Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 1 september 2012
Praça do Comércio. En annan tid.
Black Country-boken
![]() |
| Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). Foto: AN |
När jag meddelade att
min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det
behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor
glädje för mig att konstatera att jag fram till idag har fått 32
stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig,
ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de
resterande både för mig okända människor och andra som positivt
överraskat mig med att ställa upp.
Jag
har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på
mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i
veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt
tid för hela arbetet. Vi ska försöka göra en realistisk tidsplan, och då
lägger jag ut den här i bloggen. Här följer nu den ursprungliga texten
om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill
ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.
***
Vart
är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt
landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som
händer med England, Sverige och resten av Europa.
![]() |
| Baskerville House. Foto: AN |
Min nya bok heter Black
Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West
Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas
brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som
underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom
de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.
Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.
Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.
Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.
![]() |
| Kanaldistriktet. Foto: AN |
Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.
För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com
Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!
![]() |
| Dudley Castle. Foto: AN |
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar.
Priset
är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två
exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom
Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.
Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com
fredag 31 augusti 2012
Senaste nytt om nya boken.
![]() |
| Vännerna på Dudley Zoo i Black Country. Foto: A Nydahl |
Vad kan Adam Michnik ge oss? Vet inte. Men vet att han ger mig allt det som saknas i Sverige.
Michnik och Havel. Michnik tar emot Hanno R. Ellenbogen Citizenship Award.
Det finns ett centralt begrepp från engelskan som gång på gång återkommer i Adam Michniks till engelska översatta bok. Det är ”the gutter” – rännstenen. Skälet till det är förstås enkelt. Michnik argumenterar i andra halvan av sin bok mot de krafter som i det moderna Polen fortsätter sina kampanjer mot personer som haft ledande positioner i landet, alldeles oavsett om det varit i kommunistpartiet, statsapparaten, kyrkan eller någon av frihetsrörelserna KOR och Solidaritet. Michnik menar att dessa kampanjer alla hämtar sin näring från rännstenen. De leder inte till något gott, de förstör livet för människor och de innebär fortsatt splittring och öppnande av gamla sår (och om den sortens förtal mot enskilda människor, idag så vanligt i både press och bloggosfär kunde man använda ett gammalt svenskt ordspråk: "Skit är skit om än i gyllne dosor").
I sin argumentation går Michnik långt tillbaka i historien och visar att de nationalistiska krafterna alltid agerat så, och att de inte bidragit till att ena det splittrade, ofta krossade, Polen. Istället har kampanjerna inneburit att Polens fiender kunnat äta delar av eller hela Polen och därmed förinta landet som nation.
Nå, den nya bokens första del innehåller några viktiga jubileumstexter, först vid femton år av frihet och grundandet av Gazeta Wyborcza, sedan vid Solidaritets 25-årsjubileum, vid 24-årsdagen för undantagstillståndet och militärens maktövertagande 1981, och vid Budapest-upprorets femtioårsdag (kanske bokens viktigaste text). Boken andra del har rubriken ”The Work of Hatred” och inleds med texten ”The Sadness of the Gutter”. Här börjar de historiska och samtida överblickarna av vad rännstensargumentationen gjort för att skada Polen som nationalstat. De fyra texterna har detta som gemensamt tema. Ord som ”förrädare” är här centrala. Genom att anklaga sina forna eller nutida fiender för att ha förrått det ena eller det andra håller man såren öppna. En rörelse anklagar en person för att vara ”bolsjevik” medan en annan rörelse anklagar samme man för att vara ”anti-kommunist”.
Ett ord som ofta återkommer är det så länge kusligt ekande ”Jude” – hatbegreppet framför alla andra i Polen. Det sägs ju att antisemitismen har så djupa rötter i Polen att landet även utan judar skulle infiltreras av den. Därför är det också alldeles logiskt att boken avslutas med avdelningen ”The Complex Polish-Jewish Matters", med två essäer, en om Kielce-pogromen och en om vad som egentligen hände i Jedwabne , där den allt avgörande frågan är huruvida polska civila samarbetade med nazisterna i massmorden på judarna. Michniks text kan också läsas här på nätet.
För den som vill bättre förstå den postkommunistiska utvecklingen i Polen, och därmed i resten av det Europa som hukade under Kremls diktat, är detta en viktig bok. Att läsa Michnik är att bli en smula klokare på det som i slentrianmedia ofta framstår som obegripligt. Och det gäller inte minst vår sätt i hantera det kontroversiella i Sverige. Michnik lär mig att gå emot strömmen. Han lär mig att vara alldeles ensam och ändå hävda det jag betraktar som självklarheter.
torsdag 30 augusti 2012
Czesław Miłosz. Några nedslag
Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa från 1955:”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."
Och:
”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”
Jag funderar på detta och tänker några tankar:
Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset?
Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?
Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa.
Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?
Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och på nytt i Nobelbiblioteket av Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz.
