Att läsa politikerbiografier som är spökskrivna är något av det värsta som finns. De stannar på ytan och gräver sig på sin höjd neråt med en falsk röst. Just därför är det så befriande att läsa författaren Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström.
Hans röst är inte bara hans egen, den vågar och vill också vara egensinnig, särpräglad. Ohlsson skriver bättre än de flesta och hans talang lyser över hela denna bok. Margot Wallström är väl den ledande socialdemokrat som inte bara sossar älskar. Hennes person har tilltalat oss svenskar, och det finns naturligtvis inga enkla förklaringar till det. Själv tror jag att det är en kombination av ödmjukhet och sakkunskap. Hon varken uttalar sig eller skriver om sådant hon inte kan.
Hennes väg får mig också att tänka på gamla tiders sossar, de som hade rötterna i arbetarklassen och själv kände villkoren. Sådana finns nästan inte alls längre, majoriteten av såväl socialdemokratiska som andra partiers riksdagsledamöter är politiska broilers som gått via ungdomsförbunden in i politikens toppskikt. Det är kanske en av de viktigaste förklaringarna till varför de blir både blinda och döva för vanliga människors villkor.
Margot Wallström skiljer sig. Hon kommer från en norrländsk arbetarfamilj. Hon har gått den långa vägen från ideellt arbete i tonåren och hela vägen från Kåge, via Karlstad till riksdagsplats och ministerposter i Stockholm och därifrån ut i världen, först som Sveriges EU-kommissionär i Bryssel åren 1999 till 2009, och sedan 2010 som FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konfliktsituationer. På hennes dörr i FN-skrapan står det i klartext:”Office of the Special Representative of the Secretary General on Sexual Violence in Conflict. Suite 333.”
Bengt Ohlsson släpps in i både privatlivet och FN-uppdragets olika rum. Han kan lyssna och anteckna. Och han kan intervjua Margot om detaljer och berättelser. Hon ger honom ett stort förtroende, och det tar sig ibland rörande uttryck som läsaren häpnar över. Och banne mig, om de inte också bekräftar det intryck man har av henne.
Det finns egentligen bara ett litet problem med den här boken. Ohlsson lägger med jämna mellanrum in en text som bryter mot bokens löpande historia. Det är utdrag ur en eller flera rapporter om våldtäkter i krig. Texterna är fasansfulla i sin kalla och sakliga beskrivning av vad som sker. Hade hela texten legat som appendix sist i boken hade det fungerat bättre, och man hade som läsare ägnat den mer uppmärksamhet. Nu fungerar den bara som irritationsmoment som bryter Ohlssons berättelse om och med Margot Wallström. På samma sätt hade jag önskat att de två gråa bilderna som avslutar boken hade funnits på ett rejält bildark i bättre kvalitet.
Men betrakta detta som randanmärkningar, för det här är verkligen en bra politikerskildring. Den har en genuin röst i Ohlsson och den återger med trovärdighet Wallströms röst.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 12 september 2012
tisdag 11 september 2012
Nikolai Grozni: Wunderkind (Förlag 2244, översättning av Niclas Hval)
![]() |
| Nikolai Grozni i samtal med Lauren Elkin, MM. |
”Men hur skulle jag orka bära förnedringen att förlora mot ett gäng härmapor och trögtänkta charlataner som inte tyckte det var något skillnad på att spela Chopin och att kasta diskus eller läsa matematik? Som dessutom tyckte att Chopin var som alla andra dödliga, fast kanske lite besatt och med gammaldags smak?” (Wunderkind, s. 152)
Under hela den sovjetkommunistiska eran utkom många verk – ofta underjordiskt publicerade – som med burlesk humor skildrade och drev med det politiska systemet. Nu utkommer en roman skriven av Nikolai Grozni, född 1973, då systemet redan börjat visa ålderskrämpor. Han är född i Bulgarien, har levt som munk i Indien och skriver på både bulgariska och engelska. Hans roman börjar 1987, han är femton år gammal. I jag-form berättar om han systemet, som för ryssarna innebär att de hade ”de längsta dvärgarna och de snabbaste klockorna”. Lokalen för denna uppsluppna och roliga roman är "Musikskolan för begåvade barn".
