måndag 15 oktober 2012

Johan Wrede: Tikkanens blick. En essä om Henrik Tikkanens författarskap, livsöde och personlighet (Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Atlantis förlag)


Henrik Tikkanen är en av dessa finska och/eller finlandssvenska författare som lästs och älskats också här i Sverige. Hans hustru Märta Tikkanen kan också infogas i den kretsen.

Nu har Johan Wrede, professor i svensk litteratur och svåger till Tikkanen, skrivit en tjock och fascinerande bok om sin släkting. Egentligen är hans utblicksplats kongenial med föremålet för studien. Den tämligen nära relationen mellan Wrede och Tikkanen möjliggör ovanliga kunskaper och insikter, som används i analysen av både Tikkanens liv och verk.

Självklart står några särskilda arbeten och sakförhållanden i centrum, och det är just när Wrede närmar sig den så kallade adresstrilogin som det börjar bränna till ordentligt. Hela det centrala partiet i hans essä hänger också samman med Märta Tikkanens utgivning av numera världsberömda Århundradets kärlekssaga. Adresstrilogin som utkom på 1970-talet hade några av litteraturens märkligaste namn. De tre romanerna hette Brändövägen 8 Brändö Tel.35, Bävervägen 11 Hertonäs och Mariegatan 26 Kronohagen. Wrede citerar trilogins inledning:
"Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som är livets mening och omöjlighet."
Detta kommenterar han själv med orden:
"De inledande sidorna i Brändövägen 8 framstår som en enastående effektiv kombination av introduktion och läsanvisning, inte bara för den inledande romanen utan för hela trilogin."
I adresstrilogin skriver sig Tikkanen både en barndom och en ungdom, han vistas i det krig han frikallar sig själv ifrån genom att helt sonika skjuta sig själv i armen, och framför allt skriver han sig ett långt äktenskap präglat av hans egen svåra alkoholism. Här blir Wrede en riktig och sann berättare. Han läser, analyserar texter och ställer allt i ljuset av sin egen erfarenhet och kunskap.

Mycket intressant är också att ta del av Wredes redovisningar och resonemang kring presskritiken både i Finland och Sverige. Tikkanen försökte säkert uppriktigt och ärligt redovisa också sina fula sidor, men möts av vredgad feministisk kritik här och var (Wrede analyserar sammanhangen på ett föredömligt sätt).

Man kan bara försöka föreställa sig hans reaktion på hustruns kärlekssaga, som enligt Wrede var hennes enda sätt att komma till tals med Henrik, mannen som gång på gång lovade bot och bättring men fortsatte supa bort familjen. Hon lät honom läsa den i manus och han uppmuntrade henne att publicera den.
"Läsningen hade inte skett utan smärta och hans varierande referat av vad som gjorde mest ont, kostade också på honom. Han var imponerad av verket och även lättad eftersom manuskriptet ju också öppnade hans ögon för vad han dittills bagatelliserat. Han hade också uppmanat henne att publicera texten - och det utan att be henne göra några ändringar. Hade han själv stått ut med hennes text skulle han nog klara hyenornas reaktioner också, trodde han."
I sammanhanget tycker jag dessutom att Wredes redovisningar av motsättningarna mellan det finskspråkiga och det svenskspråkiga Finland är oerhört intressanta, inte minst därför att de med Sannfinländarnas framstormning ter sig akut svåra idag.

Johan Wredes bok är den första som för mig skapar en helhetsbild av Henrik Tikkanen, hans tid och kulturkrets. Den är oerhört värdefull och rik på såväl person- som litteratur- och kulturhistoria.




... endast det man älskar går under

Foto: Astrid Nydahl
Botho Strauss skriver i Kopistens misstag:
"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."
Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.


söndag 14 oktober 2012

Göran Börge (1933-2012)

Göran Börge är död. Jag vet att ni som håller DN eller Svenskan kanske sett dödsannonsen. Jag fick beskedet igår kväll av hans fru Ingrid Börge. Det var ett mycket sorgligt besked, men det var inte oväntat. Jag fick av Ingrid Börge tidigt veta att Göran var svårt cancer-sjuk. Och jag fick veta när han överflyttades till Maria Regina Hospice. Jag hade ju en tid undrat över hans brevtystnad.

