söndag 28 oktober 2012

Fest och arbete

Den här bilden på mitt barnbarn Lykke som svingas några varv i luften får symbolisera den mycket stora fest vi hade igår för Astrid som fyllde 65. Barn, barnbarn, arbetskamrater och vänner fyllde husets båda våningar. Uppvaktningar per telefon, brev och mail och gäster från tre världsdelar (Europa, Asien och Afrika), och så alla de lokala och familjära från Tollarp, Åhus, Sätaröd, Rinkaby och andra skånska småbyar. God mat, många goda skratt, till och med två sjuka barnbarn som tillbringat förmiddagen på akuten (en hade skurit upp ett ben efter fall från cykeln, en hade nya och otäcka symptom av sin livslånga Alströms), ville vara med och dela glädjen. Det gjorde de med den äran. Detta skriver jag mest för att berätta för er att det är bråda och speciella dagar just nu. Aktiviteten som syns på nätet blir kanske inte särskilt stor. Mitt livs- och arbetsschema för den kommande veckan ser ut så här:

1/ Måndag anländer två barnbarn för vistelse här i tre dagar.
2/ Tisdag anländer boken Black Country från tryckeriet.
3/ Onsdag, torsdag och fredag packar jag böcker.

Jag önskar er en fin avslutning på denna vackra oktober, med alla sina färger och ljuspunkter.



lördag 27 oktober 2012

Andrés Barba: Augusti, oktober.

Andrés Barba. Foto: © Maria Teresa Slanzi.

Andrés Barba: Augusti, oktober (Astor förlag, översättning av Annakarin Thorburn)

Andrés Barba är en spansk författare, född 1975, som slog igenom för tio år sedan med en roman. Den första av honom översatt till svenska är Augusti, oktober. Det är befriande att läsa en författare man saknar all kunskap om. Inga förutfattade meningar när man lutar sig tillbaka i soffan eller sängen för att läsa. Det började jag med i går eftermiddags. Jag läste kanske femton sidor och blev inte särskilt berörd (ung man onanerar och sluter sina ögon, ser diffusa kroppsdelar från kvinnor som är anonyma, etcetera).

Men så blev det kväll. Huset var mörkt och tyst, jag tog upp boken igen. Klockan hade hunnit bli drygt två på morgonen när jag läst ut den. Redan på sidorna efter det jag tidigare läst tände det till och jag sögs in i den här pojkens, Tomás, liv. Han är ju allt det man minns från sina egna tonår och som man nu ser hos sina äldsta barnbarn. Att vara fjorton är att stå precis i skarven mellan barndom och vuxenliv. Tomás är inte bra på det. Han har svårt att hantera den inre känslostormen, hamnar i gräl med pappan och uttrycker ett förakt för fastern Eli. Familjen bor i Madrid, men den huvudsakliga scenen för berättelsen finns i en liten kustby, där de befinner sig på semester. Här hakar generationernas olika skeenden samman: Tomás vill närma sig gängen och flickorna, faster Eli blir allt sjukare.

Tomás närmar sig. De driver med honom. Kallar honom Prinsessan. Våldet vibrerar i luften och någon gång exploderar det. Men han dras dit, det finns en mognad och en djärvhet bland dessa gängmedlemmar som triggar honom. Och mycket riktigt: en av de unga flickorna vill ta honom med ner på stranden för oralsex. Han invigs i något han inte vetat ett dugg om tidigare. Det blir en både fysisk och mental chock för honom.

Så långt kan man berätta utan att förstöra bokens dramatik. Men jag vill inte säga mer, än att detta sexuella uppvaknande och dramatiskt destruktiva i kombination leder till en katastrof. Tomás vill ställa den till rätta själv. Och det är i denna avslutande avdelning av boken som den växer och gör starkt intryck på mig.

Sammanfattningsvis? En mogen berättelse om tonårens helvete och förlösande ögonblick, om livet som både ett lyckoland och en straffanstalt. Jag är tacksam för att ha fått möjligheten att läsa den.


fredag 26 oktober 2012

Boken på väg. Skickas ut till er i slutet av nästa vecka

Goda nyheter idag! Boken är på väg hit. Just nu - fredag klockan 11.00 - lastas de på båt i Jelgavas hamn och de är framme i Kristianstad, efter omlastning i Malmö, antingen tisdag eller onsdag. Det innebär i så fall att jag börjar göra utskicken i slutet av nästa vecka. Som jag skrivit tidigare kommer utskicken att göras i tre steg. Först går sponsorernas exemplar iväg. Efter det skickar jag till alla er som förhandsbetalt boken, och sist skickar jag övriga. Skulle minsta problem uppstå kan ni läsa om det här i bloggen.





Victor Serge; Fallet Tulajev (Daidalos, översättning av Lars Fyhr, förord av Susan Sontag).