Groznis stil är en märkvärdig blandning av sakligt prosaberättande och passionerade hyllningar till bildningen och kulturen. Men det är också en ständig påminnelse om hur tunn den linje är som skiljer den skapande människan från den som försvunnit bortom förnuftet. Varje kapitel bär namn efter ett musikaliskt verk, inte sällan är det Chopins. Berättaren har ett problematiskt förhållande till lärarna och medstudenterna. Konflikterna är inte alltid personliga utan färgas av det politiska systemets ständiga lögner.
Nog minns man sådant man själv sett i de socialistiska staterna: uppvisningsmusiker, uppvisningskonstnärer, uppvisningsdansare… som mekaniska dockor rörde de sig på de offentliga scenerna och när man kom från utlandet tvångsmatades man med denna kultur som ”betalats av de socialistiska arbetarnas brödraskap, av fabriksarbetare, sophämtare, doktorer och maskinister”. Så kunde de uttrycka sig, kulturens politruker, de som nya generationer från Belgrad till Minsk, från Tallin till Blagovesjtjensk vid den kinesiska gränsen inte ens hört sina föräldrar tala om, dessa kontroll- och maktmänniskor som med sina ideologiska fängelsesystem krossade så många under diktaten och den kvävande socialrealismens klimat.
Nikolai Grozni gestaltar det ovanligt fint, med både distans, humor och en uppenbar kunskap om hur det förhöll sig i landet där han föddes och växte upp. Artisten Patti Smith har uttalat sig om romanen och sagt att dess prosa är ”som om en konsertflygel vore hans infernaliska skrivmaskin." Det kan man lätt instämma i.
Black Country - en bok om ett engelskt landskap som kunde ha varit ett svenskt.
![]() |
| Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge. |
***
Är du intresserad kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 39 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.
Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:
BLACK COUNTRY
Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.
Med fotografier av Astrid Nydahl.
Förord. Birmingham, Black Country.
1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET
Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.
3/ KRIMINALITETEN
Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.
Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.
4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”
Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?
Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.
5/ GATANS OPPOSITION
English Defence League (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.
Slutord.
måndag 10 september 2012
Lura hösten med kaffe i viken
Tre albanska poeter
Det finns en entusiast vid namn Shefki Oseku i Trelleborg som skänker oss översättningar av samtida albansk poesi. Den nya antologin presenterar fylliga urval från en av den albanska litteraturens mest kända gestalter, nämligen Ismail Kadare från Gjirokastër i södra Albanien.
De två andra är Frederik Reshpja som levde i den nordalbanska staden Skhodër och Ali Podrimja från Kosova.
Själv hade jag inte hört talas om eller läst Frederik Reshpja.
Hans förnamn förbryllade mig, men efter att ha konsulterat Sveriges
enda albanolog, Ullmar Qvick, vet jag nu att det inte alls är ett
ovanligt förnamn i det framför allt katolska Skhodër (staden som under
diktaturen hyste världens enda ateist-museum). Reshpja levde åren
1940-2006 och han blev utsatt för mycket hårt förtryck under
Hoxha-diktaturen. Han skrev poesi för både barn och vuxna.Sedan säkerhetstjänsten Sigurimi slagit sina klor i honom fick han sitta sjutton år i fängelse. Svårt medtagen och psykiskt sjuk släpptes han till ett liv i rännstenen. Han vägrade tro på uppgifterna att regimen fallit. Han levde de sista åren av sitt liv som hemlös, och hans sista diktsamling, utgiven i Tirana 2004 hette symptomatiskt Vetmi (Ensamhet). Trots sin sociala isolering hålls han för att vara en centralgestalt i den albanska poesin.
Ismail Kadare är
rikt representerad på svenska som romanförfattare. Hans dikter har
tidigare förekommit i antologier, men här ges han stort utrymme. Kadare
hade en särställning under diktaturen, och myten säger att det berodde
på att diktatorn själv tyckte om honom. Vissa av hans böcker nådde
inte till tryckeriet, men i stort var han en av den albanska prosans
viktigaste representanter under diktaturen. Han lever sedan länge i
Paris men gör täta återbesök i födelselandet. Kadare föddes 1936 i
samma stad som Enver Hoxha, nämligen Gjirokastër.
Ali Podrimja,
antologins tredje diktare, kommer från den före detta jugoslaviska
provinsen Kosova. Han föddes 1942 och skrev redan vid 18 års ålder
dikten Kosova, som blev ett slags frihetssång för unga människor i
provinsen. Han har skrivit en gripande diktsvit om sin sons kamp mot
och död i cancer, och i denna bok finns den med. Samtliga dikter i boken
trycks både på albanska och svenska.
söndag 9 september 2012
Black Country-boken. Färdigt omslag och komplett innehållsförteckning
![]() |
| Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge. |
***
Är du intresserad kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 37 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.
Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:
BLACK COUNTRY
Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.
Med fotografier av Astrid Nydahl.
Förord. Birmingham, Black Country.
1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET
Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.
3/ KRIMINALITETEN
Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.
Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.
4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”
Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?
Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.
5/ GATANS OPPOSITION
English Defence League (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.
Slutord.
Förnyad energi?
| Vid Hammarsjön. Foto: AN |
Agneta Pleijel: Litteratur för amatörer (Norstedts)
Med sin nya bok tar sig Agneta Pleijel an de fina betydelserna av ordet amatör redan i titeln, de som bland annat stavas älskare och vurmare. Med hela denna långa erfarenhet av litteraturen, den sträcker sig från en läsande barndom på sjukhus, över olika redaktörskap och ett eget omfattande författarskap, kan hon med gott samvete samla något av det bästa hon skrivit om andra i denna bok.
Här samsas recensioner och essäer, föredrag och intervjuer, skrivna mellan tidigt sextiotal och det sista textblocket, om Birgitta Trotzig som täcker åren 1975 – 2011. Just detta block, med en lång och fascinerande intervju med Trotzig, bjuder på några av bokens verkliga höjdpunkter. Ett annat block avhandlar Tomas Tranströmer.
Hon har gjort en fin mix av ämnen, tider och platser. Själv vistas jag mer än gärna i läsningarna av sådana som Zbigniew Herbert, Witold Gombrowicz och Czesław Miłosz, men också det som finns samlat i avdelningen Kollegialt, där bland annat en gripande text om Peter Weiss och Karin Boye kastar mig tillbaka till tiden för publiceringen - och läsningen - av Peter Weiss mäktiga trilogi Motståndets estetik.
Ett avsnitt behandlar en sak som har mycket att göra med litteraturen ur ett annat perspektiv, nämligen det tryckfrihetsmässiga. Jag vill särskilt uppehålla mig vid det, eftersom det är av central betydelse för varje skrivande och läsande människa idag.
Det handlar om Jan Myrdal, mannen som inte tål minsta lilla påpekande om sådant som sker i Sverige (och utgör brott mot en eller annan lag), men som med lika friskt humör ömmar för några av historiens värsta massmördarregimer (vars laglöshet är regel nummer ett). Här blir man intill obehagets gräns påmind om något som hände i Svenska PEN-klubben för länge sedan. Ursprungligen handlar det om en konflikt som ägde rum 1989, då Pleijel i egenskap av ordförande hävdade organisationens huvudprincip, den som Myrdal inte bara bröt emot utan vid upprepade tillfällen hånade: yttrande- och tryckfriheten. Detta ledde till en motion som krävde Myrdals uteslutning.
Till Myrdals försvarare som krävde högt i tak var det självklart att Pleijel frågade ”Hur högt?” Hon menar att ett av de stora problemen är det dubbelspråk som Myrdal använder. Det måste tolkas och dechiffreras. Och det är sannerligen inte lätt för människor som inte tillhör eller tillhört den maoistiska vänstern (vilket jag själv gjorde fram till 1979). Artikeln, som publicerades i Svenska Dagbladet i mars 1997, då Myrdals förakt för yttrandefriheten åter ”diskuterats” hade rubriken ”PEN har snart inget tak kvar”, och Pleijel avslutade med orden:
Nu är Myrdal 85 år gammal, men de blindaste av hans anhängare driver redan Jan Myrdal-sällskapet som ett försvar mot angrepp och polemik. Att man där delar ut ett årligt Lenin-pris säger det mesta om villkoren. Man behöver inte ha läst mycket Myrdal om Stalin, Mao och Pol Pot för att förstå allvaret i det Pleijel skriver. Att hennes text finns med i boken är välgörande.
Själv lämnade jag Svenska PEN för ett antal år sedan - jag invaldes i januari 1987, då Lars Grahn fortfarande var ordförande - därför att jag såg hur organisationen under Björn Linnells ledning blev alltmer ointresserad av att också vänsterradikala regimer och organisationer utsätter andra för hot och våld. Liksom för Expo - som har en rent organisatorisk förbindelse till Stiftelsen Natur och Kultur (och som delar ut stipendier och priser till "de goda" - alltid) där Linnell finns - tycks sanningen alltid vara den att "de goda" är vänsterradikala och "de onda" representeras av resten av mänskligheten.
