lördag 10 november 2012

Mellan sömnen och sömnen



När jag stiger upp denna lördag vet jag att det bara är för att vänta på nästa natt. Det som räddar mig undan tidens dårskap är just sömnen. I natt har jag drömt att jag alltid och överallt gick runt och sjöng Barnatro. Hur är det ens möjligt att barndomens sånger uppträder genom den egna personen i en dröm? Mamma sjöng varje dag dessa sånger när hon maniskt städade sig från rum till rum. Barnatro.

Men jag kunde aldrig anpassa mig till den. Det spelade ingen roll att jag omgavs av Missionsförbundet på mammas sida och Frälsningsarmén på pappas. Inte heller att jag gick i söndagsskola och konfirmerades och försökte vara en SMU-scout hjälpte. Jag hade en motvalls-gen i mig redan vid födseln. Är det därför jag reagerar med instinktiv avsmak när jag ser hur religiösa rörelser åter dominerar världens riktning?

När Jan Myrdal på 1970-talet skrev att framtiden skulle komma att präglas av "ras och religion" skrattade jag. Det tedde sig fullständigt otänkbart - då. Nu vet vi bättre. Så ser striderna ut, också i Europa. De mellanfolkliga sammandrabbningarna är just "ras och religion" i den tappning som Huntington pekade på, "civilisationernas sammanstötningar". Som framtidsprognoser kan båda dessa beskrivningar fungera. Och vi som vägrar låta oss inlemmas i de religiösa eller nationella ideologierna, som rentav vägrar vara del av de totalitära tankefängelserna, och som vägrar ta ord som "ras" i våra munnar, vi har bara ett hopp och det är nattens sömn.

Fotnot. Hur så?

Israelisk film, är den bekant? Vi såg Joseph Cedars gripande Fotnot, som just släppts på dvd i Sverige. Hur sammanfattar man en så gripande film? Låt mig säga så här. Det är en urgammal tradition som står i centrum, Talmudforskningen. Eliezer Shkolnik är huvudkaraktären i berättelsen.

Hans forskning ses det ner på. Och det är ingen tillfällighet att det blir hans son Uriel som tilldelas Israelpriset. Men sonen vill inte spela med i detta onda drama. Han lyckas faktiskt få detta, som är en kombination av missförstånd och elakt spel, att vändas till faderns fördel. Det blir alltså Eliezer som trots allt får priset. Men det kommer att kosta, både på familje- och samhällsplanet.

Det var länge sedan jag såg en film som förenade djupgående filosofiska och teologiska frågor med kallhamrad samtidspolitik.

Den israeliska kontexten är förstås avgörande. Men det inte det Israel som dagligdags figurerar på svenska nyhetssidor. Tvärtom är det ett Israel som för vidare de traditioner som så länge levde i Europa, före nationalsocialismen.Kan en människa ägna sig åt att studera traditionen utan att mördas? Det finns inget entydigt svar på den frågan.

Men filmen Fotnot försöker i alla fall berätta för oss om hur svår vägen till uppriktighet och ärlighet kan vara. Det tycks alltid stå en elak fan i vägen för människor som strävar i den riktningen. Om de är teologer, filosofer, politiker eller bara vanligt skitfolk spelar ingen roll. Konsekvensen blir alltid densamma.





fredag 9 november 2012

Mitt barnbarn Hugo och assistenterna

Mitt barnbarn Hugo, som föddes med Alströms syndrom, har en stor tillgång i sina fantastiska assistenter. Här ser ni honom med H, den av assistenterna jag träffat allra mest. Hon utför ett mirakulöst arbete. Idag skriver Hugos mamma Malin, min äldsta dotter, om honom och assistenterna. Läs hennes berättelse här.


