fredag 21 september 2012

Språkligheter


De svenska språklärarna på Dagens Nyheter slår till igen. Idag läser jag:
"En knivbeväpnad man överföll en skyddsvakt. Gärningsmannen överbemannades av förbipasserande byggarbetare."
Man undrar hur bemanningen ser ut på DN. Är det bara genier som jobbar där? (x)

***

Sydsvenskan toppar med rubriken
"Polisen trött på stenkastning."
Kan de inte använda batongerna istället, som de alltid gjort?

För övrigt noteras att Svenska Dagbladet sparkar hela sportredaktionen och lägger ner kulturdelen. Att de norska ägarna går radikalt fram är hur bra som helst. Snart har vi Svenska Flygbladet istället, lika ointressant som nuvarande produkt men betydligt billigare. För svensk press kan inte utvecklingen illustreras tydligare.

(x) Vid koll klockan 10.23 hade DN rättat till "övermannades".


torsdag 20 september 2012

Filmkritiker och andra våldsmän

Här får ni två exempel på hur gårdagens redan så omtalade teckningar i franska Charlie Hebdo ser ut. Om det börjar brinna efter fredagsbönen imorgon så vet ni varför. Eller snarare: då vet ni vilket svepskäl som används. Alla teckningarna kan ni se här. För en bredare överblick rekommenderar jag dagens artikel av Helle Merete Brix i Den Korte Avis. 

Uppdaterat: Parispolisen har nu förbjudit alla islamistiska "möten" och "demonstrationer", det vill säga de upplopp vi sett världen över de senaste veckorna:
"Paris - Paris police have banned a demonstration planned for Saturday in front of the city's Grand Mosque to protest against a US-made anti-Islam film, a police source said. An individual had made an official request to police to hold the demonstration about the film that has sparked protests across the world but was refused permission, the source said. If the individual tries to hold the march he faces six months in jail and a fine of $900, the source noted. France's interior minister has said he will ban all protests over the low-budget film Innocence of Muslims after a violent demonstration last weekend near the US embassy in Paris."


Vänta inte på "gud"

Hon satt alldeles nedsjunken i min bästa fåtölj. Där skulle hon inte sitta. Jag sa: sitter du här? Hon svarade: Ja, jag väntar på gud. Det var alldeles märkvärdigt. Ingen människa hade suttit i min fåtölj med så pretentiösa förväntningar. Jag blev lite rubbad ur mina tröga cirklar. Men jag kom tillbaka till verkligheten och sa precis vad jag tänkte. Jag sa "Om du på allvar tror att 'Gud' är någon man kan vänta på, så måste du söka dig en plats med större beständighet. Den här fåtöljen kommer både att mögla, ruttna och försvinna under din förgängliga kropp." Hon såg mig rakt i ögonen. Jag tittade på hennes navel när hon reste sig upp. Hon sa inte ett ljud, men hon slog mig hårt. Är det allt man kan förvänta sig? Ja, det är allt. Imorgon är det en ny dag och jag vet ingenting om vem som sitter i min möglande fåtölj. Det kan rentav vara jag, nu och alltid.

onsdag 19 september 2012

Två religioner. Två reaktioner.

Jesus var gift! Så lyder rubriken i dagens morgontidningar. Jag citerar:
"En hittills okänd papyrusbit innehåller texten: "Jesus sade till dem: Min fru...". Upptäckten väntas ge nytt bränsle åt den inflammerade diskussionen om frälsarens civilstånd." 
Nå, hur ska nu alla celibatlidande katolska präster hantera detta? Ska de förlova sig med kvinnorna de möter i lönndom? Eller kommer de att gå ut på gatorna, bränna, kasta krucifix och slå sönder, och tala om hur medierna kränker dem? Nej, inget av detta kommer att ske. De kristna institutionerna är idag så slutna i sitt eget förhållningssätt att inga nya fakta om den korsfäste snickarens liv skulle rubba dem. Kränkta blir de möjligen, men de har lärt sig att det är bäst om man tar de känslorna internt. Kristna i Svenska kyrkan lär inte reagera alls. De har sina rock- och pop-mässor och sin verksamhet som politiskt inriktad godhetspropaganda ("antirasism", "flyktingpolitik", "mångfald" etc.) att vårda, då hinner man inte tänka på om Kristusbilden såg annorlunda ut än man hittills haft anledning att tro.