När man läst Karl Schlögels fackprosa i Terror och dröm. Moskva 1937 och fått en så stark överblicksbild av dessa år framstår den skönlitterära versionen mer som komplement och fyllnadsmaterial. Väl medveten om att det finns ett mått av orättvisa i det påståendet vill jag ändå framhäva just Victor Serges roman Fallet Tulajev som kommit i en nyutgåva med en reviderad översättning och förord av Susan Sontag. Det som i första hand gör romanen intressant är att den utifrån enstaka individer skildrar det paranoida politiska klimatet i Stalins krets. Fanns det inte fiender så uppfann man dem. Och Serge visar hur jakten på fiender grep vitt omkring sig också i landets styrande skikt. Den ena dagens jägare blev nästa dags offer. Fallet Tulajev skildrar också en viktig och avgörande händelse i Europas historia, nämligen det spanska inbördeskriget, där Stalins och Sovjetunionens roll var att försäkra sig om total maktkontroll. Samtidigt måste jag understryka att George Orwell skrivit den verkligt intressanta boken om detta med Hyllning till Katalonien, där han bland annat skildrar hur kommunisterna förföljde och dödade medlemmar ur POUM

Samma skeende finns med i Serges roman, om än mer pliktskyldigt som ett exempel på hur Sovjetunionen lade sig i andra länders skeende. Jag skulle däremot med stor glädje sätta Serges roman i händerna på människor som inte har den grundläggande kunskapen om Stalin-tidens terror. Den ger med sina starka skildringar av privatlivets och vardagens katastrofer en bild av hur terror fungerar, nämligen att den alltid håller folket i ett slags rädsla eller skräck, även om man inte själv drabbas. Det oförutsägbara är nyckeln till makten. Folket ska veta att varje dag kan vara den sista. Åren 1936-1938 mördades ofattbart många människor av denna regim. Victor Serges roman är ett av många vittnesmål om den tiden.


Eid Al-Adha


"Eid Al-Adha är en högtidsfest som firas den 10 dagen av den sista islamiska månaden Dhu Al-Hijja. Allah har markerat några av de tolv islamiska månaderna bättre än andra. En del dagar är gyllene tider för en muslim där belöning av enkla goda handlingar multipliceras rikligt. De kommande 10 dagarna är just nu en gyllene period för en troende muslim. Dagarna innebär milstolpar fyllda av dygder att ta lärdom av. Dessa 10 dagars frukter av goda gärningar multipliceras och en muslim kan lättare uppnå frälsning inom denna period."

Så skriver Islamiska förbundet i Sverige inför fredagens muslimska fest. Jag ser på bilden från London och frågar: vad är det exakt som är en god handling, och hur ser den ut i relation till den icke-muslimska mänskligheten?

Jag tror att det finns en poäng i att man tar de muslimska deklarationerna på allvar och ställer seriösa frågor i anslutning till dem. Jag har nämligen svårt att se att en jämförelse mellan vardaglig praxis och religiöst fromleri skulle utfalla till det senare fördel. Som i det mesta som har med religionspolitik att göra.




torsdag 25 oktober 2012

Pamela Geller och kreationisterna

Joseph Farah
Det är ingen hemlighet att jag hyser en stor motvilja mot amerikanska Pamela Geller. Eftersom hennes nätverk tycks spela en allt större roll också i länder som Sverige och Danmark har jag börjat rota lite i hennes miljöer.

I natt hittade jag den här krönikan av henne. Den skiljer sig inte mycket från propagandan hon publicerar på sin egen blogg. Men platsen hon skriver krönikor för är av annat slag. Det är WND, som drivs av Joseph Farah, nyhetstjänsten som bland annat, med hjälp av Israel Today erbjuder nyheter från Israel "ur biblisk synvinkel":
"Israel Today describes itself as a Jerusalem-based news agency providing a biblical and objective perspective on local news."
Till amerikanska politiker skickar WND ut en bok och en film producerad av Farah, den heter "Isaiah 9:10 Judgement". Den presenteras bland annat med orden:
 "The book and the documentary are dire warnings of God’s judgment impacting America right now following a pattern observed in the Bible..."
Den kristna kreationismen tycks omhuldad på WND och man behöver inte leta länge för att se att man också ansluter till den opinion som utifrån kristen messianism förbereder "Guds rike". Farah menar att det är "muslimska grupper" som stödjer "homosexualitet i avsikt att förstöra Amerika". Det skulle "tjäna islams långsiktiga syften."

Och så kan man läsa om filmen som Farah producerat:
"Acclaimed filmmaker’s remarkable case that Obama’s dad was communist"
Det påståendet brukar skruvas ytterligare ett varv hos Geller, som menar att Obama själv är såväl kommunist som muslim (och kanske inte ens amerikan!). Det finns all anledning att syna Pamela Geller och hennes allierade närmare. Det kommer jag att göra framöver. Här kan du läsa annat jag skrivit om dem.


