"Det är snarare regel än undantag att Nobelpriset i litteratur väcker politiska invändningar. Så har det varit länge. Under mina få år i denna sammanslutning har jag först fått uppleva hur Akademien brännmärktes som en vänsterförsamling för att den givit priset till författare som Elfriede Jelinek, Doris Lessing och Harold Pinter, en kritik som sedan vändes i sin motsats när vi gav det till Mario Vargas Llosa, en uttalad liberal. (Och förra året gick det att notera klander som gick ut på att pristagaren var för lite politisk.)"Läs hela hans text här. Man borde ha den uppe varje år. Den fungerar som en viktig påminnelse om vad det är vi har att göra med och vad vi kunde diskutera. Jag blev redan igår klar över att de alltför snabba och spekulativa kommentarerna istället rörde sig på ytan och i samförstånd med kvällstidningsrubrikerna. Eftertanke är ett ledord i de flesta situationer. Också när det gäller litterära utmärkelser på den här nivån.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 13 oktober 2012
Peter Englunds kommentar
Svenska Akademiens ständige sekreterare ger nu sin kommentar till diskussionerna om årets litteraturpristagare:
Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)
Nicole
Krauss roman Det stora huset intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord
som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens
olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en
enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern
berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är
själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt
byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska
tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är
ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för
hennes intresse. Så här har hon berättat om titeln och begreppet Det stora huset:”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”
Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.
Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.
fredag 12 oktober 2012
Mo Yan slipper Muhammed
Jag hör idag bara nyheter om Svenska Akademiens litteraturpris. Och jag
hör hur de rättrogna ylar. De kråmar sig på kultursidorna, i radio och på tv. De dansar den rättfärdiges dans. De försöker låtsas som om de - de av alla människor - skulle ha handlat annorlunda om de hotats med 90 års fängelse, tortyr, elände.
Det kan inte vara lätt att hitta värdiga kandidater i en värld präglad av de totalitära idéerna. Tack och lov är årets mottagare Mo Yan en man av den generation som föddes och växte in i den kinesiska kommunismens prägling av en hel världsdel. Kommunismen är gårdagens paradis. Kommunismen har bara några få fästen kvar i världen. Ändå måste man förstås ta hänsyn till att ett av dessa fästen är Kina. Det är inte ett land, det är en hel kontinent.
Men man ska också betänka att Mo Yans verklighet varken är saudisk eller irakisk och att han inte behöver ta aktiv ställning till morgondagens fasansfulla diktaturer. Hans uppgift är att förhålla sig till den kinesiska kommunistpartiet. Just idag känns det betydligt lättare än att förhandla med Muhammed.
Dessutom anser jag att gamle USA- och Latinamerikakorrespondenten Moberg på Rapport gjorde en fin liten sak om honom ikväll. I Mobergs reportage talade han om vikten av att grubbla i ensamhet. Han talade om sin motvilja när det gäller skränande på gatorna. Tänk, jag förstår honom så väl (och reservationerna tar vi senare). Mo Yan är kanske en människa jag kunde dricka risbrännvin med. Men jag har aldrig lockats att resa till Kina. Tacka vet jag Danmark, England och Portugal, som förstås blir morgondagens Muhammedterritorier.
Det kan inte vara lätt att hitta värdiga kandidater i en värld präglad av de totalitära idéerna. Tack och lov är årets mottagare Mo Yan en man av den generation som föddes och växte in i den kinesiska kommunismens prägling av en hel världsdel. Kommunismen är gårdagens paradis. Kommunismen har bara några få fästen kvar i världen. Ändå måste man förstås ta hänsyn till att ett av dessa fästen är Kina. Det är inte ett land, det är en hel kontinent.
Men man ska också betänka att Mo Yans verklighet varken är saudisk eller irakisk och att han inte behöver ta aktiv ställning till morgondagens fasansfulla diktaturer. Hans uppgift är att förhålla sig till den kinesiska kommunistpartiet. Just idag känns det betydligt lättare än att förhandla med Muhammed.
Dessutom anser jag att gamle USA- och Latinamerikakorrespondenten Moberg på Rapport gjorde en fin liten sak om honom ikväll. I Mobergs reportage talade han om vikten av att grubbla i ensamhet. Han talade om sin motvilja när det gäller skränande på gatorna. Tänk, jag förstår honom så väl (och reservationerna tar vi senare). Mo Yan är kanske en människa jag kunde dricka risbrännvin med. Men jag har aldrig lockats att resa till Kina. Tacka vet jag Danmark, England och Portugal, som förstås blir morgondagens Muhammedterritorier.
Nu kommer kritiken mot Akademiens val.
Både i Sverige och utomlands finns det nu en massiv kritik mot Svenska Akademiens val av Nobelpristagare i litteratur.
Sydsvenskan skriver:
När jag ser den här bilden på en av hans böcker kan jag inte låta bli att skratta. Vem döper en roman till "Stora bröst och breda höfter"? Uppenbarligen gör Mo Yan det. Och så blir jag förstås nyfiken och undrar om också denna roman utspelar sig i fattig landsbygdsmiljö, eller om den röda färgen signalerar något helt annat. Artikeln hittade jag här hos en nyhetssida som heter Maxwellsreys. Jag citerar:
"He definitely deserves the prize,” Er Yue He, a renowned Chinese writer in central Henan Province told Xinhua. “His prize is an affirmation for Chinese literature on the world stage,” he said. Wang Anyi, president of Shanghai Writers’ Association said she was happy for Mo. “Congratulations to him,” she said. Shi Lingkong, editor-in-chief with Shanghai Translation Publishing House, attributed Mo’s success to his “Chinese countryside stories with magic power.” He said “This magic power has great attraction to the Western readership.”
Och här finns Le Monde-artikeln som Karin rekommenderar.
