lördag 25 augusti 2012

Mohamed Omar: En opieätares bekännelser (Aguéli förlag, Uppsala)

Det finns knappast någon politiskt intresserad människa i bloggvärlden – eller utanför den – som inte hört talas om Mohamed Omars islamistiska deklaration i Expressen den 9 januari 2009 under rubriken ”Gaza har gjort mig radikal”. Däremot är det inte säkert att lika många följt hans blogg under dessa tre år, där inte minst judehatare och förintelseförnekare beretts plats för texter och föreläsningar. Dessa texter är, så vitt jag kan se, nu bortplockade från Omars blogg. Han slutade skriva i den bloggen den 12 juli 2012 och öppnade istället Nya Il Convito. Namnet anspelar på den italiensk-arabiska publikationen Il Convito/Al-Nadi för vilken Ivan Aguéli var redaktör. Bloggen har underrubriken Postislamismen ur ett personligt perspektiv. Man kan säga att det mesta han skrivit där är en självuppgörelse som är både befriande och smärtsam att ta del av.

Ivan Aguéli (1869-1917)
Jag känner i mycket igen mig själv i Omar. Han saknar, som jag, all formell utbildning efter grundskolan och är i ordets rätta bemärkelse en autodidakt. Han har barndoms- och ungdomsminnen som präglas av utanförskap och osäker identitet. Han arbetade på fabrik och försörjde sin familj. Han hade en frånvarande pappa och visste väldigt lite om hans bakgrund ända fram till vuxen ålder. På samma sätt har jag själv inte lyckats finna min farfars danska spår. Allt jag vet är att en piga födde honom i Köpenhamn och att han så småningom adopterades av en fiskarfamilj i Landskrona.

Därför läser jag nu hans självuppgörelse med respekt. Jag vet vad Omar talar om. Åren kring 1980 hade jag min självuppgörelse. Den har pågått i många år, eftersom utgångspunkten var min leninistiska sekttillvaro, där jag försökte kompensera de personliga tillkortakommandena med en monolitiskt hård dogmatik. Omars uppgörelse gäller islamismen av ett slag som uteslöt alla kompromisser med omvärlden. Man kan säga att denna Omars process började med att han den 17 juli 2012 i Folket i Bild skrev texten ”Jag ber om ursäkt för att ha torgfört antisemitiska idéer”. I den nya skriften går han längre och säger:
”I denna bekännelseskrift vill jag ännu en gång be om ursäkt för att jag har torgfört antisemitiska idéer. Denna ursäkt riktar jag särskilt till alla judar. Det var fel av mig att för min egen, egoistiska själsliga kamps skull såra judars känslor och bidra till att underblåsa antisemitismen. Jag erkänner att jag genom att på olika sätt hjälpa spridningen av judehat och förintelseförnekelse har gjort bort mig. Det erkände även den franske författare Céline efter sina rasande antisemitiska pamfletter. ’Det är dumt, dumt’, konstaterade han. Jag har med både min islamism och min antisemitism varit stor i munnen, jag har gått till ytterligheter, och det har gjort mig löjlig (…) I början av min resa mot mörkret försökte jag hålla isär Israelkritiken från ren antisemitism. Men med tiden suddades skillnader och nyanser ut och alltihop förvandlades till en enda illaluktande soppa. Till slut kunde jag uttala mig eller skriva som om det judiska i sig var något suspekt. Men framför allt gav jag utrymme åt andras antisemitiska idéer.”
Utöver denna viktiga aspekt, som går tillbaka på Omars verksamhet, där inte minst landets ledande förintelseförnekare, Lars Adelskogh, gavs en ny plattform i sällskap med andra judehatare som den Estlandsfödde filmaren Jüri Lina, vars hela världsbild handlar om de judiska konspirationerna i frimurarkretsar, och den ledande aktivisten Ahmed Rami, finns det avsnitt om relationen till islam och dess olika grenar.

Omar skriver också om sin familjebakgrund, som är en blandning av iranskt (biologiska fadern), kenyanskt (styvpappan) och jämtländskt (mamman). Den sidan av hans skrift är inte minst intressant för att den berättar om något som blir allt vanligare i Sverige, nämligen att människor föds och växer upp som frukterna av relationer och äktenskap där bara den ena parten är svensk. Jag kan inte låta bli att tänka att Omars islamism förmodligen också innehöll ett försök att närma sig den biologiske fadern, som med sin frånvaro också svek sonen. Omars entusiasm över den iranska revolutionen och den islamistiska regimen har ju varit särskilt framträdande, liksom hans stöd till Hamas-regimen i Gaza och gudspartisterna i libanesiska Hizbollah. Idag skriver han:
”En ny Khomeini är inget att längta efter.”
”Jag skrev att jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom Hamas och Hizbollahs stadgar och program? Det framgår inte vad jag menar. Hamas har dessutom visat sig vara minst lika ruttna som Fatah. Jag skrev att det är den islamiska tron som enar och leder palestinierna. Men vad ska vi göra av de kristna palestinierna? Vad ska vi göra med dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte alls tror?”
Omar har inte gett upp sin syn på Israel. Det hade jag inte heller väntat mig. Men han predikar inte landets ”nödvändiga undergång” som han gjorde när han var Iran-apologet. Däremot har hans blick tvättas fri från de fördomar och den fanatism som menar att enda vägen till frihet för palestinierna är att staten Israel utplånas. Den sortens ”rättvisa” har regionen sett nog av. Ett folks frihet får aldrig innebära ett annat folks undergång. I den meningen kan Israels folk aldrig leva i full frihet så länge ockupationen av de palestinska områdena fortsätter.