Ricki Neuman: Ni är inte så märkvärdiga som ni tror (Weylers)

Ricki Neuman, anställd vid Svenska Dagbladets kulturredaktion, har en roman bakom sig när han nu utkommer med en lättsam, kåserande och samtidigt mycket allvarlig bok om svensk-judisk identitet, israeliskt deltidsboende och klyvnaden mellan och inom olika kulturkretsar.
"Min familj befann sig långt ifrån de superjudiska; vi hade inga släktingar som hade drabbats av Förintelsen, inga som var sionister eller hade utvandrat, inga som var religiösa, förutom mor- och farföräldrarna, inga som arbetade ideellt i judiska sammanslutningar, inga som verkligen kunde något om det judiska, om vår historia, våra traditioner, vår litteratur."
Neuman skriver utifrån ett medvetande om att han är privilegierad i Sverige, samtidigt som han vet att den judiska historien är skriven med pogromernas och folkmordens blod. Hans lägenhet i Tel Aviv blir plattform för denna livsbetraktelse, som är både underhållande, så att skrattet fastnar i halsen, och uppfordrande.
"Jag har en lägenhet i Tel Aviv, och i början var jag noga med att tydligt och omständligt förklara varför det blev just den staden, som om jag var tvungen att försvara något, och jag berättade om min styvdotter som bor där så vi flyger ändå ner en del, och om en avlägsen släkting som jag tycker om, och flera vänner och bekanta, och att det är judiskt, och vädret och beachen och havet, och att det är lätt att få tag i taxi, och att nästan alla talar engelska, och att där finns en hel del kultur och teaterföreställningar med engelska subtitles, och att krogarna numera håller hög klass, och att man inte behöver ha bil, och att det är säkert att gå på gatorna även på natten. Men aldrig något om  hundbajset."
Genom boken löper som en röd tråd relationen och samtalen med de två åldrade grannarna Hanna Chasak och David Pinsker. De kan sägas vara signifikativa för de israeliska judar som i familjeödet bär på det europeiska trauma som både i det polska och tyska fallet förenar dem i djupaste pessimism inför både det privata och det kollektiva. En gripande bok i all sin enkelhet.


Allt är öde och kontot är tomt

Det är tomt i hamnen nu. Båtarna uppdragna på land. Ödslighet i förening med fri sikt ut över havet. Tosteberga går in i sin bästa årstid. Minns hur vi för några år sedan, när vinden piskade, satte oss där en julafton och fikade. Vi var garanterat ensamma. Inte ens måsarna var på plats.

Spillrorna av badbryggan har dragits en bit upp på gräsplanen. En enda husvagn står kvar.

Båtmasterna ligger prydligt på sina platser. Jag kom hem och titta på mitt bankkonto. Saldot står sedan en vecka tillbaka på 4 kronor och 4 öre. Ingenting annat än väntan och vila är möjligt. De två sista tusenlapparna gick till frimärken för det sista bokutskicket. Jag gör som båtmasterna: lägger mig på min plats, tar fram Herta Müllers nya bok och ägnar mig åt det verkligt väsentliga.



Hunter Davies: John Lennons brev (Norstedts, översättning av David Nessle)

Varför går människor på auktion för att bjuda på underkläder burna av popkulturens idoler? Det enkla svaret finns i ordet idol:

”Avgud; avgudad person; ideal”
heter det i Svenska Akademiens ordlista, och hos Dictionary.com heter det: ”any person or thing regarded with blind admiration, adoration, or devotion”.

När det alltså ges ut böcker om avlidna idolers privatliv brukar de gå åt som smör i solen. Denna nya jättebok om och med John Lennons brev kommer säkert också att göra det.

John Lennon var en av de få personer som jag själv i mycket unga år kom att betrakta som en idol. Därför tyckte jag att Hunter Davies bok var av intresse. Davies är ju rätt man för jobbet, inte minst för att han skrivit den auktoriserade biografin om The Beatles, men också för att han hade en personlig relation till Lennon då det begav sig, och för att Lennons änka Yoko Ono bidragit till projektet, med såväl välsignelse som  konkreta exempel.  Men låt det vara sagt direkt: så mycket brev finns det inte i boken. De som finns är lysande exempel på Lennons humor och litterära språk. Men det mesta i boken utgörs av små lappar med några få ord på, eller vykort som han var noga med att skicka hem till familj och vänner varje gång han var ute på turné.

