Jag fick den här fina boken i present från Finland. Det är Antonia Ringboms Isola Singel, utgiven 2007. En allt annat än "typisk" barnbok märkte jag när jag igår natt läste den. Med tanke på att ämnet ensamhet är ofta förekommande här i bloggen ville jag säga några ord om den.
Att värna ensamheten - och med den tystnaden och friden - är för mig ett livsvillkor. Jag vet att jag hade gått under om jag stannat i Malmö och hyreshusen. Det behövdes lantliga omgivningar för ensamheten, tystnaden och friden. Men det innebär ju inta att jag skulle sätta mig på en öde ö och peta mig i näsan.
Ringboms bok är både humoristisk och tänkvärd. Isola Singel drömmer ju om andra när hon sover. I samma ögonblick hon väcks av "ganska många gäster" blir hon förstås skräckslagen. Men hon samlar sig och bjuder dem alla på äppelmust och "det blir fest och fröjd och tjatter i många dygn". Gästerna är fåglar. De ska snart ge sig av söderut. Men hon upptäcker att en liten obehaglig fågel, "Kräket", är kvar. De får det inte lätt tillsammans. Men Isola vänjer sig vid tvåsamheten. När isen går upp och våren verkar komma ger sig dock det lilla kräket iväg och Isola kan bara göra en enda sak, sitta ner för sig själv med ramsan: "Men jag älskar ju Ensamheten." Mer ska komma att hända som speglar relationen mellan ensamhet och gemenskap. Det är mycket fyndigt gjort. Får läsa den för något av barnbarnen framöver.
(Tack till Ulrika)
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 3 oktober 2012
tisdag 2 oktober 2012
Anna Wahlgrens svar till dottern
Den som läser Expressen vet sedan några dagar att Anna Wahlgren inom kort ger ut en bok som svar på dottern Felicia Feldts Felicia försvann. De som inte läser Expressen och inget vet kan med fördel läsa oktober månads krönika på Wahlgrens hemsida. Kröniketexten återfinns i boken, som jag haft förmånen att få läsa. Det inledande citatet, kallat FF:"Fisk, 1976" är hämtat ur Felicia Feldts bok, resten är en liten bit av Anna Wahlgrens svar. När boken släpps kommer jag att återkomma till den. Ur krönikan saxar jag denna bit (men jag råder er att läsa hela):
I Sanning eller konsekvens, min nya bok som utkommer den 15 oktober (förlag AWAB), besvarar jag alla frågor som uppkommit i samband med min dotters bok Felicia försvann, punkt för punkt.
Jag
har skrivit en bok som är ledsen och trött, men också heligt förbannad.
Jag har gråtit floder sedan jag fick detta spjut av hat i hjärtat,
mammahjärtat, det mest ömtåliga, men jag berättar allt.
Sedan får folk tycka vad de vill, det kan jag inte påverka. Men jag kan balansera.
Ur Sanning eller konsekvens:
FF: ”Fisk, 1976”
”Äntligen. Min födelsedag.” Hur länge har FF legat vaken och väntat? Nu kommer de! Mamman
och alla syskonen kommer in med tårta – familjens egen tårta, förstås.
Den med chokladglasyr, nonstop och tända ljus. Kakan är tung och blöt,
det är en sockerkaka utan fyllning eller bakpulver. Det ska vara så,
säger mamman. I familjen finns också något som heter mobbingdagen. Den
har mamman uppfunnit. Mobbingen inträffar dagen före födelsedagen. Igår
var det alltså FF:s tur att bli mobbad. Hon fick jobba särskilt mycket.
Hon skurade köksgolvet, alla köksluckor och så rengjorde hon spisen och
ugnen. Sedan var det dags att göra rent i badrummet. Hennes syskon
kallade henne olika öknamn (slav, tråkmåns) och beordrade henne att göra
deras jobb också. På mobbingdagen är allt sådant tillåtet, säger
mamman. På kvällen fick FF inte sitta vid middagsbordet tillsammans med
de andra (det tillhör också mobbingritualen) utan på rummet. Och maten
hon fick var, eller ja, mat och mat. FF fick ett kokt fiskhuvud till
middag. Kallt. Men det gjorde ingenting. För i dag är det FF:s
födelsedag. Och hon får presenten hon önskat sig och fina teckningar av
alla sina syskon. Hon har blivit nio år.
Spårsökning
Kokt, kallt fiskhuvud?
Ännu värre.
Rå abborre!
Hel och ren, direkt från sjön (Gastsjön, Jämtland).
Idén var Felicias.
Fiskaren densamma.
Barnet som skulle fylla nio var inte Felicia utan den av småsystrarna som fyller år på sommaren.