Göran Börge föddes den 2 december 1933. Han avled den 1 oktober 2012. I rummet där han låg spelades Bach-kantater. Han begravdes för en knapp vecka sedan i kretsen av de allra närmaste.

Göran och jag hade en mycket lång brevväxling bakom oss, flera årtionden (jag vill minnas att vi började på 1980-talet). Han var en av dessa äldre kollegor som fungerade både som mentor och vän för mig. Göran var därtill en av de få som jag kunde diskutera samtidens nivellering med. Vi förstod varandra med mycket små ord. Hans brev var alltid maskin- eller handskrivna (och därför visar jag er omslagsfliken till hans bok Hemma på Capri från  2001). Tillsammans med hustrun Ingrid reste han skrivande till sina favoritplatser. De fanns i Italien, Grekland och inte minst i den nordafrikanska ökenvärlden. Sidor av Sahara som kom 2008 är ett av hans praktverk från den senare miljön, bland annat med fina texter och bilder från Libyen.

Boken har han tillägnat hustrun med orden ”Till Ingrid, trogen och uthållig färdkamrat sedan 48 år”. När han nu avled hade de, med Ingrids ord, haft "ett lyckligt och rikt liv tillsammans i 52 år"

I den här vackra boken från 1981 lärde jag för första gången känna det albanska exilsamhällets arbëreshër. När jag såg bilden av Skanderbeg-statyn i staden Lungro fick jag gnugga mig i ögonen. En albansk medeltida hjälte på ett italienskt torg?!

Göran var både skönlitterär författare och en resande skribent som förenade en rad olika egenskaper inom sig. Han skrev det han med säkerhet visste. Hans resor blev till rika dokument över kulturer vi egentligen inte vet så mycket om. Han hade en bok nästan färdig – den finns i korrektur – som kommer att ges ut postumt senare i höst, Grekiska sidospår.

Jag skulle vilja visa er några typiska passager ur Görans sista brev till mig:
”Vad gäller den allmänna utvecklingen – rätteligen avvecklingen – är vi överens om det mesta. De sanna värdena är satta på undantag, de falska hyllas. Allt det goda i EU-tanken hotas av den nationella egoismen och av politiker av krymplingars format; några statsmän med visioner tycks inte finnas längre. Om vi håller oss till den kulturella fördumningen så frågar jag mig (till skillnad från dig?) varför människor i gemen så villigt låter sig dras med i eländet. På vad beror den infantilisering av vuxna som man iakttar omkring sig, t.ex. att allt fler låter sig hemfalla till barnspråk (…) Vad är det som gör att den andliga mognad som borde vara parallell med den fysiska, således naturlig, uteblir hos så många. Det räcker inte att tala om marknadskrafterna, människor har väl ändå något eget att sätta emot?”
Ur Sidor av Sahara om Libyen.

Så uttryckte sig Göran i breven. I böckerna ser man inte mycket av detta. Därför betraktar jag honom som en av de alldeles ovanliga människor som kan gå under begreppet ”kämpande pessimist” – för även om han såg vad som pågick runtom oss betraktade han ändå sitt uppdrag som författare som viktigare än något annat. I böckerna gällde det att förmedla kunskap. Om det blev lång brevtystnad så visste jag att han helt enkelt var djupt försjunken i en ny bok.

Jag är så tacksam att jag under alla dessa år fick föra ett samtal med Göran, att hans böcker alltid kom hit och att jag har dem i säkert förvar här.  Jag är tacksam – och ledsen över att han nu är borta.

Här skriver Bodil Zalesky om en av hans böcker.

