söndag 21 oktober 2012

Gästblogg: Snaphanen skriver om nederlagets hjälte och Rosenborgs slott i Köpenhamn

Det finns många goda skäl för mig som Kristianstad-bo att med öppna armar ta emot detta vackra bildreportage från min vän Snaphanen i Köpenhamn (Snapphane stavas på danska med endast ett p, Snaphane). Och väl här vill jag förstås visa det för er alla. Titta på hans vackra bilder (klicka på dem för helskärmsformat), läs hans text vars danska är allt annat än svår (och i annat fall: betrakta den som den nya veckans första språkövning) och klicka på länkarna han anger.

 Nu talar vi om kungen som grundlade denna min skånsk-danska hemstad, Kristianstad, och som i så hög grad präglat den. Läs och lär:

***

Jeg bor ikke så langt fra Rosenborg Slot. Christian IV byggede det, han boede der helst og han døde der i vinterstuen 1648. Jeg kommer der ikke så tit, som jeg burde, men jeg ser blandt turisterne københavnere med en hengivenhed, der næsten minder mig om de gamle, sortklædte romerske damer, jeg har mødt ved Augustus alter for Pax Romana, Ara Pacis, til trods for at Christian Firtals bedrifter hverken var fred eller velstand, men snarere krig, tilsætning og ruin.

Han byggede, drak og horede og fik treogtyve børn med koner og elskerinder, drog os inde i krige og til slut til freden ved Brømsebro, hvor den danske dominans i Norden ophørte, og alligevel elsker vi ham. Måske fordi han er nederlagets helt, som er vores eget selvbilledes sidste tilflugt i lommeformat.


Jeg var der og tog nogle fotos: Hans skrivebord, vinterstuen hvor han boede og døde i 1648 og riddersalen på anden sal, som er lystslottets paraderum, der minder os om hvor store vi var, og hvor små vi nu er. Vi er så små, at vi må puste os op (Anders Fogh) eller lade os invadere af fjendtligsindede folkestammer (lands-luskefisene Thorning, Nyrop, Helweg, Jelved, Vestager, Søvndal, Gammeltoft Hansen og Enhedskommunisterne), og uddelegere vores sidste magt til Bryssel for at flagellere os selv.

Halvér antallet af Foketingsmedlemmer, når de alligevel ikke vil magte mere en 40 % af fordums magt, som sukker-, tobaks- og fedtskat. Så er der alligevel mere format over at satse på at drikke som en svamp, tabe det halve land, bygge nogle byer og få tyve børn. Vi har ikke set noget, der bare dufter af det siden Per Hækkerup døde i 1979 for bare artige, akademiske vinkelskrivere, og der er ingen andre der gider høre på dem, end dem der får penge for det.

Renæssance-mennesker kommer ikke frem i verden længere. Personligt sprang jeg hele sidste valgkamp over, og gik hen og stemte på dem, jeg har stemt på i elleve år. Er de andre mere flittige, behøver vi slet ikke noget folketing mere, så sandt som folket også bliver en fiktion.

Selv om hans regeringstid var præget af militære nederlag og økonomisk tilbagegang, fremstår Christian 4. som en af de mest fremtrædende, elskede og beundrede konger i rækken. Det skyldes ikke mindst de mange byer, han anlagde: Christianshavn, Christianstad i Skåne og Christianopel i Blekinge, Christiania (Oslo), Kongsberg og Christianssand (Kristiansand) i Norge og Glückstadt i Holsten. Byerne var anlagt efter renæssancetidens idealer: gaderne ligger vinkelret på hinanden. I København efterlod han mange smukke bygningsværker som Børsen, Holmens Kirke, Rosenborg slot, Regensen, Trinitatis Kirke med Rundetårn, der var indrettet som observatorium og udført i røde og gule mursten, (oldenborgernes egne farver), Nyboder, Proviantgården, Tøjhuset og Kongens Bryghus. Desuden lod han Frederiksborg Slot ved Hillerød ombygge til et smukt renæssanceslot. Dermed blev Christian 4. utvivlsomt den største bygherre i Norden. Christian 4.(klik fotos f. helskærm)

Samtliga bilder är tagna av Snaphanen.

Söndagsfrid vid Hammarsjön

Söndagen den 21 oktober. Hammarsjön ligger spegelblank. Inbäddad i det milda, blåbleka ljuset sätter jag mig på den vanliga bänken och ser människor gå förbi mig. Någon rastar hunden, några springer sin vanliga motionsrunda. En hund viker av till vänster för att korsa järnvägsspåren. Jag anar att han vandrat den här rundan många gånger och vet precis vilken väg han ska gå. Han ser upp mot paret som kommer en bit efter honom, som för att bekräfta att det är rätt väg.