Det är en outhärdlig svart-vit attityd som bidrar till att dagens samhälle tycks oförmöget att diskutera "godhetens" hot mot just yttrande- och tryckfriheten. Vill man stå upp också för de människor som censureras, förföljs, misshandlas, fängslas eller mördas av "det godas" representanter duger i alla fall inte Svenska PEN idag. Det finns därför något viktigt att lära av det som Agneta Pleijel skriver.
PS: Den utlösande faktorn som ledde till att jag lämnade PEN var att Expo på sin hemsida uppgav att PEN var en av organisationens sponsorer. Jag ville verkligen inte med min medlemsavgift bidra till att finansiera Expo.
![]() |
| Birgitta Trotzig |
Hon har gjort en fin mix av ämnen, tider och platser. Själv vistas jag mer än gärna i läsningarna av sådana som Zbigniew Herbert, Witold Gombrowicz och Czesław Miłosz, men också det som finns samlat i avdelningen Kollegialt, där bland annat en gripande text om Peter Weiss och Karin Boye kastar mig tillbaka till tiden för publiceringen - och läsningen - av Peter Weiss mäktiga trilogi Motståndets estetik.
![]() |
| Peter Weiss |
Det handlar om Jan Myrdal, mannen som inte tål minsta lilla påpekande om sådant som sker i Sverige (och utgör brott mot en eller annan lag), men som med lika friskt humör ömmar för några av historiens värsta massmördarregimer (vars laglöshet är regel nummer ett). Här blir man intill obehagets gräns påmind om något som hände i Svenska PEN-klubben för länge sedan. Ursprungligen handlar det om en konflikt som ägde rum 1989, då Pleijel i egenskap av ordförande hävdade organisationens huvudprincip, den som Myrdal inte bara bröt emot utan vid upprepade tillfällen hånade: yttrande- och tryckfriheten. Detta ledde till en motion som krävde Myrdals uteslutning.
Till Myrdals försvarare som krävde högt i tak var det självklart att Pleijel frågade ”Hur högt?” Hon menar att ett av de stora problemen är det dubbelspråk som Myrdal använder. Det måste tolkas och dechiffreras. Och det är sannerligen inte lätt för människor som inte tillhör eller tillhört den maoistiska vänstern (vilket jag själv gjorde fram till 1979). Artikeln, som publicerades i Svenska Dagbladet i mars 1997, då Myrdals förakt för yttrandefriheten åter ”diskuterats” hade rubriken ”PEN har snart inget tak kvar”, och Pleijel avslutade med orden:
”Detta är en skamlig historia. Bara flathet och bristande språkkunskaper kan förklara varför inte uteslutningskravet stod på agendan 1989, redan mycket sent, eller långt tidigare.”
Det är en outhärdlig svart-vit attityd som bidrar till att dagens samhälle tycks oförmöget att diskutera "godhetens" hot mot just yttrande- och tryckfriheten. Vill man stå upp också för de människor som censureras, förföljs, misshandlas, fängslas eller mördas av "det godas" representanter duger i alla fall inte Svenska PEN idag. Det finns därför något viktigt att lära av det som Agneta Pleijel skriver.
***
PS: Den utlösande faktorn som ledde till att jag lämnade PEN var att Expo på sin hemsida uppgav att PEN var en av organisationens sponsorer. Jag ville verkligen inte med min medlemsavgift bidra till att finansiera Expo.
lördag 8 september 2012
På Pessoas fik - en liten återblick
| Cafe-Restaurante Martinho da Arcada i Lissabon. Lavering: Thomas Nydahl. |
Idag är det omöjligt, det är bokstavligt talat kö in och om man lyckas få en plats blir man utkörd så snart man ätit färdigt. Sådan är turismen i Pessoas spår. Här sitter han själv tillsammans med Costa Brochado på Martinho da Arcada:
Är du intresserad av att läsa om Pessoa finns det en rad artiklar i min blogg om honom. Här, avslutningsvis, bara några ord av honom själv:
"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".
Det går en man...
