måndag 3 september 2012

Ove Allansson: Författare ”vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta!” (Tre böcker förlag)

Det finns inte så många svenska författare som jag följt sedan ungdomsåren. En av de få är Ove Allansson. Han är en av de trägna som ständigt återkommer till livets hårda villkor, dess orättvisor och elände. Men han gör så mycket mer, utifrån sina erfarenheter, inte minst som sjöman, har han skapat oförglömliga skrönor och underhållande berättelser. Humorn och värmen finns alltid med. Sedan debuten med Resan till Honduras 1967 har han utgivit ett mycket stort antal verk: romaner, novellsamlingar, fackböcker, sånger och dikter. Jag har faktiskt läst hela hans författarskap.

Jag var mycket ung när jag mötte Ove på en författarkväll i Malmö. Han besökte Kirsebergs bibliotek och läste. Jag var en ung hetlevrad revolutionär som älskade den svenska proletärlitteraturen. Han bemötte mig vänligt och jag minns kvällen med värme. Kanske också för att den var ovanlig, i vår krets umgicks vi mest med ”klassiker” och teorier. Vi var bra på att rabbla citat. Ove var något helt annat, en äkta berättare och läromästare.

Jag ska inte gå närmare in på vad hans böcker betytt för sjölivet och de fackliga initiativen, för det finns så mycket berättat om det i just den bok jag nu visar er. Det är Ove Allanssons bastanta memoarbok – 442 tättryckta och breda boksidor -  som han nu utger, 80 år gammal men alltjämt skrivande. Under livets gång har Ove och jag haft kontakt, deltagit i projekt tillsammans (Rallarros stora sjötema), jag har vid två tillfällen intervjuat honom, den senaste mycket utförligt för en bok jag skrev, och vi har framför allt bytt böcker och skickat brev och på senare år mail till varandra. När jag slår upp hans bok och börjar läsa blir det därför också en resa ner i den politisk-litterära historia jag de senaste fyrtio åren delat med Ove.

Han berättar så mycket som jag känner igen. Han från sitt vänstersosse-perspektiv och jag från mitt numera namnlösa. Det roliga är att se hur det går en röd linje i hans gärning, från de böcker han skrev som skapade debatter, som ledde till förändringar för sjöfolket, till de fackliga aktioner han deltagit i inom litteraturkretsen, både lokalt i Göteborg och nationellt i Sveriges Författarförbund. Också i dessa sammanhang finns hans fina och finurliga humor med.

Det skulle bli svårt att gå in i detaljer i denna bok. Den är så ofantligt rik på mänsklig erfarenhet, på mellanmänskliga möten och både framgång och motgång i olika avseenden. Men det jag fäster mig allra mest vid är hur hans humör präglar alltsammans. Och så noterar jag – trots att jag visste det förut – hur stor hans kärlek till bluesen och jazzen är. Tacksam är jag dessutom att få dela den portugisiska fadon med honom.

Finge jag ge några råd till er som kanske inte läst honom än, så skulle jag rekommendera ett par av hans böcker: Svarvarns första sommar som kom 1977, det är en varm och vacker kärleksroman, New York Blues från 1981 som jag hade så goda timmar med och kanske särskilt ur hans senare produktion Den sorgsne trubaduren från Fogo, utgiven 1992, och Blues för Maria, hans senaste roman från 2008, där hans egen långa kärleksrelation med hustrun Ia säkert bidragit med många detaljer. Vill man läsa om honom kan man antingen gå till Allemans djävul, en bok om Ove Allanssons författarskap, redigerad av LÅ Augustsson, eller min egen Kön, klass och kultur, där den rätt så omfattande intervjun finns med.

Man behöver varken vara sjöman, svarvare eller bokanjär(x) för att tycka om Ove Allansson. Det räcker så gott att man är en läsande människa. En bokslukare, nyfiken på världens berättelser och erfarenheter.

(x) uttrycket är Oves och finns med i en av hans romaner.



Mellanslaget

Tosteberga 3 september. Foto: AN
Med värkande rygg började jag dagen och insåg att det var dags för ett rejält mellanslag. Det blev det. Med kaffe och rågbröd med ost och sallad. Först i Tosteberga där getingarna var alltför aggressiva. Det gick inte att sitta där vi brukar sitta så vi gav oss ut på en av stenpirerna.

Tosteberga. Foto: AN
När det var fullbordat gick färden till Landön där man i skydd och lä bakom strandskogen kunde sitta alldeles vid vattnet med kaffet. Det gjorde inte ryggen bättre, men själen! Sedan vi kom hem har jag arbetat med korrekturet. Imorgon går det iväg för en ny runda. Snart kommer omslaget - också här i bloggen.