Stränga mamma ingrep när ”maten” skulle serveras:
”Det måste gå att äta!”
Storasyster Felicia fick bakläxa, fnissade och försvarade sig:
”Det var i alla fall ingen mört!”
Tomas Löfström: Den siste resenären. Torgny Sommelius: en biografi (Carlssons).
Det är med stor förväntan jag börjar läsa Tomas Löfströms 565 sidor tjocka (och tunga!) bok om föregångaren Torgny Sommelius. Löfström har jag läst sedan han gav ut sina allra första böcker, minns dem fortfarande: Vägen till Kathmandu (hans tredje bok efter debuten 1971 med Liftare), Minnet av en by (om Sturupbygget och skövlingen av de gamla bymiljön), Mellan Haväng och Himalaya. Efter dessa 1970-talsböcker har han utgivit en rad andra, och på senare år varit redaktör för fina antologier med indisk litteratur. Som skrivande resenär är han ytterst lämpad att ta sig an den legendariske Torgny Sommelius liv och gärna. Sommelius föddes 1928 i Helsingborg och dog redan 1963 när det lilla privatplan han skulle resa med från Port of Spain exploderade.
Ungefär som jag hade väntat mig närmar sig Löfström berättelsen med några egna cirklar, väldigt fint gestaltade, kring hur han försöker ringa in det väldiga arbete som väntar honom. Han filosoferar på tåg på väg till släktingar som bevarar Sommelius efterlämnade papper och dagböcker. Han tar vägen om andra – de allra största – reseskildrare som genom historien lärt oss att blicka ut i den värld som var så mycket större och otillgängligare före den era vi nu lever i, med turismens – såväl ekonomiska som miljömässiga och civilisatoriskt förtärande mekanismer - med internet och ett resande som påminner mer om shopping än om fysisk förflyttning driven av nyfikenhet och bildningstörst. Så pekar han på svenskar som uppehållit sig vid Sommelius livsverk, sådana som Anders Sundelin, Jan Myrdal och andra, liksom på de omedelbara föregångarna, som Sten Bergman, Rolf Blomberg, Artur Lundkvist. Jag skulle själv ha lagt till Göran Börge som gång på gång skildrat sina favoritmiljöer, oavsett om det handlat om libysk ökenkultur eller italienska och grekiska kulturhistorier alltid skrivna med stor kunskap och med den födde resenärens attityd.
Löfström berättar om sitt möte med Sommelius verk. Hans Jugoslavien u.p.a var en av de första böcker han lånade på bibliotek runt 1960.På 1970-talet läste han trilogin Bort genom Asien och tyckte sig se:
Men fakta kvarstår. När Löfström påbörjar sitt författarskap är Sommelius bortglömd. Redan. Det är som om svenska kritiker är oförmögna att se kontinuiteten i den svenska litteraturen. Jag kan inte låta bli att le när Löfströms säger att han jämfördes med Hemingway. Rimligare hade varit att jämföra honom med – tja, Sommelius kanske?
Nu tänker jag inte yttra mig om de rätt så utförliga skildringarna av släkten Sommelius, vem som hör ihop med vem och sådant. Inte heller det jag hört i hela mitt skrivande liv, att fadern Ove Sommelius skulle ha varit nazist, och att han gjort Helsingborgs Dagblad till ett organ för Hitlerväldets Tyskland. Jag säger istället, att om man verkligen vill veta hur det förhöll sig med den saken ska man läsa Tomas Löfströms bok. Sanningen visar sig ju vara en annan. Trots att Löfström inte är den sorts författare som skildrar världen i svart eller vitt så belyser hans resonemang om tidningen under de svåra krigsåren saken betydligt mer nyanserat.
Nå, Torgny Sommelius alltså. Vem var han, vad var det han skrev och vad kan man minnas honom för? Jag går in på sidan 75 i Löfströms bok, som skildrar åren 1946-47, och läser mig framåt genom Sommelius skrivande liv.
Det första jag ser är hur hans far försökte dra in honom i journalistiken redan under gymnasietiden. Under värnplikten skriver han. Bevarat finns bland annat ett fragment till en blivande roman från 1947. Samma år blir han lokalreporter på HD och får bland annat till ett riktigt scoop då han intervjuar Sartre som försökt skaka av sig pressen genom att ta färjan till Helsingborg istället för till Malmö. Han framställer Sartre som ”tyst och försynt”. 1948, året då Sommelius fyller tjugo, ger han sig ut i världen. Han skriver artiklar från resan. Men till hösten samma år återvänder han för studier i Lund. 1949 bär det av mot Tanger och Marrakech. Det tidiga femtiotalet tillbringar han sedan i Paris och Lund, skrivande, älskande, levande. I oktober 1951 skickar han diktsamlingen Drömmen om himmel till Bonniers förlag. Den refuserades. Sommelius är vid denna tid chefredaktör för HD:s nya projekt Kvällsnytt – ett experiment som skulle avslutas 1954.