Det går en man i en backe. Backen leder upp till Ale stenar. Han har redan sin fars knyck över skuldrorna, han kommer att bli alltmer framåtlutad. Men han är ännu ung och går med spänstiga steg. Han är runt trettio år. Till vänster om honom går äldste sonen, till höger lite frikopplad och dansande äldsta dottern. Bakom honom går den näst äldsta dottern, den eviga rebellen. Han vet ännu ingenting om framtiden. Han ska bli far till ytterligare tre barn. Han ska få tio barnbarn. Han ska lämna allt det som kallas arbete och dra sig undan alla de sammanhang han längtade till som ung. Halva hans nuvarande liv hade gått. Han var redan då och förblir jag.
När han besökte platsen 2011 insåg han att sådana höjder var omöjliga att bestiga. Han återvände ner till hamnen. Han spejade ut över havet och bestämde sig: 2012 ska det göras. Och när det var gjort började det praktiska arbetet med att skapa en bok. Den är inne på andra rundan nu och en omslagsbild kommer vilken dag som helst att visas här i bloggen.
När han lägger ut den har det gått sextio år och tre månader sedan mannen på bilden föddes i Malmö (trots att han skapats i Tyringe av en leksakssnickare och en ung hemmafru). Han ser sig inte om längre. Han försöker ta varje dag som den kommer. Men boken kommer att ingripa i hans liv. Det närmar sig den dag då den ska tryckas. Först ska bara ett antal korrektur läsas. Är du nyfiken på hans bok kan du läsa mer här.
***
När han besökte platsen 2011 insåg han att sådana höjder var omöjliga att bestiga. Han återvände ner till hamnen. Han spejade ut över havet och bestämde sig: 2012 ska det göras. Och när det var gjort började det praktiska arbetet med att skapa en bok. Den är inne på andra rundan nu och en omslagsbild kommer vilken dag som helst att visas här i bloggen.
När han lägger ut den har det gått sextio år och tre månader sedan mannen på bilden föddes i Malmö (trots att han skapats i Tyringe av en leksakssnickare och en ung hemmafru). Han ser sig inte om längre. Han försöker ta varje dag som den kommer. Men boken kommer att ingripa i hans liv. Det närmar sig den dag då den ska tryckas. Först ska bara ett antal korrektur läsas. Är du nyfiken på hans bok kan du läsa mer här.
fredag 7 september 2012
Hav, himmel och bokutgivning
| Olseröd 6 september. Foto: TN |
Och så kommer man hem och finner nya sponsorer och blir lycklig, och när man är lycklig blir man övertygad om att det går hur bra som helst att ge ut sina böcker via bloggen. Och så gör man det.
| Med blicken vänd mot Stenshuvud. Foto: TN |
torsdag 6 september 2012
Imre Kertész: Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg).
Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.
Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:
Den nya volymen innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag. Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.
Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de själva kan bära den fruktade genen.
Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:
Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:
Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.
Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”
I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”
Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om
Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.
I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att
Också när man vet att Imre Kertész idag är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.
Också idag bjuder jag på Procol Harums A Whiter Shade of Pale, men den här gången i en symfonisk version. Procol Harum tillsammans med "Danish National Concert Orchestra and choir at Ledreborg Castle, Denmark in August 2006." Lyssna på hela. När kören kommer in är det mäktigt och vackert.
Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:
”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”
Den nya volymen innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag. Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.
Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de själva kan bära den fruktade genen.
Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:
”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”
Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:
”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”
Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.
Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”
I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”
Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om
”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.”
Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.
I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att
”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”
Också när man vet att Imre Kertész idag är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.
*
Också idag bjuder jag på Procol Harums A Whiter Shade of Pale, men den här gången i en symfonisk version. Procol Harum tillsammans med "Danish National Concert Orchestra and choir at Ledreborg Castle, Denmark in August 2006." Lyssna på hela. När kören kommer in är det mäktigt och vackert.
‘I helvede med de danske soldater’
De danske soldaters indsats blev hyldet til eftermiddagens reception i anledningen af Den Nationale Flagdag. Men ovre på den anden side af Holmens Kanal overfor Christiansborg Slotsplads, var der anderledes utilfredshed med den danske internationale indsats.’I helvede med de danske soldater! Danmark har tabt krigen’ stod med store typer, sort på hvidt, på et banner langs Holmen. Vrede islamister: ‘I helvede med de danske soldater’ – Soldaters mindesten overhældt med maling.- Soldaterforening: “De skal ikke ødelægge vores flagdag”. - HOK Medie Galleri.