Den verkliga behållningen med boken är Hunters egna texter, som introducerar varje ny avdelning i boken, från Lennons barndom i 1940-talets Liverpool, fram till den ödesdigra dagen han mördades i New York av just en sådan människa som inte kunde hålla isär idolskapet och sin egen sjuka värld av vanföreställningar (bara genom att skjuta Lennon skulle han, mördaren Mark Chapman, kunna träda in i rollen som Lennon).

Boken slutar med en sida där en kort text som John Lennon skrev 1948, vid åtta års ålder i kusinen Stanley Parks autografbok uppförstorats. Redan där ser man vem han är: ”By hook or by crook/ I´ll be last in/ this book/ John Lennon”.

torsdag 8 november 2012

Black Country. Information om min nya bok

Min nya bok publicerades i oktober 2012. Den är 272 sidor tjock. Vill du köpa ett exemplar kostar det 250:- per styck (400:- om du köper två exemplar) och 300:- för beställningar inom Europa. Frakt ingår i priset. För att beställa sänder du mig bara ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

1/ Förord. Birmingham, Black Country.

2/ AVSNITT TVÅ: BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

3/ AVSNITT TRE: LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

4/ AVSNITT FYRA: KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.
Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

5/ AVSNITT FEM: ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?
Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

6/ AVSNITT SEX: GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)
Revolutionära socialister i Wolverhampton. Om Socialist Workers Party.
Vänsterns gatuopposition. Om partiet Respect och organisationen Unite Against Fascism.

7/ Sammanfattande slutord.

OWEN HATHERLEY: A NEW KIND OF BLEAK

Alldeles överraskande bläddrade jag tillbaka i förra numret (från 25 oktober) av TLS (det senaste har inte ens anlänt och idag, liksom alla torsdagar, utkommer det ett nytt, postgången mellan London och Viby blir allt trögare). Nå, jag såg då på rubriken igen, Pedestrian Critic, och tänkte att det kanske ändå var något jag borde läsa. Det visade sig vara en utförlig recension av Owen Hatherleys nya bok på temat En ny sorts ödslighet. Den tycker han sig finna i den engelska nybyggda områdena. Och som om inte det var nog använder han konkreta exempel från Birmingham. Jag kände inte till boken. Hade jag gjort det hade jag också haft med den i Black Country-boken. Idag anlände den till mig. Bättre sent än aldrig.
"Thus he writes of the Ladywood area of Birmingham - the area with the highest level of unemployment in the country, developed between 1952 and 1964 under the City Architect A. G. Sheppard Fidler, who resisted the turn towards high-speed prefabrication of housing and resigned from his job: Most of it consists of uninteresting towers, occasionally clad, occasionally replaced with equally uninteresting mock-Victorian hutches. But you get a sense of something different when walking along the main Ladywood Middleway: suddenly you're in a landscaped parkway, verdant by the surrounding standards. Inside, ten eight-storey towers, carefully detailed in brown brick and concrete, are interspersed with terraced bungalows. Around them is the undulating landscape of mature trees, taken over from the gardens of middle-class Victorian houses. It feels just, an assertion of the working-class population's collective right to light, air, birdsong and greenery in a city full of wasted land and unchallenged privilege ... Why wasn't it all like this? Why can't it be done again?"

Gästbloggare. Anders Johansson: Källaren


Det höga huset har gaveln vänd mot sjön.
Jag gick nerför källartrappan
så som man närmar sig en länge övergiven lada,
där skärvor av ord och frågor
flyter i ljus som silar mellan springorna.
Efter två veckor var källaren tömd i den dödes hus,
hem för tre generationer under ett sekel;
åtta vagnslaster förda till antikbodar och loppis,
Ett ton och 963 kilo invägda på en container vid Moskogstippen,
däribland nio gamla resväskor, 23 oljemålningar av tvivelaktig beskaffenhet
tusentals fotografier av båthamnar, solnedgångar
och folk församlade vid  middagsbord.
 

