lördag 22 september 2012

Information om Black Country-boken

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.
Nydahl som beskriver sig som ”pessimist av naturen” har skrivit en bok fylld av patos och omsorg om ett samhälle som de flesta andra blundar för. Det är modigt gjort och det är en bok som förtjänar ett seriöst mottagande (Anna Brodow)

En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad? (Lars Vilks)

Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst! (Artur Szulc).

***

Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail och beställa ett exemplar, priset är 250:- inklusive frakt.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Foto: Astrid Nydahl
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.

Foto: Thomas Nydahl
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?

 Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)

Foto: Thomas Nydahl
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.




fredag 21 september 2012

Förhandlingsbara huvudbonader?

Marine Le Pen verkar vilse i pannkakan. Tryckfriheten är "inte förhandlingsbar" meddelar hon och säger sig samtidigt (som själva den styrande politiska klassen) vara kritisk mot att satirtidningen Charlie Hebdo publicerade nya Muhammedkarikatyrer, vilka var "provocerande". Ja, kan man inte förhandla om tryckfriheten får man också ro Muhammed i land. Man kan inte ha båda hållningarna samtidigt. Yttrande- och tryckfriheten kan bara vara en och odelbar. Le Pen flirtar åt två håll samtidigt. De ger ingen annan effekt än skelögdhet. Vad hon menar om mannen i kalsongerna vet jag inte, men viktigt verkar det vara.

Men Marine Le Pen har annat som hon verkar gå vilse i. Nu vill hon ha ett allmänt förbud mot alla religiösa symboler i det offentliga rummet, alltså inte bara burkan och niqaben. Vanlig huvudsjal ska bort och då måste den judiska kippan också ryka:
"Obviously if we ban the veil, we would ban the kippa in public places."

Jag läser denna nyhet mest för att påminna mig själv - och kanske någon annan - om att Le Pen leder ett gammalt fascistparti, Front National. Hon traskar vidare i faderns fotspår och har säkert ett stort stöd, men då vill jag i samma anda påminna om att han, fadern, Jean-Marie Le Pen, är en av de obehagligaste figurerna ur det fransk-algeriska galleriets historia, själv ansvarig för tortyr och annat som är värre.

Hos Snaphanen läser jag ikväll om att Le Monde har en stor sak om Rushdie. Läs den här.



Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter.

Dezső Kosztolányi (1885-1936)
Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund utgivit på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.


Språkligheter


De svenska språklärarna på Dagens Nyheter slår till igen. Idag läser jag:
"En knivbeväpnad man överföll en skyddsvakt. Gärningsmannen överbemannades av förbipasserande byggarbetare."
Man undrar hur bemanningen ser ut på DN. Är det bara genier som jobbar där? (x)

***

Sydsvenskan toppar med rubriken
"Polisen trött på stenkastning."
Kan de inte använda batongerna istället, som de alltid gjort?

För övrigt noteras att Svenska Dagbladet sparkar hela sportredaktionen och lägger ner kulturdelen. Att de norska ägarna går radikalt fram är hur bra som helst. Snart har vi Svenska Flygbladet istället, lika ointressant som nuvarande produkt men betydligt billigare. För svensk press kan inte utvecklingen illustreras tydligare.

(x) Vid koll klockan 10.23 hade DN rättat till "övermannades".


torsdag 20 september 2012

Filmkritiker och andra våldsmän

Här får ni två exempel på hur gårdagens redan så omtalade teckningar i franska Charlie Hebdo ser ut. Om det börjar brinna efter fredagsbönen imorgon så vet ni varför. Eller snarare: då vet ni vilket svepskäl som används. Alla teckningarna kan ni se här. För en bredare överblick rekommenderar jag dagens artikel av Helle Merete Brix i Den Korte Avis. 

Uppdaterat: Parispolisen har nu förbjudit alla islamistiska "möten" och "demonstrationer", det vill säga de upplopp vi sett världen över de senaste veckorna:
"Paris - Paris police have banned a demonstration planned for Saturday in front of the city's Grand Mosque to protest against a US-made anti-Islam film, a police source said. An individual had made an official request to police to hold the demonstration about the film that has sparked protests across the world but was refused permission, the source said. If the individual tries to hold the march he faces six months in jail and a fine of $900, the source noted. France's interior minister has said he will ban all protests over the low-budget film Innocence of Muslims after a violent demonstration last weekend near the US embassy in Paris."