I Frankrike publicerar idag satirtidningen nya Muhammed-karikatyrer. Vad leder det till? Hittills har 20 franska ambassader och skolor stängt och i Paris mobiliserar man med kravallpolis för att möta protesterna från kränkta män och kvinnor. Jag citerar ur israeliska Haaretz:
"Reacting to the publication, Essam Erian, acting head of the Egyptian Muslim Brotherhood's Freedom and Justice Party, told Reuters: "We reject and condemn the French cartoons that dishonor the Prophet and we condemn any action that defames the sacred according to people's beliefs." 
Att världens muslimer blir så lätt kränkta beror i första hand på att de lever i en period av väckelse. I väckelsen är skriften, Koranen, ett bokverk ingjutet i ett cementblock som är både ofelbart och oförstörbart, eller som kommunisterna sa, "en monolit". Ingenting spräcker en sådan världsbild. Eftersom profeten var en härdad krigsherre finns det inte heller någon anledning att godta satir, skriven eller tecknad. För människan som står mitt i väckelsen är det "kränkt" som gäller. I alla väder. Och i alla länder.

Två nyheter samma dag. Två helt olika händelseförlopp så här långt, trots att de båda stammar från samma lilla jordplätt i världen.


Från Holloway Head till gropahålet Kristianstad

Holloway Head, Black Country.
Nej, jag har aldrig varit vid Holloway Head, men när jag denna morgon vandrar runt i stadens centrum här hemma slår det mig att allt egentligen saknar beständighet. Hela staden byggs om, bokstavligt talat hela dess centrum, från tågstationen till gamla resecentrum, från konsumkomplexet till McDonalds. Gropahålet kunde man kalla det. Allt är gropar mer eller mindre förbundna med varandra. Sedan jag kommit in till kliniken i morse överväldigades jag av ett våldsamt illamående. Det är cellgifts-dagen idag, varje onsdag börjar så. Jag vandrade till närmaste café för att dricka kaffe och ta en fralla. Fanns inte, biträdet bakom disken hade "inte hunnit", så jag köpte över disk en croissant som jag tog bitar av medan jag vandrade den långa vägen till en provisorisk busshållplats bakom gropahålen. Jag mötte en gammal vän från Sätaröd, han hade just varit inlagd åtta dygn. Vi skrattade åt våra ålderskrämpor, tog varandra i hand och skildes åt. När jag kom hem började jag läsa nyheter, som alltid. Hittills ingenting som förtjänar en kommentar.

Uppdatering: jag har läst mer än halva Rushdie-boken nu. Medan ni väntar på recensionen kan ni se denna utförliga intervju med honom:



tisdag 18 september 2012

Jordiska diktaturer och himmelska orättvisor eller tvärtom - och lite om fobier

Bull Street, Birmingham
Dagarna går och jag cyklar rastlöst omkring i landskapet. Det duggar mot huden, vinden blir ibland så stark att jag måste resa mig och stå på tramporna. Men cyklandet är min medicin. Det är inte alltid den hjälper - och då måste andra medel tillgripas. Jag befinner mig i det alltför välbekanta tillstånd som inträder när en bok är färdigskriven, så jag försöker mentalt också hålla mig kvar i Birmingham och Black Country.

Samtidigt försöker jag tränga djupare in i det som alltför många människor kallar "fobi" - nämligen på vilket sätt de tankesystem och jordiska diktaturer fungerar som åberopar en gud vid namn Allah. Det finns ingen som helst anledning att godta att bli kallad islamofob när man kritiserar och/eller angriper dessa system. Skälet är väldigt enkelt: de som kritiseras och/eller angrips misshandlar, fördriver, fängslar, torterar och mördar människor. Just som en ny islamistisk våldsvåg sveper över världen ligger jag många timmar ner och läser Salman Rushdies memoarer. Det han har att berätta om livet gömd undan fatwan, utfärdad av den ayatollah vars teokratiska och totalitära revolution beskrevs så här av Olof Palme: "De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet", borde vara obligatorisk läsning för alla människor. Någon demokrati var det nämligen inte alls. Däremot var och förblir det en totalitär teokrati, styrd enligt sharia-principer, installerad av ett folk som valt det bortom molnen framför det på jorden.

