
Hur
skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela
tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska
dagstidningen
Haaretz verkar journalisten
Gideon Levy
som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa
hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd,
och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot
strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar
han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och
döden.
Även
om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att
han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra
säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den
israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han
skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han
vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten
Catrin Ormestad som 2008 utkom med
Gaza - en kärlekshistoria.
Gideon Levys bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter
Gaza - mitt älskade (Karneval
förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är
dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras
journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda
deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter
för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som
samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och
våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.

När
jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck
som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan
inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den
regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att
leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av
varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk
regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar
att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är
trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera
den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och
araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de
lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är
ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir
ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen
äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och
politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla
ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För
varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen
Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske
det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt
övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska
partierna skriver han:
“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”
 |
| Yeshayahu
Leibowitz |
Det
viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan
läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i
fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att
de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig
förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det
endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga
faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den
judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är
bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa,
istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett
faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer
självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska
folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den
fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer
eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget
politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det
dåraktiga.
*
För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu
Leibowitz bok
Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom
1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah
Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i
Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid
Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om
honom här.