Det som verkligen är intressant är sedan Löfströms skildringar av Sommelius 50-talsreseskildringar från Jugoslavien. I den vänster som växte fram tycktes man överens om att Titos socialism var så pass olik sovjettidens och östblockets diktaturer, att den var värd både stöd och beundran. Den bilden har jag inte själv odlat. Tvärtom har mina mångåriga samtal med människor från de olika jugoslaviska delrepublikerna och provinserna övertygat mig om att Titos järnhand kunde vara lika skoningslös som de andras. Kanske var det också hans kommunistiska förbund som med denna hårda centralstyrda makt kunde hålla samman folken i en federation. Det finns lika många uppfattningar om det, som det finns ex-jugoslaver. Löfström säger dock att ”det fanns utrymme för viss frihet i Titos Jugoslavien”. Sommelius skriver från Rijeka 1953, från Zagreb där en man ifrågasätter hans projekt, med bland annat dessa ord:
Sommelius reser i Afghanistan. Han ”beskriver Kabul ingående, initierat, ironiskt. Det är en levande, bildmässig berättelse.” Han reser i Pakistan mest som en parentes. Det är i Indien den ska göras, VW-bussens färd in i det blå och hemlighetsfulla. I Delhi stannar han en hel månad. Om man vill komma nära en människa som söker på djupet i Indien är Löfströms berättelse föredömlig. Han citerar ut brev och dagböcker. Han citerar ur Sommelius egna texter. Löfström är lika intresserad av människor som finns runt Sommelius, och han berättar utförligt om hans olika kvinnor.
Biografin tar senare förstås fasta på Sommelius liv tillbaka i Sverige. Med bilder – fantastiska gamla svartvita interiörer från en arbetande intellektuell människas liv i folkhemmet – och med ord levandegör han denna människa för mig. Ett kapitel bär den underbara rubriken Vid skrivbordet: Hittarp 1957-1958.
Den allra sista delen av boken berättar om ”flykten söderut”, till Karibien i slutet av 1962. Det är på denna resa som katastrofen inträffar. Tillsammans med Erik Strandmark ska han flyga genom Petit Valley från Port of Spain ut till Piarco. En halvtimme tar det och planet återvänder. Just när det ska ta mark händer något. Planet exploderar. En livsgärning är avslutad för Sommelius del, liksom för Strandmarks.
Efter läsningen vill man förstås raskt gå vidare och försöka hitta Torgny Sommelius böcker. Jag vet inte om de ens går att finna antikvariskt, men ska förstås försöka. Tacksam slår jag samman Tomas Löfströms bok som tycks skriven med lika mycket beundran och respekt, som med känslor av samhörighet och ödmjukhet. Det är inte alldeles vanligt att man ser sådana biografier.
Ungefär som jag hade väntat mig närmar sig Löfström berättelsen med några egna cirklar, väldigt fint gestaltade, kring hur han försöker ringa in det väldiga arbete som väntar honom. Han filosoferar på tåg på väg till släktingar som bevarar Sommelius efterlämnade papper och dagböcker. Han tar vägen om andra – de allra största – reseskildrare som genom historien lärt oss att blicka ut i den värld som var så mycket större och otillgängligare före den era vi nu lever i, med turismens – såväl ekonomiska som miljömässiga och civilisatoriskt förtärande mekanismer - med internet och ett resande som påminner mer om shopping än om fysisk förflyttning driven av nyfikenhet och bildningstörst. Så pekar han på svenskar som uppehållit sig vid Sommelius livsverk, sådana som Anders Sundelin, Jan Myrdal och andra, liksom på de omedelbara föregångarna, som Sten Bergman, Rolf Blomberg, Artur Lundkvist. Jag skulle själv ha lagt till Göran Börge som gång på gång skildrat sina favoritmiljöer, oavsett om det handlat om libysk ökenkultur eller italienska och grekiska kulturhistorier alltid skrivna med stor kunskap och med den födde resenärens attityd.
Löfström berättar om sitt möte med Sommelius verk. Hans Jugoslavien u.p.a var en av de första böcker han lånade på bibliotek runt 1960.På 1970-talet läste han trilogin Bort genom Asien och tyckte sig se:
”… en frihet och oförutsägbarhet, en benägenhet att låta situationen bestämma handlandet, en egocentritet som egentligen var förbjuden redan då; den var än mer förbjuden när jag själv skrev mina reseböcker på 70-talet. Samtidigt: en verklighetsbetraktelse med skarpa konturer. Han skrev kritiskt om Jugoslavien, men med inlevelse, värme, vilja att förstå; han kunde rentav påstå att folk var friare där än i Sverige.”
