torsdag 15 november 2012

Motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är andens frihet – bara det.

Martin Amis
“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev Martin Amis i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”. 

I samma tidning skrev han den 10 september 2006:
“Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stoltet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”
Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande:
”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.” 
Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför.”

En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:
”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser. Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.” 
Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens, ”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”

Denna text finns i i sin helhet med i min nya bok Black Country. Är du intresserad av att veta mer om boken går du in via den bild och reklamtext som ligger överst i högerspalten.


onsdag 14 november 2012

Mellanrummet

Billnäs i Finland. Foto: Ulrika W.


Onsdagen är ett mellanrum. Det finns människor jag oroar mig för idag. Jag har inte fått ett livstecken trots upprepade försök, jag vet inte vad som hänt. Hur hanterar man en sådan oro? Jag går in i mellanrummet. Det finns inget alternativ. I mellanrummet hoppas jag hitta den sorts väntan som är uthärdlig. Jag gör det med öppet fönster som släpper in den mycket svala novemberluften. Dimman har nu nästan försvunnit över bygden. Den ni ser på bilden låg i morse över Billnäs-trakten i finska Västra Nyland. Dimslöjor är - liksom hårt snöoväder - ett fenomen som hjälper mig att komma in i mellanrummen. De hjälper väldigt konkret med sitt skydd mot omgivningen. De blir som vänligt installerade murar. Hoten finns kvar, men jag varken ser eller hör dem. Ingen människa är en ö - så heter det. Jag är benägen tro att det är precis tvärtom. Varje människa är en ö. Men det är när förbindelsen mellan de olika öarna skärs av som oron uppstår. Det solitära livet har också ett behov av de andra, vännerna, de människor man delar grundsyn med. De två människor jag just nu oroar mig mest för står i särskilt hög grad för just det i mitt liv. Jag ska försöka göra med den oron, så som jag dessa dagar gör med surdegsgrunden. Vad den kräver av mig är tålamod och väntan. Jag ser hur den bubblar idag och känner tillförsikt. Surdeg, tålamod och väntan i mellanrummet.

 

György Konrád: Antipolitik och Från Europas navel

Foto: Astrid Nydahl
György Konrád: Antipolitik ( 1984, Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren)
György Konrád: Från Europas navel ( 1990, Alba 1990 i översättning av Gabi Gleichmann)
"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."
Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststataterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det sägenomspunna som blev en myt tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:
"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."
Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man i alla fall läsa dessa två verk av György Konrád.


tisdag 13 november 2012

Årets reaperiod börjar den 20 november


REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT



Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ


Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare



Neil Young: Fredsförklaring (Norstedts, översättning av Patrik Hammarsten).


Det kom några musikerbiografier tidigare i år, de var så illa skrivna att jag inte ens orkade recensera dem. De fick mig att tänka på hur mycket bättre allt blir om musikern/kompositören själv skriver – i detta fall inom populärkulturen – med exempel som Bob Dylan och Patti Smith. Neil Youngs första bok är skriven i just den andan, av honom själv, utan att texten passerat någon professionell spökskrivardator. Just därför att det befriande att läsa boken som på svenska fått den fyndiga titeln Fredsförklaring (motsatsen skulle man förstås aldrig förknippa honom med), men som i original heter Waging Heavy Peace – A Hippie Dream. Originalet är förstås bättre, just för att det alldeles självklart sätter den västerländska hippieperioden som ram för Youngs liv och gärning. Den var bara en naiv dröm, men den fungerar som referens för en sådan berättelse om man själv befunnit sig i drömmens centrum.

Neil Young struntar i kronologi, ungefär som Dylan gjorde det. Befriande blir det att se hur händelser i det tidiga livet förbinds med nuet. Young är ju inte bara musiker och artist, han är framför allt en fantastisk poet i sina sångtexter. Sedan jag var i tonåren har dessa texter följt mig. Minns mina första år tillsammans med de andra pågarna på Jöns Filsgatan i Malmö, dit vi kom när vi lämnade föräldrahemmen. Sjutton-arton år var vi och After the Gold Rush (hans tredje skiva) snurrade minst sju kvällar i veckan, denna vackra, akustiska tonbild och Youngs ljusa, spröda röst – ack man önskar att det vore möjligt med ett återbesök till den tiden. Liksom då kunde man stämma in i första versens ord:

Well, I dreamed I saw the knights
In armor coming,
Saying something about a queen.
There were peasants singing and
Drummers drumming
And the archer split the tree.
There was a fanfare blowing
To the sun
That was floating on the breeze.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.