Sa jag nio resväskor? Jag menade fjorton.
Dessutom 38 mindre väskor av olika material och beskaffenhet.
Inte ens de centimeterlånga pennstumparna hade kastats.
När de inte längre kunde användas i pennskaft;
hade de lagts ner i skrivbordslådor; papperskorg saknades.
Nu återstod få föremål:
några  jagande hundar, en glasvas och något mer.
De stod där nästan självlysande,
och ropade på uppmärksamhet
som om det förflutna ett ögonblick fördunklat nuet
och upplöst all kronologi
så att det mycket nära avlägsnat sig
och det avlägsna fanns tätt intill.
Jag tänkte, att här finns rum och tid för allt:
för misstag, tal i egen sak, illusioner, pladder.
Allt jag kunde önska mig fanns här;
Allt jag någonsin kunde frukta eller begära.
Ja, tid och plats för allt.
En plats där det äntligen gavs tid
att stjälpa alla hierarkier över ända.
Vi börjar med begrepp, med ideologi,
men till sist måste vi visa våra kort.
 

Ett hem? Rörelsen mot ett hem,
den längtan som kallas hem
med sina minnen, föreställningar, önskningar och tvivel;
de regniga eftermiddagarnas melankoli
och de glittrande stjärnorna i vinternatten.
Mönster mer än fasta former,
en kör av röster och skuggor,
en spänning mellan historia och personligt minne;
kvarlevor av en decimerad stam
som kom ur skogarna
för att berätta sin historia
i det svaga ljuset från ett källarfönster;
medförande souvenirer från ett främmande land, ett land i krig,
Och kanske ett hopp om att något skulle följa,
vars namn stavades försoning,
som om någon var beredd att säga:
försök lista ut vem du är,
innan du dör.
Eftermiddagen tog ett fast grepp om rummen
Jag öppnade källardörren ut mot gatan
såg några tunna moln
på det som ibland högtidligt kallas himmel;
den spegel där vi betraktar oss i det icke-mänskliga.
Huset var tyst som ett segelfartyg i bleke.
På gården bar det gamla gravensteinerträdet frukt,
det som blommar varje år som ett födelsedagskort
i den värld som är den enda.
Men varför förvandla medvetande till landskap;
när vi rör oss bort från något?
Det meningslösa i att vinna
när så mycket går förlorat
Inget blev dock sagt;
det är svårt att säga något av vikt som angår många
och man bör inte vissla bland de döda.
Ändå lyssnade jag efter en närvaro;
Uttalade någon mitt namn
som om det betydde något?
Ville någon säga något till mig, som ännu fanns i rummen?
Om sorg och förlust;
Kort sagt, om människans villkor?
Jag upprepade några besvärjelser:
Ingen plats är som hemmet!
Livet är vackert och dyrbart!
Och med Doris Day sade jag;
What will be will be!
Jag väntade på en vänlig röst
från något hörn av rummet;
något som blöder fram ur tystnaden.
Är livets möjligheter oändliga?
Vad ska man tro, när alla verkligt visa män
säger sig ingenting veta.
Hur ska den berättas, historien om våra liv?
Finns det en tråd som binder samman,
som hela historien beror av?
Finns det ett val mellan flera vägar,
guld och rost?
Är det försvinnandet eller avbrotten vi fruktar?
Men om det bara är på måfå
-   när något blänker tar vi det,
som skator?
Vi ser mot himlen,
sedan mot jorden
i ett försök att förstå
Vad blev det kvar?
ögonblicken kanske;
de som betydde mest;
som smultronen trädda på strået;
ett sista andetag när vi navigerar
genom misstag och lögner;
när en skräck driver bort en  annan.
Den som vill ha lyckliga slut bör läsa kokböcker,
eller deckare, av livet får vi dem inte.
Den gamla asken av trä som en gång innehållit proviant
för sjöfärder i Kalmarsund förhöll sig tyst,
som om den erinrat sig ett avlägset träd.
Den blå askkoppen av glas,
tillverkad i något av Smålands glasbruk
hade gjort sig bättre på en rökig bar
där eftermiddagssolen fått färgen att skimra.
Jag kastade den.
Det är så här världen krackelerar inifrån.
Man förlorar när man vill ha mer,
när ingen är någon
när det svaret ges gång på gång
att ingen är här
och hålet i molnen som öppnas
avslöjar en ännu djupare tomhet:
där sånger om land sjungs långt ute till havs
och de kläder som är staplade i ett hörn
sjunger sitt ingenting, ingenting.
En 40-wattslampa i ett hörn;
månen ute på gården
flyter genom persiennens springor
och kastar ett zebramönster på golvet.
Detta tror jag mig veta om världen:
Den är verklig, den finns inte,
varje dag har ett provisoriskt slut,
allt har en historia,
som är värd att berätta.
Detta motsägs av fotografierna
med sina bestämda ögonblick,
samlade under ett sekel;
i lådor, album, inom glas och ram;
de äldre noggrant förtecknade av faster Karin,
lärarinnan, som försökte ordna berättelserna,
(Det var hon som planterade äppelträdet på gården).
Jag ser på bilderna: unga mödrar
som röker cigaretter på en veranda,
skrattande i den varma julidagen, rent av lyckliga.
Ett barn som bott i huset badar i en kopparbalja.
Lotsen, som ritade sjökort över den svåra farleden genom sundet
blickar med allvar mot oss,
Den siste ägaren är iförd
en tröja med kräftor på.
 

