måndag 8 oktober 2012

Yasmine Ghata: Flickan som slutade tala (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Vad gör man när pappa är död och mamma bara skriver? Det första man måste göra är att ta reda på sanningen. Hur förhåller det sig egentligen, är fadern verkligen död eller håller han sig bara borta? Varför kan inte modern i familjen säga rakt på sak hur det ligger till?

Det är kring frågor som dessa – och ytterst om orden, de talade, de outsagda och de skrivna – som Yasmine Ghatas fina berättelse Flickan som slutade tala handlar. Ghata är dotter till författarinnan Vénus Khoury-Ghata som jag skrivit om många gånger, bland annat här, här och här

Det jag tycker så mycket om hos Vénus Khoury-Ghata är den säregna prosa och poesi som föds ur två kulturer och språk: arabiska och franska. För det här är en familj som lever i båda kulturerna, och det ser vi också i Yasmine Ghatas bok. Den både utspelar sig i och har sin förankring i de två kulturerna. Libanons överklass kan man med fog kalla dess sociala omgivning för. Här rör sig människor som både har tid och råd att glida runt, smickra varandra, dricka hos varandra, sola, smickra och/eller förtala varandra.

Yasmine Ghata. Pressbild från förlaget.
Ghata fångar det på pricken:
”Kylskåpet var alltid fullt av diverse matvaror. I en handvändning kunde hon duka ett  dignande bord för att mätta de hungrande. Dessa den moderna tidens ’trubadurer’ stannade till hos oss som pilgrimer vid ett viloställe, och de vördade den livgivande prästinnan som man dyrkar en hednisk gudabild. När kvällen kom gick de hem med huvudet och magen proppfulla, och de kysste mamma på handen som vore hon ett helgon.”

Men för det mesta är de ju själv i bostaden. Mamman beter sig konstigt. Sedan hennes man dött – och det är fortfarande outtalat – blir hon manisk med vissa saker och fullständigt passiv med andra. Hon målar naglarna gång på gång, samtidigt som hon vid skrivmaskinen sitter med Tipex-flaskan och målar över felskrivet. Båda flaskorna står halvöppna under arbetspassen. Hon skriver ju också, som en besatt:
”Hon läste sina texter högt för mig, allvarliga och dramatiska ord. Jag lyssnade utan att lägga någon innebörd i dem.”
Kommer inte dottern så läser hon texterna för sig själv.
”Mamman lämnar inte skrivmaskinen, kanske tänkte hon att hon skulle få kontakt med den andra sidan genom att hamra på tangenterna som för att öppna ett lås. Hon ville ta sig förbi den förbjudna spärren med ordens hjälp. Skriva för att få tillbaka pappa.”

Så närmar sig hemresan till Paris. Mamman är klar med sin roman. Väskor ska packas. När de kommit fram vandrar dottern runt i Paris. Manuset som mamman skrivit ligger hos förlaget. Men så börjar hon skriva igen, och till maskinens knatter är det som om pappan kommer tillbaka. Bara i hennes skrivande är familjen fulltalig igen. Mammans fantasi tycks sätta gränserna för detta högst påtagliga och fantasifulla. Egentligen är det en makalöst vacker metafor för skapandets kraft och dess livgivande förmåga.




Jeanne Cordelier: Vidare (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Den som läst Jeanne Cordeliers debutbok Utbrytningen från 1976 (svensk nyöversättning 2011, se längre ner) vet vad det är för en värld vi ger oss in i. Den består av prostitution och därmed också om förnedring, misshandel, smuts och elände.

Den bok som Cordelier utgav i Frankrike 2010 är en uppföljare, man kan rentav kalla den en fortsättning, med titeln Reconstruction. Den svenska utgåvan heter Vidare, och båda titlarna kan sägas sammanfatta vad det handlar om: att gå vidare, att från grunden bygga upp på nytt det liv som fanns före förnedringen, fast ändå i helt ny form.

Att bygga sig ett nytt liv är sannerligen ingen liten uppgift. Vem av oss hade orkat och förmått? Det är enklare att ge upp om man hamnat allra längst ner i skiten. Därför har jag aldrig kritiserat eller tänkt något illa om de uppgivna, dårarna eller självmördarna.

Men jag känner en oerhört stor respekt för Cordeliers förmåga att inte bara vilja något nytt och bättre, utan framför allt för hennes sätt att göra det. Tro nu bara inte att Vidare är en sentimental eller självsmickrande bok. Tvärtom är det ungefär lika fräck och frisk som den första, här sparas varken på skällsorden, svordomarna eller de svåra sanningarna. Cordelier skriver sig upp ur den rännsten som är bordellens. Det kan man inte göra på akademikerprosa. Estetiken i den nya boken ligger därför ganska nära debutbokens. Det är realism, och den svider och gör ont. Men den är effektiv.

Jeanne Cordelier. Förlagets pressbild.
Det är numera inte så vanligt att jag orkar läsa lite tjockare böcker från början till slut utan egentliga pauser. Men dessa 334 sidor var jag tvungen att läsa samma dag och natt. Det är förmodligen bara så man kan göra. Har man sugits in i en stark berättelse vill man inte blanda den med ovidkommande saker från sin egen värld. Därför måste jag också börja med bokens slut. Det berörde mig kanske särskilt mycket eftersom det utspelar sig i ett land jag vistades en hel del i som ung: Albanien. Men det är inte den monolitiska enhetens terrorstat under Enver Hoxha det handlar om, utan om det ”fria” Albanien, härjat av snabba klipp, fattigdom, elände och sexuellt slaveri i trafficking-ekonomins skugga. Maken sedan många år, i boken kallad Val, ska arbeta i Tirana. Det är för övrigt i arbetet han reser och bor på en mängd olika platser i världen, och Cordelier skildrar dem alla oerhört starkt, från Vietnam till Etiopien, Zimbabwe och Indien.

I Albanien får de bostad vägg i vägg med en moské, varifrån böneutropen ekar fem gånger om dagen. Ingen dröm för en författare precis (tänk på det, nu när vi snart får fenomenet i Sverige, när besluten - kanske prejudicerande - klubbas i Botkyrka).