Ute på holmarna är det tyst. Söndagens vila och tystnad är det mest välgörande på hela veckan. Jag sitter bara och tittar ut över denna frid, hälsar på de människor som går eller springer förbi bänken där jag sitter.

När jag sitter där kan jag rent av koppla bort allt som tynger i vardagen. Jag rensar mig. Jag låter det tunga bli fjäderlätt, som om det försvann ut över sjön och vidare till havet bortom Åhus. Bakom mig har jag Kristianstad. Framför mig Hammarsjön. Men innan man kommer in i Kristianstad möter man den väldiga vallen som byggts för att hindra framtida översvämningar i staden.

Jag reser mig. Vi beger oss in till centrum. Köper två nybakade croissanter och senaste numret av Axess. För första gången sedan valet 2010 orkar jag öppna tidskriften. Den håller förstås hög klass och skiljer sig från det mesta som publiceras i Sverige. Jag har svårt att se skribenter som Per Svensson. Men å andra sidan kan jag bläddra förbi hans förnumstigheter. Han har nu tjänsten som "senior columnist" på Sydsvenskan i Malmö. När man inte ens ger den mediala överheten tjänster med svenska namn kommer nomenklatura-känslan redan i begreppet. Men jag antar att njutningen (?) av att befinna sig i de högre sfärerna blir större med just dessa nya tjänstebeskrivning. Själv nöjer jag mig med den svenska jag lärt mig. Inget annat behövs. Så vakar jag över ensamheten och njuter till kaffet min croissant.

Höstlöven vid Hammarsjön. Foto alla bilder: Astrid Nydahl
Jag vill här passa på att säga att tiden närmar sig för Black Country-boken. Tryckeriet i Lettland har lovat leverans senast den 5 november. Av erfarenhet vet jag att de levererar i god tid före utsatt datum. Boken kommer att levereras till er i den ordning jag tidigare angivit (först sponsorer, sedan förhandsbetalda och sist de exemplar som skickas till kontakter i den mediala världen).



Les Murray: Längre raklång.

Les Murray: Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en
diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet heter Taller When Prone. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon

innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.

Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.


lördag 20 oktober 2012

Nej, nej och åter nej - jag är inte mottaglig för telefonsamtal en lördagkväll. Men jag är jag, alltid.

Jag bloggar i eget namn. Jag skriver i eget namn. Jag lever i eget namn.

Så har jag alltid gjort. Jag är Thomas Nydahl. Oavsett vad ni som läser tycker eller tänker om mig är jag alltid mig själv. Det innebär också att ni kan hitta mig i telefonkatalogen och att min bostadsadress är minst lika lätt att hitta.

Men det finns en gräns. Jag godtar inte intrång i det som är mitt privatliv. Intrång kan betyda att någon knackar på min dörr och vill köpa en bok. Intrång kan lika gärna betyda att någon ringer hem till mig en lördagskväll för att diskutera det jag skriver. Det ska jag inte behöva hantera. Varken vänligt eller ovänligt. Om det sker reagerar jag antingen på det ena eller andra viset, beroende på humör och dagsform. Men...

Jag säger det bara en gång och det är nu. Jag säger nej, nej och åter nej. Jag tror att de flesta av er förstår och godtar det. De flesta av er gör förstås ingenting av detta. Men jag väljer ändå att skicka mitt budskap ut i den kollektiva rymden, för att ingen ska missa eller missförstå.




"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..."

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela arabvärlden, ja också i västvärlden.

Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet.

Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter. En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur.





Kjell Espmark: I vargtimmen (Norstedts)



Kjell Espmarks bok Minnena ljuger (2010) kallades för en ”anti-memoar”.

Den nya boken, I vargtimmen, är en självrannsakande genomgång av den förras minnen och resonemang. Hans föräldrar och andra närstående återkommer från andra sidan och ställer honom till svars.

Men boken är också en fast förankrad Gotlandsberättelse som utifrån lokala personligheter och historiska skeenden berättar om hur nuet hela tiden infiltreras av det förflutna.

Petsarve, en gård på Gotland, blir därför till en historiernas och skeendenas utsiktsplats. Han talar om det egna författarskapets ”krackelerande sanningar” men han blir gnällig och egocentrisk när han ser att han plockats bort från ett litteraturhistoriskt verk. Varje ny text i boken omges av en dikt.