Utsikt mot Skånes enda skärgård, från Landön 3 september 2012. Foto: AN

Boken om det svarta landet i England

När jag meddelade att min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor glädje för mig att konstatera att jag fram till nu har fått dryga 40 stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig, ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de resterande både för mig okända människor och andra som positivt överraskat mig med att ställa upp.

Jag har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt tid för hela arbetet. Här följer nu den ursprungliga texten om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.

***

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok. Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Astrid Nydahl bidrar med bilder.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Dudley Castle. Foto: AN
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. 

Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com



söndag 2 september 2012

Första korrekturet på Black Country

När jag steg upp i förmiddags sken solen så vackert över arbetsbordet.
Sedan igår förmiddag läser jag ett första korrektur i pdf-filen på datorskärmen. Det gör jag i väntan på det första papperskorrekturet som också ska ha hela bildmaterialet inlagt. Av korrekturet förstår jag att boken kommer att bli runt trehundra sidor tjock.

När man lämnat ifrån sig ett manus uppstår tomheten och tvivlet. När manuset kommer tillbaka i satt form blir man plötsligt varse felen. Jag har nu tre gånger läst igenom hela korrekturet och upptäckt ett trettiotal saker som ska korrigeras. Jag läser på skärmen men skriver för hand vad jag upptäcker det som sedan ska skrivas in i papperskorret.

Under den kommande veckan inbillar jag mig att vi ska vara färdiga med första rundan. Sedan väntar de två andra. Just nu är jag mest nyfiken på hur bildmaterialet kommer att fungera (49 bilder bli det).


Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea

Fabrikerna rostar sönder.

Barbara Demick:
Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang. Att Baby-Kim tillåter lekparker, högklackade damskor och liknande förändrar förstås i grunden ingenting.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

lördag 1 september 2012

Praça do Comércio. En annan tid.

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.


Black Country-boken

Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). Foto: AN
När jag meddelade att min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor glädje för mig att konstatera att jag fram till idag har fått 32 stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig, ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de resterande både för mig okända människor och andra som positivt överraskat mig med att ställa upp.

Jag har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt tid för hela arbetet. Vi ska försöka göra en realistisk tidsplan, och då lägger jag ut den här i bloggen. Här följer nu den ursprungliga texten om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.

***

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Baskerville House. Foto: AN
Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Kanaldistriktet. Foto: AN
Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok. Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Dudley Castle. Foto: AN
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. 

Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com



fredag 31 augusti 2012

Senaste nytt om nya boken.

Vännerna på Dudley Zoo i Black Country. Foto: A Nydahl
Innan vi håller helg vill jag bara meddela att jag nu har 35 sponsorer till Black Country-boken, vilket innebär att det mesta av kostnaden rotts i land. I nästa vecka får jag korrektur och så är vi ett stort steg in i processen. Önskar er alla en fin helg, själv ska jag för sista gången i den här vändan festa i Åhus imorgon, så det blir nog en trög söndag. Några 60-åringar ska firas på samma kalas.



Vad kan Adam Michnik ge oss? Vet inte. Men vet att han ger mig allt det som saknas i Sverige.

Michnik och Havel. Michnik tar emot
Hanno R. Ellenbogen Citizenship Award.
Adam Michnik: In Search of Lost Meaning (University of California Press, 2011, redaktör Irena Grudzinska Gross, översättning av Roman S. Czarny, med förord av Václav Havel och inledning av John Darnton.)

Det finns ett centralt begrepp från engelskan som gång på gång återkommer i Adam Michniks till engelska översatta bok. Det är ”the gutter” – rännstenen. Skälet till det är förstås enkelt. Michnik argumenterar i andra halvan av sin bok mot de krafter som i det moderna Polen fortsätter sina kampanjer mot personer som haft ledande positioner i landet, alldeles oavsett om det varit i kommunistpartiet, statsapparaten, kyrkan eller någon av frihetsrörelserna KOR och Solidaritet. Michnik menar att dessa kampanjer alla hämtar sin näring från rännstenen. De leder inte till något gott, de förstör livet för människor och de innebär fortsatt splittring och öppnande av gamla sår (och om den sortens förtal mot enskilda människor, idag så vanligt i både press och bloggosfär kunde man använda ett gammalt svenskt ordspråk: "Skit är skit om än i gyllne dosor").

I sin argumentation går Michnik långt tillbaka i historien och visar att de nationalistiska krafterna alltid agerat så, och att de inte bidragit till att ena det splittrade, ofta krossade, Polen. Istället har kampanjerna inneburit att Polens fiender kunnat äta delar av eller hela Polen och därmed förinta landet som nation.