Det er en vis episode i Luton i marts 2009 om
igen. Disse skægaber kunne ikke vælge en bedre måde at gøre sig
forhadte på. Soldaterne må hade dem, pårørende til faldne ikke mindst,
og vi der ikke tror på Afghanistan-eventyret, men står bag vores
soldater, har det vel på samme måde. Man må lykønske dem med deres
taktiske bedrift. (Foto, anonymt tilsendt) Tack till Snaphanen.
![]() | |
| Den här bilden hade Ekstrabladet från samma händelse. Om ni inte redan visste det, så visar den i alla fall hur en "dansk" taliban ser ut. Och stava kan han inte heller. Hög frånvaro från dansklektionerna? |
onsdag 5 september 2012
Sektliv - igen och igen
| Landön. Foto: Astrid Nydahl |
Mina studier av Black Country inför boken lärde mig att detta sektliv i själva verket är den utomparlamentariska politikens grundbult. I England spänner ett stort antal rörelser, partier och bloggar över det som kan sägas utspela sig mellan BNP och bloggen Harry´s Place, alltså en typ av ämnes- och områdesinriktad offentlighet som rymmer både de klassiska gangsterfasonerna och de intellektuella samtalen. BNP befinner sig längst ut på den kant som rymmer de allra svartaste traditioner, Harry´s Place på den andra, där samtalet och den milda analysen av ett krackelerande samhälle dominerar.
I min bok kallar jag en handfull av dem för "gatuopposition" av det enkla skälet att det är på gatan de syns. Då tänker jag på English Defence League, British Freedom Party, BNP, United Against Fascism, Muslims Against Crusades, Islam4UK, Workers Socialist Party och Respect, men det finns ofantligt många fler (och som ni ser tänker jag på rörelser som i en föråldrat världsbild skulle kallas både höger och vänster). De rörelser jag här namngav analyseras också i min bok.
I Sverige ser vi en vindkantring från SD över i gamla nationalsocialistiska strukturer som till exempel kallar sig Svenskarnas parti (att de är små är inget skäl att bortse ifrån dem). När de demonstrerar tar de tag i just de frågor som utgör grunden för människors oro, förvirring, rädsla och känsla av hemlöshet. Det handlar om allt ifrån etniska konflikter till flyktingpolitik. Men man bör ha Piratens klassiska ord i åtanke när man studerar dem, "Så fort jag skriver om en stoppnål så är det någon enögd jävel som känner igen sig." Med det menar jag att man naturligtvis inte delar grundsyn med denna sektens närvaro på gatan och på nätet, bara för att man intresserar sig för, försöker beskriva och aktivt analysera likartade ämnen.
Nog kan jag skriva om den fasansfulla könsstympningen i brittiska städer utan att få sektstämplar i pannan. Eller kan jag det? Jag blir alltmer övertygad om att människan söker enkla svar i svåra tider. Det är alltid enklare att kasta sten på andra, särskilt om man själv är lättjefull och inte orkar ta reda på fakta.
Men jag finner det komiskt att se hur de små sekterna idag kastar glåpord efter varandra. Deras motiv tycks ytterst vara att få göra anspråk på "den verkliga oppositionen" eller möjligen "den unika nyhetsförmedlingen" i dagens Sverige (se hur Avpixlat som små barn i sandlådan angriper Tryckfrihetssällskapet och hur de i sin tur förnärmat argumenterar mot Avpixlat. Men lustigt nog har man nu tagit bort den upphetsade texten och därmed alla de hundratals ännu mer upphetsade i sandlådan).
Vi resonerade nog så också, vi som var r-are eller maoister eller något tredje på 1970-talet. De verkliga revolutionärerna var vi och inga andra. Det är det jag känner igen, över hela det politiska fält som jag inledningsvis beskrev. Just därför är det så ofantligt viktigt att stå fri. Det jag skriver är bara mitt ansvar. Och i det jag skriver tar jag heller inget ansvar för det som sker i konfrontationen med den goda vänstern och liberalismen idag. Jag står möjligen snett bakom och beskriver men jag bär inga plakat och ropar inga slagord. Sektliv, nej aldrig mer. Har man en gång varit där gör man aldrig om det.
Jag förflyttar mig till den tid då det mesta verkade möjligt. Redan då kunde jag stå i ett mörkt hörn på diskoteket, betraktande, begrundande och bara insläppt då de verkligt epokgörande sångernas sjöngs. Men jag har nu, sedan länge, hängt av mig allt utanverk och bara lyssnar:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