***
I
sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta
med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill
göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och
finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta
betagande mänsklig.”De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:
”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”
På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.
Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”
Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.
Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:
”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”
***
Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):
”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.
Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”
Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.
Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.
Fånga ett oväder?
| Byholmsvägen sedd från andra våningen. Foto: TN |
Om kvinnlig omskärelse i England
![]() |
| Foto: Thomas Nydahl |
Al Jazeera publicerade 30 maj 2012 en stor artikel av Siobhan Courtney om kvinnlig tvångsomskärelse i Storbritannien. Hennes artikel är av sådan omfattning att jag här nöjer mig med att citera särskilt viktiga aspekter i den. Det problem hon beskriver finns förstås i samtliga de brittiska städer och orter där islam växer och konsolideras som huvudsaklig social och politiskt maktfaktor.
”Just som ni läser detta”, skriver hon, ”förs unga, sårbara flickor av sina mödrar, fostermödrar, mostrar och mormödrar till platser där de kommer att utsättas för fysisk och känslomässig smärta som saknar motstycke.” Det är det grundläggande vi måste ha klart för oss, inför den fortsatta läsningen. För det är en mycket obehaglig läsning. Jag ska inte gå in på de olika formerna av omskärelse, men de finns ju väldokumenterade, inte minst hos WHO. Den lag i Storbritannien som heter Female Genital Mutilation Act 2003 betraktar Siobhan Courtney som totalt värdelös.
Den varken skrämmer eller hejdar omskärelsen av kommande generationer i landet. ”Sedan 1985 då omskärelse blev olaglig och man började tala om nolltolerans har inte ett enda fall gått till domstol” skriver hon. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales. ”Vår regering” skriver hon, ”har en plikt att försvara medborgarna, men har antagit vad som bara kan betecknas som sorgliga och patetiska ’försök’ att värna och beskydda de tusentals barn som befinner sig i riskgruppen. Beklämmande odugliga byråkrater berövar dessa människor, som verkligen behöver det, grundläggande finansiering, resurser, information, vård och stöd.”
Författaren uppger att hon från hälsoministeriets talesman fått detta besked: ”Vi har skrivit till Royal Colleges of Midwives and Obstetricians and Gynaecologists för att säkerställa att vi verkligen gör allt som är möjligt för att eliminera detta kränkande och motbjudande handlande och skydda kommande generationer flickor och kvinnor från att skadas.” Artikelförfattaren konstaterar att varken inrikesministeriet eller hälsoministeriet nämnde några detaljer om hur detta arbete för att skydda kommande generationer skulle se ut. Så ser den brittiska verkligheten ut. Och medan de vackra orden från maktens män och kvinnor haglar i offentligheten fortsätter den kvinnliga omskärelsens smutsiga praktik att verka bakom stängda dörrar och fördragna gardiner.
Att inte ens regeringsorgan tar frågan på större allvar än så visar också hur islamismen som fysiskt barbari kan fortsätta att spridas i ett europeiskt land. Att praktiken inte har ett dugg med religiös tradition att göra är inte ett argument som ska få hindra försöken och möjligheterna att stoppa den. I värsta fall fungerar sådana argument bara som bortförklaringar.
Hela hennes artikel finns här.
I Sparkhill utspelar sig också den nya BBC-serien Citizen Khan, som förstås redan vållat rabalder och påståtts "kränka muslimer" på grund av karaktären ovan, Alia Khan, som är dottern i familjen. Lustigt nog ser hon ut som tusentals unga muslimska tjejer i staden. Jag mötte dem varje dag och ibland var det svårt att hålla sig för skratt. Den högt uppsatta slöjan gav sannerligen inte intryck av att vara kyskhetens väktare, snarare tvärtom.
onsdag 29 augusti 2012
Utbrytningsförsök
| Foto: A. Nydahl |
Idag åkte jag in igen för att göra ett litet ärende. Jag hälsade på en av byns farbröder som ofta tar bussen nere ifrån sin hållplats, satte mig och låtsades studera naturen. Väl inne i centrum mötte mig den vanliga synen. Det är svårt att uthärda. Så jag tog ut de pengar jag behövde, gick in och köpte det enda jag behövde och tog nästa buss hem igen. En av albanerna körde. Han släppte mig utanför huset, jag fick gå av där framme och vi växlade några vänliga ord och jag tackade för turen.
Väl inne i huset igen såg jag att en av mina döttrar ringt. Det visade sig att mitt yngsta barnbarn, Lykke, hade försökt ringa mig för att berätta att hon idag fått ta hål i öronen, så nu ska också hon, som sina systrar, ha örhängen. Hennes ena syster, Vera, började skolan nu och var väldigt stolt över sin blåblommiga första skolväska.
Friden sluter sig runt mig. Om en stund går jag till grannens uthus och tar ut min cykel och ger mig ut i den vidunderligt vackra sommardagen (den sista?) för att låta mina artritvärkande lemmar få både värme och ljus, som gör dem så gott.