Inre frihet. Dröm

Jag drömde att jag var i Japan. Jag vände mig om i sängen. Där låg hon. Jag kände igen henne men förstod inte varför hon låg bredvid mig. Sträckte mig efter vattenglaset, jo där var det, precis där jag ställt det igår. Drack en klunk, gick på toa, tillbaka in i sängen. Jag vände mig om. Nu var hon borta. Slöt ögonen. Slöt dem och sjönk. Tillbaka i Japan. Höll hennes hand. Såg att hennes ögon var öppna inne i mina slutna. Världen var en, världen var hel och jag sov.

(Ur min bok Inre frihet, 2007)

onsdag 24 oktober 2012

Den perfekta människan i Jørgen Leths tappning

Bodil Zalesky påminde mig idag om danske filmaren och författaren Jørgen Leths fina gamla miniatyr Den perfekte menneske (ni som följer min blogg har förstås sett att han dyker upp här med jämna mellanrum, inte minst med anledning av de böcker som heter Den uperfekte menneske - det är väl det vi lär oss, att gå från förväntningarna om det perfekta till... tja, det operfekta). Titta och njut, den är med engelsk hjälp för er som inte kan danska:


Gideon Levy: Gaza - mitt älskade

Hur skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska dagstidningen Haaretz verkar journalisten Gideon Levy som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd, och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och döden.
 
Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria.

Gideon Levys bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.

När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:
“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”
Yeshayahu Leibowitz
Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.

* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.

måndag 22 oktober 2012

Patrick Modiano: Lilla smycket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Pontus Grate)

Huvudperson och berättare i Patrick Modianos Lilla smycket är artonåriga Thérèse Cardères i Paris. Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.
"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."
Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.
"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."
 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.



Triangeln i Malmö. Ur ett manus under arbete

Triangeln, tidigt 1950-tal. Ännu var det "folkhem".
Triangeln i Malmö (vi sa Triangelen på malmöitiska). 1950-talsminnet: promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot Konditori Hollandia. Pappas cykelväg till jobb.

1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de nerpissade, de bedrövade.

1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.

1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig gäst efter det.

Bellevuegården, flykten 1981. Redan då så illa, nu ett getto bland andra getton i Malmö. Caldarasfamiljens nattliga balkongfester, jugoslavernas knivslagsmål i trapphuset, knarkarnas dreglande hundar. Skabbigheten, livsfaran och de blå polisljusen.

1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi Triangeln söderut mot minnen och dofter.

Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.

söndag 21 oktober 2012

Gästblogg: Snaphanen skriver om nederlagets hjälte och Rosenborgs slott i Köpenhamn

Det finns många goda skäl för mig som Kristianstad-bo att med öppna armar ta emot detta vackra bildreportage från min vän Snaphanen i Köpenhamn (Snapphane stavas på danska med endast ett p, Snaphane). Och väl här vill jag förstås visa det för er alla. Titta på hans vackra bilder (klicka på dem för helskärmsformat), läs hans text vars danska är allt annat än svår (och i annat fall: betrakta den som den nya veckans första språkövning) och klicka på länkarna han anger.

 Nu talar vi om kungen som grundlade denna min skånsk-danska hemstad, Kristianstad, och som i så hög grad präglat den. Läs och lär:

***

Jeg bor ikke så langt fra Rosenborg Slot. Christian IV byggede det, han boede der helst og han døde der i vinterstuen 1648. Jeg kommer der ikke så tit, som jeg burde, men jeg ser blandt turisterne københavnere med en hengivenhed, der næsten minder mig om de gamle, sortklædte romerske damer, jeg har mødt ved Augustus alter for Pax Romana, Ara Pacis, til trods for at Christian Firtals bedrifter hverken var fred eller velstand, men snarere krig, tilsætning og ruin.

Han byggede, drak og horede og fik treogtyve børn med koner og elskerinder, drog os inde i krige og til slut til freden ved Brømsebro, hvor den danske dominans i Norden ophørte, og alligevel elsker vi ham. Måske fordi han er nederlagets helt, som er vores eget selvbilledes sidste tilflugt i lommeformat.


Jeg var der og tog nogle fotos: Hans skrivebord, vinterstuen hvor han boede og døde i 1648 og riddersalen på anden sal, som er lystslottets paraderum, der minder os om hvor store vi var, og hvor små vi nu er. Vi er så små, at vi må puste os op (Anders Fogh) eller lade os invadere af fjendtligsindede folkestammer (lands-luskefisene Thorning, Nyrop, Helweg, Jelved, Vestager, Søvndal, Gammeltoft Hansen og Enhedskommunisterne), og uddelegere vores sidste magt til Bryssel for at flagellere os selv.

