måndag 24 september 2012

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster (Ersatz, översättning av Kajsa Öberg Lindsten).

Har man läst Bön för Tjernobyl så vet man också något om Svetlana Aleksijevitjs stil och metod. Man går inte oberörd från hennes texter, tvärtom sugs man in i dem, som om allt var en fråga om liv eller död också för läsaren. Hennes berättelser i skuggan av Tjernobyl är i själva verket en bok om de djupast liggande mänskliga egenskaperna och hur livet gestaltar sig efter katastrofen.

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukraina 1948 och är uppvuxen i Vitryssland (Belarus). Hennes nya bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster, har en märklig historia. Den utgavs i en censurerad upplaga redan 1984, men den kompletta utgåvan kom först 2004 och det är den som den nu till svenska översatta boken bygger på.

Hennes gigantiska projekt går ut på att intervjua kvinnor som stred i Röda armén. Det är ingen lätt uppgift, eftersom kvinnorna är mindre benägna än männen att tala om helvetet i striderna, ja också för att de nedvärderades och valde att tiga. Boken blir därför också en oerhört stark rundmålning av hur det sovjetiska samhället fungerade, hur dess hierarkier såg ut, vilken kvinnornas plats och roll var och förblir. Men det är också en mycket handgriplig skildring av grymheter och våld, ibland så starka och mäktiga att man tvingas lägga ifrån sig boken en stund.

Svetlana Aleksijevitj har lagt upp boken så att intervjuerna – kvinnornas berättelser – återkommer mellan kortare eller längre avsnitt ur sin egen dagbok. Det är där hennes personliga infallsvinklar blir så tydliga och man förstår att detta arbete är allt annat än slentrianjournalistik.

”Jag träffar på fantastiska kvinnliga berättare – i deras bästa levnadshistorier finns stycken som kan mäta sig med de bästa sidorna i den klassiska litteraturen. Där kan människan alldeles tydligt se sig själv: såväl uppifrån – från himlen, som nerifrån – från jorden. Och där kan man följa hennes väg, såväl uppåt som neråt – från ängel till djur. Hågkonsterna är inga känslosamma eller sakliga beskrivningar av en försvunnen verklighet – de är en återfödelse av det förgångna, som får tiden att vända. Men först och främst är det skapelseakter.”

Lite längre fram skriver Svetlana Aleksijevitj:

”Jag avlyssnar smärtan (…) Jag tänker på lidandet som den högsta formen av information, eftersom det står i förbindelse med hemligheten. Med livets hemlighet. Hela den ryska litteraturen handlar om detta.”

Och:

”Vad är det för människor – är de ryska, eller är de sovjetiska? De kan vara båda delarna: de var sovjetiska, men dessutom ryssar, eller vitryssar, ukrainare, tadzjiker… För visst har hon ändå funnits – sovjetmänniskan. Sådana människor tror jag aldrig mer att det kommer att finnas, och det har de redan själva insett. Till och med vi, deras barn, är annorlunda. För att inte tala om barnbarnen… Men jag älskar dem. Jag beundrar dem. De hade Stalin och Gulag, men de hade också Segern. Och det vet de.”

Här finns en mycket konkret plattform för Svetlana Aleksijevitj. Det är inte bara med respekt utan också med beundran hon närmar sig dessa kvinnliga frontsoldater. Hon vet vad de åstadkommit, och på samma sätt som en fransman eller en amerikanare kan känna stolthet över segern i kriget mot Hitlers Tyskland, kan förstås en sovjetmänniska göra det. Skillnaden är den att man i Sovjet, och i dagens Ryssland stavar den med stort s: Segern. Människorna Svetlana Aleksijevitj söker är förstås märkta av alla förtryckets år, av förödmjukelserna. Hon sammanfattar med orden: ”Jag söker efter små människor som är stora.” Och det är sant som hon säger, att ingen kan ta ifrån dem deras seger.

Berättelserna i boken är var för sig mycket olika. De handlar naturligtvis om stora umbäranden, lidande och död, men det finns något annat, som hon lyckas locka fram ur veteranerna, något som handlar om stolthet, gemenskap, nödvändigheterna i krig.

