal activity and violence, (3) identify with or lay claim over territory, (4) have some form of identifying structural feature, and (5) are in conflict with other, similar gangs.

I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.

Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som anti social behaviour utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev (Inbördes krig Norstedts, översättning av Madeleine Gustafsson).för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig  och undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskila ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som givit dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare, när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

 Kan Enzensberger ha haft särskilt fel när han skrev sin bok? Jag tror istället att hans analys av skeendet då, i början av 1990-talet, förstod vad som väntade.

(Denna text är ett kort avsnitt ur ett kapitel från min nya bok Black Country. Är du intresserad så gå till översta informationsrutan i bloggens högerspalt, klicka på bilden, så kommer du till sidan med alla fakta.)


torsdag 15 november 2012

Markkriget står för dörren

Om det råder fullt krig när vi vaknar på fredagsmorgonen så bli inte förvånade. Jag har de senaste dagarna följt först den intensiva beskjutningen från Gaza in i södra Israel. Hamas har tagit på sig ansvaret för hundratals raketer på bara några dagar. Idag har människor dödats i Israel efter en Hamas-fullträff mot ett bostadshus i Kiryat Malakhi. I hela södra Israel har man fått känna av beskjutningen och tillbringar därför natten i skyddsrum i städer som Ashkelon och Beersheva. Och när Israel besvarat elden har palestinier dödats i Gaza. Men jag tänker inte, som i kriget 2010, sitta vid datorn och argumentera mot människor som beklagar sig över att Israel svarar. Svaret är självklart och det kan innebära ett markkrig inom kort.

Larmen går nu i kväll - alltsedan i eftermiddags - också i Tel Aviv. Det rapporterar bland annat Al Jazeera.

Jag kommer inte att publicera någon krigspropaganda i bloggen. Men jag kommer i den mån det är möjligt att försöka ge en saklig och kritisk bild av skeendet. Jag följer också The Telegraphs rapportering, som nu handlar om att Israel med all säkerhet gör en större mobilisering på runt 30.000 man.

Detaljer går jag inte in på, men jag rekommenderar läsning på följande sidor (den palestinska versionen kan man hämta i närmaste svenska dagstidning, så hade t.ex. DN i sin längre kvällsuppdatering redovisat 13 palestinska dödsoffer men inte med ett enda ord nämnt de israeliska):

ynet
Jerusalem Post
Times of Israel

Det finns förstås också många bra bloggar, jag kommer att fylla på med sådana efter hand. De israeliska källor jag här rekommenderar finns med därför att jag följt dem några dagar nu och fått tillförlitlig information.

De kommunistiska åren

De tidiga åren. 1 maj med kfml(r) i Malmö 1973. Jag till vänster vid Nordsjö Färgfabriks standar.
Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Stalinboulevarden i Tirana, Albanien 1978. Privatbilism var förbjuden, så de enda bilar man mötte var partispetsarnas, oftast svarta Volvo med vita gardiner på sidorutorna. Foto: T Nydahl
Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.




Motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är andens frihet – bara det.

Martin Amis
“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev Martin Amis i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”. 

I samma tidning skrev han den 10 september 2006:
“Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stoltet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”
Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande:
”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.” 
Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför.”

En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:
”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser. Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.” 
Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens, ”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”

Denna text finns i i sin helhet med i min nya bok Black Country. Är du intresserad av att veta mer om boken går du in via den bild och reklamtext som ligger överst i högerspalten.


onsdag 14 november 2012

Mellanrummet

Billnäs i Finland. Foto: Ulrika W.