Vänta inte på "gud"

Hon satt alldeles nedsjunken i min bästa fåtölj. Där skulle hon inte sitta. Jag sa: sitter du här? Hon svarade: Ja, jag väntar på gud. Det var alldeles märkvärdigt. Ingen människa hade suttit i min fåtölj med så pretentiösa förväntningar. Jag blev lite rubbad ur mina tröga cirklar. Men jag kom tillbaka till verkligheten och sa precis vad jag tänkte. Jag sa "Om du på allvar tror att 'Gud' är någon man kan vänta på, så måste du söka dig en plats med större beständighet. Den här fåtöljen kommer både att mögla, ruttna och försvinna under din förgängliga kropp." Hon såg mig rakt i ögonen. Jag tittade på hennes navel när hon reste sig upp. Hon sa inte ett ljud, men hon slog mig hårt. Är det allt man kan förvänta sig? Ja, det är allt. Imorgon är det en ny dag och jag vet ingenting om vem som sitter i min möglande fåtölj. Det kan rentav vara jag, nu och alltid.

onsdag 19 september 2012

Två religioner. Två reaktioner.

Jesus var gift! Så lyder rubriken i dagens morgontidningar. Jag citerar:
"En hittills okänd papyrusbit innehåller texten: "Jesus sade till dem: Min fru...". Upptäckten väntas ge nytt bränsle åt den inflammerade diskussionen om frälsarens civilstånd." 
Nå, hur ska nu alla celibatlidande katolska präster hantera detta? Ska de förlova sig med kvinnorna de möter i lönndom? Eller kommer de att gå ut på gatorna, bränna, kasta krucifix och slå sönder, och tala om hur medierna kränker dem? Nej, inget av detta kommer att ske. De kristna institutionerna är idag så slutna i sitt eget förhållningssätt att inga nya fakta om den korsfäste snickarens liv skulle rubba dem. Kränkta blir de möjligen, men de har lärt sig att det är bäst om man tar de känslorna internt. Kristna i Svenska kyrkan lär inte reagera alls. De har sina rock- och pop-mässor och sin verksamhet som politiskt inriktad godhetspropaganda ("antirasism", "flyktingpolitik", "mångfald" etc.) att vårda, då hinner man inte tänka på om Kristusbilden såg annorlunda ut än man hittills haft anledning att tro.

I Frankrike publicerar idag satirtidningen nya Muhammed-karikatyrer. Vad leder det till? Hittills har 20 franska ambassader och skolor stängt och i Paris mobiliserar man med kravallpolis för att möta protesterna från kränkta män och kvinnor. Jag citerar ur israeliska Haaretz:
"Reacting to the publication, Essam Erian, acting head of the Egyptian Muslim Brotherhood's Freedom and Justice Party, told Reuters: "We reject and condemn the French cartoons that dishonor the Prophet and we condemn any action that defames the sacred according to people's beliefs." 
Att världens muslimer blir så lätt kränkta beror i första hand på att de lever i en period av väckelse. I väckelsen är skriften, Koranen, ett bokverk ingjutet i ett cementblock som är både ofelbart och oförstörbart, eller som kommunisterna sa, "en monolit". Ingenting spräcker en sådan världsbild. Eftersom profeten var en härdad krigsherre finns det inte heller någon anledning att godta satir, skriven eller tecknad. För människan som står mitt i väckelsen är det "kränkt" som gäller. I alla väder. Och i alla länder.

Två nyheter samma dag. Två helt olika händelseförlopp så här långt, trots att de båda stammar från samma lilla jordplätt i världen.


Från Holloway Head till gropahålet Kristianstad

Holloway Head, Black Country.
Nej, jag har aldrig varit vid Holloway Head, men när jag denna morgon vandrar runt i stadens centrum här hemma slår det mig att allt egentligen saknar beständighet. Hela staden byggs om, bokstavligt talat hela dess centrum, från tågstationen till gamla resecentrum, från konsumkomplexet till McDonalds. Gropahålet kunde man kalla det. Allt är gropar mer eller mindre förbundna med varandra. Sedan jag kommit in till kliniken i morse överväldigades jag av ett våldsamt illamående. Det är cellgifts-dagen idag, varje onsdag börjar så. Jag vandrade till närmaste café för att dricka kaffe och ta en fralla. Fanns inte, biträdet bakom disken hade "inte hunnit", så jag köpte över disk en croissant som jag tog bitar av medan jag vandrade den långa vägen till en provisorisk busshållplats bakom gropahålen. Jag mötte en gammal vän från Sätaröd, han hade just varit inlagd åtta dygn. Vi skrattade åt våra ålderskrämpor, tog varandra i hand och skildes åt. När jag kom hem började jag läsa nyheter, som alltid. Hittills ingenting som förtjänar en kommentar.