”Om jag inte blivit förälskade under kriget tror jag inte att jag hade överlevt. Kärleken var en räddning” berättar Sofija Krigel som var sergant och prickskytt. Partisanen Fjokla Fjodorovna berättar: ”Jag har alltid trott.. Jag trodde på Stalin… och jag trodde på kommunisterna (…) I två år stred jag som partisan” innan hon kommer in på den fasansfulla historien om hur man amputerade båda hennes ben ute i fält. ”Mitt språk har blivit kvävt av samma kramper som håller på att kväva mig. Om natten ligger jag vaken. Det är alldeles tyst, och plötsligt minns jag. Jag håller på att kvävas. Jag skakar av frossbrytningar” berättar Anna Petrovna Kaljagina som var furir och sjukvårdsinstruktör.

Kanske är det ändå några få ord från fänriken och chefen för en ingenjörspluton, Stanislava Petrovna Volkova, som jag kommer att minnas bäst: ”Jag minns att vi var sorgsna. Vi gick omkring och var sorgsna hela tiden…”

Männens krigsberättelser har vi läst många av. Därför är denna unika bok ett måste. Kvinnornas berättelser är annorlunda. De gör känslan inför kriget så mycket starkare, en äckelkänsla och en motvilja mot allt det som ibland romantiseras och heroiseras. Svetlana Aleksijevitj har skrivit ett omistligt verk.

Viktig uppdatering om bokens omslag:

En läsare frågade mig om bilden. Jag började leta och hittade först denna, men avgörandet kom när jag fann detta:

Bilden är alltså tagen i Budapest 1956 och den unga kvinnan slåss mot Röda armén, inte i den. Här kan man läsa om den danska pressfotografen Vagn Hansen som tog bilden:

Under opstanden i 1956 i Ungarn var Vagn Hansen den første pressefotograf, der kom ind i landet. I Budapest blev det til nogle enestående fotografier, der på dramatisk vis skildrede de ungarske oprøreres forgæves kamp mod den russiske overmagt. Billedet af den 16-årige kokke-elev Erika med maskinpistolen gik verden rundt som et symbol på opstanden.Vagn Hansen blev banebrydende indenfor pressefotografiet med sine dramatiske og højaktuelle skildringer af de mange udenlandske begivenheder og hændelser. Billeder, der siden hen har sat sig fast i beskuerens erindring via den effekt, at fotografiet ”går rent ind”. Vagn Hansen kan godt betegnes som verdens ældste aktive pressefotograf. Selv om han har passeret de 96 år bliver det til et par optagelser ind imellem. Han tilskriver sin høje alder ved, at han vinterbader, ryger store cigarer og drikker et par snapse. Hver dag!

45 sponsorer och lite om bildarbetet

Till Black Country-boken har jag nu fått 45 sponsorer. Under arbetet har det uppstått en del tekniska problem med bildmaterialet, men den här veckan färdigställs hela inlagan, med korrigerad text och infogade bilder. I början av nästa vecka ska jag kunna visa er här i bloggen hur det ser ut. Ville bara helt kort ge er denna information och säga att antalet sponsorer nu med råge överträffar mina förväntningar. Tack ska ni ha!

För nya läsare vill jag säga, att den närmaste veckan blir sista chansen att bli sponsor. Det kostar 600:- och för det får du två exemplar av boken samt ditt namn tryckt i boken. Vill du göra en förhandsbeställning kostar det 250:- inklusive porto (400:- för två exemplar). Båda sakerna gör du med ett mail till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com

Att fly striden, att nå barnbarnens blickar

Sexåringen Vera väntar på gratulationerna.
Söndagens barnkalas bär jag med mig in i den nya veckan av politisk turbulens.

Vera fyllde sex år. Hon sitter ner och väntar på att kusiner, mostrar, morföräldrar, vänner och bekanta ska samlas för att sjunga för henne. Det tog en bra stund innan det lyckades.

Alla mina barnbarn var där (utom Alfons som för fem år sedan avslutade sin kamp mot cancern). Jag fick först en fin stund med Hugo som nu börjat på Silviaskolan i Hässleholm. De är specialiserade på döva barn eller barn med hörselsvårigheter. Hugo är ju på väg att bli både blind och döv (på grund av Alströms syndrom). 

Han blev glad när han kände mig på hakan. Han älskar nämligen när jag har "tomteskägg" och det är på väg att växa ut igen. Hugo var på ett alldeles strålande humör idag och både pratade och skämtade med mig. Det fyller mitt hjärta med värme.