Barnen i Sutton Park för drygt 100 år sedan.
Så tänker jag på barnen i Sutton Park (ni ser dem på bilden). Så såg livsvillkoren ut i det tidiga industrilandet West Midlands, England. På bakgårdar - men också i olika små eller stora fabrikslokaler - levde barnen i smuts, hunger, ohyra och elände. Är det något jag lärt mig av arbetet med Black Country-boken, så är det att allt det som visat och visar sig som hat, våld och förstörelse har sina rötter i något djupt motbjudande, nämligen "den orättvisa fördelningen av tillgångarna" (eller vilka ord man nu använder för att göra en vacker omskrivning av det faktum att klassamhällets brutalitet existerar här och nu). Det ser helt annorlunda ut idag, förstås. Men ta bussen ut till en av Birminghams nedgångna områden - inte finner ni barnen i Sutton Park, men ni finner de människor som stämplas som white trash - unga kaxiga män och unga mödrar - och som hankar sig fram med tjyveri, rån och socialhjälp. Den engelska vardagen är, som den svenska, präglad av årtiondenas och århundradenas väg från industrialismens födelse fram till den sotdöd som den sedan länge dör, fabrik för fabrik, näring för näring.

Bradford Street-ingången till Arcade, Walsall
Kikar man på den här drygt hundra år gamla bilden från Walsall är det någon man genast känner igen: konsumismen. Bilden föreställer Walsall Arcade. Idag är den bytt mot Poundland och alla de andra butikerna där man kan köpa allt man (inte) behöver. Tingel-tangel och godis i överflöd. Sådant tänkte jag på när jag reste runt i Black Country, både den senaste gången i maj och gångerna dessförinnan.

Nu väntar jag på nästa korrekturrunda. Ni som beställt boken undrar förstås. Och jag har fullt förtroende för firman som gör formgivning, sättning och annat. Samma dag jag får korrekturet med bilder kommer jag att lägga ut och visa er i bloggen.

Här lite av förra informationen:

Först vill jag säga tack till er som tecknar er som sponsorer för boken. Utan er hade jag inte genomfört det här stora arbetet. Då hade jag traskat runt i förlagsvärlden och kanske fått ett svar om två år. Då hade boken inte känts alldeles aktuell. Så det var inget alternativ för mig.

För det andra vill jag säga tack till er som gjort en förköpsinbetalning. Ni är lika viktiga. Tillsammans med sponsorerna har ni säkrat Black Country-boken ekonomiskt. Jag har inte riktigt förstått hur det varit möjligt att göra så här. Det finns kollegor som med sorg konstaterar att de inte längre har någon förläggare. Det hade jag också gjort om inte experimentet med Kulturen vid stupet fallit så väl ut för två år sedan.

Jag går runt och tvekar om hur jag ska hantera den mediala världen. Ska jag skicka recensionsexemplar till en grupp utvalda medier eller ska jag bara låta boken tala om sig i bloggvärlden? Ytterst viktig fråga för mig, jag tar gärna emot era synpunkter.

Rushdie, fatwan och läsandet

Jodå, jag har fått Salman Rushdies memoarer, Joseph Anton. Men boken kom så sent som igår, därför med självklarhet ingen recension idag (som är förlagets satta recensionsdatum). Boken kom i brevlådan samtidigt som Nina Bouraouis nya roman Enstörig, poeten Ulrikka S. Gernes nya diktsamling Flosset opus for strygere og blæsere, och en samling inträdestal till Svenska Akademien. Och TLS - för första gången på länge anlände den en måndag.

