fredag 19 oktober 2012

Lammens tid

Lamm på södra Öland i vinterskrud. Foto: A. Nydahl
Igår hämtade vi hem årets lamm, 16 kilo fantastiskt kött. Vi köper lamm av en god vän i trakten. De har haft ett bra liv. I år kostade slakten en värkande rygg för vår vän. Han blev attackerad bakifrån av en bagge när han skulle hämta in vårt lamm. Till en kopp kaffe stod jag sedan och packade delarna efterhand som han sågade loss dem från djurkroppen. Firade igår kväll med några grillade lammkotletter till ett rött bordsvin.

Ikväll blir det istället en höstlig lammgryta med äpplen, tomater, lök och vitlök, att hällas över en couscous med gröna ärtor. Så blir fredagskvällen precis vad man kan önska av den. Nu räcker ju inte ett lamm hela året. Men de två stora stekarna garanterar fina sittningar med några vänner under mörka vintereftermiddagar. I lammens tid är jag rätt så tillfreds med livet.



Ernst Jünger: I stålstormen

I ett danskt antikvariat fann jag häromåret en tegelsten: Thorkild Hansens urval av Ernst Jüngers Krigsdagbok, en femhundra sidor tjock volym om andra världskriget, från april 1939 till december 1948. Oupphörligt fascinerande läsning. När därför förlaget Atlantis utgivit I stålstormen (översättning av Urban Lindström), om första världskriget, är det en mycket välkommen läsning. Skriven 1920 når den väldigt sent en svensk läsekrets. Förläggaren Peter Luthersson anger ramarna för Jüngers bok:
”Ska man mejsla ut den position som blev Jüngers under mellankrigstiden, bör utgångspunkten vara den fundamentala upplevelsen och det oreserverade bejakandet av det hävdvunna samhällets sammanbrott och av den förändring som skulle följa, som måste följa.”
Detta är viktigt. Ofta hörs beskyllningen mot Jünger: han är nazist. En lögn får alltid ett drag av sanning om den upprepas tillräckligt ofta.

Men sanningen är att Jünger var radikal på ett helt annat sätt än nationalsocialisterna. Han avböjde 1927 erbjudandet om en riksdagsplats för nazisterna och 1933 ett om att bli ledamot i den nyordnade Tyska diktarakademien.

För övrigt noterar Goebbels i sin dagbok apropå Jünger och dennes vänner redan i oktober 1933: ’De förmår inte inordna sig.’”(Ur Lutherssons förord).

Men det är däremot riktigt att säga att Jünger ville förvandla den borgerliga ordningen till ett ruinlandskap. Han såg sig som både borgarens och småborgarens fiende och han hävdade att de som kom hem från kriget, förvandlade, omskakade, ”ville inte nöja sig med att på nytt börja gå till jobbet, kvittera ut lön, dricka kaffe och bli konsumenter” (Luthersson). Med ord från Jüngers bror Friedrich Georg sammanfattar man kanske allra bäst:
”En allvarligt syftande anarkist måste till att börja med vara: individualist av renaste vatten. Han får inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar honom.”
Vill man försöka förstå de väldiga krafter som utlöstes av första världskriget, och därtill för ett ögonblick strunta i krigets kronologi, ska man läsa I stålstormen. Det är en djupt personlig, fascinerande skildring av krigets egen logik, och hur den både äter och härdar, hur den formar och deformerar.



torsdag 18 oktober 2012

Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham

När jag hösten 2010 skrev in mig på Arbetsförmedlingen trodde jag att man där kanske kunde hjälpa mig att hitta någon födkrok på halvtid. Det första jag fick veta var att jag skulle tilltalas kund. Det tyckte jag var lite märkligt, men eftersom också bibliotekarierna numera kallar låntagarna för kunder, så får det väl vara som det är med det.

Jag kom en bit in i processen. Stegrade mig först när jag skulle överföras till något som heter OSA (vilket betyder offentligt skyddat arbete). Det begreppet födde lika många frågetecken som ordet kund. Vem skulle jag skyddas ifrån? Eller var det jag som skulle skydda något? Jag fann inget svar utan skrev ut mig från Arbetsförmedlingen igen.

