söndag 12 augusti 2012

Min nästa bok är snart färdig för tryckning.

Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia. Foto: Astrid Nydahl.

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Kanaldistriktet där en gång industrierna låg. Nu mondäna restauranger, nattklubbar och lägenheter.
Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.

Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Vardag i Sparkhill, ett av många islamiserade områden i Black Country.

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.

Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com

Saul Friedländer: Tredje riket och judarna.

Saul Friedländer: Tredje riket och judarna (Natur och Kultur). Del 1: Förföljelsens år, 1933-1939 (översättning av Hans Dahlberg). Del 2: Utrotningens år, 1939-1945 (översättning av Nille Lindgren).

”Förintelsen är en bluff.” ”Förintelsen är vår tids nya religion.” Den som läser extremistiska sidor på nätet har sett dessa ord förut. Man finner dem hos nationalister och hos islamister. Det som tycks förena svenska islamister och vissa nationalistiska rörelser är just detta förakt för det judiska folkets största tragedi i modern tid. Till sin hjälp har de historierevisonister från såväl Skandinavien som Frankrike och England. På den väpnade sidan finns rörelser som Hamas och Hizbollah. Sitt starkaste ideologiska stöd har de ifrån den teokratiska regimen i Iran.

Ingen kan säga emot dessa tidens strömningar bättre än Saul Friedländer. Han föddes i Prag 1932, växte upp i Frankrike och är idag historieprofessor i Los Angeles och dessutom verksam vid universitetet i Tel Aviv. Hans namn förknippas med seriös forskning om tiden för den tyska nationalsocialismens barbari. Inte för inte fick han de tyska bokhandlarnas fredspris 2007.

Hans stora standardverk, vars första del utgavs i svensk översättning redan på 1990-talet, är nu komplett då det andra, nästan 900-sidiga bandet översatts.

Att läsa sig in i denna skildring av hur judehatet träder in i maktens boningar är framför allt en kuslig erfarenhet av hur små, små steg växer sig större för att sedan explodera i en orgie av våld och förintelse. Med tungt lastade sidor om 1933 förstår man hur den utvecklingen såg ut. Friedländer går ner i detaljerna. Berättar om varje enskild ny stadga som gör livet för judarna svårare och svårare för att slutligen helt avsluta det. Med konkreta personnamn, ortsnamn och datum får hans redovisning neonskyltens tydlighet. Här kan man inte värja sig med några ”å andra sidan…” eller några ”men…”. Allt är nämligen så entydigt att man blir överväldigad. Efter Hitlers maktövertagande ser man hur ett helt samhälle, inklusive kulturliv och kyrka, sluter upp och finner ariseringen nödvändig. Den tyska "renässansen" blir en del av vardagens självklarhet och forna vänner står plötsligt mitt emot varandra vid en avgrund. Det ”lämpar” sig inte att umgås med judar, oavsett om man är ett barn eller en fullvuxen person.

Ur denna nazistiska plattform växer sedan resten fram. Hitlers längtan efter ”livsrum” blir till ett europeiskt storkrig, och snart finner härskaren nya folkgrupper att förklara underlägsna och därmed bestämda för döden. Den tyska krigsmaskinen väller fram över ny mark. Länder ockuperas, kulturer läggs i spillror. Man kunde säga att det är en brist hos Friedländer att han inte berättar om romernas öde, eller om andra folkgrupper som blev offer för den ariska maktdrömmen. Men det är meningslöst att kritisera en bok för vad den inte är. Friedländers uppdrag är tydligt utsagt: han granskar Tredje riket och judarna.

Verkets första del slutar där åttio miljoner tyskar hyllar Hitler på hans 50-årsdag, den 20 april 1939. Judarna hade redan fått sin dom. Inte alla förstod vad den bestod i.

Del två skildrar ”utrotningens år 1939-45”. Jag märker att jag har rent fysiskt svårt att skriva ner den titeln. Ordet ”utrotningen” är så avhumaniserat och grymt att det blir frånstötande. Men ändå inser jag att Friedländer med det (i original ”extermination”) vill visa hur man från nazistiskt håll såg på det judiska folket. De utgjorde ett slags ”ohyra” som man var tvingad att utrota. Uppdraget var möjligen motbjudande, men det var nödvändigt.

Boken är indelad i tre avsnitt, som i tur och ordning berättar om terrorn hösten 1939-sommaren 1941, massmorden sommaren 1941- sommaren 1942 samt Shoa (det vill säga förintelsen) sommaren 1942 – våren 1945.

Jag inser rätt snart att man kan använda Friedländers arbete som ett rent uppslagsverk. Det rymmer nämligen det mest grundläggande man behöver veta om nazismens år vid makten. Han drar upp de stora linjerna samtidigt som han är ohyggligt noggrann med detaljerna. Han leder oss bokstavligt talat in i de judiska familjernas vardagsrum, för att vi ska förstå hur processen såg ut. Andra bandet har dock en större tyngdpunkt lagd vid de centrala makternas huvudfigurer, deras politik och militära överväganden. Därför blir här Stalin en lika viktig aktör som Hitler. Det pågick ett smutsigt spel mellan de tyska och sovjetiska regeringarna, vilket skildras ingående. Hitler spelade skickligt på den antijudiska stämningarna, och Friedländer konstaterar:

”Om judarna var den osynliga länken som förenade kapitalismen och bolsjevismen så kunde en stormflod av i all oändlighet upprepade anti-judiska angrepp som framställde kriget som ett judiskt krig, ett krig som judarna startat för att bevaka sina egna intressen, påverka den utländska opinionen och underblåsa antagonismen mellan å ena sidan Storbritannien och USA, och Sovjetunionen å den andra (…) Den förnyade hätskheten i den anti-judiska kampanjen efter Stalingrad hade sin egen inneboende logik.”