(Klicka på bilderna för läsbart format av texterna)


lördag 13 oktober 2012

Peter Englunds kommentar

Svenska Akademiens ständige sekreterare ger nu sin kommentar till diskussionerna om årets litteraturpristagare:
"Det är snarare regel än undantag att Nobelpriset i litteratur väcker politiska invändningar. Så har det varit länge. Under mina få år i denna sammanslutning har jag först fått uppleva hur Akademien brännmärktes som en vänsterförsamling för att den givit priset till författare som Elfriede Jelinek, Doris Lessing och Harold Pinter, en kritik som sedan vändes i sin motsats när vi gav det till Mario Vargas Llosa, en uttalad liberal. (Och förra året gick det att notera klander som gick ut på att pristagaren var för lite politisk.)"
Läs hela hans text här. Man borde ha den uppe varje år. Den fungerar som en viktig påminnelse om vad det är vi har att göra med och vad vi kunde diskutera. Jag blev redan igår klar över att de alltför snabba och spekulativa kommentarerna istället rörde sig på ytan och i samförstånd med kvällstidningsrubrikerna. Eftertanke är ett ledord i de flesta situationer. Också när det gäller litterära utmärkelser på den här nivån.



Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Nicole Krauss roman Det stora huset intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Så här har hon berättat om titeln och begreppet Det stora huset:
”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”

Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.



fredag 12 oktober 2012

Mo Yan slipper Muhammed

Jag hör idag bara nyheter om Svenska Akademiens litteraturpris. Och jag hör hur de rättrogna ylar. De kråmar sig på kultursidorna, i radio och på tv. De dansar den rättfärdiges dans. De försöker låtsas som om de - de av alla människor - skulle ha handlat annorlunda om de hotats med 90 års fängelse, tortyr, elände.

Det kan inte vara lätt att hitta värdiga kandidater i en värld präglad av de totalitära idéerna. Tack och lov är årets mottagare Mo Yan en man av den generation som föddes och växte in i den kinesiska kommunismens prägling av en hel världsdel. Kommunismen är gårdagens paradis. Kommunismen har bara några få fästen kvar i världen. Ändå måste man förstås ta hänsyn till att ett av dessa fästen är Kina. Det är inte ett land, det är en hel kontinent.

Men man ska också betänka att Mo Yans verklighet varken är saudisk eller irakisk och att han inte behöver ta aktiv ställning till morgondagens fasansfulla diktaturer. Hans uppgift är att förhålla sig till den kinesiska kommunistpartiet. Just idag känns det betydligt lättare än att förhandla med Muhammed.

Dessutom anser jag att gamle USA- och Latinamerikakorrespondenten Moberg på Rapport gjorde en fin liten sak om honom ikväll. I Mobergs reportage talade han om vikten av att grubbla i ensamhet. Han talade om sin motvilja när det gäller skränande på gatorna. Tänk, jag förstår honom så väl (och reservationerna tar vi senare). Mo Yan är kanske en människa jag kunde dricka risbrännvin med. Men jag har aldrig lockats att resa till Kina. Tacka vet jag Danmark, England och Portugal, som förstås blir morgondagens Muhammedterritorier.



Nu kommer kritiken mot Akademiens val.

Både i Sverige och utomlands finns det nu en massiv kritik mot Svenska Akademiens val av Nobelpristagare i litteratur.