Sydsvenskan skriver:
På söndag hedras den kinesiske författaren Liao Yiwu med den tyska bokhandelns fredspris vid en ceremoni i samband med bokmässan i Frankfurt. I juni 1989 skrev han en dikt med titeln "Massaker". Den handlade om blodbadet på Himmelska fridens torg. Vintern 1990 greps Liao Yiwu och dömdes till fyra års fängelse. Efter frigivningen drabbades han av upprepade publiceringsförbud. Förra året lämnade han Kina och lever nu i exil i Tyskland.Samtidigt ger Svenska akademien Nobelpriset i litteratur till en annan kinesisk författare. Också denne författare har varit aktuell i samband med bokmässan i Frankfurt. Det var 2009. Temat för det årets mässa var just "Kina". Under ett seminarium lämnade den kinesiska delegationen salen i protest mot att också dissidenter deltog. En av de representanter för det officiella Kina som på detta sätt markerade sitt missnöje med att kritiska författare och intellektuella inte portats, var den blivande nobelpristagaren Mo Yan."Och Svenskan:
"På torsdagen tillkännagavs att årets Nobelpris i litteratur skulle gå till den kinesiske författaren Mo Yan. 57-åringen har tidigare kritiserats av andra kinesiska författare för att ha medverkat i en jubileumsutgåva av Mao Zedongs tal från 1942 om litteratur och konst. Många menar att talet blev början på förtrycket av konsten och det fria ordet i Kina"Dagens Nyheter skriver om Ai Weiwei som:
"...anser det är uppseendeväckande efter vilka regler Nobelkommittén utsett pristagaren. – För bara två år sedan gick ett fredspris till en kines (Liu Xiaobo) som ville uttrycka sina åsikter. För det hade han kastats i fängelse eftersom det sades skada Kinas säkerhet. I dag fick en kines litteraturpriset, en kines som inte bara skriver om den politiska situationen, utan som också skönmålar den, säger Ai Weiwei."The Independent skriver:
"Mo Yan, was hailed in his home country. The Communist Party’s official organ, the People's Daily was ecstatic in its reaction. “Mo Yan wins the Nobel Prize for Literature! This is the first Chinese writer who has won the Nobel Prize for Literature. Chinese writers have waited too long, the Chinese people have waited too long.” The paper ignored Gao Xingjian, who won the prize in 2000, because the author had emigrated and taken French citizenship by the time of the award, which was criticised by the Chinese Government."Danska Dagbladet Information:
"Han har selv oplevet at blive censureret, men går i dag en fin balancegang. Ved at placere de fleste af sine romaners handling i fortiden og ved brug af sin magisk-realistiske stil undgår han nu at vække vrede hos censurapparatet mere end nødvendigt. Men hans egen evne til at trives under den strenge kinesiske censur, som har ført til, at flere forfattere har fået lukket munden eller er blevet fængslet, har gjort ham sårbar over for kritik. I modsætning til andre har Mo Yan valgt at samarbejde med myndighederne. Han har støttet den officielle politik ved at sige, at kunst og litteratur bør tjene den socialistiske sag – og dermed ikke true kommunistpartiets styre. Forfattere og menneskerettighedsaktivister har de seneste år kritiseret ham for ikke at bruge sin status som en af landets mest respekterede forfattere til at presse på for mere ytringsfrihed og til at forsvare de forfattere, der er blevet straffet. Som viceformand i den kontroversielle, regeringsstøttede nationale forfatterforening udvandrede Mo Yan sammen med officielle repræsentanter fra Kina ved Frankfurt Book Fair i 2009 i protest mod, at kinesiske dissidentforfattere som Dai Qing og Bei Ling var til stede."
"He definitely deserves the prize,” Er Yue He, a renowned Chinese writer in central Henan Province told Xinhua. “His prize is an affirmation for Chinese literature on the world stage,” he said. Wang Anyi, president of Shanghai Writers’ Association said she was happy for Mo. “Congratulations to him,” she said. Shi Lingkong, editor-in-chief with Shanghai Translation Publishing House, attributed Mo’s success to his “Chinese countryside stories with magic power.” He said “This magic power has great attraction to the Western readership.”
Och här finns Le Monde-artikeln som Karin rekommenderar.
Vitaliano Trevisan: De femtontusen stegen (Astor förlag, övers. av Helena Monti).
Pastisch,
parodi, plagiat? Kanske något fjärde som inte alls börjar på p:
inspirationens verkan i en ny generation? Hur det ska beskrivas är jag
inte säker på. Men jag är desto säkrare på att Vitaliano Trevisan i sin roman De femtontusen stegen
försöker andas, tala, vistas och skriva med Thomas Bernhard i tankarna.
Hur så? Redan från början är det Bernhards karaktäristiska sätt att
låta en mening trassla sig in i sig själv för att så elegant avslutas,
med kursiveringar, upprepningar och allt det man lärt sig känna igen
Bernhard på. Något annat? Ja, det finns citat hämtade ur Bernhards verk,
han finns med i den avslutande bibliografin, berättarens namn är
Thomas. Slutligen kan jag inte bortse ifrån att De femtontusen stegen
får mig att tänka på Bernhards Gå. Den idé om människans individuella
och kollektiva utdöende som finns hos Bernhard motsvaras här av
självmords- och mordplanen som berättaren röjer. Både hos Bernhard och
Trevisan ligger döden som en hotande och befriande möjlighet över varje
steg de tar.
Nå, jag läser ut boken och frigör
mig därför från det Thomas Bernhard-spöke som följt mig in i den.
Romanen är så mycket mer, och ändå kretsande kring just det tema jag
skisserat. Här talar en man om sin försvunna, numera bekräftat döda
syster, han uppger sig tala om sin bror och dennes liv och livslinjer.