Vi vet hur det slutade. Vi vet i stora drag varför det slutade så. Saul Friedländers verk ger oss all den grundläggande kunskapen.

Låt mig avsluta med ett kort citat. Det kommer från Hermann Göring som den 12 november 1938 sa: ”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland".

Uppdatering: intressant understreckare i Svenskan idag i samma ämne.


lördag 11 augusti 2012

Vid Hammarsjön

Cykel- och gångstigen utmed sjön. Till höger, bakom betongfundamenten och grönområdet ligger den nya, kraftigt förstärkta vallen som skyddar staden från vattenmassorna. Här kan du läsa om stadens vallar och historia.
Att promenera under grundvattennivån är alltid lika märklig. När man gör det utmed Hammarsjön blir det så tydligt eftersom den höga vallen finns till höger om en. Utan den vallen hade Kristianstad riskerat täta översvämningar (läs gärna reportaget vid denna länk, för det är precis där jag vandrade och vilade idag).

Jag vandrar där och låter den friska luften från sjön svalka mig. Sitter sedan på en bänk, glor mot fjärran holmar och himlar, ser ormens skinn ligga torkande på en sten, noterar att jag för första gången ser stenen som markerar den gamla stadsgränsen. Jag häller upp en kopp kaffe och njuter av doften som blandas med den friska, lätt kylda luften.

Tystnaden bryts bara av cyklister, joggare av flanörer. Men ingenting tar bort friden, den strålar från växter och vatten.

Port till vattenslussystemet där avrinningen sker.


Bilder: Astrid Nydahl

Rabbi Jonathan Sacks om multikulturalismen

I mitt arbete med Black Country-boken har jag ägnat mycket kraft åt att försöka skildra hur olika representanter för samhälle, kultur och religion ser på den multikulturella ideologin. Så låt mig visa hur de brittiska judarnas företrädare, rabbi Jonathan Sacks beskriver problematiken:

”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom.

Det första folk som prövade multikulturen, holländarna, var också det första folk som ångrade den. Princeton-sociologerna Paul Sniderman och Louk Hagendoorn fann att holländarna förespråkade tolerans och var motståndare till multikulturalism. När de tillfrågades vad skillnaden var, svarade de att toleransen bortser från skillnaderna medan multikulturen gör stor sak av dem vid varje enskilt tillfälle.

Multikulturalismen är en del av ett större europeiskt fenomen av moralisk relativism, en doktrin som blev inflytelserik som ett svar på förintelsen. Man menade att moraliska ställningstaganden var tecken på ”en auktoritär personlighet”. Moraliska ställningstaganden betraktades som första steget mot fanatism. Men moralisk relativism är i själva verket nådaskottet för civilisationen. I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.

Där står vi idag. Extremisterna får all uppmärksamhet och rubrikerna, och de blir förebilder för unga människor. Eftersom det saknas en nationell identitet som de kunde känna lojalitet med, blir det aldrig fråga om en prövning. Fenomenet som tidigare var ovanligt är nu vida spritt i Europa, nämligen att barn till invandrare är mer fientliga gentemot värdlandet än deras föräldrar var, och de känner sig mer främmande för dess värderingar.”

Lennart Sjögren: Den stora munnen (Bonniers)


I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgängligheten

Lennart Sjögrens bok Den stora munnen, är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen. 

”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?

”Hos de mycket gamla/ samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om” heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare.

Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.

Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:

”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”


Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.

fredag 10 augusti 2012

Det armeniska folkmordet.

Armenier som bränts levande av turkiska soldater i Sheykhalan, 1915 Foto från Genocide Museum.
Turkiet har inte gjort upp med sin historia. Fortfarande hävdar landets elit att några förbrytelser mot armenierna aldrig ägt rum. Just därför bör man läsa Klas-Göran Karlssons bok De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd (Atlantis). Innan jag börjat läsa boken fann jag titeln förbryllande. Inne i texten kommer förklaringen:

"Barnen skonades inte, allt i enlighet med den förfärliga kollektivskuldslogik som Henry Morgenthau tillskriver Taalat Pascha och som går ut på att de som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Alma Johanssons vittnesbörd från barnhemmet i Mush illustrerar väl logikens tillämpning i verkligheten: 'Jag gick till mutessafiren och bad honom visa barmhärtighet åtminstone mot barnen, men det var förgäves. Han svarade att de armeniska barnen måste förintas tillsammans med sin nation. Alla människor omkring oss togs från vårt sjukhus och barnhem. De lämnade oss med tre personer ur tjänstefolket. Under dessa förfärliga omständigheter brändes Mush ned till grunden.' En av folkmordets utforskare använder just behandlingen av de armeniska barnen för att peka ut en kvalitativ skillnad mellan folkmordet och de hamidiska massakrerna på 1890-talet..."
Det mesta som Karlsson dokumenterar i sin bok var nyheter för mig. När ett svenskt förlag ger ut en sådan bok borde den väcka ett ramaskri. Jag har förvisso läst en och annan recension och en understreckare i Svenskan, men såvitt jag kan erinra mig har boken inte ens kopplats till den (fåfänga) turkiska drömmen om ett EU-medlemskap. När jag tänker på hur omvärlden tvingade Tyskland till en uppgörelse med det förflutnas stora förbrytelser, så förvånas jag över med vilken mildhet samma omvärld behandlat och fortsätter att behandla Turkiet, dess politiska elit, militära makthavare och intellektuella medlöpare. Vi vet att människor förföljs, dras inför domstol och till och med mördas för att de ens talar om det inträffade. Att läsa Karlssons bok är att själv lära sig orsakerna.



Jørgen Leth: Kunsten at gå på gaden. Tekster fra tresserne (Gyldendal. Redigeret og med efterskrift af Lars Movin).

Jag har haft anledning att skriva om Jørgen Leth många gånger förut. Han finns med i min bok Kulturen vid stupet och jag har skrivit om honom i bloggen. Idag utkommer årets tredje bok av och med honom. Tidigare i år, i samband med hans 75-årsdag kom Samlede digte och den fina memoarboken Et hus er mere end en ting, tredje bandet i sviten Det uperfekte menneske.

Men i ärlighetens namn ska nämnas att han gett ut två andra verk under året, Netop gentagelsen er det smukke. Samtaler om cykling med Rolf Sørensen, samt Vi sidder bare her. Ord og musik.

Och så får man förstås inte glömma filmen Det erotiske menneske. Den skriver jag om här, samtidigt som jag lagt ut min essä om honom från Kulturen vid stupet.

Boken som kommer ut idag är rena godisbutiken för oss som älskar Leth. Här ser vi den unge författaren, journalisten och diktaren i full frihet. Gång på gång ser jag hur texterna i den pekar fram mot resten av livsverket. Resetexterna, inte minst de från Polen, är ruskigt bra. Socialreportage och estetiska resonemang i samma andetag. Ömsinta människoporträtt. Saklighet och kritik. Det finns där alltihop.

Redan 1960 kommer han till Polen och skriver med upptäckarens ögon om detta land som på femton år rest sig ur krigets aska och återuppbyggt sin huvudstad;

”Warszawa er en mærkelig by. Den er ny og dog ikke ny. Da russiske tropper for femten år siden stod foran ruinerna, var der slet ingen by mer (…) Nu er en ny levende by vokset op, og det er helt forbløffende – og gribende – at bykernen er genopbygget ganske korrekt, som den var før krigen.”

Med alla dessa års perspektiv vet vi också att den sovjetiska armén stannade kvar i många år, och att först ett folkligt uppror så småningom kunde befria Polen från den kommunistiska tvångströjan.

Boken är indelad i avdelningar som avgränsar både ämnen och metoder. I journalistik-avdelningen möter vi en ung Leth som vill gräva fram och presentera samtidens författare, filmregissörer och såväl jazz- som popmusiker. Bara att få läsa hans artiklar om The Beatles första konserter i Danmark är oerhört befriade. De ger mig ständiga återblickar till det som var barn- och ungdom i mitt eget liv.

Intervjun med Mick Jagger, gjord redan 1965, är en viktig pusselbit in i den populärkultur som också skulle påverka så många unga människor att det nu, fyrtiofem år senare framstår som ett mindre mysterium. Jagger säger att han känner sig som en berömmelsens fånge, och att han tänker syssla med något helt annat ”når det ikke er sjovt mere”, och med övertygelse förkunnar han att Rolling Stones inte

”er min  tilværelse om nogle år. Ingen skal tro, at jeg er så naiv at tro, at jeg kan blive ved med at synge sådan, som jeg synger nu.”

Det är onekligen ett fint perspektiv man får på saker och ting, när man läser ett sådant uttalande först nu. Vem kunde tänka sig Mick Jagger eller John Lennon göra något helt annat?

Och när jag ser hur han möter författarna, inte minst poeterna, i Danmark tänker jag på, att de är unga men redan formade till de konstnärer man möter långt senare i livet, många av dem nu döda sedan länge: Thorkild Bjørnvig, Uffe Harder, Ole Sarvig och Ole Wivel, bland andra.

I samtalet med Jørgen Gustava Brandt (1929-2006) hävdar denne:

”Digte er til for at vække slumrende sjæle, skærpe deres kritiske evne, deres nysgerrighed.”

Uffe Harder (1930-2002) slår ett slag för möten med läsarna och säger:

”Personligt mener jeg, at når man har udgivet en bog, så er det konsekvensen, at man er indstillet på at svare på folks spørgsmål og altså stå til ansvar for den handling, man har gjort.”