Vera var omgiven av sina två systrar Alma och Lykke. Dessutom fanns kusinerna Ebba, Hannes, Rakel, Joel, Ella och Hugo där. Några kompisar också. Och så alla vi halv- eller helgamla. 

Hugo tittar på film med sina skyddande glasögon.

Det är vid sådana tillfällen, när man sitter till bords med kaffet och samtalen, som jag funderar allra mest på meningen med att vara en "politisk människa". Jag mår ju illa när jag ser de hatiska demonstrationerna, utbrotten av våld och eld, och tänker att det måste finnas en plats där man får vara ifred. 

Och när jag träffar mitt äldsta barnbarn Rakel, som snart fyller femton år, får jag mig alltid en tankeställare. Livet går i rasande fart. Jag ser det i hennes gestalt.

Jag börjar denna nya vecka så här. Vad den leder till vet jag inte. Men jag vet att det krävs varsamhet för att leva och överleva i denna tumultuariska och kaotiska tid. Mod, styrka och övertygelse saknar jag. Så jag får förlita mig på varsamheten. 

Tacksamheten föds i varje möte med döttrar, söner och barnbarn. 



söndag 23 september 2012

Liu Xiaobo : Jag har inga fiender, jag hyser inget hat

Liu Xiaobo: Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Valda texter och bilder (Weyler, översättningar från kinesiska av Anna Gustafsson Chen, Fredrik Fällman, Jerker Hallström, Perry Johansson, Gunnel Nornholm, Perry Svensson, och från tyska av Svante Weyler).

Det finns ett före och ett efter i Nobelpristagaren Liu Xiaobos bok. Före och efter den 4 juni 1989, då massakern i Peking ägde rum. Det är det ena. Det andra är att det finns ett före och ett efter Mao Zedong. Liu Xiaobo redogör för de verkliga förändringarna sedan Mao dött, och han noterar det som förändrats i positiv riktning, men ägnar sig självklart mest åt det som är en kvardröjande totalitär parti- och statsapparat.

Att läsa Liu Xiaobo är att aktivt medvetandegöra sig själv om de motsägelsefulla förändringarna i det Kina som kan sägas vara både nytt och gammalt. Liu Xiaobo är med sitt eget exempel en övertydlig illustration av det gamla välbekanta: om man säger eller skriver sådant som strider mot kommunistpartiets yttrande-monopol tystas man. Att varken Liu Xiaobo eller hans hustru fick komma till Oslo för att hämta priset är en tjock svart linje som understryker det faktum att staten avgör vad medborgarna ska och inte ska.

Men tro nu inte att Liu Xiaobo enbart skriver om Kinas politiska steg på vägen sedan kommunistpartiet och Mao Zedong grep makten. Han visar också hur den senare utvecklingen fostrat människor till lydiga konsumenter. Ettbarns-politiken lade grunden. Ensamma barn blir lätt små kejsare i familjen, och när de väl har trätt in i tonåren är de redan fullfjädrade medlemmar av den kommersiella kulturen. Liu Xiaobo menar att denna utvecklingen ”följer den kraftfulla privatiseringen och det överflödande materiella välståndet.”

Denna kultur blir alltmer ”njutningsfixerad, trivialiserad och ytlig”, dess funktion framstår allt tydligare som det verktyg regimen behöver ”för att upprätthålla diktaturen”. I det här avseendet skiljer sig Liu Xiaobo från de flesta dissidenter. Han ser ingen automatisk koppling mellan kapitalism och frihet. Den fria marknadens lov sjungs numera över hela jorden. Liu Xiaobo förbehåller sig rätten att diskutera också detta, kritiskt och skarpt. Hans konsumism-kritik är inte olik Pasolinis. Han ser också en förbindelse mellan den nya tidens erotiska nät- och bokkultur, där de författare han kallar ”snyggingförfattarinnor” blir förebilder för miljoner unga kineser (som ser en koppling mellan deras erotiska frispråkighet och den materiella rikedom de fått som tack för sina böcker):

”I en kommersialiserad tid när kändisskap är lika med rikedom är erotiskt skrivande inte bara utlopp för sexuella fantasier utan också en extremt lyckad strategi för att bli känd” säger Liu Xiaobo, men tillägger också: ”i Kina är det mest skamlösa och mest skadliga just den politiska skamlösheten”.

