onsdag 7 november 2012

Birmingham-upploppen 2011. Nytt smakprov ur min nya bok Black Country

På väg in till New Street Station. Foto: Thomas Nydahl

Birmingham utsattes svårt för den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden. Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.”

I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder  och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight, lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  ”Det är inte hudfärg, det är kultur.” Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.”

Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen. Starkey hänvisar till Lindsay Johns, som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han. Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:
”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…)Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…)För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”
Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.






tisdag 6 november 2012

En mörk novembertisdag

Olseröd vid Östersjön, 5 november. Foto: Astrid Nydahl
När ingenting blir sagt nöjer man sig med tystnaden. Hela denna mörka novembertisdag (som började med solsken och blå himmel) är sluten av tid och rum. Här inne finns också mörkret. Till ett märkligt tunt Merlot-vin och gryta gjord på vildsvinskött försökte jag locka fram det inre ljuset. Istället blev mörkret tätare. Jag kan inte förmå mig att lyssna till musik, inte ens den barockmusik som väckte mig. Jag satt i hennes bil, som alltid på passagerarsidan, och tryckte in P2 på bilradion. Den musiken förblir så välbekant att den fungerar som den mildaste väckarklocka. Men jag vaknade aldrig denna tisdag. Istället hukade jag i det täta mörker som är såväl väggar som golv och tak.



Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Smakprov ur nya boken Black Country

Lady Walfruna.

Varje gång jag besöker Black Country umgås jag med två välkända kvinnor. Det gör ingenting att de är legendariska, tvärtom ger det umgänget särskild tyngd. Bussen tar jag direkt till Wolverhampton för ett besök hos Lady Walfruna. Vem är hon? Självklart är hon en kvinna som gjort historiska avtryck. Första gången hon nämns är år 943. I själva verket är det så att det är hon som givit namn åt staden. År 985 gav Kung Ethelred II henne ett stycke mark vid Heatune. Man tror att Heantune (eller High Town) senare kom att heta Wulfrunas Heantune, och därifrån var steget inte långt till stadsnamnet Wolver-hampton. I en essä av Jenny Jones kan man läsa:

”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro.

Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.

***

För att komma till den andra kvinnan behöver jag bara ta bussen en kortare tur, till Walsall. Där står hon staty, precis som Wulfruna, fast för helt andra gärningar. Det var Francis John Williamson som gjorde statyn redan 1886. Hon var den första kvinnan att bli staty utanför kungafamiljen. Och jag blir rörd varje gång jag besöker henne, eftersom hon var något så ovanligt som en äkta människa.


Sister Dora. Foto: AN
John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om Sister Dora of Walsall:

“När Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. Men hennes far förbjöd henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes invalidiserade mamma. Dorotyhy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till

Good Samaritans, där hon antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet, eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv.

Walsall var en industristad och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna. Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre operationer under läkarens övervakning.

1867 byggdes ett nytt, större sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875 inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade. Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill inte uttala det.’  Det var framför allt bland de fattiga i Walsall som hon älskade.”

Också på minnesplaketten vid foten av hennes staty bekräftas uppgiften att hon främst månade om de människor som hade det allra svårast, de fattiga och de hårt utsatta i arbetarklassen som skadades i gruvor och fabriker.

1878 var det hon själv som drabbades av sjukdom, bröstcancer,  och hon avled på julafton det året. Florence Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’




Kinesisk kolonialism i Afrika

Nej, det är inte Kina, det är Olseröd. Foto: TN
Måndagen slutade med en dokumentär om den kinesiska kolonialismen i Afrika. När jag ser hur stora och små kinesiska företag skaffar sig allt större kontroll över viktiga näringsgrenar i länder som Angola och Kongo ställer jag mig några frågor:

Varför innebar inte den så kallade "avkoloniseringen" att Afrika ställde sig på egna ben och utvecklade sina nationer själva?

Varför kunde den gigantiska imperiebyggande kinesiska nationen ta över det som varit europeiska kolonier så smärtfritt?

Varför är den kinesiska kolonialismen i Afrika helt oemotsagd? Är anti-kolonialism enbart riktad mot västerländsk utplundring?

I know what I know... så sjunger Paul Simon på sin sydafrikanska skiva Graceland.


måndag 5 november 2012

Äntligen överröstad

Olseröd med utsikt mot Åhus hamn i horisonten
Äntligen överröstad! Efter besök hos några av barnen på Linderödsåsen och mitt barnbarn Alfons på Västra Vrams kyrkogård, åkte vi till kusten i höjd med Olseröd. En odräglig badstrand sommartid, ett paradis från september till maj. Regnet vräkte ner. Vi plockade först mossor i strandskogen, mörkt gröna och sprött vita, för kommande högtider då de ska vara torra för att användas. Sedan tog jag kameran i en kupad hand och gick över sandbankarna ner mot stranden. Havet brusade inte idag, det mullrade. Bilden kan förstås inte ge en rättvis bild av hur det lät eller såg ut. Men jag menar vad jag säger: äntligen överröstades både mina inre och yttre röster. Jag teg still, höll händerna om kameran, tryckte av och gick med regnet piskande mot kinderna tillbaka in mot strandskogen.


Måndag på familjerunda

Kongens Have, Köpenhamn 4 november. Foto: Snaphanen
Denna måndag ägnas familjen. Först åker vi till Västra Vrams kyrkogård i Tollarp och sätter ljus på mitt barnbarn Alfons grav. Sedan till min yngste son och två av mina döttrar, i vars respektive brevlådor i byarna Östervång och Sätaröd jag ska lägga Black Country-boken.

Därifrån går färden upp till toppen av Linderödsåsen, närmare bestämt till Knopparp där vi ska besöka min äldste son och hans sambo, för bokleverans och fika.

En sådan mellandag är precis vad som behövs just nu. Inte hänga vid datorn. Inte sno rastlöst runt och grubbla på det svåra och sorgliga, för det blir ingenting bättre av.

***

Sakta, sakta ska jag närma mig ett nytt skrivande. Att lägga detta senaste projekt åt sidan blir förstås inte lätt, det har funnits dag och natt ganska länge.