Sist i avsnittet har redaktör Movin valt ut fjorton recensioner skrivna av Leth, där han bland annat tar sig an Henrik Nordbrandt, Kirstens Thorup och Inger Christensen (diktsamlingen Det). Om Det skriver han:

”Det hér kan ikke riktigt blive en anmeldelse. Jeg har læst Inger Christensens ny bog Det, men jeg er ikke færdig med Det. For mig er Det slet ikke en bog, man sådan kan lægge ned foran sig og sige: Det var den bog, det var sådan og sådan, og nu til den næste. Det er nemlig en af sjældne bøger, som laver et kæmpekrater i det litterære øjeblikbillede – og som giver én mærkelige dage, man ikke kommer urørt fra.”

Det skulle ju visa sig att Leth hade rätt. Diktsamlingen Det är idag en självklar del av en nordisk, poetisk kanon.

Och att här finns en hel svit recensioner av balett hade jag inte väntat mig. De är mycket intressanta.

Avsnittet om resorna är bokens höjdpunkt. Där tar oss reseskildraren med till Spanien, Polen, olika afrikanska och sydamerikanska länder och miljöer, samt till den tidens högsta hippie-dröm: Nepal. Det är skoningslöst uppriktiga texter om de västerlänningar som iklädda såväl hippiens som turistens skepnader våldförde sig både kulturellt och handgripligt på människor vid Himalaya i sökandet efter Shangri-la. Dessa texter tar oss också med till Tibet och norra Indien, där fientligheten mot utlänningar är särskilt påtaglig. Boken innehåller sist ett antal skönlitterära texter samt Leths samtal med den legendariske tävlingscyklisten Ole Ritter.

I sitt förord till boken skriver Leth:

”Altså, den selvforelskede Jørgen Leth er blæst omkuld af det arbejde han lavede engang.”

Så kan man se på sitt unga, skrivande liv, utan all högtidlighet, men i medvetande om de årens formande betydelse. Jag menar att den här volymen kommer att bli viktig i Leths verkförteckning. Inte som kuriosum eller arkivexempel, utan därför att den består av så fantastiska texter, som alla erbjuder något av vikt för en Leth-läsare. Det förblir jag.

torsdag 9 augusti 2012

Henry Miller om hälsa och frihet

Henry Miller i en situation han säkert betraktade som motsatsen till vanärandet av livet.
Henry Miller skrev i Den luftkonditionerade mardrömmen, (Gebers 1948, översättning av Sten Söderberg) om sin kritiska syn på de moderna samhällena utifrån främst exemplet USA. Han tog där upp en rad olika fenomen. Några av kapitelrubrikerna skvallrar om vad, till exempel "Den bedövade själen", "Hitler och hans muralmålningar", "En ökenråtta" och "Goda nyheter! Gud är kärleken!", så låt mig bara bjuda på några korta avsnitt ur den sistnämnda essän (som ju främst handlar om det faktum att människan överskattar sig själv, gör sig till "Gud"):

"Denna galna verksamhetsiver som har oss alla, rika och fattiga, svaga och mäktiga, i sitt grepp - vart för den oss? Det finns två saker i livet som det förefaller mig som om alla människor åstundade och mycket få uppnår (eftersom båda tillhör den själsliga världen) och det är hälsa och frihet (...) Vi har degenererats, vi har vanärat det liv vi sökte upprätta (...) Våra förfäder kom och sökte en undanflykt från sina förtryckare och de började med att förgifta indianerna med alkohol och veneriska sjukdomar, med att våldta deras kvinnor och mörda deras barn. Livets visdom, som indianerna  besatt, den föraktade och bespottade de."

Joseph Brodsky om att lämna...

Omslaget till Bengt Jangfeldts omistliga bok om Brodsky.
Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:

”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra.Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.”
Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande ”platser” som kulturjournalist och kritiker.

Allteftersom jag utvecklats och förändrats har dessa platser tyckts mig otillräckliga, ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna kvar, argumentera för förändring. Brodsky igen:

”Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.”

Om en plats, en organisation eller en förening också lockar till sig andra som kräver att få dela den med mig, på de givna villkoren, utan förändring, måste jag genast lämna den. Att stanna kvar vore att förnedra mig själv. Istället för att ängsligt be om nya uppdrag som betalas med pengar, drar jag mig undan, hoppar av, flyr. 2012 kan jag konstatera att jag är medlem i en enda organisation, nämligen Sveriges Författarförbund där jag blev invald på 1970-talet. Och ett enda uppdrag har jag kvar: att skriva lektörsutlåtanden för Bibliotekstjänst. Om 10 månader pensionerar jag mig! Inga fler avhopp kommer att behövas, och ändå kommer jag alltid att minnas Brodskys ord.




onsdag 8 augusti 2012

Péter Nádas: Egen död (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg).

Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."

tisdag 7 augusti 2012

Sverige, den oskyldiga enfaldens stamort på jorden

Sverige, den oskyldiga enfaldens stamort på jorden - ja, hon skriver så, Cordelia Edvardsson, i Svenska Dagbladet. Och jag tänker, utan att gå in på ämnet hon avhandlar; hur kan det komma sig att just Sverige blev den europeiska nation där man kan göra nästan precis vad som helst och komma undan med det. Ja, jag skrev nästan.

För det finns saker man aldrig kommer undan med. Om man påpekar att kejsaren - statsapparaten och åttapartiets riksdag - är naken, så dras man i tjära och fjädrar. Om man säger att nationen är på väg utför, eller om man antyder att den europeiska nivelleringen är vår kollektiva olycka, och dessutom uttrycker en tanke om att man ser orsaker och samband, då skjuts man ut i marginalen eller förs in i tystnadens tortyrcell.