Uppdatering: jag har läst mer än halva Rushdie-boken nu. Medan ni väntar på recensionen kan ni se denna utförliga intervju med honom:



tisdag 18 september 2012

Jordiska diktaturer och himmelska orättvisor eller tvärtom - och lite om fobier

Bull Street, Birmingham
Dagarna går och jag cyklar rastlöst omkring i landskapet. Det duggar mot huden, vinden blir ibland så stark att jag måste resa mig och stå på tramporna. Men cyklandet är min medicin. Det är inte alltid den hjälper - och då måste andra medel tillgripas. Jag befinner mig i det alltför välbekanta tillstånd som inträder när en bok är färdigskriven, så jag försöker mentalt också hålla mig kvar i Birmingham och Black Country.

Samtidigt försöker jag tränga djupare in i det som alltför många människor kallar "fobi" - nämligen på vilket sätt de tankesystem och jordiska diktaturer fungerar som åberopar en gud vid namn Allah. Det finns ingen som helst anledning att godta att bli kallad islamofob när man kritiserar och/eller angriper dessa system. Skälet är väldigt enkelt: de som kritiseras och/eller angrips misshandlar, fördriver, fängslar, torterar och mördar människor. Just som en ny islamistisk våldsvåg sveper över världen ligger jag många timmar ner och läser Salman Rushdies memoarer. Det han har att berätta om livet gömd undan fatwan, utfärdad av den ayatollah vars teokratiska och totalitära revolution beskrevs så här av Olof Palme: "De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet", borde vara obligatorisk läsning för alla människor. Någon demokrati var det nämligen inte alls. Däremot var och förblir det en totalitär teokrati, styrd enligt sharia-principer, installerad av ett folk som valt det bortom molnen framför det på jorden.

Barnen i Sutton Park för drygt 100 år sedan.
Så tänker jag på barnen i Sutton Park (ni ser dem på bilden). Så såg livsvillkoren ut i det tidiga industrilandet West Midlands, England. På bakgårdar - men också i olika små eller stora fabrikslokaler - levde barnen i smuts, hunger, ohyra och elände. Är det något jag lärt mig av arbetet med Black Country-boken, så är det att allt det som visat och visar sig som hat, våld och förstörelse har sina rötter i något djupt motbjudande, nämligen "den orättvisa fördelningen av tillgångarna" (eller vilka ord man nu använder för att göra en vacker omskrivning av det faktum att klassamhällets brutalitet existerar här och nu). Det ser helt annorlunda ut idag, förstås. Men ta bussen ut till en av Birminghams nedgångna områden - inte finner ni barnen i Sutton Park, men ni finner de människor som stämplas som white trash - unga kaxiga män och unga mödrar - och som hankar sig fram med tjyveri, rån och socialhjälp. Den engelska vardagen är, som den svenska, präglad av årtiondenas och århundradenas väg från industrialismens födelse fram till den sotdöd som den sedan länge dör, fabrik för fabrik, näring för näring.

Bradford Street-ingången till Arcade, Walsall
Kikar man på den här drygt hundra år gamla bilden från Walsall är det någon man genast känner igen: konsumismen. Bilden föreställer Walsall Arcade. Idag är den bytt mot Poundland och alla de andra butikerna där man kan köpa allt man (inte) behöver. Tingel-tangel och godis i överflöd. Sådant tänkte jag på när jag reste runt i Black Country, både den senaste gången i maj och gångerna dessförinnan.

Nu väntar jag på nästa korrekturrunda. Ni som beställt boken undrar förstås. Och jag har fullt förtroende för firman som gör formgivning, sättning och annat. Samma dag jag får korrekturet med bilder kommer jag att lägga ut och visa er i bloggen.

Här lite av förra informationen:

Först vill jag säga tack till er som tecknar er som sponsorer för boken. Utan er hade jag inte genomfört det här stora arbetet. Då hade jag traskat runt i förlagsvärlden och kanske fått ett svar om två år. Då hade boken inte känts alldeles aktuell. Så det var inget alternativ för mig.

För det andra vill jag säga tack till er som gjort en förköpsinbetalning. Ni är lika viktiga. Tillsammans med sponsorerna har ni säkrat Black Country-boken ekonomiskt. Jag har inte riktigt förstått hur det varit möjligt att göra så här. Det finns kollegor som med sorg konstaterar att de inte längre har någon förläggare. Det hade jag också gjort om inte experimentet med Kulturen vid stupet fallit så väl ut för två år sedan.

Jag går runt och tvekar om hur jag ska hantera den mediala världen. Ska jag skicka recensionsexemplar till en grupp utvalda medier eller ska jag bara låta boken tala om sig i bloggvärlden? Ytterst viktig fråga för mig, jag tar gärna emot era synpunkter.