Thomas de Quincey (1785-1859)
Nå, hur är det nu med opiumet? Omars titel går förstås tillbaka på Thomas de Quinceys En engelsk opieätares bekännelser från 1821. Omar visar att islamismen för honom blev just den farliga och förgörande drog som opium blir för narkomanen. En drog som lugnade hans inre brottningar, en drog som var religiöst präglad, och som han själv skriver:

”Det finns både bra och dåliga tolkningar av religioner. Religioner kan vara till både nytta och fördärv. Den dåliga religionen gör oss dumma, intoleranta, arroganta och arga.”

Mohamed Omars tre år långa ”missbruk” ser ut att vara över. Omvärlden kanske betraktar honom precis som den vän han citerar, som en ”hoppjerka”. Det är inte bara dumt att göra det. Det är dessutom att inte vara förmögen att se hur en enskild människas kamp för överlevnad formas. Omars väg har varit full att smärta. Och han har gjort många människor illa med sin dumhet, intolerans, arrogans och ilska. Varför skulle man inte med glädje och nyfikenhet då läsa hans självuppgörelse? Jag gör det därför att jag tar honom på allvar. Varje ökenvandrare jag möter - de är inte många - får min respekt i samma ögonblick som jag förstår att det finns en uppriktighet och ärlighet bakom hennes eller hans ord. Jag ser att det bakom propagandisten finns en levande människa i Mohamed Omar, och han har förstås funnits där hela tiden. Att det var han själv som skymde denna människa hindrar mig inte från att läsa hans självuppgörelse och på djupet försöka förstå hur
processen sett ut.

Uppdatering 29/8: läs intervju med Omar i Svenska Dagbladet.

fredag 24 augusti 2012

Suzanne Brøgger: Brev till prinsen av Mogadonien (Norstedts, översättning av Urban Andersson).

Suzanne Brøggers nya, till svenska översatta bok, skulle kunna karaktäriseras som en blandning av dagboksgnäll, mediaskvaller och politiskt naiv samtidsanalys. Den fiktiva formen gör att hon inte själv står som avsändare av breven till prinsen i det sovande landet Mogadonien (som har sömnmedlets namn), som förstås är hennes eget Danmark, utan ska tillskrivas fru Z. Denna Z. har Brøgger använt sig av tidigare, men då har det varit uppenbart att det är efternamnet som hon och maken bär, Zeruneith. Så: hur skulle man kunna tänka bort att det är Brøggers idévärld som avspeglas i breven? Jag gör det inte.

Bokens brev pendlar så kraftigt mellan fiktion och faktiska, verifierbara uppgifter att själva formen blir problematisk. Även om Suzanne Brøgger som vanligt doppat sin penna i giftigt bläck tycks hennes satiriska förmågor här gå på tomgång. För tomgång är det när man rapar upp sådant som redan sagts i tjugo år och låtsas att det är nyheter.

Som alltid skriver hon om invandringen, religionen och sexualiteten. När det gäller invandring verkar hon sitta fast i just den sorts fördomar som danska liberaler och socialister sprider om sitt eget land. Brøgger skriver på fullt allvar att invandrare i Sverige talar utan brytning (!), att konstnärer och invandrare "behandlas med respekt" här – men att de i Danmark närmast jagas av offentlighetens ”rasism”, och väl just därför "bryter".

Det är både billigt och okunnigt, och det förvånar mig att en intellektuell av Brøggers rang nedlåter sig till att skriva sådana dumheter. Kanske blir det för mig också en förklaring till varför hon av alla människor höjde Lena Sundströms Danmarksbok till skyarna – denna bok som är så full av svepande formuleringar och felaktigheter att den inte ens går att ha kvar i bokhyllan efter avslutad läsning. Brøgger borde - och kan - spela i en helt annan division men hon lägger sig frivilligt på lägsta tänkbara nivå för att flirta med en populistisk vänsteropinion.

Boken har två tidigare publicerade essäer inbakade, men förlagets sidanvisningar är felaktiga. Bara en sådan sak, att de stora, resursstarka förlagen inte ens gitter korrekturläsa det de ger ut gör mig så trött. Och inte ens en linnetrådbindning anser de sig ha råd med längre, utan låter limma sina böcker så eländigt att sidorna ramlar ur om man bryter en rygg. Idag är det de små förlagen som kvalitetsbinder.

***

Till min stora förvåning finner jag en recension i Helsingborgs Dagblad som ser samma fenomen som jag, vilket är oväntat i just den tidningen, som till vardags vårdar varenda liten flik av Danmarksförakt de kan hitta (och det finns det massor av i Brøggers bok):

"Hon bråkar med alla och retar upp även mig med dåligt insatt kritik av kvinnorörelsen och Pridetåg samt en ytlig tolkning av Marx. Hon balanserar hela tiden på en fin lina mellan att vara upprorisk och befriande och att bara låta som någon som tiden sprungit ifrån.Här finns stunder då Brøgger låter som en kvinnlig version av Ulf Brunnbergs famösa sommarprat från förra året: hopplöst gubbgnälligt."