Sydsvenskan skriver:
På söndag hedras den kinesiske författaren Liao Yiwu med den tyska bokhandelns fredspris vid en ceremoni i samband med bokmässan i Frankfurt. I juni 1989 skrev han en dikt med titeln "Massaker". Den handlade om blodbadet på Himmelska fridens torg. Vintern 1990 greps Liao Yiwu och dömdes till fyra års fängelse. Efter frigivningen drabbades han av upprepade publiceringsförbud. Förra året lämnade han Kina och lever nu i exil i Tyskland.Samtidigt ger Svenska akademien Nobelpriset i litteratur till en annan kinesisk författare. Också denne författare har varit aktuell i samband med bokmässan i Frankfurt. Det var 2009. Temat för det årets mässa var just "Kina". Under ett seminarium lämnade den kinesiska delegationen salen i protest mot att också dissidenter deltog. En av de representanter för det officiella Kina som på detta sätt markerade sitt missnöje med att kritiska författare och intellektuella inte portats, var den blivande nobelpristagaren Mo Yan."
Och Svenskan:
"På torsdagen tillkännagavs att årets Nobelpris i litteratur skulle gå till den kinesiske författaren Mo Yan. 57-åringen har tidigare kritiserats av andra kinesiska författare för att ha medverkat i en jubileumsutgåva av Mao Zedongs tal från 1942 om litteratur och konst. Många menar att talet blev början på förtrycket av konsten och det fria ordet i Kina"
Dagens Nyheter skriver om Ai Weiwei som:
"...anser det är uppseendeväckande efter vilka regler Nobelkommittén utsett pristagaren. – För bara två år sedan gick ett fredspris till en kines (Liu Xiaobo) som ville uttrycka sina åsikter. För det hade han kastats i fängelse eftersom det sades skada Kinas säkerhet. I dag fick en kines litteraturpriset, en kines som inte bara skriver om den politiska situationen, utan som också skönmålar den, säger Ai Weiwei."
The Independent skriver:
"Mo Yan, was hailed in his home country. The Communist Party’s official organ, the People's Daily was ecstatic in its reaction. “Mo Yan wins the Nobel Prize for Literature! This is the first Chinese writer who has won the Nobel Prize for Literature. Chinese writers have waited too long, the Chinese people have waited too long.” The paper ignored Gao Xingjian, who won the prize in 2000, because the author had emigrated and taken French citizenship by the time of the award, which was criticised by the Chinese Government."
Danska Dagbladet Information:
"Han har selv oplevet at blive censureret, men går i dag en fin balancegang. Ved at placere de fleste af sine romaners handling i fortiden og ved brug af sin magisk-realistiske stil undgår han nu at vække vrede hos censurapparatet mere end nødvendigt. Men hans egen evne til at trives under den strenge kinesiske censur, som har ført til, at flere forfattere har fået lukket munden eller er blevet fængslet, har gjort ham sårbar over for kritik. I modsætning til andre har Mo Yan valgt at samarbejde med myndighederne. Han har støttet den officielle politik ved at sige, at kunst og litteratur bør tjene den socialistiske sag – og dermed ikke true kommunistpartiets styre. Forfattere og menneskerettighedsaktivister har de seneste år kritiseret ham for ikke at bruge sin status som en af landets mest respekterede forfattere til at presse på for mere ytringsfrihed og til at forsvare de forfattere, der er blevet straffet. Som viceformand i den kontroversielle, regeringsstøttede nationale forfatterforening udvandrede Mo Yan sammen med officielle repræsentanter fra Kina ved Frankfurt Book Fair i 2009 i protest mod, at kinesiske dissidentforfattere som Dai Qing og Bei Ling var til stede."
När jag ser den här bilden på en av hans böcker kan jag inte låta bli att skratta. Vem döper en roman till "Stora bröst och breda höfter"? Uppenbarligen gör Mo Yan det. Och så blir jag förstås nyfiken och undrar om också denna roman utspelar sig i fattig landsbygdsmiljö, eller om den röda färgen signalerar något helt annat. Artikeln hittade jag här hos en nyhetssida som heter Maxwellsreys. Jag citerar:

"He definitely deserves the prize,” Er Yue He, a renowned Chinese writer in central Henan Province told Xinhua. “His prize is an affirmation for Chinese literature on the world stage,” he said. Wang Anyi, president of Shanghai Writers’ Association said she was happy for Mo. “Congratulations to him,” she said. Shi Lingkong, editor-in-chief with Shanghai Translation Publishing House, attributed Mo’s success to his “Chinese countryside stories with magic power.” He said “This magic power has great attraction to the Western readership.”

Och här finns Le Monde-artikeln som Karin rekommenderar.