Dagtid saknade såväl el som vatten. Vintertid fanns ingen värme. Så småningom får de istället bo i den kommunistiska nomenklaturans kvarter Blocket (Bllok på albanska) och senare från Blocket till Tiranas Champs-Élysées, paradgatan som på kommunisttiden hette Stalinboulevarden. I denna albanska huvudstad möter Cordelier offren för traffickingen, ”småflickorna” kallar hon dem, och bidrar med sina egna kunskaper och erfarenheter för att hjälpa dem. Hon lär känna albanska författare, särskilt Fatos Kongoli. Hon arbetar med sin pjäs Ängla-Camille.  Men så slår sjukdomen till. Hon flygs hem till Frankrike tillsammans med maken.

Nå, innan dessa albanska turer börjar har det hänt så oerhört mycket mer. Det börjar egentligen i samma förtvivlade miljö som Utbrytningen utspelar sig i. Men det kommer så småningom in en man som ska orka förändra allt, en man som inte tänker stirra sig blind på hennes förflutna utan istället blicka mot framtiden. Med honom kommer hon så småningom till Sverige. Här finns förutsättningarna. Och Cordeliers berättelse blir här konkret och för en svensk läsare genast placerad i svenska miljöer. Gröna huset blir så småningom scen för livet och för berättelsen. Val har en son sedan tidigare. Han är gift. Men denna konstellation av människor lyckas med det som de flesta misslyckas med. De finner en bas som också ska fungera i yrkeslivet, då Vals första hustru arbetar i hans företag. Tillsammans med henne, Birgitta, och den första sonen ska Val och Jeanne så småningom fira jul och resa tillsammans. Det är förstås inte konfliktfritt, men det är en människovärdig sammansättning, jämfört med hennes tidigare av våld och förnedring präglade krets.

Val förstår att hon är väldigt ensam i Sverige och föreslår att de tillsammans ska starta ett förlag. Det gör de, Interculture, som först inriktas på att ge ut franska författare men sedan blir ett förlag som också ger ut litteratur från andra kulturkretsar, också den svenska.

Mycket av den fortsatta berättelsen handlar om Jeannes sjukdomar. Huvudet sprängs i migränattackerna. Hjärtat vill inte arbeta som det ska. Och här finns några verkligt gripande skildringar av hur livet rämnar i ambulanser, på akutmottagningar och på vårdavdelningarna.

Boken riktar sig till Jeannes och Vals gemensamma son, ibland i direkt tilltal, ”till den beundransvärda gestalt som jag anspråkslöst var smältdegel åt”, som det heter i bokens början.

Har man läst Utbrytningen får man inte på några villkor missa Vidare. Har man inte läst Utbrytningen föreslår jag att man läser de båda böckerna i rätt följd. Vidare är också en sådan bok man lägger på minnet och som man nästan slukar så länge den pågår. Jag ska inte mer konkret berätta hur Jeanne Cordelier tog sig upp ur träsket och följde med bokens Val till Sverige, där de så småningom bildade familj och fick en son tillsammans. Hela den berättelsen är en riktig sannsaga, gripande och övertygande, som varje läsare själv ska närma sig utan att någon annan – till exempel jag – petat i den med ord och tankar.

Om Utbrytningen skrev jag så här:


Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman).

Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.

Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.

Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.

Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:

”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”

Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.

Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.



Måndag, ett steg närmare färdig bok



I fredags läste jag korrekturet en andra gång. Börjar tröttna på att läsa mina egna texter. Lät dem vila under lördagen, då två andra ögon tog sig an första halvan. I avsnittet om gängen, upploppen och det Enzensberger kallar för lågintensiva inbördeskrig upptäcktes några allvarliga fel, liksom i det som behandlar terrorcellerna i Black Countrys olika städer. Söndagen likadan: hennes ögon på korrekturet och sedan mina för att granska hennes anmärkningar.

Under måndagen går detta tredje korrektur i retur till den grafiske formgivaren. Sedan återstår bara för mig att pricka av slutkorrekturet mot gjorde tredje-korr och allt är färdigt att skickas till tryckeriet.

Det som återstår är ett komplett bokomslag. När jag har det lägger jag ut och visar er i bloggen. Tidtabellen har inte överskridits, tvärtom ser det ut som om boken ska kunna bli färdig för leverans strax före utsatt tid.

Utskicket kommer att göras så här:

1/ Sponsorernas exemplar kommer att skickas ut först.

2/ Dagen därpå skickas de förhandsbetalda köpexemplaren ut, både in- och utrikes.

3/ Sedan följer eventuella recensionsexemplar i Sverige. Har inte bestämt mig än. Men en rad danska medier och kollegor finns med på utskickslistan, liksom ett mycket litet antal svenska.

Här en liten text om skulpturen på bokens framsida:
"John McKenna and A4A art for architecture have produced many lifesize statues and portraits over the years in a variety of scales and media within budget and to project timelines. The left panel picture links to the Stourbridge glassblower statue in cast bronze.

"The triumphant stance of the glassblower aimed to celebrate the great history of hands glass blown items throughout the area of Stourbridge in the West Midlands. This work was commissioned by CENTRO for the Stourbridge Town railway station refurbishment. John McKenna produced the sculpture and Steve Field of Dudley Borough Public Art unit designed the railings and blocked paving layout around the scheme.
"This sculpture was originally made in GRP (glasfiber, min anm. TN) against the wishes of the sculptor McKenna but the client insisted on working to the budget. The GRP sculpture was produced but suffered minor vandalism almost immediately after installation. The client relented and acted on the Sculptors previous advice and the artwork was recasting lost wax bronze and positioned on a higher plinth. It is now considered an icon of the area and is appreciated by visitors to the train station as well as the adjacent town bus terminus.





söndag 7 oktober 2012

Söndag vid havet

Söndag vid Östersjön. Tunga moln som då och då släppte ifrån sig en kraftig regnskur. Vindar som tilltar. Ensamma vid kusten tills en kvinna klädd i rosa regnjacka kom förbi med sin lilla hund. Dagens mysterium: i hamnen ser jag massor med löv som ligger på havsbottnen. Flyter inte löv, eller sjunker de när vattnet genomträngt dem? Mina minnen ger mig inga svar. Eller så är jag helt tom i lövfrågan.