Danska Politiken skriver idag:
"I dag er det over 23 år siden, Salman Rushdie fik udstedt en fatwa mod sig af det iranske præstestyres ayatollah Khomeini. Nu, netop som forfatteren udgiver en bog om to årtier som dødsdømt, har Sheikh Hassan Sane’ei, lederen af den religiøse, iranske Khordad Foundation, hævet belønningen til den person, der slår ham ihjel. Dusøren er hævet med 500.000 dollar – for at dræbe Rushdie udlover fonden nu 3.300.000 dollar, knap 19 mio. kroner."
Nå, Rushdie då, i väntan på att jag läst memoarerna. Jag saxar från Snaphanen som idag publicerar ett material som inkluderar såväl Rushdie som Hirsi Ali:
Utopian ideologies have a short lifespan. Some are bloodier than others. As long as Islamists were able to market their philosophy as the only alternative to dictatorship and foreign meddling, they were attractive to an oppressed polity. But with their election to office they will be subjected to the test of government. It is clear, as we saw in Iran in 2009 and elsewhere, that if the philosophy of the Islamists is fully and forcefully implemented, those who elected them will end up disillusioned. The governments will begin to fail as soon as they set about implementing their philosophy: strip women of their rights; murder homosexuals; constrain the freedoms of conscience and religion of non-Muslims; hunt down dissidents; persecute religious minorities; pick fights with foreign powers, even powers, such as the U.S., that offered them friendship. The Islamists will curtail the freedoms of those who elected them and fail to improve their economic conditions.
After the disillusion and bitterness will come a painful lesson: that it is foolish to derive laws for human affairs from gods and prophets. Just like the Iranian people have begun to, the Egyptians, Tunisians, Libyans, and perhaps Syrians and others will come to this realization. In one or two or three decades we will see the masses in these countries take to the streets—and perhaps call for American help—to liberate them from the governments they elected. This process will be faster in some places than others, but in all of them it will be bloody and painful. If we take the long view, America and other Western countries can help make this happen in the same way we helped bring about the demise of the former Soviet Union. Muslim Rage & The Last Gasp of Islamic Hate.

 

Med Ludwig Wittgenstein i Hässleholm

Torget i Hässleholm. Foto: TN

Tog till Hässleholm och försökte vara tyst. Satt med Sten Anderssons tegelsten om Ludwig Wittgenstein (Norstedts förlag). Tegelstenen heter just Filosofen som inte ville tala. När jag bekantar mig med detta detaljrika och omfattande porträtt slås jag av två saker. Det ena är att filosofer blir ännu intressantare om man också får bekanta sig med deras liv. Wittgenstein är så spännande att man naturligtvis fortsätter läsa den här boken i portioner hela hösten.

Det andra är att det finns författare vars flit och kunskap slår det mesta med hästlängder. Jag har inte läst Sten Andersson tidigare, men här får jag veta att han skrivit om Freud, Reich och Max Weber samt en rad andra verk. Dessutom har han översatt tvåhundra böcker om bland annat Sartre och Nietzsche, samt ett antal tegelstenar om filosofins och sociologins historia. Tegelstenar tycks vara hans melodi. Jag har bara en sak emot just denna 762 sidor långa bok, och det är att det är näst intill omöjligt läsa den liggande. Annars kan man bara med tacksamhet ägna sig åt Wittgensteins liv och verk och hoppas att man lär sig något.

Samma torg, samma fotograf




måndag 17 september 2012

Rastlösheten och läsningen av Karl Kerns memoarer

Ån i Billnäs, Finland. Foto: Ulrika W.
Rastlösheten är stressens motsats - och ändå påminner de två så mycket om varandra. Jag går i väntans tider. Väntar på fullständiga andra-korrekturet och känner att denna väntar skapar rastlösheten. Igår blickade jag ut över Östersjön från Landön, det gav mig ro. På kvällen såg jag en fin långfilm med idel bra skådespelare (The Debt). Det klassiska ämnet kring förintelsen och israeliska aktioner på 1960-talet för att gripa några av förövarna och bödlarna, blev här gestaltat på ett annorlunda sätt. Gripande och bra som en påminnelse.

Liksom litteratur kan film jaga bort min allt starkare känsla av tomhet. Det är som om tomheten tog allt större plats för varje år som går. Åldrandet kanske rentav är en tömningsprocess? Jag läser Karl Kerns memoarer Förrådd av öst och väst, som jag haft glädjen få av hans son Otto Kern som lever i Göteborg. En gång i tiden hade jag boken själv, fick den av Karl Kerns vän Alvar Alsterdal som ju också var min vän (jag var dum nog att låna ut den). I den får man inte minst en påminnelse om alla de smutsiga uppgörelserna i nittonhundratalets Europa, och om det tröstlösa i att tala "fel språk" efter att nazismen krossats och kalla kriget inletts. Karl Kern var en av de viktiga personerna i kampen mot Hilter, men han var sudettysk och därför också förpassad till den politiska periferin. Fint är det dock att veta att han fick asyl här i Sverige och att han med sina väldiga kunskaper, inte bara om politik utan också och kanske främst om kultur, kunde berika den demokratiska krets han här ingick i.