Jag tar mig friheten att citera vad bloggaren Bernur skrev om boken:
"Dåtid och nutid möts i boken, när Nydahl rör sig fritt mellan 1800-talshistorien kring industrialismen i området West Midlands, som tecknar en nödvändig bakgrund till faktiska förhållanden i samtiden: det må ha blivit en kliché att vi behöver historiekunskaperna för att förstå nutiden, men här illustreras denna tes övertygande. Uppgivenheten och indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas, och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna blir när utanförskapet är ett aktivt val. Nydahl är helt klart en av de mest motvalls författare jag känner till. Han har gjort sig fri från alla institutioner, från allt beroende, och skriver med en lätthet som bara kan avundas. Att det är skrivet utanför journalistiska krav tror jag också har varit befriande, att det har skapat förutsättningar för det mer genomtänkta resonemanget. Astrid Nydahls bilder berikar till helhetsupplevelsen – det vill säga att den här boken kan vara en av de viktigaste Nydahl har skrivit, att den är en skarpt formulerad varning." 





söndag 4 november 2012

Vinterväntan. Höstfärger. Blå jazztrumpet

Landön 3 november. Foto: Astrid Nydahl
Igår upptäckte jag att vinterväntan fötts i mig. Jag väntar och längtar. När vintern kommit - om den kommer den här gången - förändras alla förutsättningar. Jag kan med gott samvete stanna inne. Ägna mig uteslutande åt läsandet och skrivandet. Igår var vi tvingade att ta en tur till ett varuhus. Det första som mötte oss var jultomtar. Den 3 november stod de där och plingade och ljög.

Jag började mitt yrkesliv som dekoratör på Ohlssons herrekipering i Malmö. Det var sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Nog minns jag att vi började julförberedelserna direkt efter sommarsemestern. Men inte att vi började skylta med tomtar i oktober-november.

Dårskapen tvingar mig att stanna hemma. Att befinna mig inomhus. Min vinterväntan är mitt enda hopp.

Kongens Have, Köpenhamn 4 november. Foto: Snaphanen
När jag idag fick en serie bilder från min danske vän Snaphanen föddes också en annan längtan. Köpenhamn är i alla avseenden min stad. Där kan jag trivas, och just idag hade jag gärna promenerat där i höstfärgerna. Men mest av allt längtar jag efter ett nytt besök på Copenhagen Jazzhouse. Minnena därifrån är så starka och så varma, att jag vet hur väl den musiken gör mig. Den enskilde artist som givit mig mest är Jens Winther, som dessvärre avled alldeles för ung. Hans blå trumpet var inte alldeles olik Chet Bakers.





lördag 3 november 2012

Allhelgona

I tre dagar såg det ut så här på golv och stolar. Kassar och lådor fulla med bokpaket redo att skickas ut i landet och till olika europeiska länder. Nu är golvet tomt igen, såpaskurat för helgen.

Alla Helgons dag har jag hela förmiddagen använt för vandringar utmed Östersjökusten. Jag har grubblat, funderat och vridvänt på den situation jag befinner mig i som far, farfar och morfar. Ånyo har en tragisk händelse förmörkat horisonten i den närmaste kretsen. Och ändå är det så försvinnande lite jag kan göra, i själva verket inget alls. Jag måste finnas för alla de andra, som de finns för mig. Men det som plågar oss kan vi bara tala om och tänka på. Handlingsutrymmet är försvinnande litet. Så när jag går mellan den multnande tången och de allt naknare träden tänker jag på vad det är som skiljer liv från död, och varför vissa av oss lovsjunger livet varje dag medan andra önskar sig mycket långt bort från det.

Astrid gick runt och fotograferade i det milda regnet. Vi hade tillsammans druckit kaffe och ätit dubbla smörgåsar med danskt rågbröd, kokt skinka och majonnäs. Korta stunder höll regnet upp. Så kom det tillbaka i kraftiga skurar för att sedan återgå till det milda duggandet.

Under kanske tre minuter lyssnade jag till ett vackert stycke av Vivaldi, innan jag återupptog vandringen. Till höger om mig, nära vattenbrynet rörde sig de tre svanarna stilla och majestätiskt.

En plötsligt svallvåg fortplantade sig utmed kustlinjen sedan ett större containerfartyg seglat in mot Åhus hamn.

När solen bröt igenom var det nästan chockartat, som en stråle av omotiverat ljus. Kan man bära ett sådant ljus inom sig också i de svåra stunderna? Jag tror alltmer att man måste det. Annars kan man inte finnas till för stöd och hjälp. När mörkret tillåts erövra den inre världen blir också den yttre mörklagd.

Jag har skickat ut alla böcker utom tre. De får bli det sista i den här omgången. Jag är ingen affärsman. Jag har inte skrivit Black Country för att tjäna pengar. Jag har skrivit den därför att jag inte hade något val, man ställs förr eller senare inför de frågor och ämnen som vistelsen i ett och samma landskap ger upphov till. Egentligen - om jag ska vara riktigt ärlig - är detta en bok som i en eller annan form, i fragment, texter eller reportage, funnits hos mig sedan 1998. Om den nu blir läst - och diskuterad - så har jag kommit dit jag ville. Allt annat är Allhelgona. Allvar, eftertanke, minnen och omsorger.

Första recensionen av Black Country, redan idag, hos Bernur. Smakar och förtröstar:
"Att följa Nydahls resonemang är delvis deprimerande, delvis skrämmande. Men det är ett resonemang som inte låter sig avfärdas: vore våra svenska politiker läskunniga, skulle det här vara något som rimligen borde tilltala dem, för här beskrivs likheter med vårt svenska samhälle – dels uppenbara paralleller, och dels potentiella oroshärdar. För frustration och bitterhet måste explodera – se bara kravallerna som spreds från Tottenham över England förra sommaren, och tro inte att Sverige ska gå förskonade från liknande upplopp när tillräckligt många unga killar blir tillräckligt uppgivna och desperata. Vi ser tendensen till social utslagning här också, i ett allt mer segregerat samhälle."
"Den etablerade politiken har misslyckats, menar Nydahl i det avslutande kapitlet, kanske det mest skrämmande, med exempel från bland andra EDL (English Defence League) och BNP (British National Party). För så ser tendensen ut, att vilsna (manliga) ungdomar söker sig till extrema lösningar. Men det våld som möts av våld löser ju inga problem, utan skapar bara nya våldsamma(re) problem. Någon fredlig lösning erbjuder visserligen inte den här boken, och jag kan inte själv trolla fram något som skulle rädda oss: för att vi kommer att behöva räddning, det är jag nog tillräckligt pessimistiskt lagd för att tycka."