Äldst är ett fotografi av "farmor" som ung,
kopierad efter en glasplåt
i f.d. Hedbergska Ateliern, Östra Nygatan No 37
Hon håller en hundvalp mellan sina händer,
som för att visa att världen är ung.
Det förflutna skickar ut ett klänge till oss,
en stillhet som vi förlorat.
Men vad händer sedan?
Kanske är de vackraste ögonblicken
också de mest sorgsna;
det är ögonblickets natur
att lämna allt som det var.
Jag ser på nytt på bilderna;
fotografierna är skurna ur mörkret;
de flyter fritt som minnet av det okända;
framtiden kan bara förstås när den är genomlevd,
när det är för sent.
Sedan kom natten
och vände sig mot alla
med sitt undervattensjag.
Tre generationer i rakt nedstigande led
levde i huset; alla dog de där
eller högst några hundra meter från det;
som om en vagn över prärien stannat just här
och  utstakat platsen.
Lotsen gick i land och slog sig på affärer;
han köpte ägg av artisten Per Ekströms bror i Segerstad på Öland
och av andra på landsbygden runt Kalmar,
lät frakta dem till Stockholm för försäljning
 

Han dog ung.
Hans son tvingades avbryta sin skolgång, gick i faderns fotspår
köpte glas och sålde, från Smålands nu nedlagda glasbruk.
Slutligen flyttade hans son till huset.
Det är efter honom jag röjer.
Han slöt cirkeln genom att dö i det rum där han föddes.
Det droppar vatten i pannrummet,
i hörnen lyser gammal målarfärg.
Människorna som bott i huset har avsatt spår
medan ett århundrade passerat utanför;
förlupna molekyler, strålning från fotoner, partiklar av hår och skinn.
De döda hade sin tid innan de gjorde sig osynliga.
I den första skymningen
satte jag mig på bänken utanför
och lyssnade till stadens ljud,
som blev allt svagare,
allt mer ekon av varandra.
 