Men fakta kvarstår. När Löfström påbörjar sitt författarskap är Sommelius bortglömd. Redan. Det är som om svenska kritiker är oförmögna att se kontinuiteten i den svenska litteraturen. Jag kan inte låta bli att le när Löfströms säger att han jämfördes med Hemingway. Rimligare hade varit att jämföra honom med – tja, Sommelius kanske?
Nu tänker jag inte yttra mig om de rätt så utförliga skildringarna av släkten Sommelius, vem som hör ihop med vem och sådant. Inte heller det jag hört i hela mitt skrivande liv, att fadern Ove Sommelius skulle ha varit nazist, och att han gjort Helsingborgs Dagblad till ett organ för Hitlerväldets Tyskland. Jag säger istället, att om man verkligen vill veta hur det förhöll sig med den saken ska man läsa Tomas Löfströms bok. Sanningen visar sig ju vara en annan. Trots att Löfström inte är den sorts författare som skildrar världen i svart eller vitt så belyser hans resonemang om tidningen under de svåra krigsåren saken betydligt mer nyanserat.
Nå, Torgny Sommelius alltså. Vem var han, vad var det han skrev och vad kan man minnas honom för? Jag går in på sidan 75 i Löfströms bok, som skildrar åren 1946-47, och läser mig framåt genom Sommelius skrivande liv.
Det första jag ser är hur hans far försökte dra in honom i journalistiken redan under gymnasietiden. Under värnplikten skriver han. Bevarat finns bland annat ett fragment till en blivande roman från 1947. Samma år blir han lokalreporter på HD och får bland annat till ett riktigt scoop då han intervjuar Sartre som försökt skaka av sig pressen genom att ta färjan till Helsingborg istället för till Malmö. Han framställer Sartre som ”tyst och försynt”. 1948, året då Sommelius fyller tjugo, ger han sig ut i världen. Han skriver artiklar från resan. Men till hösten samma år återvänder han för studier i Lund. 1949 bär det av mot Tanger och Marrakech. Det tidiga femtiotalet tillbringar han sedan i Paris och Lund, skrivande, älskande, levande. I oktober 1951 skickar han diktsamlingen Drömmen om himmel till Bonniers förlag. Den refuserades. Sommelius är vid denna tid chefredaktör för HD:s nya projekt Kvällsnytt – ett experiment som skulle avslutas 1954.
Det som verkligen är intressant är sedan Löfströms skildringar av Sommelius 50-talsreseskildringar från Jugoslavien. I den vänster som växte fram tycktes man överens om att Titos socialism var så pass olik sovjettidens och östblockets diktaturer, att den var värd både stöd och beundran. Den bilden har jag inte själv odlat. Tvärtom har mina mångåriga samtal med människor från de olika jugoslaviska delrepublikerna och provinserna övertygat mig om att Titos järnhand kunde vara lika skoningslös som de andras. Kanske var det också hans kommunistiska förbund som med denna hårda centralstyrda makt kunde hålla samman folken i en federation. Det finns lika många uppfattningar om det, som det finns ex-jugoslaver. Löfström säger dock att ”det fanns utrymme för viss frihet i Titos Jugoslavien”. Sommelius skriver från Rijeka 1953, från Zagreb där en man ifrågasätter hans projekt, med bland annat dessa ord:
”Jaså, ni tänker skriva om Jugoslavien. Ni är väl medveten om att det är en hopplös uppgift? För vad kan ni skriva om annat än era intryck? Och vad är intryck annat än intryck? Vad vet ni om oss?”De där orden borde man ha framför datorn varje dag. De kunde främja ödmjukhet i reseskrivandet. Löfström diskuterar också på ett förtjänstfullt sätt Sommelius antaganden om att människor i Jugoslavien var friare än de som lever i demokratier. Löfström:
”Jag vet inte riktigt vart hans resonemang leder, förmodligen in på tvivelaktiga och dunkla vägar. Jag förstår hur han menar, men man kan ju inte lufta fram människors andliga okuvlighet som försvar för kommunism och diktatur.”1954 skildrar han Algeriet i reportagetexter. Han berättar om upproret. Men redan året därpå drar han längre bort, till Indien. Han reser i en Volkswagenbuss som han köpt i Västtyskland. Den ska komma att utsättas för stora prövningar. Den långa, svåra resan får mig att tänka på andra som kört bil på samma sätt, inte minst paret Myrdal-Kessle, som överallt i öknar och mellan heta berg stretade på i sin lilla Cittra. Vem skulle idag utsätta sig för sådana prövningar? Väldigt få förstås. Men de finns fortfarande, de som inte nöjer sig med charterflyg till en sandstrand.