Canetti och Edfelt. Tidskriftsminne

Som utgivare av tidskriften Studiekamraten (Ariel från och med 1993) hade jag framför allt privilegiet att få samarbeta med några av Sveriges bästa diktare och författare. Alvar Alsterdal var både redaktionsmedlem och mentor för mig. Honom har jag berättat om tidigare. Men i Svenska Akademien hade jag en verklig veteran som medarbetare, Johannes Edfelt. Han hade skrivit i tidskriften i sextio år! Jag publicerade ofta hans förnämliga översättningar av framför allt tyskspråkig poesi. Han hjälpte också tidskriften att överleva då han vid två tillfällen ordnade bidrag från akademien. Sådant glömmer man inte. 

När jag bara hade två år kvar som redaktör planerade jag att göra ett temanummer om Elias Canetti, så jag skrev till Edfelt och bad om hjälp. Brevet nedan är hans reaktion. Boken ovan, av hustrun till Elias Canetti, Veza Canetti, låg med i samma försändelse. Något temanummer blev det aldrig. 1997 gick mitt förlag omkull och jag tvingades överlåta utgivningsrätten av tidskriften till det företag som tryckte det mesta jag gav ut. (Det var förlag och tryckeri Gondolin, som upphört eftersom ägaren Helmuth Glöck avlidit i cancer). Jag kvittade en stor tryckeriskuld mot tidskriftsrätten på villkor att man äldste son Mikael fick vara redaktör. Det fick han och än idag driver han förlaget Ariel, som dock döpt om tidskriften till Kritiker. Mikael är endast ansvarig utgivare numera och tidskriften utges  från Stockholm. Vägen dit var lång. Men minnena och dokumenten kan ingen ta ifrån mig. (Klicka på brevet nedan så får du det i läsbart format).


Berättelser från Beslan. Islamistisk terror i ögonhöjd.

Fakta låter sig lätt redovisas. Den 1 september 2004 stormades Skola nummer 1 i Beslan, som just skulle fira Kunskapens dag och börja höstterminen, av en större grupp terrorister (de kan ha varit så många som 72). Fler än tusen barn, föräldrar, lärare och andra togs som gisslan. På tredje dagen, den 3 september, bröt helvetet ut och 186 barn och 147 vuxna dog i det drama som avslutade gisslantagandet.

Terroristerna hade ett enda krav, att Ryssland lämnade Tjetjenien. Ett sådant krav, framför ögonen på en gisslan av barn och vuxna, kunde naturligtvis inte uppfyllas. Putins makt över den upproriska republiken varken lät eller låter sig störas av de islamistiska rebellerna. Tvärtom stärks den när Putin nu åter är president.

Men när man redovisat fakta vill man gå närmare in i detaljerna och söka svar på alla de svåra frågorna. Norska författaren och socialantropologen Erika Fatland, född 1983, har gjort ett imponerade arbete med sin bok Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell). Hon har ställt frågorna, gång på gång och till många människor. Hon har bott i Beslan i två längre perioder, lärt känna människor, redovisar samtalen och alla de grymma och fasansfulla detaljerna, men bjuder också läsaren på en längre, avslutande analys som försöker presentera en annan bild av förloppet än den officiella. Redan det gör starkt intryck. Boken är ett bra exempel på hur seriös och noggrann journalistik kan bedrivas idag, bara de praktiska och ekonomiska förutsättningarna finns där.

Nå, alla dessa människor samlades alltså i skolans nyrenoverade idrottshall. De fick varken äta, dricka eller gå på toaletten, varför förhållandena snabbt blev outhärdligt svåra. Man drack sin egen urin, hallen stank av avföring och barn somnade in i medvetslöshet. Terroristerna behandlade dem med maximal grymhet. Redan på första dagen sköts de flesta männen och kastades ut för att ligga och ruttna i den drygt 40-gradiga solen.

Fatland pratar framför allt med Beslans kvinnor om det som hänt. Männen drar sig undan. Mycket snart inser hon att hela det lilla samhället befinner sig i ett tillstånd av djupaste, förlamande sorg och chock, ingen talar högt, inga lekande barn syns utomhus och på kyrkogården sitter människor dagarna i ända hos sina barn eller barnbarn. Beslans döda är hela tiden närvarande. Massakern ägde rum just vid något av det viktigaste i en rysk skola, terminsstarten då också mycket fattiga människor skrapar ihop till nya kläder åt barnen. Den vackra högtiden avbröts av gevärseld och grymma kommandon från de ingusjiska och tjetjenska terroristerna. Små barn fick se föräldrar skjutas inne i skolbyggnaden. Skriken och gråten upphörde aldrig. De tre dygnen blev, också för de efterlevande, en mardröm vars sår alltjämt ligger öppna, blödande.

Erika Fatland lyckas med det svåraste av allt, att ge mig som läsare en möjlighet till medkänsla, eftersom offren här stiger fram med namn och personliga drag. De berättande är överlevande, efterlevande, men i grund och botten lika illa däran som de allra svårast sårade och de dödade. Beslan är ett samhälle där de levande hela tiden umgås med sina döda. Och som om det inte vore nog, har det fasansfulla dådet också splittrat människorna i rykten, förtal och lögner.