Allt skakas när denna man berättar hur han mördar systern och
omsorgsfullt gräver ner henne. Eller är allt en feberfantasi? Det
viktiga är ju att han mäter sin steg. Han mäter varje steg, han räknar
dem, han bokför dem. Och hemifrån till revisorn är det – tja, varför
inte femtontusen steg.
Men det stannar inte vid
detta. Den linje som förenar realism och fantasi suddas ut och tecknas
på nytt, gång på gång. Det är verkligen en mycket opålitlig mark denna
Thomas mäter under sina fötter.
Efter en stund
tänker jag att det är en berättelse om personlighetsklyvning, att
Thomas, systern och brodern är en och samma person. Fast å andra sidan,
den vuxne broder som Thomas berättar om, sägs ju vara en bild av det
förflutna eftersom han dog bara några år gammal när han vid sin mammas
sida blev påkörd av spårvagnen. Sådant noterar man, men blir inte ett
dugg säkrare för det.
Jag ska inte säga annat
än att detta var en roman som överraskade mig mycket. Och till min
glädje fann jag nästan ingenting om författaren på nätet, det stod
endast skrivet på italienska och jag kunde inte läsa mig till någonting.
Jag gissade mycket i början. En del bekräftades på vägen. Bernhards
skugga eller inte, en mycket fin roman blev det av den. Det tackar jag
för.
torsdag 11 oktober 2012
Att söka en farfar
1987 gav jag ut en bok som heter Förbannade tystnad (Interculture, Stockholm). Jag tycker fortfarande att det är den viktigaste bok jag skrivit.
Det är enkelt att förklara. Som barn umgicks jag då och då med min farfar Hans Christian Nydahl och med min farmor Sandra Nydahl. Jag tyckte mycket om den. Särskilt farmor för hon var varm, rar och generös. Farfar var det svårare med, därför att han aldrig sa någonting. Han satt mest tyst i ett hörn. Idag kan jag både förstå honom och sympatisera med hans strategi i umgänget med andra människor. Men jag har många gånger tänkt på det faktum att både han och farmor var frälsningssoldater och att de i den gärningen hade mycket att göra med andra människor, och just därför ter sig farfars så mystiska tystnad som ett problem för mig. Jag försökte verkligen prata med honom, det gick inte. Det var ett av deras barn, Gösta, som blev min pappa. Hans syster Evy har jag också glatt mig åt. Men två av HC:s och Sandras barn dog, en son hängde sig och en dog i polio.
Farfar föddes i Köpenhamn. Han adopterades av en familj i Landskrona. Jag har hela mitt liv hört att han adopterades av en fiskarefamilj med namnet Nydahl.
Nu har en av mina läsare varit så generös att han - efter mitt godkännande - rotat i farfars bakgrund. Det finns förstås ingen fiskarefamilj. Men det finns mycket annat som är spännande. Se här (och klicka på bilden för läsbar version)
Nu vet jag att mannen som tog hand om farfar hette Nydahl och att det skedde i Landskrona. Men kvinnan i familjen hette Efvergren. Vem är jag? Det vet jag egentligen inte så mycket om - i ett så långt perspektiv. Vem var farfars fosterföräldrar? Mest av allt vill jag ha svar på frågan: vad var så viktigt att förtiga, vad var det som tystnaden slöt sig kring? Svaren finns förstås hos den piga i Köpenhamn som födde min farfar. Vem hon var är fortfarande obesvarat.
Black Country-boken färdig för tryckning
Här får ni se en lågupplöst version av bokomslaget. Den högupplösta är av väsentligt mycket bättre kvalitet. Klicka på bilden för läsbar baksida. Men så här kommer alltså boken att se ut. Om ni har Kulturen vid stupet eller Sextio år senare hemma, vet ni också formatet den får. Nu går allt till tryck. Håll tummarna för medvind på Östersjön och en funktionsduglig färja, och senare också en minst lika bra lastbil som fraktar lådorna med böcker från Jelgava till Viby.
Om ni går in här, så får ni fullständig information om bokens innehåll.
Om ni går in här, så får ni fullständig information om bokens innehåll.
Nobelpriset i litteratur 2012: "Tala inte"
Herr "Tala inte" fick årets stora litterära pris. Hans pseudonym betyder alltså det. Hans riktiga namn är Guan Moye och pseudonymen är Mo Yan.
Jag är väldigt glad över detta av tre enkla skäl:
Svenskan uppger att Bodil Malmsten skrivit i ett mail till dem att hon hoppats på Ysmail Kabaré (nu vid 16.30 ändrat till Ismael Kadaré - nästan rätt alltså). Jag betvivlar att hon skrivit så (även om de anger det som ett citat ur hennes mail). Samtidigt förstår jag ju att både Malmsten och Svenskan menar den albanska författaren Ismail Kadaré (läs en större intervju med honom här). Honom har jag hoppats på i många år, han är en författare som i verk efter verk skildrat dels det totalitäras effekt på människor, dels hur den urgamla nästan mytologiska tiden under Ottomanska riket format och förstört inte minst detta lilla Balkanfolk.
Jag är väldigt glad över detta av tre enkla skäl:
Vi vet väldigt lite om den kinesiska litteraturen, särskilt den samtida. Varje bidrag till en större kunskap och förståelse är välkommen.
Ett stort pris går till en författare som förlaget Tranan ger ut. De gör ett hästjobb sedan många år och jag kan bara gratulera Styrbjörn Gustafsson och hans förlag.
Och det andra skälet är väldigt privat: jag har inte läst Mo Yan med ser fram emot att göra det.Illustrationen ovan utgörs av en affisch hämtad från den kulturrevolutionära och mördande bonde- och arbetarromantik som Mao odlade och som Mo Yan växte upp med. Ytterst kortfattat meddelar kinesiska nyhetsbyrån Xinhua att han fått priset. Det ska bli intressant se vad som skrivs i Kina framöver.