![]() |
| Bild ur boken från en av Sommelius resor |
Sommelius reser i Afghanistan. Han ”beskriver Kabul ingående, initierat, ironiskt. Det är en levande, bildmässig berättelse.” Han reser i Pakistan mest som en parentes. Det är i Indien den ska göras, VW-bussens färd in i det blå och hemlighetsfulla. I Delhi stannar han en hel månad. Om man vill komma nära en människa som söker på djupet i Indien är Löfströms berättelse föredömlig. Han citerar ut brev och dagböcker. Han citerar ur Sommelius egna texter. Löfström är lika intresserad av människor som finns runt Sommelius, och han berättar utförligt om hans olika kvinnor.
Biografin tar senare förstås fasta på Sommelius liv tillbaka i Sverige. Med bilder – fantastiska gamla svartvita interiörer från en arbetande intellektuell människas liv i folkhemmet – och med ord levandegör han denna människa för mig. Ett kapitel bär den underbara rubriken Vid skrivbordet: Hittarp 1957-1958.
Den allra sista delen av boken berättar om ”flykten söderut”, till Karibien i slutet av 1962. Det är på denna resa som katastrofen inträffar. Tillsammans med Erik Strandmark ska han flyga genom Petit Valley från Port of Spain ut till Piarco. En halvtimme tar det och planet återvänder. Just när det ska ta mark händer något. Planet exploderar. En livsgärning är avslutad för Sommelius del, liksom för Strandmarks.
Efter läsningen vill man förstås raskt gå vidare och försöka hitta Torgny Sommelius böcker. Jag vet inte om de ens går att finna antikvariskt, men ska förstås försöka. Tacksam slår jag samman Tomas Löfströms bok som tycks skriven med lika mycket beundran och respekt, som med känslor av samhörighet och ödmjukhet. Det är inte alldeles vanligt att man ser sådana biografier.
måndag 1 oktober 2012
Varför jag vill skydda bloggen
Vänner, jag har nu i några veckor tagit bort ordverifikationen för kommentarer i min blogg. Jag ville verkligen underlätta för er, eftersom jag vet hur svåra dessa kan vara att tyda. Men det går inte. Det bara väller in förfärliga saker i kommentarfälten, det mesta är förstås reklam men det finns annat också. Så nu återgår jag till den gamla, säkrare ordningen. Hoppas på er förståelse.
Undan för hundan - tredje rundan...
"Undan för hundan/ nu går vi in på åttonde rundan" minns jag att Ronny Åström sjöng på första skivan, den som med Peps Perssons musiker och arrangemang gjorde Åström till en skånsk mästare för några år. Skivan hette Den ensamma människan och redan det talade väl till mig. Jag har den inte kvar. Nästan allt i LP-väg gick i soporna för tjugo år sedan, det ångrar jag idag när det är för sent. Sången hette Skrotknuttes Majvisa och bjöd på rader jag ibland hör mig själv gå och gnola: "Du e annorlunda! / Du, min mjuka, runda! / Du, min mulliga mördegspaj, Maj!"
Bilden: Pakistanska, äldre män vilar benen i Walsalls centrum. De sitter på en bänk vid den öppna plats som heter The Bridge. Eftersom bilden inte kommer med i boken ville jag visa den för er. För mig en minnesbild av stillhet och harmoni i ett annars så konfliktfyllt samhälle. Tagen i maj 2012. Foto: TN
Camus texter i Combat 1944-1947
Kriget rasar för fullt när han gör denna anteckning i september 1943. Året därpå arbetar han hårt för motståndsrörelsens tidning Combat, som redaktör och skribent. Kan man inte just här tala om en kämpande pessimism? Att aldrig göra sig några illusioner, men ändå aktivt ta del.
Samtliga hans texter från Combat finns i en engelsk översättning, Camus at Combat.
Jag köpte den i Köpenhamn för drygt fyra år sedan. En guldgruva till
kunskap om kriget och motståndet är den. Många av de signerade texterna
avslutas med de täcknamn som användes vid publiceringen. Först mot
slutet och efter kriget signerade han dem i eget namn.
Det
sammanlagda materialet sträcker sig från 1944 till 1947 och utgörs av
såväl ledarartiklar som redaktionella texter. Först som chefredaktör
och senare som medarbetare under dessa år hade hans ord mycket stor
betydelse.