Men Neil Youngs självbiografiska bok stannar förstås inte i de tidigare åren. Tvärtom kastar den förbindelser fram i det som utspelade sig alldeles nyligen.Vill man möta en skapande människa som betydde mycket för oss som var unga på 1960- och 1970-talen ska man absolut läsa Fredsförklaring. Om inte annat för att den slutar med vardagliga, vackra passager som denna:
”Jag går tillbaka till min Continental och fortsätter till kaféet. Där svänger jag in, och på parkeringen får jag syn på Larry Johnsons Fordpickup från 1957. När jag stiger in på kaféet ser jag att Larry och Briggs sitter där och äter en sen frukost och dricker kaffe. Jag går bort till dem och sätter mig. Vi säger inte så mycket. David säger något om att Kirby har fått jobb på en studio. Kirby är väldigt händig och kan laga vad som helst, och dessutom är han väldigt snäll. Vi är glada för hans skull. Larry måste ringa ett samtal så han reser sig och går bort till telefonautomaten. Han ber oss beställa påtår åt honom när servitrisen kommer förbi. Briggs ser på mig och frågar vad jag har haft för mig.”
Där slutar boken. Han har lovat att det blir ännu en.



Fantasi eller verklighet.


Rasmusgatan i Malmö 1956. Ylva Nydahl på promenad med sina två söner, undertecknad gående till höger. Verklighet 1956 men idag inget annat än ett bedrägligt "fantasy-land". Så ser det inte ut 2012 och så kommer det aldrig mer att se ut. Vem blir lycklig av att inbilla sig det?
"Who knows, maybe dwelling in fantasy-land leads to more happiness than confronting reality world. Although when you find your neighbour´s sewage backing up into your basement, you propably wish you hade been less into self-sufficiency..."
När jag läste Stephen Browns ord i måndagens TLS slog det mig att det är en lysande sammanfattning av situationen i Sverige. Om man sitter nedsjunken med en fantasibild av sitt eget land kan man säkert också uppnå lyckotillstånden. Kvällstidningar, tv-underhållning och stadsfestivaler gör vad de kan, för att i samverkan med storköpen och galleriorna forma så nöjda människor.

Risken är väl annars bara den att man en dag får klarhet i de verkliga förhållandena. Man höjer av en eller annan anledning blicken och ser något annat. Ju äldre man är när det sker, desto större måste chocken bli. Så mycket bättre att studera, lära och dra några slutsatser som möjligen preliminärt är riktigare än fantasibildens.






måndag 12 november 2012

Tvångsläsning eller fri, stilla läsning

Foto: Astrid Nydahl
Läser samtidigt en handfull böcker och upptäcker att jag är inne i samma olyckliga och ytliga läsande som jag var på den tiden jag försörjde mig på recenserandet. Jag drar snabbt i bromsen. Börjar en ny vecka. Nu ska jag i lugn och ro ägna mig åt Anders Bodegårds nyöversättning av Gustave Flauberts Madame Bovary som jag började läsa under söndagen.


Jag har en ansenlig hög med böcker som just nu mest ger mig dåligt samvete. Men i samma stund jag drar i bromsen återkommer frågan om jag verkligen måste skriva om allt som sänds till mig. Nej, det finns inget sådant tvång. Jag får ta de riktiga pärlorna, som igår med den portugisiska lyrikantologin. För övrigt är plikterna gentemot de nära vännerna och familjen viktigast. Det kände jag starkt under lördagskvällen då vi var på fest hos ett av barnbarnen som fyllde arton. Många människor, härligt fria diskussioner, många skratt och en värme man bäst kan känna hos och med de sina.

Läsandet får aldrig vara ett tvång. Ändå såg det ut att bli det igen.

Bara jag själv kan skruva tillbaka tiden till det ögonblick då jag först bestämde mig. Det kan vara tre år sedan. 


 

söndag 11 november 2012

Det finns stunder...

Foto: Astrid Nydahl
... och just en sådan stund drog in som ett svart moln över mig idag. Det har varit för mycket av det pompösa, det stora, det krävande, tillsammans med andra människor, vid festdukade bord eller en ständig ström av kommunikation. Framför datorn, skrivande och skapande; bara så känner jag att det fungerar. Jag menar inte på nätet. Jag menar i de nya texterna, och jag menar i det som nu gått från skapande-fasen till den fas som kan beskrivas som den färdiga bokens väg ut bland läsarna. Men jag är så trött och så nedstämd att jag skulle vilja ansluta mig till skogsfolken, dra iväg så djupt in att inga stadsljus kan synas mellan mörkerstammarna. Eller så vill jag vara vid en kuststräcka där det på sin höjd finns tomma sommarhus. Hur hanterar man den känslan? Jag vet inte. Jag vill varken se svenska nyhetsprogram eller höra någonting av populärkulturen. Jag vill inte finnas i den världen. Jag vill vara i det tysta mörkret. Läsa, vila, sova.