Cordelia E. har en skarpare blick än de flesta. Beror det på hennes livsöde? Ja, det gör det förstås. Och ändå kan jag instämma i allt hon skriver. Både i denna krönika och i det hon skrivit tidigare. Hon har blicken och moralen - som de flesta av oss saknar. Sverige, den oskyldiga enfaldens stamort på jorden.

Uppdatering 8/8: Jag vill gärna lägga till en länk här.

Avraham Burg: Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan, och Shlomo Sand frågar: finns det ett judiskt folk? DN har vissa svar idag!

Avraham Burg föddes i Jerusalem 1955. Hans far var född i Tyskland och modern i Hebron (en av de överlevande från pogromen 1929). Under åren 1999 – 2003 var Burg talman i det israeliska parlamentet Knesset och en av aktivisterna i Fred Nu-rörelsen.

Hans bok väckte uppståndelse då den utkom i Israel 2007. I centrum står frågan om den israeliska statsbildningens karaktär samt den plågsamma skugga som förintelsen kastar över allt judiskt liv.

Burg menar, vilket titeln väl illustrerar, att världens judar, men framför allt staten Israels medborgare, måste befria sig från vad han kallar "dödsmystik som häftar vid minnet av förintelsen" och istället skapa en framtid där judendomens rika humanistiska tradition blir vägledande. Burg ser föreställningen om att ”hela världen är emot oss” som det primära hotet mot Israels framtid. Han återkommer till judendomens historiska arv och menar att det som idag är huvudfåran i sionismen går på tvärs mot det som var humanism och bildning.

Det är ett slags krigspolitiker som har makten i Israel, en elit som lever av konflikterna och krigen. En verklig fred finns inte ens i deras föreställningsvärld. Burg återvänder till några av Israels tidiga teologer och filosofer, sådana som varnade för att Israel skulle underkuva ett annat folk och fortsätta leva i en gränslös stat där ockupationen blev en del av vardagen. Vad har det inneburit för judenheten globalt?

Burg svarar att Israel blivit den farligaste platsen att vistas på för en jude. Det som skulle vara en nationell gemenskap och en fristad för judar blev själva kärnpunkten för en evigt pågående, blodig konflikt. Burg menar att statsledningen i Israel medvetet förhindrar en utveckling bort från det förintelsekomplex som betraktar palestiniern som en arvtagare till nazismen och som ser varje krig som en strid mot en postum Hitler.

Man kan läsa Burg med öppet sinne eller med den förutfattade meningen att han är ute efter sensation. När jag läser hans bok blir jag förstås skakad, samtidigt som jag märker att jag tidigare stött på många av de uppgifter han lämnar. Skillnaden är att han sätter in dem i ett personligt perspektiv. Den man som talar är född i landet, har tillhört dess översta elit men dragit helt andra slutsatser än den. Han inger respekt och borde fungera som utgångspunkt för en seriös, smärtsam men nödvändig diskussion om framtiden. För det är väl ändå ingen som tror att den sittande israeliska regeringen på minsta sätt kan bidra till annat än en katastrof? Varje samhälle behöver sina opponenter. Varje mänskligt kollektiv behöver motröster. Frågan är om Burg blir hörd, och om hans historieskrivning har en chans att analyseras och diskuteras i en konflikt där själva vardagen kommit att handla om liv eller död.

****

”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.

”Fanns inte juden skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom” ur ”Réflexions sur la Question juive” av Jean-Paul Sartre.

Nå, varför samla dessa uttalanden på det här sättet? Jag gör det av ett enda skäl. Det är nämligen så att jag läst Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (Voltaire Publishing, översatt från engelska av Ulf Gyllenhak). Originalet publicerades på hebreiska 2008. Boken lär ha vållat ordentlig debatt i Israel. Författaren är professor och föreläsare i historia vid Tel Avivs universitet. Han föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger, av sovjettrogna, polsk-judiska föräldrar. Familjen kom till den nybildade staten Israel, och författaren växte upp där.

Ville man vara elak, kunde man till citaten från Finkielkraut och Sartre foga ett likadant av Sand: "Det finns inget judiskt folk." Så skulle man nämligen kunna sammanfatta hans bok, som är allt annat än lättillgänglig.

Den historia han skriver går konsekvent på tvärs mot all vedertagen sådan. Men man får vara mycket väl inläst på såväl biblisk som jordisk historia, kunna den egyptiska forskningen och därtill vara insatt i de historikerstrider som uppenbarligen rasar i den judiska världen. Sand använder minst två metoder: källkritisk läsning av historieskrivningar samt belysningar av genetisk antropologi. Men boken sönderfaller genast i två: den första, och mest omfattande, är den som går tillbaka på judisk historia och snabbt kommer in på det khazariska spåret. Den andra är ett slags samtida polemik som omfattar allt ett samhälle kan sägas vara: identitet, etnicitet, religion, nationalitetsfrågor och annat.

I det avseendet står de två identiteterna "israel" och "jude" i skarp motsättning. Hur, ja det får man veta om man läser bokens sista hundra sidor (den är totalt dryga 400 sidor tjock). Jag har inte för avsikt att gå närmare in på bokens teser. Det saknar jag kunskap till. Men jag finner det bestickande att de ofta sammanfaller med samtida antijudiska ställningstaganden så som de formuleras av islamister och nationellt sinnade rörelser.

