onsdag 5 september 2012

Den här mannen svarar på elaka frågor

Den här mannen talar med en annan man i Wolverhampton, konstapel vägvisare. Foto: Astrid Nydahl
Gamle mannen: Hur har du burit dig åt, du reste till Black Country i maj och nu säger du att en 300-sidig bok är färdig?! Det går bara inte ihop, har du snott materialet?

Den här mannen: Jag har byggt min bok sedan 2006, uppdaterat och skrivit dummys sedan 2008, och när stipendiefrågorna var besvarade skrev jag hela vintern och våren 2012 före resan. Resten har tillkommit perioden juni - augusti vid skrivbordet, långa och intensiva arbetsdagar. Nöjd?

Gamle mannen: Jag är nog skeptisk ändå, du har kanske bara googlat och kopierat fakta.

Den här mannen: Så här långt är det ju rätt snälla anklagelser. Jag väntar mig mycket värre när boken är ute. Jag blir säkert kallad både det ena och det andra. Därför är min bok också byggd kring alla myter, legender, halvsanningar och lögner som jag möter i vardagen - det jag ska anklagas för har jag slipat argumenten mot både i min läsning, mina studier, mina resor och de många timmarna av skrivande.

Gamle mannen: Man har aldrig roligare än man gör sig heter det. Jag undrar: du har väl det aldrig mer trivsamt än när du sitter i elfenbenstornet med de andra rättshaveristerna. Jag är besviken på dig. Trodde att du ville se framsteg och frihet.

Den här mannen: Jag tar ett glas portugisiskt rödvin nu. Sedan går jag in i tystnaden, som består av korrekturläsning. Tids nog får vi se vem som är besviken på vem.


tisdag 4 september 2012

Bara ren dumhet eller något annat?

Den israeliska modellen och skådespelaren Orly Weinerman har skrivit brev till Tony Blair. Hon vill ha hjälp att befria sin älskare sedan 2005, Saif al-Islam Gaddafi. Hon tycker att det är orättvist att han sitter fängslad och riskerar dödsstraff "bara för att hans pappa begick brott". Det tycks ha undgått henne, smidigt och lätt, att just äldste sonen var en av terrorregimens värsta bödlar. Han hade personligen så mycket makt att han stod redo att ta över styret i landet. Är det ren dumhet från hennes sida eller spelar hon på Blairs "vänskap med sonen"? Kanske vet hon precis vad hon gör, även om det är föga troligt att Blair vill visa sig mer i samband med Libyen.

Så här säger modellen till Daily Mail, uppger Jerusalem Post:

"Saif worked closely with Mr. Blair before he was captured. The two are old friends."
"The fact that Saif was prepared to involve himself in a loving relationship with a Jew is a measure of how open and civilized he is," she told the tabloid. "He judged people for what they are, not what people perceive them to be. Saif never made an issue of my religion or the country I came from."

Inför John Cages hundraårsdag

Ni som följer min blogg vet att jag alltid med stor glädje läser Karl Aage Rasmussens musikböcker. Här i bloggen har jag skrivit om två: hans Richter-bok och den om Mahler.

Inför hundraårsdagen av John Cages födelse - redan på onsdag - fick jag från Gyldendals förlag i Köpenhamn Rasmussens bok Tilfældighedernes spil - veje til John Cage. Även om jag inte suttit mitt i ett stort korrekturarbete med min egen bok, så vet jag inte om jag hade hunnit läsa den här boken på två dagar. Förlagen är ibland överdrivet optimistiska när de sänder ut recensionsexemplar. Men jag ville i alla fall tala om att boken finns, och om någon är intresserad av Cage vågar jag gissa att det här är bra. Det säger jag därför att jag aldrig läst något av Rasmussens hand som varit ointressant.

Uppdatering: I Svenskan skriver Jesper Olsson idag en fin understreckare om Cage. 