Adam Michnik var och förblir en centralgestalt för Polens demokratiska utveckling. Ingen har som han kunnat behålla blicken klar genom årtionden av diktatur. Han har spelat en avgörande roll både som oberoende intellektuell, författare och efter diktaturens fall som chefredaktör för Gazeta Wyborcza, tidningen han grundade och som av Václav Havel betecknas som den enda verkligt oberoende mediaorganisationen i det postkommunistiska Europa.

Nå, den nya bokens första del innehåller några viktiga jubileumstexter, först vid femton år av frihet och grundandet av Gazeta Wyborcza, sedan vid Solidaritets 25-årsjubileum, vid 24-årsdagen för undantagstillståndet och militärens maktövertagande 1981, och vid Budapest-upprorets femtioårsdag (kanske bokens viktigaste text). Boken andra del har rubriken ”The Work of Hatred” och inleds med texten ”The Sadness of the Gutter”. Här börjar de historiska och samtida överblickarna av vad rännstensargumentationen gjort för att skada Polen som nationalstat. De fyra texterna har detta som gemensamt tema. Ord som ”förrädare” är här centrala. Genom att anklaga sina forna eller nutida fiender för att ha förrått det ena eller det andra håller man såren öppna. En rörelse anklagar en person för att vara ”bolsjevik” medan en annan rörelse anklagar samme man för att vara ”anti-kommunist”.

Ett ord som ofta återkommer är det så länge kusligt ekande ”Jude” – hatbegreppet framför alla andra i Polen. Det sägs ju att antisemitismen har så djupa rötter i Polen att landet även utan judar skulle infiltreras av den. Därför är det också alldeles logiskt att boken avslutas med avdelningen ”The Complex Polish-Jewish Matters", med två essäer, en om Kielce-pogromen och en om vad som egentligen hände i Jedwabne , där den allt avgörande frågan är huruvida polska civila samarbetade med nazisterna i massmorden på judarna. Michniks text kan också läsas här på nätet.

För den som vill bättre förstå den postkommunistiska utvecklingen i Polen, och därmed i resten av det Europa som hukade under Kremls diktat, är detta en viktig bok. Att läsa Michnik är att bli en smula klokare på det som i slentrianmedia ofta framstår som obegripligt. Och det gäller inte minst vår sätt i hantera det kontroversiella i Sverige. Michnik lär mig att gå emot strömmen. Han lär mig att vara alldeles ensam och ändå hävda det jag betraktar som självklarheter.


torsdag 30 augusti 2012

Czesław Miłosz. Några nedslag


Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa från 1955:

”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."

Och:

”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”

Jag funderar på detta och tänker några tankar:

Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset?

Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?

Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa.

Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?

Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och på nytt i Nobelbiblioteket av Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz.

***

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”

***

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.



Fånga ett oväder?

Byholmsvägen sedd från andra våningen. Foto: TN
Det har pågått i flera timmar nu, det magnifika åskovädret. Blixtarna och knallarna blir allt intensivare. Regnet vräker ner. Men fånga det på bild tycks omöjligt. Det ser ju inte ens ut att regna. Jag älskar oväder som detta! Kroppen befinner sig i spänningsläge. Mörkret omsluter mig som vore det redan sen höst. Som en ensam varelse lyser min brevlåda från andra sidan vägen. Om en timme är postbilen här. Torsdag mitt i livet.


Om kvinnlig omskärelse i England

Foto: Thomas Nydahl
Idag ännu ett litet klipp ur min kommande bok. (Jag har nu 34 sponsorer!). Bilden är tagen i Sparkhill, en av de platser i Birmingham som har stora problem med islamistiska seder och övergrepp.

Al Jazeera publicerade 30 maj 2012 en stor artikel av Siobhan Courtney om kvinnlig tvångsomskärelse i Storbritannien. Hennes artikel är av sådan omfattning att jag här nöjer mig med att citera särskilt viktiga aspekter i den. Det problem hon beskriver finns förstås i samtliga de brittiska städer och orter där islam växer och konsolideras som huvudsaklig social och politiskt maktfaktor.

”Just som ni läser detta”, skriver hon, ”förs unga, sårbara flickor av sina mödrar, fostermödrar, mostrar och mormödrar till platser där de kommer att utsättas för fysisk och känslomässig smärta som saknar motstycke.”  Det är det grundläggande vi måste ha klart för oss, inför den fortsatta läsningen. För det är en mycket obehaglig läsning. Jag ska inte gå in på de olika formerna av omskärelse, men de finns ju väldokumenterade, inte minst hos WHO. Den lag i Storbritannien som heter Female Genital Mutilation Act 2003 betraktar Siobhan Courtney som totalt värdelös.