Svenskan uppger att Bodil Malmsten skrivit i ett mail till dem att hon hoppats på Ysmail Kabaré (nu vid 16.30 ändrat till Ismael Kadaré - nästan rätt alltså). Jag betvivlar att hon skrivit så (även om de anger det som ett citat ur hennes mail). Samtidigt förstår jag ju att både Malmsten och Svenskan menar den albanska författaren Ismail Kadaré (läs en större intervju med honom här). Honom har jag hoppats på i många år, han är en författare som i verk efter verk skildrat dels det totalitäras effekt på människor, dels hur den urgamla nästan mytologiska tiden under Ottomanska riket format och förstört inte minst detta lilla Balkanfolk.
Marta Morazzoni: Fallet Courrier (Carlssons, översättning av Ingrid Börge).
När jag fick Marta Morazzonis roman Fallet Courrier i min hand visste jag alltså inte vad som väntade mig. Först reagerade jag på något jag uppfattade som förnumstighet hos den berättande rösten – författarinnan – och hennes sätt att klippa av händelseförlopp i avsikt att göra en utvikning eller lugna läsaren med att han inte behövde veta mer än det som redan sagts.
Tredje kvällen, då knappt halva romanen var läst, försvann den känslan. Det berodde förmodligen inte alls på författarinnan, utan på mig själv. Jag gick rakt in i berättelsens värld utan att haka upp mig på den första känslan. Och det lyckades över förväntan, jag såg nu en robust, övertygande berättelse från den värld som så sällan visar sig i vår tids litteratur. Här fanns varken börsmäklare, krogmiljöer i storstäder, modelejon eller blinkningar åt någon filosofisk eller politisk skola. Här fann jag istället det hårda och enkla liv som de flesta människor lever, övertygande gestaltat i ett litet samhälle i franska Auvergne.
Morazzoni,
den italienska författarinnan, smyger runt i den franska miljön och
tecknar ett fint porträtt av huvudpersonen, järnhandlaren Alphonse
Courrier. Hans köttsliga längtan blir både en tillgång och ett problem.
Han löser det med att till älskarinna, på bestämda tider i butikens
bakre rum, ta en av de kvinnor som ansetts för ful för att kunna
gifta sig, och så gifter han sig för konventionens skull med en av
skönheterna som föder familjen två pojkar. På ytan ser allt ut som det
brukar. Snyggt och prydligt. Var sak på sin plats. I familjen vistas
ofta Alphonses vän veterinären.Utan att säga för mycket kan jag avslöja att denna konstellation nu öppnar för minst två sidosprång. Den riktiga kyssen och den riktiga kärleken finns inte alltid där man tror. Romanen lägger sedan resten av handlingen i ett sluttande plan. Två tragedier för den mot sitt slut, och om dessa kan man inte säga någonting, ty då har man förstört en god historia.
*
Marta Morazzoni är född 1950 och debuterade med en novellsamling 1986. Den har översatts till många språk och finns också utgiven på svenska. Vid sidan av det egna författarskapet är hon också verksam som lärare och litteraturkritiker.
onsdag 10 oktober 2012
Sista korrekturet färdigt
| Birminghams centrum. Foto: AN |
Samma dag jag får det färdiga omslaget i min dator och godkänner det går allt till tryckning hos Jelgavas Tipografija i Jelgava (samma tryckeri som gjort de två böckerna Kulturen vid stupet 2011 och Sextio år senare 2012). Tryckeriet ligger alltså i Lettland och de har den modernaste utrustning man kan tänka sig. De inte bara gör bra tryck, de linnetrådsbinder också böckerna ytterst professionellt.
![]() |
| Wolverhamptons centrum. Foto: AN |
Jelgavas Tipografija är ett företag man kan lita på.
En helt annan sak vill jag också säga: bokens bildmaterial blir inte så omfattande som planerat. Av både tekniska och ekonomiska skäl skars det ner.
Förutom Astrid Nydahls bilder finns det idag två porträttbilder tagna av externa fotografer, den ena på EDL-ledaren Tommy Robinson och den andra på Helle Merete Brix.
En kollega som redan läst min bok sände mig just ett mail, med följande text:
"Det är en mäktig bok. Bilderna är kongeniala, tycker jag. Den är värd stor uppmärksamhet. Men viktigare än detta är att du skrivit den, att den finns som ett dokument. Så här insiktsfullt skrev ändå någon – medan det ännu fanns en teoretisk chans att vända utvecklingen."
Då känns det ju som att jag kanske ändå rott i land något viktigt.
Två steg kvar alltså:
1/ Jag meddelar er när omslaget är färdigt och visar det förstås. I samma veva berättar jag när allt gått till tryckeriet.
2/ Jag informerar i bloggen samma dag böckerna anländer till mig. Om resten av processen går lika bra som det gjort med allt nu i oktober kommer boken att vara hos er i början av november. Som ni redan vet kommer distributionen av boken att göras i tre omgångar, det kan ni läsa om i tidigare bloggposter.
tisdag 9 oktober 2012
Är attacken mot Iran på gång?
Alltid välunderrättade israeliska dagstidningen Haaretz skriver idag att USA och Israel tillsammans överväger en så kallad "surgical strike" mot Irans kärnanläggningar. En sådan attack skulle bara ta "några timmar". Nå, så optimistiska tongångar har vi hört inför flera av de senaste årtiondenas krig. Vi vet vad precisionsbombningar innebär. De medför "collateral damage" och det brukar vara människor av kött och blod, företrädesvis civila, som döljer sig bakom det cyniska uttrycket. Och krig som förväntas ta några timmar kan bli mångåriga.