Rushdie, fatwan och läsandet

Jodå, jag har fått Salman Rushdies memoarer, Joseph Anton. Men boken kom så sent som igår, därför med självklarhet ingen recension idag (som är förlagets satta recensionsdatum). Boken kom i brevlådan samtidigt som Nina Bouraouis nya roman Enstörig, poeten Ulrikka S. Gernes nya diktsamling Flosset opus for strygere og blæsere, och en samling inträdestal till Svenska Akademien. Och TLS - för första gången på länge anlände den en måndag.

Danska Politiken skriver idag:
"I dag er det over 23 år siden, Salman Rushdie fik udstedt en fatwa mod sig af det iranske præstestyres ayatollah Khomeini. Nu, netop som forfatteren udgiver en bog om to årtier som dødsdømt, har Sheikh Hassan Sane’ei, lederen af den religiøse, iranske Khordad Foundation, hævet belønningen til den person, der slår ham ihjel. Dusøren er hævet med 500.000 dollar – for at dræbe Rushdie udlover fonden nu 3.300.000 dollar, knap 19 mio. kroner."
Nå, Rushdie då, i väntan på att jag läst memoarerna. Jag saxar från Snaphanen som idag publicerar ett material som inkluderar såväl Rushdie som Hirsi Ali:
Utopian ideologies have a short lifespan. Some are bloodier than others. As long as Islamists were able to market their philosophy as the only alternative to dictatorship and foreign meddling, they were attractive to an oppressed polity. But with their election to office they will be subjected to the test of government. It is clear, as we saw in Iran in 2009 and elsewhere, that if the philosophy of the Islamists is fully and forcefully implemented, those who elected them will end up disillusioned. The governments will begin to fail as soon as they set about implementing their philosophy: strip women of their rights; murder homosexuals; constrain the freedoms of conscience and religion of non-Muslims; hunt down dissidents; persecute religious minorities; pick fights with foreign powers, even powers, such as the U.S., that offered them friendship. The Islamists will curtail the freedoms of those who elected them and fail to improve their economic conditions.
After the disillusion and bitterness will come a painful lesson: that it is foolish to derive laws for human affairs from gods and prophets. Just like the Iranian people have begun to, the Egyptians, Tunisians, Libyans, and perhaps Syrians and others will come to this realization. In one or two or three decades we will see the masses in these countries take to the streets—and perhaps call for American help—to liberate them from the governments they elected. This process will be faster in some places than others, but in all of them it will be bloody and painful. If we take the long view, America and other Western countries can help make this happen in the same way we helped bring about the demise of the former Soviet Union. Muslim Rage & The Last Gasp of Islamic Hate.

 

Med Ludwig Wittgenstein i Hässleholm

Torget i Hässleholm. Foto: TN

Tog till Hässleholm och försökte vara tyst. Satt med Sten Anderssons tegelsten om Ludwig Wittgenstein (Norstedts förlag). Tegelstenen heter just Filosofen som inte ville tala. När jag bekantar mig med detta detaljrika och omfattande porträtt slås jag av två saker. Det ena är att filosofer blir ännu intressantare om man också får bekanta sig med deras liv. Wittgenstein är så spännande att man naturligtvis fortsätter läsa den här boken i portioner hela hösten.

Det andra är att det finns författare vars flit och kunskap slår det mesta med hästlängder. Jag har inte läst Sten Andersson tidigare, men här får jag veta att han skrivit om Freud, Reich och Max Weber samt en rad andra verk. Dessutom har han översatt tvåhundra böcker om bland annat Sartre och Nietzsche, samt ett antal tegelstenar om filosofins och sociologins historia. Tegelstenar tycks vara hans melodi. Jag har bara en sak emot just denna 762 sidor långa bok, och det är att det är näst intill omöjligt läsa den liggande. Annars kan man bara med tacksamhet ägna sig åt Wittgensteins liv och verk och hoppas att man lär sig något.

Samma torg, samma fotograf




måndag 17 september 2012

Rastlösheten och läsningen av Karl Kerns memoarer

Ån i Billnäs, Finland. Foto: Ulrika W.
Rastlösheten är stressens motsats - och ändå påminner de två så mycket om varandra. Jag går i väntans tider. Väntar på fullständiga andra-korrekturet och känner att denna väntar skapar rastlösheten. Igår blickade jag ut över Östersjön från Landön, det gav mig ro. På kvällen såg jag en fin långfilm med idel bra skådespelare (The Debt). Det klassiska ämnet kring förintelsen och israeliska aktioner på 1960-talet för att gripa några av förövarna och bödlarna, blev här gestaltat på ett annorlunda sätt. Gripande och bra som en påminnelse.