Den varken skrämmer eller hejdar omskärelsen av kommande generationer i landet. ”Sedan 1985 då omskärelse blev olaglig och man började tala om nolltolerans har inte ett enda fall gått till domstol” skriver hon. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales. ”Vår regering” skriver hon, ”har en plikt att försvara medborgarna, men har antagit vad som bara kan betecknas som sorgliga och patetiska ’försök’ att värna och beskydda de tusentals barn som befinner sig i riskgruppen. Beklämmande odugliga byråkrater berövar dessa människor, som verkligen behöver det, grundläggande finansiering, resurser, information, vård och stöd.”

Författaren uppger att hon från hälsoministeriets talesman fått detta besked: ”Vi har skrivit till Royal Colleges of Midwives and Obstetricians and Gynaecologists för att säkerställa att vi verkligen gör allt som är möjligt för att eliminera detta kränkande och motbjudande handlande och skydda kommande generationer flickor och kvinnor från att skadas.” Artikelförfattaren konstaterar att varken inrikesministeriet eller hälsoministeriet nämnde några detaljer om hur detta arbete för att skydda kommande generationer skulle se ut. Så ser den brittiska verkligheten ut. Och medan de vackra orden från maktens män och kvinnor haglar i offentligheten fortsätter den kvinnliga omskärelsens smutsiga praktik att verka bakom stängda dörrar och fördragna gardiner.

Att inte ens regeringsorgan tar frågan på större allvar än så visar också hur islamismen som fysiskt barbari kan fortsätta att spridas i ett europeiskt land. Att praktiken inte har ett dugg med religiös tradition att göra är inte ett argument som ska få hindra försöken och möjligheterna att stoppa den. I värsta fall fungerar sådana argument bara som bortförklaringar.

Hela hennes artikel finns här.

I Sparkhill utspelar sig också den nya BBC-serien Citizen Khan, som förstås redan vållat rabalder och påståtts "kränka muslimer" på grund av karaktären ovan, Alia Khan, som är dottern i familjen. Lustigt nog ser hon ut som tusentals unga muslimska tjejer i staden. Jag mötte dem varje dag och ibland var det svårt att hålla sig för skratt. Den högt uppsatta slöjan gav sannerligen inte intryck av att vara kyskhetens väktare, snarare tvärtom.



onsdag 29 augusti 2012

Utbrytningsförsök

Foto: A. Nydahl
För andra dagen i rad gjorde jag det jag nästan aldrig gör numera. Jag tog mig in till ombyggnadskaosets Kristianstad. Igår gjorde jag det för att möta A. på den restaurang där vi första gången sågs för 18 år sedan. Som vanligt hade jag läst fel i tidtabellen inför hemfärden och medan regnet öste ner satte vi oss sedan på en uteservering under tälttak. Femtio minuters avslutning i en nästan tom stadskärna med ännu en iskall, god öl.

Idag åkte jag in igen för att göra ett litet ärende. Jag hälsade på en av byns farbröder som ofta tar bussen nere ifrån sin hållplats, satte mig och låtsades studera naturen. Väl inne i centrum mötte mig den vanliga synen. Det är svårt att uthärda. Så jag tog ut de pengar jag behövde, gick in och köpte det enda jag behövde och tog nästa buss hem igen. En av albanerna körde. Han släppte mig utanför huset, jag fick gå av där framme och vi växlade några vänliga ord och jag tackade för turen.

Väl inne i huset igen såg jag att en av mina döttrar ringt. Det visade sig att mitt yngsta barnbarn, Lykke, hade försökt ringa mig för att berätta att hon idag fått ta hål i öronen, så nu ska också hon, som sina systrar, ha örhängen. Hennes ena syster, Vera, började skolan nu och var väldigt stolt över sin blåblommiga första skolväska.

Friden sluter sig runt mig. Om en stund går jag till grannens uthus och tar ut min cykel och ger mig ut i den vidunderligt vackra sommardagen (den sista?) för att låta mina artritvärkande lemmar få både värme och ljus, som gör dem så gott.

Jag konstaterar att Saska Saarikoski skrivit en bok som sin frånvarande pappa Pentti. Boken som heter Sanojen alamainen (ungefär Ordens undersåte uppger Husis) har utkommit på finska och jag kan bara hoppas att förlagsgiganten Schildts & Söderströms i Helsingfors ger ut den i svensk översättning. I den svenska förlagsvärlden har väl de flesta redan glömt bort att han ens fanns.