Foreign Affairs skrev
om boken:
"Indeed, it is shocking to find how current Camus' fears, exhortations, and aspirations still are. His lucid pleas for at least saving "the bodies in order to keep open the possibility of a future," for "a modest political philosophy ... free of all messianic elements and devoid of any nostalgia for an earthly paradise," for an international democracy by mutual agreement -- all are as worth reading in 2006 as they were in 1946."
söndag 30 september 2012
Också hela söndagen...
... pågår korrekturläsningen. Det är en förbaskat jobbig - och underbar - process, där man ställs inför sina egna tillkortakommanden. Ibland undrar man vilka ord man valt och varför, ibland undrar man över meningar som är fullkomligt obegripliga - och så korrigerar och ändrar man.
Korrektur är författarens extravarv. Man kom till korrekturet i tron att boken man skrivit var färdig för tryck. Och så läxas man upp av det man ser.
Korrektur hela söndagen alltså. Fjorton steg närmare en färdig bok. Nu, nu och nu.
PS: Vill bara säga att jag de här dagarna inte hinner besvara mail annat än i undantagsfall. Jag svarar på alla när korrekturet är färdigt och hoppas på er förståelse.
En liten blick in i korrekturet:
Merry Old England. När man reser i Black Country slås man varje dag av den stora kontrasten mellan det gamla England och det nya Storbritannien. Det finns stora stadskärnor som präglas av mycket gammal bebyggelse – som här i Shrewsbury vars centrum är rikt på historia och tradition – men så fort man börjar röra på sig hamnar man i fasansfulla betonggetton vars befolkning och sociala struktur inte tycks ha någon som helst förbindelse bakåt i historien. Det stora imperiet är därmed hopsjunket till ett land som å ena sidan hjälpligt försöker vårda sin brittiskhet och å andra sidan totalt gett upp inför både moderniteten och migrationens mest obehagliga och problematiska sidor. (Bilden är tagen av Astrid Nydahl i Shrewsbury, West Midlands, maj 2012).
Korrektur är författarens extravarv. Man kom till korrekturet i tron att boken man skrivit var färdig för tryck. Och så läxas man upp av det man ser.
Korrektur hela söndagen alltså. Fjorton steg närmare en färdig bok. Nu, nu och nu.
PS: Vill bara säga att jag de här dagarna inte hinner besvara mail annat än i undantagsfall. Jag svarar på alla när korrekturet är färdigt och hoppas på er förståelse.
En liten blick in i korrekturet:
Merry Old England. När man reser i Black Country slås man varje dag av den stora kontrasten mellan det gamla England och det nya Storbritannien. Det finns stora stadskärnor som präglas av mycket gammal bebyggelse – som här i Shrewsbury vars centrum är rikt på historia och tradition – men så fort man börjar röra på sig hamnar man i fasansfulla betonggetton vars befolkning och sociala struktur inte tycks ha någon som helst förbindelse bakåt i historien. Det stora imperiet är därmed hopsjunket till ett land som å ena sidan hjälpligt försöker vårda sin brittiskhet och å andra sidan totalt gett upp inför både moderniteten och migrationens mest obehagliga och problematiska sidor. (Bilden är tagen av Astrid Nydahl i Shrewsbury, West Midlands, maj 2012).
lördag 29 september 2012
Black Countryboken, steg två
Så har korrekturet med de inlagda bilderna kommit. Hela den här helgen ägnar jag åt korrekturläsning. Det tar sin tid.
När steg två är avklarat skickar jag iväg det och inväntar ett tredje korrektur, där förhoppningsvis allt är åtgärdat.
De inskanningar jag visar er här ger förstås ingen som helst rättvisa åt materialet, men jag vill ändå visa.
Som det ser ut nu kommer boken att bli 272 sidor. Det kan ändras på vägen, men det är dagens riktmärke.
Det jag visar er är avsnittet om Sister Dora of Walsall, avsnittet om de trasproletära miljöerna och författaren Theodor Dalrymple, samt det längre avsnittet om English Defence League.
När steg två är avklarat skickar jag iväg det och inväntar ett tredje korrektur, där förhoppningsvis allt är åtgärdat.
De inskanningar jag visar er här ger förstås ingen som helst rättvisa åt materialet, men jag vill ändå visa.
Som det ser ut nu kommer boken att bli 272 sidor. Det kan ändras på vägen, men det är dagens riktmärke.
Det jag visar er är avsnittet om Sister Dora of Walsall, avsnittet om de trasproletära miljöerna och författaren Theodor Dalrymple, samt det längre avsnittet om English Defence League.
Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts, Helsingfors).
Michel Ekmans Utanför tiden är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.
För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.
Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.
Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:
”För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”
Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.
Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:
”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”
Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).
Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”
Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:
”Att skriva
det: min
dag.”
Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans bok är så uppfriskande och inspirerande.
fredag 28 september 2012
Sven-Erik Klinkmann: I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land. En resa genom det svenska i Finland (Svenska Litteratursällskapet i Finland)
För ett tag sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.
Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.
Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen
blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när
man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som
rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga
finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också
odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med
ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens
säga Mark Levengood?).I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.
De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.
Läs vad jag skrev så sent som igår om Sannfinländarna, som ju utgör en väl så tydlig illustration av vart den nygamla nationalismen är på väg.
Attentat mot judiska församlingen i Malmö
Det attentat mot judiska församlingen i Malmö som utfördes natten till idag är bara en påminnelse bland andra om hur den nutida antisemitismen ser ut. Man ska inte gå händelserna i förväg, men jag har nog några misstankar om ur vilken miljö de två gripna unga männen kommer. Judehatarna i Malmö är bara undantagsvis gamla eller nya nassar. Istället är de - oftast - militanta islamister av det slag som tågade genom staden för bara en vecka sedan.
Sydsvenskan skriver:
I Dagens Nyheter tassar församlingsordföranden Fred Kahn försiktigt runt men man anar ändå vad han tänker:
Uppdatering två: Läs också denna synnerligen intressanta text. Den är skriven av Daisy Balkin Rung, fri skribent och svensk judinna på TV4/Politikerbloggen.
Sydsvenskan skriver:
Förutom den krossande entrén finns det inga direkt synliga skador på huset, men explosionen hördes flera kvarter bort, meddelar läsare till Sydsvenskan. Polisen förhörde flera olika vittnen och spärrade av platsen, i väntan på tekniker som ska undersöka platsen under natten. Ingen person kom till skada vid explosionen. Strax före klockan fyra på morgonen bekräftade polisen att två män som är misstänkta för brottet hade gripits. De två gripna är båda 18 år, berättar Malmöpolisen. Ingen av dem är anhållen ännu och brottet är omrubricerat från allmänfarlig ödeläggelse till grov skadegörelse.I Skånska Dagbladet säger Fredrik Sieradzki, talesman för församlingen:
Jag är så klart skakad över vad som hänt men måste tänka rationellt också. Det blir pedagogerna som på ett förhoppningsvis bra sätt får förklara för barnen och kanske framför allt föräldrarna vad som hänt.Samtidigt uttrycker han en illusionsbefriad känsla:
Det är inte första gången som vi blir utsatta, så egentligen är jag inte förvånad.Så långt har det alltså gått. Malmös judar blir inte längre förvånade. Med historisk erfarenhet anar de vart det barkar. Det vore befriande om också Malmös icke-judar såg det, klart och tydligt, och funderade några varv på varför dessa våldshandlingar utförs.
I Dagens Nyheter tassar församlingsordföranden Fred Kahn försiktigt runt men man anar ändå vad han tänker:
Och Malmö har ju utmärkt sig ganska mycket mera än övriga Sverige. Det beror kanske på att det i Malmö finns väldigt många människor från väldigt många olika kulturer på väldigt liten yta.Uppdatering. Läs det här i Svenskan! Mycket bra artikel (tack till Markus för tipset) om Petra Kahn: "Hon är en av initiativtagarna bakom en manifestation för just rätten att fritt få visa och uttrycka sin kultur och religion som sedan tidigare är planerad i Malmö. Det hela har arrangerats i samarbetet Ung Minoritet där Judar, Romer, Samer, Sverigefinnar och Tornedalingar ingår. – Vi ska ha vårt första möte i Malmö den 20 oktober. Då ska vi tillsammans gå en kippavandring för att visa stöd för att det inte ska vara kontroversiellt att visa sin tro."
Uppdatering två: Läs också denna synnerligen intressanta text. Den är skriven av Daisy Balkin Rung, fri skribent och svensk judinna på TV4/Politikerbloggen.
François Furet: Slutet på en illusion.
François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.
Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.
Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.
Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.
Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok just nu. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.
När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:
”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.”