Senaste forskningsrönen om detta judiska folk publicerades i Dagens Nyheter under tisdagen. Det man där kommit fram till kanske trots allt är bestickande för både Sand och andra?

Bland annat kan man där läsa:

"Han och hans kollegor påpekar att det länge debatterats om judarna verkligen är ett folk, förenat av blodsband, eller om de är en disparat samling människor som i huvudsak har sin tro gemensam. Nu konstaterar de att det förstnämnda är det mest riktiga. De har tidigare visat att judarna med ursprung i Mellanöstern, Spanien, och resten av Europa, har gemensamma rötter som sträcker sig mer än 2 000 år bakåt i tiden."

Israel versus Iran. Krig?

Bosarpasjön i juli. Foto: AN
Varje dag läser jag, främst i israeliska Haaretz, texter som diskuterar och debatterar risken för att storkrig mellan Iran och Israel. Idag publicerar Expressen en längre text av den israeliske författaren David Grossman, som bland annat skriver:

De som förespråkar ett anfall ser en enkel axel, vars motpoler betecknas "bomba" eller "bli bombad", med ett tecken hängande ovanför: "Oavlåtligen ska svärdet få frossa". Israeliska ledare är så fångna i detta tänkesätt att det tycks vara ett påbud från himlen eller en naturlag, som nästan alltid dömer Israel att välja den ena av två vägar i varje dilemma eller säkerhetskonflikt: "bomba eller bli bombad", anfalla eller bli anfallen.

Ett Iran rustat med kärnvapen är förvisso en verklig fara, inte bara en paranoid uppfinning i den israeliska regeringens fantasivärld. Men även i den rådande situationen finns det andra utvägar, andra alternativ än att handla eller inte handla, och naturligtvis finns också den otvetydiga amerikanska försäkringen att Iran inte kommer att bli en kärnvapenmakt.
Han frågar sig också var den israeliska fredsrörelsen är, och varför det är så tyst på Israels annars så demonstrationsfyllda gator. Avslutningen av hans artikel lyder så här:

Varför stiger dessa personer inte fram den dag som i dag är, medan det ännu är möjligt och säger: Vi delar inte den megalomaniska visionen, den messianskt-katastrofala världsbilden? Är lojaliteten med systemet viktigare än lojaliteten med allt vad de tidigare hängivet gjort för Israels säkerhet och framtid?
Och vad ska man säga om oss, det israeliska folket, som plötsligt har förstummats mitt uppe i detta annalkande mörker, vi som sluter oss som musslor i fatalistisk resignation, blinda inför det hot som växer för varje dag? Hur ska vi kunna se oss själva och våra barn i ansiktet när vi en dag blir anklagade för vår tystnad? Varför gick inte vi ut på gatorna och demonstrerade mot att ännu ett möjligt krig startades å våra vägnar? Varför slog vi inte upp ett enda protesttält framför premiärministerns residens för att varna för den potentiella förödelse vi leddes mot? Det är ju – som poeten Bialik sade i ett annat sammanhang – vi som kommer att få betala priset för krigsutbrottet med blod och märg.
 Läs hela Grossmans text här.



Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström)

När bloggaren Bernur meddelade att han skulle utkomma med en bok om Virginia Woolf kände jag inte till sammanhanget. När jag nu läst den vet jag att den inleder en serie ”litterära profiler” på förlaget h:ström, där bland annat också biografier över Italo Calvino, Albert Camus, Franz Kafka och Joseph Roth ska ingå.

Vi som läser bloggaren Bernur vet att han närmast äter litteratur. Hans lästakt är lika hög som hans blick för texten är klar. Och det är inte utan betydelse att han blandar litteraturen med en musikalisk populärkultur som är signifikativ för hans generation. Bland de ständigt återkommande – som om de sjöng i bakgrunden – finns Morrissey och Patti Smith. Hans läsningar går hela vägen från klassikerna till samtidens mer eller mindre läsvärda romaner och diktsamlingar. Han har mycket att säga om bildning och utbildning. Ibland fräser han till ordentligt. För det mesta skriver han återhållsamt, analytiskt. De kvalitetsmässiga preferenserna tvivlar man inte på.

I boken tecknar han Virginia Woolfs biografi med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.”

Han konstaterar också att Woolf befinner sig vid sammanbrottets rand efter varje avslutad bok. I det illustrerar hon E.M. Ciorans påstående om att varje bok är ett uppskjutet självmord. Kohlström säger att hon inte kunde unna sig att vara sjuk så länge hon skrev.

Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.”

När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus. Det var psykisk sjukdom och inte de anhörigas eller miljöns fel att det slutade så. Istället för att skuldbelägga någon annan kan vi förstå varför hon gjorde det. Kohlström citerar ur hennes gripande avskedsbrev till maken, det som slutar med orden ”Jag tror inte att två människor kunde ha varit lyckligare än vi har varit”. Med skriften försökte hon skjuta döden framför sig. Hon skrev frenetiskt och efterlämnade tusentals brev, dagböcker och manuskript till romaner och essäer, liksom litteraturkritik. Mot denna skrivandets vardag stod sysslolösheten som ”skulle utgöra en fertil mark för orons onda blommor” konstaterar Kohlström och tillägger ”Skrivandet kan också ha fungerat som en broms för självmordstankarna.”