Ana Luísa Amaral/ Nuno Júdice/ Vasco Graça Moura: Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva förlag, introduktioner och översättning Marianne Sandels)


Ny portugisisk poesi i en antologi med Vintergatan på omslaget – kan en bok vara mer välkommen nu i november, när det täta mörkret lägger sig tidigt också här nere i Skåne? Jag har förstås följt Marianne Sandels länge, ja alltsedan hon utgav den klassiska antologin Smaken av oceanerna  som kom 1983. Hennes eget förlag, Almaviva, har med den nya boken utgivit elva titlar från den portugisisk-språkiga världen, med prosa och poesi från miljöer och människor i bland annat  Portugal, Brasilien, Angola, Moçambique, och så förstås hennes egen ”Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla …" Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100–1350. På förlagets hemsida presenteras den unika boken så här:
”Under medeltiden skapades lyrik som blev starkt inspirerande för århundraden framåt. Trubadurer och andra diktare var verksamma i länder som motsvarar de nutida Frankrike, Italien, Portugal och Spanien. Bland de mest begåvade återfinns en rad kvinnor som framträdde i jagform. Emellertid simulerade männen gärna en ”kvinnlig röst” – ofta med stor skicklighet. Dessutom har många anonyma dikter bevarats där en kvinna talar i jagform – men det är omöjligt att avgöra om författaren var man eller kvinna.  Boken har ett rikligt urval texter i översättning från occitanska (provensalska), franska, italienska och galicisk-portugisiska. Läsaren kan följa den mångfacetterade och ambivalenta gestaltningen av kvinnans röst. De ca 20 illustrationerna har nära anknytning till kulturlivet 1100–1350. Omslagsbilden återger en vinjett ur den berömda samlingen av trubadurlyrik Cancioneiro da Ajuda.”
Den nya boken bjuder på tre mycket fina poeter. En av dem, Vasco Graça Moura, är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi:

i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären

heter det i dikten det säkra stället.
 
Moura, Júdice och Amaral. Bilder från förlaget Almaviva.
Antologins första medverkande är Ana Luísa Amaral. Sandels kallar hennes lyrik ”svindlande, halsbrytande”. Det är något alldeles särskilt att försjunka i hennes språk och det är lätt att hålla med om Sandels karaktäristik. Amaral skriver i dikten Avgrunder av drömmande:

Allt det bästa som finns i en byrålåda:/näsduk, papper,/ en kvist lavendel/ i fritt fall/ Avgrunder av drömmande/ eller av lakan,/ studier i kärlek,/ ibland,/ tidningsurklipp/ Det väldiga stormötet/ i en byrålåda:/ en frånvarande talare,/ en knappnål som hetsar upp/ folkmassor/ En väldig triumf/ av kaos och färg/ sammanhållet inom lådans trä/ (med glöd)

Trots de båda poeternas fina bidrag, håller jag ändå tredjepersonen, Nuno Júdice, för att vara den intressantaste. Han är professor vid Universidade Nova i Lissabon och har ägnat sig åt bland annat trubadurkonungen Dom Dinis (1261-1325). Hans starka förankring i de lissabonska miljöerna och stämningarna försätter mig genast i ett poetisk tillstånd och jag längtar så starkt tillbaka till allt det jag sett och erfarit där, i den vita staden vid floden Tejo:

Du går in på caféet och sätter dig vid bordet/ som ännu inte torkats av, det är som om du/ inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen/ som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts/ till sista droppen, och kastar håret bakåt/ så att eventuella skuggor skingras

Så heter det i dikten I Lissabon, den som slutar så här:

Utan att veta/ varför, bevarade jag bilden av dig och har den/ i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,/ som om du hade bett den att hålla det hemligt.


Det är en fantastisk antologi som rymmer dessa tre stora poeter. Jag kan förstås inte göra den minsta rättvisa med korta citat, utan bara rekommendera den för omgående läsning.

(Bokens omslag visar galaxen Vintergatan fotograferad i Tänndalen, Härjedalen, januari 2012 av Per Magnus Hedén.)




lördag 10 november 2012

Mellan sömnen och sömnen



När jag stiger upp denna lördag vet jag att det bara är för att vänta på nästa natt. Det som räddar mig undan tidens dårskap är just sömnen. I natt har jag drömt att jag alltid och överallt gick runt och sjöng Barnatro. Hur är det ens möjligt att barndomens sånger uppträder genom den egna personen i en dröm? Mamma sjöng varje dag dessa sånger när hon maniskt städade sig från rum till rum. Barnatro.