Dikterna är enastående i sin enkelhet och i sin gestaltning av olika personer. Ytterst blir I Vargtimmen en både vacker och smärtsam meditation över livets förgänglighet, och som sådan inbjuder den var och en till såväl läsning som eftertanke och medkänsla.


fredag 19 oktober 2012

Lammens tid

Lamm på södra Öland i vinterskrud. Foto: A. Nydahl
Igår hämtade vi hem årets lamm, 16 kilo fantastiskt kött. Vi köper lamm av en god vän i trakten. De har haft ett bra liv. I år kostade slakten en värkande rygg för vår vän. Han blev attackerad bakifrån av en bagge när han skulle hämta in vårt lamm. Till en kopp kaffe stod jag sedan och packade delarna efterhand som han sågade loss dem från djurkroppen. Firade igår kväll med några grillade lammkotletter till ett rött bordsvin.

Ikväll blir det istället en höstlig lammgryta med äpplen, tomater, lök och vitlök, att hällas över en couscous med gröna ärtor. Så blir fredagskvällen precis vad man kan önska av den. Nu räcker ju inte ett lamm hela året. Men de två stora stekarna garanterar fina sittningar med några vänner under mörka vintereftermiddagar. I lammens tid är jag rätt så tillfreds med livet.



Ernst Jünger: I stålstormen

I ett danskt antikvariat fann jag häromåret en tegelsten: Thorkild Hansens urval av Ernst Jüngers Krigsdagbok, en femhundra sidor tjock volym om andra världskriget, från april 1939 till december 1948. Oupphörligt fascinerande läsning. När därför förlaget Atlantis utgivit I stålstormen (översättning av Urban Lindström), om första världskriget, är det en mycket välkommen läsning. Skriven 1920 når den väldigt sent en svensk läsekrets. Förläggaren Peter Luthersson anger ramarna för Jüngers bok:
”Ska man mejsla ut den position som blev Jüngers under mellankrigstiden, bör utgångspunkten vara den fundamentala upplevelsen och det oreserverade bejakandet av det hävdvunna samhällets sammanbrott och av den förändring som skulle följa, som måste följa.”
Detta är viktigt. Ofta hörs beskyllningen mot Jünger: han är nazist. En lögn får alltid ett drag av sanning om den upprepas tillräckligt ofta.

Men sanningen är att Jünger var radikal på ett helt annat sätt än nationalsocialisterna. Han avböjde 1927 erbjudandet om en riksdagsplats för nazisterna och 1933 ett om att bli ledamot i den nyordnade Tyska diktarakademien.

För övrigt noterar Goebbels i sin dagbok apropå Jünger och dennes vänner redan i oktober 1933: ’De förmår inte inordna sig.’”(Ur Lutherssons förord).

Men det är däremot riktigt att säga att Jünger ville förvandla den borgerliga ordningen till ett ruinlandskap. Han såg sig som både borgarens och småborgarens fiende och han hävdade att de som kom hem från kriget, förvandlade, omskakade, ”ville inte nöja sig med att på nytt börja gå till jobbet, kvittera ut lön, dricka kaffe och bli konsumenter” (Luthersson). Med ord från Jüngers bror Friedrich Georg sammanfattar man kanske allra bäst:
”En allvarligt syftande anarkist måste till att börja med vara: individualist av renaste vatten. Han får inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar honom.”
Vill man försöka förstå de väldiga krafter som utlöstes av första världskriget, och därtill för ett ögonblick strunta i krigets kronologi, ska man läsa I stålstormen. Det är en djupt personlig, fascinerande skildring av krigets egen logik, och hur den både äter och härdar, hur den formar och deformerar.



torsdag 18 oktober 2012

Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham

När jag hösten 2010 skrev in mig på Arbetsförmedlingen trodde jag att man där kanske kunde hjälpa mig att hitta någon födkrok på halvtid. Det första jag fick veta var att jag skulle tilltalas kund. Det tyckte jag var lite märkligt, men eftersom också bibliotekarierna numera kallar låntagarna för kunder, så får det väl vara som det är med det.

Jag kom en bit in i processen. Stegrade mig först när jag skulle överföras till något som heter OSA (vilket betyder offentligt skyddat arbete). Det begreppet födde lika många frågetecken som ordet kund. Vem skulle jag skyddas ifrån? Eller var det jag som skulle skydda något? Jag fann inget svar utan skrev ut mig från Arbetsförmedlingen igen.

När jag nu läser Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius) så slår det mig, för det första, att begreppen i Frankrike tycks lika skruvade. När hon skriver in sig på sin lokala motsvarighet kallas hon mycket riktigt för kund. Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen.

Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

I Aubenas texter finns det en återhållen men passionerad vrede som ger den dess värdighet, och den ger oss ett tvärsnitt av det som kallas "arbetsmarknad".

Ouistreham finns här.



Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i sina filmroller.
Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:
“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Richard Yates för sina romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.




onsdag 17 oktober 2012

Malala Yousafzai - en symbol för striden mot islamismen, för friheten och kvinnors utbildning

Den här fjortonåriga pakistanska flickan, Malala Yousafzai, gjorde det mest förbjudna. Hon levde som en fri och skapande människa. Hon drev en blogg, hon talade sig varm för flickors utbildning. Vid skolbussen blev hon skjuten av den islamistiska pöbel som kallas talibaner.