Patrick Modiano: Lilla smycket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Pontus Grate)


Här får ni en repris. Det är ju helg och jag kan just denna helg inte rekommendera en bättre bok än denna.

Huvudperson och berättare i Patrick Modianos Lilla smycket är artonåriga Thérèse Cardères i Paris. Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.
"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."
Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.
"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."
 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.

fredag 2 november 2012

Black Countrysäcken knyts ihop. Och så ännu ett prov ur boken för nya läsare.

Corporation Street, där vi tog bussarna ut i Black Country. Foto: AN
Just hemkommen från dagens posttur. Samtliga sponsorexemplar gick iväg i onsdags.

Igår gick de flesta av förhandsbeställningarna.

Idag gick resterande exemplar iväg, och bland dem finns bland annat frilansare i Danmark och Sverige.

Väl hemkommen hade jag ett par nya beställningar i inkorgen. Det går med andra ord bra för mitt Black Country-projekt och känner att jag kan knyta ihop säcken och andas ut.

Jag vill förstås påpeka att nya intresserade är välkomna med beställningar. Priset är 250:- för svenska kunder (400:- för två exemplar) inklusive frakt, och 300:- för europeiska kunder. Utanför Europa får vi diskutera priset. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du är intresserad.

För er som inte följt projektet under våren och sommaren lägger jag här ut ett nytt kapitel för läsning. Kapitlet ingår i den avdelning i boken som avhandlar landskapets rötter och rotlöshet.

En misslyckandets kultur. Skolorna i Birmingham.


När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I mars 2012 berättade Birmingham Post om krisen i i Birminghamskolorna. Det visar sig vara så att vita arbetarklasspojkar har de allra sämsta studieresultaten, medan andra etniska grupper gör stora framsteg. Det har fått kommunfullmäktiges utbildningsavdelning att arbeta fram planer, för att förhindra att dessa pojkars studieresultat ska sjunka ytterligare och att de ska kunna delta i kampen för kvalifikationer och kunskaper.

New Street. Foto: TN
Medan barn från etniska minoriteter, inklusive bangladeshier och afro-karibier, har förbättrar sina resultat det senaste årtiondet, så har barn från den vita arbetarklassen misslyckats.

Bland alla orsaksteorier som diskuteras, undrar jag om inte den som kommer närmast sanningen, är den som konstaterar att de traditionella fabriksjobben och rena kroppsarbeten, blir allt färre, och att de vita pojkarna som kommer från fattiga miljöer därför förlorat all inspiration och motivation. Varför anstränga sig om  man ändå inte får något jobb?

Den jämförelse man gör med etniska minoriteter är lite tokig. För att förstå vad som skiljer grupperna åt, måste man visa hur utgångspunkten ser ut. Trots att man alltså talar om förbättrade studieresultat, så måste man förstå att det för de svarta, karibiska pojkarna i Birmingham handlar om en ökning på sex procent utifrån grundförutsättningen att endast 45% av dem tidigare lyckades slutföra studierna. För somalierna är ökningen 14% utifrån det faktum att tidigare 50% av dem lyckades. Bland pojkarna från bangladeshiska familjer har slutresultatet de senaste tio åren ökat med 29% och lett till att 63% av dem slutför studierna och tar sin examen. Siffran för vita arbetarklasspojkar är chockerande låg. Endast 29% av dem slutför studierna och tar sin examen.

2008-2009 gjorde Newman University College i Bartley Green, på regeringens uppdrag, en stor studie. Den fokuserade på arbetarpojkar i grundskolan, åldersgruppen 11-16 år, i Birmingham. Dessa pojkar erbjöds mentorer från äldre studenter som också kom från arbetarklassen. Trots att de togs mycket positivt emot hade deras hjälp ingen betydelse för studieresultaten. De blev fortsatt dåliga. Liam Byrne, parlamentsledamot för Labour, menade 2008, att grundorsaken är dålig motivation, eftersom dessa pojkar lever i ”misslyckandets kultur”. I en rapport från Byrne kunde man läsa: “I områden som är präglade av traditionell arbetarklass och där det en gång funnits industrier, orsakar de lågt ställda ambitionerna att unga människor aldrig når sin egentliga potential.”

I september 2009 hölls en nationell konferens i Birmingham under rubriken “Raising the Achievement of White Working Class Pupils lectures and seminars.”

Det som tycktes bekymra mest på konferensen, om jag uppfattat Karamat Iqbal rätt, var att både vita pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer risk att falla för extremisters ”negativa attityder. Karamat Iqbal är något slags rådgivare i skolfrågor för Birminghams kommunalfullmäktige. I en av sina studier har Iqbal kommit till slutsatsen att det finns ett samband mellan skolor med låga studieresultat och hur de vuxna röstar i dessa områden. Ibland häpnar man över vad akademiska studier kan komma fram till, och inte sällan blir det banalt, eftersom ett sådant samband varken är förvånande eller särskilt svårt att gissa sig till.

Iqbal har använt sig av resultaten i 2004 års lokalval i områden som Longbridge och Sheldon, som har usla skolresultat och där de vuxna ”i hög grad röstat på högerextrema partier.” Han tog förstås tillfället i akt att prisa stadens lärare som gör allt för att förhindra att de unga ”ansluter sig till sådana rörelser”. Dr Steve Strand från Warwick University kanske ändå var lite kontroversiell på konferensen. Han hävdade nämligen att man, genom att hela tiden lägga vikt vid gender-frågan i klassrummet, missade det faktum att de usla skolresultaten istället är klassrelaterade. Han underströk att problemet gäller både pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer.