Liu Xiaobo skriver nästan programmatiskt när han i punktform redovisar de olika stadierna i Kinas utveckling från Mao och framåt. Han visar hur de olika beståndsdelarna i den mycket hårda diktaturen såg ut. Bland annat understryker han att den totala förstatligande-politiken ledde till att alla kineser förlorade sin ekonomiska självständighet. Partiets organisering möjliggjorde också total kontroll över medborgarna. Den sammanhållande ideologin, inte minst i form av ”en mängd kollektiva masskampanjer” fick folket att uppföra sig som lydiga undersåtar. Detta i kombination med den extrema personkulten av Mao fick till följd att ”en enda hjärna” tänkte åt hela Kina. Det var en ”själslig terror” säger Liu Xiaobo.

En annan intressant aspekt av boken är att den ganska ingående redovisar hur den nya nationalismen ser ut. Under Mao var nationalismen uttryck för en antikapitalistisk propaganda, främst riktad mot USA och Sovjetunionen. Dagens nationalism ser annorlunda ut. Liu Xiaobo menar att den idag är ett ”resultat av blint högmod och smicker av diktaturens makthavare”, formulerad av ”det nya seklets vänsterakademiker och internetpatrioter." Han talar om deras ”blodtörstiga nationalistiska ambitioner.”

Man ska i detta sammanhang också understryka att just internet är ett verktyg som Liu Xiaobo lovprisar. Han menar att dagens dissidenter bara kan verka tack vare internet. Tidigare var varje förbindelse dem emellan livsfarlig, rent fysiskt. Och trots den kinesiska regimens alla försök att blockera internet, lyckas de aldrig hejda den motkultur som där växer fram.

Det är förvisso en mycket mörk bild Liu Xiaobo ger av dagens Kina, men man kommer aldrig ifrån att hans sätt att beskriva situationen också innehåller stora doser hopp och framtidstro. Om det är befogat vågar jag inte uttala mig om, men jag kan säga att hans bok öppnar för ny kunskap om situationen i denna världens tredje supermakt som snart kommer att dominera på ett sätt ingen i väst hade kunnat föreställa sig, och detta trots att kortsiktiga ekonomiska problem kan bromsa det som vi lärt oss kalla tillväxt.


Ervin Lázár: Koltrasten och pojken

Mina äldsta barn är födda på 1970-talet, mina yngsta på 1980-talet. Det svåraste som fanns åren 1973-1979 var att finna nya barnböcker. Det stod mig upp i halsen att se böcker som hette ”Jag har två mammor” eller ”Min mamma är fabriksarbetare”.

Den vänsterpolitiska infallsvinkeln kvävde glädjen och fantasin. Allt skulle vara lärorikt och utvecklande. Begrep man det inte förr, så skulle man som femåring förstå vad bög och lesbisk var, dessutom gärna ha insikter om vad fabriksarbetare gjorde (överkursen var väl Sven Wernströms bok om Jesus som proletär agitator).

(Uppdatering: läs Karl Malghults kommentar till denna bloggpost. Jag tror att han har alldeles rätt och att det är jag som blandar ihop tidsepokerna - däremot är jag alldeles säker på det jag skriver om Wernström)

Tack och lov fanns klassikerna. Vi har läst sönder de flesta, kväll efter kväll, med alla de sex barnen. Och i arv går de nu till alla barnbarnen. Vid sidan av klassikerna fanns Astrid Lindgren. Hon finns - tack och lov - alltjämt hos oss i hyllorna.

Om man vill ha en ny barnbok att läsa för barnen eller barnbarnen vill jag rekommendera en som är skriven av den ungerska författaren Ervin Lázár och översatt till svenska av Krisztina Widengård och Ove Berglund. Den heter Koltrasten och pojken (Brända böcker förlag) och Widengård har på ett ytterst förtjänstfullt sätt illustrerat den med mustigt färgrika bilder.

Vem var då denna Ervin Lázár? Barnboksförfattare alltså, levde åren 1936-2006. Han har utgivit ett antal böcker för vuxna, men är mest känd för sina många barnböcker.

Koltrasten och pojken kan sägas vara en klassisk berättelse om vad som sker när man tar för stor hänsyn till det yttre. Koltrasten vill nämligen inte vara svart. Han förstår inte att svart kan vara så många och så olika, vackra färger. Det han gör får honom – nästan – att mista en potentiell vän. Men man finner på råd.