Karl Kern. Foto ur memoarerna som utgavs postumt.
Det är en gåva att få ta del av. Och den gåvan skapar ödmjukhet. Så här skriver man om Karl Kern på en svensk hemsida:

"Karl Richard Kern föddes den 9 juli 1902 i Graupen i Böhmen, dåvarande Tjeckoslovakien. Fadern var gruvarbetare. Karl Kern gick först i militärskola, men blev 1919 också gruvarbetare. Mellan 1929-38 var han redaktör i socialdemokratiska tidningar i Prag, Reichenberg och Troppau. 1938 hamnade han som politisk flykting i Malmö - han räddades under medverkan av Torsten Nilsson undan Hitler som en av den tjeckoslovakiska socialdemokratins främsta. I Sverige arbetade Kern först som metallarbetare och mellan 1947-67 som tjänsteman vid AMS och länsarbetsnämnden i Malmö. Han blev utlänningsavdelningens chef. Samtidigt verkade Kern som journalist. Detta ledde till författarskap och översättning av svensk lyrik till tyska. Karl Kern avled den 6 september 1982"

Man kan där också läsa om sudettyskarna i Sverige:

"Redan efter den tyska annekteringen av Sudetområdet i oktober 1938 flydde en skara sudettyska socialdemokrater och kommunister till Sverige. Det rörde sig om 350 personer. Ytterligare ett par hundra kom under kriget till Sverige. I december 1945 bildades en "Hjälpkommitté för sudettyska antifascister" som medverkade till att åren 1946-1947 närmare 250 sudettyskar kunde komma till Sverige. År 1948 rekryterade ASEA i Västerås omkring hundra sudettyskar från läger i Västtyskland. Efter 1948 fick ytterligare 2 000 sudettyskar tillstånd att resa till Sverige. Det finns inte många undersökninga av sudettyskar i Sverige. 1998 doktorerade Rudolf Tempsch med en undersökning om sudettyskar i Eskilstuna. Man har en socialdemokratisk diskussionsklubb inom den sudettyska gemenskapen. Fram till 2001 publicerades Blätter der sudetendeutschen Sozialdemokraten, som distribuerades delvis i Sverige."

Jag kommer med all säkerhet att återvända till Kerns memoarer.





Kazimierz Brandys: I Polen, dvs ingenstans.

Foto: Astrid Nydahl
Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svarthumoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande:
"Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."

Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i
"pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”.

(Ur min bok Kulturen vid stupet)



söndag 16 september 2012

Landön septembersöndag

Vindstilla, tyst och vidsträckt. Landön denna söndag för att vila. Kaffet i termosen, bullarna som lockar fram getingarna. Några Highland cattle betar vid sidan av stranden, inne på sitt eget territorium. Sådana hade jag som grannar när jag bodde i Sätaröd. När en av dessa urtidskor slet sig och ställde sig utanför min dörr vågade jag inte gå ut. De inger respekt. Men de utstrålar, som andra kor, en frid och en avskildhet man avundas dem.

Några timmar av den friska havsluften får den inre turbulensen att stillna. Världens alla mord och konflikter finns kvar i medvetandet, men de flyttar för ett tag ut ur hjärta och magsäck. Varje gång jag får en chans åker jag med till platser som denna. Imorgon väntar en ny vardag och sedan en vecka med minst två bussresor till centrum, för läkare och tandläkare. Jag fruktar det redan, eftersom jag då hamnar mitt i den byggarbetsplats som kallas Kristianstad.

Bilder: Astrid Nydahl

Ny information om min kommande bok.

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.
Först vill jag säga tack till er som tecknar er som sponsorer för boken. Utan er hade jag inte genomfört det här stora arbetet. Då hade jag traskat runt i förlagsvärlden och kanske fått ett svar om två år. Då hade boken inte känts alldeles aktuell. Så det var inget alternativ för mig.

För det andra vill jag säga tack till er som gjort en förköpsinbetalning. Ni är lika viktiga. Tillsammans med sponsorerna har ni säkrat Black Country-boken ekonomiskt. Jag har inte riktigt förstått hur det varit möjligt att göra så här. Det finns kollegor som med sorg konstaterar att de inte längre har någon förläggare. Det hade jag också gjort om inte experimentet med Kulturen vid stupet fallit så väl ut för två år sedan.

Jag går runt och tvekar om hur jag ska hantera den mediala världen. Ska jag skicka recensionsexemplar till en grupp utvalda medier eller ska jag bara låta boken tala om sig i bloggvärlden? Ytterst viktig fråga för mig, jag tar gärna emot era synpunkter.