Recensionsdag för den här boken är först 12 september, men eftersom den går att köpa redan nu, så kan ni läsa mina tankar idag.



torsdag 23 augusti 2012

Janet Frame-fest

Janet Frame (1924-2004). Foto: Jerry Bauer. © Modernista
Imorgon är det Janet Frame-fest. Det finns få författare som betyder så mycket för mig som just Janet Frame. Hon är kvinnan som reste sig ur stämplarnas och diagnosernas värld och blev en egensinnig och mycket fin författare. Det har Modernista förstått, och imorgon utger de fyra romaner av henne. Det är hennes debutroman Ugglor gråter från 1957 (som på förlagets hemsida heter Hör du ugglorna, men som i den fysiska boken heter Ugglorna gråter), i översättning av Marita Zonabend, uppföljaren Ansikten i vattnet från 1961, i översättning av Annika Preis, Vid alfabetets gräns från 1962 och Doftande trädgårdar för de blinda från 1963 (Zonabends översättningar båda två).

Här finns det utmanande och gripande läsning för många höstkvällar. Jag har inte mer än hunnit börja läsa själv, för är det något Frame förtjänar så är det en långsam läsning. Ord för ord. Märkvärdiga ord som formar berättelser för hjärna och hjärta:
"Återigen kommer jag bort från ämnet som var tystnaden och tänker på ljuset istället. Jag är född i södern, i en trakt som på den tiden var elektrifierad, så när solen gick ner, som den tidigt fick för vana att göra, och gled ner bakom stränderna på den gyttjiga laxöringsfyllda floden som hörde till staden och var uppkallad efter den, eller staden var uppkallad efter floden, och vad spelar det för roll egentligen, men där låg de tillsammans på slätten i södern, många kilometer från havet, och när solen gick ner var man tvungen att möta ängslan, känd som mörker, och rusta sig mot den med stearinljus och fotogenlyktor, hållna i handen, som skred före en när man gick i mörka gångar eller in i mörka övergivna rum." (Inledningen av Doftande trädgårdar för de blinda)
*

 En tidigare text här i bloggen om Frame:

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

*

Så här presenterar Modernista de fyra nysläppta böckerna:


Nyzeeländska Janet Frame [1924–2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Hon var intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni, och ett datum var bestämt för lobotomi, när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser och lobotomin avlystes. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.

Modernista ger nu ut Janet Frames fyra första romaner: Ugglor gråter [1957], Vid alfabetets gräns [1962], Doftande trädgårdar för de blinda [1963] och Ansikten i vattnet [1961]. De tre förstnämnda presenteras här för första gången i svensk översättning av Marita Zonabend.

I sin första roman, Ugglor gråter, skildrar Janet Frame på ett akut sätt tillvaron som annorlunda människa och kvinna på 1900-talet. Barnen i den fattiga familjen Withers är vart och ett på sitt sätt utsatt i världen. Teresa, »Chicks«, skyddar sig som vuxen med en tillkämpad normalitet som hemmafru. Medan Toby, med sin epilepsi, och ännu mer Daphne, med sin »galenskap«, ser sammanhang som inga andra omkring dem.

I Doftande trädgårdar för de blinda möter vi Vera, modern som väljer att leva som blind; Erlene, hennes dotter, som sedan länge vägrar att tala; och Edward, fadern, som har tagit sin tillflykt i ett avlägset land. Bortom dessa karaktärer arbetar ett medvetande som för länge sedan sprängt alla broar till de hemvana, införstådda tolkningarna av världen för att i stället gestalta en egen, färgstark om än plågad verklighet. Doftande trädgårdar för de blinda är en roman som bedriver en bakvänd magi med språket, bländar med sin fantasi och tvingar läsaren att konfrontera skräck och ensamhet, samtidigt som den inger hopp.

I Vid alfabetets gräns ger sig epileptikern Toby Withers i väg från sin hemstad för att bevisa att han klara sig i världen, till skillnad från vad folk i hans nyzeeländska hemstad tror. På båten till London möter han två andra ensamma resenärer, var och en med sin egen känsla av utanförskap. Karaktärerna i Vid alfabetets gräns går hårda öden till mötes, bara för att de råkar vara annorlunda. I slutändan räddas de ändå av Janet Frames unika poetiska energi.

Ansikten i vattnet är Janet Frames mäktiga och gripande dokumentation i romanform av sin mångåriga erfarenhet som intagen på nyzeeländskt mentalsjukhus under fyrtio- och femtiotalen. Återkommande hot om lobotomi, tortyr med elchocker och ständiga förödmjukelser var hennes vardag under de här åren. Men också en inre värld av underligt klara känslor och tankar, syner och förnimmelser, korresponder och sammanhang som inte liknar någon annans. Till sist är det hennes okuvliga vilja att författa om sitt helvete i fängelset som river de murar som omgett henne.



onsdag 22 augusti 2012

Rätten att häda

Marianne Lindberg De Geer lämnar nu den kommande utställningen Länsmuseet i Östersund, Jämtli, i protest mot behandlingen av Lars Vilks. Han har för övrigt själv på sitt oefterhärmliga sätt kommenterar det här. (Redan har konstnären Ola Åstrand anslutit sig till protesten och hoppat av).

Att det ska vara så svårt att skilja på de förlegade hädelseparagrafernas tid och den demokratiska yttrande- och tryckfrihetens, som får den politiska korrekthetens ängslighet att framstå som de totalitäras bästa allierade. Det bekymrar mig inte det minsta var, när och hur Vilks framträder. Det bekymrar mig betydligt mer att den mordiska och hatiska islamismen (aktivt verksam också här i Sverige, förstås) alltid har sina apologeter redo att dyka upp som gubben i lådan i varje ny konfliktsituation. Hade Vilks bjudits in av al-Shabaab för att berätta om hur det är att häda islam, så hade väl apologeterna applåderat och talat om mod och försoning, för det är så de fungerar. Men man kan alldeles frivilligt avstå från att ansluta sig till denna offentlighet. Vilket får mig att tänka på Winston Churchills ord: "You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life." Det är alldeles för lätt att tro att man "står för något" när man blir en del av den mediala kören. Det är förmodligen tvärtom, att man blir det därför att man saknar fantasi eller mod nog att avstå.