Jag skulle inte tveka att högläsa denna lilla pärla för mina barnbarn som är i åldrarna 3 – 6 år. Det är nog en bra åldersgrupp. Mina lite äldre barnbarn skulle säga: ”Det fattar vi väl morfar” och fnysa lite lillgammalt. Men som sagt: de yngre skulle älska den.

Sedan tidigare finns 19 sagor översatta till svenska av Ervin Lázár i boken "Ljugmusen", 1987. Översättningen gjordes av Inger Edelfeldt och André Takács med granskning av Gábor Harrer. Inger Edelfeldt har illustrerat boken. Ervin Lázár var nominerad till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2007. Så här presenteras han på en ungersk litteratursida:

Ervin Lázár (b. 1936) is a writer best known for his wonderful children’s books - popular among children and adults alike -, even though he is the author of several ’adult’ works as well, among them Csillagmajor (A Little Town of Miracles), a "haunting example of folk surrealism and the Central European counterpart of magical realism" according to translator Judith Sollosy. A whole generation of Hungarian children have been raised on Lázár's unforgettable characters, his idiosyncratic style, deep humanity and loving humour.

Lázár's works have been translated into several languages. Most recently, French parents have had the chance to enchant their children and themselves with his Four-Squared Round Forest, published in French by the Swiss publisher Joie de lire in 2005 under the title Dom do dom, translated by Joelle Dufeuilly. This is not the first book by Lázár in French: a selection of his works had previously been published by Harmattan (Le mulot menteur, 2001), and the Swiss publisher is planning to publish all of his works.

Rusmedel för en söndag

Också en söndag kan man gå till Baudelaire och berusa sig. Denna volym utgavs av Rallarros 1983 - och dikten jag vill visa er är förstås denna (i översättning av Lars Bäckström):

Klicka på bilden för läsbar version

lördag 22 september 2012

Salman Rushdie: Joseph Anton. Memoarer (Bonniers, översättning av Hans Berggren).

Det finns en bok av Kenan Malik som heter Från fatwa till Jihad.Man skulle kunna säga att Salman Rushdies memoarer beskriver denna europeiska utveckling utifrån en enda människas tragiska öde. För Rushdie började det med en fatwa, utfärdad av det iranska prästerskapet mot romanen Satansverserna. Under de 23 år som gått sedan dess har Europa, både på person- och nationsnivå fått se Jihad fullt utvecklad. Det är bokstavligt talat ett islamistiskt krig mot europeiska värderingar som pågår. Rushdie skildrar dessa år med kuslig exakthet. Inte minst hans berättelser om före detta intellektuella vänner som byter sida och ylar med de iranska hundarna är skrämmande läsning.

Kort bakgrund alltså: Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie var väletablerad både i Storbritannien och runtom i världen. Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit sig fram till denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv. När han skrev Satansverserna var det i samma anda som de tidigare böckerna. Men ingen, allra minst han själv, kunde föreställa sig vad som skulle hända. Från Teheran kom fatwan. Man satte ett pris på hans huvud. En ”lösensumma” för den som mördade honom. Denna summa har hela tiden stigit och fatwan har förnyats och är giltig än idag.

Rushdie, hans förläggare och övriga omgivning förstår att det är allvar. Han går under jorden, skyddad av brittisk säkerhetspolis. Hans liv ska bli att ”gå två steg bakom drottningen”. Med det menar han att skyddet runt honom bara överträffas av det som drottningen har. Han kan varken besöka vänner eller familj. Han är avskuren. Borta från offentligheten. Hans första fru och han hade talat om skilsmässa redan före fatwan, nu blir konflikten dem emellan allt värre. En människa står fast vid hans sida: äldste sonen Zafar. Med olika arrangemang lyckas han upprätthålla den kontakten.

Memoarerna är en skildring av ett Europa i krig. Sedan Rushdie tvingades under jord har ett antal blodiga islamistiska attentat ägt rum, och de fortsätter att äga rum, både i europeiska städer och runtom i världen. Bin Laden må vara död, men terrornätverken är i högsta grad vid liv. Varje dag gör de sig påminda, dels i den arabiska världen men också i andra muslimska länder. Irak är inte längre en unik, blodig plats. Irak omges idag av länder som via ”den arabiska våren” sjönk direkt ner i islamism och terror.