Runtom oss gula, röda och blekt gröna blad. Nästan genomskinliga. Kaffet smakar bäst i det höstruskade. Man går fram med rufsigt hår och fuktiga glasögon, inte en husvagn finns kvar, det öppna fältet ligger tomt.

Ett svanpar guppar tillsammans, sänker sin huvuden på långa halsar ner i vattnet. Ger inga ljud ifrån sig.

Vila före arbete. Hemkomst till röda paprikor, gula lökar och grön zucchini.




lördag 6 oktober 2012

Joana Amendoeira sex år senare

Joana Amendoeira, Lissabon 2012. Foto: Ulf Bergqvist
Joana och jag 2006
I november 2006 satt hon hemma hos oss på efterfest, på kvällen hade hon för ett fullsatt Metropol sjungit fado i timmar. Jag hade bjudit henne och hennes musiker hit i samband med att min bok Musiken som föddes bortom haven skulle släppas. Hon gjorde ett oförglömligt intryck på mig, ja på oss alla. När min medförfattare till Lissabon - miljöer, människor, musik (2008), Ulf Bergqvist, nu mött henne i Lissabon har han denna underbara bild med sig hem. Och jag förstår att åren gått. Hade jag känt igen henne? Jo förstås. Men hon ser annorlunda ut. Leendet är detsamma, leendet som hon charmade oss med. Jag har dessvärre ingen möjlighet att visa er från konserten i Kristianstad, så ni får hålla till godo med en fado från 2010, Todas as horas sao breves (där hon ackompanjeras av samma fina grupp som var med henne här, det är för övrigt hennes bror Pedro som sitter längst till vänster och spelar Guitarra Portuguesa):

Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering

Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering från rättegången i Moskva mot Pussy Riot har utgivits av Norstedts förlag. Jag skrev till förlaget när jag fick veta det, men de uppgav att skriften endast skulle gå att köpa på bokmässan i Göteborg. Tack och lov hade jag en familjemedlem där och hon köpte den till mig.

Fram till igår hade jag inga personnamn på konstnärskollektivet Pussy Riot. Länge uppfattade jag dem som ett postmodernt mediespektakel och brydde mig inte särskilt mycket. Så läste jag vad min son skrev om dem, här och förstod att jag behövde fördjupa kunskapen. Mikael Nydahl skrev bland annat:
"I fredags föll domen mot tre av deltagarna i aktionen. Det tog domaren nära två timmar att läsa upp den. Under sina tre minuter i katedralen bröt Nadezjda Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj mot strafflagens paragraf om ”huliganism grundad i religiöst hat”. För det straffas de med två års fängelse vardera. Att domen är fabricerad, och beställd av den högsta politiska makten är uppenbart. Därför drabbar den inte bara tre unga kvinnor, utan själva de konstitutionella grundvalarna för den ryska staten. Den faller över det ryska rättsväsendet, som genom att alls lagföra deltagarna svek sin konstitutionella plikt att stå fri gentemot landets politiska ledning. För säga vad man vill om Pussy Riots aktion, men religiöst hat uttrycker den inte. Opposition mot nuvarande statsledning ja. Ringaktning av den officiella ortodoxin ja. Men inte hat. Därför faller den också över det sekulära samhället som sådant, vars grundval är åtskillnaden mellan kyrka och stat. För även om ”punkbönen” vore ett helgerån är helgerån inget som faller under brottsbalken i en sekulär stat. Domen uppehåller sig med grotesk sentimentalitet vid den ”moraliska skada” som aktionen påstås ha vållat enskilda anställda i katedralen. Men också om så vore är det en fråga för kyrkan, och inte för staten."
Nå, natten till idag läste jag så Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering (i översättning av Johan Öberg), och den gjorde starkt intryck på mig. Det finns en oerhörd begåvning i hennes argumentation och hon citerar fritt och ledigt både Montaigne och Solsjenitzyn. Men hon lutar sig inte mot tunga föregångare. Hon argumenterar utifrån dagens ryska situation.
"Det statiska och sökandet efter sanningen står alltid emot varandra. Och under den här processen kan vi urskilja både människor som söker sanningen och sådana som försöker knäcka dem som vill finna sanningen. Människan är en varelse som alltid kommer att begå misstag, hon är ofullkomlig. Hon söker visdomen men kan aldrig äga den. Just därför föddes filosofin."

Och:
"Jag, Katja och Masja sitter i fängelse, i en cell. Men jag anser inte att vi har lidit nederlag. På samma sätt som dissidenterna inte heller var några förlorare. Försvunna i mentalsjukhus och i fängelser utfärdade de domarna mot regimen. Konsten att skapa en bild av samtiden känner inga segrare eller förlorare."

Alldeles mot slutet citerar hon Montaigne:
"När allt kommer omkring sätter man ett bra högt värde på sina förmodanden när man låter steka en människa levande för deras skull"

och tillägger:
"Eftersom vi i själva verket inte känner något religiöst hat eller fientlighet så återstår det ingenting annat för våra åklagare än att tillgripa falska vittnen."
Nog förstår man lite mer av Tsar Putins välde när man läser denna uppkäftiga, kloka och friska text. (Och det är fantastiskt att hela behållningen av den svenska utgåvan tillfaller Nadezjda Tolokonnikova.)

The Guardian skriver om Nadezjda Tolokonnikova här.





Farliga gränder?

Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade. Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag inte.

Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana, i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.

Det som skrämmer mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet, konsumerandet och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran som störst mot varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig rejält rädd.

Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den "nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss. Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt det som hör samman med postmodernismen. Att man kan få på flabben i en gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den erbjuder mig.

Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark utgiven roman.

fredag 5 oktober 2012

Nina Bouraoui: Enstörig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Ni som läst min blogg länge vet att jag är särskilt glad för Nina Bouraouis författarskap. Jag har skrivit om henne många gånger, bland annat här och här. Hon är nu aktuell med en nyöversatt roman, som alltid hos Elisabeth Grate och med säker översättning av Maria Björkman. Enstörig utkom i original, Sauvage, så sent som 2011.