Under tisdagen blev hon inlagd vid det nybyggda Queen Elizabeth-sjukhuset i Birmingham, West Midlands. Där har redan ett antal män försökt komma in under förespegling av att vara släktingar till henne. De avvisades av polis.

Det gör mig väldigt upprörd att tänka att det bland de pakistanska muslimerna i Birmingham - om vilka jag bland annat skriver i min nya, kommande bok - finns män som drivs av ett sådant hat mot friheten och de fria kvinnorna att de vill fullborda talibanernas attentat och verkligen se till att Malala Yousafzai dör.

Det är så sanningen ser ut min goda svenska vänner, ni som talar om "islamofobi" och "rasism". Ert slagordsmaskineri har hakat upp sig och vägrar se hur verkligheten ser ut för de människor som plågas av islamismen. Hellre lyssnar jag till alla de kvinnor som nu går ut på Islamabads gator i sympati med Malala Yousafzai. På deras plakat står det att de betraktar flickan som en "fredens ambassadör för det progressiva Pakistan". Kvinnorna som demonstrerar bär inga slöjor eller niqabs. De låter sitt hår falla fritt. I många andra städer, och i andra länder förekommer liknande solidaritetsmöten och allmänna bönestunder bland de kvinnliga studenterna, för Malala Yousafzai.




tisdag 16 oktober 2012

Barnbarnet Almas skrivande



Mitt barnbarn Alma håller sedan någon månad tillbaka på att skriva en bok. Hon miste sin bror Alfons i barncancersjukdomen neuroblastom. Efter de första kvällarnas skrivande ringde hon mig och berättade. Hon vill skriva en bok för att andra barn ska förstå hur det känns att förlora sin bror.

Det här är mycket seriöst från hennes sida. Hon vill berätta både om den fasansfulla sjukdomen och om döden. Den kom ju alldeles för tidigt in i hennes familj. Alma är en klok och eftertänksam flicka. Hon vill inte bli störd när hon skriver. Sakta växer orden till meningar och berättelsen vilar både i hennes tankar och händer. Bilden är alldeles nytagen. Få saker gör mig så glad som att se ett barnbarn skapa. Det är det flera av dem som gör. Skrivandet är i sig ett sätt att hantera det svåra. Det erfar Alma nu varje gång hon sätter sig vid datorn.

Döden. Livet. Hastigheten.

Simrishamn i augusti. Foto: Astrid Nydahl.
Farten med vilken livet rusar fram skrämmer mig alltmer. Jag har länge försökt tänka på döden dagligen, hålla medvetandet om döden på hög nivå. Många har dött i min krets, nära vänner, familjemedlemmar, ett barnbarn... och varje gång jag påminns om döden måste jag också reflektera över min egen dödlighet. Jag har ett antal kroniska sjukdomar som kan gå över i något helt annat mycket fort. Jag tänker ibland när jag sitter bekvämt och ser en bra film att jag kan vara död innan den ens hunnit till slutet. Och jag tänker det när jag läser eller skriver. Mitt i en mening kan.... ja, det kan vara så att döden slår till mitt i en mening. Under hela arbetet med nya boken Black Country, fram till överlämnandet till tryckeriet för en vecka sedan tänkte jag på döden. Skulle jag hinna göra boken färdig? Nu vet jag att den kommer att levereras och därmed också skickas till sponsorer och förhandsbeställare. Men blir det jag som gör det? Det är faktiskt inte möjligt att besvara en sådan fråga. Vet jag ens vad som händer i eftermiddag? Nej, det gör jag inte. Jag vet egentligen ingenting annat än det jag befinner mig i just nu, vid datorn tisdagen den 16 oktober 2012, klockan 11.24.

Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag).


Tisdag är det idag, tisdagen den 16 oktober 2012. Jag har mycket att läsa och om det fortsätter att på sjätte dagen regna gör jag det med glädje. Men jag vet att jag därmed försummar bloggen. Därför lägger jag idag ut en repris från oktober 2011. Det gör jag med gott samvete därför att den texten handlar om en bok som jag tycker att man ska läsa, alldeles oavsett var man själv befinner sig på den politiska skalan.

***


Jag har läst och grunnat på vad jag kan säga om Per Ahlmarks memoarer och kommit fram till att det vore ytterst oklokt att säga någonting utan att börja med den bild av honom jag burit med mig genom åren.

Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).

Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.

Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.

Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.

En ung Per Ahlmark med
Israels förste ledare Ben Gurion.

Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.

Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.