Jag såg konturerna av Öland bortom sundet,
tonande i ett grått dis, som för att undgå berättelsen.
Jag kunde ha rest här förbi
utan att veta vilka som levt vid gatan
och värjer mig vid varje tanke på
att de levande har rätt till sista ordet.



onsdag 7 november 2012

Stig Larsson: När det känns att det håller på att ta slut (Bonniers)

Hur sammanfattar man läsningen av Stig Larssons nya bok, När det känns att det håller på att ta slut? I diverse kulturprogram har man kallat den ”roman”. Något sådant är det inte tal om, och det påstås inte heller i boken. Man kan kalla den precis vad man vill. Men att det är en övermäktig självbiografisk text råder det inte tvekan om. Texten är skriven mellan november 2010 och oktober 2012. Att läsa Larssons långa och mångordiga beskrivningar av amfetaminets roll i hans liv och skrivande är förvisso fascinerande, men när man når slutet på sidan 512 känner man att det nog blivit för mycket, en språklig överdos.

Stig Larson, född 1956, är bekant för oss som poet, prosaist, regissör och filmare. Det är ingen överdrift att påstå att han är en av den svenska litteraturens tidigt legendariska författare. Han markerar tidigt vilken position han intar. Alltsedan debuten (Autisterna 1979) har han utvecklat en säregen stil och estetik. Den skugga han bär omkring på beskrivs inte sällan som ”geniets”. Larsson är aldrig blygsam, allra minst om sig själv:
”Jag vill att människor ska tycka att jag är intelligent, att jag verkar ha insett något som inte har fallit dem in.”
Han ser sig - förmodligen helt uppriktigt - på det sättet och han upprepar det i många variationer i boken. Men denna jag-text är lika mycket en text om numera narkotikaklassade mediciner (som man i vår föräldrageneration skrev ut hämningslöst), tobak, alkohol och amfetamin. Vilken drog han är går på – och det är för det mesta en mix av dem alla – så gör han det för att han anser att hans skrivande blir bättre av det. Jag har lite svårt att se att det skulle förhålla sig så. Han antyder det också själv:

”Alltså, jag kan ha fel. Det finns ju något som heter tillvänjning.” Och det är just det man måste förstå med preparat som Stesolid, Nitrazepam, Rohypnol (det senare preparatet är inte ens tillgängligt legalt i Sverige längre) i kombination med amfetamin och/eller alkohol. Tillvänjning är det enkla och raka svaret på frågan vad de gör med kroppen.

Larsson har utgivit drygt tjugo verk samt medverkat i tidskrifter och press med ofta kontroversiella texter. Hans uttalanden om instinktens roll har väckt misstro. Men lika ofta har de visat sig hålla inför kritisk granskning. När han utger en självbiografisk tegelsten leds man in i ett kreativt liv, som också består av sjukdom, olyckor och detta förtärande drogmissbruk som ibland får mig att tänka att underrubriken till denna bok mycket väl hade kunnat lyda I amfetaminets krets. Tankarna kring hans litterära sällskap, där bl.a. Horace Engdahl ingår, är oupphörligen intressanta, inte minst för att de ger en inblick i hur människor med mycket olika sociala liv ändå kan utbyta tankar och odla en vänskap.

Det finns flera saker som fascinerar mig. Det ena är just hans intellektuella krets, där han bollar tankar och idéer (och av det kommer också det faktum att han ibland publicerar enskilda texter som lyser av egensinne och skärpa). Det andra är hans asociala liv, hans fäbless för de kriminella kretsarna, för knarket och eländet.

Skriver han sig bort från knarket? Ja, han påstår det. Men jag skulle aldrig komma på tanken att moralisera över vad eller vilka medel han går på. Den här boken är som ett tvärsnitt av en litterär kultur som är ohyggligt huvudstadspräglad, trots utvikningarna norrut i hans egen familje- och vänkrets. Den visar på ett litteraturliv där det egentligen inte finns plats för något annat än det skapande egot, vare sig familj eller ett någorlunda anständigt boende.