Prov på Cage? Detta är inte representativt, men så är det också ett tidigt verk (som jag tycker om, vilket jag inte gärna säger om hans avantgardistiska saker):



måndag 3 september 2012

Ove Allansson: Författare ”vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta!” (Tre böcker förlag)

Det finns inte så många svenska författare som jag följt sedan ungdomsåren. En av de få är Ove Allansson. Han är en av de trägna som ständigt återkommer till livets hårda villkor, dess orättvisor och elände. Men han gör så mycket mer, utifrån sina erfarenheter, inte minst som sjöman, har han skapat oförglömliga skrönor och underhållande berättelser. Humorn och värmen finns alltid med. Sedan debuten med Resan till Honduras 1967 har han utgivit ett mycket stort antal verk: romaner, novellsamlingar, fackböcker, sånger och dikter. Jag har faktiskt läst hela hans författarskap.

Jag var mycket ung när jag mötte Ove på en författarkväll i Malmö. Han besökte Kirsebergs bibliotek och läste. Jag var en ung hetlevrad revolutionär som älskade den svenska proletärlitteraturen. Han bemötte mig vänligt och jag minns kvällen med värme. Kanske också för att den var ovanlig, i vår krets umgicks vi mest med ”klassiker” och teorier. Vi var bra på att rabbla citat. Ove var något helt annat, en äkta berättare och läromästare.

Jag ska inte gå närmare in på vad hans böcker betytt för sjölivet och de fackliga initiativen, för det finns så mycket berättat om det i just den bok jag nu visar er. Det är Ove Allanssons bastanta memoarbok – 442 tättryckta och breda boksidor -  som han nu utger, 80 år gammal men alltjämt skrivande. Under livets gång har Ove och jag haft kontakt, deltagit i projekt tillsammans (Rallarros stora sjötema), jag har vid två tillfällen intervjuat honom, den senaste mycket utförligt för en bok jag skrev, och vi har framför allt bytt böcker och skickat brev och på senare år mail till varandra. När jag slår upp hans bok och börjar läsa blir det därför också en resa ner i den politisk-litterära historia jag de senaste fyrtio åren delat med Ove.

Han berättar så mycket som jag känner igen. Han från sitt vänstersosse-perspektiv och jag från mitt numera namnlösa. Det roliga är att se hur det går en röd linje i hans gärning, från de böcker han skrev som skapade debatter, som ledde till förändringar för sjöfolket, till de fackliga aktioner han deltagit i inom litteraturkretsen, både lokalt i Göteborg och nationellt i Sveriges Författarförbund. Också i dessa sammanhang finns hans fina och finurliga humor med.

Det skulle bli svårt att gå in i detaljer i denna bok. Den är så ofantligt rik på mänsklig erfarenhet, på mellanmänskliga möten och både framgång och motgång i olika avseenden. Men det jag fäster mig allra mest vid är hur hans humör präglar alltsammans. Och så noterar jag – trots att jag visste det förut – hur stor hans kärlek till bluesen och jazzen är. Tacksam är jag dessutom att få dela den portugisiska fadon med honom.

Finge jag ge några råd till er som kanske inte läst honom än, så skulle jag rekommendera ett par av hans böcker: Svarvarns första sommar som kom 1977, det är en varm och vacker kärleksroman, New York Blues från 1981 som jag hade så goda timmar med och kanske särskilt ur hans senare produktion Den sorgsne trubaduren från Fogo, utgiven 1992, och Blues för Maria, hans senaste roman från 2008, där hans egen långa kärleksrelation med hustrun Ia säkert bidragit med många detaljer. Vill man läsa om honom kan man antingen gå till Allemans djävul, en bok om Ove Allanssons författarskap, redigerad av LÅ Augustsson, eller min egen Kön, klass och kultur, där den rätt så omfattande intervjun finns med.

Man behöver varken vara sjöman, svarvare eller bokanjär(x) för att tycka om Ove Allansson. Det räcker så gott att man är en läsande människa. En bokslukare, nyfiken på världens berättelser och erfarenheter.

(x) uttrycket är Oves och finns med i en av hans romaner.



Mellanslaget

Tosteberga 3 september. Foto: AN
Med värkande rygg började jag dagen och insåg att det var dags för ett rejält mellanslag. Det blev det. Med kaffe och rågbröd med ost och sallad. Först i Tosteberga där getingarna var alltför aggressiva. Det gick inte att sitta där vi brukar sitta så vi gav oss ut på en av stenpirerna.