Studerar man vad Birmingham- pressen skrev om dessa frågor mellan 2007 och 2012 kan man konstatera att det lokala maktetablissemangen bekymrar sig mest av allt för att BNP ska ”exploatera frågan” och betydligt mindre för själva problemet, som så vitt jag kan förstå, både handlar om en social och kulturell utförsbacke i det brittiska skolväsendet och en agenda som premierar allsköns flumpedagogier och mångkulturideologiska riktningar men som saknar förmågan att ge eleverna grundläggande bildning i de flesta ämnen. En sådan skola fostrar till underklassbeteende och avsaknad av framtidsoptimism hos unga. Ingen tvivlar väl på att det är just de fattiga, ofta arbetslösa, vita arbetarfamiljernas barn som förlorar mest på denna (o)ordning. Att skolorna klarar att ge denna elevgrupp fria skolluncher är förstås bra. Men det räcker sannerligen inte om studieresultaten ligger på så lång nivå. Liberaldemokraten Jon Hunt, ordförande i kommunens utbildningsnämnd, sa i sitt avslutningsanförande att ”de fattiga, vita pojkarnas börda är en utmaning för oss alla.”

Theodore Dalrymple skriver i essän The gift of language om den ”misslyckandets kultur” som präglar sådana skoltillstånd, och vad den leder till i vuxenlivet. Han berättar om en unbg kvinna som åtalats för att ha överfallit en äldre kvinna, och som inför rätten berättar om sin barndom, och att hennes mamma varit i trubbel med polisen. Dalrymple frågade henne om orsaken. ”Hon gick på socialhjälp och arbetade samtidigt” svarade kvinnan. Dalrymple frågar henne vad som sedan skedde. ”Hon var tvungen sluta jobba” blir det häpnadsväckande svaret.

Dalrymple konstaterar att bland människor som dessa är ett jobb att betrakta som ”sista utvägen”, och att socialhjälp, det vill säga ett ekonomiskt beroende av staten, människans naturliga tillstånd. Jag ser framför mig hur barn i sådana familjer redan med modersmjölken får i sig en livshållning som med ödets kraft dömer varje försök till ett anständigt liv, oavsett om det är i skolan i barn- och ungdomsåren, eller senare i vuxenlivet.

Läsåret 2009-2010 hade åtta tusen elever i Birmingham en frånvaro på sju veckor eller mer. Förutom sjukfrånvaro och familjens krav på deltagande i högtider anges ”avsiktlig frånvaro” som orsak. Utbildningsnämnden säger att de ”vet vilka elevgrupper det handlar om”, men den kunskapen tycks de ha hemlighållit för media. Det är nog ingen djärv gissning att det både handlar om fattiga familjers barn och om invandrarbarn vars helger inte sammanfaller med den engelska traditionen.

Konsekvenserna av usla skolresultat kan till exempel synas i arbetslivet. The Telegraphs Graeme Paton skriver om hur arbetsgivare måste ge nyanställda kompletterande utbildning i grundämnena. The Confederation of British Industry uppger att allför många inte ens har tillräckliga skriv-och läsförmågor. 42% av företagen startar kompletterande kurser eftersom de nyanställda inte fungerar på sina arbetsplatser. Två tredjedelar av de undersöka företagen uppger att de unga inte ens förmår passa tider eller fungera självständigt med egna initiativ. De flesta extrautbildningar som företagen erbjuder handlar förvisso om it-frågor, men också så grundläggande saker som matematik- och läsundervisning finns med. En lärarrepresentant, Chris Keates från NASUWT slår tillbaka och säger: “Det är beklagligt att många unga går mot en eländig framtid som arbetslösa, men det beror inte på att de saknar färdigheter, utan på att det saknas jobb.” Och så där fortsätter det förstås, i en evig rundgång där den politiska makten och den skolpolitiska makten befinner sig i ett evigt käbbel om vems fel förfallet är, samtidigt som de flesta tycks oförmögna att se de grundläggande och katastrofala felstegen under efterkrigstiden. I hela Europa upplever vi förstås något som kunde kallas ”skolans kris”. Jag blir dock alltmer säker på att skolornas elände, i Black Country som överallt annars, först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse av det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.”


"Den judiska församlingen i Kampen i Helsingfors utsätts för hot i genomsnitt sex till tio gånger i månaden..."

"Vi råder våra medlemmar att inte bära kippan på stan fullt synligt"


Här finns en artikel om judiska församlingen i Helsingfors som jag fått av en vän i Västra Nyland. Artikeln berättar om ett fenomen som är välbekant för oss skåningar men som uppträder lite varstans i Europa. Oroväckande rapporter kommer från Berlin, och så här kommenterade Spiegel saken: "The apparent involvement of Muslims has prompted the German Jewish community to apply pressure against the Muslim community to do more to stop anti-Semitism. In an interview with the Berliner Zeitung newspaper on Friday, the head of the Central Council of Jews in Germany, Dieter Graumann, called on Muslims to redouble such efforts."

I Frankrike har judehatet lett till både enskilda mord och massakrer. Så sent som under torsdagen hölls en minnesceremoni för offren i Toulouse. Där medverkade såväl Frankrikes president Francois Hollande som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Enligt Haaretz sa Hollande bland annat att "French Jews must know that the republic will do everything to protect them."

Så här skriver man på YLE (förkortning för finska rundradion/yleisradio-bolaget)  om situationen för judarna i Finland:
"Den judiska församlingen i Kampen i Helsingfors utsätts för hot i genomsnitt sex till tio gånger i månaden. - Det kan bestå av verbala hot, skällsords hälsningar med högerextrema tecken, folk som formar sina händer som vapen och skjuter mot oss, berättar Martin. Han säger att situationen för judarna i Finland inte är bra. Martin tar fram en liten ask som innehåller kort. - Det här är en liten kortlek som jag utvecklat, förklarar Martin samtidigt som han radar upp korten på bordet framför oss. Korten visar bilder på bland annat ett lik utanför skolan i Toulouse strax efter skottlossningen. Det nästa kortet är en bild på en man med arabiskt utseende. Han täcker namnet på mannen med fingret. - Den här mannen brukade stå utanför vår lokal och filma. Han hotade att han skulle döda alla som finns här, beskriver Martin lågmält."
Notera att sättet att beskriva hoten i mycket liknar de svenska politikernas sätt att "förklara" genom att tiga om de verkliga hoten i Malmö. I den finska artikeln antyds förvisso att"en man med arabiskt utseende" hotar dem.

I Malmö är det numera vardagskunskap att hatet och hoten kommer från muslimska grupperingar från Mellanöstern, den stora och tunga grupp som tidigt bidrog till en islamiseringen av staden. Kan man ta itu med judehatet om man inte vet var det kommer ifrån? Naturligtvis inte.




torsdag 1 november 2012

Anna Wahlgren: Sanning eller konsekvens. Ickeroman (AWAB förlag).