Men jag kunde aldrig anpassa mig till den. Det spelade ingen roll att jag omgavs av Missionsförbundet på mammas sida och Frälsningsarmén på pappas. Inte heller att jag gick i söndagsskola och konfirmerades och försökte vara en SMU-scout hjälpte. Jag hade en motvalls-gen i mig redan vid födseln. Är det därför jag reagerar med instinktiv avsmak när jag ser hur religiösa rörelser åter dominerar världens riktning?

När Jan Myrdal på 1970-talet skrev att framtiden skulle komma att präglas av "ras och religion" skrattade jag. Det tedde sig fullständigt otänkbart - då. Nu vet vi bättre. Så ser striderna ut, också i Europa. De mellanfolkliga sammandrabbningarna är just "ras och religion" i den tappning som Huntington pekade på, "civilisationernas sammanstötningar". Som framtidsprognoser kan båda dessa beskrivningar fungera. Och vi som vägrar låta oss inlemmas i de religiösa eller nationella ideologierna, som rentav vägrar vara del av de totalitära tankefängelserna, och som vägrar ta ord som "ras" i våra munnar, vi har bara ett hopp och det är nattens sömn.

Fotnot. Hur så?

Israelisk film, är den bekant? Vi såg Joseph Cedars gripande Fotnot, som just släppts på dvd i Sverige. Hur sammanfattar man en så gripande film? Låt mig säga så här. Det är en urgammal tradition som står i centrum, Talmudforskningen. Eliezer Shkolnik är huvudkaraktären i berättelsen.

Hans forskning ses det ner på. Och det är ingen tillfällighet att det blir hans son Uriel som tilldelas Israelpriset. Men sonen vill inte spela med i detta onda drama. Han lyckas faktiskt få detta, som är en kombination av missförstånd och elakt spel, att vändas till faderns fördel. Det blir alltså Eliezer som trots allt får priset. Men det kommer att kosta, både på familje- och samhällsplanet.

Det var länge sedan jag såg en film som förenade djupgående filosofiska och teologiska frågor med kallhamrad samtidspolitik.

Den israeliska kontexten är förstås avgörande. Men det inte det Israel som dagligdags figurerar på svenska nyhetssidor. Tvärtom är det ett Israel som för vidare de traditioner som så länge levde i Europa, före nationalsocialismen.Kan en människa ägna sig åt att studera traditionen utan att mördas? Det finns inget entydigt svar på den frågan.

Men filmen Fotnot försöker i alla fall berätta för oss om hur svår vägen till uppriktighet och ärlighet kan vara. Det tycks alltid stå en elak fan i vägen för människor som strävar i den riktningen. Om de är teologer, filosofer, politiker eller bara vanligt skitfolk spelar ingen roll. Konsekvensen blir alltid densamma.





fredag 9 november 2012

Mitt barnbarn Hugo och assistenterna

Mitt barnbarn Hugo, som föddes med Alströms syndrom, har en stor tillgång i sina fantastiska assistenter. Här ser ni honom med H, den av assistenterna jag träffat allra mest. Hon utför ett mirakulöst arbete. Idag skriver Hugos mamma Malin, min äldsta dotter, om honom och assistenterna. Läs hennes berättelse här.


Ricki Neuman: Ni är inte så märkvärdiga som ni tror (Weylers)

Ricki Neuman, anställd vid Svenska Dagbladets kulturredaktion, har en roman bakom sig när han nu utkommer med en lättsam, kåserande och samtidigt mycket allvarlig bok om svensk-judisk identitet, israeliskt deltidsboende och klyvnaden mellan och inom olika kulturkretsar.
"Min familj befann sig långt ifrån de superjudiska; vi hade inga släktingar som hade drabbats av Förintelsen, inga som var sionister eller hade utvandrat, inga som var religiösa, förutom mor- och farföräldrarna, inga som arbetade ideellt i judiska sammanslutningar, inga som verkligen kunde något om det judiska, om vår historia, våra traditioner, vår litteratur."
Neuman skriver utifrån ett medvetande om att han är privilegierad i Sverige, samtidigt som han vet att den judiska historien är skriven med pogromernas och folkmordens blod. Hans lägenhet i Tel Aviv blir plattform för denna livsbetraktelse, som är både underhållande, så att skrattet fastnar i halsen, och uppfordrande.
"Jag har en lägenhet i Tel Aviv, och i början var jag noga med att tydligt och omständligt förklara varför det blev just den staden, som om jag var tvungen att försvara något, och jag berättade om min styvdotter som bor där så vi flyger ändå ner en del, och om en avlägsen släkting som jag tycker om, och flera vänner och bekanta, och att det är judiskt, och vädret och beachen och havet, och att det är lätt att få tag i taxi, och att nästan alla talar engelska, och att där finns en hel del kultur och teaterföreställningar med engelska subtitles, och att krogarna numera håller hög klass, och att man inte behöver ha bil, och att det är säkert att gå på gatorna även på natten. Men aldrig något om  hundbajset."
Genom boken löper som en röd tråd relationen och samtalen med de två åldrade grannarna Hanna Chasak och David Pinsker. De kan sägas vara signifikativa för de israeliska judar som i familjeödet bär på det europeiska trauma som både i det polska och tyska fallet förenar dem i djupaste pessimism inför både det privata och det kollektiva. En gripande bok i all sin enkelhet.