Kohlströms kommentar till den mytologi som vuxit fram runt henne är särskilt intressant: ”Att genistämpla en författare är likväl ett sätt att avväpna denne, i en förminskningsstrategi.” Jag ser här ett samband mellan Woolfs och Sylvia Plaths öde, inte minst för att de båda genom sina självmord placerats i ett särskilt fack för döda genier. Myten, ikoniseringen, skymmer verket. Att läsa romanerna måste låta sig göras utan ett ständigt sneglande på dödsannonsen.

De läsningar som sedan följer är fria vandringar ut och in i berättelser, sammanhang och egna reflektioner. Kohlströms text är långt ifrån vetenskaplig – tack och lov – och dess minimala notapparat är inte avsedd för avhandlingar. Tvärtom är det fråga om en personlig skildring av ett författarskap. Han lyfter fram romankaraktärerna och förklarar för oss vem de är, vad de kan tänkas symbolisera och i vilket sammanhang man ska se texten. Lägg bara märke till en sådan sak som att ”fåglarna i träden talade grekiska” – en vanföreställning som uppträdde både i Woolfs liv och i hennes text.

Kohlström vidrör anklagelserna om att Woolf i sina verk skulle ha givit uttryck för antisemitism. Här blir jag osäker. En fiktiv karaktär kan mycket väl vara judehatare utan att författaren själv är det. Och Kohlström går försiktigt fram, som om han inte själv var säker på hur det förhåller sig. Han talar om ”de mest flagranta exemplen på eventuell antisemitism”. Och efter ett citat ur Åren skriver han: ”Här förstärks denna möjliga antisemitism”. Vi vet från dagböckerna att Woolf skålade för Hitler. Men jag vet inte om ”eventuell antisemitism” låter sig beskrivas som ”flagrant.” Först måste den fastställas. Eller avvisas.

Självklart behandlar Kohlström också Woolfs klassiska bok Ett eget rum, hennes ryktbarhet som feminist och suffragett. Men hur var det egentligen med den saken? Hon skriver själv om ordet feminist att det är ett ”ord utan mening (…) ett dött ord, ett korrupt ord”.

Tidigt i boken säger han att Woolf gärna använder sig av stereotyper: ”Kvinnorna är uttråkade – männen bara tråkiga”. Ett eget rum betraktar han i lika hög grad som en poetik, där hon också handgripligen ger råd till blivande författare. Mot detta slags stereotyper kan man ändå konstatera att hon drömde om en framtid där män och kvinnor strävar mot samma mål.

Det första jag tänkte när jag slog ihop boken var att jag skulle återvända till Woolf, hennes böcker har alltför länge tigit i bokhyllan.

måndag 6 augusti 2012

Praktisk livsfilosofi

Bosarpasjön i juli. Foto: AN
Nya varmvattenberedaren installerades i fredags. Vi hade en 70-liters som havererat och skulle som ersättning få en ny 50-liters. Rörmokaren beskrivs här i trakten som "tidernas superlugnaste". På frågan om det skulle räcka med en 50-liters för två personers behov av dusch, tvätt och disk, svarade han:

"Ah ja, det ska räcka. Tar varmvattnet slut så slutar man väl duscha."

Så enkelt kan en praktisk livsfilosofi sammanfattas. Jag tar den till mig.

Tony Judt: Illa far landet. Minneshärbärget.

Tony Judt: Illa far landet (Karneval, översättning av Lars Ohlsson)
Tony Judt: Minneshärbärget (Karneval, översättning av Elisabeth Helms)

Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang: ”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”

Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”

Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen. Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.

Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.

I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.

Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om.

Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exemepl Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor. Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?

Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna: ”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.

Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?

Tony Judt avled i augusti 2010. Två år tidigare hade han vid sextio års ålder fått diagnosen ALS. Svårt sjuk, totalförlamad och med en grotesk mask för ansiktet för att alls kunna andas vistades han nattetid i det han kallar Minneshärbärget. Det är också titeln på den bok som släpps samtidigt med Ill fares the land. Judt tillämpade en kinesisk minnesteknik som gjorde det möjligt för honom att diktera denna vackra och smärtsamma bok, färdigskriven bara månader innan han avled. Boken inleds med ett klaustrofiskt avsnitt där han berättar om sjukdomen och hur livet gestaltar sig när den slagit till.

Det är en gripande text av en samtida intellektuell som vägrar erkänna sig besegrad, som in i det sista ville arbeta, utifrån de allt svårare villkoren. Sedan går han in i minnena, han ser tillbaka på de tidiga barndomsåren. Särskilt fäster jag mig vid hur doft- och färgrika dessa minnen är. Som om man satt bredvid Judt och han bläddrade i fotoalbum. Jag kommer länge att minnas avsnittet där han berättar om sig själv som tonårig agitator på en israelisk kibbutz. Mot slutet av minneshärbärgets bilder, röster och situationer återkommer han till det som avhandlats i Illa far landet. Jag vill avsluta med att citera det och påminna om att vi med dessa två böcker berikats i en politisk diskussion som i det närmare avstannat:

”Att vara ’dansk’ eller ’italienare’, ’amerikan’ eller ’europé’ kommer inte bara att vara en identitet, det blir ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter. Staten kommer inte att försvinna utan är kanske på väg att få en ny roll. Privilegier som medborgarskap och uppehållstillstånd kommer att användas som politiska trumfkort (…) I detta sköna nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket. Mitt folk.”