Vitaliano Trevisan: De femtontusen stegen (Astor förlag, övers. av Helena Monti).



Pastisch, parodi, plagiat? Kanske något fjärde som inte alls börjar på p: inspirationens verkan i en ny generation? Hur det ska beskrivas är jag inte säker på. Men jag är desto säkrare på att Vitaliano Trevisan i sin roman De femtontusen stegen försöker andas, tala, vistas och skriva med Thomas Bernhard i tankarna. Hur så? Redan från början är det Bernhards karaktäristiska sätt att låta en mening trassla sig in i sig själv för att så elegant avslutas, med kursiveringar, upprepningar och allt det man lärt sig känna igen Bernhard på. Något annat? Ja, det finns citat hämtade ur Bernhards verk, han finns med i den avslutande bibliografin, berättarens namn är Thomas. Slutligen kan jag inte bortse ifrån att De femtontusen stegen får mig att tänka på Bernhards Gå. Den idé om människans individuella och kollektiva utdöende som finns hos Bernhard motsvaras här av självmords- och mordplanen som berättaren röjer. Både hos Bernhard och Trevisan ligger döden som en hotande och befriande möjlighet över varje steg de tar.

Nå, jag läser ut boken och frigör mig därför från det Thomas Bernhard-spöke som följt mig in i den. Romanen är så mycket mer, och ändå kretsande kring just det tema jag skisserat. Här talar en man om sin försvunna, numera bekräftat döda syster, han uppger sig tala om sin bror och dennes liv och livslinjer. Allt skakas när denna man berättar hur han mördar systern och omsorgsfullt gräver ner henne. Eller är allt en feberfantasi? Det viktiga är ju att han mäter sin steg. Han mäter varje steg, han räknar dem, han bokför dem. Och hemifrån till revisorn är det – tja, varför inte femtontusen steg.

Men det stannar inte vid detta. Den linje som förenar realism och fantasi suddas ut och tecknas på nytt, gång på gång. Det är verkligen en mycket opålitlig mark denna Thomas mäter under sina fötter.

Efter en stund tänker jag att det är en berättelse om personlighetsklyvning, att Thomas, systern och brodern är en och samma person. Fast å andra sidan, den vuxne broder som Thomas berättar om, sägs ju vara en bild av det förflutna eftersom han dog bara några år gammal när han vid sin mammas sida blev påkörd av spårvagnen. Sådant noterar man, men blir inte ett dugg säkrare för det. 

Jag ska inte säga annat än att detta var en roman som överraskade mig mycket. Och till min glädje fann jag nästan ingenting om författaren på nätet, det stod endast skrivet på italienska och jag kunde inte läsa mig till någonting. Jag gissade mycket i början. En del bekräftades på vägen. Bernhards skugga eller inte, en mycket fin roman blev det av den. Det tackar jag för.

torsdag 11 oktober 2012

Att söka en farfar



1987 gav jag ut en bok som heter Förbannade tystnad (Interculture, Stockholm). Jag tycker fortfarande att det är den viktigaste bok jag skrivit.

Det är enkelt att förklara. Som barn umgicks jag då och då med min farfar Hans Christian Nydahl och med min farmor Sandra Nydahl. Jag tyckte mycket om den. Särskilt farmor för hon var varm, rar och generös. Farfar var det svårare med, därför att han aldrig sa någonting. Han satt mest tyst i ett hörn. Idag kan jag både förstå honom och sympatisera med hans strategi i umgänget med andra människor. Men jag har många gånger tänkt på det faktum att både han och farmor var frälsningssoldater och att de i den gärningen hade mycket att göra med andra människor, och just därför ter sig farfars så mystiska tystnad som ett problem för mig. Jag försökte verkligen prata med honom, det gick inte. Det var ett av deras barn, Gösta, som blev min pappa. Hans syster Evy har jag också glatt mig åt. Men två av HC:s och Sandras barn dog, en son hängde sig och en dog i polio.