Onsdagen är ett mellanrum. Det finns människor jag oroar mig för idag. Jag har inte fått ett livstecken trots upprepade försök, jag vet inte vad som hänt. Hur hanterar man en sådan oro? Jag går in i mellanrummet. Det finns inget alternativ. I mellanrummet hoppas jag hitta den sorts väntan som är uthärdlig. Jag gör det med öppet fönster som släpper in den mycket svala novemberluften. Dimman har nu nästan försvunnit över bygden. Den ni ser på bilden låg i morse över Billnäs-trakten i finska Västra Nyland. Dimslöjor är - liksom hårt snöoväder - ett fenomen som hjälper mig att komma in i mellanrummen. De hjälper väldigt konkret med sitt skydd mot omgivningen. De blir som vänligt installerade murar. Hoten finns kvar, men jag varken ser eller hör dem. Ingen människa är en ö - så heter det. Jag är benägen tro att det är precis tvärtom. Varje människa är en ö. Men det är när förbindelsen mellan de olika öarna skärs av som oron uppstår. Det solitära livet har också ett behov av de andra, vännerna, de människor man delar grundsyn med. De två människor jag just nu oroar mig mest för står i särskilt hög grad för just det i mitt liv. Jag ska försöka göra med den oron, så som jag dessa dagar gör med surdegsgrunden. Vad den kräver av mig är tålamod och väntan. Jag ser hur den bubblar idag och känner tillförsikt. Surdeg, tålamod och väntan i mellanrummet.

 

György Konrád: Antipolitik och Från Europas navel

Foto: Astrid Nydahl
György Konrád: Antipolitik ( 1984, Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren)
György Konrád: Från Europas navel ( 1990, Alba 1990 i översättning av Gabi Gleichmann)
"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."
Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststataterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det sägenomspunna som blev en myt tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:
"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."
Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man i alla fall läsa dessa två verk av György Konrád.


tisdag 13 november 2012

Årets reaperiod börjar den 20 november


REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT



Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ


Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare



Neil Young: Fredsförklaring (Norstedts, översättning av Patrik Hammarsten).


Det kom några musikerbiografier tidigare i år, de var så illa skrivna att jag inte ens orkade recensera dem. De fick mig att tänka på hur mycket bättre allt blir om musikern/kompositören själv skriver – i detta fall inom populärkulturen – med exempel som Bob Dylan och Patti Smith. Neil Youngs första bok är skriven i just den andan, av honom själv, utan att texten passerat någon professionell spökskrivardator. Just därför att det befriande att läsa boken som på svenska fått den fyndiga titeln Fredsförklaring (motsatsen skulle man förstås aldrig förknippa honom med), men som i original heter Waging Heavy Peace – A Hippie Dream. Originalet är förstås bättre, just för att det alldeles självklart sätter den västerländska hippieperioden som ram för Youngs liv och gärning. Den var bara en naiv dröm, men den fungerar som referens för en sådan berättelse om man själv befunnit sig i drömmens centrum.

Neil Young struntar i kronologi, ungefär som Dylan gjorde det. Befriande blir det att se hur händelser i det tidiga livet förbinds med nuet. Young är ju inte bara musiker och artist, han är framför allt en fantastisk poet i sina sångtexter. Sedan jag var i tonåren har dessa texter följt mig. Minns mina första år tillsammans med de andra pågarna på Jöns Filsgatan i Malmö, dit vi kom när vi lämnade föräldrahemmen. Sjutton-arton år var vi och After the Gold Rush (hans tredje skiva) snurrade minst sju kvällar i veckan, denna vackra, akustiska tonbild och Youngs ljusa, spröda röst – ack man önskar att det vore möjligt med ett återbesök till den tiden. Liksom då kunde man stämma in i första versens ord:

Well, I dreamed I saw the knights
In armor coming,
Saying something about a queen.
There were peasants singing and
Drummers drumming
And the archer split the tree.
There was a fanfare blowing
To the sun
That was floating on the breeze.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.



Men Neil Youngs självbiografiska bok stannar förstås inte i de tidigare åren. Tvärtom kastar den förbindelser fram i det som utspelade sig alldeles nyligen.Vill man möta en skapande människa som betydde mycket för oss som var unga på 1960- och 1970-talen ska man absolut läsa Fredsförklaring. Om inte annat för att den slutar med vardagliga, vackra passager som denna:
”Jag går tillbaka till min Continental och fortsätter till kaféet. Där svänger jag in, och på parkeringen får jag syn på Larry Johnsons Fordpickup från 1957. När jag stiger in på kaféet ser jag att Larry och Briggs sitter där och äter en sen frukost och dricker kaffe. Jag går bort till dem och sätter mig. Vi säger inte så mycket. David säger något om att Kirby har fått jobb på en studio. Kirby är väldigt händig och kan laga vad som helst, och dessutom är han väldigt snäll. Vi är glada för hans skull. Larry måste ringa ett samtal så han reser sig och går bort till telefonautomaten. Han ber oss beställa påtår åt honom när servitrisen kommer förbi. Briggs ser på mig och frågar vad jag har haft för mig.”
Där slutar boken. Han har lovat att det blir ännu en.