Det som förbryllar mig med Haaretz rapport är att syftet från Obamas sida är att han ska vinna valet. De förväntade iranska kärnvapnens vara eller icke-vara skulle alltså reduceras till en valrörelse-faktor? Också detta har vi sett i det förflutna: amerikanska presidenter agerar för att bli återvalda. Också det en cynism i storpolitikens centrum. De som inte tror att Obama är mäktig en sådan cynism kan ju gå tillbaka till hans förra Messias-valrörelse, hans löften och utfallet. Inte ens Guantanamo lyckades han stänga.
Den politik som Israels regering fört alltsedan den tillträdde har kantats av katastrofer, både inrikes- och utrikespolitiska. Jag litar inte för en sekund på den allt märkligare alliansen mellan Barak och Netanyahu. Och om det nu kommer till ett militärt angrepp på Iran är jag uppriktigt rädd för att det kan utlösa den största katastrofen av alla. Hur hantera Iran-frågan finns det inget vettigt svar på. Utgångspunkten är däremot glasklar: vi har att göra med en teokrati vars anspråk på total makt är det första, och det andra utgörs av det faktum att detta reaktionära prästerskap tycks ha tagit på sig en "ledarroll" i den islamistiska, anti-Israeliska miljön, både i form av rörelser som Hizbollah och Hamas, och i muslimska kretsar globalt. Men det kan finnas mer eller mindre dåraktiga vägar att hantera detta hot. Preventiva attacker fungerar ibland. Frågan är om det fungerar nu. Netanyahu predikar utifrån Massada-komplexet, och just det gör honom livsfarlig, inte minst för det israeliska folket. Jag litar inte på honom. Misstron uttrycks dessutom nästan dagligen från före detta högt uppsatta israeliska militärer och underrättelseofficerare. Deras röster hörs nästan aldrig här.
Så här skriver Haaretz:
Det som förbryllar mig med Haaretz rapport är att syftet från Obamas sida är att han ska vinna valet. De förväntade iranska kärnvapnens vara eller icke-vara skulle alltså reduceras till en valrörelse-faktor? Också detta har vi sett i det förflutna: amerikanska presidenter agerar för att bli återvalda. Också det en cynism i storpolitikens centrum. De som inte tror att Obama är mäktig en sådan cynism kan ju gå tillbaka till hans förra Messias-valrörelse, hans löften och utfallet. Inte ens Guantanamo lyckades han stänga.
Den politik som Israels regering fört alltsedan den tillträdde har kantats av katastrofer, både inrikes- och utrikespolitiska. Jag litar inte för en sekund på den allt märkligare alliansen mellan Barak och Netanyahu. Och om det nu kommer till ett militärt angrepp på Iran är jag uppriktigt rädd för att det kan utlösa den största katastrofen av alla. Hur hantera Iran-frågan finns det inget vettigt svar på. Utgångspunkten är däremot glasklar: vi har att göra med en teokrati vars anspråk på total makt är det första, och det andra utgörs av det faktum att detta reaktionära prästerskap tycks ha tagit på sig en "ledarroll" i den islamistiska, anti-Israeliska miljön, både i form av rörelser som Hizbollah och Hamas, och i muslimska kretsar globalt. Men det kan finnas mer eller mindre dåraktiga vägar att hantera detta hot. Preventiva attacker fungerar ibland. Frågan är om det fungerar nu. Netanyahu predikar utifrån Massada-komplexet, och just det gör honom livsfarlig, inte minst för det israeliska folket. Jag litar inte på honom. Misstron uttrycks dessutom nästan dagligen från före detta högt uppsatta israeliska militärer och underrättelseofficerare. Deras röster hörs nästan aldrig här.
Så här skriver Haaretz:
The United States and Israel are considering the possibility of a joint "surgical strike" against Iran's nuclear facilities, according to a Foreign Policy report by David Rothkopf published Monday. While Israel and the U.S. still don’t entirely agree on the "red line" which would trigger a military response, the report said that the Israelis are now suggesting a more limited attack than was previously debated.
Rothkopf, a former Clinton administration official and international relations expert, quoted a source said to be close to the discussions, which claimed that a small-scale attack is currently viewed as the most likely military option. Such strike, the source said, is likely to only take a few hours and would be conducted by air, using bombers and supported by drones.In order to send the Iranian nuclear program back many years, such an attack could be carried out in a joint U.S.-Israeli operation, or by the U.S. alone. The report claims Israel would not be able to carry out this kind of attack on its own.
Rothkopf argues that the threat of a limited strike would seem more credible than a full-scale attack, and so it has "a real chance of deterring the mullahs." This threat, the report said, may also increase the chances that diplomacy would work.
Tisdag, steget är taget. Väntans tid
![]() |
| New Street, niqabshopping. Foto: TN |
Under måndagen trodde jag att detta tredje korrektur skulle gå i retur till den grafiske formgivaren redan på morgonen. Men det tog hela måndagen också. Skarp blick, många frågor och omformuleringar ledde fram till ett bra resultat. Sista steget med korrekturet är alltså taget.
Det som nu återstår är ett komplett bokomslag. När jag har det lägger jag ut och visar er i bloggen. Tidtabellen har inte överskridits, tvärtom ser det ut som om boken ska kunna bli färdig för leverans strax före utsatt tid.
Utskicket kommer att göras så här (och uppdelningen i tre steg är enbart gjord därför att det tar tid att packa och ordna så många försändelser, jag har ju varken sekreterare eller lageransvariga, bistra herrar klädda i ljusblå nylonrockar):
1/ Sponsorernas exemplar kommer att skickas ut först. Er insats har varit helt avgörande för projektet.
2/ Dagen därpå skickas de förhandsbetalda köpexemplaren ut, både in- och utrikes. Det innebär att ni som beställt men missat sista inbetalningsdagen 25 september får vänta länge (och förmodligen fram till dess att jag ser era beställningar bekräftade och betalade).