Farfar föddes i Köpenhamn. Han adopterades av en familj i Landskrona. Jag har hela mitt liv hört att han adopterades av en fiskarefamilj med namnet Nydahl.

Nu har en av mina läsare varit så generös att han - efter mitt godkännande - rotat i farfars bakgrund. Det finns förstås ingen fiskarefamilj. Men det finns mycket annat som är spännande. Se här (och klicka på bilden för läsbar version)

Nu vet jag att mannen som tog hand om farfar hette Nydahl och att det skedde i Landskrona. Men kvinnan i familjen hette Efvergren. Vem är jag? Det vet jag egentligen inte så mycket om - i ett så långt perspektiv. Vem var farfars fosterföräldrar? Mest av allt vill jag ha svar på frågan: vad var så viktigt att förtiga, vad var det som tystnaden slöt sig kring? Svaren finns förstås hos den piga i Köpenhamn som födde min farfar. Vem hon var är fortfarande obesvarat.


Black Country-boken färdig för tryckning

Här får ni se en lågupplöst version av bokomslaget. Den högupplösta är av väsentligt mycket bättre kvalitet. Klicka på bilden för läsbar baksida. Men så här kommer alltså boken att se ut. Om ni har Kulturen vid stupet eller Sextio år senare hemma, vet ni också formatet den får. Nu går allt till tryck. Håll tummarna för medvind på Östersjön och en funktionsduglig färja, och senare också en minst lika bra lastbil som fraktar lådorna med böcker från Jelgava till Viby.

Om ni går in här, så får ni fullständig information om bokens innehåll.

Nobelpriset i litteratur 2012: "Tala inte"

Herr "Tala inte" fick årets stora litterära pris. Hans pseudonym betyder alltså det. Hans riktiga namn är Guan Moye och pseudonymen är Mo Yan.

Jag är väldigt glad över detta av tre enkla skäl:
Vi vet väldigt lite om den kinesiska litteraturen, särskilt den samtida. Varje bidrag till en större kunskap och förståelse är välkommen.
Ett stort pris går till en författare som förlaget Tranan ger ut. De gör ett hästjobb sedan många år och jag kan bara gratulera Styrbjörn Gustafsson och hans förlag.
Och det andra skälet är väldigt privat: jag har inte läst Mo Yan med ser fram emot att göra det.
Illustrationen ovan utgörs av en affisch hämtad från den kulturrevolutionära och mördande bonde- och arbetarromantik som Mao odlade och som Mo Yan växte upp med. Ytterst kortfattat meddelar kinesiska nyhetsbyrån Xinhua att han fått priset. Det ska bli intressant se vad som skrivs i Kina framöver.

Svenskan uppger att Bodil Malmsten skrivit i ett mail till dem att hon hoppats på Ysmail Kabaré (nu vid 16.30 ändrat till Ismael Kadaré - nästan rätt alltså). Jag betvivlar att hon skrivit så (även om de anger det som ett citat ur hennes mail). Samtidigt förstår jag ju att både Malmsten och Svenskan menar den albanska författaren Ismail Kadaré (läs en större intervju med honom här). Honom har jag hoppats på i många år, han är en författare som i verk efter verk skildrat dels det totalitäras effekt på människor, dels hur den urgamla nästan mytologiska tiden under Ottomanska riket format och förstört inte minst detta lilla Balkanfolk.





Marta Morazzoni: Fallet Courrier (Carlssons, översättning av Ingrid Börge).

Nya författarskap är det något särskilt med. Att stiga in i ett språk, en stil och en berättelse man inte har den minsta förhandsfördom om. Man kan naturligtvis snabbt skaffa sig fördomar. Men i nyheten ligger också nyfikenheten.

När jag fick Marta Morazzonis roman Fallet Courrier i min hand visste jag alltså inte vad som väntade mig. Först reagerade jag på något jag uppfattade som förnumstighet hos den berättande rösten – författarinnan – och hennes sätt att klippa av händelseförlopp i avsikt att göra en utvikning eller lugna läsaren med att han inte behövde veta mer än det som redan sagts.