Allt är öde och kontot är tomt

Det är tomt i hamnen nu. Båtarna uppdragna på land. Ödslighet i förening med fri sikt ut över havet. Tosteberga går in i sin bästa årstid. Minns hur vi för några år sedan, när vinden piskade, satte oss där en julafton och fikade. Vi var garanterat ensamma. Inte ens måsarna var på plats.

Spillrorna av badbryggan har dragits en bit upp på gräsplanen. En enda husvagn står kvar.

Båtmasterna ligger prydligt på sina platser. Jag kom hem och titta på mitt bankkonto. Saldot står sedan en vecka tillbaka på 4 kronor och 4 öre. Ingenting annat än väntan och vila är möjligt. De två sista tusenlapparna gick till frimärken för det sista bokutskicket. Jag gör som båtmasterna: lägger mig på min plats, tar fram Herta Müllers nya bok och ägnar mig åt det verkligt väsentliga.



Hunter Davies: John Lennons brev (Norstedts, översättning av David Nessle)

Varför går människor på auktion för att bjuda på underkläder burna av popkulturens idoler? Det enkla svaret finns i ordet idol:

”Avgud; avgudad person; ideal”
heter det i Svenska Akademiens ordlista, och hos Dictionary.com heter det: ”any person or thing regarded with blind admiration, adoration, or devotion”.

När det alltså ges ut böcker om avlidna idolers privatliv brukar de gå åt som smör i solen. Denna nya jättebok om och med John Lennons brev kommer säkert också att göra det.

John Lennon var en av de få personer som jag själv i mycket unga år kom att betrakta som en idol. Därför tyckte jag att Hunter Davies bok var av intresse. Davies är ju rätt man för jobbet, inte minst för att han skrivit den auktoriserade biografin om The Beatles, men också för att han hade en personlig relation till Lennon då det begav sig, och för att Lennons änka Yoko Ono bidragit till projektet, med såväl välsignelse som  konkreta exempel.  Men låt det vara sagt direkt: så mycket brev finns det inte i boken. De som finns är lysande exempel på Lennons humor och litterära språk. Men det mesta i boken utgörs av små lappar med några få ord på, eller vykort som han var noga med att skicka hem till familj och vänner varje gång han var ute på turné.

Den verkliga behållningen med boken är Hunters egna texter, som introducerar varje ny avdelning i boken, från Lennons barndom i 1940-talets Liverpool, fram till den ödesdigra dagen han mördades i New York av just en sådan människa som inte kunde hålla isär idolskapet och sin egen sjuka värld av vanföreställningar (bara genom att skjuta Lennon skulle han, mördaren Mark Chapman, kunna träda in i rollen som Lennon).

Boken slutar med en sida där en kort text som John Lennon skrev 1948, vid åtta års ålder i kusinen Stanley Parks autografbok uppförstorats. Redan där ser man vem han är: ”By hook or by crook/ I´ll be last in/ this book/ John Lennon”.

torsdag 8 november 2012

Black Country. Information om min nya bok

Min nya bok publicerades i oktober 2012. Den är 272 sidor tjock. Vill du köpa ett exemplar kostar det 250:- per styck (400:- om du köper två exemplar) och 300:- för beställningar inom Europa. Frakt ingår i priset. För att beställa sänder du mig bara ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

1/ Förord. Birmingham, Black Country.

2/ AVSNITT TVÅ: BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

3/ AVSNITT TRE: LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

4/ AVSNITT FYRA: KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.
Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

5/ AVSNITT FEM: ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?
Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

6/ AVSNITT SEX: GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)
Revolutionära socialister i Wolverhampton. Om Socialist Workers Party.
Vänsterns gatuopposition. Om partiet Respect och organisationen Unite Against Fascism.

7/ Sammanfattande slutord.