För övrigt utgav jag (på mitt dåvarande förlag, Studiekamraten som hämtat namn från den gamla bildningstidskriften som jag också utgav fram till 1997), i samarbete med Svenska Rushdiekommittén en skrift av Kerstin Ekman 1994. 

Rätten att häda heter den. Den borde spridas som flygblad i varje sådan situation. Dessvärre är den slutsåld sedan många, många år. 

Kort citat ur hennes skrift:
"Nu hotas Västerlandet av ett demokratiskt sammanbrott genom en grotesk karikatyr av dess värden (...) I Satansverserna har inte Salman Rushdie uppfunnit tvivlet på dogmerna, inte hittat på de hädiska tolkningar som sätter Muhammed och hans verksamhet i ett begripligt sammanhang. Han har inte ens hittat på att gyckla med det. Allt det där har bildade och sekulariserade muslimer gjort länge."
Det tragikomiska är att majoriteten av svensk offentlighet inte ens begripit detta. Den hugger så fort den får en chans - inte mot de människor som hotar vår frihet, utan mot budbärarna. Inte så sällan drabbas jag av insikten att denna offentlighet egentligen vill ha tillbaka hädelselagarna och spöstraffen för de konstnärer som "hädar", eller som det heter idag, "kränker" religiösa människor. Kanske skulle man rentav återinföra husförhören? En imam och en präst kunde tillsammans gå trappa upp och trappa ner och kontrollera så att allt går rätt till (så som sharia-poliserna i olika engelska städer gör redan idag under Ramadan). Så grotesk är samtiden. I tryck och på nätet.

En liten bit Kerstin Ekman får avsluta:
"Det må väl också finnas en tradition av västeuropeiskt stöd för dissidenter som så gott det går försöker använda förnuftet och framför allt arbetar för deras överlevnad. Som är ute i tid. När vi söker en tradition av stöd för det fria ordet, när vi letar på det i texter, i valfrändskaper och affiniteter som är djupt personliga avslöjar vi också karaktären av vårt eget engagemang. Själv har jag inte precis hittat någon frälsningsväg. Det skeptiska förnuftets humanism har aldrig gett sina anhängare mycket lycka. Inte heller särskilt mycket framgång."

Onsdag. Black Country. Uppdatering m.m.

I måndags kväll såg jag en dokumentär om Poundworld. Den kedjan, som skymtar till höger i bild, ligger nästan vägg i vägg med Poundland här i Walsall. Det speciella med dessa butiker är att allting betingar ett pris av 1 pund. Frågan är om någon vara där är värd mer än en tiondel. I dokumentären fick vi se hur de anställda piskas för minimilön, strax under sex pund i timmen. Och så fick vi veta att de "märkesvaror" som säljs där i själva verket är usla kopior av framför allt toalettartiklar, tillverkade i Kina - för Poundworlds räkning. Om inte annat så är detta ett exempel på hur det nygamla engelska klassamhället fungerar; skräp till de fattiga, äkta vara till de rika.
***

Uppdaterad information om Black Country-boken. Nu har det gått nio dagar sedan jag lade ut nedanstående information om min kommande bok. Jag summerar resultatet: 24 stycken har anmält sig som sponsorer. De flesta har betalt in pengarna, vilket gjort att jag kunnat förskottsbetala första ledet i processen. Jag behöver sex sponsorer till för att det ska gå runt. Samtidigt har jag fått in 26 förhandsbeställningar av köpare till boken, majoriteten av dessa är obetalda. Jag har satt 25 september som sista inbetalningsdag om man vill ha boken i det första utskicket. Nu hoppas jag att minst sex personer till anmäler sig som sponsorer och att fler förhandsbeställningar kommer in.

*** 

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.

Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.

Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com


tisdag 21 augusti 2012

"Det dummaste upproret i historien"

I nya numret av TLS anmäler Maria Golia sex böcker om "den arabiska våren". Jag fastnar genast för John R. Bradleys After the Arab Spring. How Islamists hijacked the Middle East revolts. Golia skriver att Bradely klär av myten om den arabiska våren som en folkens seger:

"When the gift of democracy is unwrapped it is the Islamists who will spring out of the box."
Nu nöjer sig inte Bradley med allmänt politiskt resonerande utan markerar en egen stark motvilja mot den retorik som västvärldens tröstat sig med. Han tar Tunisien som exempel, ett land där analfabetismen så gott som utrotats, där abort var tillåtet och sexualundervisning var obligatorisk i skolan. Det landet styrdes auktoritärt av Habib Bourguiba under en mycket lång frigörelseprocess från Frankrike, och den pågick i trettio år. Denna process hade kunnat fortsätta om hans efterträdare,

"Zine El-Abidine been less greedy and arrogant, his wife less ostentatious and her family less thuggish and opportunistic."

Tunisierna invände mot detta. Men vad fick de istället? frågar Bradley.