3/ Sedan följer eventuella recensionsexemplar i Sverige. Har inte bestämt mig än. Men en rad danska medier och kollegor finns med på utskickslistan, liksom ett mycket litet antal svenska.
Här en liten text om skulpturen på bokens framsida:
"John McKenna and A4A art for architecture have produced many lifesize statues and portraits over the years in a variety of scales and media within budget and to project timelines. The left panel picture links to the Stourbridge glassblower statue in cast bronze.
"The triumphant stance of the glassblower aimed to celebrate the great history of hands glass blown items throughout the area of Stourbridge in the West Midlands. This work was commissioned by CENTRO for the Stourbridge Town railway station refurbishment. John McKenna produced the sculpture and Steve Field of Dudley Borough Public Art unit designed the railings and blocked paving layout around the scheme.
"This sculpture was originally made in GRP (glasfiber, min anm. TN) against the wishes of the sculptor McKenna but the client insisted on working to the budget. The GRP sculpture was produced but suffered minor vandalism almost immediately after installation. The client relented and acted on the Sculptors previous advice and the artwork was recasting lost wax bronze and positioned on a higher plinth. It is now considered an icon of the area and is appreciated by visitors to the train station as well as the adjacent town bus terminus.
måndag 8 oktober 2012
Yasmine Ghata: Flickan som slutade tala (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).
Vad gör man när pappa är död och mamma bara skriver? Det första man måste göra är att ta reda på sanningen. Hur förhåller det sig egentligen, är fadern verkligen död eller håller han sig bara borta? Varför kan inte modern i familjen säga rakt på sak hur det ligger till?
Det är kring frågor som dessa – och ytterst om orden, de talade, de outsagda och de skrivna – som Yasmine Ghatas fina berättelse Flickan som slutade tala handlar. Ghata är dotter till författarinnan Vénus Khoury-Ghata som jag skrivit om många gånger, bland annat här, här och här
Det jag tycker så mycket om hos Vénus Khoury-Ghata är den säregna prosa och poesi som föds ur två kulturer och språk: arabiska och franska. För det här är en familj som lever i båda kulturerna, och det ser vi också i Yasmine Ghatas bok. Den både utspelar sig i och har sin förankring i de två kulturerna. Libanons överklass kan man med fog kalla dess sociala omgivning för. Här rör sig människor som både har tid och råd att glida runt, smickra varandra, dricka hos varandra, sola, smickra och/eller förtala varandra.
Ghata fångar det på pricken:
Men för det mesta är de ju själv i bostaden. Mamman beter sig konstigt. Sedan hennes man dött – och det är fortfarande outtalat – blir hon manisk med vissa saker och fullständigt passiv med andra. Hon målar naglarna gång på gång, samtidigt som hon vid skrivmaskinen sitter med Tipex-flaskan och målar över felskrivet. Båda flaskorna står halvöppna under arbetspassen. Hon skriver ju också, som en besatt:
Så närmar sig hemresan till Paris. Mamman är klar med sin roman. Väskor ska packas. När de kommit fram vandrar dottern runt i Paris. Manuset som mamman skrivit ligger hos förlaget. Men så börjar hon skriva igen, och till maskinens knatter är det som om pappan kommer tillbaka. Bara i hennes skrivande är familjen fulltalig igen. Mammans fantasi tycks sätta gränserna för detta högst påtagliga och fantasifulla. Egentligen är det en makalöst vacker metafor för skapandets kraft och dess livgivande förmåga.
Det är kring frågor som dessa – och ytterst om orden, de talade, de outsagda och de skrivna – som Yasmine Ghatas fina berättelse Flickan som slutade tala handlar. Ghata är dotter till författarinnan Vénus Khoury-Ghata som jag skrivit om många gånger, bland annat här, här och här
Det jag tycker så mycket om hos Vénus Khoury-Ghata är den säregna prosa och poesi som föds ur två kulturer och språk: arabiska och franska. För det här är en familj som lever i båda kulturerna, och det ser vi också i Yasmine Ghatas bok. Den både utspelar sig i och har sin förankring i de två kulturerna. Libanons överklass kan man med fog kalla dess sociala omgivning för. Här rör sig människor som både har tid och råd att glida runt, smickra varandra, dricka hos varandra, sola, smickra och/eller förtala varandra.
![]() |
| Yasmine Ghata. Pressbild från förlaget. |
”Kylskåpet var alltid fullt av diverse matvaror. I en handvändning kunde hon duka ett dignande bord för att mätta de hungrande. Dessa den moderna tidens ’trubadurer’ stannade till hos oss som pilgrimer vid ett viloställe, och de vördade den livgivande prästinnan som man dyrkar en hednisk gudabild. När kvällen kom gick de hem med huvudet och magen proppfulla, och de kysste mamma på handen som vore hon ett helgon.”
Men för det mesta är de ju själv i bostaden. Mamman beter sig konstigt. Sedan hennes man dött – och det är fortfarande outtalat – blir hon manisk med vissa saker och fullständigt passiv med andra. Hon målar naglarna gång på gång, samtidigt som hon vid skrivmaskinen sitter med Tipex-flaskan och målar över felskrivet. Båda flaskorna står halvöppna under arbetspassen. Hon skriver ju också, som en besatt:
”Hon läste sina texter högt för mig, allvarliga och dramatiska ord. Jag lyssnade utan att lägga någon innebörd i dem.”Kommer inte dottern så läser hon texterna för sig själv.
”Mamman lämnar inte skrivmaskinen, kanske tänkte hon att hon skulle få kontakt med den andra sidan genom att hamra på tangenterna som för att öppna ett lås. Hon ville ta sig förbi den förbjudna spärren med ordens hjälp. Skriva för att få tillbaka pappa.”