Det motto hon valt för boken är hämtat från Höga visan och leder direkt tankarna till att vi här nu får en berättelse om det spröda livet som plötsligt blommar i sin fulla prakt och som därför förebådar en ny tid: ”Vintern är över, regntiden är förbi. Marken täcks av blommor.”

Och det visar sig vara en rimlig tolkning, eftersom romanens två huvudpersoner, flickan Alya som berättar, och hennes viktigaste barndomsvän Sami står i centrum för den process som kanske kan kallas pubertet men också ett vuxenblivande. Scenen är Algeriet, närmare bestämt Alger,
 ”i ett bostadsområde som ligger uppe på en kulle. Här är folk rädda för året som kommer, 1980, alla säger att någonting ska hända då, förändras, att tekniken ska springa ifrån människorna, sluka dem och att man måste vända sig till någonting annat, någonting motsatt, någonting där människan har återtagit sin plats.” 
Här finns en fin växelverkan mellan den nordafrikanska, fysiska miljön och gemenskapen kring den tidens populärmusik, där som överallt annars präglad av det västerländska. De lyssnar till Sylvie Vartan och Pink Floyd, de lyssnar till Santana. På loven reser Alya till Frankrike. Där finns hennes franska mormor. Alya bor i ett hyreshus, men hon tittar alltid ner mot familjen Gringos lilla hus, det som ser ut att vara byggt för Playmobilfigurer. Hon ser hur de förbereder sig för en skön kväll utomhus, med grillning, och Alya undrar vad de små barnen som går ut och in tänker på.

Hon berättar alltså för oss från 1979, hon är redan inne i tonåren när hon berättar. Hela hennes berättelse präglas av att Sami försvann spårlöst. Det ger den grundläggande tonen av melankoli och saknad, kanske en tomhet hon måste bära med sig genom livet. Alya funderar över grannarna och Gud, över elanläggningen som ”laddas” om nätterna och planeternas rotation. Det är så fint fångat och jag tror att varje ung människa känner igen sig i den berättelsen. Det är ju först senare i vuxenlivet som man möjligen kan slippa grubbla på ”de stora frågorna” därför att det vanliga livet lärt oss att vi ändå bara har inflytande över de som kallas små och banala.
”Jag lade mig ner i det höga gräset och så väntade jag. Jag kände jorden under mig, som en kropp. Jag låg och tittade på himlen och sa inom mig att all skönhet fanns där, ovanför oss, och att vi inte tittade upp ofta nog. Och så var det tystnaden, upplevelsen av tystnaden som har ett samband med ensamheten. Jag kände mig annorlunda för jag älskade tystnaden. Jag älskade att vistas i den. Det var som ett slott. Ingen kunde komma in dit. Det var en plats som jag hade valt. Som tillhörde mig. Det var platsen där min röst hördes också.”
Det är i de poetiska detaljerna som styrkan finns i Nina Bouraouis romaner. Den här är sannerligen inget undantag. Jag tycker mycket om hennes sätt att vara rädd om detaljerna, både de fysiska och de känslomässiga. Det är ur den inre väven hennes verklighet föds. Den är hennes, därför att hon så att säga skapat den själv. Den ser inte likadan ut för andra människor.

Det finns andra runtom henne: föräldrarna, den äldre systern Fatia, Frank Gaba (Elvis Presley tror han själv, men han är nog ute efter mer än Heartbreak Hotel). Och Sami blir för henne en existens som varken består av hud eller blod, som kanske inte ens var en han utan en Utom-Han. Han hade varken kropp eller andedräkt utan kom ”från ljuspelaren”. Att minnas den man stått mycket nära är att se dennes ljus. Förvissningen om att det är slut gör det nödvändigt.

Det nya året kommer. Det är i september 1980 som hon avslutar med orden:
”Det är mot kärleken som jag vill sträva och det är med den kärleken som jag ska bygga alla möjliga slott.”





Georg August Wallin: Skrifter, band tre, Kairo och resan till övre Egypten 1844-1845

Georg August Wallin: Skrifter, band tre, Kairo och resan till övre Egypten 1844-1845 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Georg August Wallin (1811-1852) var en av de främsta orientalisterna. Under hela sex år, från 1843, reste han runt i den arabiska och persiska världen. Han forskade kring språk och kulturer. Hans dagböcker, brev och andra texter utges för första gången i textkritisk utgåva av Svenska Litteratursällskapet i Finland, i samarbete med Atlantis förlag. Detta tredje band är, liksom de två första, rikt illustrerat i ett mycket vackert bokverk. Utgivarna Kaj Öhrnberg och Patricia Berg är arabist respektive egyptolog med tungt vägande kunskaper i ämnet, och Öhrnberg anses vara den främsta kännaren av Wallins livsverk. Att läsa Wallins texter är att förflyttas bakåt till en tid utan television och att därför få sin egen inre bildvärld att visa scenerier från hans resor. Wallins knep för att komma nära de muslimska kulturerna har prövats av andra, han uppträdde som muslim med namnet Abd al-Wali. Ett rikt och spännande verk för alla, fackmän såväl som allmänintresserade.

Litet men signifikativt exempel på Wallins stil:
"Aftonen var oändligt mild och ljuf varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut åter genast efter solens nedgång och det kom på vårt folk liksom en bärsärksgång och de rodde och väsnade förfärligt och sjöngo och skreko och glömde naturligen icke att i sin sång blanda in tiggeri om bakhshish och får. Vi hunno inom några timmar fram till Dakkeh och lade oss här för natten. Jag gick upp till stranden ofvanföre hvilken låg en stor gränslös öken och gaf en vidsträckt horizont  och vidsträckt synkrets öfver den klara himmelen, på hvilken stjernorna tindrade med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt här länge i sanden och pratade med den barnslige Ismain som kommit upp och satt sig bredvid mig." (Ur dagboken12 december 1844).

När första bandet utkom skrev jag:

Georg August Wallin: Skrifter, band ett, Studieåren och resan till Alexandria (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.

Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).

Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt material om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.

Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?

Och det här skrev jag när andra bandet kom ut:

Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).

Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.

Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.

Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.

Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.

Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.

En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.

Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.


torsdag 4 oktober 2012

Richard Millet igen - ett ps

I dagens DN skriver Åsne Seierstad om Richard Millets pamflett ”Eloge litteraire d’Anders Breivik”. Eftersom jag ganska nyligen gjorde en post om honom vill jag återknyta genom Seierstad. Hon skriver bland annat:

Därför var det med förundran jag läste Millets pamflett, hur han till den milda grad hade låtit sig duperas, ja rent ut sagt bländas, av Anders Behring Breivik. För att summera saken: Millet anser det vara angeläget att i första stycket be läsaren att hålla i minne att han inte försvarar Breiviks dåd den 22 juli 2011. ”Ändå är det dessa dåd jag vill diskutera, eftersom jag slagits av deras formella perfektion”, fortsätter han i nästa stycke, ”av deras litterära dimension, den perfektion som, likt Ondskan, litteraturen uppsöker gång på gång”.

Michel de Montaigne: Essayer. Band 1 - 3 (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:
”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”
Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:
 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”
Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

Den utgåva jag här skriver om utkom den 27 september i år. Den är alltså inte identisk med Stolpes första utgåva som kom 1986 - 1992.

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:
”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”
I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.

Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:
”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:
”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”



onsdag 3 oktober 2012

Det bidde en tumme. Mohamed Omar och "karmaterna", nästa ism-station

"Karmaternas flagga", i väntan på "ett manifest". Suck.


Som ni vet hyllade jag Mohamed Omar när han lämnade islamismen. Det fanns verkligen skäl att göra det. Hans självuppgörelse kom med skriften En opieätares bekännelser, men i hans blogg hade man förstås en tid kunnat se vad som hände.

Den senaste veckan har jag ändå fått en hel myrstack i huvudet av att läsa hans blogg. Är det inte studier i "marxism" som står på tur så är det något annat. Som om  den frihetliga längtan snabbt kunde bytas mot en ny ism att vila trygg i. I kvällens inlägg anar jag dock att det är dags för varningslampor igen. Nu samlar han in pengar för att kunna sy "karmaternas flagga" inför en demonstration:
Den muslimska världen behöver uppror, men inte bara mot de politiska makthavarna utan också mot de religiösa. Den så kallade ”arabiska våren” har visat att det inte räcker med att störta diktatorer. Det krävs betydligt mer radikala åtgärder för att få till stånd demokrati, religions- och yttrandefrihet. Vi karmater kämpar mot fundamentalism, kapitalism och imperialism, för demokrati, socialism och en frihetlig, individuell andlighet. Vi tror att en sekulär stat är det bästa alternativet för mänsklig lycka. Detta är bara menat som en kort beskrivning av vår fana. Ett utförligare karmatiskt manifest kommer att publiceras snart. Karmaterna är inte ett politiskt parti utan en kulturgrupp som ska syssla med studier, diskussioner, nätverkande, manifestationer, poesi, konst och musik. “Det blir kul. Det blir rent av roligare än 68″, för att återigen citera Säfve.Vi hoppas att karmaterna kommer att utvecklas till en världsomspännande rörelse som kan medverka till en både andlig och politisk revolution i den islamiska världen. Drömmen är att befria Mecka under ropet ”Ana al-Haqq!” med våra svarta fanor vajande i vinden. Det blir en syn som bara kan mäta sig med hammaren och skäran över Berlins ruiner 1945. Karmaterna behöver ekonomiskt bistånd för att trycka upp våra första fanor. Tre fanor kommer att kosta omkring 1500 kr.
Det är som en parodi på andra slutna tankesystem. Hammaren och skäran är för alltid inskriven i historien som symbolen för ett brutalt och blodigt förtryck i kommunismens massläger och terror. Jag kan bara beklaga att det bidde en tumme av Omars försök att komma bort från de totalitära ideologierna. Ingen ska inbilla mig att det här - "karmaterna" - är en väg att gå. Vare sig för en muslim eller en agnostiker, vare sig för en fri ande eller en skapande. Om det nu inte bara är som han skojar med oss, jag håller dörren öppen för det. Han säger trots allt att "det ska bli kul" - förvisso med Säfves ord, men ändå. Den människa som tror på poesi, konst och musik kan rimligen inte använda sig av en av 1900-talets värsta symboler för förtryck: hammaren och skäran. Den som ändå gör det visar sig ha lärt ganska lite av historien.





Kalkyler och korrektur



Idag får Friedrich Engels symbolisera Black Country. Han är ju med rätt utförligt i boken. Idag fick jag nämligen korrektur nummer tre. Det ser väldigt bra ut.

Jobbar med det en vecka framöver, för nu ska det läsas av två personer.

Och så fick jag tryckeriets offert idag. Det är egentligen märkligt, för den visade sig vara helt nära vad jag själv kommit fram till i min kalkyl. Nu har sponsorernas bidrag tillsammans med de förhandsbeställda fått det att gå ihop. De pengar jag fått in täcker sättning, formgivning, tryckning och transport. Det blir dessutom pengar över till resten av de frimärken jag behöver köpa. De vackra tolvkronors-frimärken jag redan har köpt räcker inte på långa vägar.

Håller er informerade. Som det ser ut nu kommer boken att hålla sitt tidsschema.

Isola Singel och ensamheten

Jag fick den här fina boken i present från Finland. Det är Antonia Ringboms Isola Singel, utgiven 2007. En allt annat än "typisk" barnbok märkte jag när jag igår natt läste den. Med tanke på att ämnet ensamhet är ofta förekommande här i bloggen ville jag säga några ord om den.

Att värna ensamheten - och med den tystnaden och friden - är för mig ett livsvillkor. Jag vet att jag hade gått under om jag stannat i Malmö och hyreshusen. Det behövdes lantliga omgivningar för ensamheten, tystnaden och friden. Men det innebär ju inta att jag skulle sätta mig på en öde ö och peta mig i näsan.