Författare som skildrar sin barndom är en så vanlig företeelse att det är svårt att ens höja på ögonbrynen. Inte bara i svensk litteratur. Barndomsskildringen - i gränslandet mellan fiktion och fakta - utgör en egen genre. Den går från generation till generation. Jag behöver inte ge några exempel, de är allmänt kända.

Men så kommer det barndomsskildringar som inte bara omnämns på kultursidorna, utan istället blir föremål för kvällspressens löpsedlar och veckopressens förstasidor. Dessa böcker har skrivits av barn till det vi i Sverige kallar ”kändisar”.

När Felicia Feldt utkom med sin bok Felicia försvann fick vi se ett sådant skådespel på den offentliga scenen. Författaren och hennes förläggare reste land och rike runt för uppläsningar, tidningsartiklarna och intervjuerna blev allt fler. Det fanns en människa som var nära att krossas av detta. Hon heter Anna Wahlgren och är mamma till författaren. När det stormade som mest meddelade hon att hon inte tänkte låta sig intervjuas eller avbildas. Skavlan slet och drog i henne, men han fick nej. Först den 29 september 2012 bryter Anna Wahlgren tystnaden i en stor intervju gjord av Ingvar Hedlund i Expressen. Hon ger honom den exklusiva rätten till intervjun. Ingen annan kommer att göras. I intervjun berättar hon att hennes svar är färdigt, i form av en mycket omfattande bok. Boken, Sanning eller konsekvens. Ickeroman visar sig vara 464 tättryckta sidor tjock. 

Hur hanterar Anna Wahlgren det omfattande angrepp hon utsatts för? Hon använder sig av en inte ovanlig metod. Att lägga ett pussel genom att blanda texter från den tid då Felicia Feldt växte upp, med inflikade argument och resonemang direkt knutna till texterna i Felicia försvann.  Det fragmentariska är som metod mycket klargörande. Den metoden medger belysningar från flera olika håll – också kring exakt samma händelser och skeden.

Det sägs nu, inte minst på kultursidorna, att en mamma inte får gå i svaromål när hon angripits. Den utsagan ter sig banal när man betänker att angreppet fått sådan spridning, att det finns tryckt i en storsäljare till bok och att press och andra medier gett så utförliga refererat att ingen nu levande svensk kan tvivla på vad det innehåller. Leif GW Persson, som citeras i Wahlgrens bok, skrev ju, att Felicia försvann var ”det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text”. Den sammanfattningen behöver man inte kommentera, det visar brutalt uppriktigt vilken situationen var.

Rätten att ge en motbild har varje människa. Förälderns perspektiv är trots allt ett av två i samma familj. Lika viktigt som barnets perspektiv. Föräldern och barnet är inte bara biologiskt och genetiskt bundna till varandra, också psykologin och livets platser delar de. När de ser tillbaka ser de två helt olika uppsättningar bilder, dofter och ljud. Anna Wahlgren går med största noggrannhet igenom anklagelserna som riktas mot henne. Hon fyller i, hon rättar, hon medger, allt utifrån den konkreta anklagelsen. Med de frikostiga citaten ur hennes egna böcker, inte minst Barnaboken (1983) och Mommo ( del 1, Det var en gång från 1995, del 2, Kvinnoliv från 1996 och del 3, Barnfota från 1997) får läsaren också ta del av autentiska tidsbilder. 

Offentligheten som domstol och avrättningsplats är en del av den postmoderna kulturen. Den är för det mesta ett otyg. Det ena skälet är att den rotar i människors privatliv. Men det andra och ännu viktigare skälet är att den dömer människor, de som dömer kan rimligen inte veta vad som är sant. Vi har sett det under den långdragna processen mot Julian Assange. Människor har med största självklarhet uttalat sig om att han visst våldtog två kvinnor, medan andra med samma självsäkerhet intygat att han inte gjort det. Den offentliga domstolen ställer aldrig frågan till de människor som uttalar sig: ”Var du med där, i sängen, bredvid Assange och kvinnorna?”. Jag menar att det fungerat precis likadant i fallet med Felicia försvann. Det är så ohyggligt många mediala viktigpettrar som intygat att de ”alltid” eller ”redan från början” vetat och förstått vilken hemsk människa Anna Wahlgren var och är. Det är ett minst sagt motbjudande spektakel.

En aspekt som kanske inte kommit fram i den offentliga domstolen är att Anna Wahlgren i dotterns bok faktiskt anklagades för konkreta, brottsliga handlingar. Till exempel att hon skulle ha ägnat sig åt "trafficking" genom att låta döttrarna bli lättåtkomliga byten för kåta karlar som bara hade att klättra in genom fönstret. Den sortens anklagelser gick bortom det som kunde "tolkas". 

Det sista jag vill beröra här är människan som perfektion eller tillkortakommande. Den perfekta människan kontra den operfekta är ett tema som den danske författaren Jørgen Leth ägnat mycket kraft åt. Jag tror att jag utifrån hans böcker kan dra slutsatsen att den domstol som finns i offentligheten egentligen söker den perfekta människa, den felfria varelse som kan vara både ett ideal för oss andra skröpliga stackare och en förebild för denna domstols alla åhörare. Poängen är bara den att den perfekta människan inte finns, varken som förälder eller som avkomma. Jag ryser vid tanken på att man kan jaga efter henne. Det är att jaga vind.

Jag menar att man är skyldig sig själv en läsning av Anna Wahlgrens nya bok. Inte för att kika genom nyckelhål eller snaska i sig läckra detaljer, utan för att den är ett svar från en mamma som befann sig mycket nära den punkt där hon hade kunnat krossas. Istället använde hon sin förtvivlan och sin energi på att skriva denna bok. Jag har läst den, ord för ord, och menar att den är allt annat än oviktig. Kanske kan man rentav lära sig något inför nästa fall som dras inför offentlighetens domstol?! Den frågan riktar jag både till mig själv och andra.


Black Countrys trasproletärer. Utdrag ur ett bokkapitel.

På ett av New Streets caféer satt jag och läste Dalrymple.
Idag är det torsdag. Arbetet med att skicka ut böcker fortsätter. Jag bjuder er idag ungefär ett halvt kapitel ur boken. Ger det mersmak så är du välkommen att beställa boken.