Rushdie har ändå tur. Han har livvakterna. Han har vännerna som aldrig sviker. Som lånar ut hus och lägenheter. Bostadsbytena är ju nödvändiga. Han måste hela tiden finnas på platser där ingen kan ana hans närvaro. Märkvärdigt nog börjar han skriva igen. Först kommer boken han lovat Zafar: Harun och Sagornas hav (och så sent som 2011 den pendang han skriver till sin yngste son: Luka och livets eld) I gömslena föds stora romaner som Morens sista suck och Förtrollerskan från Florens. Kvinnorna kommer och går. Häftiga förälskelser förvånar honom, eftersom han inte trott att de skulle vara möjliga under sådana förhållanden.
Så gör han det stora misstaget. Han försöker blidka den vredgade muslimska massan med att be dem om ursäkt och att bekänna sig till islam. Han äcklas av sina egna ord. Han inser snabbt att han gjort fel, att det är ett agerande som bara kastar smuts på honom själv. Denna hatiska ”opinion” går inte att blidka. Från Teheran kommer bekräftelsen: om så Rushdie blev världens heligaste man skulle han inte förlåtas, han måste dödas.

Vad lär vi av Rushdie? Det första jag tänker på är att vi står inför en totalitär rörelse som inte betraktar människors liv som heliga. Vi otrogna, ”kuffar”, är inte värda någonting i den rörelsens ögon. Islamismen gör anspråk på att besitta sanningen om livet, tillvaron och ”det gudomliga”. Den som hävdar något annat – till exempel upplysningens traditioner som inkluderar yttrande- och tryckfrihet – är en fiende till profeten. Salman Rushdie har fått betala ett ohyggligt högt pris för att han skrev en roman. Eftersom han fortfarande är en i högsta grad aktiv författare befinner han sig också i frontlinjen mot islamismen. Hans memoarer är oerhört läsvärda för varje människa som det minsta bryr sig om det nya Europas öde, det som gått ”från fatwa till Jihad”.

***

Tro inte att Rushdie är den siste att få ett pris på sitt huvud. Islamismens kuffar-jägare gör sig påminda igen, nu i form av en pakistansk minister. Han vill "personligen" betala 100.000 dollar till den som dödar en viss amerikansk amatörfilmare.




Stormningen av Ansar al-Sharias högkvarter

I Benghazi sägs människor "ha fått nog av extremismen". Det är i alla fall kontentan av svensk rapportering från stormningen av Ansar al-Sharias högkvarter igår kväll. Al Jazeera ger samma bild. Det är ett tacksamt scenario: vanligt hyggligt folk kör ut en islamist-milis. Kanske är det också en rättvisande bild, det vet vi ingenting om ännu. Al Jazeera skriver:
"People in the crowd waved swords and even a meat cleaver, shouting "No more al-Qaeda!" and "The blood we shed for freedom shall not go in vain!" They tore down the banner of group while chanting “no no to the brigades”.
Kaddafi med livvakt i Benghazis stadspark 1983. Foto: Thomas Nydahl
Mina minnen av Benghazi är suddiga. Det jag minns är att man talade om avrättningar inne på universitetsområdet. Och att stadens människor inte var överförtjusta i Kaddafi. Men det jag såg var annars det typiska för den totalitära staten: viskande, rädda och försiktiga människor. Likriktning. Meterhöga porträtt av ledaren överallt. Flaggviftandet. Talkörerna. Man unnar dem onekligen något bättre. Ändå har jag inga som helst illusioner när det gäller islamisterna. De sätter dagordningen över stora delar av den muslimska världen just nu.


Information om Black Country-boken

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.
Nydahl som beskriver sig som ”pessimist av naturen” har skrivit en bok fylld av patos och omsorg om ett samhälle som de flesta andra blundar för. Det är modigt gjort och det är en bok som förtjänar ett seriöst mottagande (Anna Brodow)

En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad? (Lars Vilks)

Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst! (Artur Szulc).

***

Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail och beställa ett exemplar, priset är 250:- inklusive frakt.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Foto: Astrid Nydahl
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.

Foto: Thomas Nydahl
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?

 Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)

Foto: Thomas Nydahl
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.




fredag 21 september 2012

Förhandlingsbara huvudbonader?

Marine Le Pen verkar vilse i pannkakan. Tryckfriheten är "inte förhandlingsbar" meddelar hon och säger sig samtidigt (som själva den styrande politiska klassen) vara kritisk mot att satirtidningen Charlie Hebdo publicerade nya Muhammedkarikatyrer, vilka var "provocerande". Ja, kan man inte förhandla om tryckfriheten får man också ro Muhammed i land. Man kan inte ha båda hållningarna samtidigt. Yttrande- och tryckfriheten kan bara vara en och odelbar. Le Pen flirtar åt två håll samtidigt. De ger ingen annan effekt än skelögdhet. Vad hon menar om mannen i kalsongerna vet jag inte, men viktigt verkar det vara.