Här finns intressant material från DN med anledning av boken.




Ur Hjalmar Procopés dikt Min barndoms stad


Jag vill drömma om den gamla tiden,
jag vill minnas hur det var förut,
innan telefonen kom, och friden
ur de stilla hemmen ringdes ut.

Jag vill lyss till någon tystnad stämma,
lyss till längesen förgätna ord.
Jag vill sitta vid min bok där hemma
under lampan vid vårt matsalsbord

(Ur Min barndoms stad från Hjalmar Procopés samlade dikter, utgivna 1920)

Tack till Ulrika W. 



Birmingham-upploppen 2011. Nytt smakprov ur min nya bok Black Country

På väg in till New Street Station. Foto: Thomas Nydahl

Birmingham utsattes svårt för den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden. Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.”

I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder  och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight, lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  ”Det är inte hudfärg, det är kultur.” Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.”

Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen. Starkey hänvisar till Lindsay Johns, som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han. Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:
”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…)Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…)För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”
Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.






tisdag 6 november 2012

En mörk novembertisdag

Olseröd vid Östersjön, 5 november. Foto: Astrid Nydahl
När ingenting blir sagt nöjer man sig med tystnaden. Hela denna mörka novembertisdag (som började med solsken och blå himmel) är sluten av tid och rum. Här inne finns också mörkret. Till ett märkligt tunt Merlot-vin och gryta gjord på vildsvinskött försökte jag locka fram det inre ljuset. Istället blev mörkret tätare. Jag kan inte förmå mig att lyssna till musik, inte ens den barockmusik som väckte mig. Jag satt i hennes bil, som alltid på passagerarsidan, och tryckte in P2 på bilradion. Den musiken förblir så välbekant att den fungerar som den mildaste väckarklocka. Men jag vaknade aldrig denna tisdag. Istället hukade jag i det täta mörker som är såväl väggar som golv och tak.



Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Smakprov ur nya boken Black Country

Lady Walfruna.

Varje gång jag besöker Black Country umgås jag med två välkända kvinnor. Det gör ingenting att de är legendariska, tvärtom ger det umgänget särskild tyngd. Bussen tar jag direkt till Wolverhampton för ett besök hos Lady Walfruna. Vem är hon? Självklart är hon en kvinna som gjort historiska avtryck. Första gången hon nämns är år 943. I själva verket är det så att det är hon som givit namn åt staden. År 985 gav Kung Ethelred II henne ett stycke mark vid Heatune. Man tror att Heantune (eller High Town) senare kom att heta Wulfrunas Heantune, och därifrån var steget inte långt till stadsnamnet Wolver-hampton. I en essä av Jenny Jones kan man läsa:

”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro.

Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.

***

För att komma till den andra kvinnan behöver jag bara ta bussen en kortare tur, till Walsall. Där står hon staty, precis som Wulfruna, fast för helt andra gärningar. Det var Francis John Williamson som gjorde statyn redan 1886. Hon var den första kvinnan att bli staty utanför kungafamiljen. Och jag blir rörd varje gång jag besöker henne, eftersom hon var något så ovanligt som en äkta människa.


Sister Dora. Foto: AN
John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om Sister Dora of Walsall:

“När Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. Men hennes far förbjöd henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes invalidiserade mamma. Dorotyhy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till

Good Samaritans, där hon antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet, eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv.

Walsall var en industristad och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna. Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre operationer under läkarens övervakning.

1867 byggdes ett nytt, större sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875 inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade. Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill inte uttala det.’  Det var framför allt bland de fattiga i Walsall som hon älskade.”

Också på minnesplaketten vid foten av hennes staty bekräftas uppgiften att hon främst månade om de människor som hade det allra svårast, de fattiga och de hårt utsatta i arbetarklassen som skadades i gruvor och fabriker.

1878 var det hon själv som drabbades av sjukdom, bröstcancer,  och hon avled på julafton det året. Florence Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’