Så närmar sig hemresan till Paris. Mamman är klar med sin roman. Väskor ska packas. När de kommit fram vandrar dottern runt i Paris. Manuset som mamman skrivit ligger hos förlaget. Men så börjar hon skriva igen, och till maskinens knatter är det som om pappan kommer tillbaka. Bara i hennes skrivande är familjen fulltalig igen. Mammans fantasi tycks sätta gränserna för detta högst påtagliga och fantasifulla. Egentligen är det en makalöst vacker metafor för skapandets kraft och dess livgivande förmåga.
Jeanne Cordelier: Vidare (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)
Den som läst Jeanne Cordeliers debutbok Utbrytningen från 1976 (svensk nyöversättning 2011, se längre ner) vet vad det är för en värld vi ger oss in i. Den består av prostitution och därmed också om förnedring, misshandel, smuts och elände.
Den bok som Cordelier utgav i Frankrike 2010 är en uppföljare, man kan rentav kalla den en fortsättning, med titeln Reconstruction. Den svenska utgåvan heter Vidare, och båda titlarna kan sägas sammanfatta vad det handlar om: att gå vidare, att från grunden bygga upp på nytt det liv som fanns före förnedringen, fast ändå i helt ny form.
Att bygga sig ett nytt liv är sannerligen ingen liten uppgift. Vem av oss hade orkat och förmått? Det är enklare att ge upp om man hamnat allra längst ner i skiten. Därför har jag aldrig kritiserat eller tänkt något illa om de uppgivna, dårarna eller självmördarna.
Men jag känner en oerhört stor respekt för Cordeliers förmåga att inte bara vilja något nytt och bättre, utan framför allt för hennes sätt att göra det. Tro nu bara inte att Vidare är en sentimental eller självsmickrande bok. Tvärtom är det ungefär lika fräck och frisk som den första, här sparas varken på skällsorden, svordomarna eller de svåra sanningarna. Cordelier skriver sig upp ur den rännsten som är bordellens. Det kan man inte göra på akademikerprosa. Estetiken i den nya boken ligger därför ganska nära debutbokens. Det är realism, och den svider och gör ont. Men den är effektiv.
Det är numera inte så vanligt att jag orkar läsa lite tjockare böcker från början till slut utan egentliga pauser. Men dessa 334 sidor var jag tvungen att läsa samma dag och natt. Det är förmodligen bara så man kan göra. Har man sugits in i en stark berättelse vill man inte blanda den med ovidkommande saker från sin egen värld. Därför måste jag också börja med bokens slut. Det berörde mig kanske särskilt mycket eftersom det utspelar sig i ett land jag vistades en hel del i som ung: Albanien. Men det är inte den monolitiska enhetens terrorstat under Enver Hoxha det handlar om, utan om det ”fria” Albanien, härjat av snabba klipp, fattigdom, elände och sexuellt slaveri i trafficking-ekonomins skugga. Maken sedan många år, i boken kallad Val, ska arbeta i Tirana. Det är för övrigt i arbetet han reser och bor på en mängd olika platser i världen, och Cordelier skildrar dem alla oerhört starkt, från Vietnam till Etiopien, Zimbabwe och Indien.
I Albanien får de bostad vägg i vägg med en moské, varifrån böneutropen ekar fem gånger om dagen. Ingen dröm för en författare precis (tänk på det, nu när vi snart får fenomenet i Sverige, när besluten - kanske prejudicerande - klubbas i Botkyrka).
Dagtid saknade såväl el som vatten. Vintertid fanns ingen värme. Så småningom får de istället bo i den kommunistiska nomenklaturans kvarter Blocket (Bllok på albanska) och senare från Blocket till Tiranas Champs-Élysées, paradgatan som på kommunisttiden hette Stalinboulevarden. I denna albanska huvudstad möter Cordelier offren för traffickingen, ”småflickorna” kallar hon dem, och bidrar med sina egna kunskaper och erfarenheter för att hjälpa dem. Hon lär känna albanska författare, särskilt Fatos Kongoli. Hon arbetar med sin pjäs Ängla-Camille. Men så slår sjukdomen till. Hon flygs hem till Frankrike tillsammans med maken.
Nå, innan dessa albanska turer börjar har det hänt så oerhört mycket mer. Det börjar egentligen i samma förtvivlade miljö som Utbrytningen utspelar sig i. Men det kommer så småningom in en man som ska orka förändra allt, en man som inte tänker stirra sig blind på hennes förflutna utan istället blicka mot framtiden. Med honom kommer hon så småningom till Sverige. Här finns förutsättningarna. Och Cordeliers berättelse blir här konkret och för en svensk läsare genast placerad i svenska miljöer. Gröna huset blir så småningom scen för livet och för berättelsen. Val har en son sedan tidigare. Han är gift. Men denna konstellation av människor lyckas med det som de flesta misslyckas med. De finner en bas som också ska fungera i yrkeslivet, då Vals första hustru arbetar i hans företag. Tillsammans med henne, Birgitta, och den första sonen ska Val och Jeanne så småningom fira jul och resa tillsammans. Det är förstås inte konfliktfritt, men det är en människovärdig sammansättning, jämfört med hennes tidigare av våld och förnedring präglade krets.
Val förstår att hon är väldigt ensam i Sverige och föreslår att de tillsammans ska starta ett förlag. Det gör de, Interculture, som först inriktas på att ge ut franska författare men sedan blir ett förlag som också ger ut litteratur från andra kulturkretsar, också den svenska.
Mycket av den fortsatta berättelsen handlar om Jeannes sjukdomar. Huvudet sprängs i migränattackerna. Hjärtat vill inte arbeta som det ska. Och här finns några verkligt gripande skildringar av hur livet rämnar i ambulanser, på akutmottagningar och på vårdavdelningarna.