Halvér antallet af Foketingsmedlemmer, når de alligevel ikke vil magte mere en 40 % af fordums magt, som sukker-, tobaks- og fedtskat. Så er der alligevel mere format over at satse på at drikke som en svamp, tabe det halve land, bygge nogle byer og få tyve børn. Vi har ikke set noget, der bare dufter af det siden Per Hækkerup døde i 1979 for bare artige, akademiske vinkelskrivere, og der er ingen andre der gider høre på dem, end dem der får penge for det.

Renæssance-mennesker kommer ikke frem i verden længere. Personligt sprang jeg hele sidste valgkamp over, og gik hen og stemte på dem, jeg har stemt på i elleve år. Er de andre mere flittige, behøver vi slet ikke noget folketing mere, så sandt som folket også bliver en fiktion.

Selv om hans regeringstid var præget af militære nederlag og økonomisk tilbagegang, fremstår Christian 4. som en af de mest fremtrædende, elskede og beundrede konger i rækken. Det skyldes ikke mindst de mange byer, han anlagde: Christianshavn, Christianstad i Skåne og Christianopel i Blekinge, Christiania (Oslo), Kongsberg og Christianssand (Kristiansand) i Norge og Glückstadt i Holsten. Byerne var anlagt efter renæssancetidens idealer: gaderne ligger vinkelret på hinanden. I København efterlod han mange smukke bygningsværker som Børsen, Holmens Kirke, Rosenborg slot, Regensen, Trinitatis Kirke med Rundetårn, der var indrettet som observatorium og udført i røde og gule mursten, (oldenborgernes egne farver), Nyboder, Proviantgården, Tøjhuset og Kongens Bryghus. Desuden lod han Frederiksborg Slot ved Hillerød ombygge til et smukt renæssanceslot. Dermed blev Christian 4. utvivlsomt den største bygherre i Norden. Christian 4.(klik fotos f. helskærm)

Samtliga bilder är tagna av Snaphanen.

Söndagsfrid vid Hammarsjön

Söndagen den 21 oktober. Hammarsjön ligger spegelblank. Inbäddad i det milda, blåbleka ljuset sätter jag mig på den vanliga bänken och ser människor gå förbi mig. Någon rastar hunden, några springer sin vanliga motionsrunda. En hund viker av till vänster för att korsa järnvägsspåren. Jag anar att han vandrat den här rundan många gånger och vet precis vilken väg han ska gå. Han ser upp mot paret som kommer en bit efter honom, som för att bekräfta att det är rätt väg.

Ute på holmarna är det tyst. Söndagens vila och tystnad är det mest välgörande på hela veckan. Jag sitter bara och tittar ut över denna frid, hälsar på de människor som går eller springer förbi bänken där jag sitter.

När jag sitter där kan jag rent av koppla bort allt som tynger i vardagen. Jag rensar mig. Jag låter det tunga bli fjäderlätt, som om det försvann ut över sjön och vidare till havet bortom Åhus. Bakom mig har jag Kristianstad. Framför mig Hammarsjön. Men innan man kommer in i Kristianstad möter man den väldiga vallen som byggts för att hindra framtida översvämningar i staden.

Jag reser mig. Vi beger oss in till centrum. Köper två nybakade croissanter och senaste numret av Axess. För första gången sedan valet 2010 orkar jag öppna tidskriften. Den håller förstås hög klass och skiljer sig från det mesta som publiceras i Sverige. Jag har svårt att se skribenter som Per Svensson. Men å andra sidan kan jag bläddra förbi hans förnumstigheter. Han har nu tjänsten som "senior columnist" på Sydsvenskan i Malmö. När man inte ens ger den mediala överheten tjänster med svenska namn kommer nomenklatura-känslan redan i begreppet. Men jag antar att njutningen (?) av att befinna sig i de högre sfärerna blir större med just dessa nya tjänstebeskrivning. Själv nöjer jag mig med den svenska jag lärt mig. Inget annat behövs. Så vakar jag över ensamheten och njuter till kaffet min croissant.

Höstlöven vid Hammarsjön. Foto alla bilder: Astrid Nydahl
Jag vill här passa på att säga att tiden närmar sig för Black Country-boken. Tryckeriet i Lettland har lovat leverans senast den 5 november. Av erfarenhet vet jag att de levererar i god tid före utsatt datum. Boken kommer att levereras till er i den ordning jag tidigare angivit (först sponsorer, sedan förhandsbetalda och sist de exemplar som skickas till kontakter i den mediala världen).



Les Murray: Längre raklång.

Les Murray: Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en
diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet heter Taller When Prone. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon

innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.

Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.