Ringboms bok är både humoristisk och tänkvärd. Isola Singel drömmer ju om andra när hon sover. I samma ögonblick hon väcks av "ganska många gäster" blir hon förstås skräckslagen. Men hon samlar sig och bjuder dem alla på äppelmust och "det blir fest och fröjd och tjatter i många dygn". Gästerna är fåglar. De ska snart ge sig av söderut. Men hon upptäcker att en liten obehaglig fågel, "Kräket", är kvar. De får det inte lätt tillsammans. Men Isola vänjer sig vid tvåsamheten. När isen går upp och våren verkar komma ger sig dock det lilla kräket iväg och Isola kan bara göra en enda sak, sitta ner för sig själv med ramsan: "Men jag älskar ju Ensamheten." Mer ska komma att hända som speglar relationen mellan ensamhet och gemenskap. Det är mycket fyndigt gjort. Får läsa den för något av barnbarnen framöver.

(Tack till Ulrika)


tisdag 2 oktober 2012

Anna Wahlgrens svar till dottern


Den som läser Expressen vet sedan några dagar att Anna Wahlgren inom kort ger ut en bok som svar på dottern Felicia Feldts Felicia försvann. De som inte läser Expressen och inget vet kan med fördel läsa oktober månads krönika på Wahlgrens hemsida. Kröniketexten återfinns i boken, som jag haft förmånen att få läsa. Det inledande citatet, kallat FF:"Fisk, 1976" är hämtat ur Felicia Feldts bok, resten är en liten bit av Anna Wahlgrens svar. När boken släpps kommer jag att återkomma till den. Ur krönikan saxar jag denna bit (men jag råder er att läsa hela):

I Sanning eller konsekvens, min nya bok som utkommer den 15 oktober (förlag AWAB), besvarar jag alla frågor som uppkommit i samband med min dotters bok Felicia försvann, punkt för punkt.
Jag har skrivit en bok som är ledsen och trött, men också heligt förbannad. Jag har gråtit floder sedan jag fick detta spjut av hat i hjärtat, mammahjärtat, det mest ömtåliga, men jag berättar allt.
Sedan får folk tycka vad de vill, det kan jag inte påverka. Men jag kan balansera.
Ur Sanning eller konsekvens:

FF: ”Fisk, 1976”

”Äntligen. Min födelsedag.” Hur länge har FF legat vaken och väntat? Nu kommer de! Mamman och alla syskonen kommer in med tårta – familjens egen tårta, förstås. Den med chokladglasyr, nonstop och tända ljus. Kakan är tung och blöt, det är en sockerkaka utan fyllning eller bakpulver. Det ska vara så, säger mamman. I familjen finns också något som heter mobbingdagen. Den har mamman uppfunnit. Mobbingen inträffar dagen före födelsedagen. Igår var det alltså FF:s tur att bli mobbad. Hon fick jobba särskilt mycket. Hon skurade köksgolvet, alla köksluckor och så rengjorde hon spisen och ugnen. Sedan var det dags att göra rent i badrummet. Hennes syskon kallade henne olika öknamn (slav, tråkmåns) och beordrade henne att göra deras jobb också. På mobbingdagen är allt sådant tillåtet, säger mamman. På kvällen fick FF inte sitta vid middagsbordet tillsammans med de andra (det tillhör också mobbingritualen) utan på rummet. Och maten hon fick var, eller ja, mat och mat. FF fick ett kokt fiskhuvud till middag. Kallt. Men det gjorde ingenting. För i dag är det FF:s födelsedag. Och hon får presenten hon önskat sig och fina teckningar av alla sina syskon. Hon har blivit nio år.

Spårsökning

Kokt, kallt fiskhuvud?
               Ännu värre.
               Rå abborre!
               Hel och ren, direkt från sjön (Gastsjön, Jämtland).
               Idén var Felicias.
               Fiskaren densamma.
               Barnet som skulle fylla nio var inte Felicia utan den av småsystrarna som fyller år på sommaren.    
Stränga mamma ingrep när ”maten” skulle serveras:
”Det måste gå att äta!”
               Storasyster Felicia fick bakläxa, fnissade och försvarade sig:
               ”Det var i alla fall ingen mört!”


Tomas Löfström: Den siste resenären. Torgny Sommelius: en biografi (Carlssons).

Det är med stor förväntan jag börjar läsa Tomas Löfströms 565 sidor tjocka (och tunga!) bok om föregångaren Torgny Sommelius. Löfström har jag läst sedan han gav ut sina allra första böcker, minns dem fortfarande: Vägen till Kathmandu (hans tredje bok efter debuten 1971 med Liftare), Minnet av en by (om Sturupbygget och skövlingen av de gamla bymiljön), Mellan Haväng och Himalaya. Efter dessa 1970-talsböcker har han utgivit en rad andra, och på senare år varit redaktör för fina antologier med indisk litteratur. Som skrivande resenär är han ytterst lämpad att ta sig an den legendariske Torgny Sommelius liv och gärna. Sommelius föddes 1928 i Helsingborg och dog redan 1963 när det lilla privatplan han skulle resa med från Port of Spain exploderade.

Ungefär som jag hade väntat mig närmar sig Löfström berättelsen med några egna cirklar, väldigt fint gestaltade, kring hur han försöker ringa in det väldiga arbete som väntar honom. Han filosoferar på tåg på väg till släktingar som bevarar Sommelius efterlämnade papper och dagböcker. Han tar vägen om andra – de allra största – reseskildrare som genom historien lärt oss att blicka ut i den värld som var så mycket större och otillgängligare före den era vi nu lever i, med turismens – såväl ekonomiska som miljömässiga och civilisatoriskt förtärande mekanismer - med internet och ett resande som påminner mer om shopping än om fysisk förflyttning driven av nyfikenhet och bildningstörst. Så pekar han på svenskar som uppehållit sig vid Sommelius livsverk, sådana som Anders Sundelin, Jan Myrdal och andra, liksom på de omedelbara föregångarna, som Sten Bergman, Rolf Blomberg, Artur Lundkvist. Jag skulle själv ha lagt till Göran Börge som gång på gång skildrat sina favoritmiljöer, oavsett om det handlat om libysk ökenkultur eller italienska och grekiska kulturhistorier alltid skrivna med stor kunskap och med den födde resenärens attityd.