Boken riktar sig till Jeannes och Vals gemensamma son, ibland i direkt tilltal, ”till den beundransvärda gestalt som jag anspråkslöst var smältdegel åt”, som det heter i bokens början.
Har man läst Utbrytningen får man inte på några villkor missa Vidare. Har man inte läst Utbrytningen föreslår jag att man läser de båda böckerna i rätt följd. Vidare är också en sådan bok man lägger på minnet och som man nästan slukar så länge den pågår. Jag ska inte mer konkret berätta hur Jeanne Cordelier tog sig upp ur träsket och följde med bokens Val till Sverige, där de så småningom bildade familj och fick en son tillsammans. Hela den berättelsen är en riktig sannsaga, gripande och övertygande, som varje läsare själv ska närma sig utan att någon annan – till exempel jag – petat i den med ord och tankar.
Om Utbrytningen skrev jag så här:
Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman).
Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.
Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.
Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.
Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:
”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”
Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.
Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.
Den bok som Cordelier utgav i Frankrike 2010 är en uppföljare, man kan rentav kalla den en fortsättning, med titeln Reconstruction. Den svenska utgåvan heter Vidare, och båda titlarna kan sägas sammanfatta vad det handlar om: att gå vidare, att från grunden bygga upp på nytt det liv som fanns före förnedringen, fast ändå i helt ny form.
Att bygga sig ett nytt liv är sannerligen ingen liten uppgift. Vem av oss hade orkat och förmått? Det är enklare att ge upp om man hamnat allra längst ner i skiten. Därför har jag aldrig kritiserat eller tänkt något illa om de uppgivna, dårarna eller självmördarna.
Men jag känner en oerhört stor respekt för Cordeliers förmåga att inte bara vilja något nytt och bättre, utan framför allt för hennes sätt att göra det. Tro nu bara inte att Vidare är en sentimental eller självsmickrande bok. Tvärtom är det ungefär lika fräck och frisk som den första, här sparas varken på skällsorden, svordomarna eller de svåra sanningarna. Cordelier skriver sig upp ur den rännsten som är bordellens. Det kan man inte göra på akademikerprosa. Estetiken i den nya boken ligger därför ganska nära debutbokens. Det är realism, och den svider och gör ont. Men den är effektiv.
![]() |
| Jeanne Cordelier. Förlagets pressbild. |
I Albanien får de bostad vägg i vägg med en moské, varifrån böneutropen ekar fem gånger om dagen. Ingen dröm för en författare precis (tänk på det, nu när vi snart får fenomenet i Sverige, när besluten - kanske prejudicerande - klubbas i Botkyrka).
Dagtid saknade såväl el som vatten. Vintertid fanns ingen värme. Så småningom får de istället bo i den kommunistiska nomenklaturans kvarter Blocket (Bllok på albanska) och senare från Blocket till Tiranas Champs-Élysées, paradgatan som på kommunisttiden hette Stalinboulevarden. I denna albanska huvudstad möter Cordelier offren för traffickingen, ”småflickorna” kallar hon dem, och bidrar med sina egna kunskaper och erfarenheter för att hjälpa dem. Hon lär känna albanska författare, särskilt Fatos Kongoli. Hon arbetar med sin pjäs Ängla-Camille. Men så slår sjukdomen till. Hon flygs hem till Frankrike tillsammans med maken.
Nå, innan dessa albanska turer börjar har det hänt så oerhört mycket mer. Det börjar egentligen i samma förtvivlade miljö som Utbrytningen utspelar sig i. Men det kommer så småningom in en man som ska orka förändra allt, en man som inte tänker stirra sig blind på hennes förflutna utan istället blicka mot framtiden. Med honom kommer hon så småningom till Sverige. Här finns förutsättningarna. Och Cordeliers berättelse blir här konkret och för en svensk läsare genast placerad i svenska miljöer. Gröna huset blir så småningom scen för livet och för berättelsen. Val har en son sedan tidigare. Han är gift. Men denna konstellation av människor lyckas med det som de flesta misslyckas med. De finner en bas som också ska fungera i yrkeslivet, då Vals första hustru arbetar i hans företag. Tillsammans med henne, Birgitta, och den första sonen ska Val och Jeanne så småningom fira jul och resa tillsammans. Det är förstås inte konfliktfritt, men det är en människovärdig sammansättning, jämfört med hennes tidigare av våld och förnedring präglade krets.
Val förstår att hon är väldigt ensam i Sverige och föreslår att de tillsammans ska starta ett förlag. Det gör de, Interculture, som först inriktas på att ge ut franska författare men sedan blir ett förlag som också ger ut litteratur från andra kulturkretsar, också den svenska.
Mycket av den fortsatta berättelsen handlar om Jeannes sjukdomar. Huvudet sprängs i migränattackerna. Hjärtat vill inte arbeta som det ska. Och här finns några verkligt gripande skildringar av hur livet rämnar i ambulanser, på akutmottagningar och på vårdavdelningarna.
Boken riktar sig till Jeannes och Vals gemensamma son, ibland i direkt tilltal, ”till den beundransvärda gestalt som jag anspråkslöst var smältdegel åt”, som det heter i bokens början.
Har man läst Utbrytningen får man inte på några villkor missa Vidare. Har man inte läst Utbrytningen föreslår jag att man läser de båda böckerna i rätt följd. Vidare är också en sådan bok man lägger på minnet och som man nästan slukar så länge den pågår. Jag ska inte mer konkret berätta hur Jeanne Cordelier tog sig upp ur träsket och följde med bokens Val till Sverige, där de så småningom bildade familj och fick en son tillsammans. Hela den berättelsen är en riktig sannsaga, gripande och övertygande, som varje läsare själv ska närma sig utan att någon annan – till exempel jag – petat i den med ord och tankar.
Om Utbrytningen skrev jag så här:
Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman).
Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.
Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.
Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.
Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:
”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”
Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.
Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)