Efter att djupgående ha studerat de sociala och kulturella rörelserna i 2000-talets värld, och efter att pregnant ha beskrivit välfärdsstaternas förfall och de socialdemokratiska rörelsernas förvirring och kräftgång, kommer Judt till en slutsats som i flera betydelser är märklig. Skulle det vara intolerant att säga vilken identitet man har? Skulle det vara oviktigt att betrakta medborgarskap och uppehållstillstånd som något annat än just privilegier?

Judts ord får mig att vilja invända. Jag tror nämligen att det frikostiga utdelandet av sådana saker gjort Europas nya, huvudsakligen muslimska, snabbt växande minoritetsbefolkningar allt annat än tacksamma. De uppvisar inga tecken på att ha fått ett privilegium: nämligen ett uppehållstillstånd i ett land dit de kommit utan att vara inbjudna, och där de betraktat det som en självklarhet att från dag ett ha fått ta emot fri bostad, medel till uppehället och en gräddfil till utbildningar och anställningar i ett Europa där segregationen gjort förturssystemet sådant att det numera blir en del av den självbild som de olika nationaliteterna betraktar som sin olycka. Vad var det han skrev i Illa far landet? Jo: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” I ett gettoiserat och segregerat Europa kommer känslan av förtroende alltmer att minska och kanske helt försvinna. Så ser vår framtid ut och Tony Judt är inte först att påpeka det, redan Konfucius konstaterade att utan förtroende kan en stat inte styra eller fungera.

söndag 5 augusti 2012

Stadskärnan en söndag eftermiddag.

På baksidan av Domus och Resecentrum i vintras. Foto: AN
Jag kommer in till centrum med bussen vid tretiden. På bänken bredvid den sista busshållplatsen (dit nu bara vår stadsbusslinje, nummer ett, och Åhusbussen kommer och avgår) sitter tre av stadens bums. En av dem är somalier som med ojämna mellanrum sjunker så djupt ner i spriten att han måste ledas. Just idag är det en kvinna som leder honom bort från bänken. Henne har jag inte sett förut.

Däremot sitter jultomten kvar. Han har långt, vackert vitt hår och ett lika långt och vackert skägg. Han är uteliggare och bär alltid på samma välfyllda ryggsäck. Har samma tjocka skor på sig året runt. En förbluffande välhållen mockajacka. Men när han reser sig för att rota runt i papperskorgarna ser jag att hela byxbaken är insmord med träck. Jag vill bara gråta. Det är inte värdigt någon människa, oavsett vad som är orsaken.

Tvärs över vägen ligger resterna av Resecentrum. Kinarestaurangen, som drivs av en arabisk familj, har satt upp ett handtextat meddelande på dörren som börjar med orden "Tjära gäster". Någon har kryssat över och skrivit "Kära" under.

Busskiosken, som också de nådde förlikning med kommunen och är på väg ut annonserar idag om halva priset på godis och glass.

En kraftigt överviktig kvinna kommer med två söner, lika överviktiga de, från McDonalds med varsin hamburgare. De sätter sig på bänken och slafsar i sig den så kallade maten, torkar sig om munnarna, reser sig och går tillbaka in och köper en ny omgång.

Inne på Domus nekas en yngre man att köpa en burk cider för att han inte kan legitimera sig.

Jag sätter mig vid hållplatsen för resa tillbaka hem. Dricker mitt vatten. Njuter av den svala vinden. Funderar på vad det ska bli av denna gigantiska rivningstomt som förr var Kristianstads centrum.


François Furet: Slutet på en illusion.

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.

Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen. Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok just nu. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:

”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.”

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg).

Jag har just läst ut Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Det var något av det mest skakande och fascinerande jag läst i mitt liv, om allt det som heter kommunism, stalinism, terror och despoti.


Jag är tacksam för att förlaget och Peter Handberg med denna översättning ger svenska läsare en möjlighet att ta del av den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig. 

Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa. 

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer. 

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl. 

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades.

lördag 4 augusti 2012

Skrivandets mening och ordens bärkraft.

Min anteckningsbok. Ett uppslag som förmodligen skrevs 2007. Bilden på högersidan är ett foto av en gatskylt i Lissabon.
När jag skriver lever jag i övertygelsen om att människor - alldeles oavsett egen livsåskådning - ska förstå vad jag menar. Jag brukar lita till ordens bärkraft. Med jämna mellanrum blir jag påmind om att min hållning är naiv. Det jag skriver kan i själva verket uppfattas på ett helt annat sätt än vad jag avsett och hoppats. Det gäller i allt skrivande, i artiklar, essäer och böcker, och förstås i bloggen.

Just idag har jag funderat mycket över detta. Orden betyder olika saker för olika människor. Jag ska återkomma till ämnet när jag tänkt igenom det mer. Men redan nu kastar jag ut funderingen i rymden.