Löfström berättar om sitt möte med Sommelius verk. Hans Jugoslavien u.p.a var en av de första böcker han lånade på bibliotek runt 1960.På 1970-talet läste han trilogin Bort genom Asien och tyckte sig se:
”… en frihet och oförutsägbarhet, en benägenhet att låta situationen bestämma handlandet, en egocentritet som egentligen var förbjuden redan då; den var än mer förbjuden när jag själv skrev mina reseböcker på 70-talet. Samtidigt: en verklighetsbetraktelse med skarpa konturer. Han skrev kritiskt om Jugoslavien, men med inlevelse, värme, vilja att förstå; han kunde rentav påstå att folk var friare där än i Sverige.”

Men fakta kvarstår. När Löfström påbörjar sitt författarskap är Sommelius bortglömd. Redan. Det är som om svenska kritiker är oförmögna att se kontinuiteten i den svenska litteraturen. Jag kan inte låta bli att le när Löfströms säger att han jämfördes med Hemingway. Rimligare hade varit att jämföra honom med – tja, Sommelius kanske?

Nu tänker jag inte yttra mig om de rätt så utförliga skildringarna av släkten Sommelius, vem som hör ihop med vem och sådant. Inte heller det jag hört i hela mitt skrivande liv, att fadern Ove Sommelius skulle ha varit nazist, och att han gjort Helsingborgs Dagblad till ett organ för Hitlerväldets Tyskland. Jag säger istället, att om man verkligen vill veta hur det förhöll sig med den saken ska man läsa Tomas Löfströms bok. Sanningen visar sig ju vara en annan. Trots att Löfström inte är den sorts författare som skildrar världen i svart eller vitt så belyser hans resonemang om tidningen under de svåra krigsåren saken betydligt mer nyanserat.

Nå, Torgny Sommelius alltså. Vem var han, vad var det han skrev och vad kan man minnas honom för? Jag går in på sidan 75 i Löfströms bok, som skildrar åren 1946-47, och läser mig framåt genom Sommelius skrivande liv.

Det första jag ser är hur hans far försökte dra in honom i journalistiken redan under gymnasietiden. Under värnplikten skriver han. Bevarat finns bland annat ett fragment till en blivande roman från 1947. Samma år blir han lokalreporter på HD och får bland annat till ett riktigt scoop då han intervjuar Sartre som försökt skaka av sig pressen genom att ta färjan till Helsingborg istället för till Malmö. Han framställer Sartre som ”tyst och försynt”. 1948, året då Sommelius fyller tjugo, ger han sig ut i världen. Han skriver artiklar från resan. Men till hösten samma år återvänder han för studier i Lund. 1949 bär det av mot Tanger och Marrakech. Det tidiga femtiotalet tillbringar han sedan i Paris och Lund, skrivande, älskande, levande. I oktober 1951 skickar han diktsamlingen Drömmen om himmel till Bonniers förlag. Den refuserades. Sommelius är vid denna tid chefredaktör för HD:s nya projekt Kvällsnytt – ett experiment som skulle avslutas 1954.

Det som verkligen är intressant är sedan Löfströms skildringar av Sommelius 50-talsreseskildringar från Jugoslavien. I den vänster som växte fram tycktes man överens om att Titos socialism var så pass olik sovjettidens och östblockets diktaturer, att den var värd både stöd och beundran. Den bilden har jag inte själv odlat. Tvärtom har mina mångåriga samtal med människor från de olika jugoslaviska delrepublikerna och provinserna övertygat mig om att Titos järnhand kunde vara lika skoningslös som de andras. Kanske var det också hans kommunistiska förbund som med denna hårda centralstyrda makt kunde hålla samman folken i en federation. Det finns lika många uppfattningar om det, som det finns ex-jugoslaver. Löfström säger dock att ”det fanns utrymme för viss frihet i Titos Jugoslavien”. Sommelius skriver från Rijeka 1953, från Zagreb där en man ifrågasätter hans projekt, med bland annat dessa ord:
”Jaså, ni tänker skriva om Jugoslavien. Ni är väl medveten om att det är en hopplös uppgift? För vad kan ni skriva om annat än era intryck? Och vad är intryck annat än intryck? Vad vet ni om oss?”
De där orden borde man ha framför datorn varje dag. De kunde främja ödmjukhet i reseskrivandet. Löfström diskuterar också på ett förtjänstfullt sätt Sommelius antaganden om att människor i Jugoslavien var friare än de som lever i demokratier. Löfström:
”Jag vet inte riktigt vart hans resonemang leder, förmodligen in på tvivelaktiga och dunkla vägar. Jag förstår hur han menar, men man kan ju inte lufta fram människors andliga okuvlighet som försvar för kommunism och diktatur.”
1954 skildrar han Algeriet i reportagetexter. Han berättar om upproret. Men redan året därpå drar han längre bort, till Indien. Han reser i en Volkswagenbuss som han köpt i Västtyskland. Den ska komma att utsättas för stora prövningar. Den långa, svåra resan får mig att tänka på andra som kört bil på samma sätt, inte minst paret Myrdal-Kessle, som överallt i öknar och mellan heta berg stretade på i sin lilla Cittra. Vem skulle idag utsätta sig för sådana prövningar? Väldigt få förstås. Men de finns fortfarande, de som inte nöjer sig med charterflyg till en sandstrand.

Bild ur boken från en av Sommelius resor


Sommelius reser i Afghanistan. Han ”beskriver Kabul ingående, initierat, ironiskt. Det är en levande, bildmässig berättelse.” Han reser i Pakistan mest som en parentes. Det är i Indien den ska göras, VW-bussens färd in i det blå och hemlighetsfulla. I Delhi stannar han en hel månad. Om man vill komma nära en människa som söker på djupet i Indien är Löfströms berättelse föredömlig. Han citerar ut brev och dagböcker. Han citerar ur Sommelius egna texter. Löfström är lika intresserad av människor som finns runt Sommelius, och han berättar utförligt om hans olika kvinnor.