Tredje kvällen, då knappt halva romanen var läst, försvann den känslan. Det berodde förmodligen inte alls på författarinnan, utan på mig själv. Jag gick rakt in i berättelsens värld utan att haka upp mig på den första känslan. Och det lyckades över förväntan, jag såg nu en robust, övertygande berättelse från den värld som så sällan visar sig i vår tids litteratur. Här fanns varken börsmäklare, krogmiljöer i storstäder, modelejon eller blinkningar åt någon filosofisk eller politisk skola. Här fann jag istället det hårda och enkla liv som de flesta människor lever, övertygande gestaltat i ett litet samhälle i franska Auvergne.

Morazzoni, den italienska författarinnan, smyger runt i den franska miljön och tecknar ett fint porträtt av huvudpersonen, järnhandlaren Alphonse Courrier. Hans köttsliga längtan blir både en tillgång och ett problem. Han löser det med att till älskarinna, på bestämda tider i butikens bakre rum, ta en av de kvinnor som ansetts för ful för att kunna gifta sig, och så gifter han sig för konventionens skull med en av skönheterna som föder familjen två pojkar. På ytan ser allt ut som det brukar. Snyggt och prydligt. Var sak på sin plats. I familjen vistas ofta Alphonses vän veterinären.

Utan att säga för mycket kan jag avslöja att denna konstellation nu öppnar för minst två sidosprång. Den riktiga kyssen och den riktiga kärleken finns inte alltid där man tror. Romanen lägger sedan resten av handlingen i ett sluttande plan. Två tragedier för den mot sitt slut, och om dessa kan man inte säga någonting, ty då har man förstört en god historia.

*

Marta Morazzoni är född 1950 och debuterade med en novellsamling 1986. Den har översatts till många språk och finns också utgiven på svenska. Vid sidan av det egna författarskapet är hon också verksam som lärare och litteraturkritiker.

onsdag 10 oktober 2012

Sista korrekturet färdigt

Birminghams centrum. Foto: AN
Kan ni tänka er, sommarens och för-höstens långvariga arbete är över, sista korrekturet är färdigt. Det innebär att en 272 sidor tjock bok med svartvita bilder ligger klar för tryckning. Vad den gör medan den ligger färdig är att vänta på omslaget.

Samma dag jag får det färdiga omslaget i min dator och godkänner det går allt till tryckning hos Jelgavas Tipografija i Jelgava (samma tryckeri som gjort de två böckerna Kulturen vid stupet 2011 och Sextio år senare 2012). Tryckeriet ligger alltså i Lettland och de har den modernaste utrustning man kan tänka sig. De inte bara gör bra tryck, de linnetrådsbinder också böckerna ytterst professionellt.

Wolverhamptons centrum. Foto: AN
Jag har inte blivit besviken en enda gång. Till skillnad från när jag anlitat andra lågpristryckeriet i det forna öst som tror att man kan trycka med grå färg istället för svart, som beskär böckerna felaktigt och som tror att de ska komma undan med det.

Jelgavas Tipografija är ett företag man kan lita på.

En helt annan sak vill jag också säga: bokens bildmaterial blir inte så omfattande som planerat. Av både tekniska och ekonomiska skäl skars det ner.

Förutom Astrid Nydahls bilder finns det idag två porträttbilder tagna av externa fotografer, den ena på EDL-ledaren Tommy Robinson och den andra på Helle Merete Brix.

En kollega som redan läst min bok sände mig just ett mail, med följande text:

"Det är en mäktig bok. Bilderna är kongeniala, tycker jag. Den är värd stor uppmärksamhet. Men viktigare än detta är att du skrivit den, att den finns som ett dokument. Så här insiktsfullt skrev ändå någon –  medan det ännu fanns en teoretisk chans att vända utvecklingen." 

Då känns det ju som att jag kanske ändå rott i land något viktigt. 