***

Informationen om Black Country-boken säger annars att det färdiga korrekturet med bilderna inlagda når mig med posten inom två veckor, allra senast sista helgen i september. Det innebär att jag tar mig an läsningen direkt. Efter det kan sista handen läggas på inlagan och därmed göra den färdig för tryck. Medan det sker ska också omslaget färdigställas. Jag kommer framöver här i bloggen att visa er det fysiska korrekturet, så ni får en bild av hur bokens formgivning ser ut, och därefter förstås också det färdiga omslaget, med både fram- och baksida.

Fram till idag den 16 september har ungefär 150 exemplar av boken sålts, på det ena eller andra sättet. 41 personer har tecknat sig som sponsorer, nästan alla har betalt sin sponsorsumma. En grupp som motsvarar ungefär hälften av beställarna har också betalt in köpesumman. Det innebär att bokens kostnader är i hamn med råge. Det enda som återstår är en del förpackningsmaterial och kompletterande frimärken, som måste köpas in. Om gud vill och det är medvind kanske det rentav blir några hundralappar över till mig också.

***

Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 41 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Foto: Astrid Nydahl
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.

Foto: Thomas Nydahl
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?

 Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)

Foto: Thomas Nydahl
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.



lördag 15 september 2012

Ännu en arabisk höst? Javisst

Nu måste vi gå tillbaka där vi började för ett resonemang om politisk islam. Vi måste gå tillbaka till det sena 1970-talets iranska revolution och sakta närma oss det som kallas och förblir 11 september. Inte sant? Det som hänt sedan den 10 september 2012 lär oss läxan på nytt.

I den mediala offentligen får vi lära oss att någon gjort en film som ”kränkt” muslimer. Samma visa om igen. ”Kränkt” är lösenordet. Men ju mer jag funderar på hur man presenterade den ”arabiska våren” som en ”demokratisk revolution” och en de arabiska folkens längtan efter frihet, desto mer inser jag att det inte alls var vad det handlade om.

Vad handlar det då om?

Det handlar om ett uppror i profetens namn, ett uppror där islam, sharia, står i motsättning till de värderingar vi dagligen godtar som självklara men egentligen borde slåss för: yttrande- och tryckfrihet, personlig integritet, jämlikhet mellan könen, försök att lindra sociala motsättningar, fria och hemliga val till parlamentariska församlingar, sekulär lagstiftning – etc.

De som lägger en youtube-film i ena vågskålen har godtagit islamisternas världsbild. Det är så de vill få oss att betrakta världen. Men så ser den ju inte ut. Världen är ett pussel som aldrig går att lägga. Världen är en strid mellan förtryck och frihet, en strid mellan diktatur och demokrati.

När de arabiska massorna sätter byggnader i brand och mördar – ambassadörer och andra – så måste man nyktert betrakta det man ser.

Den ”arabiska våren” blev höst långt innan någon i den mediala offentligheten så ville medge. Nu kan vi konstatera att denna höst lett oss in i något som de frihetstörstande aldrig hade kunnat föreställa sig. Total frost, totalt haveri för varje frihetstanke.

***

Om det är något som ter sig relevant dessa turbulenta dagar så är det Samuel P. Huntingtons Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)

"De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet."

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet, allt det som nu flimrar förbi på tv-skärmarna, alla de hatiska blickarna, lågorna som lyser upp himlen.
Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och västerlandet?

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och deras allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle, om han levt idag, fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan överallt jämfördes med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära "missionärsverksamhet".

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den fundamentalare frågan "Vem är du?" påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen den senaste tiden har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat?

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

***

Nästa gång de muslimska massorna stormar västerländska byggnader så fundera på den grundläggande frågan huruvida deras vrede beror på en bok, en teckning och en film – eller om deras hat och förakt för västerländska värderingar är själva grundproblemet. Det är just det jag menar att det beror på. I muslimska kulturer är det en självklarhet att familjen och släkten väljer vem man ska gifta sig med, de bestämmer när den unga flickan ska stympas i underlivet, och när och hur man ska återupprätta hedern när den väl är kränkt. Så fungerar inte vår del av världen. Våra motsättningar och problem ser helt annorlunda ut. Den som tror att man kan medla med islamister har inte förstått det. Mot islamister kan man endast kämpa. Orden betyder så lite i den kampen. Men de är lika viktiga. De avgör vår väg. De avgör kanske rentav vårt öde.