Tosteberga. Foto: AN
När det var fullbordat gick färden till Landön där man i skydd och lä bakom strandskogen kunde sitta alldeles vid vattnet med kaffet. Det gjorde inte ryggen bättre, men själen! Sedan vi kom hem har jag arbetat med korrekturet. Imorgon går det iväg för en ny runda. Snart kommer omslaget - också här i bloggen.

Utsikt mot Skånes enda skärgård, från Landön 3 september 2012. Foto: AN

Boken om det svarta landet i England

När jag meddelade att min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor glädje för mig att konstatera att jag fram till nu har fått dryga 40 stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig, ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de resterande både för mig okända människor och andra som positivt överraskat mig med att ställa upp.

Jag har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt tid för hela arbetet. Här följer nu den ursprungliga texten om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.

***

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok. Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Astrid Nydahl bidrar med bilder.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Dudley Castle. Foto: AN
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. 

Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com



söndag 2 september 2012

Första korrekturet på Black Country

När jag steg upp i förmiddags sken solen så vackert över arbetsbordet.
Sedan igår förmiddag läser jag ett första korrektur i pdf-filen på datorskärmen. Det gör jag i väntan på det första papperskorrekturet som också ska ha hela bildmaterialet inlagt. Av korrekturet förstår jag att boken kommer att bli runt trehundra sidor tjock.

När man lämnat ifrån sig ett manus uppstår tomheten och tvivlet. När manuset kommer tillbaka i satt form blir man plötsligt varse felen. Jag har nu tre gånger läst igenom hela korrekturet och upptäckt ett trettiotal saker som ska korrigeras. Jag läser på skärmen men skriver för hand vad jag upptäcker det som sedan ska skrivas in i papperskorret.

Under den kommande veckan inbillar jag mig att vi ska vara färdiga med första rundan. Sedan väntar de två andra. Just nu är jag mest nyfiken på hur bildmaterialet kommer att fungera (49 bilder bli det).


Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea

Fabrikerna rostar sönder.

Barbara Demick:
Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang. Att Baby-Kim tillåter lekparker, högklackade damskor och liknande förändrar förstås i grunden ingenting.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

lördag 1 september 2012

Praça do Comércio. En annan tid.

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.


Black Country-boken

Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). Foto: AN
När jag meddelade att min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor glädje för mig att konstatera att jag fram till idag har fått 32 stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig, ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de resterande både för mig okända människor och andra som positivt överraskat mig med att ställa upp.

Jag har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt tid för hela arbetet. Vi ska försöka göra en realistisk tidsplan, och då lägger jag ut den här i bloggen. Här följer nu den ursprungliga texten om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.

***

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Baskerville House. Foto: AN
Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Kanaldistriktet. Foto: AN
Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok. Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Dudley Castle. Foto: AN
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. 

Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com



fredag 31 augusti 2012

Senaste nytt om nya boken.

Vännerna på Dudley Zoo i Black Country. Foto: A Nydahl
Innan vi håller helg vill jag bara meddela att jag nu har 35 sponsorer till Black Country-boken, vilket innebär att det mesta av kostnaden rotts i land. I nästa vecka får jag korrektur och så är vi ett stort steg in i processen. Önskar er alla en fin helg, själv ska jag för sista gången i den här vändan festa i Åhus imorgon, så det blir nog en trög söndag. Några 60-åringar ska firas på samma kalas.



Vad kan Adam Michnik ge oss? Vet inte. Men vet att han ger mig allt det som saknas i Sverige.

Michnik och Havel. Michnik tar emot
Hanno R. Ellenbogen Citizenship Award.
Adam Michnik: In Search of Lost Meaning (University of California Press, 2011, redaktör Irena Grudzinska Gross, översättning av Roman S. Czarny, med förord av Václav Havel och inledning av John Darnton.)