***

Det händer inte sällan att jag tänker på Friedrich Engels skildring av de brittiska proletärernas materiella och andliga nöd i industrialismens inledningsskede, när jag läser Theodore Dalrymples skildringar av den brittiska samtiden och dess förlorare och trasproletärer. De miljöer Engels skrev om karaktäriserades av obegränsat barnafödande, ständiga sjukdomar, analfabetism och massiv obildning, men kom förstås med industrialismens tillväxt också att förändras i riktning mot folkbildning och fackföreningsaktivism, där en medveten arbetarklass drev utvecklingen framåt. I och med industrialismens död i dessa brittiska miljöer, och den därpå följande massarbetslösheten, har landet fått ett skikt av unga människor som kännetecknas av ungefär samma saker. Tonårmödrarna är som bekant många i Storbritannien. Och den fattigdom jag möter där idag är förstås inte densamma som då, men de uttryck den tar sig är lika tröstlösa och deprimerande, eftersom de tycks få människor att konservera en situation som dömer dem till evigt bidragsberoende. Dalrymple skriver:
”Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. (Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.) Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg.  (…) Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda vit sextonåring från hyreskasernen i närheten av sjukhuset där jag arbetar som har kunnat multiplicera nio med sju (jag överdriver inte). Ofta går de till och med bet på¨tre gånger sju. En sjuttonårig pojke berättade för mig att de ’aldrig kom så långt’. Och detta efter tolv års obligatoriskt skolgång (eller, rättare sagt, närvaro). Och kunskapsnivån inom andra områden är inte ett dyft bättre än inom matematiken. De flesta av dessa vita ungdomar som jag träffar känner bokstavligen talat inte till namnet på en enda författare och kan definitivt inte citera en enda versrad. Ingen enda av mina unga patienter har vetat när andra världskriget ägde rum, och än mindre när det första utspelade sig. Somliga har aldrig hört talas om dessa krig, men nyligen hade jag en ung patient som trodde sig veta att andra världskriget ägde rum på 1700-talet. Med tanke på det rådande kunskapsmörkret blev jag imponerad av att han ens hade hört talas om 1700-talet. Namnet Stalin betyder ingenting för dessa unga människor, det får inte ens en klocka att ringa svagt i deras inre, vilket namnet Shakespeare (emellanåt) gör. Och det är tr9oligare att de uppfattar 1066 som en prisangivelse än ett årtal. De unga är dömda att leva i ett ständigt nu, ett nu som bara finns där och saknar förbindelse med ett förflutet (…) Halvanalfabetismen och okunnigheten är inget som nödvändigtvis hindrar dessa människor från att ta examen, åtminstone inte på lägre nivå. Eftersom det numera anses vara dödligt skadligt för självkänslan att bli underkänd kan alla som verkligen går upp i en examen räkna med att få ett avgångsbetyg.”

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma, överviktiga tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att en ung flicka som blivit gravid, så snart första barnet blivit något år gammalt, återvänder till puben och blir gravid med en annan, ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kultur och kunskap. Begreppet trasproletär har stått skrivet i neon och fått förnyad aktualitet. I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som händer i världen eller när det hänt. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet. Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem. När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett.

På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

I samma stund jag lämnar hyresrummet för att åka ett ärende blir jag brutalt påmind om vad som gäller. Väl uppe på övre våningen i dubbeldäckaren slår de unga och högljudda männens musik emot mig. Bussen kommer från förorten norr om Selly Oak och är på väg in mot centrum. Att det är rökning förbjuden struntar dessa unga män och deras hov av flickor i, och från deras medhavda maskiner mullrar gettomusiken, ett intensivt och monotont dunkande med högt vibrerande toner, ilskna som direkta slag mot trumhinnorna, en musik som äter sig in i mig som både fysisk och mental misshandel. I den tortyrlådan kan jag sitta högst några minuter, innan den infantila och provocerande gruppen tvingar mig ner igen. Så ser de flesta bussresor ut i detta landskap. Det är endast i hårfina skillnader mellan de ”musikaliska” uttrycken som  jag förstår att grupptillhörighet här stavas ljudvolym och rytm: i de mest mekaniskt nedbrytande och metronomliknande upprepningarna tycker jag mig också möta de påtagligast apatiska lyssnarna, som om de vaggas till inre frid av ett oljud värre än fabrikernas. I deras ansikten tyckte jag mig se samma apati som hos de inlåsta djuren på Dudleys zoo: egentligen fria att välja sitt liv eller att slå sig ut ur dess förutsättningar, men nermalda i den kollektiva inlåsningens mentala mekanismer, med tomma blickar och utstötande ett slags dialektala läten som ersättning för språk närmade de sig en gemenskap där tillhörighet – förr kallades den vänskap, idag tycks den grunda sig på ett luddigt tal om ”respekt” – och våld tycktes vila på samma tunna hinna av civilisation. Att West Midlands kollektivtrafik alltid varnar för ”Anti Social Behaviour”– med en uppmaning om anmälan med ett sms till angivet telefonnummer, tycks inte helt paradoxalt, även om förfarandet är kongenialt med tidsandans brist på sociala sammanhang, dess atomisering och ansvarslöshet. Blir vi rädda eller upprörda så skickar vi ett sms.

Detta möte med kollektivtrafiken innebar slutet för de första dygnens vila. Nu skulle de kommande dygnen av brittisk, tumultuarisk verklighet följa mig, in i sömnen och upp ur sängen varje morgon utan nåd. Åtföljda av både små korta och långa piskande regnväder började jag turen ut ur staden, på rundresa i landskapet. Jag hade förväntat mig att se brittisk landsbygd, men förstod ganska snart att av de gamla gruvsamhällena och industristäderna hade nu bildats ett omfattande urbant nätverk, där det ena hakade i det andra och en nykomling omöjligt kunde säga var Birmingham slutade och Dudley, Wolverhampton eller Walsall började, liksom inte heller vilket som bara var en insprängd liten kil av by eller bosättning, och till vilken stad denna kil kunde sägas höra eller inte höra. Bussresorna blev helt enkelt ett sätt att bekanta sig med de vägar som förbinder alla mänskliga bosättningar i Black Country och som därmed också på sätt och vis upphäver skillnaden mellan centrum och periferi, mellan gatan med enbart semi detatched, villagetto eller höghusområde. Allt vilar mot vartannat.