Bradley menar att den nye härskaren, islamisten Rashid Ghannaouchi, ledaren för Islamist Ennahda party kommer att leda landet bakåt mot medeltiden. Långt ifrån att ge folket makten kommer därmed "jasmin-revolutionen" att framstå som "det dummaste, mest kontraproduktiva upproret i historien."

När jag läser detta kan jag inte låta bli att tänka på Lina Ben Mhenni, som jag tidigare skrev om, och vars gripande skildringar av detta uppror ändå förblir en bild av frihetslängtan hos en yngre generation. Att de snuvas på friheten gör mig bara ännu mer övertygad om att varje folklig revolt förr eller senare manipuleras och kapas av någon ur härskarklassen, oavsett om den just då sitter vid makten eller om den står i skuggorna och väntar på sin tur. Det har inte minst den postupproriska situationen i Egypten och Libyen visat. Och i repris går samma tragiska drama vidare i Syrien, där wahhabiter, salafister och gudskrigare lovar massorna "frihet".



Tisdag. Ny bok på väg. England speglat i Sverige. Birmingham speglat i Malmö. Resor och läsningar.

Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia. Foto: Astrid Nydahl.

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Gammal kyrkogård i Selly Oak. Foto: AN
Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Dudley sett uppifrån borgen. Foto: AN
Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.

Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Darwin utanför biblioteket i Shrewsbury
Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.

Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com


måndag 20 augusti 2012

David Foenkinos: Nathalie – en delikat historia (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg).

Den gångna helgen slog Kristianstad svenskt värmerekord, 31,3 grader. Jag kände det. Det mesta av dygnen befann jag mig utomhus. Utmed Österlenskusten (Brösarps backar, Simrishamn) vid havet, under trädens skugga, på café, och så vid Ivösjöns norra strand i höjd med Vånga. Satt ner. Förblev sittande. Läste. Drack kaffe. Åt en sallad. Drack mer kaffe.

Men vad läser man när himlahettan trycker mot huvudet och när de glada barnen örlar runt i vattenbrynet? Jag valde en ny roman från Sekwa.

Försiktigt öppnade jag den. Med filmbilderna på omslaget – Audrey Tautou! – anade jag en bagatell. Och visst är den en bagatell. Men vilken charm, vilken övertygande lätthet i berättandet, och vilken humor. Bagateller behövs, de kan få oss att uthärda, de kan få oss att skratta - denna befriande muskelrörelse!

Jag läste som en törstig dricker vatten. Omöjligt att sluta, ens för en paus. Nu visste jag att jag läste en riktig Sekwa-roman, för är det något förlaget gjort sig känt för så är det dessa charmerande franska samtidsberättelser, så fulla av mänsklig värme och charm. Inne i boken kommer det en mening som bekräftar:

”Som en äkta portvakterska, men utan ett uns av igelkottens elegans, försökte hon lirka ur sin chef vad som hänt under gårdagskvällen.”

Minns ni Igelkottens elegans av Muriel Barbery? Så här inledde jag min recension när den kom:

”Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman.”

Just det hade man förstås kunnat säga också om Nathalie! Och referensen till Igelkottens elegans ter sig mindre anmärkningsvärd om man håller i minnet att hela denna bok – som blivit film, regisserad av David & Stéphane Foenkinos – vimlar av referenser och citat, från Cioran till Strindberg. Det är också så att det svenska spelar en avgörande roll i berättelsen om Nathalie, hennes kärlek och sorg, arbetsplats och männen på arbetsplatsen.

Man ska inte förstöra en fin roman med att berätta om innehållet och framför allt inte om hur det utvecklar sig. Så jag nöjer mig med att säga att Nathalie arbetar på ett svenskt företag i Paris. Chefen där gör allt för att få henne. Det visar sig omöjligt. Men in i hennes liv stiger Markus, Uppsala-bon som lämnat Sverige för Paris. Nu doppas allt i en IKEA-stämning som är ömsom komisk, ömsom rörande. Alla förstår ju att Nathalie och Markus utvecklar något egensinnigt och storartat. Men om det tiger jag.

Och nej, jag har inte sett filmen – än. Blir filmatiseringen av denna roman lika bra som Mona Achaches film Igelkotten, baserad på Igelkottens elegans, då kommer den att bli ett måste. Och därmed kommer också Sekwas svenska översättning av Nathalie att bli en storsäljare. Det hoppas jag, för under den kommande höstens dystra dagar kan den bidra till att hålla humöret uppe.

*
Så här presenterades filmen när den visades på Franska filmfestivalen i maj:

"Nathalie är vilsen. Ena stunden var hennes framtid ljus: hon var lyckligt gift och hade en lysande karriär. Men då hennes man dör i en bilolycka, förändras allt. Tre år senare sörjer hon fortfarande samtidigt som hon desperat kämpar för att gå vidare. En dag kysser hon sin kollega, den tafatta svensken Markus. För Nathalie var inte kyssen så avgörande som för Markus som blir över öronen förälskad."



Måndag. Min nya bok under produktion. Läs mer om alternativen köpa eller sponsra.

Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia. Foto: Astrid Nydahl.

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Elva dagar på buss genom Black Country. Foto: AN
Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Med Friedrich Engels reportage söker jag mig ner i den tidiga industrialismens Birmingham.
Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.

Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Darwin utanför biblioteket i Shrewsbury
Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.

Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com


söndag 19 augusti 2012

Simone de Beauvoir: Brigitte Bardot & Lolitasyndromet. Essäer (Modernista, översättning av Anna Petronella Fredlund)

Beauvoir om BB: "Hennes kläder är inga fetischer och när hon  klär av sig avslöjar hon inte något mysterium."
Jag läser Simone de Beauvoir för första gången på många år. Titelessän från 1959 i den här boken handlar alltså om Brigitte Bardot. Trots att jag vridit och vänt på den blir jag inte klok på vad de Beauvoir egentligen vill säga. Bernur orkar där jag sviktar, så läs hellre hans recension. Det jag här ska säga är nog mest en gammal mans gnäll.

"Alla män attraheras av B.B. men detta innebär inte att de är välvilligt inställda till henne. Majoriteten av fransmännen hävdar att en kvinna förlorar sin sex appeal om hon ger upp konstbegreppen. Enligt dem kyler en kvinna i byxor ner begäret (...) Hennes kläder är inga fetischer och när hon  klär av sig avslöjar hon inte något mysterium. Hon visar sin kropp, varken mer eller mindre (...) I kärlekens spel är hon jägaren lika mycket som bytet."
Och här, med rumpan bar hemma hos älskaren Nelson i New York, Beauvoir själv: "Hennes kläder är inga fetischer och när hon  klär av sig avslöjar hon inte något mysterium."

Enligt översättaren Anna Petronella Fredlund, som också skrivit ett efterord, visar essäerna i boken att "Beauvoir var den första som försökte formulera en etik, något som hon inte bara ansåg var möjligt på grundval av existentialismens syn på människan, utan som hon menade endast var genomförbart med den utgångspunkten." Och så avslutar hon med en förhoppning om att "Beauvoirs tänkande kommer att få betydelse i framtiden." Ja, det är möjligt, men så mycket till tänkande är det väl inte i just den här essän. Jag skulle snarare säga att den visar hur typisk hon är för sin egen tids tyckande. De övriga essäerna i boken ger henne en filosofisk tyngd, men jag har svårt att se Brigitte Bardot-essän som en sådan text.

"De flesta människor har inte modet att begränsa sexualiteten till vad den är och erkänna dess makt. De som utmanar sitt hyckleri blir anklagade för cynism."

Jag fäster mig förstås vid uttryck som "Alla män", "Majoriteten av fransmännen" och "De flesta människor". Man skulle vilja fråga henne: hur vet du det? Om det inte räcker att tala i egen sak, så hamnar man i detta tyckande, där man gör sig till tolk för "de flesta". Som tidig feministisk agitation kanske det räckte, frågan är om man idag ska läsa henne okritiskt och godta argumenten. Jag tror inte det duger. Avslutningsorden om Bardot är riktigt komiska:

"Jag hoppas att hon inte ska finna sig i att vara slätstruken för att bli populär. Jag hoppas att hon ska mogna, men att hon inte förändras."

Bokens övriga essäer är skrivna mellan 1944 och 1952 och avhandlar bland annat Maurice Merleau-Ponty, Sade och mer övergripande ämnen som moralisk idealism & politisk realism, samt litteratur & metafysik.


Nadira Naipaul om brittisk islamism

Nadira Naipaul tillsammans med maken.
Idag tar Nadira Naipaul till orda mot islamismen i Storbritannien. Det är befriande att läsa, eftersom hon själv kommit från muslimska Pakistan till London för att gifta sig med Nobelpristagaren V.S. Naipaul i en förvissning om att hon för alltid lämnat den kulturen och det förtrycket bakom sig. Hon vet, till skillnad från de flesta, vad hon talar om. Hela hennes artikel kan man läsa här. Nedan ett smakprov hämtat från slutet av hennes artikel:

So why, then, have successive Governments refused to acknowledge the incestuous cultures that have evolved in these ghettos? Why does no one challenge the existence of the so-called ‘Islamic Parliaments’, with their retrogressive laws, that exist in cities such as Bradford and Leicester?

In these cities, teams of vigilantes terrorise Pakistani communities. They turn up unannounced to homes, insisting that Ramadan is respected and checking that everyone has come to prayers. They force shops to close, they check that the community is fasting, that women wear the veil.

Let me be clear. No Muslim woman should be forced to wear a veil. No woman wore it in the era of the Prophet. These Muslims may see themselves as community champions, but they are fanatics who make life a misery for young people who want to integrate.

It is time for liberal Muslims to speak out. The defenders of our precious multiculturalism must get real. My message to those who promote these entrenched ghetto ideas is this: go home if you want to practise your form of Islam. There is no place for it here.

lördag 18 augusti 2012

J.M.G. Le Clézio: Pawana (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona).

Så har ännu en pärla av J.M.G. Le Clézio översatts till svenska, och tack vare Elisabeth Grates omsorg också utgivits (recensionsdag är på tisdag, men jag skriver om den nu).

J.M.G. Le Clézio föll över mig ett bra tag före Nobelpriset. Jag har läst allt som Grate utgivit och dessutom köpt på mig ett stort antal titlar antikvariskt. Tidigare texter om honom i min blogg finner du här, här, här och här.

Denna bok, utgiven i original 1992, är till det yttre en mycket anspråkslös sak. Den är bara 50 sidor lång. Men sedan jag delat upp läsningen på två kvällar fick jag ändå känslan av att ha varit med om en gripande berättelse av det slag man inte glömmer i första taget.

Berättelsen har två röster. Den första, som återkommer i ett andra avsnitt, är John från Nantucket. Den andra, som återkommer i bokens fjärde och sista avsnitt, är Charles Melville Scammon. Den senare har varit skeppare på Léonore. I januari 1865 har han seglat iväg i akt och mening att finna den plats dit gråvals-honorna kommer för att kalva. De seglar längs kusten i Baja California. Ombord har han den då helt unge pojken John.