Biografin tar senare förstås fasta på Sommelius liv tillbaka i Sverige. Med bilder – fantastiska gamla svartvita interiörer från en arbetande intellektuell människas liv i folkhemmet – och med ord levandegör han denna människa för mig. Ett kapitel bär den underbara rubriken Vid skrivbordet: Hittarp 1957-1958.

Den allra sista delen av boken berättar om ”flykten söderut”, till Karibien i slutet av 1962. Det är på denna resa som katastrofen inträffar. Tillsammans med Erik Strandmark ska han flyga genom Petit Valley från Port of Spain ut till Piarco. En halvtimme tar det och planet återvänder. Just när det ska ta mark händer något. Planet exploderar. En livsgärning är avslutad för Sommelius del, liksom för Strandmarks.

Efter läsningen vill man förstås raskt gå vidare och försöka hitta Torgny Sommelius böcker. Jag vet inte om de ens går att finna antikvariskt, men ska förstås försöka. Tacksam slår jag samman Tomas Löfströms bok som tycks skriven med lika mycket beundran och respekt, som med känslor av samhörighet och ödmjukhet. Det är inte alldeles vanligt att man ser sådana biografier.


måndag 1 oktober 2012

Varför jag vill skydda bloggen

Vänner, jag har nu i några veckor tagit bort ordverifikationen för kommentarer i min blogg. Jag ville verkligen underlätta för er, eftersom jag vet hur svåra dessa kan vara att tyda. Men det går inte. Det bara väller in förfärliga saker i kommentarfälten, det mesta är förstås reklam men det finns annat också. Så nu återgår jag till den gamla, säkrare ordningen. Hoppas på er förståelse.



Undan för hundan - tredje rundan...


"Undan för hundan/ nu går vi in på åttonde rundan" minns jag att Ronny Åström sjöng på första skivan, den som med Peps Perssons musiker och arrangemang gjorde Åström till en skånsk mästare för några år. Skivan hette Den ensamma människan och redan det talade väl till mig. Jag har den inte kvar. Nästan allt i LP-väg gick i soporna för tjugo år sedan, det ångrar jag idag när det är för sent. Sången hette Skrotknuttes Majvisa och bjöd på rader jag ibland hör mig själv gå och gnola: "Du e annorlunda! / Du, min mjuka, runda! / Du, min mulliga mördegspaj, Maj!"

Vad jag egentligen skulle säga var något helt annat. Korrekturet till Black Country är nu skickat till formgivaren/sättaren. Det blev sex hela A4-sidor fulla med ändringar och korrigeringar. Inom kort levererar han tredje-korret till mig och om allt ser bra ut blir det också det sista. Sedan väntar ett komplett omslag med en informativ baksidestext. Efter det? Ja, då går det över Östersjön för tryckning. När man som minst anar det händer det saker som får det att rassla till i bokkön. Och inte ens på Bokmässan var jag. Inte den här gången heller. Och inte nästa.

Bilden: Pakistanska, äldre män vilar benen i Walsalls centrum. De sitter på en bänk vid den öppna plats som heter The Bridge. Eftersom bilden inte kommer med i boken ville jag visa den för er. För mig en minnesbild av stillhet och harmoni i ett annars så konfliktfyllt samhälle. Tagen i maj 2012. Foto: TN

Camus texter i Combat 1944-1947

"Den som förlorar hoppet om skeendet är feg", säger Albert Camus. Men så tillägger han: "Den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre."

Kriget rasar för fullt när han gör denna anteckning i september 1943. Året därpå arbetar han hårt för motståndsrörelsens tidning Combat, som redaktör och skribent. Kan man inte just här tala om en kämpande pessimism? Att aldrig göra sig några illusioner, men ändå aktivt ta del.

Samtliga hans texter från Combat finns i en engelsk översättning, Camus at Combat. Jag köpte den i Köpenhamn för drygt fyra år sedan. En guldgruva till kunskap om kriget och motståndet är den. Många av de signerade texterna avslutas med de täcknamn som användes vid publiceringen. Först mot slutet och efter kriget signerade han dem i eget namn.

Det sammanlagda materialet sträcker sig från 1944 till 1947 och utgörs av såväl ledarartiklar som redaktionella texter. Först som chefredaktör och senare som medarbetare under dessa år hade hans ord mycket stor betydelse.

Foreign Affairs skrev om boken: 

"Indeed, it is shocking to find how current Camus' fears, exhortations, and aspirations still are. His lucid pleas for at least saving "the bodies in order to keep open the possibility of a future," for "a modest political philosophy ... free of all messianic elements and devoid of any nostalgia for an earthly paradise," for an international democracy by mutual agreement -- all are as worth reading in 2006 as they were in 1946."



söndag 30 september 2012

Också hela söndagen...

... pågår korrekturläsningen. Det är en förbaskat jobbig - och underbar - process, där man ställs inför sina egna tillkortakommanden. Ibland undrar man vilka ord man valt och varför, ibland undrar man över meningar som är fullkomligt obegripliga - och så korrigerar och ändrar man.

Korrektur är författarens extravarv. Man kom till korrekturet i tron att boken man skrivit var färdig för tryck. Och så läxas man upp av det man ser.

Korrektur hela söndagen alltså. Fjorton steg närmare en färdig bok. Nu, nu och nu.

PS: Vill bara säga att jag de här dagarna inte hinner besvara mail annat än i undantagsfall. Jag svarar på alla när korrekturet är färdigt och hoppas på er förståelse.

En liten blick in i korrekturet:

Merry Old England. När man reser i Black Country slås man varje dag av den stora kontrasten mellan det gamla England och det nya Storbritannien. Det finns stora stadskärnor som präglas av mycket gammal bebyggelse – som här i Shrewsbury vars centrum är rikt på historia och tradition – men så fort man börjar röra på sig hamnar man i fasansfulla betonggetton vars befolkning och sociala struktur inte tycks ha någon som helst förbindelse bakåt i historien. Det stora imperiet är därmed hopsjunket till ett land som å ena sidan hjälpligt försöker vårda sin brittiskhet och å andra sidan totalt gett upp inför både moderniteten och migrationens mest obehagliga och problematiska sidor. (Bilden är tagen av Astrid Nydahl i Shrewsbury, West Midlands, maj 2012).