The Toyshop of Europe

Idag ett litet klipp ur min kommande bok. Bilden är tagen i Dudley. Motivet för detta verk berättar jag utförligt om i boken.

I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller. Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.

Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.

En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.

Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.

tisdag 28 augusti 2012

Black Country. Ny bok.

Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). Foto: AN
När jag meddelade att min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor glädje för mig att konstatera att jag fram till idag har fått 32 stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig, ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de resterande både för mig okända människor och andra som positivt överraskat mig med att ställa upp.

Jag har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt tid för hela arbetet. Vi ska försöka göra en realistisk tidsplan, och då lägger jag ut den här i bloggen. Här följer nu den ursprungliga texten om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.

***

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Baskerville House. Foto: AN
Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Kanaldistriktet. Foto: AN
Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok. Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Dudley Castle. Foto: AN
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. 

Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com



Tisdagstyst

Tisdag. Myndigdag. Besök på lunch. Kväll i Kina. Men jag är förstås tillbaka imorgon. Om jag reser mig i rimlig tid före nästa nattvila.



måndag 27 augusti 2012

Ny vecka. Nya veck i pannan

Foto: Ulrika W, Finland.
När måndagen både kommit och gått är det dags för mig att fira en viktig bemärkelsedag. Just som jag planerar för den stannar jag upp och frågar mig själv, om sådana dagar verkligen ska firas, eller om de ska beklagas.

Med födelsedagar som är ens egna är problemet obefintligt. Jag har varje år beklagat dem, eftersom de bara markerat att jag kommit ett år närmare min egen förintelse.Två sådana har jag dock gjort fest av för mina närmaste: fyrtioårs- och sextioårsdagen.

Men på tisdag är det inte en födelsedag som ska firas. Det är något helt annat och kanske bra mycket viktigare. Tankarna snurrar runt. Det gör minnena med. Och allt förenas, som genom en smal tratt, i nuet. Här och nu står jag inför den 28 augusti 2012, vilket varken är mer eller mindre än 18 år efter den 28 augusti 1994, året som började som en katastrof och slutade som en vacker saga.

Jag gör ett försök. Vi får se vad det blir av det.

***

Värt att notera: under den gångna helgen fick jag in tre nya sponsorer, varför totala antalet nu stigit till 29! En till, så är allt i land. Dessutom anmälde sig en handfull köpare av den kommande boken.

***

I DN kan jag idag läsa en text av Julia Svensson där det bland annat heter:

"Det finns en del oangelägenheter med att bo i staden mellan broarna, som den kallades fram till 1980." 

Det är helt i sin ordning att inte kunna svenska språket. Men att man kan publicera texter som denna gör mig både arg och ledsen. Jag ser det varje dag i en eller annan tidning. Den hyllade generationen kan inte sitt eget språk.




söndag 26 augusti 2012

Monokulturalism kontra multikulturalism. Om Kenan Malik: Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).

I min kommande bok diskuteras monokulturalism kontra multikulturalism utifrån engelskt perspektiv. Eftersom ämnet är hett dessa dagar vill jag visa er det kapitel som handlar om Kenan Maliks bok.

***

I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”multikultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera. Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten. I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra.

Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en nyckel till förmåner, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”.

Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår från en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:

”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”

Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.

Malik fortsätter:

”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”

Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”

Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Caribbean Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, deras ’djupa rasism som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´ På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför lata och tafatta för att bli framgångsrika.” Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:

”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget som asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”

lördag 25 augusti 2012

Skönheten och skapandet

Jag har tidigare här i bloggen skrivit om den skönhet som en läsande människa utstrålar. Idag fick jag se en bild som fick mig att tänka på det temat, fast här i den skapande och skrivande människans skönhet. Hon som skriver heter Cia Rinne. Jag har inte läst en rad av henne. Men det finns massor på nätet. Hon är född i Sverige, bosatt i Tyskland och både skriver och talar flera andra språk. Bilden illustrerade denna artikel i Dagbladet Information.

Dagens visdomsord.

"Arbejd hårdt, gør gode ting, hold dit navn rent og husk, at livet er hårdt. Smukt, men hårdt."

Så sade Patti Smith under dagens framträdande vid konstmuséet Louisiana i Danmark. Deras årliga litteraturfestival hade förstås dragit en delvis annorlunda publik, men som alltid grep den över flera generationer. Nog är hennes ord något man kan ha som ett slags preliminärt rättesnöre. Fast inte vet jag om man kan "hålla sitt namn rent". Själva livet är smutsigt och nog fastnar en hel del på en. Men som hon säger, livet är också vackert, mycket vackert.