När jag nu läser Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius) så slår det mig, för det första, att begreppen i Frankrike tycks lika skruvade. När hon skriver in sig på sin lokala motsvarighet kallas hon mycket riktigt för kund. Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen.

Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

I Aubenas texter finns det en återhållen men passionerad vrede som ger den dess värdighet, och den ger oss ett tvärsnitt av det som kallas "arbetsmarknad".

Ouistreham finns här.



Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i sina filmroller.
Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:
“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Richard Yates för sina romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.




onsdag 17 oktober 2012

Malala Yousafzai - en symbol för striden mot islamismen, för friheten och kvinnors utbildning

Den här fjortonåriga pakistanska flickan, Malala Yousafzai, gjorde det mest förbjudna. Hon levde som en fri och skapande människa. Hon drev en blogg, hon talade sig varm för flickors utbildning. Vid skolbussen blev hon skjuten av den islamistiska pöbel som kallas talibaner.

Under tisdagen blev hon inlagd vid det nybyggda Queen Elizabeth-sjukhuset i Birmingham, West Midlands. Där har redan ett antal män försökt komma in under förespegling av att vara släktingar till henne. De avvisades av polis.

Det gör mig väldigt upprörd att tänka att det bland de pakistanska muslimerna i Birmingham - om vilka jag bland annat skriver i min nya, kommande bok - finns män som drivs av ett sådant hat mot friheten och de fria kvinnorna att de vill fullborda talibanernas attentat och verkligen se till att Malala Yousafzai dör.

Det är så sanningen ser ut min goda svenska vänner, ni som talar om "islamofobi" och "rasism". Ert slagordsmaskineri har hakat upp sig och vägrar se hur verkligheten ser ut för de människor som plågas av islamismen. Hellre lyssnar jag till alla de kvinnor som nu går ut på Islamabads gator i sympati med Malala Yousafzai. På deras plakat står det att de betraktar flickan som en "fredens ambassadör för det progressiva Pakistan". Kvinnorna som demonstrerar bär inga slöjor eller niqabs. De låter sitt hår falla fritt. I många andra städer, och i andra länder förekommer liknande solidaritetsmöten och allmänna bönestunder bland de kvinnliga studenterna, för Malala Yousafzai.




tisdag 16 oktober 2012

Barnbarnet Almas skrivande



Mitt barnbarn Alma håller sedan någon månad tillbaka på att skriva en bok. Hon miste sin bror Alfons i barncancersjukdomen neuroblastom. Efter de första kvällarnas skrivande ringde hon mig och berättade. Hon vill skriva en bok för att andra barn ska förstå hur det känns att förlora sin bror.

Det här är mycket seriöst från hennes sida. Hon vill berätta både om den fasansfulla sjukdomen och om döden. Den kom ju alldeles för tidigt in i hennes familj. Alma är en klok och eftertänksam flicka. Hon vill inte bli störd när hon skriver. Sakta växer orden till meningar och berättelsen vilar både i hennes tankar och händer. Bilden är alldeles nytagen. Få saker gör mig så glad som att se ett barnbarn skapa. Det är det flera av dem som gör. Skrivandet är i sig ett sätt att hantera det svåra. Det erfar Alma nu varje gång hon sätter sig vid datorn.

Döden. Livet. Hastigheten.

Simrishamn i augusti. Foto: Astrid Nydahl.
Farten med vilken livet rusar fram skrämmer mig alltmer. Jag har länge försökt tänka på döden dagligen, hålla medvetandet om döden på hög nivå. Många har dött i min krets, nära vänner, familjemedlemmar, ett barnbarn... och varje gång jag påminns om döden måste jag också reflektera över min egen dödlighet. Jag har ett antal kroniska sjukdomar som kan gå över i något helt annat mycket fort. Jag tänker ibland när jag sitter bekvämt och ser en bra film att jag kan vara död innan den ens hunnit till slutet. Och jag tänker det när jag läser eller skriver. Mitt i en mening kan.... ja, det kan vara så att döden slår till mitt i en mening. Under hela arbetet med nya boken Black Country, fram till överlämnandet till tryckeriet för en vecka sedan tänkte jag på döden. Skulle jag hinna göra boken färdig? Nu vet jag att den kommer att levereras och därmed också skickas till sponsorer och förhandsbeställare. Men blir det jag som gör det? Det är faktiskt inte möjligt att besvara en sådan fråga. Vet jag ens vad som händer i eftermiddag? Nej, det gör jag inte. Jag vet egentligen ingenting annat än det jag befinner mig i just nu, vid datorn tisdagen den 16 oktober 2012, klockan 11.24.

Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag).


Tisdag är det idag, tisdagen den 16 oktober 2012. Jag har mycket att läsa och om det fortsätter att på sjätte dagen regna gör jag det med glädje. Men jag vet att jag därmed försummar bloggen. Därför lägger jag idag ut en repris från oktober 2011. Det gör jag med gott samvete därför att den texten handlar om en bok som jag tycker att man ska läsa, alldeles oavsett var man själv befinner sig på den politiska skalan.

***


Jag har läst och grunnat på vad jag kan säga om Per Ahlmarks memoarer och kommit fram till att det vore ytterst oklokt att säga någonting utan att börja med den bild av honom jag burit med mig genom åren.

Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).

Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.

Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.

Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.

En ung Per Ahlmark med
Israels förste ledare Ben Gurion.

Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.

Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.


måndag 15 oktober 2012

Johan Wrede: Tikkanens blick. En essä om Henrik Tikkanens författarskap, livsöde och personlighet (Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Atlantis förlag)


Henrik Tikkanen är en av dessa finska och/eller finlandssvenska författare som lästs och älskats också här i Sverige. Hans hustru Märta Tikkanen kan också infogas i den kretsen.

Nu har Johan Wrede, professor i svensk litteratur och svåger till Tikkanen, skrivit en tjock och fascinerande bok om sin släkting. Egentligen är hans utblicksplats kongenial med föremålet för studien. Den tämligen nära relationen mellan Wrede och Tikkanen möjliggör ovanliga kunskaper och insikter, som används i analysen av både Tikkanens liv och verk.

Självklart står några särskilda arbeten och sakförhållanden i centrum, och det är just när Wrede närmar sig den så kallade adresstrilogin som det börjar bränna till ordentligt. Hela det centrala partiet i hans essä hänger också samman med Märta Tikkanens utgivning av numera världsberömda Århundradets kärlekssaga. Adresstrilogin som utkom på 1970-talet hade några av litteraturens märkligaste namn. De tre romanerna hette Brändövägen 8 Brändö Tel.35, Bävervägen 11 Hertonäs och Mariegatan 26 Kronohagen. Wrede citerar trilogins inledning:
"Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som är livets mening och omöjlighet."
Detta kommenterar han själv med orden:
"De inledande sidorna i Brändövägen 8 framstår som en enastående effektiv kombination av introduktion och läsanvisning, inte bara för den inledande romanen utan för hela trilogin."
I adresstrilogin skriver sig Tikkanen både en barndom och en ungdom, han vistas i det krig han frikallar sig själv ifrån genom att helt sonika skjuta sig själv i armen, och framför allt skriver han sig ett långt äktenskap präglat av hans egen svåra alkoholism. Här blir Wrede en riktig och sann berättare. Han läser, analyserar texter och ställer allt i ljuset av sin egen erfarenhet och kunskap.

Mycket intressant är också att ta del av Wredes redovisningar och resonemang kring presskritiken både i Finland och Sverige. Tikkanen försökte säkert uppriktigt och ärligt redovisa också sina fula sidor, men möts av vredgad feministisk kritik här och var (Wrede analyserar sammanhangen på ett föredömligt sätt).