Jag konstaterar att Saska Saarikoski skrivit en bok som sin frånvarande pappa Pentti. Boken som heter Sanojen alamainen (ungefär Ordens undersåte uppger Husis) har utkommit på finska och jag kan bara hoppas att förlagsgiganten Schildts & Söderströms i Helsingfors ger ut den i svensk översättning. I den svenska förlagsvärlden har väl de flesta redan glömt bort att han ens fanns.
The Toyshop of Europe
Idag ett litet klipp ur min kommande bok. Bilden är tagen i Dudley. Motivet för detta verk berättar jag utförligt om i boken.
I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller. Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.
Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.
En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.
Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.
I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller. Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.
Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.
En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.
Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.
tisdag 28 augusti 2012
Black Country. Ny bok.
![]() |
| Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). Foto: AN |
När jag meddelade att
min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det
behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor
glädje för mig att konstatera att jag fram till idag har fått 32 stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig,
ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de
resterande både för mig okända människor och andra som positivt
överraskat mig med att ställa upp.
Jag
har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på
mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i
veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt
tid för hela arbetet. Vi ska försöka göra en realistisk tidsplan, och då
lägger jag ut den här i bloggen. Här följer nu den ursprungliga texten
om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill
ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.
***
Vart
är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt
landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som
händer med England, Sverige och resten av Europa.
![]() |
| Baskerville House. Foto: AN |
Min nya bok heter Black
Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West
Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas
brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som
underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom
de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.
Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.
Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.
Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.
![]() |
| Kanaldistriktet. Foto: AN |
Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.
För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com
Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!
![]() |
| Dudley Castle. Foto: AN |
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar.
Priset
är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två
exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom
Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.
Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com
Tisdagstyst
Tisdag. Myndigdag. Besök på lunch. Kväll i Kina. Men jag är förstås tillbaka imorgon. Om jag reser mig i rimlig tid före nästa nattvila.
måndag 27 augusti 2012
Ny vecka. Nya veck i pannan
| Foto: Ulrika W, Finland. |
Med födelsedagar som är ens egna är problemet obefintligt. Jag har varje år beklagat dem, eftersom de bara markerat att jag kommit ett år närmare min egen förintelse.Två sådana har jag dock gjort fest av för mina närmaste: fyrtioårs- och sextioårsdagen.
Men på tisdag är det inte en födelsedag som ska firas. Det är något helt annat och kanske bra mycket viktigare. Tankarna snurrar runt. Det gör minnena med. Och allt förenas, som genom en smal tratt, i nuet. Här och nu står jag inför den 28 augusti 2012, vilket varken är mer eller mindre än 18 år efter den 28 augusti 1994, året som började som en katastrof och slutade som en vacker saga.
Jag gör ett försök. Vi får se vad det blir av det.
***
Värt att notera: under den gångna helgen fick jag in tre nya sponsorer, varför totala antalet nu stigit till 29! En till, så är allt i land. Dessutom anmälde sig en handfull köpare av den kommande boken.
***
I DN kan jag idag läsa en text av Julia Svensson där det bland annat heter:
"Det finns en del oangelägenheter med att bo i staden mellan broarna, som den kallades fram till 1980."
Det är helt i sin ordning att inte kunna svenska språket. Men att man kan publicera texter som denna gör mig både arg och ledsen. Jag ser det varje dag i en eller annan tidning. Den hyllade generationen kan inte sitt eget språk.
söndag 26 augusti 2012
Monokulturalism kontra multikulturalism. Om Kenan Malik: Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).
I min kommande bok diskuteras monokulturalism kontra multikulturalism utifrån engelskt perspektiv. Eftersom ämnet är hett dessa dagar vill jag visa er det kapitel som handlar om Kenan Maliks bok.
I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”multikultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera. Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten. I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra.
Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en nyckel till förmåner, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”.
Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår från en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:
”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”
Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.
Malik fortsätter:
”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”
Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”
Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Caribbean Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, deras ’djupa rasism som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´ På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför lata och tafatta för att bli framgångsrika.” Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:
”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget som asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”
***
I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”multikultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera. Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten. I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra.
Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en nyckel till förmåner, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”.
Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår från en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:
”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”
Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.
Malik fortsätter:
”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”
Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”
Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Caribbean Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, deras ’djupa rasism som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´ På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför lata och tafatta för att bli framgångsrika.” Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:
”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget som asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”
lördag 25 augusti 2012
Skönheten och skapandet
Jag har tidigare här i bloggen skrivit om den skönhet som en läsande människa utstrålar. Idag fick jag se en bild som fick mig att tänka på det temat, fast här i den skapande och skrivande människans skönhet. Hon som skriver heter Cia Rinne. Jag har inte läst en rad av henne. Men det finns massor på nätet. Hon är född i Sverige, bosatt i Tyskland och både skriver och talar flera andra språk. Bilden illustrerade denna artikel i Dagbladet Information.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)