Två steg kvar alltså:

1/ Jag meddelar er när omslaget är färdigt och visar det förstås. I samma veva berättar jag när allt gått till tryckeriet.

2/ Jag informerar i bloggen samma dag böckerna anländer till mig. Om resten av processen går lika bra som det gjort med allt nu i oktober kommer boken att vara hos er i början av november. Som ni redan vet kommer distributionen av boken att göras i tre omgångar, det kan ni läsa om i tidigare bloggposter.



tisdag 9 oktober 2012

Är attacken mot Iran på gång?

Alltid välunderrättade israeliska dagstidningen Haaretz skriver idag att USA och Israel tillsammans överväger en så kallad "surgical strike" mot Irans kärnanläggningar. En sådan attack skulle bara ta "några timmar". Nå, så optimistiska tongångar har vi hört inför flera av de senaste årtiondenas krig. Vi vet vad precisionsbombningar innebär. De medför "collateral damage" och det brukar vara människor av kött och blod, företrädesvis civila, som döljer sig bakom det cyniska uttrycket. Och krig som förväntas ta några timmar kan bli mångåriga.

Det som förbryllar mig med Haaretz rapport är att syftet från Obamas sida är att han ska vinna valet. De förväntade iranska kärnvapnens vara eller icke-vara skulle alltså reduceras till en valrörelse-faktor? Också detta har vi sett i det förflutna: amerikanska presidenter agerar för att bli återvalda. Också det en cynism i storpolitikens centrum. De som inte tror att Obama är mäktig en sådan cynism kan ju gå tillbaka till hans förra Messias-valrörelse, hans löften och utfallet. Inte ens Guantanamo lyckades han stänga.

Den politik som Israels regering fört alltsedan den tillträdde har kantats av katastrofer, både inrikes- och utrikespolitiska. Jag litar inte för en sekund på den allt märkligare alliansen mellan Barak och Netanyahu. Och om det nu kommer till ett militärt angrepp på Iran är jag uppriktigt rädd för att det kan utlösa den största katastrofen av alla. Hur hantera Iran-frågan finns det inget vettigt svar på. Utgångspunkten är däremot glasklar: vi har att göra med en teokrati vars anspråk på total makt är det första, och det andra utgörs av det faktum att detta reaktionära prästerskap tycks ha tagit på sig en "ledarroll" i den islamistiska, anti-Israeliska miljön, både i form av rörelser som Hizbollah och Hamas, och i muslimska kretsar globalt. Men det kan finnas mer eller mindre dåraktiga vägar att hantera detta hot. Preventiva attacker fungerar ibland. Frågan är om det fungerar nu. Netanyahu predikar utifrån Massada-komplexet, och just det gör honom livsfarlig, inte minst för det israeliska folket. Jag litar inte på honom. Misstron uttrycks dessutom nästan dagligen från före detta högt uppsatta israeliska militärer och underrättelseofficerare. Deras röster hörs nästan aldrig här.

Så här skriver Haaretz:
The United States and Israel are considering the possibility of a joint "surgical strike" against Iran's nuclear facilities, according to a Foreign Policy report by David Rothkopf published Monday. While Israel and the U.S. still don’t entirely agree on the "red line" which would trigger a military response, the report said that the Israelis are now suggesting a more limited attack than was previously debated. 

Rothkopf, a former Clinton administration official and international relations expert, quoted a source said to be close to the discussions, which claimed that a small-scale attack is currently viewed as the most likely military option. Such strike, the source said, is likely to only take a few hours and would be conducted by air, using bombers and supported by drones. 

In order to send the Iranian nuclear program back many years, such an attack could be carried out in a joint U.S.-Israeli operation, or by the U.S. alone. The report claims Israel would not be able to carry out this kind of attack on its own.
Rothkopf argues that the threat of a limited strike would seem more credible than a full-scale attack, and so it has "a real chance of deterring the mullahs." This threat, the report said, may also increase the chances that diplomacy would work.