Fantasi eller verklighet.


Rasmusgatan i Malmö 1956. Ylva Nydahl på promenad med sina två söner, undertecknad gående till höger. Verklighet 1956 men idag inget annat än ett bedrägligt "fantasy-land". Så ser det inte ut 2012 och så kommer det aldrig mer att se ut. Vem blir lycklig av att inbilla sig det?
"Who knows, maybe dwelling in fantasy-land leads to more happiness than confronting reality world. Although when you find your neighbour´s sewage backing up into your basement, you propably wish you hade been less into self-sufficiency..."
När jag läste Stephen Browns ord i måndagens TLS slog det mig att det är en lysande sammanfattning av situationen i Sverige. Om man sitter nedsjunken med en fantasibild av sitt eget land kan man säkert också uppnå lyckotillstånden. Kvällstidningar, tv-underhållning och stadsfestivaler gör vad de kan, för att i samverkan med storköpen och galleriorna forma så nöjda människor.

Risken är väl annars bara den att man en dag får klarhet i de verkliga förhållandena. Man höjer av en eller annan anledning blicken och ser något annat. Ju äldre man är när det sker, desto större måste chocken bli. Så mycket bättre att studera, lära och dra några slutsatser som möjligen preliminärt är riktigare än fantasibildens.






måndag 12 november 2012

Tvångsläsning eller fri, stilla läsning

Foto: Astrid Nydahl
Läser samtidigt en handfull böcker och upptäcker att jag är inne i samma olyckliga och ytliga läsande som jag var på den tiden jag försörjde mig på recenserandet. Jag drar snabbt i bromsen. Börjar en ny vecka. Nu ska jag i lugn och ro ägna mig åt Anders Bodegårds nyöversättning av Gustave Flauberts Madame Bovary som jag började läsa under söndagen.


Jag har en ansenlig hög med böcker som just nu mest ger mig dåligt samvete. Men i samma stund jag drar i bromsen återkommer frågan om jag verkligen måste skriva om allt som sänds till mig. Nej, det finns inget sådant tvång. Jag får ta de riktiga pärlorna, som igår med den portugisiska lyrikantologin. För övrigt är plikterna gentemot de nära vännerna och familjen viktigast. Det kände jag starkt under lördagskvällen då vi var på fest hos ett av barnbarnen som fyllde arton. Många människor, härligt fria diskussioner, många skratt och en värme man bäst kan känna hos och med de sina.

Läsandet får aldrig vara ett tvång. Ändå såg det ut att bli det igen.

Bara jag själv kan skruva tillbaka tiden till det ögonblick då jag först bestämde mig. Det kan vara tre år sedan. 


 

söndag 11 november 2012

Det finns stunder...

Foto: Astrid Nydahl
... och just en sådan stund drog in som ett svart moln över mig idag. Det har varit för mycket av det pompösa, det stora, det krävande, tillsammans med andra människor, vid festdukade bord eller en ständig ström av kommunikation. Framför datorn, skrivande och skapande; bara så känner jag att det fungerar. Jag menar inte på nätet. Jag menar i de nya texterna, och jag menar i det som nu gått från skapande-fasen till den fas som kan beskrivas som den färdiga bokens väg ut bland läsarna. Men jag är så trött och så nedstämd att jag skulle vilja ansluta mig till skogsfolken, dra iväg så djupt in att inga stadsljus kan synas mellan mörkerstammarna. Eller så vill jag vara vid en kuststräcka där det på sin höjd finns tomma sommarhus. Hur hanterar man den känslan? Jag vet inte. Jag vill varken se svenska nyhetsprogram eller höra någonting av populärkulturen. Jag vill inte finnas i den världen. Jag vill vara i det tysta mörkret. Läsa, vila, sova.