Man kan bara försöka föreställa sig hans reaktion på hustruns kärlekssaga, som enligt Wrede var hennes enda sätt att komma till tals med Henrik, mannen som gång på gång lovade bot och bättring men fortsatte supa bort familjen. Hon lät honom läsa den i manus och han uppmuntrade henne att publicera den.
"Läsningen hade inte skett utan smärta och hans varierande referat av vad som gjorde mest ont, kostade också på honom. Han var imponerad av verket och även lättad eftersom manuskriptet ju också öppnade hans ögon för vad han dittills bagatelliserat. Han hade också uppmanat henne att publicera texten - och det utan att be henne göra några ändringar. Hade han själv stått ut med hennes text skulle han nog klara hyenornas reaktioner också, trodde han."
I sammanhanget tycker jag dessutom att Wredes redovisningar av motsättningarna mellan det finskspråkiga och det svenskspråkiga Finland är oerhört intressanta, inte minst därför att de med Sannfinländarnas framstormning ter sig akut svåra idag.

Johan Wredes bok är den första som för mig skapar en helhetsbild av Henrik Tikkanen, hans tid och kulturkrets. Den är oerhört värdefull och rik på såväl person- som litteratur- och kulturhistoria.




... endast det man älskar går under

Foto: Astrid Nydahl
Botho Strauss skriver i Kopistens misstag:
"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."
Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.


söndag 14 oktober 2012

Göran Börge (1933-2012)

Göran Börge är död. Jag vet att ni som håller DN eller Svenskan kanske sett dödsannonsen. Jag fick beskedet igår kväll av hans fru Ingrid Börge. Det var ett mycket sorgligt besked, men det var inte oväntat. Jag fick av Ingrid Börge tidigt veta att Göran var svårt cancer-sjuk. Och jag fick veta när han överflyttades till Maria Regina Hospice. Jag hade ju en tid undrat över hans brevtystnad.

Göran Börge föddes den 2 december 1933. Han avled den 1 oktober 2012. I rummet där han låg spelades Bach-kantater. Han begravdes för en knapp vecka sedan i kretsen av de allra närmaste.

Göran och jag hade en mycket lång brevväxling bakom oss, flera årtionden (jag vill minnas att vi började på 1980-talet). Han var en av dessa äldre kollegor som fungerade både som mentor och vän för mig. Göran var därtill en av de få som jag kunde diskutera samtidens nivellering med. Vi förstod varandra med mycket små ord. Hans brev var alltid maskin- eller handskrivna (och därför visar jag er omslagsfliken till hans bok Hemma på Capri från  2001). Tillsammans med hustrun Ingrid reste han skrivande till sina favoritplatser. De fanns i Italien, Grekland och inte minst i den nordafrikanska ökenvärlden. Sidor av Sahara som kom 2008 är ett av hans praktverk från den senare miljön, bland annat med fina texter och bilder från Libyen.

Boken har han tillägnat hustrun med orden ”Till Ingrid, trogen och uthållig färdkamrat sedan 48 år”. När han nu avled hade de, med Ingrids ord, haft "ett lyckligt och rikt liv tillsammans i 52 år"

I den här vackra boken från 1981 lärde jag för första gången känna det albanska exilsamhällets arbëreshër. När jag såg bilden av Skanderbeg-statyn i staden Lungro fick jag gnugga mig i ögonen. En albansk medeltida hjälte på ett italienskt torg?!

Göran var både skönlitterär författare och en resande skribent som förenade en rad olika egenskaper inom sig. Han skrev det han med säkerhet visste. Hans resor blev till rika dokument över kulturer vi egentligen inte vet så mycket om. Han hade en bok nästan färdig – den finns i korrektur – som kommer att ges ut postumt senare i höst, Grekiska sidospår.

Jag skulle vilja visa er några typiska passager ur Görans sista brev till mig:
”Vad gäller den allmänna utvecklingen – rätteligen avvecklingen – är vi överens om det mesta. De sanna värdena är satta på undantag, de falska hyllas. Allt det goda i EU-tanken hotas av den nationella egoismen och av politiker av krymplingars format; några statsmän med visioner tycks inte finnas längre. Om vi håller oss till den kulturella fördumningen så frågar jag mig (till skillnad från dig?) varför människor i gemen så villigt låter sig dras med i eländet. På vad beror den infantilisering av vuxna som man iakttar omkring sig, t.ex. att allt fler låter sig hemfalla till barnspråk (…) Vad är det som gör att den andliga mognad som borde vara parallell med den fysiska, således naturlig, uteblir hos så många. Det räcker inte att tala om marknadskrafterna, människor har väl ändå något eget att sätta emot?”
Ur Sidor av Sahara om Libyen.