Dessa två män har – som det tycks av egen fri vilja och en längtan efter jordisk rikedom – närmat sig det fasansfulla. Tack vare skepparen hittar de platsen där otaliga valar samlats för att kalva. Vattnet kokar av deras täta samvaro där. De harpunerar valar, dödar dem, för dem med sig. Men medan de arbetar hugger hajar in på de väldiga kropparna, och från himlen störtar de hungriga fåglarna. Vattnet förvandlas till blod, liv förvandlas till död.

Parallellt löper en annan berättelse som handlar om unge Johns förälskelse i en kvinna, Araceli, som de prostituerade mexikanska kvinnorna fått som slav av spanjoren Emilio (han som skaffade maten och spriten). Hon hade tagits till fånga av armén som sålt henne till Emilio. John kan inte kommunicera med henne, hon talar bara sitt eget språk. Men med ögonens språk finner och älskar de varandra.

De fyra texterna vävs samman till en sorgesång. Charles Melville Scammon tänker på den fråga som den unge pojken John ställde: ”Hur vågar man älska något som man har dödat?”


Black Country. Min nya bok är nu färdig för produktion!

Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia. Foto: Astrid Nydahl.

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Kanaldistriktet där en gång industrierna låg. Nu mondäna restauranger, nattklubbar och lägenheter.
Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.

Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Vardag i Sparkhill, ett av många islamiserade områden i Black Country.

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.

Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com


fredag 17 augusti 2012

Fredag. Fridag.

Foto: Astrid Nydahl
Under torsdagen gjorde vi hela bildarbetet till Black Country-boken. Jag skrev dessutom alla bildtexterna. Så det är inte mer än rättvist att fredagen blir en fridag. Vi åker till Simrishamn - sommarens första tur dit - och njuter av havet och småstadslunken. Det finns ett fint café där vi brukar sitta, och så botaniserar man hos antikvariatshandlaren som alltid har sina bord på marknadstorget. Kanske får man fisk med sig hem. Kanske kommer man tomhänt. Men man använder fridagen till allt det den ska innehålla av kravlöshet och försök till vila. Vem vet hur det går?

torsdag 16 augusti 2012

Bok, bokare, bokast...

Huvudlös stork i skördetid. Foto: TN
Ja, det är bara bokarbete som gäller nu. Under gårdagen kom en ny handfull sponsorer. Allt pekar framåt. Allt är bra. Men som alltid när det är fullt upp blir jag stressad och darrar på händerna. Inte blir det bättre av att den gigantiska skördetröskan arbetar utanför mitt fönster. Uppfordrande motorljud och pipandet varje gång den backar.

Nu därför en paus. En god fika och sedan en rejäl cykeltur. Paus, pausare, pausast.


onsdag 15 augusti 2012

Lyckan med läsare

Gudsreklam på New Street. Foto: TN
Sedan i söndags har jag privilegiet att varje dag stiga upp och möta en ny skara läsare i inkorgen - de beställer min kommande bok, eller så tecknar de sig som sponsorer. Det gensvar jag nu får gör att jag påminns om vad det innebär att ha en läsekrets. Den följer mig - tycks det som - i vått och torrt. Läser bloggen. Läser mina böcker. Att Black Country-boken skulle få denna respons kanske jag inte riktigt förväntade mig. Men jag tar tacksamt emot. Varje dag. Idag gör vi bildarbetet. Kanske tillkommer någon liten komplettering i texten. Jag ser nämligen att Helle Merete Brix gjort en intressant intervju med Christopher Hitchens son, Alexander Hitchens, om bland annat islamismen och EDL, kanske måste jag också citera ur den.

Vill du beställa boken, eller teckna dig som sponsor, klicka på glasblåsarbilden i högermarginalen, så får du all information.


tisdag 14 augusti 2012

Det går riktigt bra nu!

Bullring, ett av köptemplen i Birminghams centrum.
Tisdag idag, bara två dagar sedan jag annonserade Black Country-boken. Och det går riktigt bra. Jag har ett dussin sponsorer redan och ungefär lika många som vill köpa boken. Det utgör en bra grund på så kort tid. Jag hoppas det droppar in fler under veckan. På fredag sätter jag punkt för arbetet. Då är all text redigerad och alla bilder färdiga att läggas in i manuset. Vill du veta mer om boken så bara klicka på länken: här finner du all information du behöver.

måndag 13 augusti 2012

Uppdatering om min nya bok

Birminghams nya centralbibliotek under uppförande. Ska invigas 2013. Foto: AN
Igår eftermiddag lade jag ut texten om min nya bok. Det har redan börjat rassla till med sponsorer och beställare. Jag vill i denna uppdatering bara säga att det krävs cirka 30 sponsorer för att projektet ska gå att genomföra. Det tror jag är en realistisk uppskattning. Om sedan antalet beställare blir tillräckligt stort minskar förstås antalet nödvändiga sponsorer. Jag ser fram emot att få ta emot er, mina trogna läsare, i veckan framöver. På onsdag gör vi bildarbetet och sedan går ett komplett manus till sättning. Här finner du all information du behöver.

PS: Ni som anmäler er som köpare behöver bara uppge namn och adress, så återkommer jag senare med uppgifter om hur och när ni betalar.