Det finns ett centralt begrepp från engelskan som gång på gång återkommer i Adam Michniks till engelska översatta bok. Det är ”the gutter” – rännstenen. Skälet till det är förstås enkelt. Michnik argumenterar i andra halvan av sin bok mot de krafter som i det moderna Polen fortsätter sina kampanjer mot personer som haft ledande positioner i landet, alldeles oavsett om det varit i kommunistpartiet, statsapparaten, kyrkan eller någon av frihetsrörelserna KOR och Solidaritet. Michnik menar att dessa kampanjer alla hämtar sin näring från rännstenen. De leder inte till något gott, de förstör livet för människor och de innebär fortsatt splittring och öppnande av gamla sår (och om den sortens förtal mot enskilda människor, idag så vanligt i både press och bloggosfär kunde man använda ett gammalt svenskt ordspråk: "Skit är skit om än i gyllne dosor").

I sin argumentation går Michnik långt tillbaka i historien och visar att de nationalistiska krafterna alltid agerat så, och att de inte bidragit till att ena det splittrade, ofta krossade, Polen. Istället har kampanjerna inneburit att Polens fiender kunnat äta delar av eller hela Polen och därmed förinta landet som nation.

Adam Michnik var och förblir en centralgestalt för Polens demokratiska utveckling. Ingen har som han kunnat behålla blicken klar genom årtionden av diktatur. Han har spelat en avgörande roll både som oberoende intellektuell, författare och efter diktaturens fall som chefredaktör för Gazeta Wyborcza, tidningen han grundade och som av Václav Havel betecknas som den enda verkligt oberoende mediaorganisationen i det postkommunistiska Europa.

Nå, den nya bokens första del innehåller några viktiga jubileumstexter, först vid femton år av frihet och grundandet av Gazeta Wyborcza, sedan vid Solidaritets 25-årsjubileum, vid 24-årsdagen för undantagstillståndet och militärens maktövertagande 1981, och vid Budapest-upprorets femtioårsdag (kanske bokens viktigaste text). Boken andra del har rubriken ”The Work of Hatred” och inleds med texten ”The Sadness of the Gutter”. Här börjar de historiska och samtida överblickarna av vad rännstensargumentationen gjort för att skada Polen som nationalstat. De fyra texterna har detta som gemensamt tema. Ord som ”förrädare” är här centrala. Genom att anklaga sina forna eller nutida fiender för att ha förrått det ena eller det andra håller man såren öppna. En rörelse anklagar en person för att vara ”bolsjevik” medan en annan rörelse anklagar samme man för att vara ”anti-kommunist”.

Ett ord som ofta återkommer är det så länge kusligt ekande ”Jude” – hatbegreppet framför alla andra i Polen. Det sägs ju att antisemitismen har så djupa rötter i Polen att landet även utan judar skulle infiltreras av den. Därför är det också alldeles logiskt att boken avslutas med avdelningen ”The Complex Polish-Jewish Matters", med två essäer, en om Kielce-pogromen och en om vad som egentligen hände i Jedwabne , där den allt avgörande frågan är huruvida polska civila samarbetade med nazisterna i massmorden på judarna. Michniks text kan också läsas här på nätet.

För den som vill bättre förstå den postkommunistiska utvecklingen i Polen, och därmed i resten av det Europa som hukade under Kremls diktat, är detta en viktig bok. Att läsa Michnik är att bli en smula klokare på det som i slentrianmedia ofta framstår som obegripligt. Och det gäller inte minst vår sätt i hantera det kontroversiella i Sverige. Michnik lär mig att gå emot strömmen. Han lär mig att vara alldeles ensam och ändå hävda det jag betraktar som självklarheter.


torsdag 30 augusti 2012

Czesław Miłosz. Några nedslag


Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa från 1955:

”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."

Och:

”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”

Jag funderar på detta och tänker några tankar:

Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset?

Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?

Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa.

Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?

Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och på nytt i Nobelbiblioteket av Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz.

***

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”

***

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.



Fånga ett oväder?

Byholmsvägen sedd från andra våningen. Foto: TN
Det har pågått i flera timmar nu, det magnifika åskovädret. Blixtarna och knallarna blir allt intensivare. Regnet vräker ner. Men fånga det på bild tycks omöjligt. Det ser ju inte ens ut att regna. Jag älskar oväder som detta! Kroppen befinner sig i spänningsläge. Mörkret omsluter mig som vore det redan sen höst. Som en ensam varelse lyser min brevlåda från andra sidan vägen. Om en timme är postbilen här. Torsdag mitt i livet.