OWEN HATHERLEY: A NEW KIND OF BLEAK

Alldeles överraskande bläddrade jag tillbaka i förra numret (från 25 oktober) av TLS (det senaste har inte ens anlänt och idag, liksom alla torsdagar, utkommer det ett nytt, postgången mellan London och Viby blir allt trögare). Nå, jag såg då på rubriken igen, Pedestrian Critic, och tänkte att det kanske ändå var något jag borde läsa. Det visade sig vara en utförlig recension av Owen Hatherleys nya bok på temat En ny sorts ödslighet. Den tycker han sig finna i den engelska nybyggda områdena. Och som om inte det var nog använder han konkreta exempel från Birmingham. Jag kände inte till boken. Hade jag gjort det hade jag också haft med den i Black Country-boken. Idag anlände den till mig. Bättre sent än aldrig.
"Thus he writes of the Ladywood area of Birmingham - the area with the highest level of unemployment in the country, developed between 1952 and 1964 under the City Architect A. G. Sheppard Fidler, who resisted the turn towards high-speed prefabrication of housing and resigned from his job: Most of it consists of uninteresting towers, occasionally clad, occasionally replaced with equally uninteresting mock-Victorian hutches. But you get a sense of something different when walking along the main Ladywood Middleway: suddenly you're in a landscaped parkway, verdant by the surrounding standards. Inside, ten eight-storey towers, carefully detailed in brown brick and concrete, are interspersed with terraced bungalows. Around them is the undulating landscape of mature trees, taken over from the gardens of middle-class Victorian houses. It feels just, an assertion of the working-class population's collective right to light, air, birdsong and greenery in a city full of wasted land and unchallenged privilege ... Why wasn't it all like this? Why can't it be done again?"

Gästbloggare. Anders Johansson: Källaren


Det höga huset har gaveln vänd mot sjön.
Jag gick nerför källartrappan
så som man närmar sig en länge övergiven lada,
där skärvor av ord och frågor
flyter i ljus som silar mellan springorna.
Efter två veckor var källaren tömd i den dödes hus,
hem för tre generationer under ett sekel;
åtta vagnslaster förda till antikbodar och loppis,
Ett ton och 963 kilo invägda på en container vid Moskogstippen,
däribland nio gamla resväskor, 23 oljemålningar av tvivelaktig beskaffenhet
tusentals fotografier av båthamnar, solnedgångar
och folk församlade vid  middagsbord.
 

Sa jag nio resväskor? Jag menade fjorton.
Dessutom 38 mindre väskor av olika material och beskaffenhet.
Inte ens de centimeterlånga pennstumparna hade kastats.
När de inte längre kunde användas i pennskaft;
hade de lagts ner i skrivbordslådor; papperskorg saknades.
Nu återstod få föremål:
några  jagande hundar, en glasvas och något mer.
De stod där nästan självlysande,
och ropade på uppmärksamhet
som om det förflutna ett ögonblick fördunklat nuet
och upplöst all kronologi
så att det mycket nära avlägsnat sig
och det avlägsna fanns tätt intill.
Jag tänkte, att här finns rum och tid för allt:
för misstag, tal i egen sak, illusioner, pladder.
Allt jag kunde önska mig fanns här;
Allt jag någonsin kunde frukta eller begära.
Ja, tid och plats för allt.
En plats där det äntligen gavs tid
att stjälpa alla hierarkier över ända.
Vi börjar med begrepp, med ideologi,
men till sist måste vi visa våra kort.
 