Men bakom husens fasader, höga eller låga, blottas självklart de livsvillkor som skiljer fattig från rik, nykomling från djupt rotad gruvarbetarättling. Så tydligt som i Black Country får man inte denna historia serverad någonstans i vårt eget land. Det som svensk socialdemokrati så att säga lyckades med i vårt land, i det folkhemsprojekt som skulle osynliggöra varje klyfta men som de senaste fyrtio åren krackelerat alltmer, kan man säga att brittisk totalt misslyckats med. Det var inte, vilket en ytlig historik kan ge vid handen, toryregeringen under Thatcher som lade grunden för de djupa orättvisorna. De fanns där sedan mycket länge och de cementerades ytterligare av Tony Blairs ”New Labour”. Det Thatcher gjort var att dessförinnan förverkliga en omfattande privatiseringsplan, inte olik den som i vårt eget land inneburit en utförsäljning av statlig, kollektiv egendom som telefoni, postväsende och annat som var centralt för det demokratiska folkhemmet. Något folkhem har Storbritannien aldrig varit. De djupa klasskillnaderna har i alla avseenden alltid varit ett av den brittiska nationens kännetecken.

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsålderna att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:
"Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade. Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt. Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”

När Lars Hedegaard den 22 maj 2012 för nättidningen Sappho intervjuade Theodore Dalrymple framkom det en del viktiga synpunkter som kanske inte framförs så ofta. Han uttrycker förstås sin mycket pessimistiska syn på Storbritanniens utveckling. Han menar inte bara att landet är sjukt i största allmänhet utan också konkret därför att så många av landets medborgare går på sjukpenning. Dalrymple understryker att miljoner unga står utanför arbetsmarknaden, samtidigt som man importerar arbetskraft. Mer än tre miljoner engelsmän är "on the sick", trots att de inte har några hälsoproblem. Hur är det möjligt? Dalrymple säger att det beror på att läkarna hotas och överfalls rent fysiskt om de inte skriver ut sjukintyg. Om man utsätts för det så ger man som läkare upp sin yrkesetik och skriver ut intyg på löpande band. Idag har England fler invalider än omedelbart efter första världskriget.

Dalrymple säger att den nationen, och särskilt den engelska arbetarklassen, upplöses av normlöshet, dåliga och självdestruktiva vanor, moraliskt förfall, grymhet, okunskap och ren dumhet. Men det började inte underifrån! Förruttnelsen började i toppen, hos elite, från vilken den infekterat resten av samhället.

I intervjun säger Dalrymple att det inte finns något europeiskt land där befolkningen uppför sig sämre än i England. Det uttalandet har jag funderat mycket på. Min erfarenhet säger mig, att det man möter av antisocialt uppförande i Black Country är tämligen likt, eller rentav identiskt, med det jag möter i Skåne. Dessutom finns det i alla vardagliga situationer jag befunnit mig i en överväldigande majoritet av engelsmän som uppför sig långt över förväntan. Artighet, vänlighet och hjälpsamhet möter jag överallt. Också många av de asiatiska invandrare man kommer i kontakt med – oftast i små butiker eller tidningskiosker – har tagit till sig detta beteende. Det kan gälla allt från att oombedda börja ge råd om vad man som besökare bör se i Birmingham, eller att hjälpa mig med en tung resväska, utan att jag andats en stavelse av ett sådant behov. Jag tvivlar förstås inte på att Dalrymples erfarenhet är så mycket större och djupare. Men bilden är inte entydig.

Väldigt intressant blir det när han berättar om sin far, född 1909 i ett arbetarklasskvarter, men som ändå fick en bra skolundervisning. Bor man däremot i ett fattigt område idag, säger Dalrymple, så lär man sig i princip ingenting, så om man inte blir fotbollsspelare, förblir man hängande på samhällets botten. Det är den situationen som dagens vita brittiska arbetarklass har att finna sig i. Han säger också, att England vid tiden för hans fars skolgång var ett klassamhälle och att det kanske bara var fem procent av eleverna som hade fullt utbyte av skolgången, men de blev å andra sidan ledare och förebilder för andra, och det bevisade att social mobilitet var en verklig möjlighet. Den tiden är förbi.

Lars Hedegaard hänvisar till en artikel som Dalrymple publicerat i New English Review, där han hävdar att England idag leds av en ny nomenklatura, vilken bäst kan beskrivas som en kast, och att landet gått från att vara ett klass- till att bli ett kastsamhälle. Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle ger inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhället där social mobilitet är utesluten.

***

Vill du beställa boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com





onsdag 31 oktober 2012

Böcker, lådor, paket, frimärken och annat fint slit

Nu har jag fått hjälp att posta alla de exemplar som gått till sponsorerna, sammanlagt 82 böcker i 41 paket, samt paket till alla de människor som bistått i processen, till exempel med bilder och information.

Dagen är ännu ung. Omeletten är klar, kaffet urdrucket. Den sista oktobersolen lyser in genom fönstret till arbetsrummet. Jag drar en lättnadens suck och förbereder för morgondagens ännu större utskick. Sammanlagt handlar det om 180 böcker som skickas ut. Men jag har bestämt mig, det blir inget för tidningarnas kultursidor. Varför skulle det? Jag är trött på de klichétyngda och illa skrivna recensionerna, jag är trött på att behöva bli utsatt för fäsörerna från norr till syd, från väst till öst. Istället skickar jag boken till en handfull skrivkunniga människor i Sverige, Danmark och Finland. Blir det något skrivet om den, så blir det. Annars får det vara.