PS: Det jag här skriver tycks Nima Gholam Ali Pour instämma i på Newsmill. Tack till Anna B. för tipset.

fredag 14 september 2012

Fredagar, fridagar. Lars Vilks talar från New York och jag funderar på vem man lierar sig med - och varför

Tosteberga hamn. Foto: AN
Jag träffade en av mina gamla bygrannar - han berättade att de sålt huset och flyttat till grannbyn. Jag måtte vara döv och blind för den närmaste omgivningen för jag har varken hört eller sett några flyttbestyr. Vi talade om åldrandet och krämporna och som vanligt bjöd han mig på lite berättelser från förr. Det är värdefullt att lära känna byn genom de äldre människorna, de som levde här när det var ett utpräglat jordbrukssamhälle. Deras berättelser tar aldrig slut. Varje gång får jag en ny liten pusselbit av byns historia och människorna som levde här.

Jag skulle ut och cykla i solen och så pratade vi om ovädret som förväntades under fredagen. Bra, sa han, då får den bli en vilodag.

***

Torsdag kväll såg jag Lars Vilks föreläsning för SION i New York. Den innehöll väl inga direkta överraskningar och vad man än tycker om hans närvaro där - jag har inget att invända, det är bra att han låter sitt work in progress fortgå -  kan man konstatera att han talade med sin egensinniga humor i behåll. Damerna och herrarna åt ur handen på honom. Hans ironier undgick ingen, trots att hans engelska är rätt så bedrövlig. Jag skrattade gott vid flera tillfällen och min beundran för Lars Vilks fick sig sannerligen inga stötar av föredraget.

En helt annan sak är det med Geller-gänget. De tycks på fullt allvar tro att president Obama är kommunist och därtill mannen bakom Muslimska Brödraskapets maktövertagande i arabvärlden. Geller själv uttrycker det så här:
"Egypt was an ally, a good solid ally before Obama overtly and covertly worked to overthrow him with the Muslim Brotherhood"
Är klimatet i USA sådant, eller är det bara vulgärrepublikanernas världsbild som återspeglas i denna mening? Den visar att hon är oförmögen att förstå vad som utlöste de omfattande protesterna i Egypten, som efter långa och vindlande turer ledde fram till att Mubarak avsattes. De rörelser som underifrån leder till radikala förändringar kan man inte bortse ifrån. Geller tror förmodligen att allt som sker enbart äger rum uppe i det blå, i Vita huset och andra regeringsbyggnader. Med en sådan syn på sociala och politiska förändringar blir man oförmögen att förstå de strömningar som utlöses av fattigdom, sociala och kulturella spänningar och inte minst - som i fallet Egypten - konsekvenserna av långvarig korruption och nepotism. Att just Muslimska brödraskapet så skickligt kunnat suga upp detta missnöje säger något viktigt om den rörelsen. Just därför ska den inte underskattas. Den växer både i omfattning och inflytande i hela den muslimska, arabiska världen.

Läs därför Per Gudmundsons artikel här. Den ger en komplexare och betydligt mer användbar analys av de senaste dagarnas händelser. Salam Karams debattartikel i Svenskan ger också en hel del att fundera på, till exempel om skillnaderna mellan olika islamistiska grupperingar i just Egypten.

Som den konspirationsteoretiker Geller är har hon också skapat en ny term för medierna, ni ser det här:
"The enemedia never informs the American people how Obama worked from early on in his presidency to bring the Muslim Brotherhood to power."
Skulle argumenten tryta kan man alltid slå ihop två ord och skapa ett nytt: enemedia. Jag tycker att det är signifikativt för hur Geller-gänget fungerar, och hur de hanterar språket. Geller är i första hand en propagandist. Kanske är hon rentav en bra sådan. Men jag betackar mig för den sortens anti-islamister. Om man vill bekämpa rörelser och ideologier som hotar friheten kan man inte göra sig till spegelbilder av dem. Man måste stå fri, både i fysisk mening och i idémässig.

En viktig fråga att ställa sig när det gäller de blodiga angreppen på amerikanska beskickningar de senaste dagarna, är huruvida dessa alls kan kopplas till en "kränkande film" eller om de tvärtom var planerade sedan länge för att äga rum just på elvaårsdagen av 11 september-attackerna?

Ändå säger jag tack till Lars Vilks, det var en flott och knackig föreläsning du gav och jag ser gärna om den om jag vill bli på gott humör.