Ett hem? Rörelsen mot ett hem,
den längtan som kallas hem
med sina minnen, föreställningar, önskningar och tvivel;
de regniga eftermiddagarnas melankoli
och de glittrande stjärnorna i vinternatten.
Mönster mer än fasta former,
en kör av röster och skuggor,
en spänning mellan historia och personligt minne;
kvarlevor av en decimerad stam
som kom ur skogarna
för att berätta sin historia
i det svaga ljuset från ett källarfönster;
medförande souvenirer från ett främmande land, ett land i krig,
Och kanske ett hopp om att något skulle följa,
vars namn stavades försoning,
som om någon var beredd att säga:
försök lista ut vem du är,
innan du dör.
Eftermiddagen tog ett fast grepp om rummen
Jag öppnade källardörren ut mot gatan
såg några tunna moln
på det som ibland högtidligt kallas himmel;
den spegel där vi betraktar oss i det icke-mänskliga.
Huset var tyst som ett segelfartyg i bleke.
På gården bar det gamla gravensteinerträdet frukt,
det som blommar varje år som ett födelsedagskort
i den värld som är den enda.
Men varför förvandla medvetande till landskap;
när vi rör oss bort från något?
Det meningslösa i att vinna
när så mycket går förlorat
Inget blev dock sagt;
det är svårt att säga något av vikt som angår många
och man bör inte vissla bland de döda.
Ändå lyssnade jag efter en närvaro;
Uttalade någon mitt namn
som om det betydde något?
Ville någon säga något till mig, som ännu fanns i rummen?
Om sorg och förlust;
Kort sagt, om människans villkor?
Jag upprepade några besvärjelser:
Ingen plats är som hemmet!
Livet är vackert och dyrbart!
Och med Doris Day sade jag;
What will be will be!
Jag väntade på en vänlig röst
från något hörn av rummet;
något som blöder fram ur tystnaden.
Är livets möjligheter oändliga?
Vad ska man tro, när alla verkligt visa män
säger sig ingenting veta.
Hur ska den berättas, historien om våra liv?
Finns det en tråd som binder samman,
som hela historien beror av?
Finns det ett val mellan flera vägar,
guld och rost?
Är det försvinnandet eller avbrotten vi fruktar?
Men om det bara är på måfå
-   när något blänker tar vi det,
som skator?
Vi ser mot himlen,
sedan mot jorden
i ett försök att förstå
Vad blev det kvar?
ögonblicken kanske;
de som betydde mest;
som smultronen trädda på strået;
ett sista andetag när vi navigerar
genom misstag och lögner;
när en skräck driver bort en  annan.
Den som vill ha lyckliga slut bör läsa kokböcker,
eller deckare, av livet får vi dem inte.
Den gamla asken av trä som en gång innehållit proviant
för sjöfärder i Kalmarsund förhöll sig tyst,
som om den erinrat sig ett avlägset träd.
Den blå askkoppen av glas,
tillverkad i något av Smålands glasbruk
hade gjort sig bättre på en rökig bar
där eftermiddagssolen fått färgen att skimra.
Jag kastade den.
Det är så här världen krackelerar inifrån.
Man förlorar när man vill ha mer,
när ingen är någon
när det svaret ges gång på gång
att ingen är här
och hålet i molnen som öppnas
avslöjar en ännu djupare tomhet:
där sånger om land sjungs långt ute till havs
och de kläder som är staplade i ett hörn
sjunger sitt ingenting, ingenting.
En 40-wattslampa i ett hörn;
månen ute på gården
flyter genom persiennens springor
och kastar ett zebramönster på golvet.
Detta tror jag mig veta om världen:
Den är verklig, den finns inte,
varje dag har ett provisoriskt slut,
allt har en historia,
som är värd att berätta.
Detta motsägs av fotografierna
med sina bestämda ögonblick,
samlade under ett sekel;
i lådor, album, inom glas och ram;
de äldre noggrant förtecknade av faster Karin,
lärarinnan, som försökte ordna berättelserna,
(Det var hon som planterade äppelträdet på gården).
Jag ser på bilderna: unga mödrar
som röker cigaretter på en veranda,
skrattande i den varma julidagen, rent av lyckliga.
Ett barn som bott i huset badar i en kopparbalja.
Lotsen, som ritade sjökort över den svåra farleden genom sundet
blickar med allvar mot oss,
Den siste ägaren är iförd
en tröja med kräftor på.
 

Äldst är ett fotografi av "farmor" som ung,
kopierad efter en glasplåt
i f.d. Hedbergska Ateliern, Östra Nygatan No 37
Hon håller en hundvalp mellan sina händer,
som för att visa att världen är ung.
Det förflutna skickar ut ett klänge till oss,
en stillhet som vi förlorat.
Men vad händer sedan?
Kanske är de vackraste ögonblicken
också de mest sorgsna;
det är ögonblickets natur
att lämna allt som det var.
Jag ser på nytt på bilderna;
fotografierna är skurna ur mörkret;
de flyter fritt som minnet av det okända;
framtiden kan bara förstås när den är genomlevd,
när det är för sent.
Sedan kom natten
och vände sig mot alla
med sitt undervattensjag.
Tre generationer i rakt nedstigande led
levde i huset; alla dog de där
eller högst några hundra meter från det;
som om en vagn över prärien stannat just här
och  utstakat platsen.
Lotsen gick i land och slog sig på affärer;
han köpte ägg av artisten Per Ekströms bror i Segerstad på Öland
och av andra på landsbygden runt Kalmar,
lät frakta dem till Stockholm för försäljning
 

Han dog ung.
Hans son tvingades avbryta sin skolgång, gick i faderns fotspår
köpte glas och sålde, från Smålands nu nedlagda glasbruk.
Slutligen flyttade hans son till huset.
Det är efter honom jag röjer.
Han slöt cirkeln genom att dö i det rum där han föddes.
Det droppar vatten i pannrummet,
i hörnen lyser gammal målarfärg.
Människorna som bott i huset har avsatt spår
medan ett århundrade passerat utanför;
förlupna molekyler, strålning från fotoner, partiklar av hår och skinn.
De döda hade sin tid innan de gjorde sig osynliga.
I den första skymningen
satte jag mig på bänken utanför
och lyssnade till stadens ljud,
som blev allt svagare,
allt mer ekon av varandra.
 