Så uttryckte sig Göran i breven. I böckerna ser man inte mycket av detta. Därför betraktar jag honom som en av de alldeles ovanliga människor som kan gå under begreppet ”kämpande pessimist” – för även om han såg vad som pågick runtom oss betraktade han ändå sitt uppdrag som författare som viktigare än något annat. I böckerna gällde det att förmedla kunskap. Om det blev lång brevtystnad så visste jag att han helt enkelt var djupt försjunken i en ny bok.

Jag är så tacksam att jag under alla dessa år fick föra ett samtal med Göran, att hans böcker alltid kom hit och att jag har dem i säkert förvar här.  Jag är tacksam – och ledsen över att han nu är borta.

Här skriver Bodil Zalesky om en av hans böcker.

(Klicka på bilderna för läsbart format av texterna)


lördag 13 oktober 2012

Peter Englunds kommentar

Svenska Akademiens ständige sekreterare ger nu sin kommentar till diskussionerna om årets litteraturpristagare:
"Det är snarare regel än undantag att Nobelpriset i litteratur väcker politiska invändningar. Så har det varit länge. Under mina få år i denna sammanslutning har jag först fått uppleva hur Akademien brännmärktes som en vänsterförsamling för att den givit priset till författare som Elfriede Jelinek, Doris Lessing och Harold Pinter, en kritik som sedan vändes i sin motsats när vi gav det till Mario Vargas Llosa, en uttalad liberal. (Och förra året gick det att notera klander som gick ut på att pristagaren var för lite politisk.)"
Läs hela hans text här. Man borde ha den uppe varje år. Den fungerar som en viktig påminnelse om vad det är vi har att göra med och vad vi kunde diskutera. Jag blev redan igår klar över att de alltför snabba och spekulativa kommentarerna istället rörde sig på ytan och i samförstånd med kvällstidningsrubrikerna. Eftertanke är ett ledord i de flesta situationer. Också när det gäller litterära utmärkelser på den här nivån.



Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Nicole Krauss roman Det stora huset intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Så här har hon berättat om titeln och begreppet Det stora huset:
”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”

Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.



fredag 12 oktober 2012

Mo Yan slipper Muhammed

Jag hör idag bara nyheter om Svenska Akademiens litteraturpris. Och jag hör hur de rättrogna ylar. De kråmar sig på kultursidorna, i radio och på tv. De dansar den rättfärdiges dans. De försöker låtsas som om de - de av alla människor - skulle ha handlat annorlunda om de hotats med 90 års fängelse, tortyr, elände.

Det kan inte vara lätt att hitta värdiga kandidater i en värld präglad av de totalitära idéerna. Tack och lov är årets mottagare Mo Yan en man av den generation som föddes och växte in i den kinesiska kommunismens prägling av en hel världsdel. Kommunismen är gårdagens paradis. Kommunismen har bara några få fästen kvar i världen. Ändå måste man förstås ta hänsyn till att ett av dessa fästen är Kina. Det är inte ett land, det är en hel kontinent.

Men man ska också betänka att Mo Yans verklighet varken är saudisk eller irakisk och att han inte behöver ta aktiv ställning till morgondagens fasansfulla diktaturer. Hans uppgift är att förhålla sig till den kinesiska kommunistpartiet. Just idag känns det betydligt lättare än att förhandla med Muhammed.

Dessutom anser jag att gamle USA- och Latinamerikakorrespondenten Moberg på Rapport gjorde en fin liten sak om honom ikväll. I Mobergs reportage talade han om vikten av att grubbla i ensamhet. Han talade om sin motvilja när det gäller skränande på gatorna. Tänk, jag förstår honom så väl (och reservationerna tar vi senare). Mo Yan är kanske en människa jag kunde dricka risbrännvin med. Men jag har aldrig lockats att resa till Kina. Tacka vet jag Danmark, England och Portugal, som förstås blir morgondagens Muhammedterritorier.