Ana Luísa Amaral/ Nuno Júdice/ Vasco Graça Moura: Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva förlag, introduktioner och översättning Marianne Sandels)


Ny portugisisk poesi i en antologi med Vintergatan på omslaget – kan en bok vara mer välkommen nu i november, när det täta mörkret lägger sig tidigt också här nere i Skåne? Jag har förstås följt Marianne Sandels länge, ja alltsedan hon utgav den klassiska antologin Smaken av oceanerna  som kom 1983. Hennes eget förlag, Almaviva, har med den nya boken utgivit elva titlar från den portugisisk-språkiga världen, med prosa och poesi från miljöer och människor i bland annat  Portugal, Brasilien, Angola, Moçambique, och så förstås hennes egen ”Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla …" Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100–1350. På förlagets hemsida presenteras den unika boken så här:
”Under medeltiden skapades lyrik som blev starkt inspirerande för århundraden framåt. Trubadurer och andra diktare var verksamma i länder som motsvarar de nutida Frankrike, Italien, Portugal och Spanien. Bland de mest begåvade återfinns en rad kvinnor som framträdde i jagform. Emellertid simulerade männen gärna en ”kvinnlig röst” – ofta med stor skicklighet. Dessutom har många anonyma dikter bevarats där en kvinna talar i jagform – men det är omöjligt att avgöra om författaren var man eller kvinna.  Boken har ett rikligt urval texter i översättning från occitanska (provensalska), franska, italienska och galicisk-portugisiska. Läsaren kan följa den mångfacetterade och ambivalenta gestaltningen av kvinnans röst. De ca 20 illustrationerna har nära anknytning till kulturlivet 1100–1350. Omslagsbilden återger en vinjett ur den berömda samlingen av trubadurlyrik Cancioneiro da Ajuda.”
Den nya boken bjuder på tre mycket fina poeter. En av dem, Vasco Graça Moura, är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi:

i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären

heter det i dikten det säkra stället.
 
Moura, Júdice och Amaral. Bilder från förlaget Almaviva.
Antologins första medverkande är Ana Luísa Amaral. Sandels kallar hennes lyrik ”svindlande, halsbrytande”. Det är något alldeles särskilt att försjunka i hennes språk och det är lätt att hålla med om Sandels karaktäristik. Amaral skriver i dikten Avgrunder av drömmande:

Allt det bästa som finns i en byrålåda:/näsduk, papper,/ en kvist lavendel/ i fritt fall/ Avgrunder av drömmande/ eller av lakan,/ studier i kärlek,/ ibland,/ tidningsurklipp/ Det väldiga stormötet/ i en byrålåda:/ en frånvarande talare,/ en knappnål som hetsar upp/ folkmassor/ En väldig triumf/ av kaos och färg/ sammanhållet inom lådans trä/ (med glöd)

Trots de båda poeternas fina bidrag, håller jag ändå tredjepersonen, Nuno Júdice, för att vara den intressantaste. Han är professor vid Universidade Nova i Lissabon och har ägnat sig åt bland annat trubadurkonungen Dom Dinis (1261-1325). Hans starka förankring i de lissabonska miljöerna och stämningarna försätter mig genast i ett poetisk tillstånd och jag längtar så starkt tillbaka till allt det jag sett och erfarit där, i den vita staden vid floden Tejo:

Du går in på caféet och sätter dig vid bordet/ som ännu inte torkats av, det är som om du/ inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen/ som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts/ till sista droppen, och kastar håret bakåt/ så att eventuella skuggor skingras

Så heter det i dikten I Lissabon, den som slutar så här:

Utan att veta/ varför, bevarade jag bilden av dig och har den/ i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,/ som om du hade bett den att hålla det hemligt.


Det är en fantastisk antologi som rymmer dessa tre stora poeter. Jag kan förstås inte göra den minsta rättvisa med korta citat, utan bara rekommendera den för omgående läsning.

(Bokens omslag visar galaxen Vintergatan fotograferad i Tänndalen, Härjedalen, januari 2012 av Per Magnus Hedén.)