Jag såg konturerna av Öland bortom sundet,
tonande i ett grått dis, som för att undgå berättelsen.
Jag kunde ha rest här förbi
utan att veta vilka som levt vid gatan
och värjer mig vid varje tanke på
att de levande har rätt till sista ordet.



onsdag 7 november 2012

Stig Larsson: När det känns att det håller på att ta slut (Bonniers)

Hur sammanfattar man läsningen av Stig Larssons nya bok, När det känns att det håller på att ta slut? I diverse kulturprogram har man kallat den ”roman”. Något sådant är det inte tal om, och det påstås inte heller i boken. Man kan kalla den precis vad man vill. Men att det är en övermäktig självbiografisk text råder det inte tvekan om. Texten är skriven mellan november 2010 och oktober 2012. Att läsa Larssons långa och mångordiga beskrivningar av amfetaminets roll i hans liv och skrivande är förvisso fascinerande, men när man når slutet på sidan 512 känner man att det nog blivit för mycket, en språklig överdos.

Stig Larson, född 1956, är bekant för oss som poet, prosaist, regissör och filmare. Det är ingen överdrift att påstå att han är en av den svenska litteraturens tidigt legendariska författare. Han markerar tidigt vilken position han intar. Alltsedan debuten (Autisterna 1979) har han utvecklat en säregen stil och estetik. Den skugga han bär omkring på beskrivs inte sällan som ”geniets”. Larsson är aldrig blygsam, allra minst om sig själv:
”Jag vill att människor ska tycka att jag är intelligent, att jag verkar ha insett något som inte har fallit dem in.”
Han ser sig - förmodligen helt uppriktigt - på det sättet och han upprepar det i många variationer i boken. Men denna jag-text är lika mycket en text om numera narkotikaklassade mediciner (som man i vår föräldrageneration skrev ut hämningslöst), tobak, alkohol och amfetamin. Vilken drog han är går på – och det är för det mesta en mix av dem alla – så gör han det för att han anser att hans skrivande blir bättre av det. Jag har lite svårt att se att det skulle förhålla sig så. Han antyder det också själv:

”Alltså, jag kan ha fel. Det finns ju något som heter tillvänjning.” Och det är just det man måste förstå med preparat som Stesolid, Nitrazepam, Rohypnol (det senare preparatet är inte ens tillgängligt legalt i Sverige längre) i kombination med amfetamin och/eller alkohol. Tillvänjning är det enkla och raka svaret på frågan vad de gör med kroppen.

Larsson har utgivit drygt tjugo verk samt medverkat i tidskrifter och press med ofta kontroversiella texter. Hans uttalanden om instinktens roll har väckt misstro. Men lika ofta har de visat sig hålla inför kritisk granskning. När han utger en självbiografisk tegelsten leds man in i ett kreativt liv, som också består av sjukdom, olyckor och detta förtärande drogmissbruk som ibland får mig att tänka att underrubriken till denna bok mycket väl hade kunnat lyda I amfetaminets krets. Tankarna kring hans litterära sällskap, där bl.a. Horace Engdahl ingår, är oupphörligen intressanta, inte minst för att de ger en inblick i hur människor med mycket olika sociala liv ändå kan utbyta tankar och odla en vänskap.

Det finns flera saker som fascinerar mig. Det ena är just hans intellektuella krets, där han bollar tankar och idéer (och av det kommer också det faktum att han ibland publicerar enskilda texter som lyser av egensinne och skärpa). Det andra är hans asociala liv, hans fäbless för de kriminella kretsarna, för knarket och eländet.

Skriver han sig bort från knarket? Ja, han påstår det. Men jag skulle aldrig komma på tanken att moralisera över vad eller vilka medel han går på. Den här boken är som ett tvärsnitt av en litterär kultur som är ohyggligt huvudstadspräglad, trots utvikningarna norrut i hans egen familje- och vänkrets. Den visar på ett litteraturliv där det egentligen inte finns plats för något annat än det skapande egot, vare sig familj eller ett någorlunda anständigt boende.

Här finns intressant material från DN med anledning av boken.




Ur Hjalmar Procopés dikt Min barndoms stad


Jag vill drömma om den gamla tiden,
jag vill minnas hur det var förut,
innan telefonen kom, och friden
ur de stilla hemmen ringdes ut.

Jag vill lyss till någon tystnad stämma,
lyss till längesen förgätna ord.
Jag vill sitta vid min bok där hemma
under lampan vid vårt matsalsbord

(Ur Min barndoms stad från Hjalmar Procopés samlade dikter, utgivna 1920)

Tack till Ulrika W.