Liksom litteratur kan film jaga bort min allt starkare känsla av tomhet. Det är som om tomheten tog allt större plats för varje år som går. Åldrandet kanske rentav är en tömningsprocess? Jag läser Karl Kerns memoarer Förrådd av öst och väst, som jag haft glädjen få av hans son Otto Kern som lever i Göteborg. En gång i tiden hade jag boken själv, fick den av Karl Kerns vän Alvar Alsterdal som ju också var min vän (jag var dum nog att låna ut den). I den får man inte minst en påminnelse om alla de smutsiga uppgörelserna i nittonhundratalets Europa, och om det tröstlösa i att tala "fel språk" efter att nazismen krossats och kalla kriget inletts. Karl Kern var en av de viktiga personerna i kampen mot Hilter, men han var sudettysk och därför också förpassad till den politiska periferin. Fint är det dock att veta att han fick asyl här i Sverige och att han med sina väldiga kunskaper, inte bara om politik utan också och kanske främst om kultur, kunde berika den demokratiska krets han här ingick i.

Karl Kern. Foto ur memoarerna som utgavs postumt.
Det är en gåva att få ta del av. Och den gåvan skapar ödmjukhet. Så här skriver man om Karl Kern på en svensk hemsida:

"Karl Richard Kern föddes den 9 juli 1902 i Graupen i Böhmen, dåvarande Tjeckoslovakien. Fadern var gruvarbetare. Karl Kern gick först i militärskola, men blev 1919 också gruvarbetare. Mellan 1929-38 var han redaktör i socialdemokratiska tidningar i Prag, Reichenberg och Troppau. 1938 hamnade han som politisk flykting i Malmö - han räddades under medverkan av Torsten Nilsson undan Hitler som en av den tjeckoslovakiska socialdemokratins främsta. I Sverige arbetade Kern först som metallarbetare och mellan 1947-67 som tjänsteman vid AMS och länsarbetsnämnden i Malmö. Han blev utlänningsavdelningens chef. Samtidigt verkade Kern som journalist. Detta ledde till författarskap och översättning av svensk lyrik till tyska. Karl Kern avled den 6 september 1982"

Man kan där också läsa om sudettyskarna i Sverige:

"Redan efter den tyska annekteringen av Sudetområdet i oktober 1938 flydde en skara sudettyska socialdemokrater och kommunister till Sverige. Det rörde sig om 350 personer. Ytterligare ett par hundra kom under kriget till Sverige. I december 1945 bildades en "Hjälpkommitté för sudettyska antifascister" som medverkade till att åren 1946-1947 närmare 250 sudettyskar kunde komma till Sverige. År 1948 rekryterade ASEA i Västerås omkring hundra sudettyskar från läger i Västtyskland. Efter 1948 fick ytterligare 2 000 sudettyskar tillstånd att resa till Sverige. Det finns inte många undersökninga av sudettyskar i Sverige. 1998 doktorerade Rudolf Tempsch med en undersökning om sudettyskar i Eskilstuna. Man har en socialdemokratisk diskussionsklubb inom den sudettyska gemenskapen. Fram till 2001 publicerades Blätter der sudetendeutschen Sozialdemokraten, som distribuerades delvis i Sverige."

Jag kommer med all säkerhet att återvända till Kerns memoarer.





Kazimierz Brandys: I Polen, dvs ingenstans.

Foto: Astrid Nydahl
Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svarthumoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande:
"Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."

Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i
"pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”.

(Ur min bok Kulturen vid stupet)



söndag 16 september 2012

Landön septembersöndag

Vindstilla, tyst och vidsträckt. Landön denna söndag för att vila. Kaffet i termosen, bullarna som lockar fram getingarna. Några Highland cattle betar vid sidan av stranden, inne på sitt eget territorium. Sådana hade jag som grannar när jag bodde i Sätaröd. När en av dessa urtidskor slet sig och ställde sig utanför min dörr vågade jag inte gå ut. De inger respekt. Men de utstrålar, som andra kor, en frid och en avskildhet man avundas dem.

Några timmar av den friska havsluften får den inre turbulensen att stillna. Världens alla mord och konflikter finns kvar i medvetandet, men de flyttar för ett tag ut ur hjärta och magsäck. Varje gång jag får en chans åker jag med till platser som denna. Imorgon väntar en ny vardag och sedan en vecka med minst två bussresor till centrum, för läkare och tandläkare. Jag fruktar det redan, eftersom jag då hamnar mitt i den byggarbetsplats som kallas Kristianstad.

Bilder: Astrid Nydahl