Men Marine Le Pen har annat som hon verkar gå vilse i. Nu vill hon ha ett allmänt förbud mot alla religiösa symboler i det offentliga rummet, alltså inte bara burkan och niqaben. Vanlig huvudsjal ska bort och då måste den judiska kippan också ryka:
"Obviously if we ban the veil, we would ban the kippa in public places."

Jag läser denna nyhet mest för att påminna mig själv - och kanske någon annan - om att Le Pen leder ett gammalt fascistparti, Front National. Hon traskar vidare i faderns fotspår och har säkert ett stort stöd, men då vill jag i samma anda påminna om att han, fadern, Jean-Marie Le Pen, är en av de obehagligaste figurerna ur det fransk-algeriska galleriets historia, själv ansvarig för tortyr och annat som är värre.

Hos Snaphanen läser jag ikväll om att Le Monde har en stor sak om Rushdie. Läs den här.



Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter.

Dezső Kosztolányi (1885-1936)
Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund utgivit på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.


Språkligheter


De svenska språklärarna på Dagens Nyheter slår till igen. Idag läser jag:
"En knivbeväpnad man överföll en skyddsvakt. Gärningsmannen överbemannades av förbipasserande byggarbetare."
Man undrar hur bemanningen ser ut på DN. Är det bara genier som jobbar där? (x)

***

Sydsvenskan toppar med rubriken
"Polisen trött på stenkastning."
Kan de inte använda batongerna istället, som de alltid gjort?

För övrigt noteras att Svenska Dagbladet sparkar hela sportredaktionen och lägger ner kulturdelen. Att de norska ägarna går radikalt fram är hur bra som helst. Snart har vi Svenska Flygbladet istället, lika ointressant som nuvarande produkt men betydligt billigare. För svensk press kan inte utvecklingen illustreras tydligare.

(x) Vid koll klockan 10.23 hade DN rättat till "övermannades".


torsdag 20 september 2012

Filmkritiker och andra våldsmän

Här får ni två exempel på hur gårdagens redan så omtalade teckningar i franska Charlie Hebdo ser ut. Om det börjar brinna efter fredagsbönen imorgon så vet ni varför. Eller snarare: då vet ni vilket svepskäl som används. Alla teckningarna kan ni se här. För en bredare överblick rekommenderar jag dagens artikel av Helle Merete Brix i Den Korte Avis. 

Uppdaterat: Parispolisen har nu förbjudit alla islamistiska "möten" och "demonstrationer", det vill säga de upplopp vi sett världen över de senaste veckorna:
"Paris - Paris police have banned a demonstration planned for Saturday in front of the city's Grand Mosque to protest against a US-made anti-Islam film, a police source said. An individual had made an official request to police to hold the demonstration about the film that has sparked protests across the world but was refused permission, the source said. If the individual tries to hold the march he faces six months in jail and a fine of $900, the source noted. France's interior minister has said he will ban all protests over the low-budget film Innocence of Muslims after a violent demonstration last weekend near the US embassy in Paris."


Vänta inte på "gud"

Hon satt alldeles nedsjunken i min bästa fåtölj. Där skulle hon inte sitta. Jag sa: sitter du här? Hon svarade: Ja, jag väntar på gud. Det var alldeles märkvärdigt. Ingen människa hade suttit i min fåtölj med så pretentiösa förväntningar. Jag blev lite rubbad ur mina tröga cirklar. Men jag kom tillbaka till verkligheten och sa precis vad jag tänkte. Jag sa "Om du på allvar tror att 'Gud' är någon man kan vänta på, så måste du söka dig en plats med större beständighet. Den här fåtöljen kommer både att mögla, ruttna och försvinna under din förgängliga kropp." Hon såg mig rakt i ögonen. Jag tittade på hennes navel när hon reste sig upp. Hon sa inte ett ljud, men hon slog mig hårt. Är det allt man kan förvänta sig? Ja, det är allt. Imorgon är det en ny dag och jag vet ingenting om vem som sitter i min möglande fåtölj. Det kan rentav vara jag, nu och alltid.