Med Black Country avslutar jag det projekt som innebär att jag givit ut tre böcker med bloggen som förläggare. Den första boken, Kulturen vid stupet, kom 2011. Den andra, Sextio år senare, kom tidigt 2012, och nu släpps alltså trilogins tredje bok, Black Country. Jag har all anledning att vara nöjd med utfallet. Den första boken gav ett litet överskott. Förhandsbeställningarna täckte tryckkostnaderna. Återstående försäljning täckte formgivning och sättning samt portokostnaderna. Med den andra boken gick det inte lika bra. Flera läsare menade att ämnet inte intresserade människor. Nå, jag fick i alla fall tryckt mina texter om viktiga Mellanöstern-ämnen. Med den nya boken har det långt i förväg blivit succé. Sponsorernas bidrag har täckt hela tryckkostnaden och de många förhandsbeställningar har täckt formgivning, sättning och porton. Om det vill sig väl kan den rentav ge ett litet överskott till mig. När jag summerar så tycker jag att det varit givande att ge ut böcker så här. Efter att jag publicerat tre böcker på förlaget Tusculum stod jag ju plötsligt utan förläggare. Det var inte så att jag refuserades, det var förläggarens sjukdom som orsakade problemet. Jag fann en väg och jag är tacksam för allt stöd jag fått och får. För er som eventuellt undrar vill jag också säga att jag inte skickat någon av dessa tre böcker till Statens Kulturråd för litteraturstöd (det har jag fått på de flesta av mina böcker de senaste femton åren, men numera innebär det att man också skickar ut en massa böcker som ingår i stödordningen. De hamnar i bibliotekens förråd och slumpas sedan bort därifrån som om de vore pappersspill, det vill jag inte vara med om). Inte heller skickar jag dem till BTJ eller andra liknande organisationer. De bibliotek som vill köpa böckerna brukar vända sig direkt till mig. Och någon bokhandelsdistribution är det inte tal om. Alla tre böckerna går att köpa här, direkt av mig genom bloggen. Ingen annanstans. Så småningom kommer jag att erbjuda nya läsare möjligheten att köpa hela trilogin samlad till ett rimligt pris.




tisdag 30 oktober 2012

Boken har anlänt!

Det blev rivstart på dagen. Hade just stigit upp när speditören ringde, då stod han i Kristianstad. Har burit lådor till svettgränsen. Senare idag börjar jag packa för första utskicket.

Utskicksordning:

Imorgon, onsdag, skickas alla sponsorexemplaren.
På torsdag - senast - skickas alla förköpsexemplaren.
På fredag - senast - skickas resterande exemplar ut.




måndag 29 oktober 2012

Måndag - fredag den här veckan

Mitt livs- och arbetsschema för den kommande veckan ser ut så här:

1/ Måndag anländer två barnbarn för vistelse här i tre dagar.
2/ Tisdag anländer boken Black Country från tryckeriet.
3/ Onsdag, torsdag och fredag packar jag böcker.

***
 
Egentligen hade jag velat skriva omfattande texter om den vänsterfascistiska pöbeln i Malmö, om hur EDL-ledaren Tommy Robinson behandlas i fängelse, om hur Migrationsverket sänder ut nödsignaler som inte tas på allvar. 

Jag hade också velat skriva om Anna Wahlgrens nya bok, Sanning eller konsekvens, som är ett svar på dottern Felicias bok från i våras. Jag hade velat skriva om hur det är att leva i en stor familjekrets, vad det ger av glädje och bekymmer. 

Allt detta och mer därtill hade jag velat skriva om, men det får vänta. Veckans uppgifter är redan övermäktiga. Hoppas återkomma med förnyade krafter när allt det ligger bakom mig. Kanske är jag då också rent fysiskt återställd, feberfri och inte längre i behov av paracetamol. 


söndag 28 oktober 2012

Anders Johansson: Verner von Heidenstam, Bengt Lidforss, några tankar kring liv och dikt (Ängö Bok och Bild).

Verner von Heidenstam. Teckning: Fredrik Ogden
Anders Johansson är författaren som spänner från politisk debatt, över litterära och filosofiska texter, till naturskildringar i text och foto av mycket hög klass. Han har utgivit ett stort antal fotoböcker som skildrar djur och natur, mest på Öland men också från Småland och Blekinge. Johansson är bosatt i Kalmar, och därifrån gör han sina resor ut i skogar och Alvarsmarker.

Hans nya bok är en betraktelse över två viktiga men idag sällan diskuterade intellektuella giganter i svensk historia: Verner von Heidenstam (1859-1940) och Bengt Lidforss (1868-1913).

Som alltid när Johansson skriver om viktiga föregångare gör han det utifrån originella och personliga läsningar och funderingar. Om von Heidenstam:
”Lantjunkaren Verner von Heidenstam är ingen Vergilius, som med ekologens öga anlägger synpunkter på till exempel ett uthålligt jordbruk och förordar rotation av grödor framför monokultur. Men i de biologiska processer och de nästan mytiska organiska behov vi delar med andra varelser har vi en biologi som sammanfaller; det påståendet kan jag med gott samvete tillvita både Vergilius och Heidenstam (…) Heidenstam tyckte om djur, stannade och talade vänligt med dem medan Strindberg gick med revolver i fickan för att skydda sig mot hundar och upprördes över den motsatta inställningen.”
Bengt Lidforss. "C.W. Hormuth", Tyskland 1910
Nu är Johansson förstås inte ute efter att tvinga in det förflutnas gestalter i vår tids politiska korrekthet och dess normsystem. Alls inte. Men han rör sig fritt mellan då och nu. För honom är Vergilius och Heidenstam samtida, i det att de är levande i texterna som förs från generation till generation.

Om Lidforss skriver han:
”Striden gällde främst de kristna dogmerna, mindre det centrala i religionen. Lidforss fann dogmerna vara i högsta grad oförenliga med den kunskap man ägde om naturen. Han bekämpade således den officiella kristendomen, avvisade möjligheten av en personlig Gud och tron på själens odödlighet. Detta ansåg han vara vidskepelse. Men han var ingen hädare. Trons plats tar vid där vetandet upphör, teologernas anspråk på att ensamma få hantera tillvarons stora frågor var oförenliga med naturvetenskaplig och intellektuell heder.”
När jag läser dessa rader tänker jag att det inte är en tillfällighet att Anders Johansson var en av de första i Sverige att skriva både om och mot islamismen. Han fick betala ett högt pris för sin klarsynthet. Kanske är därför hans böcker idag än viktigare. Denna lilla skrift är inget undantag. Tvärtom är den en befriande frisk läsning i en tid när det växer mossa på varje kultursida.

Boken kan beställas med ett mail till anders@andersikalmar.se (130 kronor inklusive frakt).

Här kan du läsa om en tidigare bok av Johansson, om Vilhelm Moberg.