torsdag 27 september 2012
Finska kommunalvalet i oktober. Några reflektioner
![]() |
| Vid en sjö i finska Västra Nyland. Foto: UW |
”Under alla kommunalval har det bland kandidaterna funnits en och annan sk virrhjärna. Någon kan t.o.m råka bli invald. Förr i tiden bombarderade virrhjärnorna tidningarnas insändarsidor, och på redaktionerna hamnade skrivelserna nästan undantagsvis i papperskorgen. Idag möjliggör internet att de vettlösa kommentarerna kan delges en större publik. Till kommunalvalet i oktober verkar virrhjärnorna nästan undantagslöst ha sökt sig till Sannfinländarnas listor.”Sedan följde ett antal exempel på vad sannfinländarnas kandidater yttrat. Jag har valt några av dessa och kan bara instämma i att det är en bedrövligt låg nivå, både vad gäller sakerna i sig och det språk som används för att tala om dem:
”I Kotka skriver kandidaten Amon Rautiainen (sannf.) på Facebook: ’Om jag vore diktator skulle jag koka levande varenda stinkande blöjhuvudsmullah-dyrkande sandneger.’ Rautiainen betecknar också skjutande av statsminister och finansminister som en fosterländsk gärning. Olli Sademies sannf.-kandidat i Helsingfors, vill beväpna hela folket, bygga fler skjutbanor, samt införa handgranatskastning som obligatoriskt ämne i skolorna. Ex-ordföranden i Suomalaisuuden liitto (Finskhetens förbund) Heikki Tala sittande i kommunalfullmäktige i Järvenpää, har utmärkt sig med sina språkpolitiska uttalanden: ’Finlandssvenskhetens historia är utomordentligt avskyvärd.’ Leo Ojavuo (sannf.) från Kajana tycker tydligen inte om judar: ’Om judarna vore av gud, skulle de ge bort sina pengar till hjälp åt människorna. Enligt vad jag vet äger judarna en oproportionerligt stor del av vår värld.’”
När jag läser dessa – och andra – exempel blir jag nog ganska nedstämd. Upprörd blir jag inte längre, det blir man bara om man har några illusioner om politikens värld. Men de extremt korkade uttalandena man här ser vittnar om att populismen – det våta fingret i luften – alltjämt är på frammarsch. Man vet vad det är som rör sig i människors tankar och försöker övertrumfa varandra för att trösta och/eller uppmuntra dessa människor. Det finns fog för den oro och rädsla människor känner i ett Europa som alltmer präglas av sociala och politiska spänningar, ekonomiska krascher och etniska motsättningar som förlöses i våld. Människor känner i allt högre grad en brist på identitet och hemhörighet. Att i ett sådant läge säga att ”handgranatskastning som obligatoriskt ämne i skolorna” vore en lösning kan kanske avfärdas som ren stupiditet. Men det avspeglar trots allt ett reellt problem, i det finska samhället konkret, men allmänt också för resten av vår europeiska civilisation.
Översättningar av citaten på finska är gjorda av Anders Wikström.
Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar
I ett förord till denna första samling berättelser av den judisk-bosniska författaren Isak Samokovlija (1889-1995) skriver nobelpristagaren Ivo Andric 1955 att vi har att göra med en framstående författare ”som i sina verk har bevarat de viktigaste särdragen i det sefardiska samhället i Bosnien och Hercegovina”. Det är lätt att instämma i dessa ord. När Samokovlija nu blivit tillgänglig på svenska öppnar sig också en unik port till den del av Balkan som också i modern tid skulle komma att lida av etnisk rensning och krigets våld.
I en inledning till boken skriver Björn Moback:
”Jag kände inte Isak Samokovlija, men jag känner hans judar (…) Efter kriget brottades Isak Samokovlija med två problem: hur skulle han kunna skriva om sina enkla, fattiga Sarajevojudar? De var ju alla borta. Dessutom upptogs hans tankar på vad som kunde ha skett, om Sarajevos judar – och för den delen alla andra judar på Balkan – hade hörsammat en annan författares uppfordrande röst:
’Judar, försvara er med vapen!/Göm er inte som råttor i hål!/ Gå ut på gatorna!/ Har ni inga vapen, tag en hacka, ett rör eller en käpp!/ För våra fäder, för våra mördade barn./ Judar, vi har ingenting att förlora!/ Död åt mördarna.’ (Abba Kovners upprop i Vilnius getto den 1 september 1990.)
I
Titos Jugoslavien var Samokovlijas noveller pliktlitteratur i skolan.
De tillhörde en kanon, dels för att det var stor litteratur och dels
för att makthavarna ville skapa en panjugoslavisk nationallitteratur
genom att låta eleverna studera flera nationella minoriteters
litteratur, varav den judiska var en. En sådan kanon är naturligtvis
att föredra framför de kanoner som i fyra år belägrade Sarajevo under
det stora vansinnet på 1990-talet.”Samokovlija var läkare och undkom det öde som drabbade många av hans judiska landsmän. Han internerades under andra världskriget av Ustaša och fick i lägret arbeta för tyfussjuka. Hans litterära talang visar i denna novellsamling på ett unikt vittnesmål från en kultur som är i det närmaste död. I det forna Jugoslavien hölls han högt. Hans berättelser talar genom tiden till oss. Översättningen är av mycket god kvalitet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



